Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Trankokeri

Joseph & Olof Hall

Joseph Hall (1754-1820) var stadsmäklare och ägare av flera sillsalterier och trankokerier i Göteborg. Han var kusin till den mycket rike John Hall d.ä. och gift med Anna Elisabeth Westerling (1763-1813), dotter till Olof Westerling, i sitt andra äktenskap. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Elisabeth Lönholm (1754-84). De fick inga barn som överlevde till vuxen ålder. I äktenskapet med Anna Elisabeth Westerling fick han tre barn, Olof Hall (1789-1863), Anna Margareta Hall (1792-1828) och Karin Hall (1797-1881). Anna Margareta Hall var gift med Christian Fredrik Damm (1788-?) och Karin Hall med Johan Henrik Damm (1786-1835). Joseph Halls syster Maria Hall var gift med J. Ad. Burtz, kapten i Ostindiska kompaniet.

1807 var Joseph Hall i USA och under några år var han superkargör på US-amerikanska fartyg.  Från 1811 var Joseph Hall göteborgsrepresentant för Bostonhandelsmannen och järnimportören William Gray. 1813 blev sonen Olof Hall hans kompanjon i grosshandlarfirman i Göteborg. Deras firma var en av de större järnexportörerna i Göteborg vid denna tid, mycket tack vare de goda kontakterna Joseph Hall hade i USA.

Andel av järnexporten från Göteborg 1815

Low & Smith 17 %
AP Frödings Enka 13% (hette tidigare Holterman & söner)
Jos. & O. Hall 13 %
Olof Wijk 12 %
Rob Dickson & Co 6 %
Malm & Söner 6 %
D. Carnegie & Co 4 %
Niklas Björnberg 3 %

Trots kapital från USA och bra affärsförbindelser i landet fick firman stora problem vid kontinentalblockadens slut. 1816 gick firman i konkurs, en av de större som vid denna tid hade ägt rum i Göteborg. Huvuddelen av firmans skulder var till firman Bainbridge & Brown i London och till William Gray.

Advertisements

Lamberg

I början av 1770-talet ägde handelsmannen Johan Anders Lamberg (1712-83) ett sillsalteri och trankokeri vid Sörhall på Hisingen. Förutom detta ägde han eller ägde andel i den Sandbergska klädesfabriken, det Schutzka kattunstryckeriet, en stärkelsefabrik i Getbergsäng åren 1752-77 och ett färgeri. Dessutom odlade han tobak. Johan Anders Lamberg var gift med Elisabeth Söderberg (-1768) och son till Petter Lamberg och Sofia Schröder.

J.A. Lamberg var en av Göteborgs störst tyg- och klädeshandlare. Huvuddelen av den Sandbergska fabrikens tillverkning såldes genom honom och så var fallet mde de felsta textilfabrikerna i Västsverige, såsom klädesfabrikörerna J & C Coopman, tygfabrikören Peter Coopman (tillsammans med J.A. Lamberg från 1745 förordnad som föreståndare för stadens spinnhus), sidenfabrikören Thomas Fehman, silkesfabrikören Johan Hellman och dessutom pappersfabrikören Daniel Schiller liksom fabrikörerna Svanberg & Zachau i Mariestad. Också Alströmers Alingsås manufakturverk sålde en del av sin produktion genom Lamberg. J.A. Lamberg var dessutom en stor importör av textilier och andra produkter för textilindustrins behov liksom av kolonialvaror och salt.

Från 1768 drevs firman tillsammans med sönerna Peter Lamberg och Carl Lamberg samt svärsonen Carl Carlsson under namnet J.A. Lamberg & Söner. 1780 dog Carl Carlsson och Peter Lamberg lämnade firman för att starta egen verksamhet i firman P.Lamberg & Holst tillsammans med någon Holst. Firman fick då namnet J.A. Lamberg & Son. På grund av ekonomiska svårigheter vid mitten av 1770-talet tvingades firman sälja sin andel i kattunstryckeriet, stärkelsebruket och tobaksodlingarna år 1777. Vid J.A. Lambergs död drevs firman vidare av sonen Carl Lamberg.

Värdshuset och nöjespalatset Vauxhall i Masthugget startades på initiativ av Peter Lamberg. Vauxhall öppnade 1773. 1779 sålde Peter Lamberg inrättningen till doktor Evald Riben, som i sin tur redan 1780 överlät den till källarmästare Samuel Gabrielsson. Åtta år senare köptes Vauxhall av grosshandlare Samuel Dahlin, och därefter av direktören för Ostindiska kompaniet Martin Törngren och senare av hovsekreterare C V Hjelm.

