Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Vädersågen

Majornas Folkpark

1877 köpte Göteborgs stad in Vädersågens egendom i Majorna, bland annat för exploatering av kringliggande marker. På området fanns vi denna tid en parkbebyggelse som staden moderniserade och förvandlade till en offentlig park. Parken förvandlades därefter till en nöjespark, Majornas Folkpark, som försvann för gott när Fiskhamnen och järnvägen längs med älven byggdes.

Majornas Folkpark 1910

Majornas Folkpark 1910

Majornas Park 1921

Majornas Folkpark ungefär 1921

Advertisements

Vädersågen – en udda skapelse i Majorna

I nästan 200 år fanns ett vinddrivet sågverk beläget alldeles i närheten av nuvarande Carl Johans kyrka. Sågen har ägts av flera olika prominenta släkter och sysselsatte under sin storhetstid runt 250 personer. Idag är alla spår av verksamheten borta, undantaget Såggatan som fått sitt namn uppkallat därefter.

Trävirke var en av Sveriges viktigaste exportvaror under 1700-talet. Och med älven rinnade alldeles utanför, var detta något som mycket framgångsrikt kom att utnyttjas i Majorna. Under 1700- och 1800-talet fanns det både i och runt omkring Göteborg gott om väderkvarnar, inte sällan placerade uppe på bergsknallar.

Vädersåg fanns det emellertid bara en enda och den var belägen i Majorna. Sågen låg strategiskt placerad alldeles intill älven, vid sluttningen på den bergsknall där Carl Johans kyrka numera reser sig. Detta vinddrivna sågverk var av holländsk modell och hade en vindmotor som såg ut precis som en väderkvarn, men i stället för att som brukligt mala säd och mjöl sågade man alltså virke. Det fanns bara ett fåtal vinddrivna sågkvarnar i landet och av allt att döma har den i Majorna varit en av de främsta. Normalt var att sågarna var vattendrivna.

Stort projekt på sin tid

Verksamheten grundades av kommersepresident Wilhelm von Utfall, som år 1723 ansökte om att få köpa ett femtio tunnland stort område som gick under namnet Hästhagen i Majorna. Hästhagen tillhörde kronan och var före detta betesmark för Älvsborgs slotts hästar. Det var en stor markbit, belägen utmed älven.

Borgerskapet i Göteborgs stad protesterade först då man ansåg området vara onödigt stort för ändamålet. Dessutom hävdade man att det redan fanns tillräckligt med sågverk i trakten. Men Utfall fick som han ville och i ansökan går det att läsa att flottan erbjöds löfte om att få såga virke till lägre pris. Med andra ord en liten muta för att använda dagens termologi.

Utfall uppförde sin vindbaserade vädersåg och den kom efter en tid att göra mycket goda affärer. Trävirke var som en av Sveriges viktigaste exportvaror och placeringen vid älvkanten var strategiskt, där kunde fartygen lossa timmer och lasta sågat virke.

Ett annat Majorna

Miljön runt omkring sågverket hade inte mycket gemensamt med dagens Majorna. Karl Johansgatan existerade ännu inte och moderna företeelser som landshövdingehus hade ännu inte gjort entré. På flera håll i Majorna rådde en direkt lantlig prägel. Den centrala gatan i stadsdelen var Allmänna vägen som då hade en annan sträckning än idag. Gatan tog sin början vid Stigbergstorget och slutade nere vid Klippan, tidigare Älvsborgs fäste.

En smal avstickare från Allmänna vägen kallad Sågallén ledde före 1880 ned mot älven till vädersågens manbyggnad. Kring denna fanns en stor trädgård som brukar benämnas sågparken. Här låg under en tid även Majornas Folkpark.

Vid älvstranden låg segelfartyg, bryggor, trävarumagasin och torkria. Platsen kom med tiden att bli en enorm upplagsplats för trävaror. Den firma som främst bidrog till detta var L.G. Bratt & Co som höll till här från 1857. Det gamla namnet Hästhagen bleknade med tiden och området längs älven övergick successivt till att kallas Sågängen.

