Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

William Gibson

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Advertisements

Olof Wijk d.ä.

Olof Wijk d.ä.Olof Wijk d.ä., född 9 oktober 1786 i Masthugget i Göteborg, död 4 februari 1856 i Göteborg, var en svensk affärsman och politiker. Han var riksdagsledamot för borgarståndet vid flera riksdagar 1834-1854 samt talman 1850-1851.

Wijks föräldrar var sjökaptenen Erik Wijk och Olivia Romare. Han gifte sig 9 oktober 1832 i det Prytzka huset vid Södra Hamngatan 27 med Hilda Virginia Prytz (1810–1890), kallad ”den blåögda” och dotter till grosshandlaren Anders Magnus Prytz (1775–1837) och Margareta Magdalena Brink (1783–1860).

Olof Wijk och Hilda Prytz hade barnen:

Olof Wijk den yngre (1833–1901). Gift med Caroline Dickson. 2 söner och en dotter.
Erik Wijk (1836–1910), grosshandlare. Gift 20 oktober 1868 med Emily Dickson (1849–1943). Två döttrar.
Carl Wijk (1839–1907), grosshandlare. Gift 9 oktober 1864 med Emma Röhss (1843–1896). Två söner och en dotter.
Ivar Wijk (1841–1911), godsägare. Gift 1:o med Hedvig Norström (1843–1869) och 2:o 3 september 1872 med Mary Dickson (1854–1911). Två söner.
Gerda Virginia Wijk (1843–1881). Gift 31 mars 1864 med generalmajor Johan Fredrik Lilliehöök af Fårdala. Två söner.
Knut Wijk (1851–1890), godsägare. Gift 1878 med Agnes Blidberg (1859–1926). En son och två döttrar.

Som ung gjorde Olof Wijk en längre sjöresa, varefter han 1798 fick han plats på engelsmannens James Christies kontor (vissa sajter på nätet anger Charles Christie, den uppgiften är felaktig) i Göteborg. Efter Christies frånfälle 1806, skötte Wijk affärerna för sterbhusets räkning året, varefter han övertog firman som inregistrerades 1807. Varulagret, som värderades till omkring 8 000 riksdaler riksgälds, fick han på kredit. Helt likviderat blev det 1811. Rörelsen som startades med ett kapital av 1 300 riksdaler. År 1808 blev han borgare i Göteborg. I samband med kontinentalperioden 1808–1810 utrustade Wijk, tillsammans med blivande svåger William Gibson och flera, kuttern Snapp-opp som ett kaperifartyg med åtta kanoner och fyra nickhakar samt 36 mans besättning. Som ett komplement köpte Wijk 1813 salteriet Kristineberg, vilket 1818 omvandlades till en segelduksfabrik och snart (1822) blev störst i Göteborg i sin bransch med en årsproduktion av över 50 000 alnar segel.

Under de följande åren företog han omfattande resor till flera av Europas länder, till England och Skottland 1810, till Ryssland 1811, till England, Irland, Holland, Belgien, Tyskland och Danmark 1817—1818 och vann med ökade rikedomar ökat förtroende och anseende samt mottog kommerserådstiteln 1820. Men det var hans omfattande resa i USA 1829 som gav mest utdelning i form av nya kontrakt på järnleveranser.

Självständig, kunskapsrik och utrustad med stor praktisk duglighet, anlitades han både av regering och medborgare i flera viktiga värv. Sålunda var han 1818-1835 ordförande för Göteborgs stads äldste, 1824 ledamot i styrelsen för segelfartens förbättrande mellan Vänern och Västerhavet, 1835 ledamot i kommittén för granskning av Göta kanals segelfartstaxa, sedermera även i kommittén för uppgörande av förslag för Trollhätte slussverks ombyggande, samt i hospitalsdirektionen i Göteborg. 1838 blev han ordförande i styrelsen för arbetena i Göta älv ochGöteborgs hamn, ”Kongl. Direktionen öfver Götheborgs Hamn- och Elfarbeten”, (framför allt muddringsarbeten) och 1850 ordförande i Göta kanals bolag och direktion. Ett av hans fartyg var det första som år 1822, då kanalen öppnades, från Göta älvs mynning seglade upp tillVänern och vidare in på Vättern.

