Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Tham

Af Petersens – Ostindiska och Erstavik

Del 32 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Abraham Petersen (1679-1729) och dennes brorson Lorens (Lorentz) Petersen (1729-1800), gift med Johanna Sofia Damm (1746-1826) flyttade till Göteborg från Stockholm och grundade sin förmögenhet där genom framgångsrik affärsverksamhet. Abraham Petersen var gift med Johanna Christina Tham (1672-1729), syster till Sebastian Tham (1666-1729), delägare och ägare i diverse fartyg engagerade i kaperiverksamhet (sjöröveri). Sebastian Thams son Volrath Tham (1687-1737) blev direktör i Ostindiska kompaniet.

Lorens Petersen, en av Göteborgs allra rikaste män i slutet av 1700-talet, anlade tillsammans med kollegan, tillika svågern, Fredrik Damm (1742-96) i slutet av 1750-talet ett landeri ungefär på det område som idag avgränsas av gatorna Kungsportsavenyn, Engelbrektsgatan, Södra Vägen och Berzeliigatan. När Lorens Petersen 1771 blev ensam ägare till fastigheten gav han det namnet Lorensberg. Familjen Petersen sålde fastigheten 1823.  Idag ligger Lorensbergsteatern, stadsbibilioteket och Hotel Park Aveny (Elite Hotels) på tomten.

Fredrik Damms bror Johan Henrik Damm (1740-98) var gift med en dotterdotter till driektören i Ostindiska kompaniet, Volrath Tham, Anna Dorotea von Schoting (1757-1802), dotter till Paul Roland von Schoting (1722-60), kapten i Ostindiska kompaniet. Johan Henrik Damm och fadern Anders Damm drev tobakstillverkning och var under många år de dominerande tobaksfabrikörerna i Göteborg.

Herman Petersen (1713-1765) var son till Abraham Petersen i Göteborg (uppgifterna i Wikipediaär alltså delvis fel då Lorents Petersen var gift med Johanna Sofia Damm). Herman Petersen började sin bana som grosshandlare i Stockholm, och blev sedan direktör för Saltkontoret. Han gifte sig 1741, såsom kontorstjänsteman, med Magdalena Bedoire (-1751), som kom från en mycket framstående borgarfamilj i Stockholm, vilket kan ha varit ett skäl till att han erhöll burskap strax därefter. Med hennes bror Fredrik Bedoire (1714-48) grundade han bolaget Petersen & Bedoire som hade en betydande kopparhandel med Frankrike.

1753 gifte Herman Petersen om sig med sin avlidne kompanjons änka som tillika var hans likaledes avlidna hustrus kusin, Charlotta Bedoire, och blev 1760 direktör för Svenska Ostindiska Kompaniet och bankofullmäktig. Petersen hade emellertid sin fot i flera företag och industrier.

1762 förvärvade Herman Petersen Erstavik i nuvarande Nacka. 1763 blev godset tillsammans med det Petersenska huset i Gamla stan fideikommiss inom familjen Petersen, senare af Petersens, det namn under vilket två av Herman Petersens söner adlades år 1770. En var Johan Abraham af Petersens (1742-1795) som fick Erstavik som fideikommiss.

Herman Petersen var också inblandad i de så kallade växelkontoren och stödde politiskt hattarnas parti. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff.  Andra delägare som Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år,  Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter, Gustaf Kierman (1702-66), Jean Henri Lefebure (1708-67) fick ännu hårdare straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

1891 såldes delar av Erstavik, nämligen hemmanen Neglinge och Skogsö (2 mantal) samt Älgö (totalt 900 hektar) till bankdirektören Knut Agathon Wallenberg som där grundade villastaden Saltsjöbaden. Köpeskillingen uppgick i den tidens penningvärde till 250 000 kronor som kom att tillföras fideikommissen som kapital.

Genom en överenskommelse 1961 bidrog Stockholms stad till renoveringen av det Petersenska huset i Gamla stan. I gengäld lät Erstaviks fideikommiss Stockholms stad arrendera tre stora markområden mellan Nackareservatet och Erstaviken, dessa områden utgör ett omfattande grönområde mellan Nackareservatet och Erstaviken med det närliggande Saltsjöbaden. Egendomen är fortfarande (2011) i familjen af Petersens ägo och ett av de sista kvarvarande fideikommissen i Sverige. Idag omfattar godset 2 400 hektar mark.

Advertisements

Släktsajter som kan ge lite historiska kunskaper om Göteborg

Ett stort antal av de gamla välkända göteborgska handels- ochg patricierfamiljern har släktsajter som kan ge en hel del historisk information om Göteborg och handelshusens historia i Göteborg. De flest av sidorna är inte så professionellt gjorda, men de innehåller en hel del intressant ändå.

En sådan sida är Dicksonska släktföreningen som innehåller mängder med information om olika personer i släkten och andra saker som har med familjen att göra. Andra sidor är Släktföreningen Adlerberth Adler Adlerbert, Släktföreningen GrauersSläktföreningen Tham & TammWaernska släktföreningen, Kjellbergska släktföreningen, Hammarska släktföreningen och Mühlenbockska Släktföreningen

Åter andra släktföreningar står endast att finna på facebook, däribland Ekmanska släktföreningen och Brusewitzka släktföreningen.

En släktförening som inte kan sägas handla om en Göteborgsfamilj är Grillska släktföreningen. Men flera i familjen var aktiva i Göteborg med handelshus och Ostindiska kompaniet. Därför är föreningen intressant i detta sammanhang. Samma sak gäller den Almqvistska släktföreningen.

På denna sajt har vi också en lång rad artiklar om medlemmar i de familjer och släkter vars släktföreningar nämnts ovan.

Adlerbert (Adler)

Dickson

Ekman

Kjellberg

Tham / Tamm

Waern

Abraham Grill

Abraham Grill d.y. (1707-1768) var son till Abraham Grill d.ä. (1674-1725) och kom från den del av släkten Grill som tillhörde Stockholms köpmannaelit, den så kallade skeppsbroadeln. Han började sin karriär som svensk konsul i Helsingör 1733-1736 och gifte sig där 1735 med Anna Maria Petersen (1713-1754), också hon från en mycket välkänd köpmannasläkt i Stockholm och Göteborg. Familjen flyttade till Göteborg 1746 och Abraham Grill startade ett handelshus i staden. Han hade nära kontakter både med Carlos & Claes Grill i Stockholm och Anthony & Johannes Grill i Amsterdam. 1746 utnämndes han till direktör i Ostindiska kompaniet.

Grills handelshus stod för all kopparexeport som förekom i Göteborg. Det var inte ofta det förekom utan enbart vissa år. Exempelvis 1760 då Abraham Grill exporterade 100 ton. Dessutom exporterade firman mindre mängder järn, 140 ton 1752 och 180 ton år 1760. Sannolikt deltog Grill även i exporten av te då han vara mycket engagerad i Ostindiska kompaniet.

Abraham Grill hade många barn. Sonen Lorentz Grill (1737-73) blev hans partner 1761 och tog över firman vid faderns död 1768. Med nya partners fick firman då namnet Lorentz Grill, Petersén & Co. Sonen Claes Grill (1750-1816) slog sig ner som köpman i London 1770, där han blev generalkonsul år 1777. Han var delägare i firman Lindegren son & Grill. Anna Johanna Grill (1753-1809) var gift med kusinen Adolf Ulric Grill från Stockholm, dottern Christina Maria Grill (1739-1818) gifte sig så småningom med Gustaf Tham (1724-81), direktör i Ostindiska, nära vän och affärspartner med hennes bror, Jean Abraham Grill (1736-1792), superkargör och direktör i Ostindiska kompaniet. Dottern Anna Maria Grill (1747-1812) var gift med Fredrik Preiss (1734-88), kommissionssekreterare i Haag.

Abraham Grill d.y.

Abraham Grill d.y.

Handelsfamiljen Tham

Volrath Tham (I, 1629-1700) invandrade till Sverige och Göteborg omkring 1650. Han var född i Landsberg i Sachsen. I Göteborg var han en framgångsrik järnexportör, riksdagsman 1682 och från 1691 rådman i staden. Han var gift med Gertrud Helgers (1641-1715).

Flera av döttrarna kom att gifta sig med andra framgångsrika handelsmän och ämbetsmän. Catharina Tham (1675-1746) var i första äktenskapet gift med handlanden Jacob Radhe (-1706), i andra med överinspektören Hieronymus Berger (1649-1713) och i tredje med justitiekanslen Thomas Fehman (1665-1733). 1691 adlades Hieronymus Berger med namnet Gripenstedt. Då han inte hade några egna barn blev Catharina Thams barn med Jacob Radhe också adlade med samma namn. Thomas Fehman adlades 1718 med namnet von Fehman.