Jan (Johan) Lamberg (1771-1834) var son till handlanden Peter Lamberg (1742-99) och Sara Charlotta Kåhre. Peter Lamberg var i sin tur son till Anders Lamberg och Elisabeth Söderberg. Sara Charlotta Kåhre var sannolikt syster till handelsmannen Lars Kåhre vars dotter Maria Juliana Kåhre (1778-1845) var gift med sin kusin Jan Lamberg. Peter Lambergs dotter Charlotta Lamberg var gift med grosshandlaren Johan Jacob Hammarberg (1774-1838) som var delägare i firman AP Oterdahl & Son. Deras son var Peter Hammarberg (1814-88) som var en av Göteborgs viktigare grosshandlare på 1800-talet.

Vid David Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma (Erskine & Mitchell). Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell innan dess. Jan Lambergs son Gustaf Lamberg (1800-66) var delägare i Carnegie mellan 1828 och 1841.

Anders Lamberg (1778-1855), bror till Jan Lamberg, var stadsmäklare.

Jan Lambergs dotter Sofia Vilhelmina Amalia Lamberg (1820-95) var först gift med löjtnanten Karl Sebastian Tamm, sen med fideikommissarien Sten Vilhelm Teodor Ankarcrona och slutligen med Carl FB von Bergen (1838-97) i dennes första äktenskap. En annan dotter till Jan Lamberg var gift med John Barclay (1810-67).

Samuel Schutz

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Flera av hans söner blev mycket framgångsrika. En av dem var nedan nämnde Jacob Schutz. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756). Peter Bagges fru Anna Christina Thorsson (1711-79) var i sin tur dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och dennes första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstående personer med samma efternamn. Jacob Schutz fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78).

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Samuel Schutz var därmed en av Göteborgs viktigare exportörer av salt sill och tran. Dessutom en stor importör av salt och spannmål. Sillen exporterades i huvudsak till Östersjöomårdet och spannmål tog man som returlast. Salt importerades från Portugal för att användas i sillhanteringen. Under 1780- och 1790-talen hörde Samuel Schutz till Göteborgs större importörer. Värdemässigt var Samuel Schutz den fjärde största importören i Göteborg år 1790.

Westerling

Olof Westerling d.ä var handelsman i Göteborg. Han son Olof Westerling d.y. (1728-88) var en av de största handelsmännen i Göteborg med ägarandelar i flera stora sillsalterier och trankokerier. Den yngre fick burskap 1763 efter att tidigare ha arbetat åt Niclas Sahlgren.

Olof Westerling d.y. var en av Göteborgs större sillexportörer och en stor importör av framförallt salt, men även av spannmål. 1777 var Westerling den sjätte största importören i Göteborg för att 1790 vara näst störst. Sillsalterier och trankokerier som Westerling ägde var bland annat; Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund, Havden i Stenungsund, ett sillsalteri i Masthugget, Stora Varholmen samt Boviks udde på Björkö, Westerling var förutom ägandet i sillbranschen också delägare i Varvet Kusten. Firman drevs vidare av änkan efter Olof Westerling d.y.s död.

I sitt första äktenskap vara Olof Westerling d.y. gift med Margareta Wohlfahrt (1741-68) och sedan med Catharina Oterdahl (1741-98). I det första äktenskapet föddes sonen Olof Westerling (1764-?) och döttrarna Catarina Regina Westerling (1766-?) och Anna Elisabeth Westerling (1763-1813). Anna Elisabeth Westerling var gift med handelsmannen, stadsmäklaren och skeppsklareraren Joseph Hall (1754-1820), kusin till John Hall d.ä., i dennes andra gifte. Catarina Regina Westerling var gift med stadskirurg Anders Brulin.

Ahlroth

Anders Ahlroth (-1738) fick 1720 burskap som handlande i Göteborg. Han var gift med Catharina Sillander, syster till handlanden Johan Sillander. Han var delägare i en strömbåt (båtar för transporter på Göta älv). Han bror Lars Ahlroth (-1740) var ålderman för strömbåtsgillet och fick burskap som handlande år 1733. Han var delägare i flera strömbåtar.

Anders Ahlroth och Catharina Sillanders dotter Helena Ahlroth var gift med handlanden Niclas Staaf (-1748) medan dottern Ingrid Ahlroth (-1799) var gift med David Olbers.

Sonen Magnus Ahlroth (-1773) var gift med Maria Elisabeth Matzen (1744-), dotter till Niclas Matzen (1710-75) och Elisabeth Schale (1716-61).  I sitt andra äktenskap var Niclas Matzen gift med Maria Hülphers (1731-87) som tidigare hade varit gift med Sven Eriksson Kullman.

