Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Trankokerier

Low & Smith

Engelsmännen David Low (1739-1823) och John Smith (1744-1813) drev en handelsfirma i Göteborg under namnet Low & Smith. Från början av 1800-talet till David Lows död år 1823 var firman en av de största järnexportörerna i Göteborg. David Low var ogift och ägare till Gullringsbo i Lerum åren 1802-03. John Smith var utöver sin verksamhet som grosshandlare också brittisk konsul i Göteborg. Innan han startade egen firma var han anställd i James Christies firma.

Low & Smith var en av de större exportörerna av sill och tran på 1790-talet och fram till sillperiodens slut 1809. Man ägde en rad sillsalterier och trankokerier som exempelvis Krossholmens sillsalteri och trankokeri på Hisingen, Flatholmens skärgårdsverk (trankokeri och salteri) utanför Tjörn, Käbbe nabbe trankokeri vid Kyrkesund och Margaretaholmens stora trankokeri invid Gullholmen samt exporterade sill och tran. Ägare till sistnämnda verk innan Low & Smith övertog det var Robert Crosswall.

Mellan 1807 och 1818 var David Low en av sysslomännen i konkursen i Hall & Co. I likhet med de andra sysslomännen David Carnegie och Niklas Björnberg tycks firman ha övertagit en del av affärerna som drevs i John Hall & Co. John Hall & Co gick i konkurs 1807 och 1810 var verksamheterna i huvudsak sålda.

1805 stod Low & Smith för 14% av järnexporten från Göteborg, 1810 12% och 1815 17%.  Firman var en av de firmor som engagerade sig i exporten av järn till USA och gjorde goda affärer under kontinentalblockaden. Några andra sådana firmor var Niklas Björnberg, Robert Dickson & Co, Jos & Olof Hall, Olof Wijk samt AP Frödings Enka (f.d. Martin Holterman & Söner). Både den Holtermanska firman och firman Low & Smith hade påbörjat export till USA redan i början av 1790-talet. Järn som exporterades dit utnyttjades som barlast och togs som returlast av US-amerikanska skepp som kommit till Europa med kolonialvaror av olika slag som ris, tobak och bomull.

Advertisements

Carnegie, Erskine & Mitchell

1746 grundade George Carnegie (1726-99), som kom till Göteborg som flykting efter slaget vid Culloden år 1745, en handelsfirma i Göteborg. I firman hade han genom hela verksamhetens existens en rad skottar och engelsmän som anställda, däribland Thomas Erskine (1744-1824, senare Earl of Kellie, John Hall (skulle bli en av sin tids rikaste män i Sverige), William Williamson och James Carnegie Arbuthnott (1740-1810). Firman exporterade stångjärn och trävaror till Storbritannien. Den sistnämnde bildade sedan en egen firma i vilken han bland annat hade William Shepherd (1741-72) anställd.

Thomas Erskine

Thomas Erskine

Thomas Erskine tycks också ha arbetat åt firman John Wilson & Benjamin Hall (Cornelia Hall) innan han fick burskap år 1767. Från detta år var Thomas Erskine delägare  i John Hall & Co vilket han förblev även när han senare hade en egen firma. Thomas Erskine investerade även i Svenska Ostindiska Kompaniet och det är troligt att han tillhörde de som tjänade stora pengar på tesmuggling.

1769 återvände George Carnegie till Skottland. Enligt en del uppgifter ska Thomas Erskine då ha tagit över verksamheten som då ska ha blivit Th. Erskine & Co. I denna firma drev Erskine bland annat rederiverksamhet, ägde sillsalterier och trankokerier som exempelvis Gamla slottets salteri vid Klippan som köptes från J.C. Böker år 1798 och Landersberg på Tjörn som övertagits från Anders Landin, samt bedrev handel med dessa varor.

1786 kom David Carnegie d.ä. (1772-1837) till Göteborg och fick anställning hos Thomas Erskine året efter. Han arbetade för Erskine till 1792 för att året efter börja arbeta för John Hall & Co. 1798 tog Thomas Erskine in David Mitchell (född i Montrose, Skottland) som delägare och 1799 blev denne ensam ägare av firman. Thomas Erskine återvände då till Skottland då han fått titeln Earl of Kellie.

Vid Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma. Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks innan dess ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell. David Mitchell (1764-1803) var gift med Catarina Maurice som tidigare varit gift med Carl von Heland, superkargör i Ostindiska kompaniet. Innan han blev självständig affärsman i Göteborg och medlem i Handelssocieteten år 1794 hade David Mitchell arbetat i 16 år för David Lyall (1734-?) och Thomas Erskine.

Från och med att David Carnegie d.ä. tog över blev firman allt mer en järnexportfirma från att innan främst ha exporterat salt sill, bräder, beck och tjära samt importerat lin, salt, socker och tobak. Firman fortsatte dock vara en medelstor brädexportör. 1810 stod firman för 7% av järnexporten från Göteborg och var den fjärde största järnexportören, 1815 stod man för 4% och 1820 för 6%. En del av förklaringen till Carnegies framgångar på järnexport- och brädexportområdet återfinns i det faktum att den största exportfirman, John Hall & Co gick i konkurs år 1807. David Carnegie var syssloman i konkursen (konkursförvaltare) och gynnade sig själv vilket också de andra sysslomännen Niklas Björnberg, F.M. Åkerman och David Low gjorde.

Sockerbruket och bryggeriet i Klippan ägdes inte av D. Carnegie & Co vid denna tid, utan det inköptes först 1836.

Göteborgs handelshus på 1700-talet

Bland mina många historiska artiklar om handel och industri på 1700-talet har jag tidigare skrivit om en del av Göteborgs handelshus och handelsfamiljer ur ett perspektiv där jag utgått från familjen och släktskapsförhållanden. Göteborg var under 1700-talet Sveriges nästa största sjöfartstad och den näst största exporthamnen, i slutet av 1700-talet ibland till och med den största.

