Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Volrath Tham

Prins Friederic Adolph

Byggt på varvet Terra Nova. Skeppsbyggmästare var i praktiken David Bagge även om han formellt hade titeln kvartersman. På 398 läster med 26 kanoner och 130 mans besättning.

1:a resan, till Kanton, dec 1753 – juni 1755

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Volrath Tham, And. Jurg. Groen, Frans Walter

2:a resan, till Kanton, feb 1756 – juli 1757

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: George Kitchin, Andreas Gotheen, Dougald Campbell

3:e resan, till Kanton, 25/2 1759 – 20/8 1760

Kapten: Carl Gustaf Ekeberg
Superkargörer: Volrath Tham, Anders Gadd, Elias Hilleström, Jacob Hahr

4:e resan, till Kanton, jan 1761 – 3/9 1761

Kapten: Daniel Shierman
Superkargörer: Friedr. Wilh. König, Carl Walter, Jean Abraham Grill, Gustaf Thollander

Enligt vissa källor var Jean Abraham Grill inte superkargör utan assistent. Han stannde kvar i Kanton efter resan. Skeppet Prins Friederic Adolph förliste 1761 vid revet Prata på sin väg till Kanton. Kapten ombord var Daniel Shierman. Endast tre besättningsmän omkom.

Förlisningen efterföljdes av flera försök till bärgning av lasten. För kompaniets skull var Daniel Shierman, tillsammans med några av sina besättningsmän, tvungen att skriva en redogörelse för förlusten av ett skepp och dess fulla last:

Revet Prata som blev skeppet Prins Friederic Adolphs öde är i själva verket en liten arkipelag i Sydkinensiska sjön (mellan 116°40' och 116°55'O longitud, och 20°35' och 20°47'N latitud) bestående av ön Tungsha och två korallrev. Det är endast ön Tungsha som syns ovan vattenytan.

Revet Prata som blev skeppet Prins Friederic Adolphs öde är i själva verket en liten arkipelag i Sydkinensiska sjön (mellan 116°40′ och 116°55’O longitud, och 20°35′ och 20°47’N latitud) bestående av ön Tungsha och två korallrev. Det är endast ön Tungsha som syns ovan vattenytan.

Berättelse om Höglofliga Swenska Ost Indiska Compagniets Skepp Fredrick Adolphs förlust, som strandade d. 3die Sept 1761

Den 28 augusti 1761 togs departuren från Pulosapatte, hvarifrån wi räknade oss 5[grader]:9 Ost meridian difference, om middagen d 3 febr, Coursen hade redan om morgonen samma dag blifwit ändrad till N:1:W ifrån N och ehuru wi efter wår segling borde wara 1[grad]:15 W om Prata klippor, /: efter dess situation i Monsieur D’Après kartor:/ hölls så snart wi woro i deras Latitudo redan för solens undergång en god utsikt för dem, utan att minsta teken kunde skönjas af deras granskap, förr än klockan 7 3/4 då skeppet med ens befants i bråningarna och ögnabliket därpå tog grund. Hyckarne blefwo straxt kastade öfwerbord och masterne kappade, samt ankare utfört att winda det utaf, men en starck S.W. flod som stadigt dref der mehra inpå klipporna gjorde alla ansatser fåfänge tills xxx klocka 12 xxx bröt upp däcket och watnet rusade in med den häftighet att ingen vidare möyelighet sågs till skeppets räddning, hwilket innan klockan 3 om morgonen war alldeles wrak. man kunde därför intet annat widare giöra än tänka på att söka bärga besättningens lif, ju förr ju häldre att intet blifwa af de denna tiden wanliga Toufouner öfwerrumplad /: däraf 120 man och 2 passagerare klåckan 5 i fyra fartyg gofwo sig under wägen att söka närmaste land, lämnade efter sig 4de styrman och 19 man, som af egit wahl häldre blefwo efter, och hwilka wi efter wårt giorda löfte wid afgåendet tänkte wid lyckelig ankomst till land straxt att söka träffa; men i brist af tillräckelig handräckning på giord ansökan i catsi där vi /: d. 8 arriverade:/ intet kunde så åstadkomma som wi hiertligen önskat. Denna olycka hände på S.O. kanten af Pratas klippor i Nord Latitudo 20[grader](?) och är så mycket bedröfweligare, som ingen försiktig speculation blifwit försummad att förekomma densamma innan den hände och efteråth alla möyeliga steg blifwit tagne, att rädda skeppet därutan fått beklageligen förgiäwfes.

Att denna ofwan förde berättelse om Skeppet Fredrik Adolphs olycka, till alla dehlar är med sanningen öfwerens stämmande, äro wi alla under skrifne färdige med wår lifliga ed att bestyrcka.

Canton den 26 Now 1761

Daniel Shierman
Liwinius Olbers
Isaac Selle
Herman Celsing
Almroth
Somin W Schoting
Båtsman
Quartermästare
Matroser etc.”

Jacob Maules berättelse om skeppsbrottet (utdraget ur Jacob Maules journal är hämtat från Christer Feiffs artikel ”Skeppsbrott i Sydkinesiska sjön – ur Jacob Maules journal” ur Göteborgs Stadsmuseums bok (2000) Ostindiska Compagniet; affärer och föremål) på modernt språk:

Fredagen den 4 september

Vid vackert väder och avtagande vind råkade vi vid 20-tiden in i bränningarna söder om Prata Islands. Vi lade ror i lä, men strömmen förde oss ändå in mot klipporna. Livbåtarna sattes ut och folk började arbeta vid pumparna. Varpankaret kastades ut på bottnen av sand och korall. Vi styvhalade det och började kasta kanoner och andra tunga saker över bord. Skeppet stötte allt svårare mot klipporna och tog in allt mer vatten. Stormasten kapades för att göra skeppet lättare, men så knäcktes rodret och därmed flera bjälkar i stora kajutan. Vattnet strömmade in och pumparna gjorde inte längre någon nytta. Klockan 02 kapade vi fockmasten och en halvtimme senare mesanmasten.

Lördagen den 5 september

På morgonen klockan 05 övergav vi vraket med storbåt, slup och två jollar samt 120 man ur besättningen och två passagerare. På vraket lämnades styrmannen C U Stiernlöf och nitton man, som utan tanke på att rädda sitt eget liv valde att stanna kvar.

Vi styrde åt nordost, men strömmarna och tidvattnet gjorde att vi inte kom någon vart. Från vraket rapporterade man att man såg land och fiskebåtar (sampaner), sköt skott och hissade flagg. Strömmen var så stark att vi fördes åter in mot bränningarna. Vi ankrade, men ankaret ville inte få fäste i bottnen, så vi gjorde vårt bästa med segel och åror. Slupen sändes till vraket efter folk, vatten och stormasten till storbåten, men besättningen som var kvar gav oss ingenting.

Klockan 10 ändrade sig strömmen och satte mot norr. Vi seglade norrut längs banken på vilken syntes stora, höga stenar, som folket från vraket hade tagit för kinesiska fiskaresampaner.

Vi undersökte vårt vattenförråd och fann att det var för litet för så många. Vi övergav då vår plan att landstiga på ön Prata, eftersom vi inte trodde oss kunna finna färskvatten där, och beslöt att försöka nå kinesiska fastlandet. Styrde därför NVtN med frisk vind och vackert väder. Senare på dagen blev det stiltje och vi rodde ständigt. Värmen var olidlig. Vi ransonerade vattnet till omkring en deciliter per man två gånger om dagen och hade lite skämt bröd att uppehålla livet med.

Söndagen den 6 september.

Vinden NV, men mest stiltje. Vi hissade segel och rodde i skift. Vi delade folket vid årorna, så att hälften rodde i två timmar medan andra hälften låg under tofterna, inte precis någon angenäm vila i sådan trängsel och värme.

Nu började vi sakna vatten på allvar. En allmän jämmer utbröt, främst på grund av törsten som i den brännande värmen var starkare än hungern. Några drack saltvatten, vilket ökade besvären, ty en tom mage och en utmattad kropp kunde inte stå ut med bitterheten, utan följden blev svåra kräkningar och huvudvärk. Ingen vågade därefter dricka saltvatten, särskilt som det innebar att de inte längre skulle kunna ro, vilket var vårt enda sätt att komma vidare. Befälet måste sitta på tapphålet till vattentunnorna, så att inte vattnet skulle stjälas bort till allas vår undergång, särskilt som stiltjen och hettan kunde hålla på länge. Största delen av natten stiltje, mot dagningen svag, växlande vind. Fortsatte ro kontinuerligt.

Måndagen den 7 september.

Vinden SV, något tilltagande. Gjorde en mast av några åror, satte den vid aktersta mastfoten och hissade focken för att bättre hålla båten till vinden. Styrde NV. Mot aftonen sändes norska jollen för att loda, eftersom den seglade bäst. I natt kom jollen tillbaka och berättade att man sett ett par fiskare-sampaner. Jollen sändes tillbaka med en av våra passagerare, som var kines, för att undersöka om vi kunde få vatten. I dagningen såg vi åtskilliga sampaner och sedan Land till vår innerliga fägnad.

Klockan 07 kom jollen tillbaka, men utan vatten. Vi gjorde vårt bästa för att komma i land roende och seglande. Mot middagen styrde alla sampanerna in mot land till en hamn som låg där. Vår båt med den hemmagjorda riggen var tvungen att kryssa.

Tisdagen den 8 september och några dagar därefter.

Vinden SV och vackert väder. Vi kom närmare land klockan 14 och såg något som liknade en vattenrännil. Något ljuvligare kunde i vår utmattade belägenhet inte existera, vilket gav oss hopp att ännu en gång få räkna oss till de levande. Vi dröjde inte länge med att ankra och sände jollen för att hämta vatten. Slupen, som dagen efter att vi lämnade vraket skulle ha gått i förväg om de hade fått med sig förste styrman Levinius Olbers, övertalades då av honom att överge sina planer, men när de nu såg land kunde de inte låta bli att segla i förväg och kom först på kvällen tillbaka till oss. Emellertid kom några kineser ombord, som mot liten vedergällning gav oss vatten. Jollen kom också med vatten, så att vi blev räddade.

En Mandarin ville gärna tala med oss och skickade en liten Mandarin ombord, med vilken Herr Grill och den kinesiske passageraren gick iland. Vår jolle sändes att hämta dem och när vinden avtog lyckades vi med slupens hjälp ro till den hamn vi hade sett sampanerna gå in i. Vi ankrade bredvid en djonk, saknade hela natten våra jollar, men mot dagningen kom de tillbaka till oss. De hade rott förbi oss i mörkret. Många kineser med sina sampaner kom för att bese oss, eftersom de aldrig hade sett européer tidigare. Somliga visade sitt goda hjärtelag när de märkte att vi inte hade någon mat. De kastade till oss kokta potatisar, salt fisk och annat som de hade till hands.