Dottern Sara Tham (1678-?) var för sin del gift med Frans Schröder (-1717) sitt första äktenskap. Han hade tidigare varit gift med Catharina Mackay (Mackey, -1695). Frans Schröder fick 1682 burskap som handlande i Göteborg och sysslade med export- och importverksamhet. Han var föreståndare i domkyrkan från 1690 och från 1702 ålderman för köpmannagillet samt från 1704 rådman. I sitt andra gifte var Sara Tham gift med Johan von Köppen.

Den tredje dottern Gertrud Tham (1679-1757) var först gift med handlanden Johan Valck (1668-1707), i sitt andra äktenskap med rådmannen Gerhard von Öltken (-1722) och i sitt tredje med tullöverdirektören Nils Eld (1666-1746) medan den fjärde dottern Elisabeth Tham (1670-91) var gift med Hans Pettersson (1654-1719), adlad Wennerstierna, i dennes första äktenskap.

Sebastian Tham (I, 1666-1729) var sannolikt Göteborgs största järnexportör och tillika den störste spannmålsimportören under nödåren i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Dessutom var han rådman i Göteborg. Han var gift tre gånger, först med Maria Webbeke von Saveland (1669-1696) var syster var gift med David Amija (II), sen med Catharina Scharenberg (1680-1704) och slutligen med Elizabeth Cronström (1688-1771). Elisabeth Cronström var dotter till Peter Kock Cronström (1651-1708) från den familj som ägde Horndals bruk och som i ett par generationer var myntmästare vid kopparverket i Avesta. Sebastian Tham (I) adlades med samma namn.

Sebastian Tham, systern Catharina Tham, Frans Schröder, Gerhard von Öltken och Sebastian Thams son Volrath Tham hörde alla till de tio rikaste i Göteborg år 1715.

Volrath Tham II

Volrath Tham II

I första äktenskapet fick Sebastian Tham sonen Volrath Tham (II, 1687-1737) som var delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet, gift med Anna Dorotea Biehusen (1691-1729) i sitt första äktenskap. Hon var änka efter en kusin till Sebastian Tham, David Amija (III) (1684-1712). Genom detta kom han över sin fars förmögenhet genom arv och David Amijas änkas förmögenhet genom gifte. Han blev på så vis mycket förmögen. Volrath Tham var även en framgångsrik handlande som 1730 var en av Göteborg största importörer med 5% av det totala importvärdet till Göteborg. I sitt andra äktenskap var han gift med Emerentia Welshuysen (1704-77).

Sonen med samma namn, Volrath Tham (III, 1721-1782) var gift med Ulrika Grubb (1733-1784), syster till Niclas Sahlgrens fru Catharina Christina Grubb (1722-1772). Volrath Tham (III) var ägare av Katrinelunds landeri och superkargör i Ostindiska kompaniet och genomförde fler resor till Kanton, på Freeden 1746-47 och 1748-49, på Prins Carl 1750-52, Prins Friederic Adolph 1753-55 och 1759-60. Även hans bröder var anställda som superarkargörer, något som innebar andel i lasten och stora förtjänster.

Sebastian Tham (II, 1714-40) var superkargör på Suecia 1739-40 och dog när detta skepp förliste vid Orkneyöarna. Christian Tham (1720-82) var superkargör på skeppet Calmar 1746-48, på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-50, Hoppet 1751-54, Prins Carl 1758-59, Finland 1762-63. Christian Tham var innehavare av landeriet Gamlestaden och gift med kusinen Sigrid Catharina Tham (1733-1760).

Den som dock var framgångsrikast av bröderna var Gustaf Tham (1724-1781). Han var superkargör på Prins Carl 1760-61 och 1763-64, Lovisa Ulrica 1766-68 samt delägare och direktör i Ostindiska Kompaniets 3:e oktroj från 1773. Tillsammans med brodern Christian Tham ägde han landeriet Gamlestaden (Mariedal). Han var gift med Christina Maria Grill (1739-1763), dotter till Abraham Grill (1707-63) och Anna Maria Petersen (1713-54). Gustaf Thams son Per Adolf Tham (1774-1856) avsade sig adelskapet år 1800 men blev adlad igen år 1826. Han ärvde huvuddelen av de tidigare grillska bruken i Uppland och är stamfar för friherrliga ätten Tamm.

Systern Gertrud Tham (1727-61) var gift med Paul Roland von Schoting (1722-60), anställd i Ostindiska kompaniet. Deras dotter Anna Dorothea von Schoting (1757-1802) var i sin tur gift med Johan Henrik Damm (1740-98) handlande och tobaksfabrikör. En annan syster, Anna Elisabeth Tham (1726-?) var gift med superkargören Niclas Heegh med sju resor som superkargör. Sebastian Heegh, också superkargör i Ostindiska kompaniet med 6 resor som detta, var deras son.

Johan Tham (1703-35), son till Sebastian Tham (I) var gift med Elsa Sigrid Adlerstierna och ägare till Gullmarsbergs säteri i Bohuslän. Deras dotter Sigrid Catharina Tham var gift med kusinen Christian Tham (se ovan). En annan son till Sebastian Tham (I), Peter Tham (1709-87), var gift med med Ulrika Ulfsparre af Broxvik (1707-1781) i sitt första äktenskap och med Elisabeth Linnerhjelm (1728-93) sitt andra. Han var ägare till Stora Dala, del i Forsviks bruk och Sannums säteri. Isak Tham (1717-73), ytterligare en son till Sebastian Tham (I), är stamfar för den ännu existerande adliga ätten Tham.

Under hela först halvan av 1700-talet tilhörde medlemmar av familjen Tham de allra rikaste i Göteborg, de var fastighetsägare, delägare i Ostindiska kompaniet, redare och grosshandlare. Sannolikt var de engagerade i tesmuggling till Storbritannien såväl som opiumsmuggling i Asien.

Tham och Tamm – Ostindiska, järnbruk och gods

Del 26 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Ostindiska Kompaniet bildades 1731. Året därefter inträdde Volrath Tham  d.y. (1687-1737) i kompaniet. Han var son till Sebastian Tham (1666-1729) som var sin tids rikaste göteborgare. Familjen Tham invandrade på 1600-talet  till Göteborg från Sachsen. Den som invandrade var Sebastian Thams far Volrath Tham (1629-1700) och han grundlade ett handelshus i staden. Volrath Tham bodde i början av 1680-talet i det landeri utanför Göteborg som heter Stora Katrinelund (numera inne i Göteborg, bredvid Katrinelunds gymnasium och Ullevi). Han anlade landeriets trädgård och det var förmodligen hans dotter Catharina som gav namn åt Katrinelund. Släkten Tham bodde länge i huset, som sedan såldes till handelsmannen Gustaf Cahman med familj 1749. Sebastian Tham förtjänade sin förmögenhet på spekulationer i och import av spannmål under svältåren i slutet av 1600-talet. Han adlades 1719 och blev kommerseråd.

En del av Sebastian Thams förmögenhet användes för att investera i mark och bruksrörelse. Exempelvis inköptes Forsvik i Västergötland år 1710:

Forsviks säteri och bruk med masugn och tillhörande rekognitionsskogar övertogs av göteborgaren Sebastian Tham. Därmed inleddes en period då släkten Tham under fyra generationer, i cirka 125 år, ägde Forsvik. Sebastian Tham, som var en av Sveriges rikaste män, bodde visserligen kvar i Göteborg men vistades mycket vid Forsvik och engagerade sig i Undenäsbygden. Redan år 1715 fick han efter påtryckning på Domkapitlet i Skara fram en lärare för barnen vid Forsviks bruk. Förutom Forsvik så innehade Sebastian Tham stora ägor, bland annat de tre säterierna Öijared, Dala och Sannum (vid det senare bodde han vid sina besök i Forsvikstrakten) samt 80 hemman i Västergötland och 88 hemman i Halland. Hans tredje hustru Elisabeth Cronström övertog Forsvik efter makens bortgång 1729.

Elisabeth Cronström var en stark och mäktig kvinna, tiobarnsmor av gammal bruksägarsläkt. Denna ”järnlady” gjorde många bra affärer och förvaltade Forsvik väl i cirka 40 år. Hon köpte bland annat säteriet Kråk och ett 30-tal hemman. Hon ägde dessutom andelar i bruk och gruvor i Kopparberg. Efter hennes död övertogs Forsvik av tre släktgrenar: Peter Tham, Isak Tham, Catarina Thams (gift von Otter) barn.