1770 var Magnus Ahlroth en av Göteborg största importörer, sannolikt huvudsakligen av salt då han var en stor delägare i sillsalterier och dessutom en stor exportör av sill och tran. Vid sin död ägde Magnus Ahlroth 1/6 i trankokeriet Röda Sten, en masthamn, hälften i salteriet Eriksberg, hälften i dito Björköhuvud, 1/3 i en strumpfabrik, gården Balltorp, ett kronoskatterusthåll Stenhult i Romelanda, det till detta hörande Rosbacka, 1/8 dels hemman samt hus och gård i Kungälv, ett tegelbruk vid Kungälv jämte lyckor och intäkter därstädes, tillsammans värt 11025 d. smt, andelar i 7 fartyg 14474 d., aktier i Ostindiska kompaniet för 1000 d. samt en barackbyggnad för 725.

Svalin – sillsaltare och trankokare

Del 18 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Anders Svalin (1734-99) var först anställd hos Johan Carl Böker (1734-88) men fick senare fick burskap själv. Anders Svalin liksom brodern Peter Svalin (1729-98) var ägare av en rad sillsalterier. Peter Svalin var anställd som kontrollör vid Ostindiska Kompaniet och Anders Svalin köpte Tjolöholm i Halland där han sedan bosatte sig.

Bröderna Svalin ägde trankokerier på Klädesholmen och Koholmen (Solvik och Hästevik), vid Nordviksstrand på Tjörn, Fiskebergets trankokeri vid Mollösund samt Källviks trankokeri i Kville socken i norra Bohuslän. Vid bröderna Svalins död övertogs flera av sillanläggningarna av Johan Svalin (-1818), son till Anders Svalin ochNiklas Heegh (-1813), gift med Maria Svalin (1771-1841) i sitt andra äktenskap. I sitt första äktenskap var han gift med Elisabeth Kullman (1752-91) som  var syster till Sven Petter Kullman (1755-89), gift med Britta Dorotea Böker, dotter till J.C. Böker.

Peter Ekman och sillen

Del 15 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Peter Ekman (III, 1740-1807) inträdde 1761 i faderns (Peter Ekman (II)) handelsfirma som var fokuserad på trävaru- och järnhandel. Innan dess hade han varit praktikant på ett handelshus i Amsterdam och arbetat på Christian Arfvidssons firma. Han grundade också en egen affärsverksamhet som främst fokuserade på sillsaltning, export av sill och import av salt och spannmål. Det första sillsalteri han övertog var Ängholmen invid Bovik på Björkö som han köpte år 1762. Ursprungligen hade dettta salteri grundats år 1758 av Jacob Heggren och G.A. Strandberg, två tidigare skeppare i bröderna Arfwedssons fiskerikompani.

Kort efter att han inköpt Ängholmens salteri arrenderade han en tomt på intilliggande Björkholmen där han planerade att bygga ett trankokeri. Han överenskom snart att släktingen Magnus Thornton skulle flytta sitt trankokeri som låg utanför Gamle port (Kungsporten). Peter Ekman exporterade sin först saltade sill 1764 men lät också andra exportera sill från Ängholmen, exempelvis stockholmsfirman And. Joh. Tenggren. 1768 blev Peter Ekman medlem av Handelssocieteten i Göteborg med stöd av fadern och Gustaf B. Santesson som båda gick i borgen.

Peter Ekman

Peter Ekman var också svåger till Asmund Svan i Varberg, en annan handelsman med intressen i sillnäringen, oftast tillsamman med Kalmarköpmannen Hans Anders Svebilius. Peter Ekman samarbetade också nära med Gustaf B. Santesson och Lars Kåhre som bägge hade anläggningar för sillförädling vid Bovik och dessutom var herrnhutare. Även med släktingarna Arvid Wallerius och Asmund Svan samt dennes kompanjon Svebilius samarbetade han regelbundet.

Peter Ekman övertog och fortsatte under 1760-talet sin fars trävaruexport vid sidan av sin egen sillexport men omfattningen av denna minskade efterhand och på 1770-talet handlade det om små volymer.

För salteriernas räkning krävdes förutom sill också tunnor och salt. Material till tunnor köptes främst lokalt på Västkusten och från köpmän i Karlshamn och Karlskrona. En del tunnband importerades dock från Amsterdam.  Salt var ett större problem då det importerades långväga ifrån, från Frankrike, Portugal och Medelhavet. På 1760-talet importerade Peter Ekman en del salt, 1762 och 1764 ingenting, men resterande år i allmänhet mellan 600 och 1 200 tunnor (1765 enbart 185 tunnor och 1769 hela 1 501).