Ägarbyte och hårdnad konkurrens

Efter en tid hamnade vädersågen i den prominenta familjen Schutz ägo. Det var industrimannen Johan Schutz som ropade in egendomen på offentlig auktion den 30 oktober 1741.

Under 1800-talet övergick sågen och tillhörande område i den förmögna Gibsonska familjen. Skotten William Gibson var en av sin tids stora entreprenörer i Göteborg och denne anlade även ett segelduksväveri alldeles i närheten, vilket senare flyttades till Jonsered. Sågen gick bra och under företagets storhetstid sysselsatte man runt 250 personer.

Konkurrensen skulle dock komma att hårdna. Vattensågarna blev med tiden allt mer sofistikerade. I Lilla Edet utrustades exempelvis en sådan med 16 klingor, att jämföra med den vinddrivna kvarnen i Majorna som hade två.

Sågen får en kyrka som närmaste granne

Under 1800-talets början restes allt fler krav på att Majorna skulle få en riktig stenkyrka uppförd. De två som var i bruk var båda i mycket dåligt skick och när en av dem förstördes i en eldsvåda 1820 togs beslut om ett nytt kyrkobygge. För 666 rdr inköptes av sågägare William Gibson ett stycke mark på Sågberget. I samband med detta utfärdades även ett förbud mot uppförande av byggnader invid den kommande kyrkan. Lagom till advent 1826 stod kyrkan så pass färdig att den ansågs kunna invigas på sin resliga plats av biskopen.

Som tack för sin medhjälplighet på olika sätt, fick Gibson välja två bänkar fram i kyrkan och två bänkar bak i kyrkan som för all framtid skulle förbehållas sågens ägare. Inte bara kyrkan uppfördes, Majorna växte och från sågens område avsöndrades med tiden allt fler byggnadstomter.

Utbrett superi i området

Förutom sågen fanns ett par av den gamla tidens stora arbetsplatser belägna i eller i anslutning till Sågängen. Främst märktes varven, sockerbruket och porterbruket, dessutom hade industrimannen Johan Schutz flyttat stadens repslagarebana från nuvarande Södra Larmgatan till sågängen i slutet av 1700-talet och Gibson hade anlagt ett segelduksväveri 1826. Lägg därtill en aldrig sinande flod av törstiga sjömän så finner man en grogrund för ett utbrett superi.

Det var inte bara i Majorna som drickandet var utbrett och ett stort bekymmer. Och det hjälpte föga att personer som nykterhetsagitatorn Peter Wieselgren kallades till Göteborg för att få bukt med superiet. Mellan Klippan och barlastkajen i Masthugget fanns 17 legala krogar i början av 1800-talet. Till detta skall läggas en lång rad lönnkrogar och andra tillhåll.

Det var med andra ord ett rikligt utbud för en befolkning som inte var mer än runt 7 000. På 1860-talet fanns det 15 legaliserade krogar, men även tre hotell med utskänkningstillstånd och nästan ett dussin lokaler för avhämtning av brännvin. Bland de mest illa beryktade krogarna tillhörde Slintin som låg några stenkast från Vädersågen, belägen på den plats där den vackra småskolan med sina tydliga engelska stildrag numera reser sig.

Nästan lika dåligt rykte hade grannkrogen Guldklimpen. Förutom mat och rikligt med dryck fanns det inslag av kvinnor på dessa ställena. Det hela urartade vid upprepade tillfällen och i polisrapporterna går att läsa om öknamn som Luftballongen, Kalkon-Johanna, Röda kon, Bond-Brita och Skorstensfågeln. Rån, slagsmål och oväsen hörde till områdets vardag och nattetid undvek vanligt anständigt folk att röra sig vid Sågängen.