Jag har skrivit om piraterna, såna som Gathenhielm, Knape, Hedenberg och Utfall för att nämna några. En artikelserie om Ostindiska kompaniet har det blivit där familjer som Sahlgren, Campbell, Maule, Chambers, af Sandeberg, Olbers, Gotheen, Gadd, Dittmer, Schutz, Malm med flera. Vidare har jag skrivit om andra handelsfamiljer som exempelvis Wohlfahrt, Damm, Busck, Hall och Björnberg samt om sillhanteringen med familjer som Ekman, Arfvidsson, Kjellberg, Santesson, Bagge, Beckman, Oterdahl och Kåhre. Dessutom har jag skrivit om de handelshus som hade kopplingar till staden Hull som exempelvis Mowld, Grundy och Maister.

I denna serie om handelshus i Göteborg på 1700-talet ska jag skriva om handelshusen ur en annan synvinkel. Utifrån själva handeln. En del av de handelshus de ovan nämna familjerna ägde och drev kommer att tas upp igen ur detta perspektiv och en del viktiga handelshus utan samma starka familjeanknytning eller med bara en generations företagare kommer att tas upp.

Bland de handelshus jag kommer att skriva om märks Sahlgren & Alströmer, Sahlgren, Peter Ekman, Niclas Jacobson, G.B. Santesson, Christian Arfvidsson & Söner, Martin Holterman, Ström och John Hall & Co.

En del av handelshusen var huvudsakligen exportföretag och då handlar det främst om järnexport, men även om tjära, beck, bräder och koppar. Andra var importföretag och då är det främst spannmål, salt, textilier, tobak och socker det handlar om men även andra livsmedel och drycker som vin och brännvin.

Källor:

Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Gudrun Nyberg, Grosshandlare Peter Militz, 2010
Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, faksimilutgåvan 1977
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia, 1919
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
Ivan Lind, Göteborgs handel & sjöfart 1637-1920, 1923
Carl A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden, 1935
Artur Attman, John Hall & Co:s konkurs, i Historia kring Göteborg, 1967
Ann-Marie Fällström, Kontinentalblockaden och de sociala förhållandena i Göteborg, i Historia kring Göteborg, 1967
Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976

De största trankokeriägarna på 1700-talet

Del 17 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

När det gäller trankokeriägarna på 1700-talet kan man i motsats till när det gäller sillsalterierna få en uppfattning om de största ägarna på ett par olika sätt. Dels via antal ägda anläggningar, dels via antalet kittlar som fanns på dess anläggningar. Läget 1787 var sålunda följande vad det gäller antalet kittlar och antalet verk:

Alla dessa var göteborgare. Om vi ser till vilka som var största ägare av salterier får vi en liknande lista fast till stor del med andra namn. Här finns dock bara uppgifter om antalet salterier man ägt eller ägt andel i år 1787.

På bägge listorna återfinns Christian Arfvidsson & Söner, Peter Ekman, Jonas Kjellberg och Johannes D:son Wetterling. Två familjer från Uddevalla har också smugit sig in på listan, dessutom högst upp, familjen Koch och familjen Busck. Andersson & Wohlfahrt ägde ett av kustens absolut största salterier, Boviksudde på Björkö. Uddevallafamiljerna och Arfvidsson ägde främst lite mindre anläggningar men även några medelstora. Arfvidsson & Söner var vid denna tid i ekonomiskt bryderi och produktionen vid deras anläggningar låg helt nere eller var ganska blygsam.

Jonas Kjellberg och sillen

Del 16 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Jonas Kjellberg (1752-1832) föddes på Kinnekulle men flyttade 1770 till Göteborg. Han fick där kontakt med herrnhutaren Johan Willin och fick snart anställning hos Gustaf B. Santesson, en annan herrnhutare som drev ett stort handelsföretag. 1775 grundade han tillsamman med Lars Hollbeck ett handelsbolag Hollbeck & Kjellberg. Hollbeck dog 1779 och Jonas Kjellberg drev då firman vidare själv. Så småningom kom han att i likhet med Santesson och många andra herrnhutare att investera i sillsalterier och trankokerier.

Det första salteriet han övertog var Stora Rörvik på västsidan av Björkö i Göteborgs norra skärgård. Det var ett mindre salteri som  producerade cirka 2 000 tunnor salt sill och 20-30 fat tran årligen. Det inköptes redan under den tid som Jonas Kjellberg bedrev firma ihop med Lars Hollbeck. Vid mitten av 1780-talet sålde dock Kjellberg Stora Rörvik till Asmund Svan och Hans Anders Svebilius som hade en gemensam firma. Istället köpte han den betydligt större anläggningen Skutholmen i Bovik på Björkös östra sida från den tidigare ägaren Flygare. 1787 producerade Skutholmen mer än 6 000 tunnor salt sill och lite över 200 fat tran men på 1790-talet låg produktionen i allmänhet kring 3 000 tunnor salt sill samt mellan 50 och 100 fat tran.

I närheten av Skärhamn på Tjörn låg Brömsedams trankokeri som byggdes 1779 och ägdes av Jonas Kjellberg, sannolikt från 1784 om han inte ägde anläggningen redan från början. Trankokeriet vid Brömsedam hade 12 kittlar år 1787 och var inte mindre år 1793. Produktion av tran vid Brömsedam varierade mellan 400  och 1 000 fat tran under den tid på 1780-talet (från 1784) och 1790-talet som det helt säkert ägdes av Kjellberg.

1791 köpte han Majnabbe sillsalteri och trankokeri i Majorna. Denna anläggning hade bara några år tidigare köpts av ett konsortium bestående av Matzen &Kullman samt Peter Ekman. Såväl Kullman som Ekman var också herrnhutare.

Jonas Kjellberg

Jonas Kjellberg

När Jonas Kjellberg övertog verket på Majnabbe så ökades produktionen kraftigt och trankokeriet återstartades. I början av 1790-talet producerade omkring 5 000 tunnor salt årligen vid anläggningen och 40-70 fat tran. Under andra halvan av 1790-talet var produktionen i allmänhet lägre, mellan 2 000 och 4 000 tunnor salt sill samt cirka 10 fat tran. 1796 köpte Kjellberg slutligen också Lunnevikens salteri och trankokeri. Ägare dessförinnan var troligen handelsmannen Sutthoff i Uddevalla och trankokeriet anlades 1790.

