Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

William Chalmers

Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Del 6 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Götheborg II Varvet Viken Gbg 530 20 170 1788-1796
Drottningen Varvet Viken Gbg 543 20 150 1798-1806
Maria Carolina Byggd i Frankrike 320 10 80 1798-1806
Östergöthland Norrköping 266 14 56 1799-1804
Westergöthland Gamla varvet Gbg 162 8 1799-1802
Fredrik Julius Kaas 1800 (inhyrt?)
Adonis 1800 (inhyrt?)
Fredrica Byggd i utlandet 243 12 56 1800-1806
Prinsessan Karlskrona 283 16 70 1802-1805
Wasa Karlskrona 478 20 167 1803-1805

 

Advertisements

Opium-handeln på Ostindiska Kompaniets tid, del 2

Del 35 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Opiumhandeln i Ostindien utvecklades som ett sätt för europeer att finansiera teköpen i Kanton. Det Svenska Ostindiska Kompaniet använde i allmänhet spanska silverpiastrar som betalningsmedel. Dessa erhölls genom köp som i allmänhet genomfördes med lånade medel som ställdes till Kompaniets förfogande av handelshus i städer som exempelvis Antwerpen, Oostende, Cadiz, Amsterdam, Rotterdam, London och Hamburg.

På samma sätt gjorde andra länders ostindiska kompanier. Förfarandet skapade ett rejält underskott i Europas handel med Kina. Britterna kom snart på ett sätt att kompensera för detta. Genom att sälja produkter  som tyger och opium från deras kolonier i Indien. Engelsmännen lyckades på det sättet förbättra sin handelsbalans genom att sälja bomullstyger och opium från Indien, men opiumförsäljningen sköttes oftast av mellanhänder för att inte äventyra de viktiga tekontrakten. Svenskarnas järn och verktyg fanns det en begränsad avsättning för i andra länder och de användes till viss del för att finansiera inköpen av silver, men svenska  ylletyger och andra textilier var i praktiken osäljbara. Kineserna tog ibland motvilligt emot europeiskt ylle för att få möjlighet att sälja större kvantiteter av sina egna produkter.

Vid 1700-talets början kom bara några få europeiska fartyg till Kanton varje år. Under 1760- talet anlände mellan 20 och 30 fartyg om året, på 1790- talet omkring 50 och på 1810-talet närmare 70. Samma utveckling skedde när det gäller opiumhandeln. 1729 importerades 200 kistor opium till Kina, cirka 1 000 kistor år 1767 och 4 500 år 1800. En kista motsvarade ungefär 63 kilo opium. Bland de mellanhänder som handlade med opium återfanns de svenska superkargörerna, framförallt de som stannade över i Kanton. Dessa var i allmänhet verksamma med egna firmor i Macao och Macao var centralt för opiumhandeln. Det var där det lastades om till mindre fartyg för att smugglas till Kina och det var där affärerna organiserades. De fasta superkargörerna i kanton levde i allmänhet halva året i Macao.

Inkomsterna från den privata handeln i Ostindien gav mycket stora inkomster till de svenska superkargörerna i Kanton. Opiumhandeln var en del av det som svenskarna ägnade sig åt i likhet med alla andra som var inblandade i tehandeln  i Kanton:

Engelsmännen profiterade på opiumhandeln på två sätt, dels genom produktionen i Indien, dels genom försäljningen i Kanton. Stora mängder silver behövdes för att säkra tekontrakten. Förutom handeln med guld var opium nästan den enda vara som omedelbart tillförde likvida medel som kunde omsättas i tehandeln, bland annat som förskott på teer som skulle levereras när skeppen låg inne och som måste komma fram till Kanton i tid. Förseningar på två veckor upp till en månad kunde leda till att man missade de mest fördelaktiga vindarna för hemresan och fick stanna kvar i Kanton i nästan ett halvår. År 1770 var ett ganska vanligt pris på en kista opium omkring 300-500 spanska silverdollar (piastrar), ibland upp till 700 silverdollar för högsta kvalitet. Till detta kom ”avgifter” till mellanhänder på 10-15 procent. Tio år senare var utbudet större än efterfrågan och priset sjönk Med detta resonemang kan man kanske säga att smugglingen av opium var mindre riskfylld än te-handeln. Teerna kunde förlora halva sitt värde om de inte såldes omgående, utan måste lagras till nästa säsong, medan kistorna med opium kunde bli stående ett halvår eller mer, utan att förlora i kvalitet, om de var väl packade och förslutna.

Kontrakten kring te-exporten var ofta kopplade till försäljningen av de motköpsvaror som européerna förde med sig till Kina. Den som inte ville sälja europeiska varor kunde inte räkna med att få teckna några större te-kontrakt. Detta medförde att de kinesiska köpmännen ofta saknade likvida medel att betala teer och andra varor de beställt uppåt landet, innan de hade sålt undan sin del av importgodset. Om många fartyg samtidigt kom till Kanton med likartade produkter, blev priset givetvis lägre. Vissa varor kunde rentav behöva säljas med förlust. Opiumhandeln blev därför ett sätt att skaffa sig rörelsekapital, som inte ens de mest seriösa Hong-köpmännen kunde låta bli att dra nytta av. Den innebar även att man slapp låna pengar av varandra eller av européerna till höga räntor. Till och med tullmandarinen Hoppo kunde se mellan fingrarna med opiumhandeln, så länge skatter, avgifter och gåvor till hovet i Peking kunde levereras planenligt. Opiumhandeln blev därmed något som ”praktiskt taget alla” höll på med, inte bara Jean Abraham Grill. Däremot är det inte omöjligt att han och hans kollegor Michael Grubb och Jacob Hahr under några år vid mitten och slutet av 1760-talet var så pass inblandade och framgångsrika, att de svarade för upp emot 20 % av opiumtransporterna.