Vid en eldsvåda 1862 brändes åtskilliga hus, skjul och magasin ner till grunden. Många tillhåll där smugglare och mindre nogräknade krögare tidigare hållit till försvann i en hast och efter detta blev situationen något bättre. Dessutom väntade en stor moderniseringsfas för Majorna.

En epok går i graven

Vädersågen

Vädersågens manbyggnad målad 1917 av Axel Hartman.

1877 köpte Göteborgs stad in sågen, bland annat för exploatering av kringliggande marker. Karl Johansgatan drogs fram och en ny karaktär träder fram. Sågen behölls i drift men nya modernare framställningssätt var på frammarsch och sågens verksamhet kom snart att ebba ut allt mer. Trots att sågen gjorts om till att vara ångdriven så kunde man inte längre konkurrera. Vid sekelskiftet återstår inte mycket av den forna glansen och 1911 utbröt en kraftig brand som definitivt satte punkt för den slumrande verksamheten.

Nedanför Vädersågen 1915

Nedanför Vädersågen 1915

De stora magasinen där virket förvarats användes en tid efteråt för båtuppläggning innan de slutligen revs. 1931 revs även den gamla stiliga herrgårdsbyggnaden där de prominenta ägarna till sågen residerat. Rivningarna var en del i ett led att ge utrymme åt den expanderande fiskhamnen. Året innan hade Sveriges första kommunala fiskauktion hållits i hamnen och det vädrades lovande framtidsutsikter.

Delar av Sågängen har haft en ganska lummig och grön vegetation och under flera år återfanns, som tidigare nämnt, Majornas Folkpark här. Även efter rivningarna stod en del träd och buskage kvar. Detsamma gällde för en del småkåkar. De sista spåren av den gamla tiden försvann när det var dags att anlägga Oscarsleden, då området dessutom klövs mitt itu.

Den idag något söndersprängda bergsknallen där kyrkan nu reser sig kallades i folkmun för Sågberget en bra bit in på 1900-talet. Men såväl namnet som minnet av den gamla vädersågen bleknade och idag är vädersågen en okänd företeelse för de flesta av stadsdelens invånare. Den enda påminnelse vi har är Såggatan som fått sitt namn uppkallat efter den, det fick den redan 1882 och då hette den Sågbergsgatan.

Text: Johan Lundin | 2008-02-25
Majorna.nu

Licens: CC-by-NC-SA

Artikeln är något redigerad. Några mindre fel vad gäller släktnamn är också rättade. Anders_S/Gamla Göteborg

Wilhelm von Utfall

Vilhelm Utfall föddes 1677-11-24 i Göteborg som son till Jacob Utfall och Maria Kuyhl. Handlande i nämnda stad. Rådman i Göteborg 1709-10-16 i sin faders ställe. Adlad 1716-08-25 jämte yngre brodern Christian von Utfall. Kommersepresident i samma stad 1716-12-22. Död ogift 1753-06-14 i Stockholm.

Han var från 1711 delägare i kaparfartygen Andromeda och Svenska Vapnet. I Andromeda var även hans två bröder Peter Utfall och Johan Utfall delägare tillsammans med flera andra.

1724 lät han inköpa den så kallade Hästhagen i Majorna, dvs all mark mellan Gamla varvet och berget där Karl Johans kyrka idag ligger samt mellan älven och allmänna vägen. Han fick tillstånd att köpa marken och där anlägg en såg, trots ett starkt motstånd från olika intressen i Göteborg och på Älvsborgs slott. Sågverksägare och trävaruhandlare i Göteborg ville inte ha konkurrens och ståthållaren på Älvsborg vill ha kvar ängarna som beteshagar för hästar:

Landshövding Posse hade andragit, att en så stor trakt som utmarken — över 2,000 alnar lång — ej torde behövas för en väderkvarn med några därtill hörande byggnader; att den på kartan utmärkta kullen nog vore tillräcklig; att Carl den tolvte år 1716 tänkt bygga upp en förstad på platsen, eftersom den vore lika stor som den trakt varpå Göteborg stode, samt att utmarken vore ladugårdens bästa betesplats och om sommaren brukades för en hästhage.

