Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Varvet Kusten

Niels Christian Kierkegaard

N.C. KierkegaardNiels Christian Kierkegaard föddes den 6 jan 1817 i Horsens, Danmark och dog den 17 dec 1869 i Göteborg, Karl Johans församling. Han var son köpmannen Morten Andersen Kierkegaard och Birgitte Catharine (Trine) Kieldsen. Gift den 27 juli 1843 i Vadstena med Johanna (Jeanna) Cathrina Beckman, född den 14 dec. 18414 på Munkfors, Ransäter, Värmland och död den 1 jan 1900 i Stockholm, Hedv El, dtr till brukspatron Christian Beckman och Anna Margaretha Björnberg.

Två års sjöresa till bl.a. Brasilien, Ryssland och Spanien och utbildning i skeppsbyggnad vid amiralitetsvarvet i Köpenhamn. Därefter skeppsbyggmästare vid Svartviks varv, Njurunda, Medelpad 1839—49. Varvet byggdes och ägdes av James Dickson:

Den handlingskraftige James Dickson junior, som utsetts att sköta norrlandsaffärerna, bodde tidvis på Svartviks forna tullstation, som han förvandlade till herrgård. Där fick även K sin bostad liksom bokhållaren Charles Jean di Lampert. 18 arbetare anställdes, varav 6 bodde på varvet, en smedja anlades vid allmänna landsvägen o en mastkran uppfördes, under vilken två furuskepp om året försågs med master o tackling. Fartygen förde först varorna (även järn) till Majnabbe vid Gbg, varifrån utskeppning skedde till bl a Australien o Ostindien med kolonialvaror som returlast. Trots sin ungdom både konstruerade o ledde K byggandet av skeppen med ”en högst ovanlig sakkännedom o omsorg”. Han mottog även beställningsarbeten, bland vilka kan nämnas briggen Solide åt firma O Norén, Gbg, o skeppet Zenobia, levererat 43 till handelshuset D Carnegie & co i samma stad.

Totalt konstruerade han och byggde 13 segelfartyg på Svartviks varv.

Därefter anställd som skeppsbyggmästare vid Varvet Kusten i Göteborg 1849—51. Detta varv hade egen ångsåg och disponent var W. Broddy.

Efter den korta tiden på Kustens varv var han anställd på Gamla varvet (ägt av firman A. Landgrens enka) i Göteborg från 1851. Vid denna tid var O.P. Dahlin disponent på varvet och A.F. Landgren ägare. Kierkegaard ritade och byggde minst 8 segelfartyg och 1 ångfartyg under sin tid på Gamla varvet. Han arbetade ibland också för Lindholmens varv under denna tid där han konstruerade och ritade ångfartyg.

Efter en olycka på 1860-talet blev Niels Christian Kierkegaard förlamad.

Skepp han konstruerade för Svartviks varv, namn, byggår, typ, lästetal, redare (ort)

Caledonia, 1840, bark, 199, J. Dickson & Co (Göteborg)
Gazelle, 1840, skonert, 56, E. Rundberg (Göteborg)
Solide, 1841, brigg, 127, Olof Norén (Göteborg)
Carolina, 1842, bark
Prins Oscar, 1844, bark, 240, J. Dickson & Co (Göteborg)
Axel, 1845, skonert, 72, J. Dickson & Co (Göteborg)
Alexandra, 1845, skonert, 71, J. Dickson & Co (Göteborg)
Josephine, 1846, skonert, 71, J. Dickson & Co (Göteborg)
Oberon, 1846, skonert, 85, J. Dickson & Co (Göteborg)
Johanna Catharina, 1847, brigg, 148, J. Dickson & Co (Göteborg)

Skepp han konstruerade för Gamla varvet, namn, byggår, typ, lästetal, redare (ort)

Aurora-Borealis, 1853, skonert, 43, Niclas Beckman (Göteborg)
Eleonore, 1854, skepp, 130, Niclas Beckman (Göteborg)
Galathea, 1856, brigg, 83, Björck & Engström (Göteborg)
Dellen, 1861, ångbåt (bogserare), ??, Pettersson (Hudiksvall)
Heidi, 1864, skepp, 265, Gustaf Melin (Göteborg)
Louis De Geer, 1866, skepp, 352, Gustaf Melin (Göteborg)
Iris, 1867, skepp, 295, A.F. Landgren (Göteborg)
Godeffroy, 1867, bark, 240, J. C. Godeffroy & Son (Hamburg)
Erato, 1869, skepp, 329, A.F. Landgren (Göteborg)

