Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Värmland

Ekman, del 1 – järn och trä

Daniel Joensson Ekman inköpte familjen Ekmans första såg i Trollhättan. Detta som ett komplement till familjens järnhandel där man inköpte järn från bruken i Värmland och sedan sålde dem till handlare i Göteborg.  När Daniel Joensson Ekman dog övertogs denna såg av änkan Elisabeth Marcus.  Sönerna, främst Peter Ekman (I, 1663-1716), satsade än mer på sågverkverksamhet och trähandel. 1698 ägde han 3 sågar vid Trollhättefallen. Brodern Anders Ekman innehade tillsammans med Gabriel Beijer (Beyer) två sågar som ursprungligen ägts och byggts av Hans Belfrage.  Peter Ekman (I) fick därtill år 1698 tillstånd att uppföra ytterligare två sågar.

1714 ägde Elisabeth Marcus en såg i Trollhättan, Anders Ekman (-1714) en såg, och Peter Ekman (I) tre sågar. Totalt fanns vid denna tid 22 sågar i Trollhättan, varav en var öde och övergiven. Bräderna såldes i stor utsträckning till handelsmannen Johan Zander i Göteborg. Denne var gift med en dotter till Maccabeus Thornton och var svåger till Johan von Minden, vars dotter senare gifte sig med Peter Ekman (II), son till Peter Ekman (I). Huvudverksamheten för Peter Ekman (I) var dock järnhandel. Han fungerade som faktor i Vänersborg, köpte från bruk i Värmland och Dalsland och sålde järnet vidare till exportörer i Göteborg. Även bröderna Anders Ekman och Christopher Ekman såväl som svågern Bengt Haller, gift med Anna Ekman, ägnade sig åt  järnhandel.

Av familjen Ekman transiterat järn i Vänersborg

1705

Elisabeth Marcus 7 514 skeppund
Anders Ekman 3 563 skeppund
Peter Ekman 1 080 skeppund
Bengt Haller 1 151 skeppund

1715

Elisabeth Marcus 7 660 skeppund
Ingield (Engel) Bretman 4 587 skeppund
Peter Ekman 1 998 skeppund
Christopher Ekman 1 108 skeppund
Anna Ekman 1 151 skeppund

Elisabeth Marcus var änka efter Daniel Joensson Ekman, Engel Bretman efter Anders Ekman och Anna Ekman efter Bengt Haller. Total förmedlade familjen Ekman 13 308 skeppund år 1705, vilket var 23,8% av allt järn som transiterades genom Vänersborg. 1715 var motsvarande siffror 16 622 skeppund och 22,9%.

Peter Ekman (II, 1704-83), son till Peter Ekman (I)  föddes i Vänersborg och ägnade sig huvudsakligen åt handel med bräder och andra sågade trävaror under sitt yrkesverksamma liv.. 1727 fick han sin första anställning, som bokhållare på familjen Alströmers manufakturverk i Alingsås. Redan 1728 började han dock med egen affärsverksamhet, somf öräljare av produkter från de alströmerska verken och tobak som han också köpte från Alströmers som importerade detsamma via sin firman Sahlgren & Alströmer. Handel med timmer och trävaror började han med år 1730. 1731 flyttade han till Göteborg och inköpte också sitt först fartyg. rederirörelse kom sedn att föbli viktigt inom det ekmanska handelshuset för lång tid framöver.

Peter Ekman (II) köpte en stor del av sina bräder och andra trävaror från sin bror Carl Ekman som köpte upp timmer och trävaror i Värmland och Dalsland samt ägde ett antal sågar. Peter Ekman (II) sålde sen vidare till exportörerna i Göteborg, däribland främst Niclas Sahlgren, Volrath Tham och Thomas Mould. 1733 fick Peter Ekman (II) burskap i Göteborg med borgen från Niclas Sahlgren och Hans Olofsson Ström. Från 1736 var Peter Ekman II gift med Johanna von  Minden, dotter till Johan von Minden och Anna Maria Thornton.

1738 köpte Peter Ekman och hans bror Carl Ekman (1701-) sina första två sågar i Lilla Edet. Sedan tidigare ägde familjen Ekman också 5 sågar i Trollhättan. Köpet finansierades genom lån från svågern Abraham Wirgman, guldsmed. Ett av sågverken byggdes om med modern teknik och det var det första vattensågverket med finbladiga sågar i Sverige. Endast von Utfalls vädersåg i Göteborg hade den typen av sågblad tidigare.  Sågbladen köptes från Anthoni & Johannes Grill i Amsterdam. Sen byggdes även den andra sågen om av brodern Carl Ekman.