Som en följd av engagemanget i sillhanteringen blev Jonas Kjellberg också en stor redare i likhet med bland andra Peter Ekman (III). Det tycks dock som om Kjellberg var en mindre importör av salt än Peter Ekman och han köpte därför salt också av andra importörer. Kanske av Johan D. Wetterling som under början av 1790-talet tycks ha varit den störste saltimportören. 1795 förbrukade Kjellbergs sillsalterier 15 895 tunnor salt men Jonas Kjellberg importerade själv bara en del av detta. På hans egna fartyg transporterades 6 036 tunnor. Om allt det var hans egen import är oklart.

I stort sett all Kjellbergs export av sill gick österut och det medförde också att han blev importör av spannmål. Men han importerade även lin och hampa samt hudar från samma område. En del av sillen såldes också inom Sverige, den fördes till Bergslagen i utbyte mot varor därifrån och på fartyg till Stockholm och kanske även andra svenska städer invid Östersjön. I Kjellbergs fall gick exporten till Östersjön främst till de baltiska städerna Riga, Reval och Königsberg, inte i första hand till svenska Pommern som var fallet med Peter Ekmans export. En del export gick även till S.t Petersburg i Ryssland.

Sillverksamheten stod för ungefär hälften av omsättningen i Jonas Kjellbergs firma på 1790-talet, utlåningsverksamhet som han också bedrev med lönsamhet stod för 10%, resten stod i huvudsak rederiverksamheten för. Salt och spannmålsimport hade alltså inte alls lika stor betydelse för Kjellberg som för den samtida Peter Ekman.

1808 förändrade Jonas Kjellberg sin verksamhet. Han bildade ett handelsbolag tillsammans med kusinen Aron Kjellberg och den mångårige medarbetaren Johan Adam Stangenett. Detta bolag övertog sill- och rederiverksamheten. För de pengar Jonas Kjellberg fick genom försäljningen köpte han in godset Storeberg. Utlåningsverksamheten fortsatte han med i egen regi.

Andra källor:
Majornas historia, 2007
Unda Maris årsbok 2004-2008, 2008

 

Skärgårdsverk i södra Inland

Del 13 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det sydligaste sillsalteriet utanför södra Inland fanns utanför halvön Överön i Nordre älvs mynningsvik. Detta sillsalteri byggdes år 1787 på Lilla Bastö av C.E. Högström som för ändamålet arrenderat ön av dess ägare Sven Persson på Stora Bastö. Sven Persson hade inköpt öarna år 1775.  Högström byggde först ett trankokeri som dock snart kombinerades med ett sillsalteri. 1802 omfattde anläggningen 11 byggnader och hade nya ägare då Högström sålt skärgårdsverket året innan. 1809 gick verksamheten i konkurs, revs och monterades ner. Även på Överön själv fanns anläggningar , dels ett salteri och trankokeri som tillhörde J.C. Rooth och var uppfört 1790, dels Storenäs tillhörigt D. Zelling i Stockholm.

Det fanns också en del salterier länge med Nordre älv, I Kornhall fanns fyra mindre salterier varav tre också hade trankokeri. Ägare till de tre kombinerade verken (ett var) var C. Stenhammar i Göteborg, A. Juvens i Lidköping reps. H. Hellberg i samma stad. En N. Hellberg i Kungälv ägde ett skärgårdsverk vid Näsholmen och en Skaring från Lidköping ett vid Närberget. Vid Kastellegården fanns ett trankokeri tillhörigt överste J.W. Tranefeldt.

Även inne i Kungälvs stad fanns det sillsalterier. Alla sannolikt ganska små. I januari 1788 uppgavs att Conrad Anderssons änka hade ett salteri, David Lesle hade ett liksom Nils Hellberg, rådmannen P. Palmborg, Anders Strömbäck, D.M. Castensson liksom rådmannen och handlaren Nils Lidbom (han kan ha haft två). Dessutom fanns ett vid Högebro.

Närmast norrut från Stora Bastö ligger Saltö och där fanns också ett sillsalteri i slutet av 1700-talet, anläggningen förstördes av en storm år 1806.  Strax norr om Saltö ligger Fjällsholmen där skärgårdsverket Kringlan fanns. Detta ägdes fram till 1793 av rådman Jacobsson men övertogs av hans borgenärer som sålde det till Lars Heljesson som var bokhållare vid anläggningen. Vid sidan av Kringlan fanns på Fjällsholmen tre andra trankokerier varav ett hette Edsviken och ägdes av J. Sylvan i Ystad.

På Gillholmen fanns ett verk tillhörigt Arvid Walerius i Göteborg, vid Knarrevik ett som ägdes av J.G. Westerberg & Co, vid Kovikshamn ett ägt av Nicolas Swensson i Göteborg. Denne ägde också ett verk vid namn Näset (Sjöhåla). På Risholmen fanns ett skärgårdsverk ägt av  S. Blomdahl, på Ljungholmen en ägd av A. Siwertsson år 1787 och av Carl Tholander i Stockholm år 1809. På Lilla Ljungholmen ett verk, ägt av Peter Wennerholm.

Ytterligare lite nordvästut från Saltö ligger Brunskär där ett av de första skärgårdsverken kom att uppföras år 1757. Närmare bestämt uppfördes det på Lilla Brunskär och dess chef vid denna tid hette Jonas Westbeck. Brunskären var på denna tid kronoholmar och bland befolkningen fanns förutom sillarbetare också fiskare och lotsar. Efter att sillen försvann 1809 minskade befolkningen snabbt på ön. Skärgårdsverket ägdes av B.M Björkman i Stockholm.

Mellan Brunskär och Rörö ligger Flatskären eller Flatorna som började befolkas redan tidigt under sillperioden, närmare bestämt 1747. 1797 hade Flatorna 60 invånare. De tre olika öarna Nole Flatan, Brända Flatan och Södra Flatan hade varsitt skärgårdsverk. Det första uppfördes 1787 och ägdes av D.M. Castensson i Kungälv. Ytterligare ett byggdes 1794 och ägdes av A.P. Oterdahl & Son. 1807 brann verket på Brända Flatan ner och 1814 stängdes det sista av de tre, Nolflatans skärgårdsverk. Ytterligare åtta år senare, 1822, flyttade skärens sista invånare därifrån.

