Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Tobaksfabrik

J.A.Gradmans tobaksfabrik

Del 6 av 11 i serien Tobaksbolag

Kofferdikaptenen Johan Andersson Gradman (1772-1826) inköpte egendomen Gubbero i Göteborgs utkant 1807.  Han hade bland annat genomfört några resor till Ostindien på Ostindiska Kompaniets skepp, dock inte som kapten.

1814 anhöll han om att få starta tobaksspinneri och snusfabrik på egendomen men fick avslag med motiveringen att enligt 1739 års manufakturförordning var tobaksfabrikation en stadsmannanäring och Gubbero var då en lantegendom.

Genom kunglig resolution den 15 december 1815 beviljades dock hans begäran och 1817 fick han tillstånd att importera en större snuskvarn från London.
1817 deklarerade han en tillverkning med ett värde av 46 104 rdr men som snabbt sjönk till 13 000 rdr.  Rörelsen gick som synes till en början bra men Gradman fick efterhand penningproblem och då tre av hans fartyg förliste i en storm kring 1818 tvingades han göra konkurs 1819.

Hustrun, Johanna Elisabet Minten (1783-1853) inköpte då Gubbero samt tobaksfabriken för 13 500 rdr rgs. Makarna överlät dock driften till tobaksfabrikören P.C. Rettig från Gävle den 3 juni 1822 som den 8 oktober 1821 erhållit privilegium att driva tobaksfabrik i Göteborg.

Redan i mitten av 1822 ansökte dock makarna Gradman om att få återuppta tobaksfabriktion på Gubbero. Rettig försökte avstyra det men efter tvistigheter erhöll de resolution genom kungligt brev den 13 september 1822 att driva tobaksfabrik ”såvida de av samma plats äro lagliga innehavare”.

Gradmans fortsatte bedriva tobakstillverkning men nådde aldrig upp till den tidigare produktionen. Johan Gradman avled 1826 och änkan Johanna driver företaget vidare tills hon i kraft av en kunglig resolution av den 22 oktober 1828 överlåter rörelsen samt egendomen på sin broder handelsbokhållaren Johan Volrath Minten (1789-1851).

Den verklige ägaren var dock den i släkten ingifte ryske generalkonsuln Conrad Friedrich Lang (1775-1850) som flyttade in på Gubbero 1828 med sin hustru, änkan Sara Ekman, f. Minten. Hon var syster till Johan Minten.
Som rysk undersåte fick han ej köpa egendom i Sverige varför svågern fick uppträda som bulvan. Conrad Lang upptog också sin omyndige styvson, den 16-årige Oscar Ekman (1812-1907), i företaget.

Oscar Ekman arbetade sedan 1828 på grosshandalre Silvanders kontor för att lära sig handel. Silvander saluförde Gubberos produkter.

Då Oscar Ekman blev myndig övertog han enligt privilegium den 29 december 1834 företaget som kallades ”gamla tobaksfabriken” för att skilja den från Rettigs.

Oscar Ekman blev även delägare i firman J.F. Silvander samt rysk vicekonsul.
1845 blev Oscar Ekman kompanjon och disponent vid D. Carnegie & C:o.
Då han gjorde alltmer karriär inom andra affärsverksamheter och då han vistades längre tider i Stockholm överlät han företaget 1861 till C.D. Eggers som sedan 1847 drivit tobaksfabrik i Göteborg. Oscar Ekmans hustru hade avlidit 1861. Fastigheten Gubbero överlät Oscar Ekman på sin bror, kommendörkaptenen Emil Ekman som inflyttade på Gubbero.

Efter något år flyttade Eggers in verksamheten till sin befintliga tobaksfabrik vid Södra Larmgatan 22.

