Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Sydafrika

Stockenström, Ostindien och Sydafrika

Erik Stockenström (1749–1788) föddes i Grythytte socken Örebro län. Studerade i Uppsala. Auskultant i bergskollegium 1766-03-10. Han var son till brukspatron Salomon Stockenström (1711-1783) och Catahrina Kalmeter (1713-?).

stockenströmKadett på Svenska Ostindiska Kompaniets (inte i det nederländska som det hävdas på en del internetsajter) expedition till Kina 1769. Skeppsskrivare på en resa med start 1772. Tredje assistent hos kompaniet 1774 och förste assistent 1776. Superkargör 1780 på Cron Prins Gustaf men bara på utresan då han därefter stannade i Kanton som fast superkargör för Ostindiska Kompaniet. Adlades 1784 som von Stockenström tillsammans med sin äldre bror Lars Stockenström. Han dog i Göteborg strax efter hemkomsten från Kanton.

Brodern Lars von Stockenström (1748-1803) blev brukspatron. Han var direktör för Avesta Koppar och järnbruk. År 1796 förvärvade han också Fagersta bruk. Även den yngre brodern Salomon Stockenström (1751-1811) adlades (1776) och blev brukspatron.

En syssling (inte kusin) till dem med samma efternamn kom också att ta arbete på ostindiefarare. Dock inte i det Svenska Ostindiska Kompaniet. Hans namn var Anders (Andries) Stockenström (1757-1811). Han reste från Sverige under våren 1781 och senare, 1782, återfinns han som ”quarter-gunner”, alltså ansvarig för 4 kanoner  på VOC-skeppet ‘t Zeepaard på väg till Batavia (nuvarande Djakarta i Indonesiem).

Han arbetade nio år på sjön med VOC (Holländska Ostindiska Kompaniet) på resor i Indisk Oceanen vilket inkluderade slavhandel, frakt och handel mellan Kapstaden, Madagaskar och Ostindien:

In September 1781 Anders Stockenström sailed from Texel as a quarter-gunner aboard a VOC ship, ’t Zeepaard. Scurvy broke out in the fleet when it reached the Equator, and when it reached Table Bay in December 1782, 1 202 of the 2 753 passengers and crew had died, and 915 were ill. Four of the most heavily armed ships, including ’t Zeepaard, sailed for Batavia, after four weeks, to assist in the war against the British. It is not known whether Anders sailed with the fleet, but two years later he was working as an assistant in the goods office in Cape Town, where he remained for some years.

Stockenström blev därefter bokhållare  för VOC i Kapstaden fram till 1793 då han slutade. 1796 blev han anställd som sekreterare till landdrosten i Graaff-Reinet i östra Kap och åtta år senare blev han själv landdrost. Under hans tid som landdrost uppstod en blodig och allvarlig konflikt mellan Xhosa-folket och boerbosättarna. De ledde till militära sammanstötningar och 1811 dödades Anders Stockenström:

During his eight years as landdrost – under Batavian rule until 1806, and then under British rule – the district experienced Bushman raids in the north and north-west, and an unsettled frontier with the amaXhosa. Public buildings were in need of restoration following the Khoikhoi/Xhosa invasion of 1802-03 (the Third Frontier War). While commandos were sent against the Bushmen, Anders also tried to reconcile the Bushmen by having game shot for them, and periodically giving them cattle.

When steps were eventually taken against the Xhosa in December 1811, Anders, in command of the burghers of Graaff-Reinet, occupied Bruintjieshoogte to protect the area north of the Zuurberg. The commandos of George, Uitenhage and Swellendam, together with the Cape Regiment, gathered at the Sundays River mouth and after Christmas, crossed the river to drive the Xhosa from the Addo bush.

On 27 December Col John Graham of Fintry sent orders to Stockenström to join the rest of the force at Coerney, where Col J G Cuyler (landdrost of Uitenhage) was in charge. Realising that this would leave the area north of the Zuurberg vulnerable to Xhosa attack, Anders went to discuss the matter with Graham.

He set out at sunset on 29 December 1811 with 24 men. About five hours later he encountered a number of Xhosa of the Imidange clan under Kasa on Doringnek, the watershed between the White and Coerney rivers, on the Zuurberg.