På Stensholmen och det med Stensholmen sammanbyggda Rörholmarna rakt utanför Toftahalvön i Hålta socken i nuvarande Kungälvs kommun låg tre stora salteri- och trankokerianläggningar. Den största ägdes av Christian Helmich Åkerman år 1787, ägare till Tofta herrgård.  Detta trankokeri, byggt av Peter Ekman 1778, hade hela 36 kittlar och var det största i hela Bohuslän. Enligt de flesta källor tycks Ekman ha sålt detta verk till F.M. Åkerman år 1784. Enligt en del källor verkar det dock som han behöll en andel i Stensholmens trankokeri. Stora Rörholmens sillsalteri som producerade 5 000 tunnor salt sill per år ägdes också av Åkerman medan Lilla Rörholmens skärgårdsverk år 1787 ägdes av Niclas Arfvidsson och 1803 av P.B. Hammar.

På Stensholmen fanns också en illa beryktad krog. 1812 hade alla sillsalteri- och trankokningsanläggningarna på Stensholmen stängts och monterats ner. Rörholmarna var fortsatt befolkade som fiskeläge intill 1912 då det sista huset också monterades ner och flyttades till fastlandet. Ägare till Stensholmen och Rörholmarna tycks dock markägarna på Klåverön ha varit.

Den venezolanske frihetskämpen Franscisco de Miranda som 1787 var i Sverige och bland annat besökte affärsmannen John Hall som jag skrivit om på annan plats besökte också den bohuslänska skärgården där han bland annat beskrev en val som fångats på Älgöfjorden öster om Marstrand och förts till Stensholmen för att omvandlas till tran på Stensholmens trankokeri. Det hela beskrivs så här av Claes Krantz i boken Vinterland från 1957:

Av alla bohuslänska bilder från äldre tider vet jag ingen som förmedlar ett starkare intryck av vinter och frusenhet än den som sydamerikanen Francesco de Miranda i sin dagbok 1787 tecknade av en utflykt till skärgården.

Han huttrade både inomhus och utomhus och tyckte att kölden var djävulsk. Ändå kan temperaturen inte ha varit så värst låg, ty ingen is hindrade seglatsen mellan skären, och sillfisket pågick som bäst. Men Miranda var sydlänning och van vid ett annat klimat.

Det vintriga i hans impressioner hänför sig dock inte till de direkta påståendena om kylan, utan det kommer fram i hans glimtar från arbetslivet i skärgården just då. Den bild som frammanas, är inte bara vintrig utan arktisk: båtar och människor i rörelse och arbete med att inbärga havets silver, lekande sälar på klipporna och i centrum av tavlan en stor val upphalad på land och i färd med att styckas för kokning till tran. Läsaren får en vision av ishavskust.

Valen, en bjässe på sjutton meter i längd och tre i diameter, hade kommit inrusande på Elgöfjorden och gått på grund. Med otroligt besvär och användande av alla tänkbara tillhyggen hade den avlivats och förts till det stora trankokeriet på Stensholmen. I en tross som gjorts fast i stjärten hade åttio man halat men dragits med i vattnet nästan allihop när valen gjort ett slag.

Kolossen beräknades ge trettio tunnor tran. Miranda var inte den ende som noterade den levande råvarans ankomst till trankokeriet. En meddelare till Götheborgs Tidningar mätte upp kadavret, som befanns vara av honkön, samt åstadkom med tumstocken i handen en beskrivning av den stora damens alla intressanta kroppsdetaljer: ”Natten mellan d. 14 och 15 nov. inkom uti Elgöfjärden 1½ mil öster ifrån Marstrand en valfisk, kallad nordkapare, som morgonen därpå fångades på grund vid handelsmannen hr E. H. Åkermans på Stensholmen belägna trankokeri, därigenom att flera vässade järnstänger stöttes i densamma, sedan man med armstjocka nya trossar om stjärten, vilka söndersletos som trådändar, förgäves sökt draga fisken i land.

Valen var enNordkapare, en idag utrotningshotad valart. Åkerman ägde också ett trankokeri vid Tofta sjöbod.

På Långön, strax väster om Stensholmen låg ett annat större skärgårdsverk som anlades av Lars Kamp efter att han köpt Långön år 1758. Då var ön troligen obebodd. Vid Slevesund invid Långön fanns ett mindre salteri med samma ägare. 1773 sålde Kamp Långön med flera öar inklusive de salterier och trankokerier som anlagts på öarna till Jonas Borelius, borgmästare i Marstrand. 1780 sålde dock denne marken som då övertogs av sex fiskare, Lars Bengtsson, Sven Norling, Pehr Andersson, Eric Jonsson, Nils Olofsson och Peter Svensson. Nils Olofsson sålde sin andel till Sven Pehrsson år 1781 då denne återkom till Långön efter en period på Rörholmarna. Skärgårdsverket behölls dock av Borelius som senare sålde det till Innes & Tarras i Göteborg (det ska egentligen inte stavas Ennes, utan det handlar om Laurens Tarras halvbror Robert Innes).

Sven Pehrsson var också lots och det var hans söner efter honom. Sven Pehrson dog dock redan samma år han köpte Långön och hans fru Börtha Olofsdotter övertog verksamheten. 1792 sålde hon alltihop till sonen Engelbrekt Hansson. Under sillperioden kan Långön ha haft ett 50-tal invånare och en lotsstation. 1809 tog sillen slut. 1822 tycks den siste invånaren ha flyttat till Rörholmarna.

Söder om Långön och väster om Högön ligger skären Markattorna. På ett av dessa, Sleva, fanns ett skärgårdsverk. På Vannholmarna (det finns även andra öar med samma namn) väster om Långön och söder om Klåverön fanns också ett par stycken sillsalterier och trankokerier. Norr om Rörholmarna låg Otterholmens anläggningar (Holmen Grå), ett sillsalteri och trankokeri ägt av Anders Björnberg. I Tjuvkil på fastlandet fanns ett litet salteri.

På Kråkerön vid Skepphall fanns ett stort skärgårdsverk som också kallades Stora Kråkerön. Det ägdes av Niklas Björnberg.

