Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Superkargörer

Opium-handeln på Ostindiska Kompaniets tid, del 2

Del 35 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Opiumhandeln i Ostindien utvecklades som ett sätt för europeer att finansiera teköpen i Kanton. Det Svenska Ostindiska Kompaniet använde i allmänhet spanska silverpiastrar som betalningsmedel. Dessa erhölls genom köp som i allmänhet genomfördes med lånade medel som ställdes till Kompaniets förfogande av handelshus i städer som exempelvis Antwerpen, Oostende, Cadiz, Amsterdam, Rotterdam, London och Hamburg.

På samma sätt gjorde andra länders ostindiska kompanier. Förfarandet skapade ett rejält underskott i Europas handel med Kina. Britterna kom snart på ett sätt att kompensera för detta. Genom att sälja produkter  som tyger och opium från deras kolonier i Indien. Engelsmännen lyckades på det sättet förbättra sin handelsbalans genom att sälja bomullstyger och opium från Indien, men opiumförsäljningen sköttes oftast av mellanhänder för att inte äventyra de viktiga tekontrakten. Svenskarnas järn och verktyg fanns det en begränsad avsättning för i andra länder och de användes till viss del för att finansiera inköpen av silver, men svenska  ylletyger och andra textilier var i praktiken osäljbara. Kineserna tog ibland motvilligt emot europeiskt ylle för att få möjlighet att sälja större kvantiteter av sina egna produkter.

Vid 1700-talets början kom bara några få europeiska fartyg till Kanton varje år. Under 1760- talet anlände mellan 20 och 30 fartyg om året, på 1790- talet omkring 50 och på 1810-talet närmare 70. Samma utveckling skedde när det gäller opiumhandeln. 1729 importerades 200 kistor opium till Kina, cirka 1 000 kistor år 1767 och 4 500 år 1800. En kista motsvarade ungefär 63 kilo opium. Bland de mellanhänder som handlade med opium återfanns de svenska superkargörerna, framförallt de som stannade över i Kanton. Dessa var i allmänhet verksamma med egna firmor i Macao och Macao var centralt för opiumhandeln. Det var där det lastades om till mindre fartyg för att smugglas till Kina och det var där affärerna organiserades. De fasta superkargörerna i kanton levde i allmänhet halva året i Macao.

Inkomsterna från den privata handeln i Ostindien gav mycket stora inkomster till de svenska superkargörerna i Kanton. Opiumhandeln var en del av det som svenskarna ägnade sig åt i likhet med alla andra som var inblandade i tehandeln  i Kanton:

Engelsmännen profiterade på opiumhandeln på två sätt, dels genom produktionen i Indien, dels genom försäljningen i Kanton. Stora mängder silver behövdes för att säkra tekontrakten. Förutom handeln med guld var opium nästan den enda vara som omedelbart tillförde likvida medel som kunde omsättas i tehandeln, bland annat som förskott på teer som skulle levereras när skeppen låg inne och som måste komma fram till Kanton i tid. Förseningar på två veckor upp till en månad kunde leda till att man missade de mest fördelaktiga vindarna för hemresan och fick stanna kvar i Kanton i nästan ett halvår. År 1770 var ett ganska vanligt pris på en kista opium omkring 300-500 spanska silverdollar (piastrar), ibland upp till 700 silverdollar för högsta kvalitet. Till detta kom ”avgifter” till mellanhänder på 10-15 procent. Tio år senare var utbudet större än efterfrågan och priset sjönk Med detta resonemang kan man kanske säga att smugglingen av opium var mindre riskfylld än te-handeln. Teerna kunde förlora halva sitt värde om de inte såldes omgående, utan måste lagras till nästa säsong, medan kistorna med opium kunde bli stående ett halvår eller mer, utan att förlora i kvalitet, om de var väl packade och förslutna.

Kontrakten kring te-exporten var ofta kopplade till försäljningen av de motköpsvaror som européerna förde med sig till Kina. Den som inte ville sälja europeiska varor kunde inte räkna med att få teckna några större te-kontrakt. Detta medförde att de kinesiska köpmännen ofta saknade likvida medel att betala teer och andra varor de beställt uppåt landet, innan de hade sålt undan sin del av importgodset. Om många fartyg samtidigt kom till Kanton med likartade produkter, blev priset givetvis lägre. Vissa varor kunde rentav behöva säljas med förlust. Opiumhandeln blev därför ett sätt att skaffa sig rörelsekapital, som inte ens de mest seriösa Hong-köpmännen kunde låta bli att dra nytta av. Den innebar även att man slapp låna pengar av varandra eller av européerna till höga räntor. Till och med tullmandarinen Hoppo kunde se mellan fingrarna med opiumhandeln, så länge skatter, avgifter och gåvor till hovet i Peking kunde levereras planenligt. Opiumhandeln blev därmed något som ”praktiskt taget alla” höll på med, inte bara Jean Abraham Grill. Däremot är det inte omöjligt att han och hans kollegor Michael Grubb och Jacob Hahr under några år vid mitten och slutet av 1760-talet var så pass inblandade och framgångsrika, att de svarade för upp emot 20 % av opiumtransporterna.

