Bäckska gården

Bäckska gården låg på södra sidan av Karl Johansgatan (på denna plats hette gatan tidigare Allmänna vägen) i kvarteret mellan Kustgatan och Slottskogsgatan. Huset var försett med en trädgård och låg snett emot gården Bellevue. Bredvid låg Kraefftska huset, Bergska huset och Lambergska huset. Låg i likhet med de andra nämnda fastigheterna på mark som arrenderades av Älvsborgs kungsladugård.

CRA Fredberg skrev en hel del om gården och dess ägare:

ÄNNU KAN MAN i Majorna finna några genuina köpmansgårdar, vilka kommo till för ett sekel sedan eller så och vilka spelade betydande roller i det forna sjöfararsamhället.

En av dem ligger ett stenkast från Bellevue, mellan Höglunds- och Slottsskogsgatorna. Man går förbi Fasanen i hörnet av Höglundsgatan, vilken tomt på sin tid ägdes av bagaremästaren A. W. Lamberg, vidare förbi Neptunus och Bäckens gata, vilken grändstump inte har något officiellt namn, men bland de gamle kallas så. Här ligger Bäckska huset, vilket betecknar en sådan där gammal köpmansgård, vars glanstid sammanföll med årtiondena omkring förra seklets mitt.

Till grannar har det: till vänster den ovannämnda Fasanen, Karl Johansgatan 102, och Freden, Karl Johansgatan 106. Fasanen är med sin nätta frontispiceprydda husfasad ett av de mest typiska exemplen på gamla dagars byggnadssätt härute och särskilt inbjudande är den lilla trädgården bakom, där väldiga fruktträd och yviga hängbjörkar beskugga ett övermåttan pittoreskt gårdsparti. Fasanen ägdes på sin tid av sjökaptenen L. Berg, vilken på 1850-talet förde skepp för Kjellbergska handelshuset och gemenligen betecknades med det gemytliga öknamnet Halar-Lars.

Den andra grannen, Freden, var också ett förnämare sjöfararhus, vilket ägdes vid 1800-talets mitt av sjökaptenen C. Kraefft, vars medlemmar tjänade den Lefflerska skeppsklarerarfirman och i flera år bebodde huset. Detta är med sina båda utbyggda flyglar ett av de mest karakteristiska i trakten och kommer troligen att på något sätt bevaras, eftersom staden endast sålt tomten men förbehållit sig rätten till själva byggnaden. På 1870-talet och senare ägdes huset av handlanden J. F. Svensson, vilken i likhet med ägaren av lägenheterna Bromansstrand och Phoenix näst intill, segelsömmaren J. F. Fredriksson, hörde till de äldsta och mest kända släkterna i Majorna.

Själva Bäckska huset bär numret 104 vid Karl Johansgatan. Det är ett solitt gammalt hus i två våningar med ålderns vördnadsvärda patina i gult och grått. Det stupande taket med det röda teglet och de smårutade vindsfönstren, fasadens utbyggda trappa med sina enkla räcken och den smala förgården med buskage och staket ge gatuperspektivet sin säregna gammaldags prägel.

Viker man runt om gavelknuten vid Bäckens gata och träder in genom porten, där krokarna efter den forna pundvågen ännu hänga i taket och där stenläggningen är lika knagglig som på farfars fars tid, slår den rätta gammaltidsstämningen i högre grad emot en. Där är husets baksida, som med sin röda färg skulle stämma så bra med bakgrunden, om man inte satt dit en förstugukvist av nyare datum. Där äro de åldriga gårdslängorna, också röda, med magasin, bodar och vagnslider. Och där är staketet, som stänger husets trädgård och avgränsar en värld för sig med en prägel av stilla småstadsfrid.