 Älgön nordost om Marstrand låg salteriet Elgön (Gråverket) ägt av N. Treslow i Göteborg, Lammholmens skärgårdsverk ägt av J.O. Oterdahl  i Göteborg, Lilla Lammholmens skärgårdsverk år 1787 tillhörigt Lars Kåhre & Co och 1795 ägt av Olof Beckman & Schale samt Riddaretångens trankokeri.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget:

Eskil Olan, Marstrands historia, 1917

Läs mer: GP12,

Skärgårdsverk i Göteborgs skärgård

Del 12 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

I södra delen av nuvarande Göteborgs kuststräcka och i södra skärgården fanns inte så måmnga sillsalterier och ännu färre trankokerier. Men några fanns, det största fanns förmodligen på Känsö. I Långedrag fanns två mindre sillsalterier och på Styrsö Bratten fanns ett litet.

Den nyinrättade karantänen på Känsö drogs in redan i november 1772 eftersom pestfaran ansågs över. Brännöborna fick då åter tillgång till ön. Tre år senare gjorde sig Kronan av med karantänen genom att sälja anläggningen till en köpman i Göteborg, Nils Tengberg, som etablerade ett sillsalteri på ön. Grönländska kompaniet arrenderade i början av 1770-talet ön som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland.

1785 köpte handelsmannen Adam Gavin och tunnbindaren Robert Smitt sillsalteriet. Gavin slöt 1794 ett avtal med Brännö åbor där han fick arrendera Känsö på 50 år med förbehållet att åborna hade rätt till mulbete, torvtäkt och fiske. Även ett trankokeri anlades ihop med salteriet. År 1800 uppfördes också en tunnbindareverkstad för att förse salteriet med tunnor till sillen. Denna byggnad kom senare att nyttjas i den nya karantänen både som sjukhus, bagarstuga och mangelbod. Byggnaden finns ännu kvar och är därmed Känsös äldsta byggnad. Vid behov utnyttjades också Känsö som station för karantänsbevakning och under tiden oktober 1797 till februari 1798 var skepparen Erik Wijk förlagd dit för detta ändamål. Denne Erik Wijk var far till Olof Wijk d.ä., grundaren av det wijkska handelshuset.

Under 1800-talets början härjade gula febern i Spanien, vilket medförde att Sverige åter beslutade att Känsö skulle brukas som karantän. Gavin var vill dock inte detta då hans sillsalteri var mycket lönsamt. Efter långa förhandlingar kunde dock Kungl. Maj:t den 11 juli 1803 förordna en karantänsplats på Känsö. Anläggningen rustades hastigt upp och fartygen kunde omgående sättas i karantän. Våren 1805 tog staten upp förhandlingar med Brännöborna, som förklarade sig villiga att avstå Känsö under förutsättning av en skattelindring från 4½ mantal till 3½. Staten kunde dock inte få någon lagfart och i modern tid har Brännöborna tilldömts äganderätten till Känsö.

I norra skärgården och på Hisingen  fanns det betydlig fler sillsalterier och trankokerier än i södra Göteborg och södra skärgården.

På Hisingen fanns det sillsalteri och trankokeri vid Aspholmarna (2 salterier), Bratteberg vid Hjuvik ägt av J.P & N Holterman och byggt 1784, Brattholmen vid Hästevik ägt av Wahlberg & Wern, Krossholmen ägt av Low & Smith, Lilla Bockeskär (Varholmen) ägt av Samuel Dahlin & Johan Pettersson, Lilla Varholmsvik ägt av Arvid Wallerius, Lille Tummen (Hästevik), 1787 ägt av L. Fris & Co i Ystad  och 1794 av And. Blidberg i Göteborg, Masholmen (Varholmen, B.Bergman & Co), Marieberg, Porsholmen (John Hall & Co), Smedmansholmen (S.L. Linquist och A.W. Lindstedt), Stora Edet (Varholmen, J.D. Wetterling & Son),  Stora Varholmen (Olof Westerling & Co), Strömsund (Tumle) ägt av Arfvidsson & Söner, Södra Bockeskär (Peter Militz), Varholmen (J.O. Oterdahl), Varholms Vik (N.E. Ringius) och Örnekullen (P.G. Geijer). Vid Varholmen fanns det utöver dessa också flera andra mindre salterier.

Enligt en del uppgifter fanns det 53 trankokerier i Öckerö socken år 1778 och ett trettiotal skärgårdsverk år 1803. Flest fanns det på Kalvsund och Björkö, men även andra öar hade flera. 1788 ska det ha funnits 32 salterier och 24 trankokerier.

På Kalven (Kalvsund) fanns 1787 Jacobsberg (1799 ägt av Johan Jacob von Holten), Hasselgrens Salteri (egentligen ägt av J.G. Westerberg), Cornelius Wohlfahrts Sillsalteri och Trankokeri och Lilla Kalven (salteri och trankokeri) tillhörigt Lars Hegardt och 1790 Lars & Peter Hegardt i Stockholm, Johan Bagges sillsalteri och trankokeri, Olssons sillsalteri och trankokeri, Roos & Co salteri och trankokeri, ett trankokeri tillhörigt Svan & Svebelius sam Tornevikens salteri och trankokeri, 1787 ägt av O. Holmlin, 1793 av J. Sernström och 1806 av Zach. Wideberg.

Björkö huserade en mängd sillsalterier, främst på Björkö huvud och vid Bovik och på utholmen Ängholmen (Ängön) invid Bovik. Allt på östsidan (insidan av Björkö). 1788 och 1793 fanns det 16 salterier och ett tiotal trankokerier på Björkö och 1807 fanns det 19 stycken. En otrolig ökning sen 1775 då där bara fanns 7. 1793 beräknas cirka 260 personer ha fått sin utkomst från sillsalterierna och trankokerierna

Vid Bovik fanns 1787 totalt 10 stycken och på Björkholmen/Ängholmen 3. Några av dessa var Pjonken (Fr. Hummel), Sillsalteri och Trankokeri Boviks Udde (Kohagen) som år 1793 ägdes Andersson & Wohlfahrt men 1787 av Westerling & Co,  Flyberget, Sillsalteri och Trankokeri Ängholmen (Ängön) (ägt av Peter Ekman),  G.B. Santessons Sillsalteri och Trankokeriverk Ängholms udde (Kohagen), Skutholmen på Boviks ägor (från 1780-talets mitt ägt av Jonas Kjellberg), samt Wohlfahrts vid Rydsbo Huvud. Det sistnämnda fanns inte 1793, men däremot 1807. Hummels var nerlagt redan innan 1793 och 1807 var Santessons verk stängt.