Relying on his popularity as the friend and benefactor of both colonists and indigenous peoples, Anders dismounted and went to meet the war party unarmed. He spent at least half an hour endeavouring to persuade Kasa to return to their country without bloodshed. But when he returned to mount his horse, the Imidange had surrounded his party and attacked, killing eight burghers and an interpreter. Four were wounded but managed to escape.

Han gifte sig där med Maria Geertruyda Broeders, dotter till Peter Caspar Brodersen från Rantrum i Slesvig som flyttat till Kap och hans fru Elsabe Cornelia Colijn. Anders Stockenström och hans fru fick fyra döttrar och fyra söner. Den som mest utmärkte sig var sonen Anders som på afrikaans kallades Andries Stockenström (1792 – 1864).

Advertisements

Anders Sparrman

Anders Sparrman

Anders Sparrman

Anders Sparrman, född 27 februari 1748 i Tensta församling, död 9 augusti 1820 i Stockholm, var en svensk naturforskare.

Han var son till prosten och kyrkoherden Erik Sparrman och Brita Högbom, och härstammade på fädernet från flera prästsläkter i Hälsingland. Sparrman fick sin utbildning vid Uppsala universitet där han skrev in i 9-årsåldern. Han fick Carl von Linné till lärare. vid 14 års ålder blev han inskriven vid den medicinska fakulteten.

År 1765, 18 år gammal, följde han med Ostindiska Kompaniets fartyg Stockholms slott till Kina som skeppsläkare. Sannolikt fick han möjlighet att följa med då hans familj sannolikt var bekanta med kaptenen Carl Gustaf Ekeberg. Linné uppmuntrade också till den sortens resor och bidrog säkert också till att resan kom till stånd. Vid återkomsten 1767 skrev Sparrman in sig på kirurgutbildningen. 1768 disputerade han på »Resan till Kina«, som beskrev djur och växter i Kantonprovinsen. Han avlade sin medicinska examen 1770.

1772 reste Sparrman återigen ut på Linnés uppdrag. Denna gång också med en Ostindiefarare (Stockholms slott eller Lovisa Ulrica) men bara till Afrika och Godahoppsudden. Denne hade kommit till Kap som skeppsläkare ombord på en nederländsk ostindiefarare.Under sin vistelse i södra Afrika mötte Anders Sparrman en annan känd svenska forskare i Linnés anda, Carl Peter Thunberg. Thunberg lämnade Kapstaden i mars 1775 på skeppet t’Loo.

I november 1772 kom kapten James Cook till Kapstaden på sin andra världsomsegling. och Sparrman blev erbjuden att delta i expeditionen som läkare, zoolog och botaniker. På HMS Resolution biträdde han naturforskarna Reinhold Forster och hans son Georg. Expeditionen passerade södra polcirkeln och nådde i januari 1774 71° 10´, innan de av isen tvingades att återvända norrut.

På Tahiti var Anders Sparrman nära att mista livet. När han gett sig ut för att samla växter blev överfallen av lokalinvånare. Efter en häftig strid lyckades han till slut fly och tog sig tillbaks till skeppet svårt skadad. I mars 1775 återkom »HMS Resolution« till Kapstaden, där Sparrman mönstrade av.

Sparrman begav sig därefter ut på en studieresa i södra Afrika med sydafrikanen Daniel Immelman som medhjälpare. Sparrman blev den förs­te som beskrev en kvagga, vilket var en släkting till zebran, numera utdöd. andra upplevelser på resan ledde till att han blev slaverimotståndare.

Efter återkomsten till Sverige blev Sparrman 1777 invald i Kungl Vetenskapsakademien (KVA) och 1778 blev han föreståndare för akademins naturaliekabinett. Linné lät uppkalla växtsläktet Sparrmannia efter honom. De tre resedagböckerna »Resa till Goda Hopps-Udden«, »Södra Polkretsen och omkring Jordklotet«, samt »Till Hottentott- och Caffer-Landen« publicerades 1783.

Han publicerade också Catalogue of the Museum Carlsonianum (1786-89), där han bland annat beskrev många av de arter han hade samlat in i Sydafrika och Stillahavsområdet, varav en del var nya för vetenskapen.

Tillsammans med mineralogen Arrenius och lantmätaren Wadström reste Sparrman år 1787 till Västafrika på en resa finansierad av kung Gustaf III. Wadström var en aktiv motståndare till slaveriet och även en anhängare av Swedenborg. Från ön Gorée (i dagens Senegal) som var ett viktigt slavhandelscentra gjorde sällskapet utflykter till fastlandet men måste ge upp efter tre månader på grund av de franska kolonialmyndigheternas ovilja att ge stöd till slaverimotståndare. Han återvände till Paris 1788 och åkte därifrån till London där Wadström och Sparrman vittnade om slavhandlarnas grymheter inför British Privy Council.

