Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

William Gibson

Olof Wijk d.ä.

Olof Wijk d.ä.Olof Wijk d.ä., född 9 oktober 1786 i Masthugget i Göteborg, död 4 februari 1856 i Göteborg, var en svensk affärsman och politiker. Han var riksdagsledamot för borgarståndet vid flera riksdagar 1834-1854 samt talman 1850-1851.

Wijks föräldrar var sjökaptenen Erik Wijk och Olivia Romare. Han gifte sig 9 oktober 1832 i det Prytzka huset vid Södra Hamngatan 27 med Hilda Virginia Prytz (1810–1890), kallad ”den blåögda” och dotter till grosshandlaren Anders Magnus Prytz (1775–1837) och Margareta Magdalena Brink (1783–1860).

Olof Wijk och Hilda Prytz hade barnen:

Olof Wijk den yngre (1833–1901). Gift med Caroline Dickson. 2 söner och en dotter.
Erik Wijk (1836–1910), grosshandlare. Gift 20 oktober 1868 med Emily Dickson (1849–1943). Två döttrar.
Carl Wijk (1839–1907), grosshandlare. Gift 9 oktober 1864 med Emma Röhss (1843–1896). Två söner och en dotter.
Ivar Wijk (1841–1911), godsägare. Gift 1:o med Hedvig Norström (1843–1869) och 2:o 3 september 1872 med Mary Dickson (1854–1911). Två söner.
Gerda Virginia Wijk (1843–1881). Gift 31 mars 1864 med generalmajor Johan Fredrik Lilliehöök af Fårdala. Två söner.
Knut Wijk (1851–1890), godsägare. Gift 1878 med Agnes Blidberg (1859–1926). En son och två döttrar.

Som ung gjorde Olof Wijk en längre sjöresa, varefter han 1798 fick han plats på engelsmannens James Christies kontor (vissa sajter på nätet anger Charles Christie, den uppgiften är felaktig) i Göteborg. Efter Christies frånfälle 1806, skötte Wijk affärerna för sterbhusets räkning året, varefter han övertog firman som inregistrerades 1807. Varulagret, som värderades till omkring 8 000 riksdaler riksgälds, fick han på kredit. Helt likviderat blev det 1811. Rörelsen som startades med ett kapital av 1 300 riksdaler. År 1808 blev han borgare i Göteborg. I samband med kontinentalperioden 1808–1810 utrustade Wijk, tillsammans med blivande svåger William Gibson och flera, kuttern Snapp-opp som ett kaperifartyg med åtta kanoner och fyra nickhakar samt 36 mans besättning. Som ett komplement köpte Wijk 1813 salteriet Kristineberg, vilket 1818 omvandlades till en segelduksfabrik och snart (1822) blev störst i Göteborg i sin bransch med en årsproduktion av över 50 000 alnar segel.

Under de följande åren företog han omfattande resor till flera av Europas länder, till England och Skottland 1810, till Ryssland 1811, till England, Irland, Holland, Belgien, Tyskland och Danmark 1817—1818 och vann med ökade rikedomar ökat förtroende och anseende samt mottog kommerserådstiteln 1820. Men det var hans omfattande resa i USA 1829 som gav mest utdelning i form av nya kontrakt på järnleveranser.

Självständig, kunskapsrik och utrustad med stor praktisk duglighet, anlitades han både av regering och medborgare i flera viktiga värv. Sålunda var han 1818-1835 ordförande för Göteborgs stads äldste, 1824 ledamot i styrelsen för segelfartens förbättrande mellan Vänern och Västerhavet, 1835 ledamot i kommittén för granskning av Göta kanals segelfartstaxa, sedermera även i kommittén för uppgörande av förslag för Trollhätte slussverks ombyggande, samt i hospitalsdirektionen i Göteborg. 1838 blev han ordförande i styrelsen för arbetena i Göta älv ochGöteborgs hamn, ”Kongl. Direktionen öfver Götheborgs Hamn- och Elfarbeten”, (framför allt muddringsarbeten) och 1850 ordförande i Göta kanals bolag och direktion. Ett av hans fartyg var det första som år 1822, då kanalen öppnades, från Göta älvs mynning seglade upp tillVänern och vidare in på Vättern.

