William Chambers
William Chambers, född den 23 februari 1723 i Göteborg, död den 8 mars 1796 i London, var en svensk-brittisk arkitekt och trädgårdsskapare. Han betraktas som det sena 1700-talets viktigaste engelska arkitekt.
Fadern var John Chambers (1695-1735) – uppvuxen i Hull. Farfadern hade bidragit med stora pengar till Karl XII:s arméer i kriget mot tsar Peter av Ryssland. Fadern som var mäklare och delägare i firma ”Chambers & Pierson (Pehrsson)” i Göteborg från 1716 fick burskap 1727. Modern Sara Chambers, född Elphinston, var troligen släkt med George Elphinston; styrman och kapten i Ostindiska kompaniet. William Chambers hade fyra syskon: Sara Chambers (1724-1785), John Chambers (d.y) född 1726, Elizabeth Chambers född 1728 och Mary Chambers (1731-1774).
Från 1723 bodde familjen i ett hus i hörnan av Kungsgatan och Västra Hamngatan. Fadern dog 1735, systern Elizabeth 1736 och modern Sara 1740. Barnen fick två förmyndare; Benjamin Hall och John Innes. Brodern John Chambers blev kvar i tjänst hos Svenska Ostindiska Kompaniet, och upptas som 20-åring i rullan över ”Cronprinz Adolph Friederics” resa 1746-48 som tredje assistent. Han deltog vidare i expeditionen med ”Götha Leijon” till Suratte och Kanton 1750-52, som fjärde superkargör. Han var förste superkargör för expeditionerna med ”Prins Carl” 1765 och ”Cron Prins Gustaf 1767, innan han blev fast superkargör i Kanton 1769-72. Han bosatte sig senare i London.
Sara Chambers gifte sig första gången i november 1747 med läkaren och handelsmannen George Bellenden (1718-1770) och efter dennes död gifte hon den 1772 om sig med riksdagsmannen och direktören vid Svenska Ostindiska Kompaniet, Martin Törngren (1735-1799). Mary Chambers var gift med David Sandberg, adlad af Sandeberg, som var superkargör och direktör vid det Svenska Ostindiska Kompaniet.
Efter faderns död i mars 1735 flyttade William Chambers till England där han gick i Ripon Grammar School i Yorkshire. Han återvände till Göteborg i samband med moderns död 1740. I april samma år gick han med ”Fredericus Rex Sueciae” till Bengalen, som lärling till den biträdande superkargören. William Chambers återkom till Göteborg den 18 oktober 1742. Sedan han varit ett halvår på kompaniets kontor gick han åter till sjöss i maj 1743 på fartyget ”Riddarhuset”, sannolikt som assisterande superkargör. Skeppet gjorde några månaders uppehåll i Kanton och det var troligen då som intresset för arkitektur väcktes. På hösten 1745 var han tillbaka i Sverige och for sedan vidare till England, Holland och norra Frankrike. Den 26 januari 1748 påbörjade han sin tredje resa med kompaniet till Ostindien. Denna gång gick han med fartyget ”Hoppet” och med destination Kanton. Hans befattning var tredje superkargör. En annan superkargör ombord var David Sandberg.
Efter sin återkomst till Sverige den 11 juli 1749 tog han avsked från kompaniet. Han reste därefter vidare till Paris för att grundligt inhämta mer kunskap om arkitektur. Han kom där i kontakt med den svenske ambassadören i Frankrike, C.F. Scheffer, som skrev ett antal rekommendationsbrev för honom till flera framstående personer i Italien, dit han reste för fortsatta studier under fem år.
William Chambers gifte sig 1753 med Catherine More. Med henne fick han fem barn som nådde vuxen ålder. Paret bosatte sig i november 1755 i London där han också öppnade arkitektkontor. Efter rekommendationer från Lord Bute, blev han 1757 den dåvarande prinsens av Wales (George III:s) ritlärare och utgav under dennes beskydd samt med bistånd från sina vänner i Göteborg praktverket Designs of Chinese Buildings, Furniture etc. (1757), vilket efterföljdes av A treatise on civil architecture (1759; med nya upplagor 1768 och 1826).