Klockan 07 kom en Mandarin ombord, underrättade sig om vårt tillstånd och lovade all hjälp och tog vår jolle med sig, samtidigt som Storbåten placerades närmare land. Vi som var med jollen blev på stranden mottagna av en mängd människor som hade kommit från olika håll för att få se så underliga djur som vi. De stod långt ut i vattnet längs hela stranden och visade sin förundran genom allmän tystnad. Tillsammans med alla åskådarna fördes vi upp genom staden till Mandarinen, som mottog oss mycket artigt och bjöd på många sorters mat och förfriskningar. Mat och dryck skickades också ner till båten. Vi fördes senare med båten till en nätt liten stad, Kattzi kallad, där en stor pagod blev inrymd till vår tjänst. Rapport om vår olycka sändes till Kanton, men vi skulle bli kvar tills vidare order gavs. Andra dagen efter vår ankomst anhöll vi om att få låna en liten djonk med vilken vi kunde gå för att hämta det kvarlämnade folket på vraket. Vi fick alldeles avslag, eftersom man väntade en tyfon och det skulle ha varit riskfyllt att försöka ta sig dit.

Tisdagen den 22 september hade vi fått klartecken att låna en djonk och kvittera ut nödvändig proviant för resan upp till Kanton. Då kom det en tyfon så att resan först kunde påbörjas den 28 september. Den 30 september passerade skeppen Bocca Tigris, där kapten Schierman och superkargörerna for i förväg upp mot Kanton. Vid middagstid såg vi Riksens Ständers långbåt komma på andra sidan viken. Vi gjorde tecken att få tala med dem, men de kom inte närmare. Vi hörde bara ordet Prata nämnas. Morgonen därpå kom vi till Wampoa, där vi fick veta att de som hade lämnats kvar på vraket hade tillverkat en pråm och tagit sig iland med den. Kapten Grubb på Riksens Ständer hade då bestämt sig för att med sin långbåt och två sampaner gå till Prata för att bärga penningkistorna och att det var honom vi hade mött vid Lejontornet.

Flera försök att bärga lasten gjordes:

Utdrag ur Capitaine Baltzar Grubbs journal hållen ombord på Skeppet Riksens Ständers longbåt, under resan från Wampoa till Skp Fredrick Adolphs wrak, som strandat på refwet Plata.

Lördagen den 3 O-bre 1761 Winden N o N:O kl 8 om morgonen gingo wi från Skpt Riksens Ständer, neder till Bocca Tiger, att möta wåra Schampaner, som skulle gå till klipporna Plata, kl 12 om middagen mötte wi resten af Fredrick Adolphs besättning, som kommit i land wid Catsi, kl. 8 om aftonen kommo wi till anckars där wåra Schampaner lågo.

Måndagen den 5-te. Om mårgonen grå mulen luft, med en tilltagande kuhling … kommo under segel och lofwerade till kl 12. Om middagen då strömmen föll starckt emot, woro nödsakade att anckra, kl. 5 om aftonen gingo wi åter till segells… kl. 10 om aftonen kom till anckars.

Tisdagen den 6-te … lyfte anckar och gick längre upp under landet, att komma på bättre anckare grund, ty winden såg, som skulle blifwa mehra tilltagande, emot middagen stillnade af, lågo hela dagen och natten stilla.

Onsdagen den 7-de. Morgonen aldeles stilt, lyfte anckare ock kom kl 5 under segel, men brukade mest wåra åhror…

Lördagen d 10 october. Hördes susning af bränningar uti W. N.W. liten kultie, wände wid solens uppgång, fick sikte af Fredrick Adolphs wrak… anckrade kl.9 tätt därwid.

Uti Skpt woro 2-ne hundar, 2-ne katter, 1 får och 1 swin hwilka woro lefnade, men kunde ey bärga mer än en hund och en katt, ty de andra kreaturen woro så wilda att de kröpo undan…”

Skeppet i övrigt var svårt skadat och inget gick att bärga från hytterna.

Om försöken att bärga lasten har också David Sandberg skrivit:

21/9 Sänder kapten [Baltzar] Grubb tillsammans med Michael Grubb med båten till Macao för att utforska vad som skett och om det går att rädda något.

29/9 Kapten Grubb återkommen. Har ackorderat med 2 tonkaijsampaner att gå till det strandade skeppet med nödiga dykare ombord mot 10% penningar och 40% av varor. De har inget att fordra men behåller de 200 piaster de uppburit. Långbåten dit med 30 man.

13/10 Kl 2 om natten kom slupen till staden med berättelsen att Kapten Grubb var lyckligen återkommen från Prata och hade bärgat 48 kistor av kompaniets penningar och en privat kista.

I januari 1762 anlitades 2 sampaner som åtog sig bärgningen och som under ledning av Herr Sternlew gjorde en expedition i mars samma år. Man gav sig av i slutet av mars. Först den 18 april nådde man Prata. De två medföljande sampanerna vände plötsligt om i det hårda vädret, något som Sternlew noterar i sin loggbok. Han kunde bara konstatera att de försvann ur sikte. Dagen efter väntade man förgäves på den båda sampanerna vid Prata.

I april gjordes ett nytt försök, nu med bland annat 16 portugiser som anlitats i Macao. Omkostnaderna för alla bärgningsförsök finns noggrant nedtecknade, så väl som anteckningar över expeditionerna dag för dag.

Ett trettiotal av besättningsmännen kunde återvända som passagerare på Riksens Ständer. De övriga tilläts ta hyra på engelska och holländska fartyg.

I juni 1762 gjordes så ytterligare en resa till vraket. I anteckningarna från expeditionen står att läsa:

Söndagen d. 13 juni 1762 Klockan 12 kom till anckars wid wraket. … Kl 17″ 1 anckrade uti båtnen som låg några båts längder ifråna wraket syntes åtskilliga stora fiskar som satte en liten rädd håga uti dykarne.

Så småningom bärgade en hel del av skeppslasten. Till sin hjälp hade Svenska Ostindiska Kompaniets representant ett antal inhyrda kineser som assisterade vid bärgningen.

Inventarium öfwer det som respective Swenska ost Indiska Compagniets Räkning blef genom Herr Sternlew bärgat utur wraket Fredrick Adolph, under dess andra expedition till grundet Prata i Juni Åhr 1762.

1 kista penningar, som wid upphissningen gick sönder, då 313 Piaster föllo i siön, hwilka icke återfås kunde, hwarför upptages de behåldna xxx 3687 :- 314 tackor tenn …

In alles bärgades 322 tackor, men som Chineserna påstodo att 8 däraf woro utur en Junck tagne, som wid samma ställe hade strandat, då lämnades desse 8 tackor till Schampan folket, hälst som Herr Sternlew besannade deras påstående. Ofwannemnde 8 tackor woro äfwen af mindre storlek och märckte med V, wägde ock endast 35 Catty hwarje.

Gammalt järn, järnband, spik…
34 tackor tackjärn…
gamla koppar kitlar, pannor, castruller, liusplåtar, gamla tennfat, tallrickar,
17 wärjor aldeles råstige och fördärfwade
26 bajonetter dito dito
1 mousquet
24 dito pipor, krkiga, rostiga och fördärfwade
6 pistoler
1 dunderbössa
3 dunderböss pipor
1 Azisruth (?) compass utan lådan
ditto aldeles sönder
4 ordinarie compasser
3 4 timmars glas
2 2 timmars glas
1 1 timmes glas
1 logglas
19 boutellier Xeres Win
33 boutellier rödt win
medicins kistan
diverse winglas, wattnglas etc.
1 fönster med 6 rutor
1 fönster med 3 rutor
2 fönster med 1 ruta
4 st fönster glas
5 st flaskor olja

Inventarium öfwer det som för privatas räkning blef genom Herr Sternlew bärgat under dess andra expedition till grundet Prata, in junio utur det därstädes förolyckade skeppet Fredrick Adolph.

För Cap-ne Shierman

1 coffert med gamla linnetyg och 1 råck
1 skriflåda
5/2 carot
1 snusrefjärn af bläck
1 liusstake af bläck
2 dosor spankst snus
1 låda med några böcker och papper

För Jean Abraham Grill

1 nattrock af scotskt tyg
36 catty, 14 XX 907 cash coraller af diverse sorter
19 st fönsterglas

För Herr Lewinius Olbers

2 st octanter
4 st fruntimmers solhattar

För Herr Isaac Selle

1 octant
1 flaskfoder med 16 flaskor

För Öhrman som passade upp Cap-ne Stiernman

2 Flauto Trawersierer
1 violin med foder
45 koppar plåtar …

För obekandta ägare

41 st käppar
2 st räkne taflor
1 st skriflåda af bläck med 2 sandbössor
3 st twåhl
1 flaska arrack
14 st toma flaskor
43 bouteiller arrack
Gamla linnetyg och kläder som föllo i stycken då man dem handerade.

Dessutom blefwo en hop med böcker, siöchartor och journaler för diverse bärgade, som här förwarade tills deras återkomst.

Likaledes en bundt med insydda documenter afledne afledne assistenten Ross tillhörige.

Av det bärgade godset kunde en del tenn, järn och koppar säljas vilket till sist inbringade lite pengar. Man lyckades till och med sälja en del av de privata tillhörigheterna som Sternlew hade hämtat upp från vraket. En del av intäkterna från försäljningen gick till att betala de kineser som assisterat vid bärgningsarbetet.

 

Advertisements

Prins Carl

Ostindiefarare byggd på Djurgårdsvarvet i Stockholm. På 350 läster med 30 kanoner och 140 personers besättning.

1:a resan, till Kanton, 27/11 1750 – 26/6 1752

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, Sven Norman, And. Jurg. Groen

Resan skildrad av skeppsprästen Pehr Osbeck. På resan medföljde även Olof Torén som som också var skeppspräst. Han dog dock under resans gång, men hans brev publicerades ihop med Osbecks reseberättelse.

Seglingen över Nordsjön genomfördes i det för årstiden vanliga dåliga och stormiga vädret med stark sjögång. Först åt nordväst förbi Färöarna och sedan väster om Storbritannien söderut. En matros ramlade i stormen ned på däcket från riggen och dog 27 december.

Fartyget nådde Cadiz i Spanien först 9 januari 1751. I Cadiz blev fartyget kvar ända till 22 mars, alltså 2,5 månader. Tiden användes till reparation av fartyget, köp och försäljning av varor, och proviantering. Men det viktigaste med besöket i Cadiz var att ta ombord silvret som användes som betalning i Kanton.

