Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Socker

L.E. Magnus & Co

L. E. Magnus fick skyddsbrev för handelsidkande i öppen bod i Göteborg år 1795 och kom i samband med detta att starta handelsrörelsen L. E. Magnus & Co. År 1804 ändrades namnet till Magnus Associés. Firman drev handel med kolonialvaror och textiler samt ägnade sig åt en viss bankirverksamhet. Med tiden utvecklades företaget till en omfattande handelsrörelse där socker, tobak och kaffe utgjorde hörnstenarna.

År 1806 startade L. E. Magnus ett sockerbruk, Katrinedal. Sockerbruket blev ett av stadens största. 1840 stod . D. Carnegie & Co för 24,7% av den svenska sockerproduktionen medan L.E. Magnus & Co stod för 12,1%. 1849 brann fabriken ner och istället blev delägarna Magnus och Morris Jacobson delägare i D. Carnegie & Co med 1/7 var. 1851 dog L.E. Magnus och Eduard Magnus övertog hans del i firman såväl som i D. Carnegie & Co. Övriga delägare i D. Carnegie & Co var David Carnegie d.y med 3/7, Oscar Ekman 1/7 och John Barclay 1/7. Jacobssons andel  i D. Carnegie & Co såldes 1875 och Magnus andel år 1879.

Vid sidan av sockerbruket startade L. E. Magnus år 1812 en tobaksfabrik. Företaget blev år 1815 troligen det första i Sverige som tillverkade cigarrer. I likhet med socker utgjorde tobak en av de konsumtionsvaror som ökade kraftigt och övergick från att betraktas som en lyxvara till att ses som en nödvändighetsvara. Cigarrfabrikationen upphörde redan 1820 på grund av dålig avsättning. Magnus övriga tobaksfabrikation avtog också rätt snart och produktionen upphörde 1837, då andra handels- och fabriksfrågor fick större prioritet.

Firman L. E. Magnus & Co hade också intressen i andra judiska företag. När handlanden Levi Fürstenberg anlade sin textilindustri Oscarsdal 1832–33 gick firman L. E. Magnus & Co in som förläggare och finansiär. Familjerna Fürstenberg och Magnus kom senare att knytas närmare varandra genom äktenskapsförbindelser. Från 1851 var Eduard Magnus och Morris Jacobsson delägare i L.E. Magnus & Co.

Ett ytterligare exempel är att Magnus var med och finansierade det kattuntryckeri som drevs av Isaac Pineus änka, Betty.

Förutom att detta visar på ett samarbete inom den judiska gruppen är det ett intressant exempel på änkors möjlighet att driva familjens företag vidare efter makens död. Betty kom dessutom att bli mer framgångsrik än sin man.

Familjen Magnus var inte enbart engagerad i företag drivna i judisk regi. D. Carnegie & Co har redan nämnts. Eduard Magnus och Morris Jacobson gick dessutom in som finansiärer och delägare i Holmens bruk i Norrköping.

L. E. Magnus & Co spelade också en betydande roll på Göteborgs kreditmarknad. De var både inblandade i Göteborgs första sparbank och Göteborgs Privat Bank (senare Göteborgs enskilda bank, Göteborgs bank och Götabanken).

Advertisements

Alex. Barclay & Co

Del 3 av 21 i serien 1800-talets handelshus

1807 kom Alexander Barclay d.ä. till Sverige efter några år i Hamburg. Till en början drev han affärer i eget namn men grundade 1815 en handelsfirma med namnet Alex. Barclay & Co. En trolig partner var hans bror James Barclay. 1826 registrerades Alexander Barclay d.ä., John Åhman och Lars Bergman som delägare. 1832 togs John Barclay, brorson till Alexander Barclay d.ä. och son till James Barclay in i firman. 1833 dog Alex. Barclay men firman fortsatte oförändrad med de tre andra delägarna. Alexander Barclay d.y, (1817-1885) bror till John Barclay blev senare delägare i företaget.

Firman satsade till en början på import av kolonialvaror som tobak, socker och bomull från USA. Något som låg i tiden med tanke på att Göteborg under kontintentalblockaden i början av 1800-talet var smuggelcentrum för sådan varor från USA till Storbritannien. Bomullsimporten ledde till att bolaget blev den viktigaste leverantören till flera textilindustrier och på liknande sätt var det inom sockerindustrin. Som en följd av det kom firman också att i sockerbruk och textilindustrier i Göteborg.

