Bröderna Francke var två svenska riskkapitalister i slutet av 1800-talet. En, David Otto Francke (1825-1892) var verksam i Göteborg och den andre, Johan Edvard Francke (1824-1891), verksam i Stockholm.
Deras far, Johan Francke bosatte sig 1812 i Göteborg och grundade handelsfirman Francke & Braune tillsammans med Josua Braune. Av sönerna blev J.E. Francke främst engagerad i utbyggnaden av norra Sveriges skogsindustri och D.O. Francke förblev verksam i Göteborg där han också var lokalpolitiker.
1847 köpte den senare Rosendahls Spinneri och Färgeri av G.F. Hennig som grundat verksamheten 1832 vid Mölndalsåns fall i det som vi idag kallar Kvarnbyn. Samma år brann dock spinneriet och Francke lät då istället bygga ett sockerbruk på platsen. 1854 byggdes dock ett nytt spinneri som togs i bruk år 1856. Senare byggdes också ett bomullsväveri och så köptes Mariedahls Spinneri år 1861. Verksamheten drevs i det 1856 bildade Rosendahls Fabrikers AB och delägare var D.O. Francke, J.E. Francke, Josua Braune, Jac.Elliot, C.G. Prytz och J.P. Vallentin. Samma år köpte bolaget också Korndals pappersbruk vid Mölndalsfallen. Vid övertagandet var Korndal Sveriges största pappersbruk och 1870 stod det för hälften av Sveriges pappersproduktion. Huvuddelen av detta gick på export och såldes till en början av firman Francke & Braune för att senare övertas av J.W. Wilson.
D.O. Francke kom också att bli pionjär då han lät uppföra en pappersmassefabrik på en ö i Trollhättefallen, Önan. Tillverkning av slipmassa för användning i Korndals pappersbruk påböjades där år 1858. Korndals Pappersbruk hade grundats redan 1763 och ägdes mellan 1849 och 1856 av Aron Kjellberg (50%), Röhss & Brusewitz (25%) och J.F. Lundström (25%.
Francke stora problem var dock att han och hans företag hade brist på kapital och var överbelånade. Något som förvärrades av att reservfonden i bolaget enbart bestod av egna aktier. När företaget fick problem kunde dessa inte säljas på marknaden och kapital alltså inte frigöras. 1877 var företaget ställning akut, men genom lån i Handelskompaniet och dess Londonfilial kunde bolaget tillfälligt räddas. 1879 gick dock Rosendahls Fabriker i konkurs tillsammans med andra företag D.O. Francke var engagerad i som exempelvis Francke & Braune och Göteborgs Handelskompani. Han var även delägare i firma Francke, Beckman & Co 1849-50 och därefter firma D.O. Francke 1850-79. Genom personlig borgen från brodern J.E. Francke räddades dock D.O. Francke personligen från konkursen.
Göteborgs Handelskompani bildades 1871, då konjunkturen var bra, på D.O. Franckes initiativ som ett verkligt riskkapitalbolag (då kallat créditmobilierinstitut). Bolaget startade också en filial i London (det liknar ju faktiskt mycket hur man fortfarande än idag gör), The Gothenburg Commercial Company Ltd, till största delen ägt av Göteborgs Handelskompani. Styrelse i bolaget blev D.O. Francke, Oscar Dickson (utträdde dock tidigt ur styrelsen och ersattes av P. Malmberg), August Röhss, Erik Wijk och Ivar Waern, dvs gräddan av finansfamiljerna i Göteborg fanns med.
Handelskompaniet kom att vara mycket aktivt i upptagande av lån för finansiering till järnvägsbolag. Sålunda stod man för en mycket stor del av finansieringen för Bergslagernas Järnväg (BJ) och Halmstad-Jönköpings Järnvägs AB (senare Halmstad-Nässjö Järnvägs AB, HNJ). Handelskompaniet fick dock mycket svårt att klara bägge åtagandena och de två stora obligationslånen blev förlustaffärer för bolaget. Andra engamenag som i deltagandet i finansiering av olika industrier (som Stora Kopparbergs Bergslag när de byggde Domnarvets Järnverk) var mer lönsamma.