Som all järnbruksdrift krävde även Forsvik en omfattande transportorganisation. Med brukets egna båtar skeppades malm och kalksten över Vättern till Granviks masugn. Köpetackjärnet forslades först via landsväg från uppköpsstället till närmsta hamn och sedan, liksom tackorna från Granvik, med brukets båtar till Forsvik. Det mesta av smidesprodukterna fraktades till Göteborg med båt över Viken, Vänern och Göta älv med mellanliggande landsträckor, för vidare export ut i världen. Transporterna underlättades avsevärt när kanalerna förbi Trollhättan 1800 och genom Skaraborg 1822 stod färdiga.

När Peter Tham och Isak Tham avled 1787 respektive 1773 blev ägandet än mer komplext. Även om Peters ende son Pehr Tham blev störste ägaren verkade han inte haft så stort intresse eller ork för Forsvik. Det blev istället Sebastian den yngre, Casten von Otter och Vollrath Tham som utvecklade bruket vidare.

År 1816 fick bruket tillstånd att ersätta den ena stångjärnshammarem med en knipp- och fyra spikhammare, och därmed kunde en del av stångjärnet vidareförädlas på plats till spik, sågblad och andra bruksvaror som såldes i brukets handelsbod.

Under Vollrath Thams tid byggdes Göta Kanal som fick stor betydelse för Forsvik. Tanken på att binda samman Östersjön med Västerhavet fanns redan på 1500-talet, men blev en realitet först i början av 1800-talet. Forsvik var en av de platser där kanalbyggnationen påbörjades 1810. Avsikten var att sammanbinda sjön Viken med Bottensjön och därmed undvika omlastning av transporter mellan Viken och Vättern. Endast en kort landsträcka skilde de två vattendragen, men Vikens yta ligger cirka tre meter över Bottensjöns. En sluss var därför nödvändig.

De berömda bröderna Nils och John Ericsson fick sin första skolning i Forsvik där deras far arbetade som byggmästare och modern drev en matservering. Till en början blev det en konflikt mellan Göta Kanalbolag och Forsvik om behovet av vatten. Men tvisten synes ha lösts genom att Vollrath Tham fick bli direktör i Kanalbolaget.

Efter Vollrath Thams död 1836 fanns inga dödsbodelägare som var villiga att driva Forsvik vidare. Familjebolaget upplöstes därför och släkten Thams andel av Forsvik utbjöds på offentlig auktion i januari 1839.

Sebastian Thams son i första giftet, den Volrath Tham som blev delägare i Ostindiska Kompaniet, gifte sig med Anna Doroeta Biehusen (1691-1729) som var änka efter en kusin till Sebastian Tham , David Amija (III) (1684-1712).  Genom detta kom han över sin fars förmögenhet genom arv och David Amijas änkas förmögenhet genom gifte. Han blev på så vis mycket förmögen. Volrath Tham lät bygga huset på Norra Hamngatan 6 i Göteborg. Ett hus som efter hans död ärvdes av sonen med samma namn, Volrath Tham (1721-1782). Den sistnämnde var gift med Ulrika Grubb (1733-1784), syster till Niclas Sahlgrens fru Catharina Christina Grubb (1722-1772).

Volrath Tham sålde huset till Niclas Sahlgren (1701-76) och vid dennes död ärvdes det av hans dotterdotter Anna Margareta Alströmer (1766-92), gift med Nils Silfverschiöld (1753-1813).  Strax därefter köptes dock huset av Christian Arvidsson (1717-99) som vid tidpunkten dominerade exporten av trävaror i Göteborg. Christian Arvidsson var barnbarn till en syster till Niclas Sahlgren och gift med en syster till Martin Holtermans fru. Följaktligen en viktigt kugge i den göteborgska handelsmannaöverklassen kring Ostindiska Kompaniet i vilket både Martin Holterman, Christian Arvidssons bror Johan Arvidsson som hans svågrar Hans Ström och Olof Ström var engagerade.

I Ostindiska Kompaniet var också flertalet av Volrath Tham d.y.:s söner engagerade. Sebastian Tham (1714-40) var superkargör på Suecia 1739-40 och dog när detta skepp förliste vid Orkneyöarna. Christian Tham (1720-82) var superkargör på skeppet Calmar 1746-48, på Cronprinsessan Lovisa Ulrica 1748-50, Hoppet 1751-54, Prins Carl 1758-59, Finland 1762-63. Att vara superkargör innebar andel i lasten och stora förtjänster. Volrath Tham (1721-82) var i sin tur superkargör på Freeden 1746-47 och 1748-49, på Prins Carl 1750-52, Prins Friederic Adolph 1753-55 och 1759-60. Gustaf Tham (1724-1781) var superkargör på Prins Carl 1760-61 och 1763-64, Lovisa Ulrica 1766-68 samt delägare i Ostindiska Kompaniets 3.e oktroj från 1773. Alla bröderna Tham utom Sebastian kom alltså att genomföra en rad resor till Kina och Indien samt göra sig en egen förmögenhet utöver det man redan ärvt.

Christian Tham gifte sig med sin kusin Sigrid Catharina Tham (1733-60). Hon var dotter till Johan Tham (1703-35), bror till Volrath Tham d.y. Volrath Tham var gift med Ulrika Grubb (1733-84) medan Gustaf Tham var gift med Christina Maria Grill (1789-1818) dotter till Abraham Grill (1674-1725). En annan bröderna Tham, Isak Tham är stamfar till den adliga ätten Tham medan Gustaf Thams son Per-Adolf Tamm (1774-1856) avsade sig adelskapet år 1800, men adlades återigen år 1826, nu med namnet Tamm. 1843 blev ätten Tamm friherrlig.

Per Adolf Tamms mor kom alltså från familjen Grill (också delägare i Ostindiska Kompaniet) och han blev genom arv från modern och mostern Anna Johanna Grill (ägde del i Österbybruk) en av Sverige största bruksägare. Familjen Grills förmögenhet kom från järnbruk, handel och också från Ostindiska Kompaniet. Han gifte sig 1802 med sin kusin Anna Margareta Grill. Hon dog dock snart därefter. Bland de bruk som Per-Adolf Tamm ägde hela eller delar av fanns Österbybruk, Hedvigsfors, Strömbacka, Söderfors (delägare) och Iggesund. Kring 1850 var den Tammska förmögenheten en av Sveriges största. Familjen kom dock inte på något väsentligt sätt att bidra till kapitalismens framväxt i Sverige och satsade inte nämnvärt på industriutveckling. Per Adolf Tamm blev ensam ägare till Österbybruk år 1823.

Claës Gustaf Adolf Tamm (1838-1925), som efter farfaderns död 1856 ärvde dennes friherrevärdighet, studerade bergsbruk i Falun 1859-60 och övertog 1864 driften av bruken Österby och Strömbacka. Han satt 1871-1886 som eo fullmäktig i Jernkontoret vars ordförande han blev 1889 och kvarstod som det ända till 1912. Han lämnade Österby i samband med sin utnämning till statsråd 1884. Mellan 1886 och 1888 var han finansminister. Han föräldrar var Adolf Gustaf Tamm (1805-51) och Augusta Maria Sofia Rålamb. Tamm var gift med Ebba Carolina Tersmeden (1843-1921), dotter till Wilhelm Fredrik TersmedenRamnäs, och fick med henne fem barn. Den äldste sonen, Gustav (Gösta) Tamm (1866-1931) var politiker och 1905-06 jordbruksminister i Karl Staaffs första ministär. Hans barn har varit och är verksamma i en rad olika mindre företag.  1876 bildades Österbybruks AB som 1916 slogs samman med Gimo bruks AB till Gimo-Österby AB. Under 1920-talet kom de flesta av familjen Tamms bruk i Skandinaviska Bankens ägo på grund av ekonomiska problem. 1927 fusionerades många olika bruk, däribland Österby och Gimo, under ledning av Svenska Handelsbanken till den så kallade Brukskoncernen, senare Fagersta Bruks AB. 1937 såldes skogen som funnits i Gimo-Österby till Korsnäs AB. Hedvigsfors och Strömbacka köptes år 1923 av Iggesunds AB.