Opium producerades vid denna tid främst i två områden i Indien, Bengalen och Malwa. 1757 blev Bengalen en del av det brittiska kolonialväldet i Indien. Ett kolonialvälde som förvaltades av brittiska East India Company (EIC). EIC fick då direkt kontroll över produktionen av opium i Bengalen och etablerade ett opiummonopol i området. Innan dess sköttes opiumhandeln av fria handelsmän i exempelvis Oostendekompaniet gamla koloni Bankibazar (idag Ichapore), ett centrum för oberoende handlare, äventyrare och skumraskfigurer. Däribland flera med koppling till Svenska Ostindiska Kompaniet som Francois De Schonamille och sannolikt även Charles Barrington.

Efter att Bengalen blivit i den av det brittiska väldet kunde EIC fritt använda opiet för export till Kina och på så sätt förbättra och underlätta teinköpen. Till en början såldes det bengaliska opiet till mellanhänder på en börs i Calcutta. En del av mellanhänderna var de svenska superkargörerna.

De svenska superkargörernas inkomster kom främst från egen handel i Europa, egen handel i Ostindien och procent på vinsterna för skeppsresorna i Ostindiska Kompaniet. Den viktigaste inkomstkällan för Svenska Ostindiska Kompaniet och dess anställdas egen handel innan 1784 var tesmuggling till Storbritannien. När de brittiska tullsatserna sänktes blev tesmugglingen olönsam och mellan 1786 och 1806 (Fjärde oktrojen) gick Svenska Ostindiska Kompaniet med förlust. Ingen utdelning skedde till aktieägarna och superkargörerna tjänade inget på Ostindiska Kompaniets handel under den fjärde oktrojen.

För superkargörerna i Kanton men även för de ombord på fartygen återstod egentligen bara egen ostasiatisk handel som alternativ. Att handla med opium var den mest lönsamma verksamheten i Ostindien och det är nog ingen tvekan om att opium blev en än viktigare inkomstkälla för svenska superkargörer under fjärde oktrojen. Superkargörer och assistenter verksamma i Kanton under fjärde oktrojen var William Chalmers, Fredrik Ulrik PeyronJohan Dassau, Lars Gotheen, James Chalmers, Anders Ljungstedt, Jacob Gabriel Ullman och Gustaf Palm.

William Chalmers blev ju också mycket förmögen och det finns ingen möjlighet att han kunde bli det genom att arbeta för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj. Han kan bara ha blivit det genom egen privat handel under de 10 år (1783-93) han befann sig i Kanton och Bengalen. Därefter var hans bror James Chalmers i Kanton och Bengalen från slutet av 1792 till 1806.

Från 1797 blev det dock besvärligare för oberoende handlare att köpa opium i Bengalen, men opiet från Malwa kunde fortfarande köpas på en öppen marknad direkt från indiska handelsmän. Denna handel gick framförallt via Bombay (idag Mumbai) och inte via Bengalen och Calcutta (idag Kolkata). EIC tog dock en avgift även på denna handel. Opiumodlingen i Bengalen effektiviserades och koncentrerades till Bihar och Benares-distrikten. I Patna och Benares anlades anläggningar för att bearbeta vallmo för opiumtillverkning.Odling i andra områden under EIC-kontroll förbjöds från 1799. Britterna lyckades vända handelsbalansen med Kina med hjälp av opium och från 1804 hade det brittisk imperiet en positiv istället för negativ handelsbalans med Kina.

Innan fjärde oktrojen var det inte så att alla svenska superkargörer deltog i opiumhandeln, det fanns en rejäl kritik från exempelvis Peter Johan Bladh om att vissa superkargörer ägnade sig åt allt för vidlyftig privat handel och handel med opium. Men som vi sett utifrån exemplen med Jacob Hahr och Jean Abraham Grill kunde superkargörer även under tredje oktrojen tjäna pengar på opiumhandeln. Under de två första oktrojerna var det sannolikt ovanligare, framförallt då det inte fanns några kvarliggande superkargörer på den tiden. Men dels kunde affärer bedrivas via Bankibazar och kontakter där och dels via kontakter i Batavia dit VOC och deras anställda exporterade opium. Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg besökte regelmässigt Batavia.

På 1800-talet kom opium att bli EIC:s och Indiens viktigaste inkomstkälla, göra många handelsmän i USA, Storbritannien och Kina mycket rika samt lägga grunden för Hong Kong. Svenskarna var då ute ur bilden med undantag av de få som stannade i Kanton och Macao som exempelvis Anders Ljungstedt och Jacob Gabriel Ullman.

Läs också: Ostindiska Kompaniet och opium, del 1

Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.

Chalmerska huset

Chalmerska huset är en trevåningsbyggnad i 5:e roten, 16:e kvarteret Kommerserådet nr. 2 vid Södra Hamngatan 11 i Göteborg. Huset är namngivet efter William Chalmers och uppfördes 1805-1807 efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg. Chalmerska huset anses som ett av Carlbergs viktigaste verk och huset förklarades som byggnadsminne 28 januari 1980 avseende exteriör samt del av interiör.

Chalmerska huset

Chalmerska huset

Tolagsskrivaren Johan Casparsson Poppelman hade 1645 ett hus på tomten för dagens Södra Hamngatan 11. Troligen låg huset mot Drottninggatan, eftersom det mot norr bara fanns en stig längs stranden. Här låg endast magasin och uthus, som man kom till via strandens bryggor. Först efter branden den 14 april 1721 fick Södra Hamngatan sitt nuvarande utseende. Nästa tomtägare blev borgmästaren i Borås, Anders Gunnarsson Stillman, som gift sig med Poppelmans dotter Emerentia. När Emerentia blivit änka sålde hon 1682 tomten till handlanden och rådmannen Henrik Eilking d.y., som 1695 i sin tur överlät den för 2 800 daler silvermynt till handlanden Jacob Radhe, gift med Catharina Tham (1675-1746). Efter att Radhe avlidit 1706, gifte hans änka om sig 1710 med överinspektören över sjötullarna Hieronymus Berger (1649-1713), adlad Gripenstedt. Tomten blev kvar i Catharina Thams ägo åtminstone in på 1720-talet.