Firman blev också den största järnexportören i Göteborg under 1820-, 1830- och 1840-talen på grund av de goda kontakterna i USA men därefter minskade firmans betydelse som järnexportör. I likhet med Olof Wijk & Co gick en stor del av järnexporten till USA och Alex. Barclay & co överlevde krisen vid kontinentalperiodens slut i motsats till många andra handelshus.

John Barclay

John Barclay

1827 investerade John Barclay (1810-67) tillsammans med Fredrich Willerding i sockerbruket Idogheten som de ägde fram till 1849. John Barclay blev därefter istället ägare av 1/7 i D. Carnegie & Co som drev Göteborgs största sockerbruk. Hans svärfar Jan Lamberg var en av grundarna av D.Carnegie & Co år 1803. Denna andel tycks sedan ha övergått ill Alex. Barclay & C0.

Från 1840-talet och farm till början av 1870-tale drev Alex. Barclay & Co också rederiverksamhet. Bolaget var inget av de större rederiföretagen men hade rederiverksamhet en ganska lång period

Firman investerade åren 1847-48 stora summor i bygget av Rosenlunds Spinneri. De andra delägarna Rosenlunds Spinneri AB var initiativtagaren Carl David Lundström (1809-79, svärson till Lars Bergman) och Röhss & Brusewitz. Den senare posten övertogs senare av firma Wilhelm Röhss (Wilhelm Röhss & Co). 1854 anlade Rosenlunds Spinneri AB en filial i Gamlestaden i de byggnader som tillhört de gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Där anlades såväl bomullsspinneri som väveri. 1855 hade Rosenlund 500 anställda och var  ett av de största företagen i Göteborg. Under 1860-talets krisår för bomullsindustrin låg produktionen i Gamlestaden dock nere.

På 1860-talet upphörde firmans järnexport och det viktigaste verksamhetsområdet vid sidan av textilindustrin blev bomullsimporten.

På 1870-talet expanderade Rosenlunds-företaget kraftigt med investeringar från både C.D. Lundström och år 1873 byggde en ny spinneribyggnad i Gamlestaden. Samma år köptes också  Anderstorps spinneri i Lindome vilket innebar att företaget nu hade fyra spinnerier. 1875 hade Rosenlunds Spinneri AB över 1000 arbetare i sina fabriker, varav hälften i Gamlestaden.

Rosenlunds Fabriker

Rosenlunds Fabriker

Samtidigt började dock Alex. Barclay & Co få ekonomiska problem på grund av misslyckad spekulationshandel i bomull. På tre år, 1874, 1875 och 1876 förlorade firman 1,2 miljoner kronor. Det egna kapitalet hade innan spekulationsförlusterna varit 563 000 kronor och Alex. Barclay & Co  gick i konkurs år 1877 med 3,8 miljoner i tillgångar och 5,4 miljoner i skulder. Av tillgångarna var 2,3 miljoner fordringar hos Rosenlunds Spinneri AB som därefter belånats av Alex. Barclay & Co. Även aktierna i Rosenlunds Spinneri AB (lite över en tredjedel av aktiekapitalet) hade belånats. Konkursen innebar att aktierna i D.Carnegie & Co såldes.

Även Rosenlunds Spinneri AB drabbades av konkursen i Alex. Barclay & Co men överlevde. C.D. Lundström dog 1879. Gamlestadsanläggningen med 500 anställda såldes 1880 till firman Johansson & Carlander.  Sedan övergick aktiemajoriteten i Rosenlunds Spinneri AB istället till engelsmannen Charles Hill. Vid denna tidpunkt hade Rosenlund cirka 360 anställda totalt.