Advertisements

Paul Richard Melin

Paul Richard Melin (1769–1849) var son till Olof Melin (1727-1804) och bror till bl.a. grosshandlare Olof Melin (1763-1834). Han var gift med Sophia Henrietta Hellsten från 1802. De hade bland annat sonen Johan (Janne) Richard Melin (1809-1864)

Han var en framgångsrik köpman i Göteborg, som under kontinentalsystemet gyllene år i Göteborg skapade sig en stor förmögenhet. Som penningplaceringar köpte Paul Richard Melin herrgården Åreberg med stångjärnsbruk och kvarn i Kyrkefalla (nu Tibro), rusthållet Bosgården med kvarn, sågverk och pappersbruk i Sätila, och Åby frälsegård med tre närbelägna gårdar i Fässberg (nu Mölndal), varjämte han var delägare i Thorskogs bruk i Västerlanda.

1816 köpte han tillsammans med fadern, brodern Olof Melin, G. Borlind och N.A. Synnerberg också en tobaksfabrik för vilken Fredric Magnus Åkerman fick privilegium är 1810. Fabriken drevs via Paul Melin & Co som alltså ägdes av de nämnda personerna. Övertogs 1819 av brodern Olof Melin men fabriken lades ner redan 1820.

Gubbero

Del 22 av 32 i serien Landerier

Gubberon och Gubberoberg låg på den häradsallmänning som donerats till Göteborgs stad, och var tillsammans med Ranängarna betesmark för de omkringliggande örgrytegårdarna. Huvudbyggnaden – i nuvarande Kvarteret 69 Gubbero (då Landeriet nr 18 i 12:e roten) – uppfördes på 1750-talet av direktören i Svenska ostindiska kompaniet Magnus Lagerström och bevarades länge så väl till det yttre som till det inre av senare ägare. Från nuvarande Redbergsvägen gick en drygt 100 meter lång allé fram till huvudbyggnaden.

Den smålandsfödde garvaren Johan Fredrik Bauer (1729-1805) blev nästa ägare till Gubbero, och 1771 ansökte han hos tingsrätten om att få bebygga och odla upp en del av Gubberoberg. Bauer var dessutom jordbrukare i Kålltorp och Stora Rödjan, trankokare samt tegelfabrikör som arrendator av stadens tegelbruk. Han hade dessutom stadens fullmakt att från 1751 bedriva garverirörelse på andra sidan Gullbergsån, mitt emot Gubbero.

Sonen Johan Reinhold Bauer (1763-1801), kamrer vid militiestatens änke- och pupillkassa, tog efter faderns död över landeriet. Han var även innehavare av landeriet Kvibergsnäs 1778-1799. Johan Reinhold Bauer fungerade 1794 som ordförande i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. År 1807 köptes Gubbero av Johan Gradman, och då Gradman gjorde konkurs 1819 köpte hans hustru Gubbero från konkursboet för 13 500 riksdaler.

Under Johan Gradmans tid uppfördes på området en tobaksfabrik, där råvaran kom från Stampens tobaksplantager. Fabriken var i drift 1816-62. Gradman hade fått Kungl. Maj:ts tillstånd att anlägga ”Tobaksspinneri och Snusfabrik”. Under cirka 25 år var det stadens största fabrik i sin bransch. Verksamheten omsatte 13-15 000 riksdaler årligen. Efter Johan Gradmans död 1826 innehades den av hans änkefru J.E. Gradman, men redan den 16 september 1828 överlät hon privilegiet till sin bror Volrath Minten. Den 1 januari 1835 blev Oscar Ekman ny innehavare av fabriken, och han drev den fram till 1860. Därefter övertog C.D. Eggers fabriken, men drev den bara under cirka ett år.

Ekman hade redan från början – anonymt under sin omyndighet – varit delägare i verksamheten. Grosshandlare Johan Fredrik Silvander, kusin till fru Sara Lang som var gift med Oscar Ekmans styvfar, ansvarade för försäljningen av Gubberofabrikens produktion, och det föll sig därför naturligt att Ekman blev engagerad.