Advertisements

Rederi AB Örnen

Rederi AB Örnen, i Göteborg, var Sveriges största rederi under dess verksamhetsår 1873-1893. Grundare av bolaget var sjökapten J. F. Strömberg, (huvudredare), grossh. C. O. Kjellberg, grossh. A. L. Pinéus, kommendörkapten Emil Ekman och sjökapten O. P. Övergaard. Total fanns det 53 aktieägare.

Vid grundandet var aktiekapitalet 1 miljon kronor men det utökades bl.a. genom övertagande av fartyg från nya delägare. Aktiekapitalet utökades till 1,5 milj. rdr år 1874 och till 1 816 000 kr år 1878.

Örnen var Sveriges sista stora segelfartsrederi med sjutton skepp, när det var som störst. Varvet Kusten inköptes strax efter starten; för reparationer och fartygsbyggen åt rederiet och även reparationer åt andra i fartygsbranschen. Sjökapten Johan Ferdinand Strömberg (1825-1894) var delägare och verkställande direktör i Rederi AB Örnen. Lån för att starta verksamheten bistod Skandinaviska Kredit AB och stadsmäklare

Strax efter starten köpte rederiet Varvet Kusten AB som bildats 1865. Ägare av Varvet Kusten AB vid denna tid var C.O. Kjellberg (20%), Alexander Barclay (19%), Emil Ekman (5%), J.F. Strömberg (5%), Gustaf Melin, E Brusewitz, Jonas Kjellberg, Charles O. Bäck, D. Carnegie & Co, Wilhelm Röhss, William Gibson & Söner och C. E. Olsson. Alla dessa blev när Varvet Kusten köptes upp istället delägare i Rederi AB Örnen där J.A. Kjellberg & Söner, Alex. Barclay & Co, A.L. Pinéus, G.H. Hegardt & CoWilliam Gibson & Söner, August Leffler samt flera av delägarna i Varvet Kusten AB redan var delägare. När Rederi AB Örnen bildades övertogs delägarnas andelar i olika fartyg.

Samtidigt som Varvet Kusten köptes övertogs även egendomarna Bellevue och Gibraltar som båda låg runt varvet.

Bolaget omfattade det största tonnaget, 11 224 nettoton, åren 1878-79, då företaget redade 17 segelfartyg. 1883 hade Örnen 16 fartyg med ett sammanlagt tonnage på 10 939 ton vilket innebar att det tonnagemässigt var Sveriges största rederi.

Förutom under några få år var Rederi AB Örnen aldrig någon bra affär och redan 1883 började fartygen säljas.1893 fanns fem fartyg kvar och de köptes då av G.D. Kennedy och John E. Olsson med G.D. Kennedy som huvudägare med 75% i fartygen och John E. Olsson som huvudredare trots hans minoritetsintresse i bolaget.

Örnenrederiets olönsamhet och avveckling ledde till konkurs för stadsmäklare J.M. Möller som ordnat lån till företaget. Handelsfirman G.H. Hegardt & Co drogs också med i det ekonomiska fallet och gick i konkurs.

Segelfartyg som tillhörde Rederi AB Örnen

  • Albatross (Albatros), skepp på 893 ton. Byggt 1874 i Genua och köpt samma år. Sålt till John E. Olson och G.D. Kennedy år 1893. Befälhavare H. Sooth, R.W. Schoultz och L.A. Ryberg.
  • Alexander, skepp på 717 ton (303 läster). Byggt 1855 i Bath. Köpt 1876 från A. Barclay & Co. Fortfarande ägd 1885. Befälhavare H.F. Jansson, N.C. Cronstedt och någon Andersson.
  • Boomerang, skepp på 379 ton. Byggt 1865 i Nordamerika. Reparerat 1881. Troligen köpt 1881. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare C.A. Sjöberg, J. Ohlsson, C. Fröckberg och A. Fröckberg.
  • Condor (Condoren), skepp på 1067 ton, senare 1 174 ton och 1 160 ton. Byggt 1864 i Nordamerika som Mary Emma. Köpt 1874. Sålt till John E. Olson och G.D. Kennedy år 1893. Befälhavare A.N.R. Neiglick och B. Tisell.