Boviks udde var det största salteriet på Björkö och producerade år 1787 hela 12 482 tunnor sill.

Flyberget ägdes först av Lars Kåhre & Co och senare på 1790-talet till hälften av Peter Ekman och till hälften av Johannes D:son Wetterling.

Skutholmen ägdes av köpmannen Flygare innan Kjellberg köpte anläggningen. 1787 producerade Skutholmen mer än 6 000 tunnor salt sill och lite över 200 fat tran men på 1790-talet låg produktionen i allmänhet kring 3 000 tunnor salt sill samt mellan 50 och 100 fat tran.

Ängholmen köptes av Ekman redan år 1762 då anläggningen redan var under uppförande ocvh förutom denn anläggning så låg tre andra verk på de sammanhängande öarna Björkholmen och Ängholmen. Ägare till de tre andra verken på Ängholmen/Björkholmen var L.Bratt & Pettersson, A.W. Lindstedt och en man vid namn Jansson (1787 med M. Fredricii som ägare). Alla var de hemmahörande i Göteborg. Janssons var nerlagt år 1807 medan Lindstedts inte fanns 1793.

Peter Ekmans skärgårdsverk på Ängholmen besöktes den 26 november 1787 av kung Gustaf III. Detta besök beskrevs av amiral Carl Tersmeden på följande sätt i hans memoarer:

Konungen for i slup till handelsman Ekmans salteri på Hising, beledsagad under en haij av väl eclairerade båtar och slupar, 15 å vardera sidan, och tätt framför konungens slup en dylik med 12 brinnande facklor, den konungen gifvit namn av lysgubben. Alldeles främst af denna procession gick en stor båt med regementets janitscharmusique. Ekmans salteri var superb eclaireradt med lampor och alltifrån stranden med mareschaller upp till huset. H.M:t har besett tillvärkningarna af bägge slagen under fullt arbete, blifvit serverad refraichissements och uppehållit sig där till kl. 11 då han under samma convoy återkommit till staden och varit så nöjd med denna reception att Ekman fått ett vackert guldur.

På Björkö huvud fanns det minst 4 anläggningar. Två vid Huvudet ägda av Plancks i Göteborg rep. J. Sernström från Göteborg. Den sistnämnda var nerlagd 1807. De andra två fanns vid Huvud holme respektive Huvud hamn och ägdes av konsul Lieberg i Varberg rep. Sjöwall & Hemberg i Ystad. Det sistnämnda ägdes 1787 av P.Schuberg & Hegardt i Malmö. Tidvis fanns ännu fler anläggningar vid Björkö huvud. Många av de små anläggningarna bytte dessutom ofta ägare.

Vid Skarvik på västsidan av Björkö fanns 1793 inga men 1807 fyra salterier, varav två på Skarviks holme, ett ägt borgmästare Norling i Malmö och ett av Sven Svensson. Något av dessa kallades Marieberg. Salteriet i Skarvik ägdes 1793 av Mårten (Mårten Zachrisson?) och Planck i Göteborg (1787 förmodligen av P. Berg i Malmö) och salteriet Skarvik sund av Lieberg i Varberg.

Lägst söderut fanns en anläggning på Florentinskäret invid Framnäs på Björkö som tillhörde Nils Tengberg (ägde tidigare sillsalteriet på Känsö) och Jonas Tengberg år 1793. Invid den fanns yttterligare två vid Tommetaska varav en ägdes av Engelbrekt Olsson (salteriet drevs av Åkerman & Ström i Göteborg) och den andra av Hedman & Arvidsson år 1793, 1787 enbart av Hedman. Längre norrut på västsidan av Björkö fanns tre verk, Fredricsberg tillhörigt Niclas Jansse (1715-1818) år 1800, Lilla  Rörvik och Stora Rörvik. 1793 tycks Fredricsberg ha tillhört Janstedt (Jansse?) & Lidstrand.

Stora Rörvik tycks från cirka 1800 ha ägts av en J.F. Freundt tillsammans med M.A. Hävel. Det ägdes fram till mitten av 1780-talet av Kjellberg, först via firma Kjellberg & Hollbeck och sen av Jonas Kjellberg själv. På Kjellbergs tid producerades ungefär 2 000 tunnor salt sill och 20 till 30 fat tran per år vid Stora Rörvik. Kjellberg sålde anläggningen till handelsmännen Svan & Svebelius som ägde det 1787. Senare verkar det som om Svan blev ensam ägare.  1805 brann Stora Rörvik ner. Lilla Rörvik ägdes av Christian Liebeck och fanns inte år 1793.

Vidare fanns ett ett skärgårdsverk på Risö, en ö som också tillhörde Boviks ägor. Ägare till Risö var en man vid namn J.F. Wahlberg. Vid Bovik bodde som mest ungefär 500 personer.

Vidare fanns Röskär på Hälsö som år 1800 tillhörde A.M. Prytz och B.H. Santesson, på själva Hälsö fanns tre, två ägda av Th. Morsing resp. Hedenskog, båda köpmän i Ystad och det tredje större verket ägt av T.A. Aspelin från Stockholm. Det fanns en anläggning på Damholmen (mellan 1802 och 1822) som tillhörde Hyppeln, ägt av familjen Ekman.

Vid Långholmen på Rörö fanns ett verk (Boman, byggt 1808) och desutom fanns Blidbergs (1787), senare Gustaf Palms, vid Apelviken på samma ö. Tarras och Anderssons 1803 byggda skärgårdsverk på Rammen (holme tillhörande Rörö). På Rammen fanns också ett mindre salteri, Ramviken som anlades år 1805. Även på Rörö fanns  ett litet salteri med olika lokala ägare, Halaberget.

På Källö-Knippla fanns tre sillsalterier, ett vid Källöskär (mellan 1807 och 1816) ägt av Sven Hallin, ett i Linneviken och ett vid Laberget samt en bofast befolkning på 80 personer.

