Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Tingstadsvass

Malaria – en klassisk göteborgssjukdom

Del 4 av 10 i serien Epidemisjukdomar i Göteborg

Malaria var en gång i tiden en vanlig sjukdom i Göteborg. Något som väldig få idag har kännedom om. Det var faktiskt en av de vanligaste sjukdomarna under 1700-talet och början av 1800-talet. Myggarten som spred malariaparasiten finns fortfarande kvar i södra Sverige och Göteborg men några malariparasiter finns inte längre då sjukdomen dog ut under 1800-talet.

I boken Göteborg. En översikt vid trehundraårsjubileet 1923 över stadens kommunala, kulturella och sociala förhållanden samt viktigaste näringsgrenar, skriver Karl Johan Gezelius om malaria att det fortfarande var oklart vad som orsakade sjukdomen och varför den försvann:

Före 1756, då första stadsläkarberättelsen utkom — regelbundet
offentliggjordes sådana ej förrän från 1851 — har man ifråga om sjuksiffrorna endast att hålla sig till prästerskapets anteckningar, som verkställdes i enlighet med kyrkolagens av 1686 bestämmelser. Enligt dessa anteckningar voro åren 1746 och 1751 svåra frossår.

Åren 1756—1760 var enligt stadsläkarberättelserna frossan allmän och svår. År 1777 var sjukdomen enligt prästerna »mycket gångbar». Nyssnämde Carlander fann under sina första tio år härstädes (1793—1802) sjukdomen »högst sällsynt», men fick år 1802 »flere fall att göra med än något år förut». År 1804 var en allmän frossepidemi och år 1812 beskriver Dubb en svår form av frossa å barnhuset. Åren 1810 och 1812 var sjukdomen synnerligen svår med stor spridning.

Från år 1832 upphörde densamma och synes ha varit fullständigt borta till år 1845, då ökning åter inträdde, med toppunkt 1848, då fallen voro »utomordentligt talrika», medan de däremot år 1849 voro »jämförelsevis ganska fåtaliga». Från år 1851 utkommo de regelbundna stadsläkarberättelserna, och i dessa angives, att från det att sjukdomen i början av 1850-talet endast uppträtt med spridda fall, den vid mitten av samma årtionde blev mera allmän för att åter försvinna, så att åren 1857 och 1858 endast enstaka fall förekommo.

År 1859 blev den åter allmän och år 1860 rapporterades av stadsläkaren nära 3,000 sjukdomsfall (på c:a 30,000 innevånare). Från denna tid har sjukdomen hastigt försvunnit såsom framgår av följande diagram (fig. 77).

Såsom av denna korta historia framgår, har sjukdomen långa tider varit borta för att sedan åter uppträda, tills den från början av 1890-talet ej längre visat sig här. De samverkande orsakerna till detta förhållande är ej här platsen att ingå på. Det hastiga fallet i sjukdomsfrekvensen, som början på 1860-talet visade, sattes då i samband med de torrläggningar av Gullbergsvass, som påbörjats år 1842 och avslutades år 1858. Sjukdomens orsak ansågs bero på de dunster, som uppstego från stillastående vatten (därav namnet male aria = dålig luft). Sedan genom Daverans och Ross’ utredningar åren 1880 och 1897 sjukdomens verkliga orsak och spridningssätt klargjorts, äro utsikterna för en framgångsrik utredning av anledningarne till sjukdomens försvinnande betydligt större.

1863 skrev förste stadsläkaren Ewert i Göteborg följande om den sista malariaepidemin i Göteborg:

Idag vet vi att utdikningarna av vassarna kring Göteborg gjorde att det blev färre myggor i staden vilket gjorde att färre blev myggbitna. Bättre bostadsförhållanden gjorde också sitt till. När inga människor smittades försvann parasiten till slut. Parasiten lever delar av livet hos människan och delar av livet hos myggorna. När människan inte längre fanns tillgänglig som värd kunde den inte överleva. Sen slutet av 1800-talet har det inte funnits någon malaria i Göteborg.