Timmermän från staden och från kompaniets fartyg Freden som samtidigt befann sig i Cadiz utförde enligt Pehr Osbecks berättelse många dagsverken ombord på Prins Carl.

Från Cadiz gick resan utan några större problem till Java, som man nådde efter ytterligare 3,5 månader, den 12 juli. Två matroser dog av sjukdom under den etappen. Därefter gick färden länge med Java och upp genom sundet mellan Java och Sumatra. Vid seglatsen längs Javas kust tog de ombord förfriskningar, däribland kokosnötter, från besökande javaneser.

23 augusti kom lots ombord från Macao för att lotsa sista biten till Wampoa och Kanton och två dagar senare lämnade superkargörerna fartyget med fartygsslupen och for till Kanton. I Wampoa fanns redan kompaniets skepp Götha Leijon, det danska fartyget Drottningen, 2 franska, 8 engelska och 4 holländska skepp.

Därefter lastades fartyget vilket var klart den 4 januari 1752 varefter Prins Carl lämnade Kanton tillsammans med Götha Leijon och två franska skepp:

Den 4 januari 1752 kommer superkargörerna åter ombord och fartyget lättar ankar för hemresan, samtidigt med Götha Lejon och 2 franska fartyg. Man ankrar på några ställen i den indonesiska övärlden och fyller på färskvatten men går inte in i någon hamn där eller vid Kapstaden. 8 mars saknas en man som antas ha fallit överbord under vakten. 30 mars siktar utkiken S:t Helena. Många återvändande fartyg gjorde ett stopp här men Prins Carl seglade vidare till ön Ascension som man nådde den 4 april. Här ankrade man och kapten Lehman och superkargörerna Tham och Grön for i land med slupen. Man sände 4 man i annan båt ”att plåcka grönt” men de fann inget av värde. Däremot plockade man upp 31 sköldpaddor som fördes ombord.

Dagen efter siktades ytterligare ett fartyg. Det vållade viss oro tydligen. Prins Carl signalerade för att folk i land skulle återvända. Det anländande skeppet hissade först fransk flagg men visade sig vid närmare betraktande vara Götha Lejon, och det bytte flagg till svensk. Man hjälpte Götha Lejon med landsättning av folk, tog ombord fler sköldpaddor och bägge fartygen lättade ankar samtidigt den 8 april. Man följdes sedan åt till Göteborg, vilket innebar att Prins Carl ofta fick ta ner segel för att Göta Lejon skulle hänga med. 6 maj såg man en partiell solförmörkelse. På vägen hemåt fiskar man ibland med gott resultat, det talas om ”albicorys” och ”boniter.”

Den 22 maj närmar sig ett franskt fartyg, Duc de Parma, som kunde informera om att svenske kungen Fredrik avlidit. Vår kung, Fredrik av Hessen, avled redan den 25 mars året innan så nyheten tog lång tid att nå fram till Prins Carl. Man tog också emot brev från det franska fartyget. Den 24 maj sattes en matros i bojor för ”otidigt lefwerne”. 5 dagar senare slapp han tydligen bojorna men fick sitt straff, ”24 par af daggen” (dagg var en kort grov tågända, ibland försedd med knutar, vilken förr brukades som straffredskap ombord på fartyg). Man gick norrut genom engelska kanalen. Den 2 juni kontrollerades man av ett engelskt fartyg och fick höra att det just då var fred ”mellan alla potentater i Europa”. Senare samma dag var man nära ett engelskt skepp med slavar på väg från London till Maryland. Den 14 juni noteras att en matros satts i bojor för ”sidovördnad”. Han straffades för detta med 24 slag med daggen. Den 26 juni 1752 nådde man Göteborg, 1 år och sju månader efter avfärd.

2:a resan, till Surat och Kanton, 8/4 1753 – 5/6 1756

Kapten: Georg Elphinston
Superkargörer: John Irvine, David Sandberg, John Chambers, Joh. Fredr. Pettersson, M. Arfwidson

I en bevarad dagbok från resan anges Prins Carl vara på 390 läster, ha 40 kanoner och 150 man vid denna resa. På Surats redd den 1/10 1753. Alla mycket tillmötesgående och affärerna löpte enligt dagboken friktionsfritt. Resan var den längsta resan i tid som något av Ostindiska Kompaniets skepp gjorde.

Beskriven i dagbok av 1:e fältskären Carl Fredrik Adler som också skrev en detaljerad medicinsk journal som dokumenterade hans patientarbete

Köpare av te på auktionen efter Prins Carls hemkomst 1756. Förutom Prins Carl kom också Prinsessan Sophia Albertina hem detta år.

All tea

lots

Bohea

Lots

Congo

lots

N Sahlgren

297

N Sahlgren

135

N Sahlgren

110

C Arwidson

200

C Arwidson

73

C Arfwidson

85

J Scott

65

C Irvine

42

G Carnegie

33

J More

63

Scott & Comp

37

J More

33

J Irvine

62

R Parkinson

30

J Scott

31

M Holterman

59

A Grill

27

J Irvine

26

G Carnegie

53

J Scott

25

Bagge & Comp

23

Bagge & Comp

50

J Irvine

23

C Campbell

21

A Grill

47

M Holterman

23

M Holterman

15

C Campbell

47

Beckman & Beyer

19

G Bellenden

13

C Irvine

43

D Artiz

16

J F Ström

12

R Parkinson

40

C Campbell

15

S Schale

12

Scott & Comp

39

J Cahman

13

A Grill

11

D Sandberg

29

Bagge & Comp

12

M Arfwidson

10

J Cahman

25

D Sandberg

12

R C Neel

9

J F Ström

23

B Bagge

11

B Bagge

8

B Bagge

22

J Scholl

11

D Sandberg

7

S Schale

21

L Tanggren

10

W Chalmers

7

Beckman & Beyer

19

J Chambers

9

A Otterdahl

6

G Bellenden

18

J More

9

R Parkinson

6

Källa: Collection of SEIC’s catalogues RA (Swedish National Archives, Stockholm)

J More är James Moir, Robert Parkinson var brittisk faktor i Göteborg och köpte bland annat till/för A.J.Flanderin i Oostende.De övriga är relativt välkänd handelsmän i Göteborg.

3:e resan, till Kanton, 3/1 1758 – 8/7 1759

Kapten: Baltzar Grubb
Superkargörer: Christian Tham, Joh. Fredr. Pettersson, Michael Grubb

4:e resan, till Kanton, 26/2 1760 – 12/8 1761

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Nicholas Heegg, Gustaf Tham, M. Arfwidson, L. Pettersson

5:e resan, till Kanton, feb 1763 – aug 1764

Kapten: Johan Rundsten
Superkargörer: Johan Greiff, Gustaf Tham, Peter J. Berenberg, C.G. Cöhler

5:e resan, till Kanton, 23/1 1765 – 3/9 1766

Kapten: Jacob Habicht
Superkargörer: John Chambers, H.W. Hahr. B. Fr. Ritterberg, H. Nissen

Af Petersens – Ostindiska och Erstavik

Del 32 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Abraham Petersen (1679-1729) och dennes brorson Lorens (Lorentz) Petersen (1729-1800), gift med Johanna Sofia Damm (1746-1826) flyttade till Göteborg från Stockholm och grundade sin förmögenhet där genom framgångsrik affärsverksamhet. Abraham Petersen var gift med Johanna Christina Tham (1672-1729), syster till Sebastian Tham (1666-1729), delägare och ägare i diverse fartyg engagerade i kaperiverksamhet (sjöröveri). Sebastian Thams son Volrath Tham (1687-1737) blev direktör i Ostindiska kompaniet.

Lorens Petersen, en av Göteborgs allra rikaste män i slutet av 1700-talet, anlade tillsammans med kollegan, tillika svågern, Fredrik Damm (1742-96) i slutet av 1750-talet ett landeri ungefär på det område som idag avgränsas av gatorna Kungsportsavenyn, Engelbrektsgatan, Södra Vägen och Berzeliigatan. När Lorens Petersen 1771 blev ensam ägare till fastigheten gav han det namnet Lorensberg. Familjen Petersen sålde fastigheten 1823.  Idag ligger Lorensbergsteatern, stadsbibilioteket och Hotel Park Aveny (Elite Hotels) på tomten.

Fredrik Damms bror Johan Henrik Damm (1740-98) var gift med en dotterdotter till driektören i Ostindiska kompaniet, Volrath Tham, Anna Dorotea von Schoting (1757-1802), dotter till Paul Roland von Schoting (1722-60), kapten i Ostindiska kompaniet. Johan Henrik Damm och fadern Anders Damm drev tobakstillverkning och var under många år de dominerande tobaksfabrikörerna i Göteborg.

Herman Petersen (1713-1765) var son till Abraham Petersen i Göteborg (uppgifterna i Wikipediaär alltså delvis fel då Lorents Petersen var gift med Johanna Sofia Damm). Herman Petersen började sin bana som grosshandlare i Stockholm, och blev sedan direktör för Saltkontoret. Han gifte sig 1741, såsom kontorstjänsteman, med Magdalena Bedoire (-1751), som kom från en mycket framstående borgarfamilj i Stockholm, vilket kan ha varit ett skäl till att han erhöll burskap strax därefter. Med hennes bror Fredrik Bedoire (1714-48) grundade han bolaget Petersen & Bedoire som hade en betydande kopparhandel med Frankrike.

1753 gifte Herman Petersen om sig med sin avlidne kompanjons änka som tillika var hans likaledes avlidna hustrus kusin, Charlotta Bedoire, och blev 1760 direktör för Svenska Ostindiska Kompaniet och bankofullmäktig. Petersen hade emellertid sin fot i flera företag och industrier.

1762 förvärvade Herman Petersen Erstavik i nuvarande Nacka. 1763 blev godset tillsammans med det Petersenska huset i Gamla stan fideikommiss inom familjen Petersen, senare af Petersens, det namn under vilket två av Herman Petersens söner adlades år 1770. En var Johan Abraham af Petersens (1742-1795) som fick Erstavik som fideikommiss.

Herman Petersen var också inblandad i de så kallade växelkontoren och stödde politiskt hattarnas parti. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff.  Andra delägare som Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år,  Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter, Gustaf Kierman (1702-66), Jean Henri Lefebure (1708-67) fick ännu hårdare straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

1891 såldes delar av Erstavik, nämligen hemmanen Neglinge och Skogsö (2 mantal) samt Älgö (totalt 900 hektar) till bankdirektören Knut Agathon Wallenberg som där grundade villastaden Saltsjöbaden. Köpeskillingen uppgick i den tidens penningvärde till 250 000 kronor som kom att tillföras fideikommissen som kapital.

