Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Surte Glasbruk

Paul Henrik Melin

Paul Henrik Melin

Paul Henrik Melin

Paul Henrik Melin föddes1823-09-03 i Göteborg som son till grossh. Olof Melin och Maria Sofia Fålling. Han dog 1892-11-13 i Göteborg. Gift från den 14/1 1869 i Göteborg med Hilda Amanda Nikolina Rhedin, född 24/12 1832 i samma stad som dotter till grossh. Martin Wilhelm Rhedin och Hedvig Katarina Seldener. Hon dog den 27/3 1888 i Göteborg. Ägde tillsammans med sin fru Ellesbo egendom på Hisingen från 1856.

Studerade på Hillska skolan på Barnäängen, studentexamen 1842, officersexamen 1843, underlöjtnant samma år, 1:ste löjtnant 1853, kapten 1861, major 1864 och överste 1869. Avsked från det militära 1886.

På en exekutiv auktion 1886 köptes Surte Glasbruk av tidigare chefen för Elfsborgs regemente, överste Paul Henrik Melin, och företaget rekonstruerades. Efter några goda år med ökad produktion var Surte glasbruk 1890 det största glasbruket i Sverige.

År 1894 ombildades företaget till Surte AB med Melins anförvant Martin Werner Rhedin som VD. Två år senare förvärvades Liljedahls glasbruk i Värmland, och 1906 fusionerades bolagen till AB Surte-Liljedahl. Brukspatron M W Rhedin sålde samma år aktierna till firman Johnsen & Jörgensen Ltd i London.

Paul Henrik Melin var styrelseledamot i Brand- och Livförsäkrings AB Svea 1885-92, Långeds AB, AB Göteborgs Förenade Bryggerier och Göteborgs trädgårsdförening. Satt i stadsfullmäktige i Göteborg 1877- 92 och hade en lång rad kommunala uppdrag i olika kommittéer.

Andra källor: Magnus Fahl, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962 biografisk matrikel, 1963

Advertisements

Släkten Rhedin

Martin Wilhelm Rhedin (1790-1856) drev ett handelsföretag från 1808 (firman registrerades dock först 1811) som sysslade med import av en mångfald varor, däribland livsmedel, kolonialvaror och vin. En viss export av järn och bräder förekom också i början, liksom handel med spannmål. Affärsförbindelserna med Danmark, särskilt Jylland, var redan från början av stor betydelse för firman. Han var gift med Hedvig Katarina Seldener (1796-1874), dotter till landskronaköpmannen Lütgen Seldener.

1826 köpte Martin Wilhelm Rhedin Ellesbo gård på Hisingen från Fredrik Magnus Åkermans son (1754–1830) som ägde gården 1824-26.

Under 1820-talet övergick M. W. Rhedin alltmer till att specialisera sig på import av ull (jylländsk och isländsk) och av kaffe från Hamburg. Ull förblev den viktigaste handelsvaran till firmans avveckling år 1876. Vid Martin Wilhelm Rhedins död 1856 övertogs företaget av sonen Carl Werner Rhedin, som fr.o.m. 1872 till 1875 drev det i bolag med W. Sternhagen jr.

Även under firma M.W. Rhedins första år hade delägare utanför familjen haft smärre andelar i företaget såsom framgår av de äldsta huvudböckerna som finns i firmans arkivLandsarkivet i Göteborg.

Hilda Rhedin (1832-1888), dotter till Martin Wilhelm Rhedin var gift med Paul Melin (1823-1892). Denne var son till grossh. Olof Melin och Maria Sofia Fålling samt ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige åren 1877-92. Han hade dessutom en rad kommunala styrelse- och nämnduppdrag samt ägde Ellesbo vilket han och hans fru övertagit från den senares far. Paul Melin köpte Surte glasbruk och egendom år 1886. Utöver det var han agerade som styrelsemedlem i Långeds AB, Brand- och Livförsäkrings AB Svea, Ab Göteborgs Förenade Bryggerier och Göteborgs Trädgårdsförening.

När Paul Melin dog övertogs bruket och egendomen av arvingar med Martin Werner Rhedin, brorson till Hilda Rhedin, som huvudägare och disponent på bruket. Han var gift med Ebba von Mentzer (1877-?) och ägde förutom Ellesbo gård på Hisingen också Stora Askerön sydöst om Orust. Han var också ordf. i styrelsen för Forssa bruks AB och i veterinärstyrelsen för Göteborgs o. Bohus län, samt ledamot af styrelsen för Allm. Svenska Utsädes AB. i Svalöv.

1894 blev bruket ett aktiebolag, Surte AB. Martin Werner Rhedin (1865-1930) sålde aktierna i AB Surte-Liljendahl, som bolaget då hette, år 1906.