Segelfartyg för vilka Alex. Barclay & Co var huvudredare

  • Alexander, skepp på 717 ton (303 läster). Byggt 1855 i Bath. Troligen inköpt 1867. 1876 sålt till Rederi AB Örnen. Befälhavare C.J. Axberg, A.T. Ahrenberg och O.F. Almfeldt.
  • Carl Gustaf, skonert på 50 läster.  Troligen inskaffad 1844 och såld 1849. Befälhavare O.P. Eklund, A. Pettersson och L.A. Andersson.
  • Clara, brigg på 99 läster. Byggd 1845 i Karlshamn. Såld till O.W Lindqvist, troligen 1857 och 1859 troligen vidaresåld till L.M. Corin. Befälhavare G.L. Bergman och L.A. Andersson.
  • Fortuna, galeas på 50 läster. Troligen inskaffad 1844 och sedan såld 1849 till Wennerblad & Svensson. Befälhavare P. Hillerström och C.G. Arfvidsson.
  • Mentor, brigg på 153 läster. Troligen inskaffat 1849 och troligen avyttrat 1855. Befälhavare G.L. Bergman och L.O. Abelin.
  • Mentor, skepp på 173 läster, senare 209 läster. Byggt 1839. Troligen köpt 1857 och avyttrat 1867. Befälhavare L.A. Andersson, J.M Tegnander och C.A. Jacobsson.
  • Montrose, skepp på 386 läster. Ägd 1856 och kanske också året innan och efter. Befälhavare L.O. Abelin.
  • Rapid, brigg på 124 eller 125 läster. Byggd 1848. Reparerad 1857. Troligen avyttrad 1865. Befälhavare A.P. Pettersson, C.J. Axberg och C.A. Jacobsson.

Källor:
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Kuuse, Ekman – ett handelshus 1802-96, 1996
Sveriges Skeppslista 1837-1885

von Jacobson – handelshus

Niclas Jacobson (1714- 85), fick efter resor till Tyskland, Frankrike, England o Holland burskap som köpman i Gbg 1737. Där gifte han sig 1741 med Anna Margareta Nissen (1722-48), dotter till den förmögne köpmannen Erik Nissen och Maria Calmes. Samma år anlade Jacobson en ”estofffabrik” för tillverkning av satin, kamlott o kalmuck, men denna torde ha nedlagts redan efter ett år. Redan 1742 var han ledamot av Gbgs äldste.

I sitt andra äktenskap var han gift med Catarina Maria Ekerman, (1737-1792), dotter till justitieborgmästaren i Göteborg Paul Ekerman och Christina Beata Häger. Catarina Maria Ekerman var syster till Margareta Christina Ekerman (1740-97), som var gift med handelsmannen Christian Arfvidsson (1717-99) i dennes tredje gifte. Christian Arfvidssons son i första giftet med Christina Levina Ström (1720-59), Niclas Arfvidsson (1747-1813), var gift med en dotter till Niclas von Jacobson och Catarina Maria Ekerman, Anna Margareta von Jacobson (1760-1816). Arfvidssons drev ett av Göteborgs största handelsföretag fram till det gick i konkurs efter Christian Arfvidssons död.

1746 ansökte Niclas von Jacobson om att få anlägga sockerbruk. Han motarbetades av Sahlgrens och deras allierade kring Ostindiska kompaniet men 1749 fick Jacobson sitt privilegium. 1751 igångsatte han produktion vid sitt nyanlagda sockerbruk i nuvarande Brunnsparken (där Palace-byggnaden idag finns), då kallat Stadsholmen. Jacobsons fabrik tillverkade i allmänhet lite mindre än vad Sahlgrens gjorde. Sahlgren var störst alla år fram till 1807 utom 1770, 1771 och 1805 med mellan 50 och 60% av produktionen. Jacobsons andel av sockerproduktionen pendlade mellan 40 och 50% i allmänhet, men 1770 stod bruket för 51,2% och året efter för 56,1%.

1773 blev antalet sockerbruk tre då John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Jacobsons bruk fick eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 1813 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen.

Den Jacobsonska firman var i och med driften av ett sockerburk också en av de största importfirmorna i Göteborg, 1752 importerade friman för 22 500 dsm (cirka 10% av det totala importvärdet), dvs för ungefär lika mycket som Birgitta Sahlgren. 1770 importerade firman enbart för 10 000 dsm trots att mand etta år tillvekade mer socker än det Sahlgrenska bruket. Istället tycks sockret till Jacobsons sockerbruk ha importerats av Christian Arfvidsson detta år liksom många andra år. Arfvidssons import år 1770 var totalt värd 30 700 dsm (10% av det totala importvärdet i Göteborg). Jacobsons firma var ändå en av de 6 största importörerna år 1770. 1777 fanns inte Jacobson längre med blan de allra största importörerna. Det gjorde däremot Arfvidsson. Niclas von Jacobson importerade i stort sett inget inget annat än socker och aldrig något salt eller någon spannmål.

Niclas von Jacobson var också ryttmästare för stadens borgerskaps kavalleri, fick assessors titel år 1755 och adlades 1756 med namnet von Jacobson. Han ägde Aspenäs säteri i Lerum.