Handelskompaniet var dock okså engagerad i utbygganden av den finska sågverksindustrin och i exploatering av finska skogar genom lån till det norskägda Kemi Ångsågs AB och till Sunila Sågverks AB. Bägge sågverksbolagen gjorde konkurs i slutet av 1870-talet och orakade stora föluster för Handelskompaniet.
D.O. Francke
Men de verkligt stora problemen för Handelskompaniet orsakades av D.O. Francke själv. I slutet av 1870-talet fick det av honom kontrollerade bolaget Rosendahls Fabriker stora problem och upptog då enorma krediter i Londonbolaget, långt utöver vad styrelsen i Göteborgs Handelskompani hade godkänt. Rosendahl och Francke hade lämnat otillfredsställande säkerheter för lånen och kunde inte betala. En del krediter som Handelskompaniet upptagit uppsades i samma veva och bolaget gick därför i konkurs tillsammans med företaget i London. Bland de som förlorade pengar i konkursen märktes en lång rad handelsfirmor och enskilda affärsmän i Göteborg samt finansfirmor och banker i London. Det fantastiska är dock att Handelskompaniet fortfarande inte kan sägas ha avvecklats helt, trots konkursen. Pengar avsattes vid konkursen för inlösen av utelöpande delaktighetsbevis. Fortfarande har ett antal bevis inte lösts in.
Rosendahls Fabriker rekonsturerades dock 1880 och ett nytt ägarbolag skapades, Korndals AB, dock fortfarande med D.O Francke som huvudägare. Textilverksamheten drevs därefter i liten skala tillsammans med pappersbruket. 1881 byggdes en sulfitmassefabrik vid Korndals bruk efter att man redan1874 börjat exprimentera med detta vid bruket i Mölndal. Sulfitmassefabriken, den andra i Sverige, kom dock först till stånd efter kontakter med Daniel Ekman vid Bergvik i Hälsingland. Sockertillverkningen nedlades dock. Bolaget förblev Sverige största papperstillverkare fram till slutet av 1880-talet. Önan blev eget bolag 1886. Företagen var dock fortsatt underkapitaliserade och D.O. Francke var i händerna på Stockholms Ensilda Bank och Wallenberg som lät honom fortsätta som företagets huvudägare och ledare.
1892 dog emellertid D.O. Francke och hans dödsbo fick förklaras i konkurs. Hans företag övertogs då av familjen Wallenberg och Stockholms Enskilda Bank. Ett nytt företag, Götafors AB, bildades för att driva textilverksamheten och det blev i familjen Wallenbergs ägo tills det 1916 såldes till Sveriges Förenade Trikåfabriker AB (senare Eiser). Ett nybildat företag, AB Papyrus, övertog år 1895 pappersbruket och massafabriken. Huvudägare var familjen Wallenberg. Den sista verksamheten vid fallen i Mölndal nedlades så sent som år 2006.
Den äldre J.E. Francke kom i motsats till brodern, men i likhet med många andra göteborgsfamiljer, som ex.vis Dickson, Wijk, Kjellberg och Röhss, att engagera sig i utbyggnaden av skogsindustrin i Norrland. Han flyttade dock till Stockholm där han grundade en trävaruhandelsfirma. På 1860-talet investerade han i Hudiksvalls Trävaru AB (köpte senare Iggesunds Bruk och bytte namn till Iggesunds Bruk AB) och 1886 sammanförde han sina egendomar i Härnösandsområdet-Ådalen till Kungsgården-Mariebergs AB och när Umeå ägde han Hörneå AB samt var delägare i det av familjen Wijk kontrollerade Gideå-Husum AB. Delägare i Kungsården-Marieberg AB var gävleköpmannen Aug. Valley.
När andra företag allteftersom byggde upp pappersbruk och pappersmassafabiker i Norrland förblev Kungsgården-Marieberg AB ett sågverksföretag som fortsatt var i familjen Franckes ägo. Trots försök från Kreugers sida att införliva företaget i SCA år 1929 och från Handelsbanken på 1930-talet misslyckades detta och först 1955 köptes bolaget av SCA. Kungsgården-Marieberg var också delägare i olika kraftverk, exempelvis genom dotterbolaget Blåsjöfallets Kraft AB.
Läs mer: Villa Papyrus, Pappershistoria, GP,
Andra källor:
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige, 1963