Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Wilson & Co

Edwin Willerding

Edwin Willerding

Edwin Willerding

Edwin Willerding föddes den 23 april i Göteborg och dog  6 december 1894 i Edåsa, Skaraborg. Han var grosshandlare och son till konsul Christian Fredrich Wilhelm Willerding och Karolina Elisabeth Bagge.

Från 1851 gift med Cecilia Scarth (1829-79) som föddes i Middlesex, England, som dotter till James Scarth och Elisabeth Frances. Hon dog i Göteborg.

De hade sonen Theodor James Willerding (1854-1929)  samt döttrarna Eliza Willerding (1852-1935) och Charlotte (Lalla) Willerding (1857-1930).

Studerade vid Göteborgs Handelsinstitut 1832-35, hade arbeta som handelsbetjänt i firma James Dickson & Co 1836-44, Burskap som grosshandlare 1844 och därefter delägare i friman Willerding & Co från 1844 och ensam ägare av firman från 1852 till 1870 dår friman tycks ha avvecklats. Därefter kontorschef i Wilson & Co till 1889.

Var ledamot av styrelsen för Göteborgs Handelsinstitut 1847-64 och ledamot i handelsfullmäktigae 1849-69. Ledamot i stadsfullmäktige 1863-66 och hade en hel del olika förtroendeuppdrag för staden.

Källa: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

Advertisements

Theodor Willerding d.y.

Theodor James Willerding, född 28 mars 1854 i Göteborg, död 2 juli 1929 i Göteborg, var en svensk grosshandlare.

Theodor Willerding var son till Edwin Willerding och Cecilia Scarth, och sedan 1883 gift med Helfrid Anderson, dotter till Carl August Anderson och Alida Sofia Lindgren.

Willerding studerade i Göteborg vid realgymnasiet och Göteborgs handelsinstitut åren 1863-1873, praktiserade på kontor i staden 1874-1889 Var tillsammans med A.O. (Andersson) Wilson delägare i Wilson & Co 1890-1917 där hans far tidigare arbetat. Han var även VD för Ångfartygs AB Thule 1906-1916 och för Ångfartygs AB S:t George 1912-1918.

Arnold Wilson

Göran Arnold Wilson, född 25 maj 1883 i Göteborg, död 23 februari 1930 i Askim, var en svensk skeppsredare.

Arnold Wilson var son till skeppsredaren A.O. Wilson och Olga Robertson. Han var från 1907 gift med Kerstin Lignell, dotter till direktör R. Lignell och E. Allen.

Wilson bedrev studier i Hannover, och var kontorsanställd i Le Havre och Hull åren 1900-1903. Därefter var han anställd på Wilson & Co i Göteborg 1904-1912, 1912-1917 delägare i firman och 1917-23 ensam innehavare.

1923 inträdde konsul William Kjellberg som hälftenägare. Kjellberg tog över hela ägandet efter Wilsons bortgång. Arnold Wilson var under sin livstid även direktör i Wilson & Co i Stockholm och Köpenhamn samt för AB Hofås Villastad. Han ägde och bebodde Mariehus i Stora Hovås.

A.O. Wilson

Anders Oscar Andersson Wilson, även A.O. Wilson, föddes deb 24 november 1851 i Uddevalla och dog den 8 juni 1912 i Bad Nauheim, Tyskland, var en svensk skeppsredare. Han var son till tändsticksfabrikören A.O. Andersson i Vänersborg. Han antog släktnamnet Wilson när han övertog firman Wilson & Co eftersom sterbhusägarna ville att namnet skulle vara knutet till ledningen av affärerna.

A.O. Wilson var från 1877 gift med Olga Davida Robertson (1857-1931), dotter till fabrikören David (Davy) Robertson. De hade sonen Arnold Wilson.