Flertalet av de tammska järnbruken är idag nerlagda, Strömbacka (1953), Österbybruk (1983), Hedvigsfors (herrgåden ägs av Iggesund) och Älvkarleö. Iggesunds järnbruksverksamhet lades ner 1953 men företaget finns kvar som en del av Holmens AB. Söderfors bruk finns också kvar som Erasteel Kloster AB och är franskägt.

Även de andra grenarna av familjen blev bruks- och godsägare. Exempelvis bröderna (sonsonsonsöner till Isak Tham) Sebastian Tham (1847-1923) var, liksom ättlingar, ägare till Susegården med mera i Halland och Vollrath Tham (1837-1909) verksam som ingenjör vid Huså kopparverk 1861-1864. En tredje bror Wilhelm Tham (1839-1911) blev istället industrialist. 1870-1874 hade Wilhelm Tham anställning som ingenjör vid Motala verkstad och var senare disponent vid Ankarsrums bruk samt 1876-1911 VD för Husqvarna Vapenfabriks AB och ordförande i detta bolags styrelse. Detta var en period där Husqvarnas ställning som ledande företag inom vapenindustrin befästes. Verksamheten utvidgades till allt flera områden inom metallindustrin vid sidan av jaktgevärstillverkning, däribland fabrikation av spisar, kaminer, symaskiner och cyklar. Alla tre bröderna var också politiker. En sonsonsonson till Wilhelm Tham, Henrik Tham (1967-) äger idag Häckeberga gods i Skåne via bolaget Häckeberga Säteri AB. Slottet ägs av hans bror Wilhelm Tham (1961-) via Häckeberga Slott AB. Verksamheten i slottet drivs av paret Gunilla och Bo Madsen.

Vollrath Thams son Vollrath Tham (1837-1946) var företagare och politiker. Han var bland annat VD i skogsbolaget Bergvik, senare Bergvik & Ala. Hans brorsbarns, Wilhelm Thams (1911-?) ena son, Pieter Tham (1949-) är gift med Lottie Persson, syster till Stefan Persson, huvudägare i HM. Vollrath Thams son Gustaf Tham (1900-?) var överdirektör och chef för FRA och hans son i sin tur, Vollrath Tham (1938-?) och svärsonen Charles Milburne (1930-?) har haft poster på UD.

Denne Vollrath Thams bror Percy Tham (-1931) ägde Percy Tham AB och hans dotter Brita Tham (1896-?) var gift med Ture Ström (1888-?) VD i Percy Tham AB under en period och dottern Helena (1905-?) var gift med Stig Hägglöf (1900-?), konsul samt en period direktör i Svenska Tändsticks AB. Sonsonen till Percy Tham, Sebastian Tham (1941-?) var direktör i P. Wikström Timber i Storbritannien och hans bror Pehr Tham var VD i Bergviks Sales Ltd i samma land. En annan son, Percy Tham (1907-?) övertog familjeföretaget från fadern.

Den mer kände före detta politikern Carl Tham (1939-) tillhör en yngre sidogren av den stora släkten Tham som inte har haft så stor förmögenhet eller makt.

Läs mer: Gathenhielmska, Tamms Kanal, Hudiksvalls Järnväg, UNT, Grillska huset, Vallonbruken, Strömbacka, Skånskan, Häckeberga Sportfiske,

Andra källor:
Adelskalendern
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Svensk Industrikalender 1921
Artur Attman, Svenskt järn 1600- och 1700-tal, 1986
Artur Attman, Svenskt järn och stål 1800-1914, 1986
Nordström, Bergsmän & brukspatroner, 1987
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974

Göteborgskapitalet

Del 1 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Under kapitalismens genombrott i Sverige på 1800-talet spelade handelshusen i Göteborg och de familjer som ägde dessa en dominerande och väsentlig roll. Det var dessa handelshus och dessa familjer som till största delen finansierade den tidens uppbyggnad av massa- och pappersindustrin liksom sågverken och skogsexploateringen i Norrland. Även i omstruktureringen av de svenska järnbruken på 1800-talet stod dessa handelsmän och grosshandlare i Göteborg i täten. Detsamma gäller uppbyggande av en svensk textilindustri främst Västsverige.

Det handlar ofta om familjer som skaffade sitt startkapital i slutet av 1700-talet och början 1800-talet. Detta startkapital skaffades ofta genom de stora profiter som möjliggjordes i handeln under det amerikanska frihetskrigets år, franska revolutionens, Napoleonkrigens och kontinentalblockadens år, rena krigsprofiter alltså. Familjer som blev förmögna under denna tid innefattar familjer verksamma i Ostindiska kompaniet (1731-1813) som Tranchell, Törngren, Sahlgren och Alströmer (och deras ättlingar med andra namn, som Silfverschiöld och Klingspor), vidare Gothéen och dessas ättlingar Hall liksom Tham och många andra. Andra familjer hade egna handelshus tidigt, det gäller exempelvis Dickson, Kjellberg, Röhss, Hall, Ekman, WaernCarnegie, Lamberg, Barclay och Wijk.

Åter andra blev rika på sillperioden som KjellbergPrytz, Santesson, Ekman och Oterdahl, andra sysslade med utlåning i sin roll som stadsmäklare, det gäller vissa i familjen Leffler. Andra var bankirer och sysslade med handel, som Magnus och Jacobson. Ytterligare några som ThamWijk och olika ättlingar till den Gathenhielmska familjen skaffade kapital genom kaperiverksamhet, det vill säga statligt sanktionerad piratverksamhet. De flesta familjer var ingifta och gifta med varandra och bildade en mycket liten grupp av extremt rika i Göteborg. Många är de gods som skapats och de företag som startats upp på grund av det sena 1700-talets och tidiga 1800-talets mycket profitabla sillperiod (stora sillperioden 1747-1809), krig och handel.

Senare var det andra ibland andra familjer som kom i förgrunden, ofta förbundna med äldre familjer genom giftermål och liknande. Det är familjer som bl.a. Keiller, Gibson, Mark och Carlander, men även äldre familjer med bakgrund i handelshus. Men huvuddelen av det kapital som satsades i industrin kom ursprungligen från den profitabla handeln under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet med bland annat amerikanska revolutionen och kontinentalblockaden, med sill och tran, med te, med järn och trä. En handel som kom att fortsätta under ledning av de göteborgska handelshusen 1800-talet ut.

Som avslutning ska jag nämna att detta är inledningsartikeln i en serie av artiklar om handelskapitalet i Göteborg under 1800-talet, dess finansfamiljer och den begynnande svenska kapitalismen. De flesta av dess familjer försvann från finansvärlden och storfinansen redan kring förra sekelskiftet (1900), men några blev kvar och dem har jag redan skrivit om, som EkmanMark, Carlander, Mannheimer och Leffler. Senare familjer ur göteborgssocieteten har jag också skrivit om, exempelvis BroströmsCarlssonHjörneGyllenhammar, och Johansson.

Thamska huset

DE MEST IMPOSANTA borgarhusen byggdes av köpmansfurstarna i gamla tider vid hamnen, där de kunde överblicka rörelsen, och naturligtvis byggdes de enligt gammal sed så, att bostad, kontor och lagerbodar inrymdes i samma hus. Den äldsta grenen av den berömda patricierfamiljen Sahlgren bodde sålunda i det lokal-historiskt ryktbara, för alla göteborgare välbekanta huset vid Tyska kyrkan, under det en annan rik och tongivande köpmansfamilj, den Thamska, byggde ett lika magnifikt palats vid samma gata, fast närmare hamnkanalens mynning. Detta sistnämnda hus är utan gensägelse det mest intressanta vid Norra Hamngatans början. Intressant icke allenast ur den synpunkten att det är en av stadens allra äldsta byggnader, utan ock därför att det ägts av ej mindre än fem köpmansfurstar efter varandra: Tham, Sahlgren, Arvidson, Björnberg och Röhss.

Alla göteborgare känna det gamla huset med sin höga gammaldags yttertrappa och sin av atlanter flankerade entré. Det bär adressnumret 6 vid Norra Hamngatan, men dess gård går i en vinkel ända ut mot Smedjegatan.

På denna gård stod i många år ett par åldriga träd, vilkas grenverk gåvo huvudbyggnaden i fonden och de gråa magasinen vid sidorna en viss pittoresk stämning. Sedan några år äro de borta, och gårdens byggnader ha undergått en fullständig omdaning.