Surte glasbruk

Nuvarande Surte samhälle bestod i äldre tider av gårdarna Södra Surte och Norra Surte. På ägorna fanns från medeltiden två kronokvarnar som drevs med vattenkraft från Surte kvarnström. Den 13 mars 1850 köpte kommerserådet Olof Wijk i Göteborg 751/1416 mtl av kronoskattehemmanet Norra Surte och erhöll lagfart därpå i mars 1851. I köpet ingick hela Norra Surte kvarnström med tillhörande jordområde, kvarn och ekonomibyggnader. Syftet med köpet var sannolikt planerna på att anlägga ett spinneri på platsen.

Olof Wijk lät riva ner de gamla kronokvarnarna i Surte kvarnström en ny kvarnbyggnad (det nuvarande glasbruksmuseet), som fick namnet Surte kvarnar. Wijk lät modernisera det redan befintliga kvarnverket för turbindrift och lägga in nya kvarnstenar. Kvarndriften var relativt omfattande. Wijks svåger, skotten Alexander Keiller koncentrerade vattnet i Surtesjöarna till ett enda uppsamlingsställe, varigenom vattenkraften kunde utnyttjas maximalt. Vattenturbinen med sina 20 hästkrafter lämnade tillräcklig energi för drivandet av den stora kvarnen.

Wijk påbörjade av allt att döma också bygget av en spinneribyggnad. Han införskaffade bl.a. spinnstolar. På grund av Wijks död år 1856 förverkligades aldrig hans planer.

Wijks änka sålde enligt ett köpebrev 14 mars 1862 till brukspatron Gustaf Santesson, som inköpte området med kvarnar, Forsbäcks glasbruk och två tegelbruk och allt inklusive 756/1416 mantal kronoskattehemmanet Norra Surte, 9/64 mantal kronoskattehemmanet Södra Surte Uppegården och 1/8 mantal ödeshemmanet Stora Skogen för Eda glasbruks räkning. Bolaget inköpte i mitten av 1860-talet även Surte Postgård 1/8 mantal kronoskatte.

Åren 1866 och 1867 fanns två vattenturbiner om 27 hästkrafter, av vilka den ena var placerad i glashyttan. Bolaget drev även kvarnrörelse. Det nya bolaget Norra Surte AB, som bilades 1868, fortsatte den tidigare kvarnrörelsen.

När Surte AB bildades 1894 var bolagets ändamål att inköpa Surte bruksegendomar och fortsätta glasbruks- och kvarnverksamheten. Bolaget hade två kvarnbyggnader, Surte kvarnar och Forsbäck. Verksamheten vid Surte kvarnar lades ner 1901-1902 och 1905 inrättades en elektrisk kraftstation i den gamla kvarnbyggnaden. Den andra kvarnen vid Forsbäck utarrenderades tidvis men användes under åtskilliga år av bolaget. Från 1911 använde bolaget uteslutande kraft från Trollhätteverken, varvid kraftstationen vid Surte enbart användes som reservkraft.

I samband med en flytt till nya lokaler och ombildning av företaget 1868 så påbörjades, förutom fönsterglas, även tillverkning av buteljer. Då ugnen för tillverkning av fönsterglas 1883 var så utbränd att förstklassigt glas inte kunde tillverkas, lades tillverkningen av produkten ner och buteljer blev därefter huvudprodukt. Trots export av flaskor till England och Skottland hade bruket dålig lönsamhet och gick 1885 i konkurs.

Bruket köptes in på exekutiv auktion 1886 av tidigare chefen för Elfsborgs regemente, överste Paul Melin, och företaget rekonstruerades.Efter några goda år med ökad produktion var Surte glasbruk 1890 det största glasbruket i Sverige.

År 1894 ombildades företaget till Surte AB med Melins anförvant Martin Werner Rhedin som VD. Två år senare förvärvades Liljedahls glasbruk i Värmland, och 1906 fusionerades bolagen till AB Surte-Liljedahl. Brukspatron M W Rhedin sålde samma år aktierna till firman Johnsen & Jörgensen Ltd i London. Liljendahls glasbruk, som hade tillverkning liknande den i Surte, lades ned 1917. Ytterligare ett företagsförvärv skedde 1913 genom Kongelfs glasbruk i Kungälv (nedlagt 1956).

År 1911 effektiviserades tillverkningen genom att den första helautomatiska glastillverkningsmaskinen, Owensmaskinen, inköptes från USA. Ännu nyare metoder infördes 1922 genom ett antal s.k Lynchmaskiner, och handblåsning av flaskor slutade definitivt 1926.