Condor

  • Ejdern, skepp på 630 ton. Byggt i Nordamerika 1869 som Kinrara. Reparerat 1877. Köpt 1874. Ej längre ägt 1885. Befälhavare C. Gadda (Gädda?), C.L. Hertz och nån Olsson.
  • Gamen, skepp på 917 ton. Byggt i Genua 1874. Köpt 1875. Sålt till John E. Olson och G.D. Kennedy år 1893. Befälhavare F. Gustrin och F.A. Gellerstedt.
  • Gladan, skepp på 579 ton. Byggt i Maryport 1851 som Robert Ritsen. Köpt 1881. Sålt till John E. Olson och G.D. Kennedy år 1893.
  • Gripen,  skepp på 1 172 bruttoregisterton, 54,6 meter långt, byggt i Medford 1870 som J.F. Foster. Köpt 1874. Sålt till John E. Olson och G.D. Kennedy är 1893. Befälhavare F.P.F. von Matern.
  • Harald, skepp på 549 ton. Byggt 1855 i Quebec, Kanada. Köpt 1875 från Göteborgs Rederi AB och tidigare ägt av J.G. Grönvall & Co. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare C.G. Cederberg och A.L. Andersson.
  • Lärkan, skepp på 229 ton. Byggt på Kustens varv 1875. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare A. Höglund.
  • Skatan, skepp på 357 ton. Byggt 1863 på Prince Edward Island som Hero. Köpt 1876. Ej längre i företagets ägo 1885. Befälhavare N. Lagerstedt, J. Olsson och B. Andersson (Andreasson).
  • Storken, skepp på 517 ton. Byggt på Kustens varv 1880. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare H.F. Jansson.
  • Tärnan, skonertskepp på 371 ton. Byggt på Kustens varv 1874. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare J.F. Hassel och J.B. Gadd.
  • Ugglan, skepp på 905 ton, senare 895 ton. Byggt i Genua 1873. Köpt 1876. Fortfarande i företagets ägo 1885. Befälhavare A.G. Melander och J.A. Kinman.
  • William och Anna, skepp på 536 ton., Byggt i Karlskrona 1856. Övertogs från William Gibson & Söner år 1875. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare C.L. Hertz, J.H. Svensén och G.V. Fägerskjöld.
  • Örnen, skepp på 1 093 ton. Byggt som Josiah L. Hale, troligen 1860. Köpt 1873. Påseglades och förliste i Engelska kanalen 1876. Befälhavare Hugo J. Eiserman.
  • Örnen, skepp på 1 027 ton. Byggt på Kustens varv 1877. Fortfarande ägt 1885. Befälhavare Hugo J Ejserman och H.Y.T. Ejserman.

Källor: CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-22, John Murray, G.D. Kennedy, 2016, Hallén, Olsson, Rosengren och Sandberg, Majornas historia, 2007, Sveriges Skeppslista 1837-1885

 

J.A. Kjellberg & Söner

Del 2 av 21 i serien 1800-talets handelshus

År 1812 bildade Jonas Anders Kjellberg (1788-1877) ett handelsbolag med brodern Carl Fredrik Kjellberg (1789-1850) och svågern A. Broddelius som delägare, J.A. & C.F. Kjellberg & Co. Denna firma övertog Majnabbe, andelen i Varvet Kusten och trävaruaffärerna från den äldre firman Jonas Kjellberg & Co som vid denna tid drevs av Aron Kjellberg och J.A. Stangenett. Fokus för den nya firman var dock till en början importaffärer. 1819 anlades en tobaksfabrik och ett såpbruk i Majnabbe, 1821 en segelduksfabrik.

År 1831 lämnade C.F. Kjellberg firman för att istället ägna sig åt sitt 1821 anlagda segelduksväveri i Majnabbe som sysselsatte nåt hundratal personer. Firman bytte namn till J.A. Kjellberg & Co. 1833 blev Johan Olof Grén delägare i bolaget. Han lämnade firman 1844 eller 1847. Segelduksfabriken drevs dock vidare i firma J.A. & C.F. Kjellberg & Co intill 1850.