År 1828 såldes landeriet till den ryske konsuln i Göteborg, Conrad Friedrich Lang (1775–1850) och övergick sedan i styvsonen Oscar Ekmans ägo. Denne skänkte 1861 Gubbero till sin bror kommendörkapten Emil Ekman (1815-1900), som i sin tur skänkte en tomt från Gubbero – Höga Lyckan kallad – till byggandet av Sankt Pauli kyrka ovanför landeriet.

Under flera somrar på 1860-talet rådde det akut brist på dricksvatten i Olskroken och Bagaregården. För skattemedel grävdes därför en bra brunn på Gubbero år 1868. Vanligt folk tvingades dock att göra dagsverken hos Ekman för att få vatten. Fem år senare fick stadsdelen sitt första allmänna vatten. Gubbero hade 1869 ett taxeringsvärde på 8 000 riksdaler. År 1919 var taxeringsvärdet 55 000 kronor. Emil Ekman bodde kvar på Gubbero till år 1900 och hans fru till sin död 1907.

Landeribyggnaderna revs 1931-1934, och en stadsplan upprättades av Sten Branzell och Uno Åhrén. På området uppfördes 1937-1945 femvånings bostadshus i gult tegel. Arkitekter var bland andra R. Dahlberg, D. Grip och Erik Holmdal.

Av stadsfullmäktiges handlingar 1930 framgår vad som ingick i egendomen ”Gubbero” utöver landerimarken: ”Gubbero AB i egenskap av ägare till från 1 mantal Kärralund avsöndrad jord, kallad Gubbero, dels till 59/720-dels mantal Kålltorp Övergården, kallad Lilla Gubbero, och dels till 1.014 hektar, avsöndrad från 1/2 mantal Stora Torp, kallad Ranängsskiftet.

Åkerman – 1700-talets största trankokare

Del 10 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Erik Helmich Åkerman(1690-1763) var kapten vid Bohusläns regemente. Han var gift med Lena Greta Hasselberg (1717-86). Deras äldste son Christian Helmich Åkerman (1747-18?) blev grosshandlare i Göteborg och ägare till ett par att de största trankokerierna som fanns i Bohuslän under sillperioden på 1700-talet.

C.H. Åkerman var ägare till Tofta herrgård som var en egendom som var till för att försörja officerare vid Bohusläns regemente. Ett så kallat rusthållshemman. Åkerman byggde om herrgården i karolinsk stil.

På Stensholmen och det med Stensholmen sammanbyggda Rörholmarna rakt utanför Toftahalvön i Hålta socken i nuvarande Kungälvs kommun låg tre stora salteri- och trankokerianläggningar. Den största ägdes av Christian Helmich Åkerman år 1787. Detta trankokeri, byggt av Peter Ekman 1778, hade hela 36 kittlar och var det största i hela Bohuslän. Enligt de flesta källor tycks Ekman ha sålt detta verk till Fredrik Magnus Åkerman år 1784. Enligt en del källor verkar det dock som han behöll en andel i Stensholmens trankokeri. Stora Rörholmens sillsalteri som producerade 5 000 tunnor salt sill per år ägdes också av Åkerman medan Lilla Rörholmens skärgårdsverk år 1787 ägdes av Niclas Arfvidsson och 1803 av P.B. Hammar. Utöver detta ägde han även Bringebärsholmens stora trankokeri med 24 kittlar söder om Tjörn.

Mellan 1784 och 1794 drev Christian Helmich Åkerman också en mindre tobaksfabrik i Masthugget där han ägde en egendom. Han drev också ett bränneri på Tofta herrgård med stor produktion. Åkerman var däför förmodligen också en större spannmålshandlare i Göteborg.

Christian Helmich Åkerman var gift med Margareta Charlotte Arfvidsson (1757-1821) från en annan grosshandlarfamilj i Göteborg. Deras dotter Charlotte Åkerman (1782-1827) var gift med Niclas Oterdahl (1763-1844) , från ytterligare en annan rik göteborgsfamilj.