Han bedrev läroverksstudier i Vänersborg på 1860-talet och handelsstudier i London fram till 1870. Samma år anställdes han i firman Wilson & Co i Göteborg. Efter ett tag blev han chef för Hull-linjen, varefter han avancerade som chef. Från 1890 delägare i firma Wilson & Co. Han grundade även Ångfartygs AB St. George år 1897 och var även dess verkställande direktör fram till 1912.

Wilson var även ordförande i Sveriges Redareförening, styrelseledamot i D. Robertsons Mekaniska Verkstads AB, Göteborg-Särö Järnvägs AB, A.O. Anderssons Fabriks AB i Vänersborg. Åren 1907–12 var han ledamot i Göteborgs stadsfullmäktige.

Källa: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

Wilson & Co

Firmans ursprung är kommissionärskap för det engelska rederiet Thomas Wilson Sons & Co — ”Wilson Line”  som drevs av John West Wilson med start 1844. År 1865 grundade han också Ångfartygs AB Göteborg-London som när det köptes upp av Ångfartygs AB Thule år 1882 hade tre ångfartyg i trafik. Wilson & Co blev då hälftenägare i Ångfarygs AB Thule medan den andra hälften ägdes av Aug. Leffler & Co.

Efter J.W. Wilsons död 1889 drevs firman Wilson & Co av sterbhuset fram till och med 1 januari 1890, då A.O. Andersson och Theodor Willerding övertog firman. Andersson antog släktnamnet Wilson eftersom sterbhusägarna ville att namnet skulle vara knutet till ledningen av affären. När A.O. Wilson avled i juni 1912 efterträddes han av sonen Arnold Wilson.

1916 köpte shippingmagnaten John Ellerman, Wilson line. Den döptes då om till Ellerman Wilson Line. Wilson & Co i Göteborg blev då agent i Sverige för detta bolag. Theodor Willerding trädde därefter ut ur firman år 1917.

År 1923 blev generalkonsul William Gibson Kjellberg istället Arnold Wilsons kompanjon. Efter Wilsons död 1930 övertog Kjellberg dennes post och blev ägare av hela företaget.

Under andra världskriget sände Ellerman Wilson Line över 5 bestyckade, snabba fartyg, som blockadbrytare, för att lasta kullager. Dessa kullager var helt nödvändiga för den brittiska flygindustrins produktion. Fartygen hade radar och var snabba, kunde göra 28 knop. Under vintern 1943/44 genomförde de ett antal resor mellan Lysekil och Hull. Konsul Kjellberg var själv på plats i Lysekil och övervakade operationerna. Dessa spännande resor finns väl beskrivna i Evert Lundströms roman Kullagerkriget från 1985.

William Kjellberg avled 1950 och efterträddes som VD och ägare av sonen Carl Wilhelm Kjellberg.

1955 ombildades företaget då alla speditionsföretag sammanfördes till ett bolag under namnet Wilson & Co AB. Linjeagenturdivisionen fördes över till dotterbolaget Nordisk Express AB. 1971 inköptes konkurrenten Nyman & Schulz från Handelsbankssfären. 1972 sålde C.W. Kjellberg häften av aktierna i Wilson & Co till Rederi AB Svea. Svea köptes i sin tur av Nordstjernan (Johnson-koncernen) år 1975 .

1980 bytte dotterbolaget Nordisk Express namn till Wilson Shipping. 1983 blev moderbolaget (Wilson & Co) sålt till Bilspedition och Wilson Shipping, tillsammans med Nyman & Schulz, TransAgency och Scansped Shipping kom att utgöra linjeagenturdivisionen. 1989 bestämde sig Bilspedition för att sälja Wilson Shipping och bolaget köptes av Van Ommeren året efter. 1994 övertogs hela verksamheten av NYK.

John West Wilson

John West Wilson

John West Wilson

John West Wilson, föddes deb 8 oktober 1816 i Hull i England och dog 24 maj 1889 i Göteborg, var en svensk affärsman och mecenat.