Opium producerades vid denna tid främst i två områden i Indien, Bengalen och Malwa. 1757 blev Bengalen en del av det brittiska kolonialväldet i Indien. Ett kolonialvälde som förvaltades av brittiska East India Company (EIC). EIC fick då direkt kontroll över produktionen av opium i Bengalen och etablerade ett opiummonopol i området. Innan dess sköttes opiumhandeln av fria handelsmän i exempelvis Oostendekompaniet gamla koloni Bankibazar (idag Ichapore), ett centrum för oberoende handlare, äventyrare och skumraskfigurer. Däribland flera med koppling till Svenska Ostindiska Kompaniet som Francois De Schonamille och sannolikt även Charles Barrington.

Efter att Bengalen blivit i den av det brittiska väldet kunde EIC fritt använda opiet för export till Kina och på så sätt förbättra och underlätta teinköpen. Till en början såldes det bengaliska opiet till mellanhänder på en börs i Calcutta. En del av mellanhänderna var de svenska superkargörerna.

De svenska superkargörernas inkomster kom främst från egen handel i Europa, egen handel i Ostindien och procent på vinsterna för skeppsresorna i Ostindiska Kompaniet. Den viktigaste inkomstkällan för Svenska Ostindiska Kompaniet och dess anställdas egen handel innan 1784 var tesmuggling till Storbritannien. När de brittiska tullsatserna sänktes blev tesmugglingen olönsam och mellan 1786 och 1806 (Fjärde oktrojen) gick Svenska Ostindiska Kompaniet med förlust. Ingen utdelning skedde till aktieägarna och superkargörerna tjänade inget på Ostindiska Kompaniets handel under den fjärde oktrojen.

För superkargörerna i Kanton men även för de ombord på fartygen återstod egentligen bara egen ostasiatisk handel som alternativ. Att handla med opium var den mest lönsamma verksamheten i Ostindien och det är nog ingen tvekan om att opium blev en än viktigare inkomstkälla för svenska superkargörer under fjärde oktrojen. Superkargörer och assistenter verksamma i Kanton under fjärde oktrojen var William Chalmers, Fredrik Ulrik PeyronJohan Dassau, Lars Gotheen, James Chalmers, Anders Ljungstedt, Jacob Gabriel Ullman och Gustaf Palm.

William Chalmers blev ju också mycket förmögen och det finns ingen möjlighet att han kunde bli det genom att arbeta för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj. Han kan bara ha blivit det genom egen privat handel under de 10 år (1783-93) han befann sig i Kanton och Bengalen. Därefter var hans bror James Chalmers i Kanton och Bengalen från slutet av 1792 till 1806.

Från 1797 blev det dock besvärligare för oberoende handlare att köpa opium i Bengalen, men opiet från Malwa kunde fortfarande köpas på en öppen marknad direkt från indiska handelsmän. Denna handel gick framförallt via Bombay (idag Mumbai) och inte via Bengalen och Calcutta (idag Kolkata). EIC tog dock en avgift även på denna handel. Opiumodlingen i Bengalen effektiviserades och koncentrerades till Bihar och Benares-distrikten. I Patna och Benares anlades anläggningar för att bearbeta vallmo för opiumtillverkning.Odling i andra områden under EIC-kontroll förbjöds från 1799. Britterna lyckades vända handelsbalansen med Kina med hjälp av opium och från 1804 hade det brittisk imperiet en positiv istället för negativ handelsbalans med Kina.

Innan fjärde oktrojen var det inte så att alla svenska superkargörer deltog i opiumhandeln, det fanns en rejäl kritik från exempelvis Peter Johan Bladh om att vissa superkargörer ägnade sig åt allt för vidlyftig privat handel och handel med opium. Men som vi sett utifrån exemplen med Jacob Hahr och Jean Abraham Grill kunde superkargörer även under tredje oktrojen tjäna pengar på opiumhandeln. Under de två första oktrojerna var det sannolikt ovanligare, framförallt då det inte fanns några kvarliggande superkargörer på den tiden. Men dels kunde affärer bedrivas via Bankibazar och kontakter där och dels via kontakter i Batavia dit VOC och deras anställda exporterade opium. Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg besökte regelmässigt Batavia.