I november 1790 utnämndes Sparrman till professor i naturalhistoria och farmaci vid Collegium Medicum, och blev assessor 1803. Han kom efter hand i konflikt med Vetenskapsakademien angående skötseln av naturaliekabinettet. Den mångåriga kontroversen slutade med att han 1798 skiljdes från sitt uppdrag. Han anklagades ockå för att ha orskatKring 1805 började han publicera en serie fågelböcker över Sveriges fåglar, Svensk Ornithologie. Bara den första boken med 68 planscher och 44 textsidor gavs ut och serien förblev ofullbordad.

På sin ålderdom åtog han sig också fattigläkarebefattningen i Klara församling i Stockholm och skötte denna en längre tid.

De sista tjugo åren levde han tillsammans med  Charlotta Fries, en ung sömmerska. Paret fick en dotter. Han var för sin tid politisk radikal och kom inte att hedras av samtiden vid sin död även om det kom ut en biografi om honom. Han glömdes bort trots att han var en av de mest beresta av alla ”Linnés lärjungar”.

Läs mer:

Charles Barrington

Charles Barrington tjänstgjorde som ung i det brittiska East India Company (EIC) och var länge stationerad på Indiens östkust, Coromandelkusten, på Fort St. George (nuvarande Chennai, mer känt som Madras)  men blev förflyttad till Sumatra på grund av att han främst tycks ha sysslat med handel för eget bruk. Han fick dock även sluta på sin post varefter han fick arbete i Svenska Ostindiska Kompaniet. I samband med sin privata handle förlorade han ett skepp till fransmännen på vilket John Widdrington varit kapten.

Han blev superkargör i den andra expeditionen som genomfördes med skeppet Drottning Ulrica Eleonora och hade som mål att upprätta ett svenska faktori i Porto Novo.  Barrington var också en av de största investerarna i resan.

Skeppet köptes från East India Company i England där det tidigare haft namnet The Heathcote. Fartyget hämtades i Gravesen av John Widdrington och Thomas Thomson som också de skulle vara superkargörer på resan. Widdrington tjänstgjorde också som assistent (2:e kapten) till kapten Peter von Utfall. Efter en tids resa sattes John Widdrington i arrest under resten av resan då han uppträdde våldsamt och aggressivt. 12 september 1733 var fartyget framma i Porto Novo. Ett faktori uppfördes och en stor del av lasten lossades för att förvaras där medan fartyget seglade vidare till Bengalen. Barrington, Thomson och skrivaren Thomas Combes lämnades kvar med 36 man för att skydda faktoriet.

När guvernören G.M. Pitt i Fort ST. George fick information om nykomlingarna och det stora antalet britter blan demkontaktade han sin franske kollega Lénoir i Pondichéry. De kom överens om att ockupera det ny faktoriet. Detta skedde den 31 oktober 1733. Varulagret beslagtogs och förseglades, silvret som lastats ombord i Cadiz fördes till Fort St. George. 24 besättningsmän följd med britterna till Fort St. David där de inkvarterades. Charles Barrington hade dock lyckats undkomma och brittisk trupp skickades ut efter honom. Han lyckades ta sig till den danska kolonin Trankebar där han fick skydd.  Han uppehöll sig i Trankebar en tid han reste tillbaka till Europa med det danska kompaniets skepp Friedericius Quartus som anlände till Köpenhamn hösten 1735. Han spenderade under resans gång nästan tre månader i Cape Town.

Under tiden hade Ulrica Eleonora seglat norr ut längs kusten med Charles Irvine som högste superkargör ombord. I januari 1734 lyckades John Widdrington fly från sin arrest när fartyget låg för ankar i Gangesdeltat. När fartyget sen i mars 1734 återvände mot Porto Novo för att hämta resten av besättningen stoppades de av ett engelskt och ett franskt skepp i närheten av Pondichéry. Befälen på Ulrica Eleonora beslutade därför att återvända till Sverige. Den 15 februari 1735 var de hemma i Göteborg igen efter att den 13 februari ankrat upp i Vargö håla invid Styrsö. Trots alla besvär gjorde gick resan med vinst, på 103 000 dlr smt. Dessutom fick kompaniet 5 år senare skadestånd av brittiska East India Company på  cirka 130 000 dlr smt.