Gustaf Palm kom till Rörö efter att en tid ha arbetat på Eckerö salteri, ägt av Johannes D:son Wetterling, vid Mollösund och från 1805 på Flybergets salteri (också Wetterlings) vid Bovik på Björkö där han bosatte sig med sin fru Anna Christina Lundgren från Rörö. 1809 flyttade Gustaf Palm till Rörö och blev bokhållare vid Blidbergs sillsalteri och trankokeri. 1815 gick Blidberg i konkurs och Gustaf Palm övertog skärgårdsverket till en billig penning. Salteriverksamheten drevs vidare till nån gång i början av 1820-talet men trankokeriet monterades omedelbart ner och såldes.

1816 dog Anders Andersson som varit delägare i sillsalteriet på Rammen och ägare av den krog som fanns där. Krogen på Rammen lades ner och Gustaf Palm lät då inreda sin manbyggnad på salteriet på Rörö till krog. En av de som var anställda av Palm i hans salteri var dansken Christian Grønbeck.  Grönbeck och Palm är år 1824 Rörös rikaste invånare. Grönbecks son Hans-Petter Grönbäck byggde ett hus invid krogen på 1870-talet där han öppnade lanthandel. Idag bor släktingar till mig i såväl krogen som Grönbecks hus.

Skärgårdsverket på Västra Rammen som ägdes av L. Tarras och A. Andersson år 1803 var ett stort verk:

På västsidan byggdes 1803 Sillsalteri Och Trankokeri Wärket Rahmen. Det bestod av en rödmålad ”Caraktärsbyggning” i två våningar med kakelugnar och brutet tegeltak. Trankokeriet med åtta kittlar var femton meter långt och tio meter brett och hade också två våningar och tegeltak. Salteriet var stort, 55 x 10 meter, och till en tredjedel byggt på pålar ut i vattnet.

Därtill fanns tunnbindarnas hus, bodar, förråd, ”planer och brögger och hemlighus” och ute i vattnet en grumsdamm där avfallet spolades ut. Stanken var förfärlig, men här bodde under säsongen 80 personer: gälare, saltare, kokare, fyrare, tunnbindare.

Bokhållaren Anders Andersson som ägde halva anläggningen bodde här året om med sin familj i ett fint hus fyllt med stora skåp, matsalsmöbler, lampetter, speglar med förgyllda ramar, ostindiskt porslin och silverbestick. Han drev också en välbesökt krog.

Trankokeriet var igång dygnet runt hela säsongen, två, tre månader under vintern. Men efter fem år försvann sillen. Många trodde att det berodde på tunnbindarnas eviga bankande och kanonskotten från mistvarnare, saluter och örlogsskepp. Men sillen har kommit och gått i århundraden. 1824 var allt här nedplockat, raserat och sålt. Bara grunderna finns kvar i dag

Den siste invånaren på Rammen var salteribokhållaren Gabriel Möller och han flyttade till Rörö år 1824.

Andra källor förutom de som länkats och de som nämns i första inlägget är:

Eskil Olan, Marstrands historia, 1917
Bohus-Björkö – Mer om öns historia, 1988

Handelshusen i Göteborg och herrnhutarna

På 1790-talet och i början av 1800-talet gick en lång rad handelshus i Göteborg i konkurs. Det hade dels med olika krig att göra, dels berodde det på att sillen försvann och dels på kraschen som följde på den konstgjorda högkonjunkturen som kontinentalblockaden innebar. Men några firmor överlevde och gemensamt för flera av dem var att deras ägare tillhörde Evangeliska Brödraförsamlingen (herrnhutare, herrnhutism).

Herrnhutismen uppstod som en direkt fortsättning på Husiterna, eller kanske riktigare de Böhmiska bröderna, en reformrörelse inom den katolska kyrkan som uppstod i slutet av 1400-talet i Böhmen och Mähren. Man kallade sig själva för Bröderna och Brödraförsamlingen. Under århundraden förföljdes de ofta hårt och många flydde på 1700-talet till Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700-1760) gods Berthelsdorf i Herrnhut i Oberlausitz i nuvarande tyska delstaten Sachsen.

Evangeliska Brödraförsamlingen

Evangeliska Brödraförsamlingen

Där fick de skydd och där uppstod den rörelse som idag allmänt kallas herrnhutism och vars anhängare kallas herrnhutare men som officiellt heter Evangeliska brödraförsamlingen. På 1760-talet blev rörelsen en egen kyrka men i Sverige kom den främst att vara och förbli en inomkyrklig rörelse i den lutherska statskyrkan. Rörelsen var tidigt stor i Danmark och där skapade man mönstersamhället Christiansfelden fantastiskt liten klenod till stad. Från Danmark spred sig rörelsen till Norge och Sverige. I Norge dog den snart ut men i Sverige finns det fortfarande församlingar, en i Göteborg och en i Stockholm.

Den som drog igång den herrnhutiska väckelsen i Göteborg var fattighusprästen Johan Willin. Biskop Erik Lamberg som tillhörde den toleranta gruppen kyrkomän relativt den herrnhutiska rörelsen till och med berömde göteborgskaplanen Willin inför justitiekanslern. Lamberg gick dessutom ofta och lyssnade på Willins predikningar under 1760-talet. År 1766 var det Göteborgs tur att bilda societet. Börje Pihl blev föreståndare för göteborgskretsen 1767. På sin lista över ”syskon” kom han upp i cirka 150 stycken.

Johan Wingård vigdes 1780 till ny biskop över Göteborgs stift. Redan under sin tidigare ämbetsperiod i Stockholm hade han kontakter med brödrakretsen. Han stödde också brödraförsamlingen i Göteborg och lade ett gott ord för dem när de sökte tillstånd att bygga en församlingssal. Han besökte regelbundet societetens möten. Willin öppnade år 1767 också en skola för fattiga barn på Stampen nära fattighuset. De första föreståndarna för denna var Peter Ekman (III) och G.B. Santesson, båda vänner till Willin och sedermera medlemmar i den herrnhutiska församlingen i Göteborg.