Huset ifråga byggdes år 1732 av köpmannen i Göteborg, assessorn i kommerskollegium Volrath Tham, vilken beställt ritningarna till detsamma (direktör i ostindiska kompaniet) av fortifikationsmajoren Blaesing. Det bestod då av endast två våningar jämte två åt gården vettande flyglar. Enligt den äldste Göteborgsbeskrivaren Cederbourg var det, “i anseende såväl till dess struktur och indelning som till dess sirater, det kostbaraste privata hus i staden“.

Volrath Tham tillhörde den i Sveriges materiella odlingshistoria så bemärkta släkten med detta namn, vilken en gång på 1600-talet invandrat till Göteborg från Sachsen. Här i Göteborg skapade Thammarne sig i framstående köpmanshus och genom Ostindiska kompaniet högst betydande rikedomar, vilka gjorde den förste inflyttade Thammens son, Sebastian Tham, till stadens kanske mäktigaste man på sin tid. Som ett vittnesbörd härom må nämnas, att han år 1716 taxerades till 106,820 daler silvermynt, en den tiden oerhörd summa, endast överträffad av en annan samtida göteborgare.

Sebastian Tham förtjänade mycket pengar på import av spannmål under nödåren i slutet av 1600-talet. Huru jobbarna då, som i alla svåra tider, höllo sig framme förrådde Tham en gång 1697, då han inför magistraten tillkännagav, att han från sina korrespondenter i Pommern erhållit order att icke i Sverige sälja en till honom ankommen råglast, utan sända den till Holland, där rågpriset var högre. Förgrymmad över detta, kvarhöll magistraten, efter överläggning med guvernören, råglasten, vilken blev ett välkommet tillskott i stadens ytterst ringa sädesförråd. Men Tham förständigades att aldrig vidare yppa sådana planer. Om han gjorde det, ställdes honom i utsikt — trettio par spö.

Denne Sebastian Tham blev både kommerseråd och adelsman och gjorde en donation i vetenskapligt syfte. Han dog 1729.

Som son till Sebastian Tham föddes Volrath T. år 1687 och erhöll burskap som handlande år 1716. Dels genom arv, dels genom gifte med en annan rik göteborgares änka, Anna Dorotea Amija, dels genom eget förvärv blev Volrath T. mycket rik. Det hopade guldet lades ned i egendomar och gjordes även i kommande generationer så fruktbärande, att Volrath Thams sonson, Per Adolf Tamm, kunde dö som Sveriges rikaste man näst efter excellensen Carl de Geer.

Volrath Tham fick emellertid icke länge bebo sitt nya palats vid Norra Hamngatan. Han dog redan 1737 och efterlämnade flera söner, av vilka en, superkargören i Ostindiska kompaniet Volrath Tham bebodde huset efter fadern och sedermera besvågrades med den göteborgske stormannen Niklas Sahlgren.

Det var förmodligen genom detta frändskap Sahlgren sedermera blev ägare till Thamska huset. Genom den berömde patrioten, donatorn och köpmansfursten — Sveriges på sin tid tvivelsutan rikaste man — kom detta hus att bilda medelpunkten i 1700-talets sociala Göteborgsliv, ty Niklas Sahlgren, Ostindiska kompaniets mäktige direktör, var naturligtvis en mycket tongivande man. Sahlgren bodde här under den verksammaste delen av sitt liv, först ensam med familjen, sedan, efter hustruns död, tillsammans med mågen och bolagsmannen i Sahlgrenska firman August Alströmer.

Niklas Sahlgren dog 1776. Huset vid Norra Hamngatan hade han redan året före sin död sålt till dotterdottern Anna Margareta Alströmer, gift med majoren, friherre Nils Silfverschiöld.

Denna besittning blev emellertid tämligen kortvarig. Det mäktiga kommerserådet Kristian Arvidson hade nämligen uppträtt som spekulant och inom kort övergick den förnäma byggnaden i hans ägo. En värdigare efterträdare kunde de förra ägarne knappast få. Arvidson var en köpmansfurste i stor stil, en särskilt inom järn- och träexporten dominerande man. Och för övrigt kunde han ju göra gällande en viss företrädesrätt till huset, eftersom han genom sitt gifte med en dotter till köpmannen Hans Olofson Ström och Anna Elisabeth Sahlgren var befryndad med den berömda Sahlgrenska familjen.

Arvidson, född 1717, död 1799, spelade, som sagt, en tongivande roll inom Göteborgs kommersiella liv i 1700-talets senare del och ägde något av Sahlgrenarnas storvulna kynne. Det var inte utan att han försökte monopolisera vissa affärsgrenar — brädhandeln hade han, exempelvis, nästan helt och hållet slagit under sig — och hans inflytande var, tack vare hans rikedom, företagsamhet och den vasa-stjärna han erhållit av Gustaf III, ofantligt.

En brevskrivare från Göteborg till Gjörwells Allmänna tidningar betygar också år 1772, att kommerserådet Kristian Arvidsons förtjänster om den svenska handeln är av yppersta värde. “Vår ort har, heter det, aldrig förr sett ett contoir, varest 16 betjänter hava ständiga sysslor. Han är den störste avnämare av järn, och plägar merendels herr Arvidson vid varje vintermarknad i Kristinehamn sluta köp om 40,000 skeppund järn.

Vid alla Ostindiska kompaniets auktioner tager han ett ansenligt kvantum, och går dess handel på de flesta platser i Europa. Jag förtiger det mesta, men nämner blott för denna gången dess masthandel, som sträcker sig till Spanien, Frankrike och England.

Han äger alla de kostbara sågarna vid Edet för sin räkning, och har själv vid dess gård, Österryd kallad, inrättat en, vars make näppeligen lär finnas. Den sågar på en gång 150 å 200 bräder och går oupphörligen. Vid dess gård Floda ser man, att en omtänkt ekonomi där hushållat. –-Nog av, att herr Arvidson är i alla avseenden en av de medborgare, som på ett utmärkt vis gagnar fäderneslandet och som gör heder åt svenska namnet”.

I det mäktiga klöverblad, som i slutet av 1700-talet stod högst på den merkantila rangskalan i Göteborg — Sahlgren & Alströmer, Arvidson & Söner och John Hall & Co. — intog som man ser Arvidsonska firman det andra rummet.

Efter kommerserådets död blev det år 1802 stagnation i de Arvidsonska affärerna. Om detta berodde på bristande insikt hos sonen, brukspatronen och bergsrådet Niklas Arvidson eller av den förskräckliga eldsvådan sistnämnda år, vilken ådrog köpmännen oerhörda kapitalförluster, må vara osagt.

Det Sahlgren-Arvidsonska huset vid Norra Hamngatan hade emellertid övergått till en ny, man kan knappt säga stjärna, snarare komet, på det kommersiella livets Göteborgshimmel. Det var storköpmannen, spannmålshandlaren och brännvinsbrännaren Niklas Björnberg, som övertog det gamla patricierhuset efter Arvidson. Om denne robuste man, vilken var ett sannskyldigt barn av sin egendomliga tid, har det skrivits åtskilligt, och det är om honom hans Göteborgs-samtida, den berömde landshövdingen von Rosen fällde det omdömet, att “han var den sämste köpmannen i Göteborg, på karaktärens sida betraktad”.

[…]

DET GAMLA PATRICIERHUSET kom några år efter ovannämnda [Björnbergska upploppet, utelämnat i denna publicering, DGG] ägare under en ny kraftfull köpman och blev förbundet med ett av stadens största och rikaste handelshus på 1800-talet, det Röhsska. Detta grundlädes 1827, då en apotekarelev från Sleswig-Holstein vid namn Wilh. Röhss slog sig ned i Göteborg. Han hade lärt konsten att färga turkiskt garn och satte upp ett färgeri på Levanten. Men han ägde även det allra ypperligaste affärshuvud och förstod att kommersa i stor stil.

Wilh. Röhss var född den 20 september 1796 i Sleswig, där fadern var bokhandlare, och avlade farmaceutisk examen 1818. Apotekarbanan gav han emellertid på båten, ty inom kort ägnade han sig åt köpmansyrket och besökte flera gånger de skandinaviska länderna, där han gjorde affärer. Med öppen blick för det verksamhetsområde Sverige erbjöd för företagsamheten och affärsskickligheten beslöt han bosätta sig där och anlade år 1827 å det ovannämnda färgeriet. 1828 blev han svensk medborgare, upptogs 1829 i Handelssocieteten och erhöll 1830 burskap såsom borgare i Göteborg. Året därpå ingick han bolag med handl. Johan Gabriel Grönvall, vilka båda bedrevo handel och fabriksrörelse under firma Grönvall & Röhss, och år 1839, då Grönvall frånträdde affärerna, upptog han som kompanjon handl. Elis Fredrik  Brusewitz och bildade firmorna Röhss & Brusewitz samt J. G. Grönvall & Co. År 1853 lämnade han dessa firmor och etablerade sig på egen hand, de två sista åren av sitt liv med äldste sonen Wilh. Röhss som kompanjon.