På 1770-talet upphörde saltimporten i egen regi för att återigen upptas på 1780-talet. Orsaken till att han slutade med saltimport var troligen att han inte längre exporterade trävaror. För att slippa gå barlastade till salthamnarna brukade man nämligen skeppa ut trävaror. Lars Kåhre levererade sannolikt huvuddelen av det salt  Ekman behövde under 1770-talet eftersom denne var Göteborgs störste saltimportör under perioden. 1778 köpte Peter Ekman exempelvis 800 tunnor salt av Kåhre. Han köpte dock även av andra, år 1777 av firman Joh. Ad. Moll i Stockholm. På 1780-talet hade Peter Ekman stora egna intressen i rederinäringen och kunde återuppta saltimporten i egen regi.

Huvuddelen av Peter Ekmans sillproduktion gick på export till hamnar i Östersjön men han sådle också en del till handelsmän i andra delar av Sverige som Johan Lidin och Charles Toutin i Stockholm, C.H. Lange i Visby, John Johnson i Karlskona, Lorentz Faxe i Malmö och Nils A. Ennes i Landskrona.

Viktigaste mottagarhamnar för exporten under 1770-talet var Stettin, främst firma Christ. Jac. Witte men även J.C. Helm och Joh. G. Simons änka, Riga (Stresov & Rolof), Danzig (Elliot, Barlov & Ellliot). Mindre delar av exporten gick vissa år till Cork och Bilbao. Toppåret för sillexporten på 1760-talet var 1769 med en export av 1 760 tunnor salt sill. Sillexporten varierade ganska krafigt mellan oliak år men trenden under perioden 1764-177 var stigande, från 1 350 tunnor 1764 till 2 973 tunnor 1777. Under denna period ägde Ekman enbart anläggningen vid Bovik. 1773 gick 1 771 tunnor av en total export på 2 530 tunnor till Stettin.

Den tran som tillverkades vid trankokeriet på Ängholmen/Björkholmen tycks till en början ii huvudsak ha sålts till såpfabriker, exempelvis den såpfabrik vid Magasinsgatan som ägdes av Hans Busck och Jacob Busck, men som på 1780-talet i praktiken drevs med kapital från Sahlgren & Alströmer. Vid konkursen i den sistnämnda firman köptes såpfabriken år 1785 av Lars Kåhre som sedan året däretter sålde den till Peter Ekman som drev fabriken tills den brann ner tillsammans med stora delar av Göteborg  år 1804. En del tran såldes uppenbarligen också till Lars Kåhre som sannolitk exporterade det. Vid mitten av 1770-talet upptog även Peter Ekman en egen export av tran däribland också en mindre mängd valtran som han köpt från Grönlandskompaniet.

Sillen exporterades som nämnt i huvudsak till Östersjöområdet och som returlast togs spannmål. Peter Ekman kom därmed med tiden att bli en av Göteborgs största spannmålsimportörer. 1776-1775 handlade det som små kvantiteter, men från 1776 sker en kraftig ökning av Peter Ekmans import. Han började nu troligen fungera som kommissionär för firman B.P. Vahl i Greifswald som var en stor spannmålsexportör. Senare blev firmor som B.P Vahl, Homeyer, Sonnenschmidt och Gottfrid Vahl hans viktigaste handelspartners i östersjöstäderna i nuvarande Polen (ex. Danzig) och dåvarande svenska Pommern (StettinGreifswaldWolgastetc). Huvuddelen av den spannmål som Peter Ekman importerade gick till bagerier i Göteborg.

Kring 1780 började Peter Ekman att investera i fler salterier och trankokerier, 17778 lät han starta bygget av ett större trankokeri på Stensholmen som stod färdigt 1780, men detta såldes redan 1784 till F.M. Åkerman,  som i sin tur snart överlät det till sin bror, C.H. Åkerman. I Stenung (nuv Stenungsund) byggde han ett salteri och trankokeri som stod färdigt år 1782. 1784 byggdes ett nytt trankokeri så att det sammanlagt fanns 16 kittlar. År 1785 sålde hand dock denna anläggning till Hans Anders Svebilius, Christian Beckman och Anders Sjögård för 6 500 rdr specie. 1780 köpte han också ett sillsalteri på Barlastkajen i Masthugget. Detta låg mellan två andra salterier ägda av John Christie respektive Robert Marshall. På spekulation köpte Peter Ekman ett nedlagt sillsalteri och trankokeri långt upp längs med Älven, i Västerlanda. Han sålde utrustningen och byggnaderna till olika köpare.

1785 köpte Peter Ekman in ett salteri i Mollösund, Kungsholmen, som ägdes av Erik Roberg. Medintressent i detta salteri var Anders Wennerström. 1787 byggdes salteriet ut och ett trankokeri med 8 kittlar uppfördes också. I slutet av 1790-talet utvidgades anläggningen med ytterligare ett salteri. Förutom sill saltades även torsk (kabeljo) i salteriet. Samma år, 1785, köpte Ekman en tredjedel i ett trankokeri med 12  kittlar vid Starrkärrstrand i Ödsmål norr om Stenungsund. De övriga tredjedelarna ägdes av Planck & Schönfeldt respektive Arvid Wallerius. Wallerius andel köptes snart av Peter Ekman och 1787 ägde han 2/3 av verket.  Några år senare ägde han 4/9 och resterande 5/9 ägdes av firma Wennerström & Bergman. 1797 såldes trankokeriet till Peter Tranman, tidigare bokhållare på anläggningen. Då tycks den ha haft 4 kittlar och var alltså avsevärt mindre än tidigare.