Redan tidigt fick William Chambers i uppdrag att anlägga en trädgård i Kew åt prinsens mor Augusta. Hans nygestaltning av parken och Kews byggnader skildrades i ett stort praktverk: Plans, elevations, sections, and perspeclive views of the gardens and buildings at Kew in Surrey (1763), som utfördes av den tidens bäste kopparstickare. Emellertid mötte Chambers smak ganska mycket motstånd och han fick därför anledning att ge ut en särskild avhandling till försvar för sina åsikter, Dissertation on Oriental Gardening, (1772), ny upplaga 1773; översättning till franska och tyska). År 1762 fick Chambers uppdraget att bygga om Buckingham House efter kungens krav.
År 1762 valdes Chambers in i Acedémie Royale d’Achitecture i Paris och fyra år senare blev han medlem av den svenska Vetenskapsakademien. Tillsammans med Robert Adam utsågs han 1761 till kungens förste arkitekt. Det dröjde till 1769 innan han krönte sin bana genom att efterträda Henry Flitcroft som chef för ”Board of Works” – den engelska motsvarigheten till Byggnadsstyrelsen.
Med brittiske kungens stöd grundades 1768 Royal Academy of Arts av Chambers som blev skattmästare, och med konstnären sir Joshua Reynolds som preses. I praktiken var det Chambers som kom att leda akademiens överläggningar och verksamhet.
William Chambers utförde 1769 idéskisser och ritningar för Svartsjö slott tillsammans med sin elev Edward Stevens. Detta var en nedbantad variant av Chambers tidigare ritningar till Harewood.
Förslaget var redan från början chanslöst eftersom det helt gick på tvären mot den arkitektoniska traditionen i Sverige och dessutom inte tillgodosåg det svenska kungaparets krav på ett stort och representativt slott.
Istället godkändes Carl Fredrik Adelcrantz projekt våren 1770 och utbyggnaden stod färdig tre år senare. Chambers tillmötsgående att snabbt kunna utföra ett förslag, visar att han var synnerligen välinformerad. Troligen hade han fått hjälp av sin tidigare mentor, diplomaten och greven Carl Fredrik Scheffer. Denne såg nu till att William Chambers ändå fick sin belöning, Nordstjärneorden, som utdelades 1770. Samma år skrev han också sin självbiografi, avfattad på god svenska.
I Sverige adlades William Chambers 1771 av kung Gustaf III och kung George III medgav att han fick använda sin adelstitel även i England. År 1776 blev Chambers medlem av Kungliga Akademien för de fria konsterna.
I Sverige bistod troligen William Chambers med ritningar till Råda säteri, som uppfördes 1770-72. Hans yngre syster Sara Chambers (1724-85) blev änka 1770 och gifte två år senare om sig med ägaren till säteriet, Martin Törngren.
Chambers ritade troligen också Partille herrgård på uppdrag av David af Sandeberg och dennes hustru Mary Chambers. Med start 1773 lät svågern af Sandeberg uppföra herrgårdsbyggnaden i Partille.
Vårvintern 1773 planerade Sveriges änkedrottning Lovisa Ulrika att omgestalta och framförallt utöka den gamla trädgården vid Svartsjö slott med en engelsk park. Eftersom det i Sverige ännu inte fanns någon kvalificerad arkitekt som kunde rita trädgårdar i enlighet med den nya engelska smaken var det naturligt att hon vände sig till William Chambers i London. Att döma av Chambers egen brevväxling hade han inte tillfälle att besöka Svartsjö, utan fick bygga sitt arbete på uppmätningar.I mars 1774 var arbetet klart.
Det skulle dröja ända till tiden efter försäljningen av Drottningholms slott innan änkedrottningens ekonomi var så god att trädgårdsprojektet kunde genomföras. Även Hårleman och Adelcrantz gjorde upp planer för trädgårdens omgestaltning och utvidgning, men endast en del av dessa kom till utförande. Det är känt att anläggningsarbeten företogs i trädgården under åren 1780-81, men vilka planer som faktiskt förverkligades är oklart.
Somerset House 1817, med Themsen omedelbart utanför byggnaden
William Chambers ledde ombyggnaden och tillbyggnaden av Somerset House åren 1776 till 1796 i London. Somerset House anses tillhöra 1700-talets förnämsta engelska byggnader. Arbetet innebar att inga större arbeten i Sverige kunde utföras under dessa år.
På äldre dagar besvärades Chambers av astma och efter en långvarig sjukdomstid dog han i sitt hem på Norton Street i London. Han ligger begravd vid the Poets’ Corner i Westminster Abbey.
Texten är hämtad från Wikipedia, bearbetad, förkortad och förändrad.
2 svar på ”William Chambers”