Förutom i Göteborg fanns malaria i Bohuslän, Kristianstadstrakten, östkusten från östra Blekinge till Gävletrakten, kring Mälaren och Hjälmaren samt kring Vänern. Från Sverige försvann inhemsk malaria på 1930-talet.

 

Advertisements

Calvert & Co

Del 4 av 10 i serien Verkstadsföretag

Skotten James G. Calvert kom till Göteborg från Manchester på 1870-talet. 1878 grundade han en handelsfirma, Calvert & Co, som introducerade en del nyheter inom ångtekniken. Från början var friman en grossist i kemikalier och maskinförnödenheter till i huvudsak textilindustrin. Efter några år började firman också sälja ångmaskiner och ångpannor såväl som tillbehör till andra typer av maskiner och verktyg av olika slag.

Hösten 1888 bildade företaget dotterbolaget AB Elektron som drev ett elkraftverk på Kyrkogatan 19. 1906 stod bolaget för en tredjedel av elproduktionen i Göteborg, Denna verksamhet bedrevs till 1909 då Göteborgs stad övertog verksamheten.

1897 inträdde den likaledes från Manchester inflyttade schweizaren August Weilenmann i firman. Verksamheten utökades med försäljning av diverse utrustning för ångcentraler samt fler typer av ångmaskiner och ånturbiner.

1898 respektive 1899 anlade firman egna verkstäder vid Bangatan i Majorna, Banängens Mekaniska Verkstads AB och på Gårda, Gårda Mekaniska Verkstads AB. Det förstnämnda företaget var i första hand ett gjuteri för detaljer till ångpannor och ångmaskiner och det andra företaget tillverkade fläktar och mindre ångmaskiner. Banängens Mekaniska Verkstads AB  omvandlade till Backängens AB år 1899. Tillverkningen fungerade som ett komplement för tillverkningsverksamheten. Firman fungerade också som byggnadsföretag och uppförde en mängd ångcentraler vid olika pappersmassafabriker i många olika delar av Sverige.

1902 köpte företaget ett större markområde i Tingstadsvass, Backa socken, på Hisingen och 1905 överfördes en ny stor gjuteribyggnad dit verksamheten vid Backängens gjuteri flyttade. År 1910 flyttade också Gårda Mekaniska Verkstad till området i Tingstad. Samma år omvandlade moderbolaget till aktiebolag, AB Calvert & Co. Gårda Mekaniska Verkstads AB fusionerades in i det nya aktiebolaget.

Byggnaderna i förgrunden på fotografiet ovan hör till Rosengrens kassaskåpsfabrik vid Tingstadsvass (nuvarande Backaplan) på Hisingen. Husen till vänster är Calvert & Co AB: s industrilokaler och vägen som löper mellan dem är dåvarande landsvägen till Kungälv.

1911 dog James G. Calvert och 1929 dog August Weilenmann, Istället blev Axel Calvert (1882-1951), son till  James G. Calvert, och Axel Weilienmann (1896-?). son till August Weilenmann ledare för företaget där också Roger Wadham, svärson till James G. Calvert arbetade fram till 1923.

Med tiden förvandlades företaget till en handelsfirma för rör, en rörgrossist snarare än ett verkstadsföretag. 1942 köptes ett företag i Floby, ett företag som tillverkade radiatorer. Calvert & Co började tillverka tryckkärl i lokalerna och 1946 bildades dotterbolaget AB Flobyverken.

1972 var Backängens AB ett separat företag som ägdes av familjerna Weilenmann och Calvert. Bolaget var också delägare i AB Calvert & Co som i överig ägdes av medlemmar i familjerna Calvert & Weilenmann. 1976 var Backängens AB upplöst. Familjerna Calvert och Weilenmann ägde fortfarande AB Calvert & Co.

AB Flobyverken tycks ha upplösts 1974 varvid tillverkningen av tryckkärl i Floby övertogs av AB Calvert & Co som dock gick i konkurs 1983. Lokalerna i Floby övertogs av AB Floby Flak.