Surte glasbruk

1943 övertog Fastighets AB Carnegie aktiemajoriteten  och bolagsnamnet ändrades till AB Surte Glasbruk. Carnegie sålde sina aktier 1960 till förpackningsföretaget AB Plåtmanufaktur (PLM) i Malmö, som placerade divisionsledningen för koncernens glasbruk i Surte. 1975 beslutades om nedläggning och överförande av produktionen i Surte till det kvarvarande glasbruket i Limmared. Nedläggningen var verkställd 1978.

Investment AB D. Carnegie & Co

Bolaget grundades ursprungligen som firma Erskine & Mitchell år 1798. Firman övertogs 1803 av David Carnegie Sr tillsammans med Jan Lamberg och bytte då namn till D.Carnegie & Co. Firman sysslade då med sill- och tranhandel, sillsalterier, trankokerier och rederiverksamhet. Konkursen för firma John Hall & Co år 1807 innebar att Carnegie & Co kunde börja med järnhandel.

1836 lämnade Jan Lamberg firman och delägare blev istället David Carnegie Jr, brorson till David Carnegie Sr. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

1880 började Emil Ekmans son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denne kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB (SSA) år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. SSA övertog sockerbruket i Göteborg. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör. I samband med bildandet av Svenska Sockerfabriks AB ombildades Carnegie & Co till Fastighets AB Carnegie & Co. Sockerbruket lades slutligen ner 1957. Porterbruket såldes 13 år senare, 1920, till Vin & Spricentralen, men såldes 1929 vidare till Pripp & Lyckholm.

Fastighets AB Carnegie behöll dock glasbruket i Årnäs i sin ägo och köpte 1943 också aktiemajoriteten i glasbruket i Surte, AB Surte-Liljedahl. Glasbruket bytte namn till AB Surte Glasbruk. VD för Surte Glasbruk blev Per Hemberg och stora investeringar gjorde så att produktionen kunde ökas. 1960 såldes AB Surte Glasbruk till AB Plåtmanufaktur (PLM) och Årnäs glasbruk las ner.

1962 renodlades verksamheten i Fastighets AB D.Carnegie & Co, fastigheterna lyftes ut och in i ett dotterbolag som fick namnet Fastighets AB D.Carnegie & Co. Moderbolaget tog namnet Investment AB D.Carnegie & Co. Två år senare blev Bankirfirman Langenskiöld dotterbolag till Carnegie & Co. 1955 blev Carl Langenskiöld VD i företaget. 1972 var fortfarande familjen Ekamn/Langenskiöld största ägare i företaget men 1976 hade Investment AB Asken skaffat sig ägarkontroll med en tredjedel av aktiekapitalet och rösterna. I Asken var de största ägarna vid denna tid familjen Mark, Investment AB D. Carnegie & Co, Skandinaviska Banken, Broströms och Svenska Handelsbanken. Bolaget kan sägas ha kontrollerats av familjerna Mark och Broström som ju hade giftermålsband. 1971 kontrollerades såväl Asken som Carnegie av företagsledningen i Asken då korsägandet mellan bolagen gjorde att ingen utomstående kunde utöva makt.

Några år senare, 1980-81, var såväl Asken som Carnegie i Erik Pensers händer. Hans ägarbolag Yggdrasil och andra honom närstående bolag kontrollerade år 1981 32,6% av rösterna i Asken. Carnegie ägde 13,6%. I Carnegie kontrollerade Penser 10,8% av aktiekapitalet och rösterna och Asken kontrollerade 32,8%.

1980 bytte den Langenskiöldska fondkommissionärsfirman namn till Carnegie Fondkommission. Under Pensers tid flyttades ägandet av Carnegie runt bland olika Penserkontrollerade bolag i Erik Pensers spekulationskarusell. 1988 såldes Carnegie Fondkommission till PK-banken (senare Nordbanken, numera Nordea) och under bankens ägartid expanderade företaget, som nu inte var ett investmentbolag utan en finanskoncern, utomlands. Moderbolaget blev dotterbolag till Nobel Industrier och fusionerades med Investment AB Asken. 1994 såldes fondkomissionsbolaget vidare till ett holdingbolag, Carnegie Holding AB, till 55 procent ägt av Singer & Friedlander och till 45 procent ägt av Carnegies personal. 2001 blev D. Carnegie & Co AB (tidigare Carnegie Holding AB) moderbolag i Carnegiekoncernen och aktierna i Carnegie noterades på Stockholmsbörsen.

Finanskrisen 2008 ledde till problem för Carnegie i efterspelet av en utredning från Finansinspektionen tog Riksgälden över ägandet i dotterbolaget Carnegie Investment Bank (tidigare bankirfirman Langenskiöld och Carnegie Fondkommission). Carnegie Investment Bank genomgick en snabb riskreducering och fick ett kraftigt kapitaltillskott och såldes 2009 till riskkapitalbolaget Altor och investmentbolaget Bure. Idag existerar det 1994 startade D. Carnegie & Co AB fortfarande som fastighetsbolag. Bolaget var under många år i rättslig konflikt med staten.