Yngre brodern till Christian Helmich Åkerman, Fredrik Magnus Åkerman (1754-1850)  var landskamrer. Han var gift med Niclas Oterdahls syster Ingeborg Oterdahl (1761-1825). F.M. Åkerman var också syssloman i konkursen för John Hall & Co. I likhet med Niklas Björnberg och David Low berikade han sig säkerligen på detta uppdrag.

De sentida bankdirektörerna (slutet av 1900-talet) i Skandinaviska Banken och SEB med namnet Åkerman bör på något sätt härstamma från denna (här beskrivna) släkt Åkerman i Göteborg.

Thorsson, Hedenberg, Örtegren – affärsmän, pirater och redare

Del 5 av 12 i serien Kapare och pirater

Cornelius Thorsson var en av Göteborgs framgångsrikaste köpmän under sin tid, slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Han var son till skepparen Tore Joensson och Elin Andersdotter (dotter till Jöns Andersson i Högen) samt bror till Anders Thorsson. Han fick burskap som handlande i Göteborg 1680 och var död 1727. Bland annat ägde han en såg i Trollhättan, Vitlanda hammarbruk i Tösse i Dalsland och Elgå bruk i Jösse härad i Värmland.

Sågen och bruket i Tösse övertogs av sonen Cornelius Thorsson d.y. (-1737) och Elgå bruk av svärsonen Christoffer Hedenberg till 2/3 och svärsonen Carl Gustaf Bagge med en tredjedel. Christoffer Hedenberg (-1740) var gift med dottern Elisabeth  (-1775) (omgift med Nils Lilliecreutz, död 1764) och Carl Gustaf Bagge med dottern Anna. Johan Andr. Olbers var gift med Cornelius Thorssons dotter Annika (-1709). Hans dotter Brita (-1742) var gift med Marcus Lewesen och hans dotter Helena Maria med tolagsmästaren Christian Graff (1705-1774).

Tre giftermål hade Cornelius Thorsson, först med Sara Andersdotter (-1710), förmodligen dotter till rådman Anders Svensson och Elisabet Gustavsdotter, i andra giftet med Margareta Schael (1672-1720), dotter till handlanden Johan Schael och Maria von Egmont och tredje gången med Hedvig Catharina Rutensköld(-1754), dotter till majoren Lars Rutensköld(-1731), och Maria Breitholtz. Hedvig Catharina Rutenskiöld gifte om sig med  Lars Gyllenhaal till Häringstorp.

Christoffer Hedenberg såväl som Cornelius Thorsson var delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet. Från 1711 ägde Hedenberg del i Kaparhuckerten Svensk Lösen tillsammans med Abraham Grill, Werner Groen, Carl Wattrang med flera. 1711 var han också kapten på denna. Även Erik Brinck och Johan Gustaf Ankarstierna var kaptener på Svensk Lösen.  1712 köpte han kaparfregatten Stenbocken på vilken han under samma år var kapten. Senare kaptener var E.Blom, J. Jürgensen-Molsund, Klas Ankarcreutz, Matthias Scheel, F. Lind och Jac. Forsman. År 1714 var Stenbocken utlånad till flottan. 1717 ägde Hedenberg tillsammans med Erik Brinck kaparhuckerten Cupido. 1720 hade han tillsammans med baron Erik Siöblad övertagit kaparhuckerten Hornbjässen från Ingela Gathenhielm.

Cornelius Thorsson ägde för sin del kaparen Anna Margaretha år 1711 och del i kaparhuckerten La Bonne Espérance från samma år. Andra delägare var Olof Häger, Magnus Månsson och Claes Habicht.