På 1800-talet kom opium att bli EIC:s och Indiens viktigaste inkomstkälla, göra många handelsmän i USA, Storbritannien och Kina mycket rika samt lägga grunden för Hong Kong. Svenskarna var då ute ur bilden med undantag av de få som stannade i Kanton och Macao som exempelvis Anders Ljungstedt och Jacob Gabriel Ullman.

Läs också: Ostindiska Kompaniet och opium, del 1

Advertisements

Ostindiska kompaniets superkargörer i Kanton

Från 1760-talet var det möjligt för superkargörer att stanna kvar i Kanton under perioderna mellan skeppens avgångar och ankomster. Den förste som kom att bli Ostindiska Kompaniets fasta superkargör i Kanton var Jean Abraham Grill. Ofta nämns dock Michael Grubb som den förste. Han var dock aldrig anställd som superkargör i Kanton utan drev egna affärer med Macao som bas. När Jean Abraham Grill kom till Kanton blev de två kompanjoner i en gemensam firma.

Även om superkargörerna tilläts stanna kvar i Kanton så åkte de i allmänhet till Macao där de skötte sina privata affärer i Ostindien. I Macao var levnadsförhållanden friare och bättre.

De exakta tiderna som de formellt var superkargörer är lite olika på olika ställen och källor. Har i allmänhet angett det år som de anlände till Kanton. Om det är okänt har jag använt uppgifterna som Sven T Kjellberg använt i sin bok Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813. Tyvärr har han på olika sidor lite olika uppgifter och då har jag använt ankomsttid för fartygen med vilka superkargörerna anlände eller sannolikt anlände som startår.

Superkargörer i Kanton, tid i Kanton

Jean Abraham Grill, 1762-68
Johan Fredrik Pettersson, 1766- ?
David Sandberg, 1766-76 ??
John Chambers, 1767-72
Jacob Hahr, 1769-75
Anders Arfwedson, 1770-77
James (Jacob) Maule d.y., 1772-80
Carl Henrik Forss, 1775- ?
Peter Johan Bladh, 1777-83
Olof Lindahl, 1779-85
Georg Johan Conradi, 1779-86
Erik Stockenström, 1780-86
William Chalmers, 1783-86 (93) ?
Fredrik Ulrik Peyron 1783 – (1792) ?
Johan Dassau, 1785-(1792) ?
Lars Gotheen, 1785-86 ??
James Chalmers, (1792) ? -1806
Anders Ljungstedt, 1798-1806
Jacob Gabriel Ullman, (1792) ? – 1806
Gustaf Palm, (1799) ? – 1807

Jean Abraham Grill bedrev omfattande egna affärer tillsammans med Michael Grubb. Grubb kom till Macao redan 1759 för att bedriva egna affärer och fick 1762 sällskap av Jean Abraham Grill. Den sistnämnde hade även barn med en kvinna i Macao. Jacob Hahr var i Indien under några månader innan han anlände till Kanton. Sannolikt hjälpte han Grubb & grill med deras affärer där. Dessa affärer involverade opiumhandel med smuggling av opium till Kina.

Lars Gotheen tycks ha dött redan första året i Kanton, Fredrik Ulrik Peyron bosatte sig i London vid återkomsten från Kanton.

Bröderna Chalmers tillbringade en del tid i Indien och deltog med all sannolikhet också i opiumhandeln. William Chalmers var exempelvis verksam i Bengalen åren 1986-93 och därefter var sannolikt brodern James Chalmers verksam där. De viktigaste affärerna i Bengalen var opiumhandel. Exakt när James Chalmers blev superkargör i Kanton är lite oklart, men 1806 var han det enligt Sven T. Kjellberg. Han anlände dock till Kanton 1792, men reste kanske vidare till Bengalen för att ta över broderns affärer. Troligen kan det handla om 1797 eller åren efter 1797 då British East India Company började utesluta alla mellanhänder i opiumhandeln och de oberoende uppköparna tvingades då bort från möjligheterna att köpa opium i Calcutta. William Chalmers åkte hem till Göteborg 1793.

Anders Ljungstedt blev kvar i Macao efter att han slutat som superkargör. Han drev därefter egna privat handel i Ostindien. Han var också svenska statens handelsagent för Kina. Fram till 1815 tillbringade han halva året i Kanton och halva i Macao, men därefter bodde han bara i Macao. Ljungstedt dog i Macao 1835.

Även Jacob Gabriel Ullman stannade kvar i Macao och konverterade dessutom till katolicismen. Han gifte sig där med en portugisisk kvinna, Rosa Minas och fick 4 barn varav minst två döttrar. En av döttrarna, Joanna Anna Ullman var gift med Joaquim José Ferreira Veiga. Ullman dog 1837 i Macao.