Genom en överenskommelse 1961 bidrog Stockholms stad till renoveringen av det Petersenska huset i Gamla stan. I gengäld lät Erstaviks fideikommiss Stockholms stad arrendera tre stora markområden mellan Nackareservatet och Erstaviken, dessa områden utgör ett omfattande grönområde mellan Nackareservatet och Erstaviken med det närliggande Saltsjöbaden. Egendomen är fortfarande (2011) i familjen af Petersens ägo och ett av de sista kvarvarande fideikommissen i Sverige. Idag omfattar godset 2 400 hektar mark.

Grubb – två familjer utan känd släktskap

Del 30 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Vilhelm Mikaelsson Grubb (1688-1753) var handelsman och politiker. Han var gift med Maria Catharina Ekman, (-1762), dotter till direktören vid Barnängens klädesfabrik, kommissarien Hans Ekman (1667-1741) och Catharina Christina Lagerstedt (1683-1724). Hennes syster Juliana Lagerstedt (-1722), var enligt vissa uppgifter gift med  en Michael Nilsson Grubb, som dock inte kan vara identisk med direktören i Ostindiska kompaniet,  i dennes första gifte. Kanske var denne kusin till Nils Grubb (1694-1749), far till den Michael Grubb som blev direktör i Ostindiska kompaniet (se nedan).

Ovan nämnde Michael Nilsson Grubb var i sitt andra gifte gift med Anna Maria Schmeer (1702-88). Hennes bror var Johan Henrik Schmeer (1697-1768), grosshandlare. Hans döttrar med Hedvig Dorotea Spalding (1703-65) var Anna Maria Schmeer (1733-84), gift med Jacob Schutz (1709-72), direktör i Ostindiska kompaniet åren 1770-72, Christina Charlotta Schmeer (1735-84), gift med Daniel Pettersson (1720-1802), borgmästare i Göteborg och Hedvig Schmeer (1737-91) gift med ägaren till Uttersbergs bruk Johan Wegelin (1711-89). Daniel Petterssons bror, Johan Fredrik Pettersson, var superkargör i Kanton för Ostindiska kompaniet.

Vilhelm Grubb ägde ett stenhus vid Skeppsbron och ett vid Stortorget, 9/32-delar av ett sockerbruk, saltbodar vid Södra Bergen, malmgård och kvarngård vid Skinnarviken, trädgårdstomt vid Hornsgatan, stall med vagnbod vid Munkbron samt Farsta skattehemman, Hökarängen och Aspviken, samtliga i Brännkyrka. Som handelsman samarbetade han mycket med Henrik Hahr.

Alla Vilhelm Grubbs döttrar kom att gifta sig med rika och betydande män. Catharina Christina Grubb (1723-1777) var gift med direktören i Ostindiska Kompaniet Niclas Sahlgren (1701-76) i dennes andra gifte. Maria Catharina Grubb (1726-1783) var gift med grosshandlaren William Tottie (1705-66) i dennes första gifte. William Tottie var bror till den mer kände Charles Tottie 1703-76). Tredje dottern Wilhelmina Grubb (1728-62) var gift med en annan direktör i Ostindiska, Nils Ström (1714-1783) i dennes första gifte. Magdalena Grubb (1732-1802) var gift med Olof Ström (1716-74), bror till Nils Ström och Ulrica Grubb (1733-84) med Volrath Tham (1721-82), superkargör i Ostindiska kompaniet. Nils och Olof Ströms mor var Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till ovan nämnde Niclas Sahlgren och systrarna till till de två bröderna Ström var gifta med andra mäktiga i Ostindiska kompaniet.  Hans Wilhelm Grubb (1724-98), son till Vilhelm Grubb, var gift med en kusin till bröderna Ström, Emerentia Eleonora Ström (1733-1806).

Hur de olika medlemmarna i familjen Grubb eventuellt var släkt är inte känt mer än att den förstnämnde Michael Nilsson Grubb (vars släktskap till den andre Michael Grubb i Ostindiska förefaller oklar) var svåger med Vilhelm Grubbs svärfar som nämnts ovan. Sannolikt finns det kopplingar mellan dem alla då Nils Grubbs son Michael Grubb (1728-1808) samarbetade nära med Jacob Hahr (1727-85), son till Henrik Hahr, när de båda två var superkargörer för Ostindiska kompaniet i Kanton och dessutom var de båda kompanjoner med Jean Abraham Grill (1736-92) och sysslade med privat handel i stor omfattning. Bland annat deltog man i opiumhandeln med Kina.

En del uppgifter gör gällande att Michael Grubbs mor Gunilda Grubb var syster till Vilhelm Grubb,  men det förefaller vara en falsk uppgift.

Gunilda Grubb var sångförfattare och pietist och Michael Grubbs far Nils Grubb var inspektor vid järnvågen i Stockholm. Modern härstammade från Norrlandssläkten Grubb och Bureätten liksom fadern. Hans syster var Catharina Elisabet Grubb. Michael Grubb var en av dem som grundade det första svenska handelskontoret i Kanton, och var från 1766 en av Ostindiska kompaniets direktörer, under den tredje oktrojen, och han hade posten till 1770 då han gick i konkurs och tvingades lämna direktionen. Tre gånger ledde hans våghalsiga och riskfyllda affärer till att han måste göra konkurs. Under åren som det gick bra för affärerna ägde han Garphyttans bruk och alunverket i Latorp. De två bruken övertogs 1776 av familjen Grill. Under åren som direktör adlades Michael Grubb med namnet af Grubbens.

Baltzar Grubb (1725-66), var sannolikt bror till Michael Grubb men Gösta Hahr anger i boken om Hinrich Hahr som utgavs 1966 att han var son till Mikael Nilsson Grubb, var också engagerad i Ostindiska kompaniet. Som kapten på fartyget Riksens Ständer under resan 1760-62. På resan var Henrik Wilhelm Hahr (1724-94), bror till Jacob Hahr, superkargör tillsammans med David Sandberg, Chr. Hinr. Braad, Magnus Borgman och B. Fr. Ritterberg. Baltzar Grubb var också kapten på Prins Carl under resan till Kanton 1758-59 då Michael Grubb,  Christian Tham och Joh. Fredr. Pettersson var superkargörer och på Enigheten 1754-55 med Olof Ström, B. Borgman och Peter J. Berenberg som superkargörer.

Michael Grubb (af Grubbens) var i sitt första gifte gift med Beata Christina Kijk, dotter till bergsrådet J.J. Kijk och Christina Bladh. Christina Bladh var faster till Peter Johan Bladh (1746-1816), bl.a. superkargör i Ostindiska kompaniet med placering i Kanton 1777-84. Peter Johan Bladh var också kusin till superkargören Carl von Heland. Michael af Grubbens son, i andra äktenskapet med Sofia Elisabeth Wasz, Nils Wilhelm af Grubb var kirurg som var verksam både civilt och i marinen, och blev provinsialkirurg i Stockholms län och assessor. Hans fru var Sofia Magdalena von Heland.

Freeden

Byggd på på varvet Terra Nova. På 260 läster med 22 kanoner en besättning på 120 man.

1:a resan, 14:e expeditionen, till Kanton, 30/1 1746 – 8/9 1747

Kaptener: Erik Moreen, Friedr. Petersen (sannolikt Fredrik Pettersson)
Superkargörer: John Metcalf, Gabriel Beyer, Carl Kåhre, Olof Ström, Volrath Tham

Total insatt kapital för denna expedition var 1 241 541 dlr smt. Utdelning på Insatt kpital för Freeden var 20% och för den andra båten som ingcik i samma expedition, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, var den 24%.

Resan finns bland annat beskriven i en sjöjournal som kan vara skriven av Moreen eller delvis vara skriven av Moreen.

2:a resan, till Kanton, 20/2 1748 – 11/7 1749

Kapten: Carl G. Lehman
Superkargörer: Olof Ström, Volrath Tham, John Irvine.

Restider med datum och plats

20/2 avseglar från Göteborg
13/8 anländer till Kanton efter 159 dygn från Göteborg
30/1 avseglar från Kanton efter 165 dygn
11/7 anländer till Göteborg efter 162 dygn från Kanton
Hela resan: 1 år, 4 månader och 21 dagar

Efter tiden i Ostindiska kompaniets ägo

Seglades 1750-51 till Cadiz med Carl Gustaf Ekeberg som kapten och såldes där.

Denna resa finns beskriven i en dagbok av Carl Gustaf Ekeberg.

Handelsfamiljen Tham

Volrath Tham (I, 1629-1700) invandrade till Sverige och Göteborg omkring 1650. Han var född i Landsberg i Sachsen. I Göteborg var han en framgångsrik järnexportör, riksdagsman 1682 och från 1691 rådman i staden. Han var gift med Gertrud Helgers (1641-1715).

Flera av döttrarna kom att gifta sig med andra framgångsrika handelsmän och ämbetsmän. Catharina Tham (1675-1746) var i första äktenskapet gift med handlanden Jacob Radhe (-1706), i andra med överinspektören Hieronymus Berger (1649-1713) och i tredje med justitiekanslen Thomas Fehman (1665-1733). 1691 adlades Hieronymus Berger med namnet Gripenstedt. Då han inte hade några egna barn blev Catharina Thams barn med Jacob Radhe också adlade med samma namn. Thomas Fehman adlades 1718 med namnet von Fehman.

Dottern Sara Tham (1678-?) var för sin del gift med Frans Schröder (-1717) sitt första äktenskap. Han hade tidigare varit gift med Catharina Mackay (Mackey, -1695). Frans Schröder fick 1682 burskap som handlande i Göteborg och sysslade med export- och importverksamhet. Han var föreståndare i domkyrkan från 1690 och från 1702 ålderman för köpmannagillet samt från 1704 rådman. I sitt andra gifte var Sara Tham gift med Johan von Köppen.

Den tredje dottern Gertrud Tham (1679-1757) var först gift med handlanden Johan Valck (1668-1707), i sitt andra äktenskap med rådmannen Gerhard von Öltken (-1722) och i sitt tredje med tullöverdirektören Nils Eld (1666-1746) medan den fjärde dottern Elisabeth Tham (1670-91) var gift med Hans Pettersson (1654-1719), adlad Wennerstierna, i dennes första äktenskap.

