Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Te-export

Tesmuggling som affärsidé – Svenska Ostindiska Kompaniet

Te var den överlägset viktigaste varan för det Svenska Ostindiska Kompaniet. Mycket begränsade mängder av te stannade i Sverige utan det mesta reexporterades. I huvudsak skedde denna reexport genom att te såldes till handelshus i Amsterdam, Rotterdam, Antwerpen och Oostende. Det var handelshus som redan byggt upp omfattande handelsnätverk i Storbritannien, framförallt i avlägsna delar av riket som Skottland som exempelvis Coppinger, Hennessy, Ray och andra i Oostende. De danska och svenska kompanierna importerade ungefär lika mycket te vardera och stod för omkring 25-35% av teimporten till Europa under den aktuella tiden. Det Svenska Ostindiska Kompaniet stod för mellan 10-20%. Det brittiska East India Company för omkring 50%.

Den beskrivna teförsäljningen i Storbritannien var olaglig. Anledningen till detta var att brittiska East India Company (EIC) fått monopol på teförsäljningen och dessutom var det mycket höga tullar på te. Detta öppnade upp för en illegal marknad med lite billigare te än det EIC sålde. Att EIC inte heller kunde förse konsumenterna med exakt de tesorter de eftertraktade utnyttjades också av smugglingsnätverken. Det Svenska Ostindiska Kompaniet och det danska Asiatisk Kompagni stod från början av 1730-talet till de sista åren på 1780-talet för det mesta av allt te som smugglades till Storbritannien. Smuggling från Sverige dominerade helt importen av te till Skottland. Den svenska andelen ökade under perioder när andra länder var i krig eftersom konkurrensen då minskade.

Till en början var det smugglingsnätverk och kontakter som byggts upp av Oostendekompaniet som dominerade trafiken till Skottland. Rent praktisk skeppades te i allmänhet direkt från Göteborg till de skotska hamnarna men de ekonomiska uppgörelserna handlade om försäljning till handlare i Nederländerna (inklusive Flandern) som sen såldes vidare till handlare i Skottland dit tet transporterades från Göteborg.Te skeppades dessutom till de nederländska, flamländska och franska städer för vidare smuggling till Storbritannien.

Det är troligen ingen tillfällighet att den samtida exporten av järn från Göteborg i stor utsträckning gick till småhamnar i norra England och Skottland med små fartyg. Att kombinera tungt järn med lätt te var helt enkelt bra. På samma sätt kombinerades tungt porslin med te på resorna från Kanton till Göteborg.

Viktiga kustorter där te från Göteborg landades var Forres och Elgin i Moray (hemtrakter för en av det svenska kompaniets grundare, Colin Campbell), Cullen och Banff i Banff (hemtrakter för Arthur Abercromby), Peterhead och Aberdeen i Aberdeen (hemtrakter för Charles Irvine och James Moir, ledande personer i Svenska Ostindiska Kompaniet vid starten), Johnstown i Kincardine (familjen Maules ursprungsgrevskap), Montrose (ursprungsområde för familjerna Carnegie och Dickson i Göteborg) och Dundee i Angus, Kupar i Fife (Thomas Erskines hemtrakter), Stirling samt uthamnar till Edinburgh. Att televeranserna kom från Göteborg rådde det ingen tvekan om i Skottland. Campbell, Irvine, Moir och Abercromby hade alla varit aktiva i Oostendekompaniet tidigare.

Att det sannolikt finns ett visst samband mellan tesmuggling och järnexport i Göteborg går också till viss del att se på exportsiffrorna. När teexporten ökade under slutskedet av det US-amerikanska frihetskriget 1780-83 (då det på grund av kriget bara var det brittiska, svenska och danska kompaniet som seglade på Kanton, övriga länder låg i krig med Storbritannien) sköt järnexporten från Göteborg också i höjden. Men i motsats till teexporten fortsatte järnexporten att öka även därefter påg rund av den nya staten USA:s uppkomst.

Effekterna av sjuårskriget 1756-1763 var också tydliga när det gäller teexporten men tycks inte ha påverkat järnexporten.

Järnexporten från Göteborg verkar under hela 1700-talet ha påverkats mindre av konjunkturen än vad som var fallet med järnexporten från Stockholm och Gävle. En orsak är sannolikt kopplingen till tesmugglingen. Naturligtvis påverkade även konjunkturerna exporten från Göteborg, men helt klart inte lika mycket som i Stockholm. Göteborg exporterade järn till framförallt Storbritannien medan Stockholm exporterade till andra delar av världen. Detta ledde också till lite olika utveckling beroende på olika händelser i omvärlden. Exporten av te påverkades också av hur många skepp som anlände hem från Kanton ett visst år.

Export av ostindiska varor och järn från Göteborg 1755-1785 (år, ostindiska varor 1000-tals dlr smt till 1776 därefter 1000-tals rdr, järn i ton)

1755, 1 655, 12 800
1756, 2 227, 12 300
1757, 4 295, 11 100
1758, 2 964, 11 200
1759, 4 993, 10 700
1760, 2 629, 11 800
1761, 7 923, 10 300
1762, 4 408, 11 000
1763, 7 674, 12 400
1764, 7 504, 13 700
1765, 4 946, 13 700
1766, 6 001, 12 200
1767, 3 981, 9 700
1768, 3 578, 9 800
1769, 1 971, 9 600
1770, 4 587, 10 400
1771, 4 679, 11 300
1772, 4 030, 12 600
1773, 4 516, 12 000
1774, 3 586, 13 400
1775, 5 053, 14 600
1776, 5 115, 14 600

1777, 1 609, 13 100
1778, 1 645, 11 700
1779, 1 956, 12 700
1780, 1 920, 10 600
1781, 2 793, 13 600
1782, 4 065, 15 400
1783, 1 485, 13 300
1784, 903, 15 900
1785, 681, 17 300

1784 avskaffades skyddstullarna för te i Storbritannien och marknaden för smuggelte från Sverige försvann nästan helt. Det samband mellan järnexport från Göteborg och tesmuggling som kunde ses innan dessa försvann också därmed.

1786 upphörde Svenska Ostindiska Kompaniets tredje oktroj. Eftersom marknaden för smuggelte försvunnit kom den därefter bildade 4:e oktrojen att bli en förlustaffär. Många av de som arbetade i kompaniet kom dock att tjäna stora pengar ändå. Främst de som hade möjlighet att ägna sig åt egen handel i Ostasien vilket i första hand var de kvarstannande superkargörerna i KantonEn handel där opium utgjorde den lönsammaste handelsvaran. Opiet smugglades in i Kina.

Läs också: Tesmuggling under 1700-talet, del 1

Advertisements