Wijk var ordförande i Älvstyrelsen och Sjöassuransföreningen fram till sin död, i Nykterhetsföreningen, i Sjömanshusets ochNavigationsskolans direktioner, ledamot i kommittén för ordnande av stadens gator och gatubelysning, ledamot i Karantänkommissionen samt i direktionerna för Hospitalet och Chalmerska slöjdskolan. År 1830 blev han riddare av Nordstjärneorden.

Under riksdagarna 1834–1835, 1840–1841, 1850–1851 och 1853–1854 deltog Wijk som staden Göteborgs representant i borgarståndets förhandlingar och var vid 1834–1835 års riksdag vice talman, 1850 talman samt 1853 ledamot av talmanskonferensen. Till sin politiska åskådning var Wijk konservativ.

1825 blev han vald till statsrevisor, och 1831 ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. Wijk bidrog till sin Göteborgs förskönande och bildade det första nykterhetssällskapet i Sverige. 1958 restes i Bältespännarparken i Göteborg en byst i granitföreställande Wijk, skapad av Artur Johansson. Det var en hyllning till Wijks initiativ att främja byggandet av Nya Allén.

År 1850 köpte Olof Wijk 751/1416 mantal kronoskattehemmanet Norra Surte och hela Norra Surte kvarnström. En fabrik började byggas här och maskiner köptes från England för ett spinneri och ett väveri. Allt avstannade dock när Olof Wijk avled avled 1856.

Det ”Wijkska huset” vid Lilla Torget 1 i Göteborg uppfördes 1853, efter ritningar av arkitekten Adolf W. Edelsvärd.

Texten i huvudsak från Wikipedia.

William Gibson (VI)

William Gibson, föddes 1909 i Jonsered och dog 1988. Son till kommendörkapten William Gibson. Brorson till skulptören och konsthantverkaren Sidney Gibson. Utbildad i Paris. Han har målat landskap med kvällsmotiv, samt hamnbilder från Västkusten.

Träd i skymning

Träd i skymning

 

William Gibson (V)

William Gibson föddes 1873 och dog 1954. Son till William Gibson (IV) och Ingeborg Kjellberg. Tituleras oftast kommendörkapten William Gibson. Hans bror var skulptören och konsthantverkaren Carl Sidney Gibson. Gift med Aina Isabell Koch och de fick dottern Marianne Gibson (g. Blomberg) och sonen William Gibson som blev målare.

När William Gibson (III) avled 1865, blev bröderna James Gibson och David Gibson disponenter. Under deras tid ombildades företaget 1873 till aktiebolag med firmanamn Jonsered Fabrikers AB. Den ledande ställningen tillföll här efter någon tid William Gibson (IV), vilken i sin tur vid sin död 1917 efterföljdes av kusinen John James (Jimmy) Gibson och av sonen William Gibson som andre direktör.

1923 bestod styrelsen i Jonsered Fabrikers AB av kommendörkapten William Gibson, ordf., bankdirektör George Dickson, revisor John Gibson,  överdirektör Björn Prytz och disponent Ivar Wendt, verkst. dir.

Den siste av släkten Gibson som bebodde Jonsereds herrgård. Han flyttade in 1927 och bodde där till sin död 1954.

William Gibson (IV)

Endast för medlemmar

William Gibson (III)

William GibsonWilliam Gibson, född 19 april 1816 i Göteborg, död 7 april 1865 i Göteborg, var en svensk industriman och kommunpolitiker. Son till grosshandlare William Gibson och Anna Katarina Wijk. Gift 17 augusti 1842 i Dundee, Skottland, med Margret Thornton Holliday (1819–1882), dotter till laxfiskaren John Holliday och Margaret Hackny. Far till William Gibson (IV, 1848-1917)

Efter studier vid ett enskilt läroverk utexaminerades Gibson vid Chalmerska slöjdskolan 1834, och anställdes därefter i faderns företag i Göteborg, Firma Gibson & Co. samt Jonsereds Fabriker.

Han var delägare i firman William Gibson & Söner 1848–1865, och rederiföretaget Leopold Gibson & Co 1850–1854, delägare i och disponent för Jonsereds Fabriker 1857–1865 samt delägare i Göteborgs Patent-Ångrepslageri AB.

Gibson var ledamot av styrelsen för Göteborgs och Bohus Läns Sparbank 1863–1865 samt ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1863–7 april 1865.