Förutom opium handlade de privata affärerna som de kvarstannande superkargerna ägnade sig åt också om låneverksamhet. De kunde låna upp pengar i Europa och sen låna ut dem till högre ränta till kinesiska handelsmän. Skillnaden på ränta kunde vara uppemot 10%. Bodmerilån till djonkhandeln var ett annat sätt att både låna och investera i den lokala handeln. Lasten var säkerheten när det gällde bodmerilån och räntan kunde vara uppemot 40% på sådana låna då riskerna ansågs stora. Bodmerilån till besättningar ombord på de svenska skeppen var ett sätt att föra hem kapital till Sverige. Lånen betalade ut i Kanton och betaldes tillbaks efter ankomst till Sverige och försäljning de varor besättningsmännen köpt för egen del i Kina.

Pike och Morford

Charles Pike (-1743) tillhörde handelseliten i London och kan ha arbetat i brittiska East India Company innan han begav sig till Flandern för att arbeta i Oostende-kompaniet. Huvuddelen av de som arbetade som superkargörer och kaptener i Oostendekompaniet var britter. Charles Pike var tillsammans med Thomas Hall, John Harrison, James Tobin, George Kitchin, James Naish och Charles Morford föregångare. När det gäller Tobin och Naish är det helt klarlagt att de arbetade för EIC innan de började arbeta hos Oostendekompaniet. Det har många gånger påståtts i litteraturen att Pike var skotte, men det var han inte utan engelsman.

Charles Morford (-1744), systerson till Charles Pike var tillsammans med farbrodern och George Kitchin bland de som sen kom att söka sig till Svenska Ostindiska kompaniet. Thomas Hall som senare etablerade sig som handlare i London kom att bli en mycket viktig handelspartner för många affärsmän i Göteborg.

George Kitchin, Thomas Hall, James Naish och Charles Pike arbetade alla både som kaptener och superkargörer i Oostende-kompaniets (GIC) tjänst. Ofta arbetade de tillsammans. På fartyget Sint Joseph var Charles Pike kapten på en resa medan han var superkargör på samma fartyg 1723. På samma expedition som också innefattade Marquis de Prié (1723) var  Thomas Hall, Robert Hewer och Jacques de Meyer superkargörer. På Huys van Oostenryck år 1721 och 1723 var Thomas Hall superkargör och 1721 också kapten medan Charles Morford bl.a. var assistent på Huys van Oostenryck år 1719 och därefter assistent på ytterligare två resor och som 3:e superkargör två gånger.

När Oostendekompaniet avvecklades etablerade sig Charles Pike i Göteborg som handelsman från 1734 tillsammans med britten John Wilson och göteborgsköpmannen Peter Bagge. Innan dess tycks han ha bott i Amsterdam. Charles Pike var direktör i Svenska Ostindiska Kompaniet från 1737 till sin död. Hans bror John Pike började arbeta i Svenska Ostindiska Kompaniet redan 1731 och det gjorde också systersonen Charles Morford. Charles Morford hade innan dess försökt få jobb i det holländska Ostindiska Kompaniet (VOC). Charles Pike hade goda förbindelser ute i Europa och var en etablerad tehandlare. Firmorna J.J. Moretus och Jacobus de Pret i Antwerpen var huvudsakliga köpare av te från Charles Pike.

John Pike

John Pike

Charles Morford var bland annat superkargör på Friedericus Rex Sueciae under den första resan 1732-33 liksom under den andra resan 1735-36, på Suecia 1737-38 samt på  Götheborg 1739-40 och 1741-42. John Pike var det på Friedericius Rex Sueciae under den först resan 1732-33, Tre Cronor 1736-37, Calmar 1741-43 och 1744-45.

Under den första resan kom John Pike i konflikt med skotten James Moir som arbetade som hans assistent och det är uppenbart utifrån vad Colin Campbell skrivit i sin dagbok från resan att Pike var engelsman och inte skotte. Det är också uppenbart från Colin Campbells dagbok att han inte var överdrivert förtjust i Charles Morford. Charles Morford dog på på hemväg under sin sista resa med Götheborg. Han var vid tillfället misstänkt för en homosexuell förbindelse med matrosen Johan Hellman. Något som var ett allvarligt brott på den tiden. Johan Hellman dömdes till att sitta i häkte tills han kunde utvisas ur Sverige för gott. Så skedde också.

Anna Elisabeth Pike, född 1725 i Lissabon och dotter till John Pike, gifte sig 1746 med superkargören Jakob Jeansson von Utfall, son till amiralen Jean von Utfall, som 1753 blev direktör i Ostindiska Kompaniet.