Den äldste brodern till Carl Ekman och Peter Ekman (II), Daniel Ekman (1696-1721) var soldat och slutade som fänrik, brodern Erik Ekman (1699-1752) blev för sin del löjtnant. Den senares son Johan Georg Ekman (1731-?) kom att ägna sig åt samma bransch som kusinen Peter Ekman (III), nämligen sillen.

Läs också: Ekman, del 2 – sill och järn

Advertisements

Kommerserådet James Dickson

Endast för medlemmar

Bergslagernas Järnvägar AB

Del 1 av 9 i serien Järnvägar

Under 1870-talet byggdes järnvägen Göteborg-Kil-Falun, en sträcka på totalt 478 km. Koncessionen beviljades 1871 och de personer till vilken denna lämnades var främst knutna till järnhanteringen i Dalsland, Värmland och Dalarna. Det var sådana män som G.A. Lundhqvist (bergmästare i Kopparbergs län), Svante Fleetwood (disponent på Sälboda bruk), E.G. Danielsson (disponent Uddeholm), K. Olivecrona (delägare Bredsjö bruk), Carl Gustaf Uggla (Storfors och Svaneholms bruk), Th. Svedberg (disponent Hellefors), C.A. Skjöldebrand (disp. Borgvik), bruksägaren C.F. Bergstedt, A.W. Waern (Baldersnäs), A. Sjögren (bergmästare i Värmland), K.W. Geijer (disp. Degerfors), bruksägare C. Sahlin (Christinedal), översten vid Värmlands regemente Th Wijkander, bruksägare C. Hammarhjelm (Mölnbacka), W.Croneborg (Elfsbacka), J.F. Geijer (Lindfors), häradshövding L. Norin och professor C.A. Ångström.

Men när bolaget väl kom igång så kom Göteborgs finansfamiljer att dominera. Den första styrelsen bestod sålunda av James J:son Dickson, Theodor Berger, Wilhelm Röhss, Eduard Delblanco, Theodor Mannheimer, Oscar Ekman, David Otto Francke (alla från Göteborg), J.G. Richert, brukspatronerna Svante Fleetwood och E.G Danielsson, bergmästare G.A. Lundhqvist, samt stockholmarna A.O. Wallenberg (Stockholms Enskilda) och Henrik Davidson (Skandinaviska Kredit). 1877 avgick Wallenberg ur styrelsen och 1879 Davidson. Banan stod färdig sistnämnda år.

Bergslagsbanan kom alltså i praktiken till bland annat för att lokala intressen i Göteborg ville konkurrera om utskeppningen av Bergslagens rikedomar som annars riskerade att helt ta vägen över ostkusthamnarna (Oxelösund, Gävle m.fl.).

Det behövdes ett mycker stort kapital för byggande av BJ och på initiativ av stadsfullmäktiges ordförande i Göteborg teckande Göteborgs stad en stor del av det ursprungliga kapitalet. Göteborg stad teckande  miljoner av det aktiekapital som 1876 omfattade 13,8 miljoner. Familjen Dickson i Göteborg tecknade en aktiepost i samma storleksordning. På resterande belopp upptog man ett obligationslån i Göteborgs Handelskompani (18 miljoner), Skandinaviska Kredit (2,1), Stockholms Enskilda (1,9), Göteborgs Enskilda (1,4), Skånes Enskilda (1,3) plus av banker i Köpenhamn och Oslo 2 miljoner. Göteborgs Handelskompani som kontrollerades av D.O. Francke kunde dock inte klara av sitt åtagande så Stockholm Enskilda ökade sin andel till 4,9 miljoner och Riksgälden lånade ut 6,8. Deltagandet i lånet var en av orsakerna till att Göteborgs Handelskompani gick i konkurs 1879. Vid konkursen överflyttades de obligationer i BJ som banken hade till bankens fordringsägare.