Wijk var ordförande i Älvstyrelsen och Sjöassuransföreningen fram till sin död, i Nykterhetsföreningen, i Sjömanshusets ochNavigationsskolans direktioner, ledamot i kommittén för ordnande av stadens gator och gatubelysning, ledamot i Karantänkommissionen samt i direktionerna för Hospitalet och Chalmerska slöjdskolan. År 1830 blev han riddare av Nordstjärneorden.

Under riksdagarna 1834–1835, 1840–1841, 1850–1851 och 1853–1854 deltog Wijk som staden Göteborgs representant i borgarståndets förhandlingar och var vid 1834–1835 års riksdag vice talman, 1850 talman samt 1853 ledamot av talmanskonferensen. Till sin politiska åskådning var Wijk konservativ.

1825 blev han vald till statsrevisor, och 1831 ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. Wijk bidrog till sin Göteborgs förskönande och bildade det första nykterhetssällskapet i Sverige. 1958 restes i Bältespännarparken i Göteborg en byst i granitföreställande Wijk, skapad av Artur Johansson. Det var en hyllning till Wijks initiativ att främja byggandet av Nya Allén.

År 1850 köpte Olof Wijk 751/1416 mantal kronoskattehemmanet Norra Surte och hela Norra Surte kvarnström. En fabrik började byggas här och maskiner köptes från England för ett spinneri och ett väveri. Allt avstannade dock när Olof Wijk avled avled 1856.

Det ”Wijkska huset” vid Lilla Torget 1 i Göteborg uppfördes 1853, efter ritningar av arkitekten Adolf W. Edelsvärd.

Texten i huvudsak från Wikipedia.

Advertisements

William Gibson (VI)

William Gibson, föddes 1909 i Jonsered och dog 1988. Son till kommendörkapten William Gibson. Brorson till skulptören och konsthantverkaren Sidney Gibson. Utbildad i Paris. Han har målat landskap med kvällsmotiv, samt hamnbilder från Västkusten.

Träd i skymning

Träd i skymning

 

William Gibson (V)

William Gibson föddes 1873 och dog 1954. Son till William Gibson (IV) och Ingeborg Kjellberg. Tituleras oftast kommendörkapten William Gibson. Hans bror var skulptören och konsthantverkaren Carl Sidney Gibson. Gift med Aina Isabell Koch och de fick dottern Marianne Gibson (g. Blomberg) och sonen William Gibson som blev målare.

När William Gibson (III) avled 1865, blev bröderna James Gibson och David Gibson disponenter. Under deras tid ombildades företaget 1873 till aktiebolag med firmanamn Jonsered Fabrikers AB. Den ledande ställningen tillföll här efter någon tid William Gibson (IV), vilken i sin tur vid sin död 1917 efterföljdes av kusinen John James (Jimmy) Gibson och av sonen William Gibson som andre direktör.

1923 bestod styrelsen i Jonsered Fabrikers AB av kommendörkapten William Gibson, ordf., bankdirektör George Dickson, revisor John Gibson,  överdirektör Björn Prytz och disponent Ivar Wendt, verkst. dir.

Den siste av släkten Gibson som bebodde Jonsereds herrgård. Han flyttade in 1927 och bodde där till sin död 1954.

William Gibson (IV)

Endast för medlemmar

William Gibson (III)

William GibsonWilliam Gibson, född 19 april 1816 i Göteborg, död 7 april 1865 i Göteborg, var en svensk industriman och kommunpolitiker. Son till grosshandlare William Gibson och Anna Katarina Wijk. Gift 17 augusti 1842 i Dundee, Skottland, med Margret Thornton Holliday (1819–1882), dotter till laxfiskaren John Holliday och Margaret Hackny. Far till William Gibson (IV, 1848-1917)

Efter studier vid ett enskilt läroverk utexaminerades Gibson vid Chalmerska slöjdskolan 1834, och anställdes därefter i faderns företag i Göteborg, Firma Gibson & Co. samt Jonsereds Fabriker.

Han var delägare i firman William Gibson & Söner 1848–1865, och rederiföretaget Leopold Gibson & Co 1850–1854, delägare i och disponent för Jonsereds Fabriker 1857–1865 samt delägare i Göteborgs Patent-Ångrepslageri AB.

Gibson var ledamot av styrelsen för Göteborgs och Bohus Läns Sparbank 1863–1865 samt ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1863–7 april 1865.

Texten i huvudsak från Wikipedia (fel korrigerade).