Han var son till grundaren av det stora engelska Wilsonrederiet i Hull, Thos. Wilsons Sons & Ltd (Wilson Line), Thomas Wilson. Hans far införde regelbunden trafik mellan Hull och Göteborg 1825 och öppnade ångbåtsförbindelse 1840, som bara varade i två år.

Efter språk och handelsstudier i bl.a. Gävle bosatte sig J.W. Wilson i Göteborg år 1843. År 1844 grundade han firman J.W. Wilson, senare Wilson & Co, i Göteborg, och bedrev i samarbete med familjeföretaget i Hull affärer med havre, trä, papper, trämassa och stenkol. Särskilt livlig var exporten av havre till den engelska marknaden. Under Krimkriget sysslade företaget med kreatursexport till England.

År 1850 öppnade Wilson regelbunden ångbåtstrafik mellan Göteborg och Hull. Hans rederi var särskilt verksam med att transportera emigranter från norra Europa till Amerika. År 1865 bildades Ångbåts AB Göteborg-London, som 1882 inlemmades i Thulebolaget efter att Wilson & Co blivit delägare där.

Wilson var stadsfullmäktig i Göteborg 1867–86, styrelseledamot i Skandinaviska Kredit AB 1864-82, Brand- och Livförsäkrings AB Svea, Kafvelstorps AB, Göteborgs Mekaniska Verkstads AB samt i AB Hakon Brunius & Co och vice ordförande i handelsföreningens fullmäktige i vilken han var fullmäktig 1870-78. Han var även kassaförvaltare i Göteborgs museums styrelse och hade utöver det ett stort antal kommunala uppdrag i beredningar och kommittéer.

Källa: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, biografisk matrikel, 1963

William Kjellberg

William Gibson Kjellberg (1878—1950), son till August Kjellberg och gift med Adine von Geijer. Han var far till röntgenläkaren Carl Sven-Roland K (1905—66) och affärsmannen Carl Wilhelm Kjellberg (1920-??).

Han utexaminerades 1899 som agronom från Alnarp och var länge lantbrukare men blev 1912 direktör för Gustaf Melins AB i Gbg och från 1923 delägare i speditionsfirman Wilson & Co. Från 1930 var han ensam innehavare av Wilson & Co.

Han var finsk konsul i Gbg 1936—42 och tog under andra världskriget initiativ till insamlingar och barnhem för flyktingbarnen i Sverige. Med sin firma organiserade han transport med snabbgående motortorpedbåtar av bl a flygplanskullager till England under kriget, vilket belönades med den för utlänningar sällsynta Empireorden. 1947—49 var han finsk generalkonsul i Gbg.

 

Sillgatan och emigrationen

1840 startade redaren Thomas Wilson från i Hull med sitt företag Thos. Wilson, Sons & Co. (Wilson Line) trafik över Nordatlanten till USA och New York.  Hans son John West Wilson flyttade till Göteborg och etablerade en rörelse, J. W. Wilson, ökade affärerna snabbt och 1850 fick Wilson Line ett permanent kontrakt för posthantering från Sverige och Norge. Samtidigt fick de också speciella rättigheter i hamnen.  Från 1872 till 1880 reste nästan alla svenska emigranter till Hull och enligt vissa beräkningar åkte 80% av alla emigranter som kom till Göteborg med Wilson Line under 1880-talet och framåt.

På Sillgatan (nuvarande Postgatan) i Göteborg och runt omkring denna gata befann sig alla de stora transatlantiska bolagen såsom Wilson Line, Inman Line, Cunard Line, White Star Line, American Steamship Co, Dominion Steamship Co, Allan Line och Guion Line mfl. Gatan som går mellan Centralstationen och Tullhuset ledde rakt till den dåvarande hamnen där alla båtar avgick och ankom.  1869 fanns ca 10 agenter i Göteborg. 1880 hade antalet vuxit till 13 stycken. För de som ville göra affärer med emigranter var det nödvändigt att ha sitt kontor eller affär runt Sillgatan.