Justitieborgmästaren i Göteborg E. Tellander hade å det trafikerande borgerskapets vägnar i ett till ständerna ingivet memorial anfört att, ehuru-väl många krono- och privatorum sågbruk voro i full gång på orten, så att sågtimmer och blockar ej felades, och nya inventioner på sågbruks inrättande således syntes onödiga och så till vida skadliga, som brist bleve på sågtimmer och skogarna utöddes, så lämnade de trafikerande dock därhän, huruvida det måtte prövas nödigt och nyttigt att villfara von Utfalls begäran. De förbehöllo sig dock på det kraftigaste, att honom ej beviljades något privilegium, som vore andra sågbruk till förfång, de trafikerande till hinder i trävarors upphandling eller till men i vanliga tillverkningen.

Kammarkollegium däremot samt amiralitetskollegium, kommerskollegium och statskontoret hade i infordrade betänkanden enhälleligen intygat, att von Utfalls dessein vore mycket berömlig och på allt görligt sätt syntes böra faciliteras och i verket befordras. Emot landshövdingens påminnelser, att utmarken vore anslagen på hans lön och att det skulle skada ladugården och vara honom mycket prejudicerligt, om det skedde, hade kammarkollegium yttrat, att han ingen skälig orsak hade att klaga. Enligt kartan i lantmäterikontoret vore nämligen utmarken, ansedd för 50 tunnland, som mager ängsmark värderad till endast 6 l/24 palm hö och taxerad till 14 öre silvermynt, och von Utfall erbjöde för platsen 100 daler silvermynt i skatteköp och en årlig avgift av 6 daler silvermynt till landshövdingen.

Wilhelm von Utfall lät på berget anlägg en vädersåg, dvs en vinddriven såg av nederländsk modell, en vinddriven så kallad sågkvarn.

1741 inropade handelsmannen Johan Schutz Vädersågens egendom inklusive själva sågen.

L.G. Bratt & Co

Del 9 av 21 i serien 1800-talets handelshus

L. G. Bratt & Co grundades 1856 av Lars Gustaf Bratt (1824-98) som var ensam innehavare av firman fram till 1869. Sistnämnda år blev Ivar Waern (1841-1917), son till Uddeholms tidigare disponent Jonas Waern.  Från 1880 var även Ernst Morris Bratt (1852-1939), son till Lars Gustaf Bratt, delägare i firman. De tre ägde firman tillsammans fram till Lars Gustaf Bratts död 1898.

1857 övertog firman en stor del av Uddeholms järnexport då Uddeholm inte lyckats skriva ett nytt avtal med sin tidigare exportör B.E. Dahlgren. 1872 tog firman också över exporten från Hellefors bruk som tidigare skötts av Ekman & Co och 1879 togs också exporten från Storfors över från Sven Renströms firma.

Från 1880 och fram till år 1900 var L.G. Bratt & Co den största järnexportfirman i Göteborg  under de flesta år och därefter var firman fram till Waerns död en av de tre största. Firman var under samma tid också en av de tio största trävaruexportörerna. L.G. Bratt & Co hade sin upplags- och hamnplats vid Vädersågen i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag).

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

 

Svenska industrins män: Alexander Keiller

Del 2 av 9 i serien Svenska industriens män
Endast för medlemmar

William Gibson (II)

William GibsonWilliam Gibson, född 11 mars 1783 i Arbroath, Skottland, död 3 augusti 1857 i Göteborg, var en brittisk-svensk industriman. Han var son till William Gibson (1742-1815) och Isabella Neish (1737-1816), båda från Arbroath i Skottland. Han gifte sig 1815 med Anna Catharina Gibson, född Wijk (1794-1861). De fick tillsammans barnen: William Gibson (1816-1865); Charles Oscar Gibson (1818-1862); Leopold Gibson (1820-1863); Adam (född och död 1 januari 1823); Amalia Wilhelmina Gibson (1829-1910), gift med Rudolf CronstedtJames Alexander Gibson (1832-1902) och David Gibson (1834-1878).