William Gibson (II)

William GibsonWilliam Gibson, född 11 mars 1783 i Arbroath, Skottland, död 3 augusti 1857 i Göteborg, var en brittisk-svensk industriman. Han var son till William Gibson (1742-1815) och Isabella Neish (1737-1816), båda från Arbroath i Skottland. Han gifte sig 1815 med Anna Catharina Gibson, född Wijk (1794-1861). De fick tillsammans barnen: William Gibson (1816-1865); Charles Oscar Gibson (1818-1862); Leopold Gibson (1820-1863); Adam (född och död 1 januari 1823); Amalia Wilhelmina Gibson (1829-1910), gift med Rudolf CronstedtJames Alexander Gibson (1832-1902) och David Gibson (1834-1878).

Gibson invandrade till Göteborg i maj 1797 som 14-åring och anställdes som bokhållare i en grosshandelsfirma, ägd av James Christie, vilken blivit borgare där 17 juni 1796. Gibson bodde även hos Christie. Hos honom anställdes även Gibsons blivande svåger, Olof Wijk. Mellan Gibson och Christie skrevs ett treårigt anställningsavtal, där Gibson det första året skulle få 66 riksdaler specie 32 skilling, vilket belopp steg för vart och ett av de följande åren stiger med 16 riksdaler 32 skilling, så att avlöningen tredje året uppgick till 100 riksdaler specie. Christies enda förpliktelse var att anställa Gibson under tre år, men Gibson behövde bara vara borta från arbetet utan Christies medgivande för att han skulle få böta minst hälften av sin årslön. Gibson gjorde redan under sin anställning hos Christie affärer för egen del, och den första kända affären gjorde han som 17-åring i februari 1801.

William Gibson var före sin avresa till Sverige anställd hos James Keiller i Dundee, och han började arbeta som mycket ung. Det var vanligt på den tiden att pojkar redan som tioåringar blev anställda på kontor. Fru Ellen Lindström, född Keiller, har om James Keiller 1923 skrivit bland annat att han ”var skeppsredare och skeppsbyggare i Dundee samt drev med sina båtar handel bland annat på Riga, där han köpte hampa och talg, ävensom på Göteborg, där han köpte virke. På hans kontor fanns anställd en ung Gibson som sändes till Göteborg för att där ombesörja uppköpen av virke, vilket skedde framgångsrikt och Gibson stannade kvar i Sverige”.

James Christie avled 1806, och året innan hade han lämnat över sin firma till den då nittonårige Olof Wijk som 1807 grundade en egen firma. Gibson lämnade antagligen firman Christie redan 1805, och 1809 öppnade egen affärsrörelse under namnet Gibson & Co. Han blev handlande i Göteborg enligt Handelssocietetens brev den 29 augusti 1806 och avlade eden till Konungen den 5 februari 1808. Han blev nu grosshandlare på heltid med ett sortiment av skiftande verksamhetsgrenar. År 1805 arrenderade Gibson ett bryggeri (Herr Sandbergs, Gabriel Sandberg) vid Breda vägen i Masthugget. När Gibson annonserade om sin verksamhet i Göteborgs Allehanda den 17 april 1805, var han den första bryggare i staden som gjorde reklam i tidningspressen. År 1806 köpte han bryggeriet, vilket han drev fram till 1811 då rörelsen såldes till P. Ekman.

Han startade ett sillsalteri i Sörhallen (tillsammans med Adam Gavin jr) i Lundby socken på Hisingen, uppförde en kimröksfabrik 1806 tillsammans med Peter Grönberg, en lackfabrik och en spelkortsfabrik på Hisingen samt en ättiksfabrik.

1809 ingick han bolag, Gibson & Co, med handelsmannen Carl Edvard Svalander och verksamheten kom att omfatta också rederirörelse. 1810 ägde bolaget minst 8 fartyg. Förändrade konjunkturer efter att kontinentalblockaden upphörde tvingade emellertid Gibson & Co i konkurs 1811. Företagets fabriksandelar såldes och skeppen gick på auktion.

Sedan bolaget med Svalander upphört med utgången av 1812 var G 1813—19 delägare i firman Paul Melin & Co. Vid sidan av fortsatt grosshandel ägnade han sig från 1820 ånyo åt rederirörelse med egna fartyg. Båda dessa verksamheter fortsatte han i eget namn till 1850. Rederirörslen övertogs av sonen Leopold Gibson i firman Leopold Gibson & Co.