Packhusplatsen

Packhusplatsen, Stora Hamnkanalen och Skeppsbron

Innan 1869 fanns det inga direkta lagar och restriktioner hur agenter skulle sköta sina affärer. 1869 kom en lag i Sverige som innebar att varje emigrant måste registreras och det var då som passagerlistor infördes.

Passagerarlistor införs

Agenterna fick starta med att föra passagerarlistor, de fyllde i, kopierade, utfärdade kontrakt och förde upp varje emigrant i speciella register. Sedan var de tvugna att lämna över dessa listor till Polisen. Polisen prickade sedan av varje emigrant när det steg ombord på fartygen. Agenterna startade även med mer service till emigranterna, tex mötte de upp emigranterna vid tågstationen och följde de sedan till agentens kontor.

En av de viktigaste inkomstkällorna för en agent var växling av valuta. Tex sålde de checkar till de som ville undvika risken att bära omkring med kontanter. Ett annat sätt att undkomma tjuvar på vägen eller vid anländande till Amerika var att köpa det ”Amerikanske penningbältet”, som också såldes av agenterna.

Göteborg – hotell och boende

Emigranterna behövde själva betala för sitt boende i Göteborg. Agenterna rådde dem via brev att de måste komma i god tid till stan innan resan till Amerika. Vid Sillgatan bodde det personer som hyrde ut sina lägenheter och rum till emigranterna. Många ville tjäna pengar och många emigranter fick övernatta i undermåliga utrymmen i stor trängsel. De som hyrde ut sina rum var nämligen inte alltid så noga med hur många de hyste in i varje rum. Ett hus på Sillgatan 44 med 8 rum, inkvarterade 103 personer. Den nya lagen från 1869 inkluderade även hur många emigranter som var tillåtet att inhysa per rum. De som bröt mot dessa regler måste böta 5 riksdaler.

Efter genomförandet av de nya reglerna gick flera agenter ihop och startade så kallade ”hotell”. Dessa hotell erbjöd rum för 25 öre inkl. säng med lakan och filt, kaffe och torkat bröd på morgonen. Ett hotell erbjöd till och med en ”amerikansk-svensk språkskola”.

Sillgatan (nuv. Postgatan)

Sillgatan (nuv. Postgatan)

Affärer och folkliv kring Sillgatan

Efter emigrantens ankomst till Göteborg och efter inkvartering gjorde man klart sina affärer med sin agent, därefter var det tid för lite shopping. På Sillgatan och runt omkring närliggande gator, fanns det butiker som sålde artiklar som kunde vara bra att ha på resan över och även de första veckorna i Amerika. Emigranterna kunde köpa kläder som passade i den ”stora staden”, kvinnorna köpte stråhattar och provade kanske för första gången i sitt liv en korsett. Männen köpte verktyg, skor och andra användbara artiklar som  kanske hade kunnat köpas billigare i USA. Guideböcker såldes också.

På Sillgatan och gatorna i närheten gatorna var det ett livligt folkliv med musikanter, och uppträdanden för att hålla folkmassorna på ett gott humör. Någon kunde spå din framtid, här och var uppträdde akrobater och trollkonstnärer. Barnen kunde få köpa lite godis från de lokala bönderna på den öppna marknaden. Männen kunde gå till en av de många pubarna eller caféerna som fanns. Den som var slarvig kunde bli av med både sin biljett till Amerika och sina pengar och var då kanske tvungen att stanna i Göteborg eller återvända hem.

När en båt anlände eller avgick var hela gatan dekorerad med fanor och flaggor. När affärerna inne i stan stängde, var affärer, barer och caféer fortfarande öppna i området kring Sillgatan. Historiska berättelser säger att det var karnevalstämning varje gång en ångbåt från Wilson Line anlände eller avgick från Amerikapiren vid Tullhuset.

Ariosto

Passagerare går ombord på Wilson-båten Ariosto

Ångfartygs AB Thule

Del 9 av 25 i serien Rederier
Endast för medlemmar

Willerdingarne i Göteborg

Endast för medlemmar