Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Suecia

Personer som tjänstgjorde i både danska och svenska kompaniet

Ett fåtal personer kom att tjänstgöra i både det Svenska Ostindiska Kompaniet och i danska Asiatisk Kompagni. De få fall som existerar handlar om flamländare som också hade arbetat för Oostendekompaniet.

Endast en var skotte eller britt, George Elphinston (1721-77). Hans bakgrund är dock överhuvudtaget inte känd och mycket är oklart om honom. Han tyck dock inte ha haft nåt med Oostendekompaniet att göra såvida han inte där använde ett annat namn. Om honom och han närmare släktingar i Norden har jag skrivit ett eget inlägg och inge mer ord ska därför ägnas åt honom i detta inlägg. Istället ska vi titta på de andra som arbetat för bägge kompanierna. Ett specialfall är också Charles Barrington som arbetade i Svenska Ostindiska Kompaniet och sen samarbetade med danska Vestindisk-Guinesisk Kompagni.

Det rör sig om två flamländare, Pieter (Pierre) Brunet och Bonaventura Drijvoet. Det står inte att finan i svenska källor, men den belgiske historikerna C. Koninckx nämner dem i flera artiklar och böcker han skrivit, däribland Zuidnederlanders in vreemde dienst buitengaats. Rent generellt var det betydligt fler flamländare i tjänst hos det svenska kompaniet än i det danska. I det svenska kompaniet återfanns också en hel del skottar, britter och irländare som också hade arbetat för eller haft kopplingar till Oostendekompaniet. Drijvoet och Brunet nämns också i Jan Parmentiers artikel, Søfolk og supercargoer fra Oostende I Dansk Asiatisk Kompagnis tjeneste 1730-1747

Pierre Brunet föddes i Oostende 1694 och gick ut på sin första resa med en Ostindiefarare år 1723, som fjärdestyrman på Sint Joseph, tillhörigt Oostendekompaniet. 1725 var han andrestyrman på Keyserinne som gick till kanton, 1726 på Carolus VI på en färd til Bengalen och 1729 var han förstestyrman på samma fartyg. 1730 var han andrekapten och kapten på skeppet Phoenix som seglade till Trankebar med flera destinationer i Indien för Oostendekompaniets intressenter men med Tysk-romersk flagg. Oostendekompaniet upphörde 1731 och 1732-33 återfanns Brunet i det danska kompaniet, Asiatisk Kompagni som andrestyrman på Slesvig som gick till Kanton. Efter resan var han inköpare av te på auktionen för Jacomo de Prets räkning.

1737-38 seglar Pieter Brunet som förstestyrman på Svenska Ostindiska Kompaniets skepp Suecia till Kanton och 1740-42 hade han samma tjänst på Friedericus Rex Sueciae på en resa till Bengalen.

Ett år senare (1743) fick han återigen arbete för danska Asiatisk Kompagni. Nu på en resa med Princesse Lovisa med Malabarkusten som mål. På Malabarkusten köptes peppar och det hela var ett försök av Asiatiska Kompagni och en av dessa större delägare, firman Fabritius & Wever, att försöka slå sig in på handel med peppar. Brunet var kapten och 2:e superkargör ombord. Förste superkargör var Jacobus de Meyere från Gent och styrmän Pieter Clinckaert och Bonaventura Drijvoet, också de flamländare. Alla ledande positioner på fartyget hölls alltså av flamländare vilket sedan orsakade en rad problem med danska besättningsmedlemmar som inte ville lyda order från flamländska befäl. Som ledare för de danskar som inte vill lyda order framstod assistenten Erick Ericksen Koch. Den 1 augusti 1743 kom det till ett rent myteri som slutade med att Ericksen Koch hamnade i arresten.

Den 8 december gick Princesse Lovisa på grund vid Maldiverna och sjönk. av 96 man ombord dog 69. Varken Brunet, de Meyere eller Drijvoet överlevde. De överlevande inklusive Clinckaert räddades av ett franskt skepp, L’Union, som förde dem till Pondichéry. Pieter Clinckaert vägrade tala med danskarna i Trankebar och reste tillbaks till Oostende via Frankrike. Han besökte aldrig mer Danmark. Varken Clinckaert eller Drijvoet hade tidigare erfarenheter som styrmän och det är väl troligt att detta kan ha medverkat till skeppsbrottet.