Gibson & Co inköpte också egendomen Sågen i Majorna (Vädersågen). När Gibson & Co gjorde konkurs förvandlades Gibson till ensam ägare till Vädersågen. Där bedrev Gibson tillverkning av segelduk med mera. Från 1828 med Alexander Keiller som delägare i firman Gibson & Keiller. Under Keillers ledning utökades driften snabbt och kompletterades med ett mekaniskt vattendrivet spinneri för beredning av lin och hampa vid Fattighusån i Stampen.

Av mantalsförteckningen för 1807 framgår att Gibson då också ägde ett litet trähus vid Första Långgatan 26 (tomt 11/64), ett mindre trähus i Västra Haga 30, Landsvägsgatan 10 A samt bryggeriet vid Masthuggstorget (tomt 11/26), där han även bodde åren 1805-1810.

År 1834 överfördes hela verksamheten till den från svågern Olof Wijk d.ä. år 1832 övertagna egendomen Jonsered vid Säveån i Partille, där tillgången på vattenkraft och även expansionsmöjligheter i övrigt var bättre. Keiller stod för planläggning av produktionen i Jonsered samt för fabriksledningen medan Gibson skötte affärerna i Göteborg. 1939 lämnade Alexander Keiller företaget efter att de två kompanjonerna blivit oense.

År 1848 upptogs sönerna William Gibson och Charles Gibson som kompanjoner i verksamheten I Jonsered. Tillsamman med sonsonen William Gibson (1848-1914) startades bland annat en betydande tillverkning av träbearbetningsmaskiner. Företaget ombildades 1872 till Jonsereds Fabrikers AB.

William Gibson blev redan 1806 – då ännu utländsk medborgare – medlem av Göteborgs Handelssocietet, där han 1818-1828 tillhörde styrelsen. Han var även styrelseledamot 1826-30 i den första sparbanken i Sverige, Göteborgs Sparbank, och 1831 var han treasurer i The British Factory and Poor Box. Han var revisor för nationalkassan 1820 och ledamot av flera kommittéer såsom lönekommitten 1821, börsbyggnadskommittén 1828 och taxeringskommittén 1822-1830. Gibson var medlem i direktionen för fattigförsörjningsinrättningen 1837-1839 samt fabriksfullmäktige 1847-1850.

Texten i huvudsak från Wikipedia

Släkten Gibson

Skotsk släkt från Arbroath. Den äldste kände företrädaren för släkten var segelduksvävaren och redaren William Gibson (1742-1815). Hans son William Gibson (1783-1857) emigrerade till Göteborg 1797, där släkten kom att göra en banbrytande insats särskilt inom textilindustrin. William Gibsons föräldrar William Gibson och Isabel Neish överflyttade också till Göteborg, sedan sonen blivit förmögen. Han gifte sig 1815 med Anna Wijk, Olof Wijks syster. Hans söner var:

William Gibson (II) (1816-1865), gift med Margaret Thornton Holliday från Skottland 1842.
Charles Oscar Gibson (1818-1862), gift med Hilma Charlotta Lindberg 1851.
Leopold Gibson (1820-1863)
Amalia Wilhelmina Gibson (1829-1910), gift med Rudolf Cronstedt
James Alexander Gibson (1832-1902), gift med Martina Barclay 1857.
David Gibson (1834-1878), gift med Ida Charlotta Heckscher 1866.

Samtliga söner ägnade sig åt verksamheter som hade grundats av deras far däribland Jonsereds Fabriker. Chef för Jonsereds Fabriker var från 1865 James Alexander Gibson. Som fabriksdisponent ledde David Gibson den industriella driften till sin död, då han efterträddes av brodern William Gibsons (II) son William Gibson III (1848-1917).

James Alexander Gibsons son John James Gibson anställdes som ingenjör efter faderns avgång 1881 och efterträdde 1917-1926 William Gibson III som disponent, med dennes son William Gibson IV (1873-1954) som direktör för textilavdelningen till 1927 och därefter ordförande i bolagets styrelse till 1947.

Texten i huvudsak från Wikipedia.

Lazarus om William Gibson

Del 22 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

Vädersågen

Endast för medlemmar

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade man tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm, SKF och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägd ebanken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 target=”_blank”>Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och central makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C.son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987