Friman viktigaste verksamhet var export av järn och trävaror, men även importaffärer bedrevs och en tid var J.A. Kjellberg & Co en av de största importörerna av kaffe.

I Varvet Kusten kom firman att bli den viktigaste delägaren, troligen på grund av sin stora rederiverksamhet, vid sidan av redaren Gustaf Melin. År 1820 var den ekonomiska situationen vid varvet svår, men år 1821 förbättrades läget. 1823 arrenderades Varvet Viken för att komma över detta varvs lager av virke. På Viken bedrevs ingen verksamhet. 1824 överläts arrendet på Varvet Viken till Ambrosius Landgren. 1826 tog Landgrens över Viken för gott, slog ihop det med Gamla varvet och etablerade en med Kusten konkurrerande verksamhet. Bägge varven sysslade främst med reparationer men 1824 började Kusten bygga skepp på spekulation, dvs utan att ha nån beställning vilket visade sig vara mindre framgångsrikt. Ekonomin vid varvet fortsatte vara ansträngd och delägarna försökte sälja varvet. Kring 1840 hade varvet omkring 60-70 anställda. 1865 ombildades varvet till aktiebolag med Gustaf Melin, E. Brusewitz, Carl O. Kjellberg, Jonas Kjellberg, Charles O. Bäck, Emil Ekman, D. Carnegie & Co, Wilh. Röhss, William Gibson & Söner och C. E. Olsson som största delägare. Ekonomin fortsatte dock vara problematisk och 1873 köptes varvet av Rederi AB Örnen.

Verksamheten vidgades genom förvärv av en såg i Lilla Edet 1835, Lo vattensåg år 1837 och Kramfors vattensåg vid Ångermanälven år 1848 samt åtskilliga järnbruk i Värmland. Sågverket i Lilla Edet såldes år 1850.

1847 upptogs två söner, Jonas Henrik Reinhold Kjellberg (1823-1896) och Carl Ossian Kjellberg (1825-1891), som delägare och firman fick namnet J.A. Kjellberg & Söner. Gren utträde ur firman året innan. 1857 drog sig J.A. Kjellberg tillbaks från firman och Carl Ossian Kjellberg tog över ledningen. De inriktade sig därefter under Carl Ossian Kjellbergs ledning främst på en framgångsrik export av järn och trä men fungerade även som finansiär för och långivare till bruk och industrisatsningar.

Firman var återförsäljare och förlagsgivare för järnbruken i Vägsjöfors, Bofors, Dömle och Rämen. Med tiden köptes också aktiemajoritet i Hellefors Bruks AB (från 1872), AB Bofors-Gullspång (från 1873) och Rämen (från 1885, AB Rämen-Liljendahl). Rämen inköpte från ett tidigare aktiebolags (Rämen AB) konkursbo. I Bofors investerades kraftigt i nya tillverkningsprocesser för martinstål och kanontillverkning men det var svårt att få lönsamhet i företaget.

1854 byggdes en ångsåg i Kramfors och vattensågen lades ner. På 1880-talet stod kramfors för en produktion av sågade trävaror på omkring 12-15000 standards per år. 1887 togs sågverket i Kramfors över av ett nybildat bolag, Kramfors AB, som hade familjen Kjellberg och J.A. Kjellberg & Söner (fram till 1893 då firman sålde sina aktier) som huvudägare, men James Hammarberg och Arthur Seaton var delägare. I det nya bolaget var Carl August Kjellberg VD åren 1886-94, James Hammarberg åren 1894-96 och Arthur Seaton 1896-1907. 1907 såldes Kramfors AB till ett konsortium bestående av Oscar Midling, J. Mannerheim och F.M. Treschow. Familjen sålde 1906 AB Rämen-Liljendahl som vid denna tid hade blivit ett massaföretag istället för ett järnbruk. 1915 köptes Rämen-Liljendahl av AB Billerud. Samma år övertogs Hellefors Bruks AB, som var ett bruksföretag med både järnbruk, stålverk och massaindustrier, av Wargöns AB. Kjellberg hade därmed avvecklat sina intressen i skogsindustrin.