Sebastian Tham (I, 1666-1729) var sannolikt Göteborgs största järnexportör och tillika den störste spannmålsimportören under nödåren i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Dessutom var han rådman i Göteborg. Han var gift tre gånger, först med Maria Webbeke von Saveland (1669-1696) var syster var gift med David Amija (II), sen med Catharina Scharenberg (1680-1704) och slutligen med Elizabeth Cronström (1688-1771). Elisabeth Cronström var dotter till Peter Kock Cronström (1651-1708) från den familj som ägde Horndals bruk och som i ett par generationer var myntmästare vid kopparverket i Avesta. Sebastian Tham (I) adlades med samma namn.

Sebastian Tham, systern Catharina Tham, Frans Schröder, Gerhard von Öltken och Sebastian Thams son Volrath Tham hörde alla till de tio rikaste i Göteborg år 1715.

Volrath Tham II

Volrath Tham II

I första äktenskapet fick Sebastian Tham sonen Volrath Tham (II, 1687-1737) som var delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet, gift med Anna Dorotea Biehusen (1691-1729) i sitt första äktenskap. Hon var änka efter en kusin till Sebastian Tham, David Amija (III) (1684-1712). Genom detta kom han över sin fars förmögenhet genom arv och David Amijas änkas förmögenhet genom gifte. Han blev på så vis mycket förmögen. Volrath Tham var även en framgångsrik handlande som 1730 var en av Göteborg största importörer med 5% av det totala importvärdet till Göteborg. I sitt andra äktenskap var han gift med Emerentia Welshuysen (1704-77).

Sonen med samma namn, Volrath Tham (III, 1721-1782) var gift med Ulrika Grubb (1733-1784), syster till Niclas Sahlgrens fru Catharina Christina Grubb (1722-1772). Volrath Tham (III) var ägare av Katrinelunds landeri och superkargör i Ostindiska kompaniet och genomförde fler resor till Kanton, på Freeden 1746-47 och 1748-49, på Prins Carl 1750-52, Prins Friederic Adolph 1753-55 och 1759-60. Även hans bröder var anställda som superarkargörer, något som innebar andel i lasten och stora förtjänster.

Sebastian Tham (II, 1714-40) var superkargör på Suecia 1739-40 och dog när detta skepp förliste vid Orkneyöarna. Christian Tham (1720-82) var superkargör på skeppet Calmar 1746-48, på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-50, Hoppet 1751-54, Prins Carl 1758-59, Finland 1762-63. Christian Tham var innehavare av landeriet Gamlestaden och gift med kusinen Sigrid Catharina Tham (1733-1760).

Den som dock var framgångsrikast av bröderna var Gustaf Tham (1724-1781). Han var superkargör på Prins Carl 1760-61 och 1763-64, Lovisa Ulrica 1766-68 samt delägare och direktör i Ostindiska Kompaniets 3:e oktroj från 1773. Tillsammans med brodern Christian Tham ägde han landeriet Gamlestaden (Mariedal). Han var gift med Christina Maria Grill (1739-1763), dotter till Abraham Grill (1707-63) och Anna Maria Petersen (1713-54). Gustaf Thams son Per Adolf Tham (1774-1856) avsade sig adelskapet år 1800 men blev adlad igen år 1826. Han ärvde huvuddelen av de tidigare grillska bruken i Uppland och är stamfar för friherrliga ätten Tamm.

Systern Gertrud Tham (1727-61) var gift med Paul Roland von Schoting (1722-60), anställd i Ostindiska kompaniet. Deras dotter Anna Dorothea von Schoting (1757-1802) var i sin tur gift med Johan Henrik Damm (1740-98) handlande och tobaksfabrikör. En annan syster, Anna Elisabeth Tham (1726-?) var gift med superkargören Niclas Heegh med sju resor som superkargör. Sebastian Heegh, också superkargör i Ostindiska kompaniet med 6 resor som detta, var deras son.

Johan Tham (1703-35), son till Sebastian Tham (I) var gift med Elsa Sigrid Adlerstierna och ägare till Gullmarsbergs säteri i Bohuslän. Deras dotter Sigrid Catharina Tham var gift med kusinen Christian Tham (se ovan). En annan son till Sebastian Tham (I), Peter Tham (1709-87), var gift med med Ulrika Ulfsparre af Broxvik (1707-1781) i sitt första äktenskap och med Elisabeth Linnerhjelm (1728-93) sitt andra. Han var ägare till Stora Dala, del i Forsviks bruk och Sannums säteri. Isak Tham (1717-73), ytterligare en son till Sebastian Tham (I), är stamfar för den ännu existerande adliga ätten Tham.

Under hela först halvan av 1700-talet tilhörde medlemmar av familjen Tham de allra rikaste i Göteborg, de var fastighetsägare, delägare i Ostindiska kompaniet, redare och grosshandlare. Sannolikt var de engagerade i tesmuggling till Storbritannien såväl som opiumsmuggling i Asien.

Tham och Tamm – Ostindiska, järnbruk och gods

Del 26 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Ostindiska Kompaniet bildades 1731. Året därefter inträdde Volrath Tham  d.y. (1687-1737) i kompaniet. Han var son till Sebastian Tham (1666-1729) som var sin tids rikaste göteborgare. Familjen Tham invandrade på 1600-talet  till Göteborg från Sachsen. Den som invandrade var Sebastian Thams far Volrath Tham (1629-1700) och han grundlade ett handelshus i staden. Volrath Tham bodde i början av 1680-talet i det landeri utanför Göteborg som heter Stora Katrinelund (numera inne i Göteborg, bredvid Katrinelunds gymnasium och Ullevi). Han anlade landeriets trädgård och det var förmodligen hans dotter Catharina som gav namn åt Katrinelund. Släkten Tham bodde länge i huset, som sedan såldes till handelsmannen Gustaf Cahman med familj 1749. Sebastian Tham förtjänade sin förmögenhet på spekulationer i och import av spannmål under svältåren i slutet av 1600-talet. Han adlades 1719 och blev kommerseråd.

En del av Sebastian Thams förmögenhet användes för att investera i mark och bruksrörelse. Exempelvis inköptes Forsvik i Västergötland år 1710:

Forsviks säteri och bruk med masugn och tillhörande rekognitionsskogar övertogs av göteborgaren Sebastian Tham. Därmed inleddes en period då släkten Tham under fyra generationer, i cirka 125 år, ägde Forsvik. Sebastian Tham, som var en av Sveriges rikaste män, bodde visserligen kvar i Göteborg men vistades mycket vid Forsvik och engagerade sig i Undenäsbygden. Redan år 1715 fick han efter påtryckning på Domkapitlet i Skara fram en lärare för barnen vid Forsviks bruk. Förutom Forsvik så innehade Sebastian Tham stora ägor, bland annat de tre säterierna Öijared, Dala och Sannum (vid det senare bodde han vid sina besök i Forsvikstrakten) samt 80 hemman i Västergötland och 88 hemman i Halland. Hans tredje hustru Elisabeth Cronström övertog Forsvik efter makens bortgång 1729.

Elisabeth Cronström var en stark och mäktig kvinna, tiobarnsmor av gammal bruksägarsläkt. Denna ”järnlady” gjorde många bra affärer och förvaltade Forsvik väl i cirka 40 år. Hon köpte bland annat säteriet Kråk och ett 30-tal hemman. Hon ägde dessutom andelar i bruk och gruvor i Kopparberg. Efter hennes död övertogs Forsvik av tre släktgrenar: Peter Tham, Isak Tham, Catarina Thams (gift von Otter) barn.

Som all järnbruksdrift krävde även Forsvik en omfattande transportorganisation. Med brukets egna båtar skeppades malm och kalksten över Vättern till Granviks masugn. Köpetackjärnet forslades först via landsväg från uppköpsstället till närmsta hamn och sedan, liksom tackorna från Granvik, med brukets båtar till Forsvik. Det mesta av smidesprodukterna fraktades till Göteborg med båt över Viken, Vänern och Göta älv med mellanliggande landsträckor, för vidare export ut i världen. Transporterna underlättades avsevärt när kanalerna förbi Trollhättan 1800 och genom Skaraborg 1822 stod färdiga.

När Peter Tham och Isak Tham avled 1787 respektive 1773 blev ägandet än mer komplext. Även om Peters ende son Pehr Tham blev störste ägaren verkade han inte haft så stort intresse eller ork för Forsvik. Det blev istället Sebastian den yngre, Casten von Otter och Vollrath Tham som utvecklade bruket vidare.

År 1816 fick bruket tillstånd att ersätta den ena stångjärnshammarem med en knipp- och fyra spikhammare, och därmed kunde en del av stångjärnet vidareförädlas på plats till spik, sågblad och andra bruksvaror som såldes i brukets handelsbod.

Under Vollrath Thams tid byggdes Göta Kanal som fick stor betydelse för Forsvik. Tanken på att binda samman Östersjön med Västerhavet fanns redan på 1500-talet, men blev en realitet först i början av 1800-talet. Forsvik var en av de platser där kanalbyggnationen påbörjades 1810. Avsikten var att sammanbinda sjön Viken med Bottensjön och därmed undvika omlastning av transporter mellan Viken och Vättern. Endast en kort landsträcka skilde de två vattendragen, men Vikens yta ligger cirka tre meter över Bottensjöns. En sluss var därför nödvändig.

De berömda bröderna Nils och John Ericsson fick sin första skolning i Forsvik där deras far arbetade som byggmästare och modern drev en matservering. Till en början blev det en konflikt mellan Göta Kanalbolag och Forsvik om behovet av vatten. Men tvisten synes ha lösts genom att Vollrath Tham fick bli direktör i Kanalbolaget.

Efter Vollrath Thams död 1836 fanns inga dödsbodelägare som var villiga att driva Forsvik vidare. Familjebolaget upplöstes därför och släkten Thams andel av Forsvik utbjöds på offentlig auktion i januari 1839.

Sebastian Thams son i första giftet, den Volrath Tham som blev delägare i Ostindiska Kompaniet, gifte sig med Anna Doroeta Biehusen (1691-1729) som var änka efter en kusin till Sebastian Tham , David Amija (III) (1684-1712).  Genom detta kom han över sin fars förmögenhet genom arv och David Amijas änkas förmögenhet genom gifte. Han blev på så vis mycket förmögen. Volrath Tham lät bygga huset på Norra Hamngatan 6 i Göteborg. Ett hus som efter hans död ärvdes av sonen med samma namn, Volrath Tham (1721-1782). Den sistnämnde var gift med Ulrika Grubb (1733-1784), syster till Niclas Sahlgrens fru Catharina Christina Grubb (1722-1772).