Wilh. Röhss d. ä. var en verksamhetslysten och mångfrestande man, vars olika affärsföretag — sockerbruk, färgeri, bomullsspinneri, pappersbruk och andra fabriksanläggningar samt import- och
exportaffärer — leddes med överlägsen skicklighet och förvärvade honom stort anseende som affärsman och en betydlig förmögenhet.

Han dog den 24 juni 1858, efterlämnande en förmögenhet på cirka två millioner. Änkan förkovrade dessa pengar med mycket förstånd. Denna änkefru Carin Röhss, dotter till en handlande Bressander — vilken inom parentes sagt på sin tid, därför att han höll öppen bod, icke ansågs fin nog att slippa in i The Royal Bachelors Club, stadens förnämsta slutna sällskap — denna, säga vi, ägde de flesta aktierna i det bolag, som exploaterade Göteborgs gasverk, allt med det resultat att hon vid sin död kunde åt sju barn överlämna en förmögenhet av 5,600,000 kronor.

De båda sönerna, Wilhelm och August Röhss, hade under tiden arbetat med mycken framgång i firman. Efter fransk-tyska kriget inträdde, som man vet, lysande konjunkturer på världsmarknaden, och de svenskar som i stort sysslade med järn- och träaffärer inhöstade enorma vinster. Röhssarna, som ägde hälften av Ljusne-Voxna-verken och andra bruk, utskeppade väldiga laster av dessa landets förnämsta exportartiklar och därefter sålde de sin andel i nämnda verk för ej mindre än — fyra millioner. När fadern inköpte densamma gav han, enligt en uppgift, inte mer än 400,000 kronor.

Huset vid Norra Hamngatan var med sina många lager- och kontorslokaler en god inkomstkälla för Röhssarna, vilka därifrån dirigerade sin stora handels- och rederirörelse på en tid, då vart och ett av Göteborgs mera betydande köpmanshus kunde sätta en flotta av femton upp till tjugo egna skepp i sjön, i segelskutornas gyllne dagar.

Om man medräknar allt som skänkts bort, ägde de båda Röhssarna helt säkert femton millioner och med en del av dessa hugfäste de sina namn genom ett storslaget mecenatskap. Tack vare Wilhelm Röhss den yngres sista vilja fick Göteborg sin andra stora milliondonation, varigenom Röhsska Konstslöjdsmuseet upprättades.

Den noblaste och på sin tid mest kände av de båda bröderna var ovedersägligen August Röhss. Han var en typisk exponent för den goda samfundsanda, som i alla tider behärskat de större göteborgsköpmännen. Han var köpmansfurste och mecenat i verkligt stor stil, den mest bemärkte på sin tid vid sidan om Oscar Ekman och Dicksönerna.

August Röhss föddes i Göteborg den 20 juli 1836. Efter att hava genomgått Chalmerska institutet och Bergsskolan i Falun ägnade han sig åt bergsbruk, varåt hans håg låg, men efter faderns frånfälle kom han in i det merkantila livet och ingick 1860 såsom delägare i firman Wilh. Röhss & Co.

Hans arbetsförmåga togs snart i anspråk för en mängd institutioner. Dessutom var han stadsfullmäktig i många år.

Det var emellertid andra och högre intressen än de praktiska han understödde. Det var i främsta rummet konsten och konstnärerna han omfattade med sitt varmaste intresse. Genom att understödja de bildande konsternas utövare, genom att med kärleksfullt intresse omhulda de offentliga institutioner, där konsten har sin fristad, genom gåvor till dessa och genom donationer, ägnade att främja konstens utveckling i vårt land, har han blivit en av samma konsts mest nitiske befrämjare.

Det är förnämligast i Göteborgs Museum, Nationalmuseum och Akademien för de fria konsterna vi finna de mest talande vittnesbörden om August Röhss’ stora mecenatskap. I det förstnämnda finna vi sålunda Nils Forsbergs stora historiska målning “Gustaf Adolf vid Liitzen” och samme målares “Akrobater”, Oscar Björcks “Susanna i badet”, Henrik Ankarcronas “Fälttåg i Algier“, Allan Österlinds “Råttfångaren“, G. Thurners stora duk “Landskap från Champagne” samt ett stort norskt klipplandskap av Marcus Larson; Brambecks marmorgrupp “Sorg”, Verner Åkermans “Strandfynd”, grupp i marmor, samt Oscar II:s byst i marmor av Ingel Fallstedt m. fl. gåvor av Röhss. De målade glasfönstren i kyrksalen å museum, utförda av artisten Callmander, voro likaledes bekostade av honom. Museet erhöll dessutom flera gånger avsevärda belopp för inköp av hembjudna föremål och detta icke endast för konstavdelningen utan för museets alla avdelningar.

Nationalmuseum har av August Röhss erhållit som gåva bl. a. Nils Forsbergs väldiga målning “En hjältes död“. Och år 1894 erhöll Akademien för de fria konsterna en summa av femtio tusen kronor att i mån av behov användas till fullbordande och konstnärlig utstyrsel av Akademiens nybyggnad.

Här i Göteborg var August Röhss ordförande i Konstföreningen och som sådan naturligtvis varmt intresserad av Valand. “Gång på gång skänkte han medel för att understödja föreningens verksamhet, vare sig det gällde att förvärva en dyrbar tavla eller att anordna en utställning, och när Valand en gång var nära att bliva ett byte för tomtjobbare, trädde Röhss emellan på ett storartat sätt. För att åt Göteborg bibehålla en lämplig konstutställningslokal inköpte han ett större antal aktier i huset — summan steg till 30- å 40,000 kronor — och skänkte sedan aktierna till Göteborgs Museum med villkor att styrelsen för detta skulle tillse, att dessa för all framtid användes endast för sitt ursprungliga ändamål“.

Men det är icke konsten allenast som i honom funnit en givmild befrämjare. Mycket annat, särskilt i Göteborg, ser i honom en varm välgörare. Sålunda skänkte han i slutet av år 1894 nödiga medel till inköp av möbler, husgeråd och inventarier till Göteborgs nya Ålderdomshem, sålunda bevisande sin omtanke för de ringa i samhället. Om hans gåvor till Göteborgs Stadsbibliotek har jag förut ordat. I samband med hans intresse för vetenskapen stod för övrigt den stora donationen till Göteborgs Högskola å 350,000 kronor.

August Röhss stod i det bästa förhållande till konstnärerna och hjälpte flera av dem på deras bana.

Nils Forsberg är ett av de talande exemplen härpå.

“Över hela August Röhss’ personlighet låg något imponerande och värdigt. Den långa eleganta gestalten, den ståtliga hållningen, det klara ögat, förståndigt och prövande, de fina aristokratiska rörelserna, det något reserverade sättet, allt gjorde honom till en verklig stormannatyp.“

August Röhss dog den 22 oktober 1904 och vilar i ett storslaget mausoleum å Östra begravningsplatsen. När hans testamente öppnades, befanns det att han till olika institutioner och anstalter i  Göteborg donerat ej mindre än 635,000 kronor.

Den minnesvärda byggnaden vid Norra Hamngatan äges nu av Fastighetsbolaget Commercia, dirigerat av skeppsmäklarna G. och J. Sandström, och anses vara stadens största fastighet.

Genom kammarherre Lagerbergs försorg har ett sovgemak, med ett tak prytt av ätten Thams vapen i gips, samt ett par skjutdörrar från byggnadens inre bevarats åt eftervärlden i Göteborgs museum.

Ovanstående är utdrag ur CRA Fredbergs Det gamla Göteborg

thamska huset

Thamska huset, slutet av 1800-talet

I början av 1800-talet tillbyggdes huset i kvarteret Gamla Tullen med en tredje våning. Fastighets AB Commercia som tog över efter familjen Röhss genomförde en ombyggnad 1904-1908. En fjärde våning tillkom mot Norra Hamngatan och hela huset kontoriserades. 1930 såldes huset till Mustads Fastighets AB. Åren 1934-1935 företogs nästa större ombyggnad, då vinden inreddes. Senare kom huset att utgöra en del av Broströmskoncernens kontorskomplex som omfattade en stor del av kvarteret.