Rederi AB ÖrnenRederi AB Örnen som bildades 1873 var ett specialiserat segelsfartygsrederi och vid starten Sveriges största enskilda rederi. De största delägarna var J.A. Kjellberg & Söner samt Alec. Barclay & Co på grund av att de lämnade över sina egna fartyg (som så kallad apportegendom) till Örnen mot aktier i rederiet. Även vid köpet av Varvet Kusten fick ägarna i Varvet Kusten AB aktier i Örnen som betalning. Vid denna tid rådde en stark högkonjunktur, men de flesta rederier som startades ägnade sig åt trafik med ångfartyg.

Varvet Kusten blev rederiets egna reparationsvarv och gick ekonomiskt bra under 1870-talet. Rederiverksamheten gick desto sämre. Under 1880-talet gick också varvet sämre och 1885 beslutades att varvet skulle avvecklas. 1893 och 1894 avvecklades rederiet. Aktieägarna förlorade allt satsat kapital och långivarna, främst Skandinaviska Kredit AB, fick inget. Efter detta hade J.A. Kjellberg & Söner inte längre några rederiintressen. Förlusterna i Rederi AB Örnen var en starkt bidragande orsak till att J.A. Kjellberg & Söner fick sälja av sina intressen i skogsindustrin.

Efter C.O. Kjellbergs död 1891 koncentrerade sig firman på agenturrörelse för trämassa- och järnexport, exempelvis representerade de länge Billeruds AB. Carl August Kjellberg (1853-1925), delägare sen 1883, tog över ledningen av firman vars ekonomi var ansträngd på grund av de stor satsningarna i Bofors som ännu inte gett någon avkastning och förlusterna i Örnen. Brodern Jonas HRC Kjellberg (1858-1942) blev chef i AB Bofors-Gullspång och rekonstruerade företaget. J.A. Kjellberg & Söner avskrev sina fordringar på Bofors-Gullspång och aktiekapitalet skrevs ner. 1893 såldes sen aktiemajoriteten i det rekonstruerade AB Bofors-Gullspång till Alfred Nobel. Förlusterna i AB Bofors var en bidragande orsak till att firman fick sälja sina intressen i skogsindustrin. 1896 blev Carl Ossian Kjellberg, son till Carl August Kjellberg, delägare i firman.

Nobel dog dock redan 1896 varvid aktiemajoriteten i bolaget 1898 återigen togs av göteborgsintressenter med familjen Kjellberg i spetsen. De största ägarna blev Jonas Kjellberg, C.A. Kjellberg, William Gibson, Olof Wijk d.y, och Theodor Mannheimer. Jonas Kjellberg började arbeta i Skandinaviska Kredit AB som delvis finansierat göteborgsköpmännens investering i AB Bofors-Gullspång och brodern C.A. Kjellberg blev 1896 chef för Göteborgs Enskilda Bank. Disponent på Bofors blev Berndt Wijkander. Han och Jonas Kjellberg ledde sedan företaget till 1917 då det såldes till ett annat göteborgskonsortium som leddes av Sven Wingquist.  I och med detta hade familjen Kjellberg också avvecklat sina intressen i järnbruk och stålindustri.

1906 grundade firman ett dotterbolag i Japan, det första svenska handelshuset som etablerade sig där. Från 1908 var export av SKF:s kullager en stor del av verksamheten. 1919 förvandlades Japanverksamheten till ett eget bolag, J. A. Kjellberg & Söner AB med Carl Ossian Kjellberg som störste ägare och huvudkontor i Stockholm. Det nya bolaget hade huvudkontor i Stockholm. 1922 tvingades Carl Ossian Kjellberg dock sälja huvuddelen sin aktier till SKF varvid bolaget bytte namn till Kjellberg Successors AB. 1927 övertog SKF resten av aktierna.

1925 omvandlades också friman till ett aktiebolag med Carl Ossian Kjellberg som VD till 1929 då han efterträddes av kusinen Gunnar Kjellberg (1896-??). Carl Ossian Kjellberg var dock styrelseordförande i bolaget till sin död 1950. Redan 1933 hade dock firman sålts till AB Hedström & Co varvid Gunnar Kjellberg också slutade som VD. När detta bolag gick i konkurs 1966 köptes firman av Kjellberg Successors AB.

