Johannes Johansson var född i Seglered, Seglora socken, år 1841. Fadern var marbobonde och förläggare inom handväfnadsindustrien samt hade samlat förmögenhet. Den äldste af hans söner, vår Johannes, genomgick läroverket i Varberg, kom därefter till Göteborg och efter någon tids vistelse i utlandet för merkantila studier samt vid handelsskolan i Rostock fick han plats i handelsfirman Carl Sirenius & C:o, som dref spanmåls- och brännvins-affärer, till följd hvaraf firmans chef allmänt kallades »Calle Finkel».
Emellertid lågo finkelaffärerna icke för J:s röst, hvarföre han i Frankrike och Schweiz fortsatte sin praktiska utbildning inom väfnadsindustrien. Efter ett års vistande utomlands återkom Johansson och grundlade i bolag med Chr. Carlander, prostson från Hofva, firman Johansson & Carlander, hvilken under deras skickliga och driftiga ledning bragtes upp till en bland vårt lands största industriaffärer, hvars tillverkningar äro fördelaktigt kända s& väl inom som utom landet.
Redan fr&n början arbetade firman med mycken framgång. Den fick försäljningen af Norrköpings bomullsväfveriaktiebolags utmärkta fabrikater för Göteborg, och vid en stor prisstegring- år 1868 å garn och väfnader förtjänte firman mycket penningar. Därtill kom, att båda kompanjonerna hade ej ringa kapital att från början insätta i firman. Hvad som emellertid beredde firmans blifvande stora framgång och rikedom, var Rosenlunds spinnerifabriksbolags fall i slutet af 1870-talet.
Detta bolag grundades på 1840-talet af Röhss & Brusewitz m. fl., och disponent blef hr Carl Lundström, vanligen kallad »rike Lundström», en son till den häradshöfding Lundström, som på oärligt sätt beröfvade den bekante stackars olycklige John Hall hans sista tillgångar, 100,000 riksdaler banko, hvarefter den senare med tiggarstafven i hand fick vandra omkring, innan han till sist dog i ett uthus på Norrtullsgatän i Stockholm.
Rosenlunds bolag, det största bomullsspinneri i Sverige, hade gått i många år med god förtjänst, då bolaget, som arbetade med 18,000 spindlar, i början af 1870-talet beslöt att anlägga ytterligare ett nytt spinneri i Gamlestaden vid Göteborg med 20,000 spindlar.
Strax efter det nya spinneriet kommit i gång inträdde dåliga konjunkturer, som år efter år blefvo allt sämre och sämre, tills bolaget slutligen 1879 måste sättas i konkurs, detta hufvudsakligast till följd af den fiendskap, som rådde mellan bolagets disponent Lundström d. y. och Skandinaviska kreditbolagets mäktige disponent Mannheimer. Bolagets fabriker måste gå under klubban, hvarvid Gamlestadens alldeles nya spinneri inropades af firman Johansson & Carlander för 25 proc. af anläggningskostnaden.
Med detsamma inträdde bättre konjunkturer, hvarigenom firman såg sig i stånd att utvidga affären med stora väfverier samt sysselsätta en arbetarepersonal af 1,100 å 1,200 personer.
Johannes Johansson
En annan affär gjorde Johansson för omkring 10 år sedan för egen räkning, till följd däraf, att hans kompanjon Carlander ej ville vara med om densamma. Likaledes på exekutiv auktion inropade Johannes Johansson en kvarn vid Trollhättan för 75,000 kr.
Kvarnen utarrenderades, men som till den var öfverflödig vattenkraft, så var Johansson i begrepp att använda denna i industriens tjänst. Innan han dock fått klart för sig på hvad sätt han skulle tillgodogöra sig denna, uppträdde doktor de Laval med förfrågan, om Johansson ville sälja vattenfallet.
— Ja, bevars, svarade Johansson.
— Hvad kostar det? frågade de Laval.
— Femtio tusen kronor — förklarade Johansson.
De Laval, som uppfattade affären vara 500.000 kr. och hade beredt sig på ungefär detta pris, svarade helt flinkt:
— Fem hundra tusen kronor är för mycket, men jag skall betala fyra hundra femtio tusen
kronor.
Johansson trodde knappt sina öron, men höll god min samt svarade helt lugnt:
— Kör till! Affären är afgjord till fyra hundra femtio tusen kronor.
Hvarpå de båda kontrahenterna genast bekräftade affären med handslag.
Johansson fick sina 450,000 kr. och dessutom behålla sin kvarn, hvars värde är minst 75,000 kr., och på denna affär förtjänte Johansson öfver 500.000 kr.
Johansson gjorde inom sin fabrikation ett kraftigt inlägg i västkustens fiskerinäring, då sillfisket begynte, genom införandet därstädes af svenska garn. Det fick gå på förtroende. Vadlagen hade ej stort annan säkerhet att insätta än sin redliga afsikt. Och firman ångrade ej den affären. Penningar bekommos alltid, om det ock ibland kunde dröja en tid.
Lika skicklig som Johannes Johansson var som köpman och industriidkare, lika utmärkt var han äfven till karaktären. Enkel, godhjärtad och genomträngd af en sann religiös känsla, var han hjälpsam och mycket välgörande. I synnerhet under de sista åren, då hans kraft var bruten, ådagalade han en nära nog slösande välgörenhet.
Till stor skada för det samhälle han tillhörde och inom hvilket han åtnjöt icke allenast obegränsadt anseende, utan äfven var anförtrodd en mängd kommunala uppdrag, uppnådde han icke mera än 57 lefnadsår.
Johannes Johansson dog 1898 och efterlämnade en boupptecknad förmögenhet med tillgångar 2,261,359 kr. 93 öre och inga skulder.
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
3 svar på ”Lazarus om Johannes Johansson”