Församlingen i Göteborg fick 1785 eller 1786 en egen församlingslokal på Kungsgatan 45 genom Sven Linhults (1731-90) försorg. Han köpte ena gårdshalvan 1767 och den andra 1786 och överlämnade husen till Evangeliska Brödraförsamlingen 1787 startades en skola i huset, ansedd som Sveriges första egentliga flickskola. 1799 öppnades även en pojkskola. Vid branden år 1802 förstördes samtliga hus i kvarteret. Ett nytt stenhus i två våningar invigdes 1804. Skolan upphörde 1859.

Bland tidiga herrnhutare i Göteborg märks Hans Calmes, Gustaf B. Santesson, Jonas Kjellberg (1752-1832), Peter Ekman (II)), Sven Eriksson Kullman (1715-1762) och hans fru Maria Hülphers (1731-87). Herrnhutare var troligen även paret Kullmans barn, Christina Kullman (1751-1814) gift med Gudmund Dahl (1739-1826) också han herrnhutare, Elisabeth Kullman (1752-91) gift med skeppsmäklaren Johan Håkan Leffler (1745-1813) i dennes första gifte, Sven Petter Kullman (1755-89) gift med Britta Dorotea Böker i hennes första gifte, Maria Kullman (1757-81), gift med Jonas Malm (1745-1808) i hans första äktenskap, Erik Svensson Kullman (1758-1804), gift med Anna Bauer (1768-1834). Många framgångsrika företagare, handelsmän och köpmän i Göteborg tillhörde den Evangeliska Brödraförsamlingen. Några av dem har jag redan räknat upp.

Speciellt tycks herrhutarna ha varit verksamma inom sillhanteringen och förutom redan nämnda Peter Ekman (III), Jonas Kjellberg, Dahl, familjen Kullman och Santesson så var Benjamin Bagge, Sven Linhult (ofta skrivet Sven Lindhult), Christian Schönfeldt, Anders Lesse, Henrik Törner Planck, Gabr. Brusewitz (svåger till Peter Ekman (III), Lars Kåhre och  J.P. Holterman. Andra kända personer som var herrnhutare var poeten Bengt Lidner (1757-93), hans föräldrar Olof Liedner och Margareta Elisabeth Boethius (syster till Peter Ekmans fru), bokhållaren vid Ostindiska kompaniet Samuel Aurell (som Margareta Elisabeth Boethius gifte sig med i sitt andra äktenskap).

Även de flesta övriga nära släktingar i familjerna Aurell och Ekman tycks ha varit herrnhutare. Peter Ekmans söner Johan Jacob Ekman och Gustaf Henrik Ekman fick båda gå på herrnhutarnas internatskola i Christiansfeld i Danmark. Det fick även den äldsta systern Anna Margaretha Ekman. Johan Jacob Ekman flyttade dessutom år 1787 vidare till den herrnhutiska skolan i Niesky för utbildning till att arbeta i Brödraförsamlingens tjänst. Även Santesson, Planck och Dahl skickade sina barn till skolan i Christiansfeld. År 1787 lämnade de två barnen Ekman på skolan densmma och då fanns inga svenska barn kvar där. 1701 rest Johan Jacob Ekman hem från Niesky. Anna Margaretha Ekman var från 1799 gift med grosshandlaren Nils Fredrik Wahlberg.

Efter att frun dog gifte Samuel Aurell om sig med Anna Elisabeth Wallerius som var syster till Arvid Wallerius med vilken Peter Ekman hade många affärsförbindelser av olika art. Syskonen Wallerius far Erik Wallerius var gift med en syster till Peter Ekman.

I samband med att Sven Linhult byggde församlingslokalen till Evangeliska Brödraförsamlingen efter ett biskopsval som gått herrnhutarna emot så utbröt en schism bland dem. En grupp ville fortsätta bedriva verksamheten inom statskyrkans ram, en annan ville bedriva den självständigt. Den förstnämnda gruppen med bland annat familjen Santesson, Jonas Kjellberg och Henrik Törner Planck lämnade då Evangeliska Brödraförsamlingen. Sven Linhult testamenterade också hela sin förmögenhet till Evangeliska brödraförsamlingen i Göteborg när han dog barnlös år 1790.

Flertalet av de herrnhutisk affärsmännen var engagerade i sillhantering men de tycks inbördes ha haft nån slags arbetsfördelning för att inet konkurerra ut eller slå undan fötterna för varandra. Sålunda var Lars Kåhre Göteborgs störst saltimportör medan Ekman och Kjellberg som också importerade salt gjorde det i mindre utsträckning. Kåhre hade inga större sillsalterianläggningar men ett stort trankokeri och andel i ett mindre trankokeri medan Ekman och Kjellberg hade flera skärgårdsverk var och främst var fokuserade på export av salt sill samt import av spannmål från östersjöområdet dit sillen främst exporterades.

J.P. Holterman ägde flera sillsalterianläggningar och trankokerier ihop med J.C. Böker eller med brodern N. Holterman. Dessutom var den Holtermanska firman spannmålsimportör, saltimportör och järnexportör. Santesson var också stor ägare av skärgårdsverk (salterier och trankokerier) medan Sven Linhult och Anders Lesse tillhörde de allra största trankokeriägarna. Anders Lesse ägde 4 trankokerier med sammanlagt 44 kittlar samt ett salteri medan Sven Linhult ägde 4 trankokerier med sammanlagt 48 kittlar plus ett salteri. Planck och Schönfeldt ägde för sin del ett antal sillsalterier ihop. Kullmans ägde några mindre salterier.

Den herrnhutiska företagargruppen kan sägas att i fler hänseenden stå i motsatsförhållande till den mer spekulativt inriktade gruppen av köpmän runt Ostindiska kompaniet. Den senare gruppen investerade en stor del av vinsterna i fastigheter och gods, i lyxkonsumtion och fester. Herrnhutarna lät i betydligt större utsträckning de införtjänta vinsterna stå kvar i företagen. Något som gjorde att de företag som ägdes av herrnhutare sällan gick i konkurs när de fick problem utan överlevde de olika finanskriser som regelbundet drabbade det ekonomiska livet och samhället. Exempelvis finanskraschen i Nederländerna 1772, motsvarande krasch 1780-83, finanskraschen i Sverige 1785-87 och den vid kontinentalblockadens slut.