Gibson invandrade till Göteborg i maj 1797 som 14-åring och anställdes som bokhållare i en grosshandelsfirma, ägd av James Christie, vilken blivit borgare där 17 juni 1796. Gibson bodde även hos Christie. Hos honom anställdes även Gibsons blivande svåger, Olof Wijk. Mellan Gibson och Christie skrevs ett treårigt anställningsavtal, där Gibson det första året skulle få 66 riksdaler specie 32 skilling, vilket belopp steg för vart och ett av de följande åren stiger med 16 riksdaler 32 skilling, så att avlöningen tredje året uppgick till 100 riksdaler specie. Christies enda förpliktelse var att anställa Gibson under tre år, men Gibson behövde bara vara borta från arbetet utan Christies medgivande för att han skulle få böta minst hälften av sin årslön. Gibson gjorde redan under sin anställning hos Christie affärer för egen del, och den första kända affären gjorde han som 17-åring i februari 1801.

William Gibson var före sin avresa till Sverige anställd hos James Keiller i Dundee, och han började arbeta som mycket ung. Det var vanligt på den tiden att pojkar redan som tioåringar blev anställda på kontor. Fru Ellen Lindström, född Keiller, har om James Keiller 1923 skrivit bland annat att han ”var skeppsredare och skeppsbyggare i Dundee samt drev med sina båtar handel bland annat på Riga, där han köpte hampa och talg, ävensom på Göteborg, där han köpte virke. På hans kontor fanns anställd en ung Gibson som sändes till Göteborg för att där ombesörja uppköpen av virke, vilket skedde framgångsrikt och Gibson stannade kvar i Sverige”.

James Christie avled 1806, och året innan hade han lämnat över sin firma till den då nittonårige Olof Wijk som 1807 grundade en egen firma. Gibson lämnade antagligen firman Christie redan 1805, och 1809 öppnade egen affärsrörelse under namnet Gibson & Co. Han blev handlande i Göteborg enligt Handelssocietetens brev den 29 augusti 1806 och avlade eden till Konungen den 5 februari 1808. Han blev nu grosshandlare på heltid med ett sortiment av skiftande verksamhetsgrenar. År 1805 arrenderade Gibson ett bryggeri (Herr Sandbergs, Gabriel Sandberg) vid Breda vägen i Masthugget. När Gibson annonserade om sin verksamhet i Göteborgs Allehanda den 17 april 1805, var han den första bryggare i staden som gjorde reklam i tidningspressen. År 1806 köpte han bryggeriet, vilket han drev fram till 1811 då rörelsen såldes till P. Ekman.

Han startade ett sillsalteri i Sörhallen (tillsammans med Adam Gavin jr) i Lundby socken på Hisingen, uppförde en kimröksfabrik 1806 tillsammans med Peter Grönberg, en lackfabrik och en spelkortsfabrik på Hisingen samt en ättiksfabrik.

1809 ingick han bolag, Gibson & Co, med handelsmannen Carl Edvard Svalander och verksamheten kom att omfatta också rederirörelse. 1810 ägde bolaget minst 8 fartyg. Förändrade konjunkturer efter att kontinentalblockaden upphörde tvingade emellertid Gibson & Co i konkurs 1811. Företagets fabriksandelar såldes och skeppen gick på auktion.

Sedan bolaget med Svalander upphört med utgången av 1812 var G 1813—19 delägare i firman Paul Melin & Co. Vid sidan av fortsatt grosshandel ägnade han sig från 1820 ånyo åt rederirörelse med egna fartyg. Båda dessa verksamheter fortsatte han i eget namn till 1850. Rederirörslen övertogs av sonen Leopold Gibson i firman Leopold Gibson & Co.