J.A Kjellberg & Söner var efter det främst ett förvaltningsbolag för aktier och värdepapper och togs över av familjemdlemmar. Företaget finns än idag, men såldes av släkten år 2012. Köpare var dock en man tillhörande släkten, nämligen Michael Kjellberg, via bolaget ScanMer AB som också är moderbolag till det nuvarande Svenska Orient Linjen AB.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
Hallén, Olsson, Rosengren & Sandberg, Majornas historia, 2007

Carl Kjellberg

Carl KjellbergCarl Ossian Kjellberg, född 10 maj 1825 i Göteborg, död 29 oktober 1891 i Göteborg, var en svensk grosshandlare och riksdagspolitiker. Han var son till Jonas Anders Kjellberg och Amalia Kjellberg, född Tranchell (1804-1888). Han gifte sig 1 september 1849 i Karlskrona med Ingeborg Arnoldsson (1829-1885), dotter till förste expeditionssekreteraren, sedermera amiralitetsproviantmästaren i Karlskrona, Lars August Arnoldsson och Fredrika Wilhelmina Raphael. Barn: Ingeborg (1851-1936); August Kjellberg (1853-1925); Hildegard (1854-1918); Ernst Anders (1856-1935); Jonas Kjellberg (1858-1942); Amalia (1859-1948); Gertrud Elisabeth (1861-1935), gift med Adolf Bratt; Sigrid Alexandra (1864-1938); Knut Kjellberg (1867-1921) och Harriet Wilhelmina (1869-1922).

Efter skolgång i Falkenberg studerade Kjellberg vid Göteborgs Handelsinstitut 1840-41, blev anställd i sin fars firma 1842-46 erhöll han burskap som grosshandlare i Göteborg 11 december 1846, sedan han 1 december samma år blivit medlem i stadens Handelssocietet. Han upptogs l januari 1847, tillsammans med brodern Jonas Kjellberg (1823-96), som delägare i familjeföretaget, vilket då fick namnet J. A. Kjellberg & Söner. Under hans ledning utvidgades firmans exportaffärer betydligt.

Som huvuddelägare hade Kjellberg högsta ledningen för Kramfors, Bofors och Rämen-Liljendal, möjliggjorde skapandet av Boforsverket för inhemsk vapentillverkning och anlade den första ångsågen vid Ångermanälven (Kramfors, 1853). Firman hade sitt kontor på Östra Hamngatan 19, där även Carl Kjellberg med familj bodde.

Kjellberg var ledamot av styrelsen för Brand- & Livförsäkrings AB Svea från dess grundande 17 april 1866 – 1891 (vice ordförande 1883-84, ordförande från 1885) samt en av stiftarna av Tändsticksfabriks AB Vulcan, som han aktivt stödde under en kritisk tid, samt var ledamot av dess styrelse från starten 1868, varav som ordförande 1882-91. Han var även en av stiftarna av Rederi AB Örnen och var ordförande i dess styrelse från grundandet 1873.

I boken Kapten Lundgren – En skeppsredares historia (1944) skriver sjökapten Olof Traung, att Carl Ossian [Kjellberg] ”…som ordförande i styrelsen för det stora Rederiaktiebolaget Örnen förlorat en förmögenhet på sin tro på segelfartygens förmåga att kunna uthärda i konkurrensen med ångbåtarna”. Carl Kjellberg hade tillsammans med brodern tidigt, engagerat sig i Varvet Kusten, som faderns farbror Jonas Kjellberg (1752-1832) år 1784 varit med om att grunda, vilket 1865 ombildades till aktiebolag med bröderna som de största intressenterna. År 1873 såldes varvet till Rederi AB Örnen.

Carl Kjellberg var ledamot av direktionen för Göteborgs Sjömanshus 1853-82, kommittén för begravningsplatserna 1857-64, styrelsen för Göteborgs Sparbank 1859-63, en av Borgerskapets Äldste 1860-62 samt ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1863-82. Vidare var han ledamot av direktionen för Navigationsskolan 1866, av styrelsen för Skandinaviska Kredit AB 1867-91, av Handels- och sjöfartsnämnden 1873-90 (vice ordförande 1879-82 och ordförande från 1883), av styrelsen för Göteborgs vattenledningar från Delsjön och Kallebäck 1872-82, av AB Bofors-Gullspång från dess grundande 1873 till 1891, samt ledamot av Kjellbergska Flickskolan 1884-91 (ordförande från 1886), vilken han donerade 50 000 kronor till genom Ingeborg och Carl O. Kjellbergs donation.