Arfvidsson & Söner

Christian Arfvidsson, som blev grosshandlare i Göteborg och kommerseråd, var född i Marstrand omkring 1717. Han gifte sig första gången med sin mors brorsdotter (dvs kusin) Christina Levina Ström (1720?-1759). Hon var dotter till brukspatronen och grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström och Niclas Sahlgrens syster Anna Elisabeth Sahlgren. Efter Christina Levina Ströms död gifte Christian Arfvidsson om sig 1759 med Anna Margareta Nettelbladt, (1731-1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Christian Arfvidssons tredje äktenskap ingicks 1764 med Margareta Christina Ekerman, (1740-1797), dotter till borgmästaren i Göteborg Paul Ekerman och Christina Beata Häger. Själv avled Christian Arfvidsson 1799, 82 år gammal.

Christian Arfvidssons son med första hustrun Niclas Arfvidsson (1747-1813) i Karlstad, blev grosshandlare i Göteborg, brukspatron och bergsråd. Han gifte sig 1778 med sin andra styvmors systerdotter Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816). Christian Arfvidssons söner Hans Arfvidsson (1753-1796) och Olof Arfvidsson blev båda brukspatroner och var inte verksamma i Göteborg.

Christian Arfvidsson bedrev  omfattande affärer med utskeppning av trävaror, drev sågverk vid Lilla Edet och vädersåg i Halland samt anläggningen av stora salterier i skärgården. Han verkade även för den besvärliga edsvägens förkortning och förbättring, särskilt för byggandet av en ny bro över Göta älv, som han till slut inköpte tillsammans med Sahlgren & Alströmer samt John Hall d.ä. Bron blev aldrig byggd.

Hans Olofsson Ström var 1730 Göteborgs tredje största järnexportör. Samma år var Niclas Sahlgrens mor (och svärmor till Hans Olofsson Ströms fru) Sara Herweghs dödsbo fjärde störst. 1752 hade svärsonen till Hans Olofsson Ström, Christian Arfvidsson, tagit över positionen som den fjärde största järnexportören med en export av 1 200 ton efter Peter Bagge (tidigare anställd hos Hans Olofsson Ström), Vincent Beckman och John Jaraldt. På femte plats som järnexportör var det året Niclas Sahlgren. 1760 hade Christian Arfvidssons betydelse ökat och han var detta år den tredje största exportören, efter Vincent Beckman och John Jaraldt, med 1 900 ton. 1770 var Arfvidsson & Söner dens största exportören i Göteborg och svarade för 39% av järnexporten (4 000 ton), 1777 var det 41% resp 5 500 ton.

Som brädexportör var Arfvidsson redan 1752 den överlägset största exportören i Göteborg med en export av 7 800 tolfter. Tvåan, George Bellenden stod endast för 1 500 tolfter. 1760 hade Arfvidssons export av brädor ökat till  5 300 tolfter. Detta år var John Jaraldt den näst störste exportören med 2 300 tolfter. 1770 hade Arfvidssons export gått upp till  8 500 tolfter vilket motsvarade 44% av exporten från Göteborg men därfter minskade exporten något till 21% ( 5 800 tolfter). Sistnämnda år hade istället firman John Hall & Co etablerat sig som den störste brädexportören.

Av Arfvidssons export (om sillen undantas) gick det mesta till Storbritannien följt av Frankrike (500 ton järn, 2250 tolfter bräder år 1777), Nederländerna (480 ton järn, 100 tolfter bräder), Medelhavsområdet (510 ton järn, 1 400 tolfter bräder och 250 hl tjära) och Portugal (90 ton). Tjära var normalt en mycket liten exportvara från Göteborg, men just år 1777 exporterades 11 300 hl varav Arfvidsson stod för 6 200 hl, dvs över hälften. Arfvidsson brukade i allmänhet inte handla med tjära.

Förutom järn och brädor var sannolikt den Arfvidssonska handelshuset också en exportör av te från Göteborg. Te importerades med Ostindiska kompaniets fartyg till Göteborg och i stort sett allt återexporterades. Huvudsakliga markand för te var Storbritannien men dit var det förbjudet att sälja då British East India Company hade monopol. Det lagligt införda tet i Storbritannien var belagt med höga skatter och smuggling av te var därför en mycket lönsam affär.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson blev mycket framgångsrik, men inte för evigt . Nemesis i form av spekulanten och fifflaren Carl Söderström hemsökte Christian Arfvidsson på 1780-talet och firman gick omkull. Inte bara på grund av Söderström utan också på grund av att smugglingen av te till Storbritannien blev olönsam efter en skattesänkning 1784 samt att två krig upphörde i samma veva. Ernst Hörman, ger i en artikel ”Från Fastingsmarknadens glansperiod” (se Marknadsliv, redigerad av Christer Topelius, LT:s förlag, Borås 1970) följande skildring:

