Nästan ända från starten tills år 2000 var AB Volvo ett direktörskontrollerat företag. Detta kanske som en följd av själva ursprunget. Bolaget är nämligen en följd av en utveckling som startade i familjerna Mark och Carlanders textilföretag Gamlestadens Fabriker där en ingenjör vid namn Sven Wingquist (1876-1953) arbetade. Denne kom på ett sätt att förbättra kullagren och med hjälp av ägarna till Gamlestadens Fabriker skapade han företaget SKF år 1907.
1924 föreslog SKF:s försäljningschef att man skulle starta en sammansättningsfabrik för bilar som SKF kunde leverera kullager och andra delar till. Även Sven Wingquist och Björn Prytz engagerades i arbetet med utvecklingen av en bil och av en bilindustri. Tillverkningen av bilar förlades från 1926 i SKF:s dotterbolag Volvo och man byggde upp en fabrik i Nordiska Kullagers (övertogs 1925 av SKF) tomma byggnader på Hisingen. Assar Gabrielsson blev chef för företaget.
Volvo var vid denna tid bara ett sammansättningsföretag till vilket andra företag leverade delar. Allteftersom kom många av dessa företag att köpas upp av Volvo. Motortillverkaren AB Pentaverken år 1930, AB Svenska Flygmotor 1941 och smma år Ulvsunda Verkstäder (som flyttades till Skövde), Köpings Mekaniska Vekstad 1942 osv. 1935 blev SKF:s aktieägare ägare till aktierna i AB Volvo istället för att bolaget var ett dotterbolag till SKF. 1950 köptes traktortillverkaren Bolinder-Munktell i Eskilstuna, 1960 Arvika-Thermaenius AB. Vi den tiden erhöll AB Custos eftersom Skandinaviska Kredit (senare Banken) rekonstruerat Arvika-bolaget, en ägarandel på 6% i Volvo, något som gjorde att bolaget i Koncentrationsutredning ansåg som ett bolag kontrollerat av Skandinaviska Banken / Custos. 1963 hade Volvo cirka 17 000 anställda.
På ett sätt hade företaget alltid varit kontrollerat av Göteborgskapitalet och haft förbindelser med Skandinaviska Banken och SKF. I styrelsen satt fram till 1935 Sven Wingquist, Björn Prytz, Uno Forsberg, Erik L. Magnus, Assar Gabrielsson och Gustaf Larson. Från 1936 gick Bror A. Hasselrot och Uno Forsberg in i styrelsen istället för Björn Prytz och Uno Forsberg. Denna styrelse bestod till 1949 då Sven Wingquist och Bror Hasselrot ersattes av Björn Prytz och Franz Hartmann. 1954 ersattes så Erik L. Magnus av Gunnar Engellau.
När Gunnar Engellau (1907-1988) sedan blev VD 1956 efter Assar Gabrielsson började Volvos moderna historia och från 1963 utvecklas bolaget till en allt viktigare maktfaktor i svenskt näringsliv. Även om företaget i Industriverkets utredning SIND 1980:5 ännu inte är upptaget som en ägargrupp. 1972 är de största ägarna i AB Volvo följande företag AB Custos, SHB:s pensionstiftelse, Broströmskoncernen (Ångfartygs AB Tirfing), Ste de Banque Suisse, Skandinaviska Bankens pensionstiftelse och Pripp-Bryggerierna AB. En förankring i göteborgskapitalet märks tydligt och Gunnar Engellaus svärson Pehr G. Gyllenhammar är sen 1971 VD i bolaget. 1976 är de största ägarna 4:e AP-fonden, SHB:s pensionstiftelse, AB Custos, Skandia och Broströms. Ingen ägare dominerar företaget.
Under Gyllenhammars ledning görs en mängd försök till omstruktureringar och företaget diversifierar till ett konglomerat med verksamhet inom en mängd olika industriområden. Bl.a. försöker Gyllenhammar slå ihop företaget med Saab-Scania år 1977, men det sistnämnda företaget backar ur. Det året har Volvo cirka 56 000 anställda.
1979 sluts dock ett samarbetsavtal med Renault och 1981 fusioneras AB Volvo med Beijerinvest och Anders Wall blir en makthavare i gruppen. Efter ett par år upplöses äktenskapet, men Volvo behåller livsmedelsrörelsen, en del av verkstadsföretagen och oljeverksamheten och ett korsägande med Custos, Cardo och AB Volvo skapas. Senare ska också en del korsägande med gruppen kring Skanska bli till. Detta görs delvis för att hindra utomstående finansgrupper (exempelvis Wallenberg) från att ta makten över AB Volvo.
1983, efter skilsmässan från Wall har Volvos finansgrupp totalt 80 000 anställda. Livsmedelsverksamheten i bolaget utökades rejält år 1990 då statliga Procordia köptes, inklusive läkemedelsföretaget Pharmacia. 1992 köptes Swedish Match, men redan 1994 såldes Pharmacia av, liksom Swedisk Match. Då hade Gyllenhammar tvingats bort från företaget, där han var styrelseordförande vid denna tid, på grund av den misslyckade fusionen med Renault år 1993.
Under VD:s Sören Gyll avvecklas nu de flesta verksamheter som inte hör till kärnverksamheten, fordonstillverkning. 1995 säljs livsmedelsföretagen till norska Orkla (familjen Hagen) och året innan har Pharmacia och Swedish Match sålts.
1999 säljs så personbilstillverkningen till US-amerikanska Ford och den tråkiga utveckling, som vi i dag ser slutresultatet av påbörjas. AB Volvo köper upp Renault Trucks och Mack Trucks och slår ihop det senare med de företag de tidigare köpt i USA, White och GMC Truck. Renault blir dominerande ägare i AB Volvo och Volvos långa tid som självständigt företag och en egen finansgrupp upphör. De senare affärerna görs under den nuvarande VD:n Leif Johansson som tillträdde år 1997. Han är son till en tidigare VD i SKF, Lennart Johansson (1921-2008), en av den gamle Marcus Wallenbergs medarbetare. Idag är Renault inte längre dominerande ägare. Utan istället så kontrolleras AB Volvo av Industrivärden (Handelsbankgruppen) och Volvo Personvagnar ägs av ett kinesiskt företag, Geely.
Läs mer: DN, SR, Nej till EMU, Realtid1, LO-tdiningen, DI1, AB1, Newsmill, AB2, EX, GT, AV1, LO-tidningen, DI2, SDS, GP, SVD, AB3, AB4, Chalmers,
NYT1, NyTeknik1, HD, VA1, NYT2, E24, AB5, CSABLivs, Tvärsnitt, BTH, NyTeknik2, AV2, AV3, AV4, VA2,
Andra källor:
Arthur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1963-1962, 1963
SOU 1968:7
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1986
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten, 1987
Veckans Affärer, olika nummer 1977- 1989
Olof och Birgitta Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Olof Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Upptäck mer från Göteborgs historia
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.