1879 avgick interimstyrelsen som jag nämnt ovan och en vanlig styrelse tillsattes med delvis samma personer, James J:son Dickson (ordf), Theodor Berger, Theodor Mannheimer, Eduard Delblanco, J.G. Richert, Abraham G. Leijonhufvud (VD) och P.A. Bergström (kronans ombud). 18882 avgick J.J. Dickson och Leijonhufvud. De ersattes av Johan Jacob (Janne) Ekman och C.W. Drakenberg. 1887 ersttes Richert av Olof Wijk, 1888 Berger av Wilhelm Röhss, 1891 Delblanco av Emil Fischer och 1893 ersattes Bergström av Gustaf Snoilsky. 1899 bestod styrelsen av Olof Wijk, Theodor Mannheimer, Emil Fischer, Arthur Seaton, Gustaf Svanberg (borgmästare i Göteborg), G.O.R. Lagerbring, G.B.A. Holm och Knut Tillberg.

1901 bildades ett konsortium i Göteborg (Enkla bolaget Bergslagsbanans intressenter) med avsikten att skaffa fler aktier i bolaget för att säkra stadens inflytande i järnvägen. Konsortiet bestod av Göteborgs stad, Carl Aug. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Oscar Ekman, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman, Harald Sternhagen, Herman Hartvig, Emil Fischer, Ivar Waern och Justus A. Waller. Konsortiet och därmed Göteborgs stad kom därefter att kontrollera BJ genom de aktier man ägde.

Ovanligt bland privata järnvägar var den goda ekonomin, efter de inledande problemen, hos Bergslagernas Järnvägar AB (BJ) och vinsten blev många år stor. Vinster på 3-4 miljoner varje år var regel från omkring år 1900 vilket möjliggjorde aktieutdelningar på 4 till 6% mellan 1899 och 1920.

BJ präglades också av framåtanda och innovationsrikedom. Fordonsparken var ett exempel på detta. Bland BJ:s fordon kan nämnas de snabbaste ånglok som funnits i Sverige, de fyra ångloken typ H3 från 1927-28 som hade en officiell toppfart på 100 km/h.

I styrelsen skedde flera förändringar efter sekelskiftet 1900. 1901 efterträddes Olof Wijk av August Wijkander, 1900 följdes Theodor Mannheimer av Richard Ossbahr, 1902 Tillberg av Justus A. Waller, 1903 blev Carl August Kjellberg styrelseledamot och 1911 Peter Lamberg som efterträdde Holm. 1912 ersattes Fischer och Seaton av Gustaf Boman och Axel Carlander och 1913 inträdde Hjalmar Wijk istället för den avlidne Wijkander.

År 1908 bildades trafikförvaltningen Göteborg-Stockholm-Gävle (GSG). Förutom BJ ingick Stockholm-Västerås-Bergslagernas Järnvägar (SWB) och Gävle-Dala Järnväg (GDJ). BJ övertog också aktiemajoriteten i GDJ samma år. 1919 lämnade SWB samarbetet och ombildning till Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarna-Gävle (GDG) med de två kvarvarande järnvägsbolagen som ägare och med Södra Dalarnes Järnväg (SDJ) som deltagare i förvaltningen. De olika bolagens trafik var dock alltjämt nära sammanknutna via stationerna i Ludvika (SWB) respektive Falun (GDJ). BJ kom även att sluta flera mindre järnvägar till sig såsom banan till Lilla Edet, banorna Mellerud-Arvika och Åmål-Årjäng samt Fryksdalsbanan.

1913 ägde Enkla bolaget 63 620 aktier (50,5% av kapitalet) i BJ och Göteborgs stad ägde direkt 47 879 och totalt förvaltade staden 56 091 aktier (44,6%). Företaget var alltså i praktiken ett bolag som ägdes av Göteborgs stad då även Enkla bolaget kontrollerades av staden. Vad vi idag skulle kalla ett kommunalt bolag, men det ansågs då vara Sverige största privata transportföretag. I GDJ ägde BJ 60% av aktiekapitalet och rösterna.

1932 startades busstrafik av BJ och dotterbolaget BJ Omnibus AB bildades. Några år senare startades också godstrafik med lastbilar. 1941 fusionerades GDJ Omnibus AB och SDJ Omnibus AB med BJ Omnibus. Samtidigt ändrades namnet på buss- och åkeriföretaget till GDG Biltrafik AB. 1941 blev GDG storägare i ASG (idag DHL), en aktiepost som blev SJ:s vid förstatligandet 1947. 1942 hade bolaget totalt 3 400 anställda.