Volrath Tham sålde huset till Niclas Sahlgren (1701-76) och vid dennes död ärvdes det av hans dotterdotter Anna Margareta Alströmer (1766-92), gift med Nils Silfverschiöld (1753-1813).  Strax därefter köptes dock huset av Christian Arvidsson (1717-99) som vid tidpunkten dominerade exporten av trävaror i Göteborg. Christian Arvidsson var barnbarn till en syster till Niclas Sahlgren och gift med en syster till Martin Holtermans fru. Följaktligen en viktigt kugge i den göteborgska handelsmannaöverklassen kring Ostindiska Kompaniet i vilket både Martin Holterman, Christian Arvidssons bror Johan Arvidsson som hans svågrar Hans Ström och Olof Ström var engagerade.

I Ostindiska Kompaniet var också flertalet av Volrath Tham d.y.:s söner engagerade. Sebastian Tham (1714-40) var superkargör på Suecia 1739-40 och dog när detta skepp förliste vid Orkneyöarna. Christian Tham (1720-82) var superkargör på skeppet Calmar 1746-48, på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-50, Hoppet 1751-54, Prins Carl 1758-59, Finland 1762-63. Att vara superkargör innebar andel i lasten och stora förtjänster. Volrath Tham (1721-82) var i sin tur superkargör på Freeden 1746-47 och 1748-49, på Prins Carl 1750-52, Prins Friederic Adolph 1753-55 och 1759-60. Gustaf Tham (1724-1781) var superkargör på Prins Carl 1760-61 och 1763-64, Lovisa Ulrica 1766-68 samt delägare i Ostindiska Kompaniets 3.e oktroj från 1773. Alla bröderna Tham utom Sebastian kom alltså att genomföra en rad resor till Kina och Indien samt göra sig en egen förmögenhet utöver det man redan ärvt.

Christian Tham gifte sig med sin kusin Sigrid Catharina Tham (1733-60). Hon var dotter till Johan Tham (1703-35), bror till Volrath Tham d.y. Volrath Tham var gift med Ulrika Grubb (1733-84) medan Gustaf Tham var gift med Christina Maria Grill (1789-1818) dotter till Abraham Grill (1674-1725). En annan bröderna Tham, Isak Tham är stamfar till den adliga ätten Tham medan Gustaf Thams son Per-Adolf Tamm (1774-1856) avsade sig adelskapet år 1800, men adlades återigen år 1826, nu med namnet Tamm. 1843 blev ätten Tamm friherrlig.

Per Adolf Tamms mor kom alltså från familjen Grill (också delägare i Ostindiska Kompaniet) och han blev genom arv från modern och mostern Anna Johanna Grill (ägde del i Österbybruk) en av Sverige största bruksägare. Familjen Grills förmögenhet kom från järnbruk, handel och också från Ostindiska Kompaniet. Han gifte sig 1802 med sin kusin Anna Margareta Grill. Hon dog dock snart därefter. Bland de bruk som Per-Adolf Tamm ägde hela eller delar av fanns Österbybruk, Hedvigsfors, Strömbacka, Söderfors (delägare) och Iggesund. Kring 1850 var den Tammska förmögenheten en av Sveriges största. Familjen kom dock inte på något väsentligt sätt att bidra till kapitalismens framväxt i Sverige och satsade inte nämnvärt på industriutveckling. Per Adolf Tamm blev ensam ägare till Österbybruk år 1823.

Claës Gustaf Adolf Tamm (1838-1925), som efter farfaderns död 1856 ärvde dennes friherrevärdighet, studerade bergsbruk i Falun 1859-60 och övertog 1864 driften av bruken Österby och Strömbacka. Han satt 1871-1886 som eo fullmäktig i Jernkontoret vars ordförande han blev 1889 och kvarstod som det ända till 1912. Han lämnade Österby i samband med sin utnämning till statsråd 1884. Mellan 1886 och 1888 var han finansminister. Han föräldrar var Adolf Gustaf Tamm (1805-51) och Augusta Maria Sofia Rålamb. Tamm var gift med Ebba Carolina Tersmeden (1843-1921), dotter till Wilhelm Fredrik TersmedenRamnäs, och fick med henne fem barn. Den äldste sonen, Gustav (Gösta) Tamm (1866-1931) var politiker och 1905-06 jordbruksminister i Karl Staaffs första ministär. Hans barn har varit och är verksamma i en rad olika mindre företag.  1876 bildades Österbybruks AB som 1916 slogs samman med Gimo bruks AB till Gimo-Österby AB. Under 1920-talet kom de flesta av familjen Tamms bruk i Skandinaviska Bankens ägo på grund av ekonomiska problem. 1927 fusionerades många olika bruk, däribland Österby och Gimo, under ledning av Svenska Handelsbanken till den så kallade Brukskoncernen, senare Fagersta Bruks AB. 1937 såldes skogen som funnits i Gimo-Österby till Korsnäs AB. Hedvigsfors och Strömbacka köptes år 1923 av Iggesunds AB.

Flertalet av de tammska järnbruken är idag nerlagda, Strömbacka (1953), Österbybruk (1983), Hedvigsfors (herrgåden ägs av Iggesund) och Älvkarleö. Iggesunds järnbruksverksamhet lades ner 1953 men företaget finns kvar som en del av Holmens AB. Söderfors bruk finns också kvar som Erasteel Kloster AB och är franskägt.

Även de andra grenarna av familjen blev bruks- och godsägare. Exempelvis bröderna (sonsonsonsöner till Isak Tham) Sebastian Tham (1847-1923) var, liksom ättlingar, ägare till Susegården med mera i Halland och Vollrath Tham (1837-1909) verksam som ingenjör vid Huså kopparverk 1861-1864. En tredje bror Wilhelm Tham (1839-1911) blev istället industrialist. 1870-1874 hade Wilhelm Tham anställning som ingenjör vid Motala verkstad och var senare disponent vid Ankarsrums bruk samt 1876-1911 VD för Husqvarna Vapenfabriks AB och ordförande i detta bolags styrelse. Detta var en period där Husqvarnas ställning som ledande företag inom vapenindustrin befästes. Verksamheten utvidgades till allt flera områden inom metallindustrin vid sidan av jaktgevärstillverkning, däribland fabrikation av spisar, kaminer, symaskiner och cyklar. Alla tre bröderna var också politiker. En sonsonsonson till Wilhelm Tham, Henrik Tham (1967-) äger idag Häckeberga gods i Skåne via bolaget Häckeberga Säteri AB. Slottet ägs av hans bror Wilhelm Tham (1961-) via Häckeberga Slott AB. Verksamheten i slottet drivs av paret Gunilla och Bo Madsen.

Vollrath Thams son Vollrath Tham (1837-1946) var företagare och politiker. Han var bland annat VD i skogsbolaget Bergvik, senare Bergvik & Ala. Hans brorsbarns, Wilhelm Thams (1911-?) ena son, Pieter Tham (1949-) är gift med Lottie Persson, syster till Stefan Persson, huvudägare i HM. Vollrath Thams son Gustaf Tham (1900-?) var överdirektör och chef för FRA och hans son i sin tur, Vollrath Tham (1938-?) och svärsonen Charles Milburne (1930-?) har haft poster på UD.

Denne Vollrath Thams bror Percy Tham (-1931) ägde Percy Tham AB och hans dotter Brita Tham (1896-?) var gift med Ture Ström (1888-?) VD i Percy Tham AB under en period och dottern Helena (1905-?) var gift med Stig Hägglöf (1900-?), konsul samt en period direktör i Svenska Tändsticks AB. Sonsonen till Percy Tham, Sebastian Tham (1941-?) var direktör i P. Wikström Timber i Storbritannien och hans bror Pehr Tham var VD i Bergviks Sales Ltd i samma land. En annan son, Percy Tham (1907-?) övertog familjeföretaget från fadern.

Den mer kände före detta politikern Carl Tham (1939-) tillhör en yngre sidogren av den stora släkten Tham som inte har haft så stor förmögenhet eller makt.

Läs mer: Gathenhielmska, Tamms Kanal, Hudiksvalls Järnväg, UNT, Grillska huset, Vallonbruken, Strömbacka, Skånskan, Häckeberga Sportfiske,

Andra källor:
Adelskalendern
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Svensk Industrikalender 1921
Artur Attman, Svenskt järn 1600- och 1700-tal, 1986
Artur Attman, Svenskt järn och stål 1800-1914, 1986
Nordström, Bergsmän & brukspatroner, 1987
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974

Stora Katrinelund

Del 3 av 32 i serien Landerier

Landeri i GöteborgDen förste kände innehavaren  var bryggaren och borgaren Michel Gerritsson, 1638-1654. I ett sammandrag av stadens räkenskaper för åren 1624—1636 uppräknas de olika landerierna, och under beteckningen ”unterschiedlich Landereyen” nämns bland andra det till storleken femte landeriet ”Ett stycke land vid Jan de Buurs landeri, omfattande 2 morgen, arrenderat av Michel Brauwer 1625-1630 för 4 d. k. m. för morgen, men 1630—1636 för 21/2 rdlr.” Michel Brauwer var sannolikt identisk med bryggaren Michel Gerritsson.

Han efterträddes 1655 av Giert Mickelsson — förmodligen hans son — som innehade egendomen till 1658, efter vilken det länge fick heta ”Giert Mickelssons land”. Åren 1658-1674 var Adam Herwegh landeriets ägare, och därefter konduktören och stadsmajoren (1646-1675) Johan dee König, som redan 1678 efterträddes av Johan von Minden. År 1683 blev rådman Volrath Tham ägare av landerimarken, och landeriet tycks då ha börjat få en större betydelse. Det började nu användas som sommarbostad och trädgården växte ut med odlingar av förutom fruktträd även tobak, humle och vindruvor. Det var också nu som bebyggelsen av området måste ha börjat, då det på en karta från 1696 anges att på detta landeri ”… är ett wählbyggt huus med Trägårdh”.

Vid Thams död år 1700, övertogs landeriet av hans änka och efter hennes död av hennes arvingar. En av dessa, rådman Gerhard von Öltkens änka, född Tham, blev 1726 ägare av landeriet, men överlät det redan följande år på överdirektören Nils Eld. Dennes änka övertog Stora Katrinelund till en bit in på 1750-talet, då det övergick till handlanden Gustaf Cahman, som avled 1755 och då lämnade sin änka besittningsrätten. I bouppteckningen från 1748 efter Nils Eld värderas Stora Katrinelund till 1 500 riksdaler silvermynt.