År 1732 lät vingrosshandlaren och konvojkommissarien Johan Christian Selle (1702-1783) bygga ett tvåvånings trähus med sadeltak och takkupor på tomten, som 1783 såldes till grosshandlaren Johan Petter Holterman (1757-1793) och dennes bror, köpmannen Niclas Holterman (1758-1824). Kanslirådet och direktören i Svenska Ostindiska Companiet William Chalmers köpte den ombyggda och kraftigt upprustade fastigheten i början av 1795 för 8 000 riksdaler riksgälds.

Den 20 december 1802 klockan 02.30 på morgonen började det att brinna på tredje våningen i buntmakare Langes trähus vid Kyrkogatan i kvarteret Bokhållaren. Göteborgs domkyrka samt omkring 180 hus och gårdar förstördes, däribland William Chalmers. Efter eldsvådan lyckades Chalmers få hyra en våning av trähandlare Niclas Arfvidsson (1747-1813) i huset Södra Hamngatan 29. Det var ett stenhus – det enda som fanns vid denna del av Södra Hamngatan.

Efter eldsvådan köpte Chalmers även den avbrända baktomten 4 roten nr. 104, vid dagens Drottningatan, av frimurarna. Stadsarkitekten i Göteborg Carl Wilhelm Carlberg fick uppdraget att rita ett nytt hus på de två sammanslagna tomterna.

William Chalmers dog 1811 på egendomen Gårdsten utanför Göteborg. Huset på Södra Hamngatan värderades till 40 000 riksdaler banco. Efter William Chalmers död övergick huset till hans två bröder och arvingar, superkargören James Chalmers och handlanden i London, Charles Chalmers. Men redan 12 februari 1813 inropades fastigheten på auktion av kommerserådet Bernt Harder Santesson (1776-1862). Priset var 66 666 riksdaler 32 skilling banko. Han bodde själv i huset under tio år, men eftersom han var riksdagsman i 25 år tillbringade han sin mesta tid i Stockholm och hyrde under tiden ut huset.

Grosshandlare David Carnegie d.y. blev nästa ägare. Han köpte huset den 18 mars 1839 för 55 000 riksdaler banko. Huset användes också som bostad för några av brukets högre tjänstemän. Chalmerska huset fick nu heta det ”Carnegieska huset” under många år. Carnegie återvände dock till Skottland 1841, och det blev hans kompanjon Oscar Ekman som tog över skötseln av deras verksamhet och dessutom flyttade in i huset på Södra Hamngatan 11 1849, vilket han även köpte 1862 för 130 000 kronor. Ekman bodde i fastigheten fram till 1863 då han flyttade till ett hus som han köpt vid Stora Nygatan, men stod kvar som ägare fram till 1900 då fastigheten togs över av firman AB D. Carnegie & Co för 325 000 kronor. År 1907 övergick den till Fastighetsaktiebolaget D. Carnegie & Co. för 335 500 kr. Sedan porterbruket och sockerbolaget 1910-15 flyttat sina kontor ut till fabrikerna, blev husets mellanvåning reparerad, vilket tillsammans med tredje våningen fungerade som bostad för Gustaf Ekman med familj till dennes död 1930. Under sitt Nobel-besök i Göteborg 1923 bodde Albert Einstein som gäst i huset.

Oscar Ekman med flera startade den 1 april 1864 Skandinaviska Kreditaktiebolaget i ett rum på cirka 40 kvadratmeter i husets bottenvåning. Hyran för rummet var satt till 1 350 riksdaler om året. Genom en spiraltrappa var det i förbindelse med Chalmers tidigare rum, den ”Stora Salen” i mellanvåningen, där nu bankens förste verkställande direktör, Theodor Mannheimer, höll till. Med tiden måste banken expandera sina lokaler, vilket först skedde genom att man kunde nyttja några rum i mellanvåningen, och vid styrelsesammanträdena använde man Chalmers stora salong. Vid ingången av 1866 hade banken 12 anställda.

Företaget fanns kvar här till 1882 då det fick ett eget, nytt bankpalats på en av granntomterna, Västra Hamngatan 6/Drottninggatan 10 som ritades av arkitekterna Axel och Hjalmar Kumlien (1837-1897) (nuvarande Antikhallarna). Banken hade då övertagit fastigheten redan den 27 december 1928.

Det var på förslag av bland annat dåvarande verkställande direktören i Göteborg, Erik Lundh, och under ledning av museicheferna Göran Axel-Nilsson och Stig Roth kunde restaureringen av Chalmerska våningen genomföras 1950. Det Chalmerska husets paradrum återställdes och möblerades med nya möbler gjorda efter Carlbergs ritningar för Gunnebo.

År 1992 öppnades ”Bankmuseet”. Det har lokaler i Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11 och i före detta Skandinaviska Bankens valv på Västra Hamngatan 4. Byggnaden har en passage som leder till bankvalvet i källaren vid Västra Hamngatan 4. I det Chalmerska huset finns en utställning om S-E Bankens historia och en bankinteriör med 1800-talskaraktär, inrett 1974. Bankvalvet med sina bankfack och inredning är mycket välbevarade. Här visas mynt, sedlar och medaljer.