Han var delägare i Kramfors Bruk 1877-86 tillsammans med brodern och ledamot av styrelsen för Kramfors AB 1886-91, av Handelsföreningens fullmäktige 1866-91 (vice ordförande 1879-83 samt ordförande från 1883). Han representerade Göteborgs stad i Riksdagens andra kammare 1870-72 tillsammans med Julius Lindström, Olof Wijk d.y., Carl Fredrik Winkrans och Viktor Rydberg.

Texten i huvudsak från Wikipedia

Peter Bagge

Endast för medlemmar

Varvet Kusten

Del 2 av 18 i serien Varv
Endast för medlemmar

Bellevue (Majorna)

Endast för medlemmar

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.

Matzen – köpmannafamilj i 1700-talets Göteborg

Äldste kände medlem av den göteborgska handelsmannafamiljen Matzen är Jochim Mattjesen (-1634).Denne flyttade 1624 till Göteborg. Hans son var David Matzen (d.ä., 1620-92), gift med Anna Langetwe (1629-73). Det senare parets dotter Clara Matzen (1660-1709) var gift med Johan Schröder (-1698) i sitt första gifte. Deras dotter Clara Schröder (1690-1749) var i sin tur gift med Johan Anders Olbers (1673-1741) från en annan framgångsrik handlarfamilj i Göteborg. Clara Matzen gifte efter mannens död om sig med Mattias Schildt.

En bror till David Matzen d.ä. var den tidvis i London boende Georg Matzen. En annan bror var Claus Matthisson i Hamburg där också systern Clara Matzen bodde. David Matzen d.ä. var diakon i tyska kyrkan och en ansedd handelsmanmed omfattande  handelsförbindelser i Värmland. Han samarbetade mycket med såväl svärsonen Lars Bratt som med redaren Arfwid Gudmundsson. Lars Bratt (1649-1697) var gift med dottern Christina Matzen (-1692). Vid hennes död gifte Lars Bratt om sig med Christina Schröder, syster till ovan nämnde Johan Schröder. Två av Lars Bratts sonsöner blev superkargörer i Ostindiska kompaniet.

David Matzens son Niclas Matzen (1664-1720) var gift med Dorothea Calmes (1682-1738) i hennes andra gifte. Han var därmed svåger till handelsmännen Eric Nissen, Hieronymus Nissen och Lorentz Bagge. Denne Niclas Matzen hade i sin tur två söner, Niclas Matzen d.y. och Harder Matzen. Niclas Matzen d.y. (1710-75) var i sitt första gifte gift med Ingeborg Schale (1716-62). Deras dotter Dorothea Matzen (1737-63) var gift med den framgångsrike handlaren Anders Philipsson Oterdahl (1726-1804). I sitt andra äktenskap var Niclas Matzen d.y. gift med Maria Hülphers (1731-87), tidigare gift med Sven Eriksson Kullman.

Niclas Matzen d.y. var skeppsklarerare, redare och ägare av sillsalteri vid Barlastkajen. Han var också delägare i Varvet KustenVarvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnad. Vid Niclas Matzens död övertogs hans firma och delägarskap i olika verksamheter av styvsonen Sven Peter Kullman (1755-89).

Harder Matzen (1715-1806) var gift med kusinen Catharina Maria Nissen (1719-49), dotter till ovan nämnde Eric Nissen (1689-1750) och  Maria Calmes (1685-1744). Harder Matzen var ägare till Överås landeri.

Harder Matzens dotter Dorothea Elisabeth Matzen (1748-1829) var gift med Gustaf Bernhard Santesson (1739-90), grundare av den stora Santessonska grosshandlarfirman. Deras son Bernt Harder Santesson (1776-1862) var bland annat direktör i Ostindiska kompaniet, huvudägare till Motala Verkstad och en av de drivande bakom tillkomsten av Göta kanal. Han var gift med sin kusin Johanna Dorothea Matzen (1787-1835), dotter till Harder Matzens son David Matzen (d.y., 1749-1814) och hans fru Anna Maria Hierta (1746-1840). David Matzen (d.y.) var grosshandlare.