Förutom Wallerius andel i Starrkärrstrand köpte Peter Ekman år 1787 också Wallerius andel i ett aillsalteri vid Varholmsvik på Hisingen. Även i detta verk var Planck & Schönfeldt ägare av den andra delen. Detta salteri byggdes 1782 och tycks senare ha sålt tillbaka till Wallerius som 1793 stod som ensam ägare till anläggningen.

1787 blev Peter Ekman dessutom delägare i ett trankokeri på Lyr i Tegneby socken, Manneviken. Det röstade omedelbart upp och byggdes ut till 8 kittlar. 1790 ägde han 2/3 av detta verk och 1793 4/9. Övriga intressenter i verket var Arvid Wallerius och Wennerström & Bergman.  År 1787 var ett år av många investeringar för Peter Ekman och i Majorna köpte han Majnabbe salteri tillsammans med firman N. Matzen & Kullman för 4 052 rdr specie. Ekmans andel var bara 1/14. 1791 (sannolikt) såldes anläggningen till Jonas Kjellberg som också lät igångsätta trankokeri på platsen.

Efter Lars Kåhres död 1788 så köpte Peter Ekman tillsammans med Johannes D:son Wetterling Kåhres salteri Flyberget från dödsboet år 1790. Ansvaret för driften hade då varit Peter Ekmans sen Kåhres död. För sin andel betalade Ekman 1 000 rdr specie. 1790 var Peter Ekman också delägare i ett trankokeri i Hälleviksstrand på Orust vid namn Frederikskile. Huvudägare var då en Jacob Larsson. 1793 ägdes denna anläggning till 50% av Peter Ekman och till 50% av G.B. Santesson & Söner, senare ägde Peter Ekman 7 sextondelar. Trankokeriet uppfördes 1787. Från 1795 var Peter Ekman delägare i ytterligare ett trankokeri i Hälleviksstrand, också i detta med 7/16. De övriga delägarna i bägge verken var vid denna tid Santessons änka samt Johan Peter Berg i Göteborg. Fram till 1790 ägdes det stora verket med 12 kittlar av Sven Linhult.

Av Peter Ekman helägda eller delägda skärgårdsverk

Ängholmen 1762-1802
Stensholmen 1780-1784
Stenung 1782-1784
Barlastkajen 1780-1802
Kungsholmen 1785-1802
Starrkärrsstrand 1785-1797
Varholmsvik 1787-1793
Manneviken 1787-1802
Majnabbe 1787-1791
Flyberget 1790-1802
Frederikskile 1790-1802
Hälleviksstrand 1795-1802

Investeringarna och uppköpen av fler salterier och trankokerier innebar en stark ökning av Ekmans produktion av salt sill och tran samt en lika stark ökning av exporten. Från en export av 3 145 tunnor sill och 54 fat tran år 1778 ökade exporten till 10 176 tunnor sill och 2 055 fat tran år 1788. Toppåret för export av salt sill var för Peter Ekmans del år 1790 då han exporterade 15 092 tunnor medan den största tranexporten ägde rum 1794 med 5 866 fat. Mellan 1787 och 1799 varierade exporten mellan cirka 9 000 tunnor och 15 000 tunnor salt sill per år medan tranexporten under samma tid varierade mellan 1 500 fat och nästan 6 000 fat.

Peter Ekmans andel av sillexporten från Göteborg under 1790-talet varierade mellan 5 och 10%, med topparna på 10% år 1791 och 1799 och den lägsta andelen på 5% år 1798. När det gäller tranexporten så stod Peter Ekman för mellan 7 och 17% under samma period, med toppnotering år 1794 och den lägsta andelen år 1795. Ekman var ensam aldrig den störste producenten av salt sill under något år på 1790-talet, men räknas Flyberget in i sin helhet så blir Ekman den största producenten.

Huvuddelen av sillexporten fortsatte gå till tyska Östersjöhamnar som Greifswald, Wolgast och Sttein medan huvuddelen av tranexporten gick till Västersjön, dvs hamnar i Västeuropa som Amsterdam, Hamburg, Bremen, Le Havre, Bilbao men en del exporterades också till östersjöstäderna. Returlast från Västerhavet var i huvudsak salt och från Östersjön spannmål.  Ekmans saltimport ökade under perioden men han stod trots det endast för en liten del av saltimporten, mellan 1 och 5% under hela 1790-talet. Genom den stora sill- och tranexporten blev Ekman även, vilket redan nämnts, en stor redare samt en stor importör av salt och spannmål. Om det ska jag skriva i annat sammanhang. En del av sillen såldes också inom Sverige, den fördes till Bergslagen, ibland i utbyte mot varor därifrån, och på fartyg till Stockholm och kanske även andra städer invid Östersjön.