SEB donerade 2006 det Chalmerska huset till Chalmers tekniska högskola. Bankens verkställande direktör, Annika Falkengren, överlämnade personligen gåvan till Chalmers då nya rektor Karin Markides och Kurt Eliasson, ordförande i Stiftelsen Chalmers tekniska högskola. Det uppskattade värdet av byggnaden var då närmare 30 miljoner kronor.

Text från Wikipedia, editerad och uppdaterad.

Svenska industrins män: William Chalmers

Del 4 av 9 i serien Svenska industriens män
Endast för medlemmar

William Chalmers

Endast för medlemmar

Ostindiska kompaniet och opium

Del 16 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det är uppenbart när man läser källmaterial och utländsk forskning att Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) och dess anställda sysslade med opiumhandel. Opium producerades i Indien och såldes med stor profit i Kina. Ofta via mellanhänder i Batavia (nederländsk koloni, det nuvarande Djakarta) och i de olika Ostindiska kompanierna. Näst äldst av dessa är det nederländska ostindiska kompaniet,Vereenigde Oost-Indische Compagnie (VOC). Detta bolag grundades 1602 och gick i konkurs 1798. Det är med detta bolag man måste börja när man ska undersöka de ostindiska kompaniernas opiumhandel eftersom bolaget till en början var det överlägset största och det dominerade totalt på 1600-talet. När det gäller VOC är dessutom opiumhandeln väl belagd i källor och historiska dokument. Det finns också en hel del forskning i ämnet till skillnad från när det gäller det Svenska Ostindiska kompaniest handel med opium.

Centralt för opiumhandeln var Batavia som grundlades i ett område på Java som erövrades av VOC år 1619 och som från 1620 var VOC:s högkvarter i Ostindien. Handelsstationer upprättades på många håll i Ostindinen och för opiumhandeln var de i Bengalen och stationen i Kanton de viktigaste vid sidan av Batavia. Man kontrollerade snart stora delar av den Indiska västkusten och 1663 hade Portugal bara kvar Goa. På samma sätt hade VOC redan tidigare (1659) tagit kontroll över Sri Lankas kust. 1669 var VOC världens största företag med 50 000 anställda, 10 000 soldater, 150 handelsfartyg, 40 krigsfartyg och var enormt vinstgivande. Under 1700-talet minskade bolagets inflytande, man drevs ut ur Indien (Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen) och kryddmonopolet bröts samtidigt som den interasiatiska handeln som VOC hanterade minskade. Profiterna blev allt mindre och företaget hmanade så småningom i allvarliga problem. Efter det fjärde brittisk-nederländska kriget i slutet av 1700-talet var VOC bankrutt.

Opium blev ett sätt för företaget och dess anställda att öka profiterna och att kompensera för det förlorade kryddmonopolet. Opium odlades på denna tid i färmst Bihar och Bengalen i Indien där engelsmännenn efter hand kom att i stort sett fullständigt kontrollerar utförseln. Men i slutet av 1600-talet och början av 1800-talet så stod anställda i VOC och VOC för större delen av handeln med opium från Bengalen till Kina. Efter att det skördats i Bengalen så fördes råopium till Batavia där det processades för vidare försäljning till Kina och på Java:

På 1600-talet hade holländarna i Holländska Ostindiska Kompaniet (fortsättningsvis benämnt VOC) de största resurserna, inte minst militärt, och de skapade en betydande marknad för opium i Ostindien (numera Indonesien) dit de exporterade allt större mängder opium. År 1602 uppges VOC´s export till Java och Madura ha varit bara 2 ton för att ha ökat till 35 ton år 1678 och 80 ton år 1715. (Prakash s145, 151).

Den ökade konsumtionen av opium i Kina, som på 1800-talet skulle bli världens utan jämförelse största opiummarknad, byggdes upp under 1600-talet, delvis från opiumtrafiken på Indonesien (Prakash s 152, Bello s 149). Främst kinesiska affärsmän kom till Batavia där de sålde typiska kinesiska varor som kinesiskt råsilke, porslin och te m.m och i stället köpte stora mängder opium som sedan delvis exporterades till Kina. Så sent som år 1660 köpte dessa handlare inget opium, men 1674 stod opium för nära 5% av deras inköp för att växa till 34 % redan år 1682. Batavia var således redan på 1600-talet en mellanstation för Indiens export av opium till Kina. Något som senare under 17 och 1800-talen sannolikt utnyttjades av även andra bolag som t.ex. det svenska Ostindiska Kompaniet, vars skepp ofta anlöpte just Batavia.

VOC sökte monopolisera exporten till Indonesien då den var mycket lönsam men just därför lyckades de inte därmed. Konkurrens från bl.a engelsmän, danskar, portugiser men också indier och kineser m.fl skapade problem. 1682 lyckades det holländarna att slå ut BEIC från handeln på Indonesien genom att de militärt intog BEIC´s bas i Bantam. Först år 1707 kunde BEIC återuppta denna handel. Men de privata engelska handelsmännen, vilka ofta dessutom var anställda i BEIC – var svårare att eliminera och t.ex. år 1706 sände dessa minst 30 ton till Indonesien (Prakash s154).