Gibson & Co inköpte också egendomen Sågen i Majorna (Vädersågen). När Gibson & Co gjorde konkurs förvandlades Gibson till ensam ägare till Vädersågen. Där bedrev Gibson tillverkning av segelduk med mera. Från 1828 med Alexander Keiller som delägare i firman Gibson & Keiller. Under Keillers ledning utökades driften snabbt och kompletterades med ett mekaniskt vattendrivet spinneri för beredning av lin och hampa vid Fattighusån i Stampen.

Av mantalsförteckningen för 1807 framgår att Gibson då också ägde ett litet trähus vid Första Långgatan 26 (tomt 11/64), ett mindre trähus i Västra Haga 30, Landsvägsgatan 10 A samt bryggeriet vid Masthuggstorget (tomt 11/26), där han även bodde åren 1805-1810.

År 1834 överfördes hela verksamheten till den från svågern Olof Wijk d.ä. år 1832 övertagna egendomen Jonsered vid Säveån i Partille, där tillgången på vattenkraft och även expansionsmöjligheter i övrigt var bättre. Keiller stod för planläggning av produktionen i Jonsered samt för fabriksledningen medan Gibson skötte affärerna i Göteborg. 1939 lämnade Alexander Keiller företaget efter att de två kompanjonerna blivit oense.

År 1848 upptogs sönerna William Gibson och Charles Gibson som kompanjoner i verksamheten I Jonsered. Tillsamman med sonsonen William Gibson (1848-1914) startades bland annat en betydande tillverkning av träbearbetningsmaskiner. Företaget ombildades 1872 till Jonsereds Fabrikers AB.

William Gibson blev redan 1806 – då ännu utländsk medborgare – medlem av Göteborgs Handelssocietet, där han 1818-1828 tillhörde styrelsen. Han var även styrelseledamot 1826-30 i den första sparbanken i Sverige, Göteborgs Sparbank, och 1831 var han treasurer i The British Factory and Poor Box. Han var revisor för nationalkassan 1820 och ledamot av flera kommittéer såsom lönekommitten 1821, börsbyggnadskommittén 1828 och taxeringskommittén 1822-1830. Gibson var medlem i direktionen för fattigförsörjningsinrättningen 1837-1839 samt fabriksfullmäktige 1847-1850.

Texten i huvudsak från Wikipedia

Släkten Utfall

Endast för medlemmar

Vädersågen

Endast för medlemmar

Utfall – pirater och direktörer

Del 2 av 12 i serien Kapare och pirater

Familjen Utfall stammar från Christian Jacobsson (-1673), rektor för Kungälvs skola och kyrkoherde i Hjärtums pastorat från 1661. Hans son Jacob Utfall (1649-1709) blev handelsman och bankkomissarie i Göteborg. Jacob Utfall var delägare i en rad fartyg och fartygslaster. Från början var han hattmakare men 1693 blev han rådman och bankkomissarie.

Jacob Utfall var gift med Maria Kuyhl, syster till Johan Kuyhl, adlad Kuylenstierna år 1693. Deras dotter Helena Catharina Utfall (1689-1730) var i sitt första äktenskap gift med kaparen och sjöbefälet i flottan, Christian Gathenhielm (1682-1722), bror till den mer kände kaparen Lars Gathenhielm (1689-1718). I sitt andra gifte var hon gift med Ernst Fredrik von Döbeln (1701-1766) och hon var farmor till den kände Georg Carl von Döbeln (1758-1820). Deras söner Wilhelm Utfall (1677-1753), Johan Utfall (1681-1749), Jacob Utfall (1684-1769), Peter Utfall (1686-1754) och Carl Utfall (1692-1769) adlades alla år 1716 med namnet von Utfall.