Charles Barrington lämnade det svenska Ostindiska kompaniets tjänst och begav sig istället till Danmark där han i januari 1737 presenterade en plan för det danska Västindiska kompaniet, Vestindisk-guineisk Kompagni. Detta bolag hade haft monopol på slavhandel för de danska kolonierna i Västindien, men verksamheten var olönsam och bolaget övergav slavhandelsaffärerna år 1736. Endast tre skepp tycks det danska kompaniet ha sänt ut för att handla med slavar under åren 1733-36. Kompaniet kunde inte leverera tillräckligt många slavar för det behov som fanns på de danska koloniernas slavplantager på St. John, St. Thomas och St. Croix. I planen ingick också att Barrington själv skulle bli plantageägare på St. Croix

Den plan Barrington presenterade gick ut på att han skulle chartra ett fartyg av Vestindisk-guineisk Kompagni för att segla till Madagaskar och där köpa slavar för att säljas på slavmarknaden på St. Thomas. Efter lite överläggningar fick han chartra Grevinden af Laurvig komplett med besättning. Han litade dock inte på den besättningen och hyrde in en gen besättningen med resultatet att det blev dubbelt så många personer mot vad som behövdes. Istället för 27 personer var det nu en besättning på 65 personer ombord. Följden var att förhållanden på båten blev mycket dåliga. Dansk kapten ombord var Jacob Nicolai Holst. Vid Kap Verde-öarna ledde detta till att motsättningar blommade upp, två danska styrmän vägrade lyda order och dömdes sedan för detta men fick inget straff då det förhindrades av den danske kaptenen som inte ville att britterna skulle bestämma över skeppet.

I december 1737 nådde Grevinden af Laurvig fram till Madagaskar efter att de stannat en tid i Cape Town där Barrington kontaktade de som han lärt känna vid sitt förra besök, däribland en svensk vid namn Bergstedt och Johannes Carolus de Wet som han bodde hos,vid båda besöken. Johannes Carolus de Wet var kontrakterad av det danska Asiatisk Kompagni som deras agent för att hantera danska skepps besök och uppehåll i Cape Town. Skeppet reparerades och underhölls vid uppehållet. En del sydafrikaner var intresserade av att investera i Barringtons resa, bland dem Bergstedt, en tysk vid namn Bestbier, Jacob Lever och Olof de Wet men det är oklart om det blev så.

Johannes Carolus de Wet som dog 1748 var son till Jacobus de Wet och hans fru Christina Bergh, i sin tur dotter till Olof Bergh från Göteborg och Anna de Koning, en kvinna med nederländsk far och bengalisk mor. Johannes Carolus de Wet var gift med Maria Magdalena Blanckenberg, dotter till Johann Blanckenberg från Berlin och Catharina Baumann.

Väl på Madagaskar köptes en del slavar, men Charles Barrington gifte sig också med den malegassisk prinsessa och ändrade sina planer. Nu skulle han återvända med skeppet till Madagaskar efter att han sålt slavarna. Holst var vi det läget trött på Barrington och lämnade Madagaskar med kurs på Mocambique. Barrington, en man vid namn Leith och ytterligare några män lämnades på land. Deras vidare öden är okända. En dansk vid namn Herman Dyssel hade tidigare lämnats kvar hos en malegassisk potentat på grund av att han var stökig.

I juli 1738 gick båten på grund utanför Mocambique. Tre britter, varav en hette Bryce, lämnade båten. En storm hindrade sen båten att gå in till Cape Town och nästa stopp blev istället St. Helena. Besättningen var vid det laget sjuk. 11 februari 1739 kom fartyget till St. Thomas med 21 slavar som sålde, bara hälften av det antal som köpts. 28 augusti 1739 var Grevinden af Laurvig tillbaka i Köpenhamn, fortfarande med gods som Barrington köp ombord. Detta konfiskerades av Vestindisk-guineisk Kompagni som sålde varorna för att försöka täcka den förlust som resan inneburit.

1747 försökte bolaget sig återigen på en resa till Madagaskar med Grevinden af Laurvig. Återigen med Holst som kapten. Skeppet förliste dock i mars 1747 vid den nederländska kusten. Jacob Holst överlevde dock.