VOC´s största konkurrens kom till deras förtret från deras egna tjänstemän som smugglade in stora mängder till Indonesien. År 1676 uppges de ha  smugglat in ungefär 70 ton opium , dvs mer än vad VOC importerade detta år.   VOC´s motdrag blev att införa allt hårdare straff för smugglingen och år 1683 införde man dödsstraff, men inte heller detta påverkade smugglingen nämnvärt. Orsaken var att VOC´s tjänstemän genom privat handel kunde skaffa sig fantastiska privatförmögenheter. Ett bra exempel på hur privathandeln i opium var ett lätt sätt att grunda en betydande personlig förmögenhet ges av Rowntree i hans bok ”The imperial drug trade” (även Trocki s37) : En Mr Lucas, i VOC´s tjänst på Malacca i slutet av 1600-talet skapade sig på 10 år en förmögenhet om ungefär £ 100,000 i privat handel med opium ( vilket motsvarar c:a 145 miljoner pund i dagens penningvärde, baserat på genomsnittslön för respektive tidsperiod. )

Handeln med opium var mycket lönsam och bolaget ville ha kontroll på den så därför bildade man 1745 ett opiummonopol, Sociëteit tot den Handel in Amfioen (Amfioen=Opium, dvs Opium-kompaniet). VOC skulle stå för importen och Amfioen för vidareförsäljning i ett försök att stoppa den smuggling som bedresv av anställda i VOC, britter, skottar och svenskar. 1756 erövrade britterna Calcutta i Bengalen, utplånade en krigsflotta från VOC och stängde de nederländska faktorierna (handelsstationerna) i Bengalen. Man blev beroende av britterna för opiumhandeln och med tiden sjönk vinsterna rejält. 1796 likviderades Amfioen och två år senare gick VOC i konkurs. Som ett resultat av krig och förlust av de stora vinsterna i opiumhandeln. Opiumhandeln via Batavia och på Java övertogs från 1824 av Nederlandsch Handels Maatschappij (NHM) och senare av Opiumregie. NHM kom med tiden att förvandlas till en bank som senare blev en del av den stora banken ABN, idag ABN Amro.

Från 1756 kontrollerade British East India Company helt exporten från Bengalen och också avsättningen i Kanton:

Under andra halvan av 1700-talet bekrigade och ockuperade England ett antal indiska stater mycket i syftet att skapa ett opiummonopol. Redan år 1754 hade BEIC lyckats skapa fullständig kontroll på opiumhandeln å Indiens västkust varvid de också hade förbjudit alla andra parter att handla med opium.

Genom att öka sin militära kapacitet i den viktigaste indiska delstaten, opiumstaten Bengal, provocerade England fram slaget vid Plassey år 1757 där de besegrade Bengals indiske härskare, Nawaben Seraj-ud Daula. Därmed uppnåddes politisk kontroll över opiumhandeln även på Indiens östkust så att engelsmännen kunde grunda ett starkt opiummonopol som förhindrade andra opiumhandlare inkl. de holländska, spanska och portugisiska kompanierna från att delta i opiumhandeln.

Nästa steg för ökad lönsamhet var att systematiskt odla upp land för en ökad produktion av det lönsamma opiumet. Därvid lagstiftade de om för England fördelaktiga inköpspriser samtidigt som de förbjöd från England fristående inköpare att verka. Resultatet blev mycket missnöje när de indiska bönderna förlorade den tidigare höga lönsamheten på opiumodlingen. Detta missnöje ledde ofta över till våldshandlingar inklusive regelrätta väpnade uppror.

En viss del av det opium som producerades reserverades dock för VOC och sändes med deras skepp till Batavia. Men brittiska handelsmän fortsatte att smuggla opium till Indonesien och dominerade handeln från åren omkring 1760 i stora delar av Ostindien. Där och i Bengalen köptes av allt att döma en del av detta upp av svenska handelsmän, ofta anställda superkargörer i SOIC och av det svenska Ostindiska kompaniet. Det brittiska East India Company var ett aktiebolag som grundades år 1600 som Governor and Company of Merchants of London Trading into the East Indies. Från 1708, efter en fusion med ett konkurrerande brittiskt bolag hette bolaget United Company of Merchants of England Trading to the East Indies. Mellan 1757 och 1858 kontrollerade British East India Company (BEIC) Indien och därmed också exporten av opium. Sistnämnda år övertogs styret av brittiska staten och 1874 upplöstes British East India Company. Opiumhandeln via Kanton kom från 1830-talet till 1870 att i stor utsträckning att gå via bolaget Jardine, Matheson and Co, idag ett jätteföretag registrerat i skatteparadiset Bermuda med cirka 240 000 anställda och ägt av grundaren William Jardines ättlingar, familjen Keswick.

Britttiska och skotska handelsmän som stängts ute från British East India Company liksom handelsmän i det som idag är Belgien, då kontrollerat av huset Habsburg i Österrike ville ville också delta i den lukrativa asiatiska handeln. Dessa tog då initiativ till att bilda Kaiserliche Ostender Kompanie,Oostendekompaniet (flamländska förkortningen är GIC). Detta bildades 1717 i Oostende. Mellan 1715 och 1723 sände bolaget 34 fartyg till Ostasien, Kina, Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen, Surat osv och mellan 1724 och 1732 ytterligare 21 fartyg, huvudsakligen till Kina. Bolaget hade två faktorier, ett i Bankipur och ett i Cabelon, bägge i nuvarande Indien. Färderna finansierades av flamländska, brittiska, nederländska och franska handelsmän. VOC, BEIC och det franska CFT motsatte sig det österrikiska bolagets verksamhet starkt. Genom påtryckningar från Nederländerna, Storbritannien och Frankrike backade den österrikiske kejsaren och bolaget upplöstes formellt 1731 efter att ett först beslut om upplösning tagits redan 1727.

Flera av de personer som var verksamma i bolaget tog därför intiativ till det Svenska Ostindiska kompaniet som formellt bildades 1731. Colin Campbell var en av dessa. En viktig del av Oostendekompaniets verksamhet tycks ha varit just opiumhandel, med inköp i Bengalen till en början och senare med inköp i Batavia. Efter att beslutet om upplösning togs av den österriikriske härskaren försvann möjligheten för Oostendekompaniets självständiga handel och 1730 erövrades deras faktorier av britterna. I slutet seglade flera av Oostendekompaniets fartyg udner vad man skulle kunna kalla bekvämlighetsflagg, ett seglade exempelvis udner polsk flagg. Fartygen angreps liksom SOIC:s fartyg senare mycket sällan av pirater och många anser att det beror på att Oostendekompanet liksom det svenska kompaniet till en början rekryterade många personer som tidigare varit pirater som besättningsmän och delägare:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717.