Under åren 1939-1946 elektrifierades huvudlinjen Göteborg-Kil-Falun och ett år senare förstatligades hela företaget för att 1948 bli en del av SJ. Då BJ, GDJ och GDG var lönsamma företag löstes de in till marknadsvärde. Huvudägarna,
Göteborgs stad och Gävle stad var dock inte positiva till det statliga övertagandet:

”Eftersom BJ som nämnts hade goda finanser var huvudägaren Göteborgs stad inte positiva till att staten skulle ta över bolaget, men enligt 1939 års riksdagsbeslut skulle ju i princip alla järnvägar göras statliga. Staten fick betala över 80 miljoner för BJ. SJ tog över BJ:s trafik och även en hel del rullande materiel år 1948.”

Inom bolaget GDG, som blev dotterbolag till SJ behölls en omfattande bussverksamhet i hela bolagets gamla verksamhetsområde från Gävle och Dalarna i norr till Götaälvdalen och Kungälv i söder. 1990 köpte dotterbolaget GDG hela moderbolaget SJ:s bussverksamhet och bytte namn till Swebus. Samtidigt såldes åkeriverksamheten av.

Efter privatisering 2000-2001 så har Swebus idag bytt namn till Nobina, har 7 600 anställda och ägs av internationella riskkapitalbolag som har kortsiktig vinstmaximering som viktigaste inriktning och grundläggande affärsidé.

Delar av järnvägssträckningen
har under senare år byggts ut till modern järnväg med dubbelspår för pendeltåg Göteborg-Älvängen och snabbare regionaltrafik Göteborg-Trollhättan.

Sahlgren & Alströmer

Nils Persson (-1703) drev framgångsrik järnhandel i Göteborg. Han köpte upp järn från bruksägare i Värmland och sålde det vidare till brittiska expediter (handelsmän, faktorer) i Göteborg och var en av de större järnexportörerna i staden.

Vid Nils Perssons död så övertogs handelsverksamheten av änkan Sara Herwegh (-1729) vars dödsbo år 1730 var en av de största järnexportörerna i Göteborg. Hon var också år 1715 en av de högst taxerade personerna i Göteborg. Hon hade i firman hjälp av Jakob Sahlgren (-1736) som kom att bli en mycket framgångsrik grosshandlare i Göteborg. Han startade bland annat ett sockerbruk och var stadens störste sockerimportör. Vid hans död drevs firman vidare av hans änka Birgitta Sahlgren (f. Ekmarck) som år 1752 stod för cirka 10% av det totala importvärdet till Göteborg.

Hon importerade enbart socker men det räckte för att hon mellan 1750 och 1780 vara Göteborgs största importör med 10% av det totala importvärdet per år i stort sett hela perioden och under de flesta åren. Socker importerade s främst från Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, länder med kolonier och slavplantager i Västindien, kanske ofta via Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam som själva köpte mycket socker till sitt eget sockerbruk.

Niclas Sahlgren (1701-76) övertog efter moderns och broderns död järnhandelsverksamheten efter att ha studerat och arbetat i utlandet fram till 1728. Han träffade vid dessa resor såväl Jonas Alström (senare Alströmer) som Colin Campbell.

Niclas Sahlgren var en av de större järnexportörena i Göteborg på 1750-talet och 1760-talet. Han köpte dock betydligt mer järn från bruken i Värmland så han sålde sannolikt en del av järnet till andra exportörer, kanske mest till olika brittiska handelsmän som exempelvis John Jaraldt. Firman stod inte något år för mer än 10% av järnexporten från Göteborg, 1752 700 ton, 1760 310 ton, 1770 140 ton och 1777 15 ton.

Sannolikt var Sahlgren också en stor exportör av te som var den viktigaste exportvaran från Göteborg under en lång rad av år. Det mesta av teexporten var avsett för Storbritannien och det smuggaldes dit och genererade stora vinster. Lagligt te i Storbritannien kom från British East India Company som hade monopol och det var belagt med höga skatter. Sahlgren köpte också in te som han sålde till andra exportörer och ofta agerade han som ett rent ombud för andra, bland annat släktingarna i familjen Ström. Efter 1760-talet minskade firmans betydelse som exportör men däremot blev företagets bankirverksamhet allt viktigare.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Niclas Sahlgrens ena dotter, Anna Margareta Sahlgren (1747-67) gifte sig på 1760-talet med August Alströmer (1735-73) som då upptogs i Sahlgrens firma som fick namnet Sahlgren & Alströmer. När den yngre dottern, Sara Elisabeth Sahlgren (1748-1818) år 1770 gifte sig med Clas Alströmer (1736-94), bror till August Alströmer, blev även Clas Alströmer delägare i firman som därefter gick under namnet N. Sahlgren, August & Clas Alströmer.