Balansomslutning för ett urval av Ekmans handelspartners 1793
Gerhard Hinrich Walcke, Hamburg, 25 590
Homeyer, Wolgast, 20 033
Sonnenschmidts enka, Wolgast, 19 135
Gottfrid Vahl, Greifswald, 11 537
Sebert & Wilnach, Stettin, 6 057
BP Vahl,  Greifswald, 5 437
CF Pogge, Greifswald, 1 255
Friedrich Rütze, Wolgast, 963
Todd & Mitchell, Riga, 438
Claes Grill, London, 413

Walcke (som kom från Uddevalla) var Ekmans viktigaste kreditgivare och handelspartner när det gällde både sill- och tranexport, firmorna i Greifswald, Wolgast, Stettin och Riga var viktiga handelspartners för sillexport och spannmålsimport.

Peter Ekman avvecklade sin affärsverksamhet 1802-03 och flertalet av verksamheterna övertogs av firman Ekman & Co vars delägare var sonen Gustaf Henrik Ekman och G.R. Prytz.

Källor förutom det som länkats och de som nämns i första inlägget om sillhanteringen på 1700-talet:

Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Arne Munthe, Släkten Ekman, 1958
Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, 2011

Christian Arfvidsson och sillen

Del 14 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Christian Arfvidsson, senare Christian Arfvidsson & Söner, var fram till att firman fick problem år 1786-87, den största järnexportören i Göteborg med omkring 40% av den totala järnexporten. Firman var också en av de större brädexportörerna och sillexportörerna samt dessutom en av de större spannmåls-, salt- och sockerimportörerna i Göteborg.

En anledning till att Arfvidsson fick problem 1785-87 var de spekulationer och det fiffel som Carl Söderström ägnade sig åt. Fiffel som fick det stora handelshuset Sahlgren & Alströmer att gå i konkurs och som också nästan sänkte Christian Arfvidsson & Söner. Andra anledningar till rpoblemen var att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittisk-nederländska kriget upphörde och att britterna sänkte skatten på te vilket gjorde tesmuggling olönsam.

Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks viktigaste funktion som hamnstad var som omlastningsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Genom exporten av sill till Västindien blev Arfvidsson också intresserad av att bedriva annan verksamhet, däribland på en svenska kolonin S:t Barths dit han skickade en grupp med släktingar år 1785:

Paul Gustaf Teuchler hade av Christian Arfwidsson fått uppdraget att etablera ett Arfwidssonskt handelshus på S:t Barthélemy!

Uppstartningen avsågs ske baserat på den ekonomiska tillgång, som skeppslasten i sig innebar. Värdet uppskattades till 3 500 Pund Sterling. Därutöver, som det framkom senare, ansåg sig Teuchler med Christian Arfwidssons goda minne ha öppen och obegränsad kredit på banker i såväl Amsterdam som London. Med dessa gedigna förutsättningar borde det göteborgska handelshuset snabbt bli en ny och livskraftig tillgång i det Arfwidssonska handelsimperiet!

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Det hela avlöpte emellertid inte så bra, anledning var att växlar utställd med arfvidsson som garant protesterades på grund av fiffelaffärer och misstänkt svindleri i Sverige där Arfvidsson på olika sätt ansågs ha hjälpt fifflaren Carl Söderström. Arfvidsson & Söner samt Niclas von Jacobson hade dessutom konkreta planer på egen slavhandel:

Några köpmän (bla Niklas von Jakobsson) i Stockholm under handelshuset Arfwidsson & Sönder begär 1782 att få tillstånd att för firmans räkning få exportera slavar till Västindien. Planen var att med handelshusets fartyg avgå med franska varor till Mauritius (Isle de France) och sedan till kusten utanför Moçambique där man skulle lasta slavar som sedan kunde tas för försäljning till Västindien. Den svenska regeringen gav dock inte sin auktorisation vid det tillfället men uppmanade däremot köpmännen att på egen hand (och risk) driva en sådan handel.