År 1723 fick Christoffer Hedenberg privilegium på ett tobaksspinneri i vilket en del vinster från kaparverksamheten investerades. Förmodligen var detta en fortsättning på Ingela Gathenhielms privilegium från 1721. I början av 1730-talet var fabriken Göteborgs näst största tobaksfabrik. Hedenberg ärvdes av sin fru Elisabeth som sålde sin andel i spinneriet till Hans Larsson Liedgren. Privilegiet och fabriken övertogs av denne tillsammans med Johan Örtegren (-1750) (son till Berndt Örtegren som var delägare i kaparfartyg, bland annat Västgöten, och redare) som från 1741 drev den själv. 1750 övergick den till Caspar Wohlfart(-1758). Caspar Wohlfart var gift med Anna Elisabeth Örtegren (-1760), dotter till Berndt Örtegren i dennes första gifte.

Anders Thorsson (-1711) och gift med Anna Thalena Gathe, därmed svåger till Lars Gathenhielm var sannolikt identisk med brodern till Cornelius Thorsson. Anders Thorsson var delägare i kaparfregatten Le Triumphant tillsammans med Berndt Örtegren, Lars Gathe, Christian Gathe, Olof Knape och Nils Nilsson, i Räven tillsammans med Abraham Bruhn, Jacob Bornander och Nils Thorsson (sannolikt ytterligare en bror). Han tycks också ha varit kapten på kaparhuckerten Onsala Galej.

Berndt Örtegren var gift med Rangela Liedgren (dotter till Lars Hansson Liedgren i dennes tredje och Elisabeth Matthiasdotter Rambeau i hennes tredje gifte) i sitt andra gifte och med Maria Thorsson Andersdotter (dotter till Anders Thorsson och hans första hustru Christina, om identifikationen av Anders Thorsson är korrekt) i sitt första. I de två äktenskapen föddes totalt 6 st barn Cornelius, Brita Maria, Anna Elisabeth, Christina, Johan och Catarina. Elisabeth Matthiasdotter Rambeau var syster till Johan Rambeau och dotter till Matthias Assmundsson och Brita Hansdotter.

Före äktenskapet med Elisabeth Matthiasdotter Rambeau hade Lars Hansson Liedgren (-1728) varit gift med Maria Jönsdotter död 1705, dotter av handlanden Jöns Andersson i Högen och Cecilia Svensson (en av dennes döttrar var gift med amiralitetskapten Hans Wulff och en annan med handlanden Cornelius Thorsson, se ovan). I Lars Hansson Liedgrens första äktenskap föddes sonen Hans Larsson Liedgren (1700-1741), som övertog Christoffer Hedenbergs tobaksspinneri år 1740 tillsammans med systersonen Johan Örtegren. Lars Hansson Liedgrens dotter i första äktenskapet, Maria Liedgren (1702-1740) var gift med Peter Wennerstierna. Hans Larsson Liedgren var gift med Britta Maria Camitz. De hade sex barn, Lars Liedgren, Johan Liedgren, Niclas, Samuel, Berendt och Maria Liedgren (var gift med Henrik af Dittmer), alla omyndiga vid faderns död. Hon gifte om sig med Martin Sandberg (-1759), textilfabrikör. Godsägarfamiljen som familjen Leffler gift in sig i och flertalet mer eller mindre kända människor med namnet Liedgren härstammar vad jag kan förstå från denna göteborgsfamilj (Släktforskarnas årsbok 1996).

Ytterligare en bror till Cornelius Thorsson tycks ha varit Johan (Joen) Thorsson som var skeppare.

Cornelius Thorsson den yngre var rådman och år 1731 också justitieborgmästare i Göteborg. Han var gift med Catharina Schutz (1712-48), syster till direktören Jacob Schutz, företagaren Johan Schutz och Samuel Schutz. Vid mannens död gifte hon om sig med bruksägaren Erik Kock. Mellan 1738 och 39 ägdes Vitlanda bruk av Samuel Schutz. Vid hans död blev Erik Kock ägare av bruket och när han dog år 1753 övertogs det av styvsonen Samuel Thorsson. Denne sålde bruket år 1779.