Bankirverksamheten kan sägas ha börjat med det vanliga förfarande som järnuppköpare och exportörer ägande sig år. Nämligen att finansiera bruken och bruksägarna med så kallade förlagslån med säkerhet i kommande järnleveranser. Räntan på dessa lån var 6%. Sahlgren lånade på detta sätt ut stora summor till ägarna av bruket i Uddeholm, B.G. Geijer (1682-1746) och J.H. Rappholt. Geijer hade från början enbart haft David Amija som förläggare men skaffade sig sen också kontrakt med Nils Persson, senare med hans änka Sara Herwegh om att sälja hälften av brukets leveranser. Ett förlagsförhållande som alltså sen också blev Niclas Sahlgrens.

Vid Geijers död fick bruket en lång rad ägare, dels sönerna, dels svärsönerna J.H. von Rappholt, var gift med Christina Charlotta Geijer (1720-70) och B.G. von Rappholt, dels sönerna.Vid Sahlgrens död hade B.G. Geijers ättlingar skulder på totalt 785 000 dlr smt till Sahlgren & Alströmer. För en del av skulden övertog Sahlgren & Alströmer redan 1770 Krontorps bruk och dessutom andel i Uddeholm som hade många underlydande bruk och hamrar, exempelvis Gustafsfors. Bruket skulle återlämnas när skulden för lånen till just detta bruk var återbetalade. Så var inte fallet förrän 1785.

Det enda bruk som Niclas Sahlgren köpte var Virsbo och i det ägde hans dotter Anna Margareta Sahlgren (gift Alströmer) en liten andel genom arv från sin mormor redan innan. Niclas Sahlgren köpte ut de andra ägarna år 1763 och hela bruket blev dotterns. Det hamnade senare genom arv hos Nils Silfverschiöld, gift med hennes dotter Anna Margareta Alströmer.

Niklas Sahlgren lånade också ut pengar till Christian Arfvidsson, en annan stor exportör i Göteborg. Denne hade genom stora förlag som inte återbetalats blivit ägare till en rad järnbruk och sågar men led på grund av detta av kapitalbrist. Vid Niklas Sahlgrens död år 1776 var Arfvidssons skuld 361 094 dlr smt. Året efter Sahlgrens död åvertog firman som betalning av skulden stångjärnsbruken i Gunnerud, Alström, 3/8 av Bofors samt ytterligare tre bruk, ett sågverk, Floda egendom och manufakturverk. Ett mindre lån beviljades år 1729 till Peter Ekman (II) som ju arbetade vid Alingsås Manufakturverk i vilket Jonas Alströmer var huvudägare och Niclas Sahlgren intressent med 344 285 dlr smt år 1776. Sahlgren hade i övrigt lånat ut stora summor till Riksens Ständers bank (Riksbanken).

Förutom förlagslånen fanns fordringar på totalt  555 100 dlr smt på olika köpmän på firmans balanskonto år 1775. John Hall 120 000 och Lars Kåhre 25 000 stod för de största posterna vid sidan av Christian Arfvidsson. Andra låntagare bland göteborgsköpmännen var Vincent Beckman, Beyer & Co, Samuel Schutz och Olof Westerling.

Skuldsidan dominerades av utländska handels- och bankirfirmor, främst i Antwerpen. Det handlar om företag som Bernhard Rottiers och Adrian Janssen i nämnda stad, Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam, Lindegren Son & Grill i London, Poppe de Chapeaurouge i Hamburg osv.