Texten i huvudsak från Wikipedia (fel korrigerade).

William Gibson (II)

William GibsonWilliam Gibson, född 11 mars 1783 i Arbroath, Skottland, död 3 augusti 1857 i Göteborg, var en brittisk-svensk industriman. Han var son till William Gibson (1742-1815) och Isabella Neish (1737-1816), båda från Arbroath i Skottland. Han gifte sig 1815 med Anna Catharina Gibson, född Wijk (1794-1861). De fick tillsammans barnen: William Gibson (1816-1865); Charles Oscar Gibson (1818-1862); Leopold Gibson (1820-1863); Adam (född och död 1 januari 1823); Amalia Wilhelmina Gibson (1829-1910), gift med Rudolf CronstedtJames Alexander Gibson (1832-1902) och David Gibson (1834-1878).

Gibson invandrade till Göteborg i maj 1797 som 14-åring och anställdes som bokhållare i en grosshandelsfirma, ägd av James Christie, vilken blivit borgare där 17 juni 1796. Gibson bodde även hos Christie. Hos honom anställdes även Gibsons blivande svåger, Olof Wijk. Mellan Gibson och Christie skrevs ett treårigt anställningsavtal, där Gibson det första året skulle få 66 riksdaler specie 32 skilling, vilket belopp steg för vart och ett av de följande åren stiger med 16 riksdaler 32 skilling, så att avlöningen tredje året uppgick till 100 riksdaler specie. Christies enda förpliktelse var att anställa Gibson under tre år, men Gibson behövde bara vara borta från arbetet utan Christies medgivande för att han skulle få böta minst hälften av sin årslön. Gibson gjorde redan under sin anställning hos Christie affärer för egen del, och den första kända affären gjorde han som 17-åring i februari 1801.

William Gibson var före sin avresa till Sverige anställd hos James Keiller i Dundee, och han började arbeta som mycket ung. Det var vanligt på den tiden att pojkar redan som tioåringar blev anställda på kontor. Fru Ellen Lindström, född Keiller, har om James Keiller 1923 skrivit bland annat att han ”var skeppsredare och skeppsbyggare i Dundee samt drev med sina båtar handel bland annat på Riga, där han köpte hampa och talg, ävensom på Göteborg, där han köpte virke. På hans kontor fanns anställd en ung Gibson som sändes till Göteborg för att där ombesörja uppköpen av virke, vilket skedde framgångsrikt och Gibson stannade kvar i Sverige”.

James Christie avled 1806, och året innan hade han lämnat över sin firma till den då nittonårige Olof Wijk som 1807 grundade en egen firma. Gibson lämnade antagligen firman Christie redan 1805, och 1809 öppnade egen affärsrörelse under namnet Gibson & Co. Han blev handlande i Göteborg enligt Handelssocietetens brev den 29 augusti 1806 och avlade eden till Konungen den 5 februari 1808. Han blev nu grosshandlare på heltid med ett sortiment av skiftande verksamhetsgrenar. År 1805 arrenderade Gibson ett bryggeri (Herr Sandbergs, Gabriel Sandberg) vid Breda vägen i Masthugget. När Gibson annonserade om sin verksamhet i Göteborgs Allehanda den 17 april 1805, var han den första bryggare i staden som gjorde reklam i tidningspressen. År 1806 köpte han bryggeriet, vilket han drev fram till 1811 då rörelsen såldes till P. Ekman.

Han startade ett sillsalteri i Sörhallen (tillsammans med Adam Gavin jr) i Lundby socken på Hisingen, uppförde en kimröksfabrik 1806 tillsammans med Peter Grönberg, en lackfabrik och en spelkortsfabrik på Hisingen samt en ättiksfabrik.

1809 ingick han bolag, Gibson & Co, med handelsmannen Carl Edvard Svalander och verksamheten kom att omfatta också rederirörelse. 1810 ägde bolaget minst 8 fartyg. Förändrade konjunkturer efter att kontinentalblockaden upphörde tvingade emellertid Gibson & Co i konkurs 1811. Företagets fabriksandelar såldes och skeppen gick på auktion.

Sedan bolaget med Svalander upphört med utgången av 1812 var G 1813—19 delägare i firman Paul Melin & Co. Vid sidan av fortsatt grosshandel ägnade han sig från 1820 ånyo åt rederirörelse med egna fartyg. Båda dessa verksamheter fortsatte han i eget namn till 1850. Rederirörslen övertogs av sonen Leopold Gibson i firman Leopold Gibson & Co.