Bonaventura Drijvoet som också dog vid skeppsbrottet hade också han arbetat i både Oostendekompnaiet och i Svenska Ostindiska Kompaniet. Som vanlig uppassare på Peys till Bengalen 1726 och som matros på Concordia till Bengalen 1732. I Svenska Ostindiska Kompaniet arbetade han som kanonjär på Stockholm under resan till Kanton 1740-42 för att året efter arbeta som styrman på Princess Lovisa.

I det Svenska Ostindiska Kompaniet finns inga berättelser om allvarliga motsättningar inom besättningar eller mellan besättning och befäl trots att svenska ostindiefarare de första 20-30 åren alltid hade mycket blandad besättning och huvudsakligen skotska och flamländska befäl och superkargörer. På danska fartyg verkar det ha varit vanligare att danska besättningsmän inte accepterar utländska befäl, då det finns flera berättelser om sådana motsättningar, dels på den här beskrivna resan med Princesse Lovisa och dels på Charles Barringtons expedition med Grevinden af Laurvig.

Advertisements

Auguste Tabuteau

Auguste Tabuteau (1696-1755) föddes i Amsterdam som son till hugenotter som blivit utvisade från La Rochelle i Frankrike på grund av ediktet i Nantes. Faderns namn var Etienne Tabuteau (ofta kallad Stephen) och moderns Renee Bion. Han blev nederländsk medborgare men flyttade till London som ung och blev 1722 en naturaliserad brittisk medborgare. 1724 gifte han sig med en dotter till en annan affärsman från La Rochelle, också hon från en hugenottfamilj. Mellan 1724 och 1731 fick paret 4 barn, alla födda i England.

1731 började Tabuteau arbeta för Ostindiska kompaniet och var superkargör på den fjärde resan med Friedericus Rex Sueciae liksom på Suecia 1737-38, resan med Götheborg 1743-45 som slutade med en grundstötning i Göteborgs hamninlopp.  I svensk tjänst gick han oftast under namnet Anders Taubeltou eller Anders Tabeltou.

Auguste Tabuteau blev kvar i Göteborg så länge det pågick en rättstvist om fartyget, dess last och grundstötning. Därefter lämnade han staden och återvände sannolikt hem till Amsterdam där han snart fick anställning i det holländska Ostindiska Kompaniet (VOC). 1749 gick han ut med fartyget Hartenkamp för en resa till Batavia. Efter att han anlände dit reste han med skeppet Ida till Chinsura i Bengalen för att arbeta på VOC:s faktori där. Där levde han tills han dog 1755.

Suecia

Ostindiefarare som troligen byggdes på varvet Terra Nova i Stockholm. På 283 läster med 28 kanoner och med 120 personers besättning.

1:a resan, 5:e expeditionen, till Kanton, 1/2 1737 – 28/8 1738

Kapten: Johan Laurentz Rattenborg
Superkargörer: Auguste Tabuteau, Charles Morford, Daniel Vignaulx, James Moir.

Skeppspredikanten Benedictus Montans dagbok finns bevarad. Sammandrag publicerat i ”Ödsmål” utgiven av Bohusläns Museum.

2:a resan, 7:e expeditionen, till Bengalen, jan 1739 – 18/11 1740

Kapten Johan Laurentz Rattenborg.
Superkargörer: N.N. Fothringham, Dornier Cumming, Johan Loriol, Sebastian Tham

En svensk vakt sköt ner en bengalisk inbrottstjuv vid faktoriet i Bankebazar varefter faktoriet omringades av den lokale nawabens trupper. Svenskarna kapade då samtliga hans skepp på redden och tvingade nawaben att häva belägringen efter sex veckor.

Fartyget led skeppsbrott 18/11 1740 under hemresan invid North Rolandsay den nordligaste av Orkneyöarna. Endast en timmerman och tolv vanliga besättningsmän lyckades ta sig iland på North Ronaldsay. Ytterligare 31 personer räddade sig med mindre båtar till Fair Isle, halvvägs till Shetlandsöarna. Lasten fördes hem på fartyget Mary of Dumberton och såldes för 46 941 dlr smt minus 19 558 dlr smt för bärgning och frakt.

En del av lasten bärgades av lokalbefolkningen. Ostindiska Kompaniet i Sverige engagerade sin representant i London, Jean Claeson, till att ta hand om besättning och bärgad last. Kompaniet begärde också av den svenska regeringen att den svenske ambassadsekreteraren skulle hjälpa Claeson.