Men åter till Sverige och sillen. Christian Arfvidsson & Söner var några av de första att satsa på insaltning av sill för export och hade mycket tidigt ett salteri inne i Göteborgs stad. Detta salteri var det största som fanns inne i Göteborgs stadoch drevs tillsammans med löjtnanten och stadsarkitekten Carlberg. Även i Masthugget hade Christian Arfvidsson & Söner tidigt ett sillsalteri. 1772 köpte den Arfvidssonska firman också Röda Stens sillsalteri och trankokeri i Klippan från Johan Cahman. Delägare i det verket var också Magnus Ahlrot och von Gegerfelt. På 1770-talet anlade Arfvidsson & söner också Wettersviks sillsalteri på Hisingen. Längre ut på Hisingen ägde Arfvidsson & Söner Strömsunds salteri och trankokeri på Stora Tumleheds ägor, detta såväl 1787 som 1797. Christian Arfvidssons son Niclas Arfvidsson ägde själv Lilla Rörholmens skärgårdsverk utanför Toftahalvön i nuvarande Kungälvs kommun. Det var ett salteri kombinerat med ett trankokeri med 12 kittlar.

På grund av krisen i den Arfvidssonska handelsfirman från mitten av 1780-talet var produktionen vid firmans sillsalterier och trankokerier låg eller obefintlig under slutet av 1780-talet. Vid Wettersvik tycks den helt ha legat nere fram till 1792. Efter att Christian Arfvidsson dött år 1799 tycks större delan av firmans kvarvarande sillverksamhet ha avvecklats och Niclas Arfvidsson kom istället att ägna sin tid åt de järnbruk han hade intressen i. 1803 ägdes Lilla Rörholmen av P.B. Hammar i Göteborg och 1806 såldes Röda Sten till G.B. Santesson & Söner. Wettersvik tycks ha lagts ner i samband med Christian Arfvidssons död.

Av den svenska exporten av saltad sill på 1760-talet gick ungefär 80% till Östersjöområdet och resten västerut. På 1770-talet gick cirka 70% till Östersjöområdet och 30% västerut. Dominerande exportör västerut var Christian Arfvidsson & Söner, men även Lars Kåhre, Robert Crosswall och John Hall borde ha varit viktiga exportörer västerut. Huvuddelen gick som tidigare nämnts till Cork, men en stor del även till Madeira och slavplantagerna där (5% i slutet av 1760-talet):

Först 1767 upptas en någorlunda regelbunden export till Västindien och då inte av järn utan av sill. Sillexporten blev omfattande och var den produkt som totalt dominerar fram till 1782. Förklaringen till sillexplosionen är inte enbart handelspolitisk. Det finns också ett samband med sillens vandringar. Under ett par perioder i historien har sill i mycket stora mängder gått in mot den svenska västkusten. En sådan period varade från 1700-talets mitt fram till 1808 då sillen försvann lika plötsligt som den uppträtt. 1758 exporterades hälften av all sill som saltades i Göteborg och Bohuslän och sillens tonnagebehov förklarar nästan ensamt ökningen av sjöfarten på Sverige under senare delen av 1700-talet.

Det finns också en intressant och närmast direkt koppling mellan sillexporten och slaverinäringen. Sillen var basföda både för slavar och soldater mot bakgrund av att den var billig och lätt att lagra under lång tid. I Västeuropa var det framförallt till staden Cork på den irländska sydkusten som sillen såldes. Där lastades Västindiefararna från London med saltad sill, saltat kött, fläsk och smör och andra förnödenheter för kolonierna i Västindien. Eftersom sockerproduktionen var den dominerade på öarna fanns det ett stort importbehov av livsmedel från Europa. En del av den svenska sillexporten gick direkt till Västindien och en del till Madeira där den också blev till föda för slavarna.

På 1780-talet minskade andelen såväl som mängden av den saltade sillen som exporterades västerut och utgjorde mellan 10 och 20% av den totala sillexporten. Minst var exporten till väst i slutet av 1780-talet och det kan mycket väl ha samband med de ekonomiska problem den Arfvidssonska firman då hade. I början av 1790-talet ökade exporten västerut något igen för att mot slutet av årtiondet minska till omkring 10% igen. I den storleksordningen förblev exportens västerut sedan till sillperiodens slut.

Huvuddelen av den fisk som exporterades som föda till Västindien kom från Kanada, men en del var också norsk sill exporterad via Köpenhamn. Från 1720-talet fram till 1750-talet dominerade norsk sill sillhandeln i Europa för då rådde det sillperiod i Norge. När den sen avlöstes av en sillperiod i  Sverige tog den svenska sillen och de svenska firmorna över handeln. Efter den svenska sillperiodens slut var det återigen sillperiod i Norge och sillexporten från Norge dominerade återigen handeln. Vid sidan av Göteborg var Uddevalla och Marstrand de viktigaste sillexporthamnarna i Sverige. På 1790-talet hade dock Kungälv en lika stor betydelse som Uddevalla medan Strömstad under hela perioden exporterade ganska blygsamma volymer.