Johan (Jean) von Utfall var tillsammans med sina bröder Wilhelm Utfall  och Peter (Petter) Utfall delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet tillsammans med bland annat Christian Gathenhielm. Kapare var pirater med kungligt uppdrag att vara sjörövare.

Den äldste brodern Wilhelm Utfall var kommersiepresident och som redan nämnts delägare i flera kaparfartyg, ofta tillsammans med svågern Christian Gathenhielm och drev rederirörelse ihop med dennes far Anders Börjesson. Yngste brodern Carl Utfall var militär i likhet med resten av bröderna inklusive den ende som inte blev adlad, Christian Utfall (1680-1752). Wilhelm Utfall ägde också egendomen Vädersågen i Majorna och var ägare av en framstående handelsfirma.

Johan Utfall är kanske den mest kände av bröderna då han kom att bli amiral. Han var delägare i kaparfartyg och han deltog i ryska kriget samt i striderna mot Peter Tordenskjold och blev kommendör. 1716 blev han dock tillfångatagen och inte frisläppt förrän 1719. Strax efter frilsäppandet organiserade Johan Utfall ett överfall på en del av den danska flotta som då belägrade Göteborg och lyckade erövra och föra bort 8 danska fartyg  som legat förankarde vid Grötö i Göteborgs norra skärgård. Via Nordre älv förde han dem till Göteborg där de genast blev en del av den svenska flottan. 1736 blev han viceamiral och eskaderchef vid Nya Varvet. 1742 blev han amiral. Han var gift med Maria Helena Göthenstierna, arvtagare till Nääs säteri.

Sonen till Johan Utfall, Jacob Jeansson von Utfall (1715-1791) gifte sig med Anna Elisabeth Pike (1725-1804). Hon var dotter till John Pike, superkargör i Ostindiska kompaniet och en av dem som följde med Colin Campbell från Oostendekompaniet. John Pike var son eller bror till Charles Pike (-1741), direktör i Ostindiska kompaniet 1737-41. Även Charles Pike hade tidigare varit aktiv i Oostendekompaniet och bägge hade sannolikt piraterfarenhet från Indiska oceanen, närmare bestämt Madagaskar. Jacob Jeansson von Utfall blev genom arv ägare till Nääs säteri (idag Nääs slott) och var direktör i Ostindiska kompaniet 1753-66. Nääs såldes 1824 av Jacob Jeansson von Utfalls son Jean Utfall. Det verkar som om Jacob Jeansson von Utfall i en del böcker och internetsajter förväxlats med sin farbror Jacob von Utfall.

Brodern Jacob Utfall, kapten vid amiralitetet, var gift med Catharina Charlotta von Gerdes (1680-1720), dotter till burggreven (borgmästaren) Hans von Gerdes (1636-1723). Denne anlade 1705 en klädstamp i vinkeln mellan Mölndalsån och Fattighuskanalen. Denna är ursprunget till stadsdelens namn, Stampen. Paret Jacob von Utfall och Catharina Charlota von Gerdes har aldrig varit ägare till Nääs som det uppges i en del böcker.

Peter von Utfall nämns som kaparkapten på Andromeda år 1712. 1716 blev han kapten i svenska flottan. 1734-35 var han kapten på Ostindiska kompaniets Ulrika Eleonora på en resa till Indien ochs senare kapten på flera olika fartyg under en rad resor till Kanton. Under den andra resan år 1736-37 med Tre Cronor var John Pike, Charles Irvine (1693-1771), Gerrard Barry och en Hofwardt superkargörer. Alla hade de förmodligen ett förflutet som pirater i Indiska oceanen. Pirat (kapare) hade ju också Peter von Utfall varit så de var säkerligen samma skrot och korn. Peter von Utfall var gift med Maria Rambeau (1705-1737), arvtagare till Borgviks bruk i Värmland.

Lite kuriosa. Familjen Rambeau heter i USA Rambo. Ett namn känt från filmens värld.