År 1773 köpte superkargören Volrat Tham besittningsrätten till landeriet, och vid dennes död 1782 övergick den till segelsömmaren Christian Beckman. I hans bouppteckning 1798 upptas också ”Landeriet Cathrinaelund, tillika med det så kallade Normanska Plantaget, utgörande tillsammans Nitton Tunneland, jämte 2:ne Tunneland härintill af Staden arrenderade på 30 år, beläget utom Kongs Porten i 12 Roten Sub. N:o 56 & 57 med thertil hörande Manhus och Ladugård, samt flera härpå upförde åbyggnåder, uptages i wärde til 6 000 Rdr”. Efter Beckmans död 1799, köptes besittningsrätten till Stora Katrinelund av handlanden Lars Levgren (1744-1824), i vars släkt landeriet blev kvar till 1897, då det inlöstes av Göteborgs stad, tillsammans med Norra Burgården (inlöst först 1904) för 130 000 kronor. Anders Georg Levgren (1788-1857) odlade tobak på den mark som sedan kallades Levgrens äng (tidigare Tegelbruksängen), platsen där Nya Ullevi uppfördes 1958.

Stora Katrinelund

Stora Katrinelund

Stora Katrinelund består av ett stort före detta bostadshus, två flygelbyggnader, tidigare spannmålsmagasin, före detta vattenreservoar samt alléer, trädgård och en relativt stor park. Stråket längs Skånegatan omfattar bland annat skolor i utkanten av Stora Katrinelunds park. De flesta är friliggande byggnader med tegelfasader. Vid entrén till anläggningen finns äldre smidesgrindar med höga grindstolpar i sten. Den grusade gången kantas av klippta popplar. Huvudbyggnaden flankeras av två envånings flygelbyggnader i trä som ramar in gårdsplanen.

Från planen leder trappor upp till parken. I parkens västra del ligger ett spannmålsmagasin, som står på stolpar. En rund vattenreservoir i korsvirke finns öster om stigen, som leder genom landerianläggningen. Trädgården sluttar mot öster ochMölndalsån. Strax nedanför höjden finns en oval träningsbana anlagd. Mölndalsån rinner förbi öster om den tidigare trädgårdsnläggningen. Nya Ullevi och Fattighusån gränsar till landeriet i norr.

Flera av byggnaderna som hörde till landeriet står kvar, men jordbruksmarken omvandlades under 1900-talet till bebyggelse, bland annat Nya Ullevi och Gamla Ullevi (Tegelbruksängen) samt Valhalla IP. Närmaste granne i söder var Jan de Bur, som givit namn åt landeriet Södra Burgården. Huvudbyggnaden är ett cirka 30 meter långt tvåvåningshus, uppfört av liggande timmer under senare halvan av 1700-talet. Huset har 13 rum, varav stora salen uppvisar intressanta väggmålningar.

Texten tagen från Wikipedia.

Thamska huset

DE MEST IMPOSANTA borgarhusen byggdes av köpmansfurstarna i gamla tider vid hamnen, där de kunde överblicka rörelsen, och naturligtvis byggdes de enligt gammal sed så, att bostad, kontor och lagerbodar inrymdes i samma hus. Den äldsta grenen av den berömda patricierfamiljen Sahlgren bodde sålunda i det lokal-historiskt ryktbara, för alla göteborgare välbekanta huset vid Tyska kyrkan, under det en annan rik och tongivande köpmansfamilj, den Thamska, byggde ett lika magnifikt palats vid samma gata, fast närmare hamnkanalens mynning. Detta sistnämnda hus är utan gensägelse det mest intressanta vid Norra Hamngatans början. Intressant icke allenast ur den synpunkten att det är en av stadens allra äldsta byggnader, utan ock därför att det ägts av ej mindre än fem köpmansfurstar efter varandra: Tham, Sahlgren, Arvidson, Björnberg och Röhss.

Alla göteborgare känna det gamla huset med sin höga gammaldags yttertrappa och sin av atlanter flankerade entré. Det bär adressnumret 6 vid Norra Hamngatan, men dess gård går i en vinkel ända ut mot Smedjegatan.

På denna gård stod i många år ett par åldriga träd, vilkas grenverk gåvo huvudbyggnaden i fonden och de gråa magasinen vid sidorna en viss pittoresk stämning. Sedan några år äro de borta, och gårdens byggnader ha undergått en fullständig omdaning.

Huset ifråga byggdes år 1732 av köpmannen i Göteborg, assessorn i kommerskollegium Volrath Tham, vilken beställt ritningarna till detsamma (direktör i ostindiska kompaniet) av fortifikationsmajoren Blaesing. Det bestod då av endast två våningar jämte två åt gården vettande flyglar. Enligt den äldste Göteborgsbeskrivaren Cederbourg var det, “i anseende såväl till dess struktur och indelning som till dess sirater, det kostbaraste privata hus i staden“.

Volrath Tham tillhörde den i Sveriges materiella odlingshistoria så bemärkta släkten med detta namn, vilken en gång på 1600-talet invandrat till Göteborg från Sachsen. Här i Göteborg skapade Thammarne sig i framstående köpmanshus och genom Ostindiska kompaniet högst betydande rikedomar, vilka gjorde den förste inflyttade Thammens son, Sebastian Tham, till stadens kanske mäktigaste man på sin tid. Som ett vittnesbörd härom må nämnas, att han år 1716 taxerades till 106,820 daler silvermynt, en den tiden oerhörd summa, endast överträffad av en annan samtida göteborgare.

Sebastian Tham förtjänade mycket pengar på import av spannmål under nödåren i slutet av 1600-talet. Huru jobbarna då, som i alla svåra tider, höllo sig framme förrådde Tham en gång 1697, då han inför magistraten tillkännagav, att han från sina korrespondenter i Pommern erhållit order att icke i Sverige sälja en till honom ankommen råglast, utan sända den till Holland, där rågpriset var högre. Förgrymmad över detta, kvarhöll magistraten, efter överläggning med guvernören, råglasten, vilken blev ett välkommet tillskott i stadens ytterst ringa sädesförråd. Men Tham förständigades att aldrig vidare yppa sådana planer. Om han gjorde det, ställdes honom i utsikt — trettio par spö.

Denne Sebastian Tham blev både kommerseråd och adelsman och gjorde en donation i vetenskapligt syfte. Han dog 1729.

Som son till Sebastian Tham föddes Volrath T. år 1687 och erhöll burskap som handlande år 1716. Dels genom arv, dels genom gifte med en annan rik göteborgares änka, Anna Dorotea Amija, dels genom eget förvärv blev Volrath T. mycket rik. Det hopade guldet lades ned i egendomar och gjordes även i kommande generationer så fruktbärande, att Volrath Thams sonson, Per Adolf Tamm, kunde dö som Sveriges rikaste man näst efter excellensen Carl de Geer.

Volrath Tham fick emellertid icke länge bebo sitt nya palats vid Norra Hamngatan. Han dog redan 1737 och efterlämnade flera söner, av vilka en, superkargören i Ostindiska kompaniet Volrath Tham bebodde huset efter fadern och sedermera besvågrades med den göteborgske stormannen Niklas Sahlgren.

Det var förmodligen genom detta frändskap Sahlgren sedermera blev ägare till Thamska huset. Genom den berömde patrioten, donatorn och köpmansfursten — Sveriges på sin tid tvivelsutan rikaste man — kom detta hus att bilda medelpunkten i 1700-talets sociala Göteborgsliv, ty Niklas Sahlgren, Ostindiska kompaniets mäktige direktör, var naturligtvis en mycket tongivande man. Sahlgren bodde här under den verksammaste delen av sitt liv, först ensam med familjen, sedan, efter hustruns död, tillsammans med mågen och bolagsmannen i Sahlgrenska firman August Alströmer.

Niklas Sahlgren dog 1776. Huset vid Norra Hamngatan hade han redan året före sin död sålt till dotterdottern Anna Margareta Alströmer, gift med majoren, friherre Nils Silfverschiöld.

Denna besittning blev emellertid tämligen kortvarig. Det mäktiga kommerserådet Kristian Arvidson hade nämligen uppträtt som spekulant och inom kort övergick den förnäma byggnaden i hans ägo. En värdigare efterträdare kunde de förra ägarne knappast få. Arvidson var en köpmansfurste i stor stil, en särskilt inom järn- och träexporten dominerande man. Och för övrigt kunde han ju göra gällande en viss företrädesrätt till huset, eftersom han genom sitt gifte med en dotter till köpmannen Hans Olofson Ström och Anna Elisabeth Sahlgren var befryndad med den berömda Sahlgrenska familjen.

Arvidson, född 1717, död 1799, spelade, som sagt, en tongivande roll inom Göteborgs kommersiella liv i 1700-talets senare del och ägde något av Sahlgrenarnas storvulna kynne. Det var inte utan att han försökte monopolisera vissa affärsgrenar — brädhandeln hade han, exempelvis, nästan helt och hållet slagit under sig — och hans inflytande var, tack vare hans rikedom, företagsamhet och den vasa-stjärna han erhållit av Gustaf III, ofantligt.

En brevskrivare från Göteborg till Gjörwells Allmänna tidningar betygar också år 1772, att kommerserådet Kristian Arvidsons förtjänster om den svenska handeln är av yppersta värde. “Vår ort har, heter det, aldrig förr sett ett contoir, varest 16 betjänter hava ständiga sysslor. Han är den störste avnämare av järn, och plägar merendels herr Arvidson vid varje vintermarknad i Kristinehamn sluta köp om 40,000 skeppund järn.

Vid alla Ostindiska kompaniets auktioner tager han ett ansenligt kvantum, och går dess handel på de flesta platser i Europa. Jag förtiger det mesta, men nämner blott för denna gången dess masthandel, som sträcker sig till Spanien, Frankrike och England.

Han äger alla de kostbara sågarna vid Edet för sin räkning, och har själv vid dess gård, Österryd kallad, inrättat en, vars make näppeligen lär finnas. Den sågar på en gång 150 å 200 bräder och går oupphörligen. Vid dess gård Floda ser man, att en omtänkt ekonomi där hushållat. –-Nog av, att herr Arvidson är i alla avseenden en av de medborgare, som på ett utmärkt vis gagnar fäderneslandet och som gör heder åt svenska namnet”.

I det mäktiga klöverblad, som i slutet av 1700-talet stod högst på den merkantila rangskalan i Göteborg — Sahlgren & Alströmer, Arvidson & Söner och John Hall & Co. — intog som man ser Arvidsonska firman det andra rummet.

Efter kommerserådets död blev det år 1802 stagnation i de Arvidsonska affärerna. Om detta berodde på bristande insikt hos sonen, brukspatronen och bergsrådet Niklas Arvidson eller av den förskräckliga eldsvådan sistnämnda år, vilken ådrog köpmännen oerhörda kapitalförluster, må vara osagt.