Mustads Fastighets AB sålde år 2015 fastigheten till ett konsortium bestående av Grandab Management, Profura Fastigheter, HA Bygg (med Roland Hanzén som VD och majoritetssägare), FL Fastigheter med flera

Thamska huset

Thamska huset som det ser ut idag

 

De rikaste i Göteborg på 1700-talet

De taxeringslängder och skattetabeller som jag sett i böcker och på nätet visar ganska bra i vilka familjer man kan hitta de rikaste i staden Göteborg under 1700-talet.

De 35 rikaste i Göteborg år 1715 var (namn, yrke, bostadsrote, fast förmögenhet, lös förm., sammanlagd):

  1. Gabriel Stierncrona, Ombudsman, Gbg 5:17, 6190, 119000, 125190
  2. Sebastian Tham, Assessor, Gbg 6:24, 10970, 106700, 117670
  3. Catharina Tham, Gripenstedts änka, Gbg 5:39, 5450, 103310, 108760
  4. Wollrat Tham, Göteborg 5:58, 6250, 56050, 62300
  5. Elisabeth Amija, Jungfru, Gbg 5:17 0, 60340, 60340
  6. Mathias Schildt, Göteborg 5:20, 3650, 52000, 55650
  7. Frantz Schröder, Rådman, Gbg 5:68, 5260, 47740, 53000
  8. Gerard von Öltken, Rådman, Gbg 5:59, 3710, 45815, 49525
  9. Nils Pehrssons (Sahlgren) änka, Gbg 4:118, 4400, 35500, 39900,
  10. Olof Pehrsson (Ekmark), Göteborg 4:117, 3220, 34500, 37720
  11. Johan Anders Olbers, Göteborg 5:72, 4030, 30200, 34230
  12. Hans von Gerdes, Borgmästare, Gbg 5:61, 5560, 28150, 33710
  13. Lars Hansson Liedgren, Göteborg 6:52, 3480, 25000, 28480
  14. Anders Nillsson, Göteborg 5:23, 4520, 21000, 25520
  15. Åke Håkonsson, Bokh. sterbhus, Gbg 6:52, 2500, 21000, 23500
  16. Hans Coopman, Göteborg 4:115, 4250, 18130, 22380
  17. Christoffer Liedberg, Göteborg 4:68, 5380, 14720, 20100
  18. Hans Wennerstierna, Kommissarie, Gbg 3:21, 3470, 15000, 18470
  19. Jacob Bornander, Göteborg 8:69, 2400, 16000, 18400
  20. Mathias Asmunds änka, Göteborg 2:6, 4030, 13600, 17630
  21. Peter Tillroth, Överinspektör, Gbg 5:52, 10980, 6420, 17400
  22. Hans Olofsson Ström, Göteborg 5:25, 3020, 13200, 16220
  23. Abraham Petersen, Göteborg 5:34, 4580, 11600, 16180
  24. Cornelius Thorson, Rådman, Gbg 5:73, 4030, 12000, 16030
  25. Johanna Schröder, Madame, Gbg 5:18, 4020, 12000, 16020
  26. Wilhelm Uthfall, Rådman, Gbg 5:40, 450, 15000, 15450
  27. Friedrich Krantz, Göteborg 5:27, 4000, 10000, 14000
  28. Adelheid Tornton, Madame, Gbg 5:62, 4000, 9000, 13000
  29. Mårten Edenberg, Göteborg 5:13, 5220, 6800, 12020
  30. Carl G. Mörner, Guvernör, Gbg 5:54, 0, 12000, 12000
  31. Johan Casper Habermann, Göteborg 5:22, 1450, 10000, 11450
  32. Hugo Hamilton, Generalmajor, Gbg 5:26, 0, 10670, 10670
  33. Berndt Örtegreen, Göteborg 4:42, 2600, 8000, 10600
  34. Wilhelm Silentz, Borgmästare, Gbg 5:10, 6150, 4000, 10150
  35. Hans Calmes arvingar, Göteborg 4:111, 2600, 7500, 10100

De flesta av ovanstående var handelsmän av olika slag. En del av dem var intressenter i kaperiverksamheter (ex. Sebastian Tham, Hans Wennerstierna, Habermann, Cornelius Thorsson och Berndt Örtegren), andra var fabrikörer som exempelvis Hans Coopman och Johan Anders Olbers och en del var redare. Många var nära släkt med varandra och de allra rikaste var alla nära släkt med och/eller arvtagare till David Amija (II) och/eller med Sebastian Tham.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1750, dlr smt

Niclas Sahlgren, 550
Zach. Zachrisson, 350
Niclas Jacobson, 200
Gustaf Cahman, 150
Johan F. Bruuns, 145
William Chalmers, 120
Christian Arfvidson, 120

Cahman var industriidkare vid Klippan, Niclas Jacobson sockerbruksägare, Niclas Sahlgren var delägare i Ostindiska Kompaniet. Vid denna tid var William Chalmers ännu inte engagerad i Ostindiska Kompaniet.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1760, dlr smt

Niclas Sahlgren, 650
Beckman, Beyer & Schutz, 650
Johan Cahman, 600
Christian Arfvidson, 550
Wilson & John Hall, 300
Johan F. Bruuns, 220
Robert Hall, 220

John Wilson och John Hall var engagerade i Ostindiska Kompaniet och i järnexport, Beckman, Beyer och Schutz handelsmän och varvsägare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1770, dlr smt

Christian Arfvidson, 450
Beckman, Beyer & Schutz, 275
Erskine & John Hall, 275
Niclas Sahlgren, 200
Johan (John) Cahman, 200
Thomas Erskine, 200
W. Williamsson, 200

Vid denna tidpunkt varChristian Arfvidsson en ledande sillsalteriägare samt stor delägare i Ostindiska Kompaniet.  John Hall var nu även delägare i Ostindiska Kompaniet, William Williamsson var bryggare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1780, rdr banco

Christian Arfvidson, 100
Patrik Alströmer, 83:16
Erskine & John Hall, 75
David Johnstone, 33:16
Samuel Schutz, 30
G.F. Beyer, 30
Martin Holterman, 25

Patrik Alströmer var en av Niclas Sahlgrens arvtagare och Delägare i Ostindiska vilket också Martin Holterman, G.F. Beyer, Thomas Erskine och John Hall var. Samuel Schutz var varvsägare och sillsalteriägare.

1797 var John Hall den allra rikaste följd av några andra framgångsrika handelsmän och investerare i sillnäringen (bevillning):

  1. John Hall 885
  2. Niklas Arfvidsson 102
  3. Anders Oterdahl 54
  4. Samuel Schutz <50
  5. Bernhard Wohlfahrt <50
  6. Lorentz Peterson <50
  7. Anders Andersson <50

John Hall hade Göteborgs framgångsrikaste handelshus med  mer än hälften av järn- och brädexporten vid denna tidpunkt. Näst störst var den Arfvidsonska firman som också var stadens största sillexportör under lång tid. Även de andra på listan var stora sillexportörer. Anders Andersson hade tidigare varit delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet men var nu främst sillsalteri- och trankokeriägare. Senare var han delägare i bolaget Andersson & Wohlfahrt.

1806 var de 35 högst beskattade följande (statlig bevillning i riksdaler):

  1. Niclas Björnberg 579
  2. David Low 206 (Low & Smith)
  3. Laurens Tarras 182
  4. Niklas Oterdahl 135
  5. E.A. Broms 126
  6. A. Wallerius 113 (kusin till Gustaf Henrik Ekman)
  7. R. Santesson 103
  8. Gustaf Henrik Ekman 102
  9. Jonas Kjellberg 98
  10. Z. Roos 97 (kusin till Peter Militz)
  11. G. Borgert 94
  12. A.M. Lundgren 94
  13. J.C. Bauck 86
  14. T. Kennedy 85
  15. L. Levgren 81
  16. O. Bredberg 74
  17. P.G. Geijer 73
  18. C. Hedman 62
  19. O. Beckman 54
  20. L.E. Magnus 52
  21. W. Gavin 51
  22. J. Dahl 50
  23. J. Lamberg 47
  24. L. Jacobsson 36
  25. P. Wennerholm 34
  26. Z. Wideberg 34
  27. D. Carnegie 31
  28. J. Smith 31 (Low & Smith)
  29. J.  Jungqvist 28
  30. P. Melin 27
  31. S.P. Malm 27
  32. N. Malm 16
  33. S. Arfwidsson 14
  34. G. Bergendahl 14
  35. W. Gordon 14 (Scott & Gordon)

De flesta av de rikaste 1806 var handelsmän med intressen i sillnäringen men en del var handelsmän och fabrikörer av annat slag. Niklas Björnberg var spannmålshandlare och bränneriidkare. Low & Smith, Niklas Björnberg, Malm och en del andra var stora järnexportörer osv. Familjerna Ekman och Kjellberg med intressen i sillnäringen och järnexporten är nu representerade för första gången.