Gibson & Co inköpte också egendomen Sågen i Majorna (Vädersågen). När Gibson & Co gjorde konkurs förvandlades Gibson till ensam ägare till Vädersågen. Där bedrev Gibson tillverkning av segelduk med mera. Från 1828 med Alexander Keiller som delägare i firman Gibson & Keiller. Under Keillers ledning utökades driften snabbt och kompletterades med ett mekaniskt vattendrivet spinneri för beredning av lin och hampa vid Fattighusån i Stampen.

Av mantalsförteckningen för 1807 framgår att Gibson då också ägde ett litet trähus vid Första Långgatan 26 (tomt 11/64), ett mindre trähus i Västra Haga 30, Landsvägsgatan 10 A samt bryggeriet vid Masthuggstorget (tomt 11/26), där han även bodde åren 1805-1810.

År 1834 överfördes hela verksamheten till den från svågern Olof Wijk d.ä. år 1832 övertagna egendomen Jonsered vid Säveån i Partille, där tillgången på vattenkraft och även expansionsmöjligheter i övrigt var bättre. Keiller stod för planläggning av produktionen i Jonsered samt för fabriksledningen medan Gibson skötte affärerna i Göteborg. 1939 lämnade Alexander Keiller företaget efter att de två kompanjonerna blivit oense.

År 1848 upptogs sönerna William Gibson och Charles Gibson som kompanjoner i verksamheten I Jonsered. Tillsamman med sonsonen William Gibson (1848-1914) startades bland annat en betydande tillverkning av träbearbetningsmaskiner. Företaget ombildades 1872 till Jonsereds Fabrikers AB.

William Gibson blev redan 1806 – då ännu utländsk medborgare – medlem av Göteborgs Handelssocietet, där han 1818-1828 tillhörde styrelsen. Han var även styrelseledamot 1826-30 i den första sparbanken i Sverige, Göteborgs Sparbank, och 1831 var han treasurer i The British Factory and Poor Box. Han var revisor för nationalkassan 1820 och ledamot av flera kommittéer såsom lönekommitten 1821, börsbyggnadskommittén 1828 och taxeringskommittén 1822-1830. Gibson var medlem i direktionen för fattigförsörjningsinrättningen 1837-1839 samt fabriksfullmäktige 1847-1850.

Texten i huvudsak från Wikipedia

Släkten Gibson

Skotsk släkt från Arbroath. Den äldste kände företrädaren för släkten var segelduksvävaren och redaren William Gibson (1742-1815). Hans son William Gibson (1783-1857) emigrerade till Göteborg 1797, där släkten kom att göra en banbrytande insats särskilt inom textilindustrin. William Gibsons föräldrar William Gibson och Isabel Neish överflyttade också till Göteborg, sedan sonen blivit förmögen. Han gifte sig 1815 med Anna Wijk, Olof Wijks syster. Hans söner var:

William Gibson (II) (1816-1865), gift med Margaret Thornton Holliday från Skottland 1842.
Charles Oscar Gibson (1818-1862), gift med Hilma Charlotta Lindberg 1851.
Leopold Gibson (1820-1863)
Amalia Wilhelmina Gibson (1829-1910), gift med Rudolf Cronstedt
James Alexander Gibson (1832-1902), gift med Martina Barclay 1857.
David Gibson (1834-1878), gift med Ida Charlotta Heckscher 1866.

Samtliga söner ägnade sig åt verksamheter som hade grundats av deras far däribland Jonsereds Fabriker. Chef för Jonsereds Fabriker var från 1865 James Alexander Gibson. Som fabriksdisponent ledde David Gibson den industriella driften till sin död, då han efterträddes av brodern William Gibsons (II) son William Gibson III (1848-1917).

James Alexander Gibsons son John James Gibson anställdes som ingenjör efter faderns avgång 1881 och efterträdde 1917-1926 William Gibson III som disponent, med dennes son William Gibson IV (1873-1954) som direktör för textilavdelningen till 1927 och därefter ordförande i bolagets styrelse till 1947.

Texten i huvudsak från Wikipedia.

Lazarus om William Gibson

Del 22 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

Vädersågen

Endast för medlemmar