Idag finns det ett bolag som heter Calvert & Co HB i Göteborg. Det har inget med det gamla Calvert & Co att göra mer än att det tycks vara ägt av ättlingar till James G. Calvert.

Källor: Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963, Svenskt Näringsliv i ord och bild, AB Calvert & Co, 1936, Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972, Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976

 

En guide till Göteborgs stadsdelar – Tingstadsvass, Ringön och Backaplan

1876 beslöt Göteborgs stad att förvärva Tingstadsvass för 300 000 kronor från Tingstads by, Aröds och Bällskärs gårdar. En regleringsplan för vassen antogs av stadsfullmäktige1877, gällande 135 hektar. Enligt kungligt brev 1881 beslöts att denna samt ytterligare en del av vassen skulle skiljas från Backa socken i Västra Hisings härad och införlivades med Göteborgs stad den 1 januari 1883.

Ringön är den södra delen Tingstadsvass och var orörd vassmark fram till ca 1880 då det började fyllas ut med mudder från hamnen. Syftet var att skapa en hamnanläggning på platsen. Åren 1882-1900 lades ca 3,7 miljoner kubikmeter mudder på Ringön. En kanal, Ringkanalen, lämnades runt området för att möjliggöra pråmtransporter. Ringkanalens djup anges på gamla kartor till 3,0 meter vid inlopp och utlopp och till 2,4-2,7 m i de centrala delarna.

Kanalen sträckte sig från mitten av Kvillebäckskanalen i en båge österut till Göta älv. Ringön blev förbunden med Hisingen genom två broar, Klaffbron i väster, mellan Frihamnen och Lundbyvassen samt järnvägsbron Frihamnsbanebron i öster mellan Ringön och Tingstad. Mitt på Ringön låg Frihamnens järnvägsstation.

På norra delen av Tingstadsvass som också omfattar en del av nuvarande Backaplan anlades åren 1907-1914 Göteborg-Tingstad-Sannegårdens Järnväg och diverse industrier, däribland Rosengrens kassaskåpsfabrik. fabriken byggdes dock i ett område på Backaplan som först inkorporerades när Backa socken införlivades 1948 eller kanske redan 1936 när en mindre del av Backa landskommun införlivades med Göteborg.

Tingstadsvass och Ringön 1923

Tingstadsvass och Ringön 1923

Mellan järnvägen och Ringkanalen låg Göteborgs första flygfält. Idag upptas det gamla flygfältsområdet av Kvillebangården och Rosengrens fabriker har rivits för att ge plats motorvägar och motorvägsmot.

Ringön 1932

Ringön och Frihamnen 1932

Då Götaälvbron skulle anläggas, drogs Hjalmar Brantingsgatan fram 1939 och en cirka 200 meter lång del av Ringkanalen lades igen. Ringkanalens återstående del lades igen 1958. Efter att kanalen fyllts igen förenades Ringön med resten av Tingstadsvass.

Vid stranden mot Göta älv fanns det fyra hamnanläggningar samt Frihamnen längst ut i sydväst.

Ringön kallas idag området mellan Götaälvbron och Tingstadstunneln (vilken ligger längre österut än vad Ringkanalens östra del gjorde) medan Kvillebangården nog anses ligga i Tingstadsvass. Den nordligaste delen av Tingstadsvass norr om motorvägen bildar tillsamman med delar av Kvillebäcken det område som kallas Backaplan. Officiellt har Ringön och Kvillebangården haft stadsdelsnamnet Tingstadsvass, men i modern tid har ingen kallat området för det. Frihamnen har sen Götaälvbron byggdes inte ansetts vara en del av Ringön eller Tingstadsvass.

Idag ingår Tingstadsvass, dvs Ringön och Kvillebangården, Backaplan, Kvillebäcken inklusive Gazaremsan, Brämargården inklusive Långängen, halva Bjurslätt, Tolered och Lundby villaområde i primärområdet Kvillebäcken.

Tingstadsvass med Backaplan, Kvillebangården och Ringön

Tingstadsvass med Backaplan, Kvillebangården och Ringön. Frihamnen längst ner till vänster.