1807 var Niklas Björnbergs bevillning 566, John Halls 483, Anders Arfvidsson & AP Fröding 167 samt Low & Smith 162 riksdaler.

1810 såg listan ut på detta vis:

  1. Niclas Björnberg 1423
  2. Carnegie & Lamberg 502
  3. W.M. Leman 450
  4. Alex. Barclay 450
  5. Laurens Tarras 439
  6. Holterman & Söner 358
  7. Malm & Söner 341
  8. A.R. Lorent 300
  9. Low & Smith 292
  10. JBN Santesson 250
  11. G.H. Ekman & Co 242
  12. Andersson & Wohlfahrt 204
  13. A.P. Oterdahl & Son 201
  14. Ostindiska kompaniet 200
  15. G.P. Borgert 200
  16. Fred. Willerding 200
  17. Lewin Jacobsson 200
  18. J.C. Bauck 175
  19. John Halls dödsbo 159
  20. Jacob Sahlgren 150
  21. L.E. Magnus 150
  22. John Benecke 127
  23. Joh. Fr. Homeyer 126
  24. Jonas Kjellberg 126
  25. Salomon Heyman 125
  26. Zach. B. Roos 125
  27. William Worrau 120
  28. Rob. Dickson 120
  29. G.B. Santesson 120
  30. Kennedy & Åberg 112
  31. Hedman & Arfvidsson 102

1810 var ett år när sillen redan försvunnit och de flesta på listan är fortfarande sådana som tjänat sin pengar på sill, men det är också stora järn- och brädexportörer liksom handlande i textilvaror. För första gången har en person ur familjen Dicksom också dykt upp på listan över de högst beskattade. 1814 var listan över de 18 mest beskattade delvis samma som 1806 (bevillningssumma):

  1. Niclas Björnberg 6107
  2. Laurens Tarras 1998
  3. W:m Berg 1822
  4. L. Jacobsson 1788
  5. Rob. Dickson 1659
  6. G.N. Borgert 1551
  7. Sam. Arfwidsson 1518
  8. W.M. Leman 1455
  9. M.E. Delblanco 1344
  10. B.H. Santesson 1325
  11. Johanna Fröding 1278
  12. G.H. Ekman 1273
  13. E. Vallentin 1179
  14. D. Carnegie 1060
  15. Jan Lamberg 1058
  16. O. Beckman 1031
  17. L.E. Magnus 1025
  18. N. Malm 1008

Detta var i slutet av kontinentalblockaden och det är tydligt hur den spekulativt inriktade spannmålshandlaren Niklas Björnberg kunna berika sig under denna period. Han var också direktör och delägare i den lönsamma 5:e oktrojen i Ostindiska kompaniet.

Coopman – tidiga företagare i Göteborg

Hans Coopman (1663-1748) var son till Peter Coopman och Maria Jürgensson. Han var gift med Anna Magdalena Lauterbach (-1739), dotter till Jacob Lauterbach och Anna von Berck. Han var länge en av huvuddelägarna i en 1690 startad ylleklädesfabrik i Göteborg, den första i staden. Periodvis var det svårt att hitta lämpliga fabrikslokaler. Ursprungligen hade Hans von Gerdes privilegiet för fabriken men det övertogs snart av David Amija d.y., Henrik Braunjohan, Maccabeus Thornton och Johan Manorgen. Efter flera dödsfall i kompanjongruppen blev Hans Coopman år 1704 delägare tillsammans med David Amija d.y.

1740 tycks Hans Coopmans klädesfabrik ha varit den enda med produktion i Göteborg, 1743 fanns det 243 arbetare i fabriken, 1750 131 stycken. År 1751 delades firman upp i två företag, ett ägt av sonen Peter (Petter) Coopman (1701-1786) och ett annat ägt av sönerna Jacob Coopman och Carl Coopman.

Hans Coopman var från 1713 ägare av Gunnebo egendom som sedan ärvdes av hans söner för att sen bli sålt till af Dittmer och därefter till John Hall d.ä. 1715 var Hans Coopman en av de 20 rikaste i Göteborg. Från 1725 var Hans Coopman rådman i Göteborg.

Peter Coopmans företag drevs till stor del med barnarbetskraft som rekryterades från barnhuset på Stampen. Peter Coopman övergick dock allteftersom till finare kläder och leveranserna till armén som dominerat produktionen i faderns fabrik minskade. 1754 hade firman 274 arbetare inklusive barnhusbarnen. Efter detta år tycks tillverkningen i fabriken ha minskat alltmer och 1779 är det sista året då tillverkning registrerats. 1762 övertog Peter Coopman också en tobaksfabrik från Daniel Schiller som ärvt den av sin far Esbiörn Schiller. Tobaksfabriken blev med tiden allt mindre och 1777 var sista året den var igång.

Peter Coopman var i sitt första äktenskap gift med Catharina Kock (-1729) och i sitt andra med Anna Maria Petersen (1712-82), dotter till Abraham Petersen ochJohanna Christina Tham. Han var rådman i Göteborg 1743-64 och riksdagsman.

Maria Coopman, dotter till Hans Coopman, var gift med Anders Hansson Busck, bror till Johan Hansson Busck (1690-1756) och Anna Thalena Gathe (1694-1777).

Den firma som ägdes av Jacob Coopman tillsammans med brodern Carl Coopman hade år 1753 139 arbetare men verskamheten minskade efterhand och 1761 hade firman bara 63 sysselsatta arbetare. Året därpå gick systersönerna Hans Busck och Jacob Busck in som ägare och 1763 satsade en lång rad rika affärsmän kapital i företaget. Sålunda köpte bröderna Gustaf Tham, Volrath Tham och Christian Tham samt Fredrik HabichtMichael Grubb och D. Vignaux varsin åttondel. Alla dessa personer var engagerade i Ostindiska kompaniet. 1763-75 var fabriken den största klädesfabriken i Göteborg. 1773 övertogs hela ägandet i företaget av Hans Busck och Jacob Busck men redan 1779 stod firman på konkursens brant. Man fick då ett kapitaltillskott genom lån från Niclas Sahlgren, hans svärson August Alströmer och dennes bror Patrik Alströmer. Fabriken blev därefter återigen en största i Göteborg. 1793 sålde bröderna Busck fabriken till Olof Kihlbaum.

Peter Coopmans son Jacob Coopman (-1749) var gift med Kajsa Belfrage (-1810). Deras son Hans Coopman (-1799) var för sin del anställd i Ostindiska kompaniet med två resor som superkargör.

Heegh – superkargörer

Del 24 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Superkargören Niclas Heegh (1705-76) var gift med Caisa Aurelia(-1749) i sitt första äktenskap och med Anna Elisabeth Tham(1726-?) från den rika köpmannafamiljeni sitt andra. Niclas Heegh gjorde sju resor som superkargör i Ostindiska kompaniet. Engela Aurelia (-1796), syster till Caisa Aurelia, var gift med superkargören Jacob Greiff (-1787). Systrarnas bror Samuel Aurell (-1786) var inspektor i Ostindiska kompaniet och gift med Lisa Greta Boethia (-1771), mor till poeten Bengt Lidner. Samuel Aurell var därmed svåger till Peter Ekman (III).

Sebastian Heegh, också superkargör i Ostindiska kompaniet med 6 resor som detta, var son till Niclas Heegh, liksom Niklas Heegh den yngre. Den senare var troligen gift med Elisabeth Kullman (1752-91) från familjen Kullman i sitt första äktenskap (och hennes första) och med Maria Svalin (1771-1841), dotter till Peter Svalin, i sitt andra. Niklas Heegh och Maria Svalin hade sonen Anders Heegh (1795-1844) som var stadsmäklare. Niklas Heegh d.y. ärvde flera skärgårdsverk för sillsaltning och trankokning tillsammans med sin släkting Johan Svalin. I olika källor är det i allmänhet en stor sammanblandning mellan far och son Niklas Heegh, men det är uppenbart att det måste röra sig om två personer där fadern tycks ha varit den som var superkargör.

Av namnet att döma kan familjen Heegh ursprungligen vara från Nederländerna.