Jag minns den trädgården från barnaåren. Det var ett paradis på gränsen mellan stad och land. Jag minnes de härliga fruktträden, de gyllene äpplena och körsbären, vilka lyste som rubiner mellan lövverken. Jag minnes lindgrottan, över vilken inskriptionen Här försvinner alla sorger lyste på långt håll, och de stora almarna, mellan vars kronor en utsiktsplatå var byggd och varifrån man hade trädgården och nejden i ett slags fågelperspektiv. Jag minnes det lilla förtjusande lusthuset nedanför berget vid mittelgångens slut, lusthuset med sina kolonner och sin vackra inskrift över ingången: Goda vänner trivas här. Jag minnes stenterrassen ovanför på berget, till vilken ledde en trappa och från vilken man hade den mest hänförande utsikt över älven, inloppet och fjordarna.

När jag nu en solklar septemberdag träder in i den gamla trädgården, är mycket annorlunda. Kryddlanden bära vissna blad, gångarna äro oordnade och fyllda av bråte, blomsterrabatterna äro skövlade, poesin är borta. Men det gamla lusthuset står kvar, pietetsfullt vårdat. Jag sätter mig ned och lyssnar till morgonvindens sus i de gamla kronorna. Almarnes gulnade blad falla ett och ett till jorden, medan en ensam fågel sjunger höstens sorgsna visa.

Jag lyssnar och drömmer mig tillbaka till flydda tider. Jag ser den gamla trädgården i ett förklarat högtidsljus. Jag ser unga människor vandra över gångarnas sand. Jag ser blomlanden lysa av sommarens prunkande fägring, medan solkantade skyar segla på en ljusblå himmel och vindarna susa under gröna valv. Jag hör glada röster från lusthusets fönster och ser flickor i schäferhattar, vackra som sommardagen, le och skalkas, medan trädgårdens första körsbär försvinna över läpparna. Jag ser robusta män, medelålders och gamlingar, fägna sig åt läckerheterna i glas och krus, i det de njuta några sorgfria timmar. Allt detta förnimmer jag, men vaknar plötsligt vid ljudet av grova röster. Det är grundgrävarna, som begynna sitt arbete. Det skall byggas på det gamla, hittills fridlysta området. Det skall komma en ny byggnad i trädgårdens främre del… Jag drager mig tillbaka och ser mig omkring i den lilla gränden, som med sina åldriga stugor är något av det mest pittoreska man kan se i denna del av Majorna. Hur gammalt själva Bäckska huset är torde vara svårt att avgöra.

Några förmena, att det är byggt för cirka hundra år sedan, andra att det tillkommit i 1800-talets mitt. Huru som helst: säkert är att skeppsredaren Gustaf Melin i förra hälvten av 1800-talet ägde tomterna Befarenheten, Eko och Diana, under vilka namn hela området innefattades, samt att hans far, kaptenen och skeppsfourneraren, vilken också hette Gustaf, år 1812 ägde området. Denne Gustaf M., född 1774, död 1828, var son till den förut omtalte Olof Melin och på sin tid en betydande man i Majorna. Han ägde den s. k. Melinska ängen på Majbergets västra sluttning från Gröna gatan och ett stycke förbi Fattighuset, styckade densamma till mindre lägenheter, vilka upplätos till småfolket, och befordrade på så sätt byggnadsverksamheten. Han deltog i det kommunala livet, var bl. a. kyrkovärd och tog som sådan, enligt vad krönikan förmäler, flera nappatag med den styve prosten Roempke.

Både Olof och Gustaf äro begravna på Mariebergs kyrkogård och på gravstenen läses följande tänkvärda inskription:

Gud har lyst oss genom livets öken
Till odödlighetens ljusa strand
Och vist en skymt i sista nattens töcken
Av himladagens morgonrand.

Den siste Gustaf Melin i Majorna, född 1806, död 1878, hade övertagit faderns skeppsfournerarrörelse, hade del i Kustens varv, där han ägde flera magasin, samt bedrev en mycket stor skeppsredaraffär. Näst efter Dicksönerna och Röhssarna var han den störste redaren i Göteborg och ägde på 1850-talet skeppet Amazon samt briggarna Rapid, Cleopatra, Julie, Diadem, Brilliant, Gustaf Melin och Dona Teresa. Dessa fartyg voro byggda vid Kustens varv och Gamla varvet och utrustades i allmänhet för långfärder.