När det gäller tranexporten var Göteborgs dominans ändå större än för den salta sillen. Tran exporterades västerut i större utsträckning än salt sill, på 1760-talet var det cirka 10% den först halvan och 40% den andra, på 1770-talet gick mellan 50 och 70% av tranexporten västerut medan andelen på 1780-talet minskat till omkring 40% och sedan skedde en successiv minskning tills sillperioden tog slut. Tran gick i huvudsak till större städer som Amsterdam, Hamburg, Stettin, Stralsund, Bremen, Bilbao och Le Havre där det användes som bränsle i lampor.

Christian Arfvidsson var försvarare av att sillindustrin skulle vara fri och utan statliga regleringar, monopol, privilegier och annat. Han agerade i Stockholm där han ofta uppehöll sig, som ett slags ombud, en ambassadör, för ekonomiska intressen i Göteborg som var företrädare för näringsfrihet och mot den vanliga manufakturpolitiken med privilegier och monopolkompanier som dominerade på 1700-talet.

I det arbetet hamnade han i konflikt med mäktiga stockholmsintressen i form av bröderna Arfwedson som från 1746 hade ett kompani, Fiskecompagniet, med monopol på på Nordsjöns och Östersjöns sill- och torskfiske samt val- och sälfångst. På grund av Christan Arfvidssons arbete upphörde detta kompani och dess monopol är 1757. Sannolikt hade Fiskecompagniet fram till dess varit en hämmande faktor för utvecklandet av sillfiske och sillindustri på Västkusten.

Bröderna Arfwedsson var också drivande för tillkomsten av Västindiska kompaniet som kom att omhänderta den ekonomiska verskamheten på den svenska kolonin S:t Barthelemy. 1786 ägde Arfwedsons 2,5% av aktierna i Västindiska kompaniet, redan nämnde Lars Kåhre ägde lika mycket. I stort sett alla stora handelshus i Stockholm vid den aktuella tidpunkten var intressenter i Västindiska Kompaniet.

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.

Åkerman – 1700-talets största trankokare

Del 10 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Erik Helmich Åkerman(1690-1763) var kapten vid Bohusläns regemente. Han var gift med Lena Greta Hasselberg (1717-86). Deras äldste son Christian Helmich Åkerman (1747-18?) blev grosshandlare i Göteborg och ägare till ett par att de största trankokerierna som fanns i Bohuslän under sillperioden på 1700-talet.

C.H. Åkerman var ägare till Tofta herrgård som var en egendom som var till för att försörja officerare vid Bohusläns regemente. Ett så kallat rusthållshemman. Åkerman byggde om herrgården i karolinsk stil.

På Stensholmen och det med Stensholmen sammanbyggda Rörholmarna rakt utanför Toftahalvön i Hålta socken i nuvarande Kungälvs kommun låg tre stora salteri- och trankokerianläggningar. Den största ägdes av Christian Helmich Åkerman år 1787. Detta trankokeri, byggt av Peter Ekman 1778, hade hela 36 kittlar och var det största i hela Bohuslän. Enligt de flesta källor tycks Ekman ha sålt detta verk till Fredrik Magnus Åkerman år 1784. Enligt en del källor verkar det dock som han behöll en andel i Stensholmens trankokeri. Stora Rörholmens sillsalteri som producerade 5 000 tunnor salt sill per år ägdes också av Åkerman medan Lilla Rörholmens skärgårdsverk år 1787 ägdes av Niclas Arfvidsson och 1803 av P.B. Hammar. Utöver detta ägde han även Bringebärsholmens stora trankokeri med 24 kittlar söder om Tjörn.

Mellan 1784 och 1794 drev Christian Helmich Åkerman också en mindre tobaksfabrik i Masthugget där han ägde en egendom. Han drev också ett bränneri på Tofta herrgård med stor produktion. Åkerman var däför förmodligen också en större spannmålshandlare i Göteborg.

Christian Helmich Åkerman var gift med Margareta Charlotte Arfvidsson (1757-1821) från en annan grosshandlarfamilj i Göteborg. Deras dotter Charlotte Åkerman (1782-1827) var gift med Niclas Oterdahl (1763-1844) , från ytterligare en annan rik göteborgsfamilj.

Yngre brodern till Christian Helmich Åkerman, Fredrik Magnus Åkerman (1754-1850)  var landskamrer. Han var gift med Niclas Oterdahls syster Ingeborg Oterdahl (1761-1825). F.M. Åkerman var också syssloman i konkursen för John Hall & Co. I likhet med Niklas Björnberg och David Low berikade han sig säkerligen på detta uppdrag.

De sentida bankdirektörerna (slutet av 1900-talet) i Skandinaviska Banken och SEB med namnet Åkerman bör på något sätt härstamma från denna (här beskrivna) släkt Åkerman i Göteborg.