”Man brukade visst alltid klaga över en dålig Fasting men 1787 synes man ha haft en verklig anledning. Strax före marknaden hade ett av Göteborgs största affärshus, Christian Arfwidsson & Söner helt oväntat gått över ända, och då firman var engagerad i flera bruk och varit en av de största köparna, blev det allmänn förvirring i affärerna. Åtskilliga av brukspatronerna hade icke fått slutlikvid för senaste året, andra hade icke kunnat inbetala sitt diskontolån till Järnkontoret och därmed avskurit sig möjligheten att få ett dylikt lån på ett helt år. Och till råga på olyckan hade endast en enda uppköpare infunnit sig, den sedermera så stormrike John Hall d.ä., som då i Göteborg drev handelsfirma i kompanjonskap med engelske konsuln Th. Erskine. Hall köpte vid tillfället upp 50–000 skeppund stångjärn till priser, som han själv dikterade. Härigenom gjorde han sig till landets störste affärsman i branschen och grundlade sitt sedermera så omfattande inflytande på den värmländska järnverksdriften ett inflytande, som att döma av uttalandena däruppifrån tjugo år senare, under den olycklige sonens kamp för sin rätt, synes ha varit uteslutande av välgörande natur. Under alla omständigheter blevo åren i 1700- talets salut de bästa, som den värmländska järnverksdriften någonsin upplevde.”

Inte bara Arfvidssons firma gick under vid denna tid utan även en annan firma som köpte upp järn, Sahlgren & Alströmer. Också den till stor del på grund av Carl Söderströms vidlyftiga och spekulativa affärer. I samband med Arfvidsson problem så övertog John Hall & Co de flesta av Arfvidsson sågar och järnbruk liksom många av de affärskontakter Christian Arfvidsson och Söner hade. Christian Arfvidsson & Söner, nu med sonen Niclas Arfvidsson som den drivande kraften, fortsatte dock att exportera såväl bräder och järn fram till Christian Arfvidssons död 1799 då firman slutgiltigt avvecklades. 1790 exporterade Arfvidsson & Söner 3 300 tolfter bräder (9% av exporten från Göteborg) och  520 ton järn (4%). I gengäld hade svågerns Martin Holtermans betydelse som järnexportör ökat kraftigt. Även exporten av salt sill fortsatte men på det området liksom för järnet och bräderna hade Arfvidssons dominans försvunnit.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden från cirka 1760 fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks viktigaste funktion som hamnstad var som omlastingsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Vid sidan av exporten var Christian Arfvidsson & Söner också en stor importör av socker och salt. Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton. Av den begränsade mängd spannmål firman importerade kom allt från Östersjöområdet, 1752 66 ton, 1760 79 ton, 1770 510 ton och 1777 49 ton.

Av den totala importen till Göteborg år 1752 stod Christian Arfvidsson & Söner för cirka 3,5% av det totala importvärdet, 1770 stod firman för ungefär 10% och 1777 för cirka 4%. 1790 hörde firman inte längre till de största importörerna.

Totalt sett handlade alltså Arfvidsson i huvudsak med länder i västra Europa och Medelhavsområdet och inte så mycket med Östersjöområdet som de andra stora sillexportörerna gjorde.

Carnegie – flyktingfamilj

Del 15 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Den förste ur familjen Carnegie som kom till Sverige från Skottland var George Carnegie (1726-99). Han kom som flykting precis på samma sätt som många människor kommer än idag. För George Carnegie var en av de skottar som stödde familjen Stuarts uppror mot den brittiska kronan. Ett uppror som slutligt krossades i slaget vid Culloden. Han var inte ensam om att vara skotsk flykting i Göteborg utan staden var nerlusad med dem och andra skotska invandrare.

George Carnegie grundade 1746 en firma som exporterade järn och trävaror samt importerade stenkol, smör och korn i vilken han som anställd bokhållare hade John Hall d.ä. (1735-1802). Denne fortsatte verksamheten i en egen firma när George Carnegie lade ner sin firma år 1766. John Hall var engelsman och skulle senare bli en av Göteborgs rikaste män. I hans firma var den engelske konsuln Thomas Erskine delägare mellan 1772 och 1794. Firman hette då Hall & Erskine. George Carnegie återvände till Skottland 1769 när det politiska läget lugnat ner sig.