För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem. Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet.

Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala. År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring.

Denna utveckling kunde förutses redan år 1726 då det stod klart att Österrikes regent Karl VI skulle annullera OstendeKompaniets licens. Redan då börjar därför vissa av OstendeKompaniets aktörer söka en alternativ legal ram för sin handel, inklusive opiumhandeln.

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Från 1729 fick det brittiska BEIC inte längre exportera opium på egna fartyg från Indien, man licensierade då istället indiska fartyg och tillät privata handlare att delvis hand om handeln, dvs föräljningen i Kanton för vidare smuggling till Kina. Främst bland de privata bolagen var ovan nämnda Jardine, Matheson & Co. Andra privata företag engagerade i handeln var ( i slutet av 1700-talet och på 1800-talet) de US-amerikanska bolagen Edward Carrington & Co i Providence och  Perkins & Co i Boston. Förutom inköp av opium i Batavia så verkar det som om svenska superkargörer, kaptener och handelsmän som uppehöll sig i Ostasien tog del av denna verksamhet liksom många anställda inom BEIC:

3. Givetvis fanns det fler sätt att skapa sig en privat förmögenhet än genom privata affärer i opium. Korruption, bedrägeri, stölder eller varför inte understödjande av sjöröveri som t.ex. Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Barrington sannolikt hade gjort sig skyldig till? Men sådana brott bestraffades hårt och för privat opiumhandel riskerade man inga straff intill slutet av 1800-talet. Opiumhandeln i Indien monopoliserades visserligen år 1765, men privat opiumhandel belades inte med fängelsestraff förrän år 1878 då ett straff infördes om maximalt 1 års fängelse och/eller högst 1000 rupier i böter, en mindre summa inom opiumhandeln. Med tanke på att holländarna inte ens med dödsstraff år 1683 kunde förhindra sina tjänstemän att smuggla in opium till Batavia så kan man lätt föreställa sig hur stora privata opiumaffärer engelsmännen i Indien – ohindrade av lagstiftning däremot – måste ha gjort !

4. Kina öppnade Kanton för handel med europeerna år 1699. Detta ledde snart till en mer betydande opiumhandel in till Kina. Därför införde Kejsaren år 1729 dödsstraff för opiumhandeln varefter BEIC inte legalt kunde frakta opium in till Kina. BEIC valde då i stället att sälja sitt opium till handlare i Indien som sedan smugglade in det i Kina med sina privat ägda skepp. Skeppen licensierades av BEIC för opiumexport till Kina förutsatt att deras besättning löd order från BEIC´s superkargörer i Kanton. Annars drogs licensen in och de kunde i princip fängslas. BEIC skapade alltså avsiktligt redan år 1729 och efter att Kina hade infört dödsstraff för opiumhandel en organiserad och licensierad smuggling av opium på privata handelsskepp från Indien till Kinas väldiga opiummarknad. I kombination med frånvaron av straff för privat opiumhandel i Indien öppnade detta givetvis för en väldig privathandel till Kina.

5. Efter erövringen av opiumstaten Bengal började BEIC´s tjänstemän i Bengal tjäna verkligt stora pengar. I boken ”East Indian Fortunes” visar Marshall att engelsmännen i Indien skickade privat hem åtminstone £15 miljoner pund ( c:a 20 miljarder pund i dagens penningvärde beräknat på medellön) i perioden 1757-1785 jämfört med minst 3 miljoner pund i samtliga år dessförinnan. Dvs på bara 27 år skickade de 5 gånger mer brittiska pund i form av nya privata förmögenheter än allt de hade skickat dessförinnan under 1600- och 1700-talen t.o.m. År 1756 . Observera därvid att en förmögenhet om bara tusen pund vid denna tid var en mer ovanlig förmögenhet än vad en miljon pund är i dag.

De icke existerande straffen för privat opiumhandel betyder ju i praktiken att BEIC tillät sina tjänstemän en ”extra inkomst” av detta slag. Och det betyder också att kommersiella omständigheter som påverkade engelsmännens opiumhandel negativt, men som kunde regleras med ett krig – där den höga krigskostnaden togs av BEIC – bara var till fördel för tjänstemännen inom BEIC. Detta kan förklara varför tjänstemännen tog initiativ till krig som BEIC förklarade sig vara ointresserade av. Uppenbart är att detta förutsatte ett dubbelspel mellan BEIC´s ledning i England och tjänstemännen i Indien.

Under Ostindiska kompaniets första oktroj så förekom förutom svenskar och skottar flera av Oostendekompaniets flamländska investerare flitigt som finansiärer av olika resor. Handelshusen Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers i Antwerpen stod sålunda gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. De hade alla tidigare finansierat resor i Oostendekompaniets regi. Även andra personer med viktiga positioner i Oostendekompaniet kom att spela en roll för det Svenska Ostindiska kompaniet.  Däribland firman James Gough & Co i Cadiz, direktören i Oostendekompaniet, Jacomo de Pret, Thomas Rima som var sekreterare i Oostendekompaniet och tillvaratog familjen de Prolis intressen som investerare i SOIC:s olika resor.

Familjen de Proli var även initiativtagare till Asiatische Compagnie i Trieste startat 1775 som en direkt efterföljare till Oostendekompaniet vars avveckling inte var klar förrän 1776 och ett bolag i Fiume som också är att betrakta som en efterföljare till Oostendekompaniet. 1785 flyttade bolaget i Trieste till Antwerpen där det var verksamt till 1785 och bland annat tog del i slavhandeln.