Niclas Sahlgren investerade även en del av sin förmögenhet i annan verksamhet, Trollhätte slussverk var en sådan, han ägde andelar i Grönlandskompaniet i Göteborg och hade en stor investering i familjen Alströmers manufakturverk i Alingsås, upptagen till ett värde av 344 285 dlr smt i bouppteckningen efter hans död 1776. Dessutom ägde han andelar i det av Frans Bedoire, Anders Plomgren med flera år 1739 startade Svenska Assurans Kompaniet. Firman ägde enligt balansräkningen 1775 aktier i Ostindiska Kompaniet till ett värde av 29 400 dlr smt och godsegendomar. Han förmögenhet uppgavs i bouppteckningen till totalt 4 159 498 dlr smt.

Patrick Alströmer

Patrick Alströmer

Direkt efter Niclas Sahlgrens död togs Patrick Alströmer med som en tredje delägare i handelsföretaget. År 1777 spelade han en viss roll vid den Rappholtska konkursen (J.H. von Rappholts sterbhus gick i konkurs) i vilken Sahlgren & Alströmer hade fordringar att bevaka.  Bland annat övertog man ett antal bruk, ett av dem var Bosiö hytta i Filipstads bergslag. En annan låntagare var brukspatron Koch. Men Niclas Arfvidsson, son till Christian Arfvidsson nekades lån. 1778 ville dessutom Johan Gustaf Geijer köpa andelen som Sahlgren & Alströmer ägde i Uddeholm. Men eftersom denne redan hade skulder till firman som han inte betalade blev det inget med det.

Firmans affärer gick dock sämre och när fifflaren och spekulanten Carl Söderström började bedriva affäer med firmans pengar gick det snabbt utför. När dessutom Storbritannien sänkte skatten på te och gjorde smuggling olönsam och ett par krig tog slut så minskade inkomsterna kraftigt. Spekulativa och olönsamma satsningar i bluffbolaget Dals Bergs Societet, den tveksamma satsningen Bi-Compagniet och den i det iofs vettiga men olönsamma  kanalföretaget Strömsholms slussverk (firman ägde Virsbo bruk invid ån) medverkade också till firmans fall. Andra i Strömsholms slussverk var Jean Bedoire d.y., Johan Abraham Grill, Carl Gottfrid Küsel, Samuel Sandels och Samuel af Ugglas. 1786 var konkursen ett faktum, men om det har jag skrivit på annan plats.

Matzen – köpmannafamilj i 1700-talets Göteborg

Äldste kände medlem av den göteborgska handelsmannafamiljen Matzen är Jochim Mattjesen (-1634).Denne flyttade 1624 till Göteborg. Hans son var David Matzen (d.ä., 1620-92), gift med Anna Langetwe (1629-73). Det senare parets dotter Clara Matzen (1660-1709) var gift med Johan Schröder (-1698) i sitt första gifte. Deras dotter Clara Schröder (1690-1749) var i sin tur gift med Johan Anders Olbers (1673-1741) från en annan framgångsrik handlarfamilj i Göteborg. Clara Matzen gifte efter mannens död om sig med Mattias Schildt.

En bror till David Matzen d.ä. var den tidvis i London boende Georg Matzen. En annan bror var Claus Matthisson i Hamburg där också systern Clara Matzen bodde. David Matzen d.ä. var diakon i tyska kyrkan och en ansedd handelsmanmed omfattande  handelsförbindelser i Värmland. Han samarbetade mycket med såväl svärsonen Lars Bratt som med redaren Arfwid Gudmundsson. Lars Bratt (1649-1697) var gift med dottern Christina Matzen (-1692). Vid hennes död gifte Lars Bratt om sig med Christina Schröder, syster till ovan nämnde Johan Schröder. Två av Lars Bratts sonsöner blev superkargörer i Ostindiska kompaniet.

David Matzens son Niclas Matzen (1664-1720) var gift med Dorothea Calmes (1682-1738) i hennes andra gifte. Han var därmed svåger till handelsmännen Eric Nissen, Hieronymus Nissen och Lorentz Bagge. Denne Niclas Matzen hade i sin tur två söner, Niclas Matzen d.y. och Harder Matzen. Niclas Matzen d.y. (1710-75) var i sitt första gifte gift med Ingeborg Schale (1716-62). Deras dotter Dorothea Matzen (1737-63) var gift med den framgångsrike handlaren Anders Philipsson Oterdahl (1726-1804). I sitt andra äktenskap var Niclas Matzen d.y. gift med Maria Hülphers (1731-87), tidigare gift med Sven Eriksson Kullman.