Gustaf Melin hade sin skeppsfourneraraffär i undra botten av ifrågavarande hus, men bodde själv, åtminstone under senare delen av sitt liv, på Färjenäs. Under många år voro bodrummen så att säga brännpunkten för skeppshandeln i Majorna, där köpte kaptenerna förnödenheterna för avseglingarna och där samlades man om eftermiddagarna för att diskutera sjöfartens mångahanda angelägenheter och mottaga underrättelser om de bortavarande fartygen. Många gamla erinra sig helt visst den gamla boden och dess urblekta väggmålning, vilken skulle föreställa Girigheten. I mitten av förra århundradet — eller kanske något förr — tog Melin till kompanjon en medlem av den Bäckska familjen, sjökaptenen Charles O. Bäck, vilken fört flera fartyg i yngre dagar, men omsider tröttnat på sjölivet. Bliven kompanjon med Melin övertog han sedermera egendomen, vilken alltsedan gått under beteckningen Bäckska huset.

Kapten Bäcks far, Lars Christian Bäck, hade haft någon befattning vid Ostindiska kompaniet och var under en stor del av sitt liv bosatt i England. Själv var Charles Bäck född den 20 sept. 1816. Modern var engelska.

Båda kompanjonerna voro reputerliga och representativa män, Bäck tillika en ståtlig och vacker karl, som man gärna ville ha med i sällskapslivet. Båda lustseglade gärna och Melins jakt “Storm“ och Bäcks jakt “Svalan“ beundrades mycket. Gustaf Melin var också ordförande för Göteborgs segelsällskap i dess första år, den andre i ordningen vill jag minnas.

Vad Bäcks offentliga verksamhet beträffar var han länge chef för Frivilliga brandkåren i Majorna och fick en gång en hedersbägare för sina tjänster.

I sitt för den tiden ståtliga hus lade han i dagen en vittgående gästfrihet och gamla ansedda majbor berätta än i dag med översvallande förtjusning om festerna i Bäckska huset och om de vackra salarna, av vilka den storblommiga blåa salongen, det högpanelade förmaket med sin målade kakelugn och det gröna kabinettet särskilt etsats in i minnet. Det talas om kapten Bäcks vackra döttrar, Harriet, Susen, Fanny och Mary, av vilka de två förstnämda äro döda, medan Fanny blev gift med sjökaptenen W. Prytz och Mary med godsägaren C. G. Kuylenstjerna. Det talas också om Bäcks charmanta värdskap och om de många förnäma gästerna, av vilka Viktor Rydberg i sin tidigare Göteborgstid var en av de oftast sedda. Det säges också att den berömde tänkaren och skalden ristat sina initialer på en av rutorna i övra våningen.

De båda män, som knutit sina namn till det gamla Bäckska huset, äro för länge sedan ur tiden. Charles Bäck dog den 9 april 1869, men hade några år dessförinnan tagit till kompanjon handlanden C. O. Lundberg. Firman hette därefter Lundberg & Bäck, i vilken handl. Josef Börjesson sedermera ingick som bolagsman.

Huset övergick till sjökaptenen C. J. E. Törnström och äges nu av staden. Gustaf Melin dog, som förut nämnts, 1878, och med honom slöts en ansedd skeppsredardynasti i Majorna.

CRA Fredberg

1935 köptes gården av målaren Gustav Nicklasson, som omkring 1935 uppförde ett hus på Komarken i Kungälv av virket från det rivna huset i Göteborg. Det nya huset var högst hälften så stort som Bäckska huset. Huset fick namnet Bäckedalen och låg sydväst om Kungälvs sjukhus, mitt emellan sjukhuset och nuv. Marstrandsvägen. Det revs 1967/1968 för att lämna plats för motorvägen.

I Söderlingska trädgården står idag den Bäckska paviljongen som från början fanns i Bäckska gårdens trädgård.