Eftersom det Svenska Ostindiska kompaniet brände sina räkenskapsböcker så föreligger mycket få dokument och bevis för att det svenska kompaniet och dess anställd ägnade sig åt opiumhandel, men det finns en del privata dokument från framförallt den tredje oktrojen kvarlämnade till eftervärlden som nämner att svenskarna deltog i opiumhandel:

De största pengarna under den senare delen av 1700-talet låg alltså i den privata opiumhandeln, vilket i praktiken betyder att särskilt Kompaniets tjänstemän gjorde sig stora privata förmögenheter på opiumhandeln. Men inte bara Kompaniets tjänstemän utan även andra affärsmän på plats i Bengal med goda kontakter i det engelska Kompaniet. Vi vet t.ex. att Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Jacob Hahr år 1767 från Bengal exporterade 150 kistor opium (c:a 10 ton) till ostindiska Kompaqniets superkargör Jean Grill i Kanton. Många andra svenskar drev också ”privata affärer” från Bengal. Bland dessa märks William Chalmers som tillbringade 6 (?) år som privat affärsman i opiumstaten Bengal förutom 4 år som superkargör i Kanton. Vad gjorde Chalmers i Bengal ? Jag har svårt att tro annat än att även han deltog i opiumhandeln i likhet med Hahr och Grill. Hur skulle han annars ha kunnat tjäna ihop en så stor förmögenhet? Det låg så att säga i tiden….och kan också kopplas samman med det historiska dokument om handeln på Batavia som omtalar att Ostindiska Kompaniet år 1802 hade monopol på handeln med opium från Bengal. Då var ju William Chalmers direktör i Ostindiska Kompaniet och från sin tid som affärsman i Kanton och Bengal så visste han givetvis vilken handel som var lönsam.

En del uppgifter tyder också på att Svenska Ostindiska Kompaniet under fjärde och femte oktrojerna handlade med opium i Bengalen som sedan exporterades till Holländska Ostindien dvs Batavia. Troligen gjordes detta i samarbete med skepp, affärsmän och handelsmän från USA. Förutom det så handlade man ungefär som förut med Kanton. Under femte oktrojen så skedde dock all handel som finansierades av svenskar, oavsett omd et handlar om te, opium eller nåt annnat på fartyg som inte var svenska.

Andra svenska omnämnanden av opiumhandeln finns också. Svensken Anders Ljungstedt omnämnde den redan 1720 då han var i Kanton, 1747 omnämnde Israel Reinius som var ombord på fartyget Kronprinsen Adolf Fredrik att privata handlare marknadsförde opium från Bengalen i Kanton och 1750 listade superkargören Christoffer Braad opium som en av de varor man kunde köpa i Surat och sälja i Kanton. Det är också uppenbart att man visste att införsel av opium till Kina var förbjudet. Förutom i Kanton såldes också stora mängder opium i Macao. Där tycks främst danskar och portugiser ha varit aktiva i handeln, men även britter till viss del. I det danska kompaniets kvarlämnade handlingar finns redogörelser för denna handel. I slutet av 1700-talet upprättade danskar såväl som britter särskilda opiumlagerhus på Whampoa i närhten av Kanton. Portugiserna gjorde samma sak i Macao.

Svenska superkargörer och förmodligen också själva SOIC deltog också i smugglingen av guld ut ur Kina. Det var också en verksamhet som Oostendekompaniet ägnade sig åt dessförinnan.

Chalmers – Ostindiska, opiumsmuggling och slöjdskola

Del 11 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

William Chalmers d.ä. invandrade till Sverige redan 1722 och gifte sig med Inga Orre (1711-65). Sonen William Chalmers föddes 1748 och dog 1811. I unga år bildade William Chalmers den yngre ett handelsbolag tillsammans med L. Kåhre. När han 1782 reste utomlands på väg till Kanton så övertog brodern James Chalmers andelen i firman.

William Chalmers blev superkargör för Ostindiska Kompaniet i Kanton år 1783 och stannade i 10 år. I kanton gjorde han sig en förmögenhet på egen handel, sannolikt handlade han till stor del till stor del med opium som smugglades in till Kina. Denna opiumhandel och – smuggling gav mycket stora förtjänster. Opiet inköptes ofta i Batavia eller i Indien där det odlades. Det senare var dock problematiskt då Storbritannien beslutat att opiumhandel var deras monopol och export från det främsta produktionsområdet Bengalen kontrollerades av dem. En hel del smugglades dock ut och Batavia (nuvarande Djakarta) fungerade ofta som transithamn. Vid hemkomsten från Kanton blev han direktör i Ostindiska kompaniet och det förblev han intill 1806 då den fjärde oktrojen i Ostindiska kompaniet upphörde. Det är intressant att en dåtida knarksmugglare kallas för entreprenör, jag har då aldrig hört att någon i Naserligan har fått samma epitet.

Tillsammans med köpmannen Peter Bagge (1743-1819) initiativtagare till Trollhätte sluss och kanal och blev medlem av Trollhätte-kanalbolags direktion 1793-1800. Han erhöll kansliråds titel år 1809.

Tillsammans med handelsmännen Henry Greig (1740-98) och A F Ritterberg (1752-1824) startade William Chalmers Sveriges första mekaniska bomullsspinneri, den 10 april 1795. AF Ritterberg hade även han kopplingar till Ostindiska kompaniet. Fadern var B. F. Ritterberg, superkargör och Isaac Ritterberg, förmodligen en bror var kapten. Verksamheten förlades vid Gamlebokullen utanför Lerum. Man sysselsatte som mest 120 årsarbetare. Den 22 juni 1846 drabbades anläggningen av en svår brand, vilket tillsammans med konkurrensen från Rosendahls spinnerier i Mölndal, gjorde att fabriken aldrig byggdes upp igen.