Förlisningen och dess efterspel finns beskriven på en sajt om vrak:

The Svecia was an armed merchantman of 28 guns and 600 tons burthen belonging to the Swedish East India Company, based at Gothenburg. In 1739, on her second voyage, the Svecia went to Bengal to collect merchandise from the small Swedish factory there. In spring or summer of 1740 she sailed for home, laden with dyewood, saltpetre, silks and cottons, together with an unknown quantity of iron-bound chests believed to contain ‘treasure’ of one kind or another belonging to individual passengers and crew members. Contemporary accounts suggest the cargo was worth between 150,000 and 250,000 pounds sterling, then an enormous sum.

The voyage to and from Bengal was not without incident: of the 150 people on board, about 40, including the captain, Johan Rattenborg, died either on the journey or in Bengal. Command for the return voyage passed to Diedriech Aget, her second-in-command. The ship is known to have called at the Portuguese island of St Thoma in the Gulf of Guinea for provisions and water, and by mid-November 1740 she was rounding the north coast of Scotland, intending to pass between the Orkneys and Fair Isle. Instead of clearing the Orkneys, the ship was pushed southwards in a gale and became trapped in a fierce tide-rip between the islands of Sanday and North Ronaldsay, being driven helplessly onto a notorious submerged area of rock (the Reefdyke).

The ship stayed more or less intact on the Reefdyke for three days while the passengers and crew strove to save themselves; the islanders of North Ronaldsay made no attempt to approach the stricken ship although she was only 1 1/2 miles (2.4 km) off the SE tip of the island and in full view of the shore. They were denounced for this as barbarous savages by the survivors, but their boats were too small and the storm too severe to take the risk. Contemporary copies of letters by two of the survivors record that her longboat and yawl were launched with as many men aboard ‘as thought proper to goe in them’, but were swept away to the northward so that it was feared that all in them had perished, although the 31 people in them made a fortunate, if perilous, landing on Fair Isle, where the longboat was pounded to pieces by the breakers.

Those still on the Svecia then made a substantial float or raft from her topmasts and rigging, and, two days later, the principal officers and some of the crew (numbering thirty in all) took to this makeshift craft, probably with some of the valuable chests on board. This was launched at noon with the hope of landing on North Ronaldsay or Sanday, but, again, was driven northwards by the tide and never seen again. Local folklore recalls that the raft passed close to the shore, but was temporarily and fatally submerged in passing the old beacon on Dennis Head. It was then swept away northwards and lost to view.

The remaining 24 people on the wreck managed to cut away part of the deck and made a raft which was washed ashore on North Ronaldsay with only thirteen people clinging to it, the other eleven having been washed away. There were thus only 44 survivors of the 104 persons believed to have been on board at the time of the wreck

News of the wreck, and of the reputed value of the cargo, spread rapidly throughout the northern isles, and by Christmas, four weeks later, reports appeared in the newspapers in London, where the ship was heavily insured. James, Earl of Morton, was at the centre of this interest as hereditary Admiral of the Orkneys and Shetlands with an entitlement to a proportion any salvage. However, a fierce gale from the SE disturbed the remains of the wreck before salvage operations could start; hundreds of bales of Bengal cotton and silk were torn open and left on the shores of North Ronaldsay, forming piles ‘higher than the pier of Kirkwall’.

Representatives of the Earl of Morton and the Swedish company are recorded as recovering over 200,000 yards of cloth, despite the rival attentions of the islanders and incomers. Salvage continued over many months in 1741, and bickering among the claimants is recorded in the Morton Monuments [muniments] and elsewhere. In the same year, determined efforts by professional divers failed to locate the ‘treasure’ chests.

Further diving (by Rex Cowan) since 1975 has located the wreck site under a ‘forest’ of 9ft (2.7m) seaweed and demonstrated that the remains are concentrated within a smaller area than was thought probable. Items loaned to the exhibition included:

A ‘billet’ of dyewood 3ft 8ins (1.12m) long and weighing 30lb (13.6kg), so dense that it does not float,
Fragments of Chinese porcelain, probably of the Yongzheng period (1725-35) to early Qianlong (1736-1795),
A gold button,
Four Portuguese copper coins of the period,
Two small cannon balls, and
A pair of brass navigational dividers..