Det Sahlgren-Arvidsonska huset vid Norra Hamngatan hade emellertid övergått till en ny, man kan knappt säga stjärna, snarare komet, på det kommersiella livets Göteborgshimmel. Det var storköpmannen, spannmålshandlaren och brännvinsbrännaren Niklas Björnberg, som övertog det gamla patricierhuset efter Arvidson. Om denne robuste man, vilken var ett sannskyldigt barn av sin egendomliga tid, har det skrivits åtskilligt, och det är om honom hans Göteborgs-samtida, den berömde landshövdingen von Rosen fällde det omdömet, att “han var den sämste köpmannen i Göteborg, på karaktärens sida betraktad”.

[…]

DET GAMLA PATRICIERHUSET kom några år efter ovannämnda [Björnbergska upploppet, utelämnat i denna publicering, DGG] ägare under en ny kraftfull köpman och blev förbundet med ett av stadens största och rikaste handelshus på 1800-talet, det Röhsska. Detta grundlädes 1827, då en apotekarelev från Sleswig-Holstein vid namn Wilh. Röhss slog sig ned i Göteborg. Han hade lärt konsten att färga turkiskt garn och satte upp ett färgeri på Levanten. Men han ägde även det allra ypperligaste affärshuvud och förstod att kommersa i stor stil.

Wilh. Röhss var född den 20 september 1796 i Sleswig, där fadern var bokhandlare, och avlade farmaceutisk examen 1818. Apotekarbanan gav han emellertid på båten, ty inom kort ägnade han sig åt köpmansyrket och besökte flera gånger de skandinaviska länderna, där han gjorde affärer. Med öppen blick för det verksamhetsområde Sverige erbjöd för företagsamheten och affärsskickligheten beslöt han bosätta sig där och anlade år 1827 å det ovannämnda färgeriet. 1828 blev han svensk medborgare, upptogs 1829 i Handelssocieteten och erhöll 1830 burskap såsom borgare i Göteborg. Året därpå ingick han bolag med handl. Johan Gabriel Grönvall, vilka båda bedrevo handel och fabriksrörelse under firma Grönvall & Röhss, och år 1839, då Grönvall frånträdde affärerna, upptog han som kompanjon handl. Elis Fredrik  Brusewitz och bildade firmorna Röhss & Brusewitz samt J. G. Grönvall & Co. År 1853 lämnade han dessa firmor och etablerade sig på egen hand, de två sista åren av sitt liv med äldste sonen Wilh. Röhss som kompanjon.

Wilh. Röhss d. ä. var en verksamhetslysten och mångfrestande man, vars olika affärsföretag — sockerbruk, färgeri, bomullsspinneri, pappersbruk och andra fabriksanläggningar samt import- och
exportaffärer — leddes med överlägsen skicklighet och förvärvade honom stort anseende som affärsman och en betydlig förmögenhet.

Han dog den 24 juni 1858, efterlämnande en förmögenhet på cirka två millioner. Änkan förkovrade dessa pengar med mycket förstånd. Denna änkefru Carin Röhss, dotter till en handlande Bressander — vilken inom parentes sagt på sin tid, därför att han höll öppen bod, icke ansågs fin nog att slippa in i The Royal Bachelors Club, stadens förnämsta slutna sällskap — denna, säga vi, ägde de flesta aktierna i det bolag, som exploaterade Göteborgs gasverk, allt med det resultat att hon vid sin död kunde åt sju barn överlämna en förmögenhet av 5,600,000 kronor.

De båda sönerna, Wilhelm och August Röhss, hade under tiden arbetat med mycken framgång i firman. Efter fransk-tyska kriget inträdde, som man vet, lysande konjunkturer på världsmarknaden, och de svenskar som i stort sysslade med järn- och träaffärer inhöstade enorma vinster. Röhssarna, som ägde hälften av Ljusne-Voxna-verken och andra bruk, utskeppade väldiga laster av dessa landets förnämsta exportartiklar och därefter sålde de sin andel i nämnda verk för ej mindre än — fyra millioner. När fadern inköpte densamma gav han, enligt en uppgift, inte mer än 400,000 kronor.

Huset vid Norra Hamngatan var med sina många lager- och kontorslokaler en god inkomstkälla för Röhssarna, vilka därifrån dirigerade sin stora handels- och rederirörelse på en tid, då vart och ett av Göteborgs mera betydande köpmanshus kunde sätta en flotta av femton upp till tjugo egna skepp i sjön, i segelskutornas gyllne dagar.

Om man medräknar allt som skänkts bort, ägde de båda Röhssarna helt säkert femton millioner och med en del av dessa hugfäste de sina namn genom ett storslaget mecenatskap. Tack vare Wilhelm Röhss den yngres sista vilja fick Göteborg sin andra stora milliondonation, varigenom Röhsska Konstslöjdsmuseet upprättades.

Den noblaste och på sin tid mest kände av de båda bröderna var ovedersägligen August Röhss. Han var en typisk exponent för den goda samfundsanda, som i alla tider behärskat de större göteborgsköpmännen. Han var köpmansfurste och mecenat i verkligt stor stil, den mest bemärkte på sin tid vid sidan om Oscar Ekman och Dicksönerna.

August Röhss föddes i Göteborg den 20 juli 1836. Efter att hava genomgått Chalmerska institutet och Bergsskolan i Falun ägnade han sig åt bergsbruk, varåt hans håg låg, men efter faderns frånfälle kom han in i det merkantila livet och ingick 1860 såsom delägare i firman Wilh. Röhss & Co.

Hans arbetsförmåga togs snart i anspråk för en mängd institutioner. Dessutom var han stadsfullmäktig i många år.

Det var emellertid andra och högre intressen än de praktiska han understödde. Det var i främsta rummet konsten och konstnärerna han omfattade med sitt varmaste intresse. Genom att understödja de bildande konsternas utövare, genom att med kärleksfullt intresse omhulda de offentliga institutioner, där konsten har sin fristad, genom gåvor till dessa och genom donationer, ägnade att främja konstens utveckling i vårt land, har han blivit en av samma konsts mest nitiske befrämjare.

Det är förnämligast i Göteborgs Museum, Nationalmuseum och Akademien för de fria konsterna vi finna de mest talande vittnesbörden om August Röhss’ stora mecenatskap. I det förstnämnda finna vi sålunda Nils Forsbergs stora historiska målning “Gustaf Adolf vid Liitzen” och samme målares “Akrobater”, Oscar Björcks “Susanna i badet”, Henrik Ankarcronas “Fälttåg i Algier“, Allan Österlinds “Råttfångaren“, G. Thurners stora duk “Landskap från Champagne” samt ett stort norskt klipplandskap av Marcus Larson; Brambecks marmorgrupp “Sorg”, Verner Åkermans “Strandfynd”, grupp i marmor, samt Oscar II:s byst i marmor av Ingel Fallstedt m. fl. gåvor av Röhss. De målade glasfönstren i kyrksalen å museum, utförda av artisten Callmander, voro likaledes bekostade av honom. Museet erhöll dessutom flera gånger avsevärda belopp för inköp av hembjudna föremål och detta icke endast för konstavdelningen utan för museets alla avdelningar.

Nationalmuseum har av August Röhss erhållit som gåva bl. a. Nils Forsbergs väldiga målning “En hjältes död“. Och år 1894 erhöll Akademien för de fria konsterna en summa av femtio tusen kronor att i mån av behov användas till fullbordande och konstnärlig utstyrsel av Akademiens nybyggnad.

Här i Göteborg var August Röhss ordförande i Konstföreningen och som sådan naturligtvis varmt intresserad av Valand. “Gång på gång skänkte han medel för att understödja föreningens verksamhet, vare sig det gällde att förvärva en dyrbar tavla eller att anordna en utställning, och när Valand en gång var nära att bliva ett byte för tomtjobbare, trädde Röhss emellan på ett storartat sätt. För att åt Göteborg bibehålla en lämplig konstutställningslokal inköpte han ett större antal aktier i huset — summan steg till 30- å 40,000 kronor — och skänkte sedan aktierna till Göteborgs Museum med villkor att styrelsen för detta skulle tillse, att dessa för all framtid användes endast för sitt ursprungliga ändamål“.

Men det är icke konsten allenast som i honom funnit en givmild befrämjare. Mycket annat, särskilt i Göteborg, ser i honom en varm välgörare. Sålunda skänkte han i slutet av år 1894 nödiga medel till inköp av möbler, husgeråd och inventarier till Göteborgs nya Ålderdomshem, sålunda bevisande sin omtanke för de ringa i samhället. Om hans gåvor till Göteborgs Stadsbibliotek har jag förut ordat. I samband med hans intresse för vetenskapen stod för övrigt den stora donationen till Göteborgs Högskola å 350,000 kronor.

August Röhss stod i det bästa förhållande till konstnärerna och hjälpte flera av dem på deras bana.

Nils Forsberg är ett av de talande exemplen härpå.

“Över hela August Röhss’ personlighet låg något imponerande och värdigt. Den långa eleganta gestalten, den ståtliga hållningen, det klara ögat, förståndigt och prövande, de fina aristokratiska rörelserna, det något reserverade sättet, allt gjorde honom till en verklig stormannatyp.“

August Röhss dog den 22 oktober 1904 och vilar i ett storslaget mausoleum å Östra begravningsplatsen. När hans testamente öppnades, befanns det att han till olika institutioner och anstalter i  Göteborg donerat ej mindre än 635,000 kronor.

Den minnesvärda byggnaden vid Norra Hamngatan äges nu av Fastighetsbolaget Commercia, dirigerat av skeppsmäklarna G. och J. Sandström, och anses vara stadens största fastighet.

Genom kammarherre Lagerbergs försorg har ett sovgemak, med ett tak prytt av ätten Thams vapen i gips, samt ett par skjutdörrar från byggnadens inre bevarats åt eftervärlden i Göteborgs museum.

Ovanstående är utdrag ur CRA Fredbergs Det gamla Göteborg

thamska huset

Thamska huset, slutet av 1800-talet

I början av 1800-talet tillbyggdes huset i kvarteret Gamla Tullen med en tredje våning. Fastighets AB Commercia som tog över efter familjen Röhss genomförde en ombyggnad 1904-1908. En fjärde våning tillkom mot Norra Hamngatan och hela huset kontoriserades. 1930 såldes huset till Mustads Fastighets AB. Åren 1934-1935 företogs nästa större ombyggnad, då vinden inreddes. Senare kom huset att utgöra en del av Broströmskoncernens kontorskomplex som omfattade en stor del av kvarteret.

Mustads Fastighets AB sålde år 2015 fastigheten till ett konsortium bestående av Grandab Management, Profura Fastigheter, HA Bygg (med Roland Hanzén som VD och majoritetssägare), FL Fastigheter med flera

Thamska huset

Thamska huset som det ser ut idag