Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Wennerqvist

Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Del 6 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Götheborg II Varvet Viken Gbg 530 20 170 1788-1796
Drottningen Varvet Viken Gbg 543 20 150 1798-1806
Maria Carolina Byggd i Frankrike 320 10 80 1798-1806
Östergöthland Norrköping 266 14 56 1799-1804
Westergöthland Gamla varvet Gbg 162 8 1799-1802
Fredrik Julius Kaas 1800 (inhyrt?)
Adonis 1800 (inhyrt?)
Fredrica Byggd i utlandet 243 12 56 1800-1806
Prinsessan Karlskrona 283 16 70 1802-1805
Wasa Karlskrona 478 20 167 1803-1805

 

Advertisements

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.