William Chalmers

William Chalmers

I sitt testamente bestämde William Chalmers, att en gåva på 8 333 riksdaler skulle gå till dövstuminstitutet på Manilla, samt att hälften av hans återstående egendom skulle tillfalla Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och den återstående hälften till Frimurarebarnhusdirektionen för att användas till industriskola för fattiga barn. De av Chalmers för sistnämnda ändamål donerade medlen hade 1829 vuxit till något över 109 000 riksdaler banco, när kapitalet efter en längre process överlämnades till Frimurarbarnhusdirektionen. Chalmerska slöjdskolan, som senare  skulle bli Chalmers Tekniska Högskola startades sistnämnda år. Många andra rika göteborgare donerade också pengar till skolan, superkargören i Ostindiska kompanietAnders Siberg (1768-1846) var en och Anders Björnberg (1716-1783), far till Niclas Björnberg (1758-1829) som var direktör i Ostindiska under den 5 oktrojen 1806-1813, en annan. Senare har en rad medlemmar ur göteborgssocieteten donerat pengar.

William Chalmers var likt många andra i Ostindiska kompaniet frimurare och var en nära vän med Frimurareordens högste, Pehr Dubb (1750-1834). Denne var också chef för Sahlgrenska sjukhuset.

William Chalmers hade tre bröder. James Chalmers (1751-1817), superkargör i Ostindiska och likt brodern placerad i Kanton en tid, närmare bestämt 1806 och på en del resor. Ytterligare en av bröderna levde till vuxen ålder, Charles Chalmers (1754-1814).

Ostindiska kompaniet – grunden till förmögenheter

Del 1 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska Kompaniet som verkade mellan 1731 och 1813 kom att spela en stor roll för kapitalackumulationen i Sverige innan kapitalismens genombrott. Detta då den handel som bolaget liksom den som dess direktörer, superkargörer och kaptener bedrev för bolagets räkning och för egen räkning ofta var mycket lönsam. Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara var te, den såldes i huvudsak vidare till England och i viss mån till USA. Under Napoleons kontinentalblockad 1806-1812 höjdes profiterna då Göteborg blev centrum för smuggling till England.

Många direktörer, handelsmän, superkargörer och kaptener gjorde sig alltså förmögenheter på handeln med Kina och vidarehandeln med Europa. Förutom ren handel tjänade många pengar på import av opium till Kina och smuggling av varor till Storbritannien. De som kunde tjäna pengar på opiumhandeln var främst de personer som placerades vid Ostindiska kompaniets kontor i Kanton. Deras titel var superkargörer och några blev mer namnkunniga än andra, som exempelvis William Chalmers (i Kanton 1783-93), Jean Abraham Grill (1762-68), Jacob Hahr (1769-75), Olof Lindahl (1779-85), James Maule (1772-81), David Sandberg (af Sandeberg) och Eric von Stockenström (1781-86).

Förmögenheterna investerades ofta i gods, gårdar och bruk eller blev basen i handelshusverksamhet. I en del fall investerades i andra typer av mer moderna industrier. Handelsmännen som var aktiva i Ostindiska kompaniet gifte sig med varandras döttrar och systrar. De blev en slags handelselit i Sverige.

Bland de familjer som skapade sig en förmögenhet inom den ostindiska (eg. kinesiska) handeln fanns göteborgsfamiljerna SahlgrenAlströmer, Ström, Holterman, Nissen, Arfvidsson, Maule, Björnberg, Tarras, Santesson, Tham, Schutz, Pettersson, Utfall, Chambers, Chalmers, Tranchell, Sandberg, von Stockenström och Törngren. Endast ett fåtal av dessa familjer lade grunden för en förmögenhet som kom att spela nån roll i framväxten av en svensk kapitalism, däribland Holterman som lade grunden till familjen Frödings industri- och handelsinvesteringar och Tranchell som var med och byggde upp både varvsindustrin och sockerindustrin i Sverige. Arv från Tranchell hamnade också hos familjerna Kjellberg och Leffler, båda två viktiga i framväxten av den svenska kapitalismen.

En del av Törngrens pengar hamnade säkerligen hos familjen Ekman som var viktig för den svenska kapitalismens framväxt. Många investerade i bruksverksamhet som efter ett tag inte längre lönade sig. Andra investerade i gods och Sahlgrens ättlingar med nannet Silfverschiöld äger fortfarande Koberg och Gåsevadholm. Andra delar av arvet efter Sahlgren hamnade så småningom i händerna på familjen Klingspor som i modern tid blev en av Sverige 15 finansfamiljer tillsammans med familjen Stenbeck. Petterssons förmögenhet hamnade delvis hos familjen Bildt (Didrik Bildt) genom arv och giftermål och delvis hos familjen Kennedy som blev en viktig redarfamilj i Göteborg. Familjen Tham/Tamm tillhör fortfarande den svenska eliten.

Bland stockholmsfamiljerna var det ingen som kom att bidra till framväxten av den svenska kapitalismen även om familjerna König, BedoirePlomgren, Grill, Kierman, Petersen, Finlay, Grubb, Küsel, Arfwedson, Hebbe, Schwan, Hahr, Conradi med flera tjänade stora pengar på handeln med Kina. Ingen av dessa familjer spelade dock någon som helst roll för kapitalismens framväxt i Sverige, men Petersen (senare af Petersens) är fortfarande ägare av ett stort gods i Nacka, Erstavik.

Genom att handelshusen upptog lån från stadsmäklare och andra handelshus överfördes kapital också genom räntor och liknande till mer långsiktigt framgångsrika handelshus än en del av de som drevs av direktörerna och superkargörerna i Ostindiska kompaniet.

Läs också: Piratverksamhet lade grunden för flera förmögenheter i Sverige.

Andra källor:
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000