Läs mer: AV1, 2, 3, 4, 5, 6, VA1, 2, 3, 4, 5, 6, RT1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, 5,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Veckans affärer, 1978, 1982

Santesson – grosshandlare och skeppsredare

Släkten Santesson härstammar från Per Santesson (född på 1620-talet, dödsår okänt) som deltog i Karl X Gustafs polska och danska krig och dog på sin gård Bökhult i Långaryds socken i Jönköpings län. En ättling till honom var Gustaf Bernhard Santesson (1739-1790) som grundade firman G.B. Santesson, senare G.B. Santesson & Söner. Firman blev en av de största redarna i Göteborg samt ägde sillsalterier och trankokerier. Han var gift med Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), dotter till grosshandlaren Harder Matzen (1715-1806).

Paret Santesson var herrnhutare och sände därför sin son Berndt Harder Santesson (1776-1862) uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Schleswig. År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal hjälpa mamman att sköta den stora firman. Modern ägde då firman tillsammans med en man vid namn Bredberg. Senare tog sonen över firman tillsammans med Anders Magnus Prytz (1775-1837). 1802 grundade B.H. Santesson Årnäs bruk, ett glasbruk en bit norr om Kinnekulle. Detta bruk köptes senare av D. Carnegie & Co och egendomen (som inte är ett bruk sen länge) ägs idag av familjen Ekman. 1805 organiserade Santesson också Sveriges första sparkassa för arbetarna på Årnäs bruk. Förutom Årnäs bruk anlade han också Karlsfors alunbruk i närheten av nuvarande Skövde.

Firman G.B. Santesson & Söner var som nämnts också stor ägare av sillsalterier och trankokerier, 1806 köptes Arfvidssons (tidigare Cahmans) anläggningar vid Röda Sten (inklusive grytgjuteri). Dessutom ägde firman sen tidigare ett skärgårdsverk, Ängholms udde, vid Bovik på Björkö, Röskärs skärgårdsverk invid Hälsö (ägdes av B.H. Santesson tillsammans med A.M. Prytz) och dessutom två större trankokerier på Tjörn som ägdes tillsammans med grosshandlaren Johan Bäck, Låka på Tjörn och Dannestan på Stora Askerön.

B.H. Santesson övertog det så kallade chalmerska huset vid Södra Hamngatan i Göteborg och det blev hans bostad tills han flyttade till Stockholm och senare till Motala. Senare övergick huset på Södra Hamngatan i Oscar Ekmans (1812-1907) ägo. Under den 5:e oktrojen (1806-13) av det Ostindiska kompaniet var Berndt Harder Santesson en av direktörerna. B.H. Santesson var gift med kusinen Johanna Dorothea Matzen (1787-1835).

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder Santesson lärde känna Baltzar von Platen (1766-1829) vid umgänge hos familjen Ekman där denne var ingift. Baltzar von Platen var en av de drivande bakom 1809 års revolution och B.H. Santesson kom att bli en allierad i borgarståndet då denne valdes in samma år som en av två representanter för Göteborg. Den andre var Niclas Malm (1775-1829). B.H. Santesson kom att bli en av de sex män som organiserade Göta kanalbolag och kom i stort sett att ägna resten av sitt liv åt Göta kanal. Bland annat som disponent på Motala verkstad från 1838. Han blev styrelsordförande i kanalbolaget samma år, men avgick från bägge posterna redan året efter. Han var störste aktieägaren i Motala verkstad. Redan 1834, två år efter det att Göta kanal invigts, bildade Bernt Harder Santesson och Johan Gustav von Sydow Ångfartygs AB Stockholm – Göteborg, som beställde fem båtar för reguljär trafik på kanalen.

Brodern till B.H. Santesson, Sante Johannes Santesson (1778-1804), var också grosshandlare under den korta tid han levde, medan en anna bror, Carl Gustaf Santesson (1781-1819) var komminister i Örgryte församling och ägare av Sävenäs säteri. Hans son Gustaf Samuel Santesson (1810-1889) grundade Surte glasbruksonen Carl Gustaf Santesson (1819-1886) var läkare och medlem i en mängd olika vetenskapliga sällskap. Dottern Johanna Ulrika Santesson (1815-1902) var gift med ägaren till Änggården i Göteborg, Arvid Henrik Grén (1806-87).

Elisabeth Ulrika Santesson (1783-1806), syster till Gustaf Samuel Santesson var gift med Elias Daniel Björck (1775-1806) och mor till biskopen Gustaf Daniel Björck (1796-1888).

En annan gren av släkten Santesson ägde godset Tjolöholm i Halland innan James Fredrik Dickson från familjen Dickson köpte detta år 1892.