Niclas Matzen d.y. var skeppsklarerare, redare och ägare av sillsalteri vid Barlastkajen. Han var också delägare i Varvet KustenVarvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnad. Vid Niclas Matzens död övertogs hans firma och delägarskap i olika verksamheter av styvsonen Sven Peter Kullman (1755-89).

Harder Matzen (1715-1806) var gift med kusinen Catharina Maria Nissen (1719-49), dotter till ovan nämnde Eric Nissen (1689-1750) och  Maria Calmes (1685-1744). Harder Matzen var ägare till Överås landeri.

Harder Matzens dotter Dorothea Elisabeth Matzen (1748-1829) var gift med Gustaf Bernhard Santesson (1739-90), grundare av den stora Santessonska grosshandlarfirman. Deras son Bernt Harder Santesson (1776-1862) var bland annat direktör i Ostindiska kompaniet, huvudägare till Motala Verkstad och en av de drivande bakom tillkomsten av Göta kanal. Han var gift med sin kusin Johanna Dorothea Matzen (1787-1835), dotter till Harder Matzens son David Matzen (d.y., 1749-1814) och hans fru Anna Maria Hierta (1746-1840). David Matzen (d.y.) var grosshandlare.

Arfvidsson – bräd- och sillexportör från Marstrand och Göteborg

Del 2 av 2 i serien Slaveriprofitörer

Köpmannafamilj från Marstrand som blev en av Göteborgs framgångsrikaste köpmannafamiljer under 1700-talet. Christian Arfvidsson (1717-1799) var grosshandlare och kommerseråd i Göteborg, i sitt första äktenskap gift med Christina Levina Ström (1720-1759). Hon var syster till Nils  Ström (1714-83), direktör i Ostindiska kompaniet och Olof Ström, (1716-74), superkargör i Ostindiska kompaniet. Själv drev Christian Arfvidsson Göteborgs största trävaruexportfirma under större delen av 1700-talet. Det var också en av de större järnexportfirmorna och var under 1770-talet den allra största för att sen bli överflyglad av firma John Hall & Co. Christian Arfvidsson inköpte också flera bruk som vid hans död övertogs av sonen i första äktenskapet, Niclas Arfvidsson. I sitt andra äktenskap var Christian Arfvidsson gift med Anna Margareta Nettelbladt, (1731- 1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), son till Hinrich Hahr.

Förutom järn- och trävaruexport så bedrev firman även sillexport, sillfiske och ägde sillsalterier såväl som trankokerier i Bohuslän. Christian Arfvidsson & Co stod år 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg. Huvuddelen av Arfvidssons sillexport gick till Väsindien och Irland. Exporten till Irland vidareexporterades sen till Västindien. Sillen användes där som föda till slavarna på sockerplantagerna. Dessutom bedrev den arfvidssonska firman rederiverksamhet.

Niclas Arfvidsson (1747-1813) var gift med Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816), dotter till Niclas von Jacobsson (1714-1785) och Catharina Maria Ekerman (1737-92) dotter till borgmästaren i Göteborg, Paul Ekerman (1708-49). Niclas Arfvidsson köpte år 1795 Härlanda egendom av svärfadern Niclas von Jacobson.

Niclas von Jacobsson var handelsman och kommerseråd i Göteborg. Han byggde bland annat ett sockerbruk i centrala Göteborg, där Palace-byggnaden numera ligger. 1751 stod sockerbruket färdigt och von Jacobsson kunde börja tjäna pengar på slaveriet i Västindien som garanterade billig råvara och på den efterfrågan som fanns på lyxprodukter i Sverige.  Det var det näst största sockerbruket i Göteborg efter familjen Sahlgrens bruk. Åren 1770 och 1771 var det Jacobsonska sockerbruket det största med 51 resp. 56% av sockerproduktionen i Göteborg. 1792 brann sockerbruket ner och Niclas von Jacobssons arvingar vill inte bygga upp det igen och sålde tomten till staten (Kronan). 1763 köpte Niclas von Jacobsson säteriet Aspenäs. Sonen Jacob von Jacobsson sålde det till Samuel Bagge på 1780-talet, förmodligen 1782. Aspenäs är idag en konferensanläggning.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Det Arfvidssonska handelshuset, delvis på grund av Niclas von Jacobssons intressen, då han ju bedrev sockertillverkning i Göteborg, var också aktivt när det gällde att etablera svensk handelsverksamhet i Västindien. Utöver Jacobsons verksamhet hade Arfvidsson & Co egna intressen i Västindien i form av en stor sillexport dit. Firman var delaktig i bildandet av firma Teuchler & Schürer & Co på St. Barths år 1785. Detta år anlände också flera släktingar och familjemedlemmar till S:t Barths med ett av Christian Arfvidssons skepp:

Teuchler var äldste son till göteborgssystrarnas kusin i Stockholm, Eva Ch. Eckerman gift med hovrättsrådet Frans Paul Teuchler. Bröderna Johan Niclass (Jan) och Gustaf Eckerman var söner till tullinspektören i Göteborg Johan Magnus Eckerman (1719-1790). Vidare var Christina Arfwidsson dotter till skeppets ägare Christian Arfwidsson enligt ovan gift med en Margaretha Christina Eckerman. Paul Gustaf Teuchler hade av Christian Arfwidsson fått uppdraget att etablera ett Arfwidssonskt handelshus på S:t Barthélemy.

[…]

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Bolaget på St. Barths fick snart också andra problem, beroende på att den svenska firman Arfvidsson & Söner fått problem. Växlar utställda av firman på St. Barths godkändes inte i London och företaget förklarades i kvarstad:

Handelshusets tillhörigheter belades omedelbart med kvarstad och huvudägaren Teuchler efterlystes för att förklara sig! Teuchler är helt tagen på sängen, förstår ingenting, han har ju Arfwidssons löften om öppen kredit ringande i öronen! Vid årsskiftet är han fortfarande oanträffbar ute i övärlden, bl.a. säger ryktet att han tillsammans med den beryktade äventyraren Backman en tid suttit fängslad i Cape Francois i Saint Domingue! Teuchler begär i ett brev till guvernör Rayalin ett års fri lejd för att få tid att reda ut sina och företagets ekonomiska problem. Den 16 juni 1787 efter 10 månaders frånvaro återkom så Teuchler tillsammans med den yngre Gustaf Ekerman till Gustavia. Han hade fått två månader på sig att lösa problemen. Redan den 8 juli reste Teuchler till Sverige med briggen Exprés, men problemen kvarstod, vilket framgår av domstolsprotokoll under en följd av år.

[…]

År 1786 yppades ett förhållande, som satte huset Arfwidsson & söners affärsmetoder i egendomlig belysning. Detta samt en affärsvän, Karl Söderström i Göteborg hade hos riksens ständers bank upptagit betydande lån mot pant av järn, som insatts i Vänersborgs stadsvåg. Vid företagen inventering visade sig, att Arfwidsson och Söderström av belånta järnpartier om 17 700 och 8 300 skeppspund hade från vågen uttagit resp 10 000 och 8 100 skeppspund, utan att de motsvarande lånebeloppen gäldats. Det svikliga tillvägagångssättet var egentligen Söderströms, men Arfwidsson hade i syfte att hjälpa honom i varje fall gjort sig medskyldig. Söderström avvek nu ur riket, Arfwidssons förhållande till banken ordnades efter ganska långvariga förhandlingar därigenom, att huset John Hall & Co medelst en s.k. aversionshandel (ett acord) med bankstyrelsen som övertog ansvaret för skulden.

Efter äventyret i Västindien och fiffelaffärerna hemma i Sverige ombildades firman Christian Arfvidsson & Söner av sonen Niclas Arfvidsson som flyttade till Värmland och de bruk man ägde där. Han blev bergsråd och brukspatron.

Den yngre Gustaf Ekerman var den ende som blev kvar på St.Barths där han blev köpman och auktionsmästare och fick en radda med avkomlingar.

I  Christian Arfvidssons tredje äktenskap med Margareta Christina Ekerman(1740-97), syster till Catharina Maria Ekerman hade han en rad med döttrar varav endast två uppnådde vuxen ålder. Margaretha Christina Arfvidsson (1766-54) var gift med Wilhelm Tham (1758-1825) och Carolina Levina Arfvidsson (1769-1840) med Arvid Virgin (1757-1840). De två sistnämndas son var kaptenen och diplomaten Christian Adolf Virgin (1797-1870)

Christian Arfvidssons bror Magnus Arfvidsson (1719-62) var superkargör i Ostindiska Kompaniet.