Sonen till George, David Carnegie (1772-1837), som brukar kallas senior för att skilja honom från brorsonen med samma namn åkte till Göteborg 1786 för att förkovra sig i handelsyrket. Han fick då arbete i Erskine & Hall hos faderns tidigare bokhållare. 1803 övertog han, tillsammans med Jan Lamberg, istället den av Thomas Erskine och David Mitchell år 1798 grundade firman Erskine & Mitchell. Denna firma ägdes sen 1799 av David Mitchell ensam och sysslade med sill och tran liksom med rederiverksamhet. När David Carnegie Sr tog över firman bytte den namn till D. Carnegie & Co. Det är denna firma som utgör grunden till det som idag är det skandalomsusade företaget Carnegie.

David Carnegie Sr var gift med Anna Christina Beckman (1778-1840), från en rik göteborgsk grosshandelsfamilj. En syster till henne var gift med Laurent Tarras som var verksam i Ostindiska Kompaniet och en annan syster var gift med Christian Wilhelm Damm, från en annan betydande göteborgsfamilj. David Carnegie Sr ägde också gården Fräntorp.

David Carnegie var den som 1807 begärde John Hall & Co i konkurs och det blev inledningen till en rättsprocess mellan John Hall d.y. och David Carnegie Sr som kom att pågå till 1826. Den hallska firmans konkurs innebar att järnexporten som tidgare dominerats av denna firma kunde upptas av fler firmor. D.Carnegie & Co blev ett av dessa företag, liksom Olof Wijk & Co, Alex. Barclay & Co. Low & Smith och Jam. Dickson & Co.

David Carnegie Jr

David Carnegie Jr

1836 kom David Carnegie Jr (1813-1890), brorson till David Carnegie Sr till Göteborg och blev delägare i firman istället för Jan Lamberg. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Samma år gifte sig David Carnegie jr för andra gången, nu med sin kusin Mary Ann Carnegie, dotter till David Carnegie Sr. Första gången han gifte sig var 1839, men hans första fru plus ett litet barn dog 1841. Något som föranledde David Carnegie Jr att flytta till Skottland där han förblev till sin död. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

Det av Carnegie grundade företaget har genom årens lopp utgjort centrum eller delar av centrum för flera svenska finansgrupper och finansfamiljer. Exempelvis familjen Ekman, Penser och Custos. Dessutom finns det en rad familjer som gjort sig en förmögenhet utifrån ägande och verksamhet i D.Carnegie & Co. Förutom de redan nämnda också Langenskiöld (släkt med Ekmans), Magnus och Jacobson. Idag ingår delar av företaget (Carnegie Investment Bank) bland de företag som riskkapitalbolaget Altor Equity Partners kontrollerar.

Läs också om familjerna Tranchell och Herslow.

Läs mer: Ny Teknik intervjuar David Carnegie jr, Skottar i Västsverige, AV, RT, DN, Lorentska bruken,

Arfvidsson – bräd- och sillexportör från Marstrand och Göteborg

Del 2 av 2 i serien Slaveriprofitörer

Köpmannafamilj från Marstrand som blev en av Göteborgs framgångsrikaste köpmannafamiljer under 1700-talet. Christian Arfvidsson (1717-1799) var grosshandlare och kommerseråd i Göteborg, i sitt första äktenskap gift med Christina Levina Ström (1720-1759). Hon var syster till Nils  Ström (1714-83), direktör i Ostindiska kompaniet och Olof Ström, (1716-74), superkargör i Ostindiska kompaniet. Själv drev Christian Arfvidsson Göteborgs största trävaruexportfirma under större delen av 1700-talet. Det var också en av de större järnexportfirmorna och var under 1770-talet den allra största för att sen bli överflyglad av firma John Hall & Co. Christian Arfvidsson inköpte också flera bruk som vid hans död övertogs av sonen i första äktenskapet, Niclas Arfvidsson. I sitt andra äktenskap var Christian Arfvidsson gift med Anna Margareta Nettelbladt, (1731- 1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), son till Hinrich Hahr.

Förutom järn- och trävaruexport så bedrev firman även sillexport, sillfiske och ägde sillsalterier såväl som trankokerier i Bohuslän. Christian Arfvidsson & Co stod år 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg. Huvuddelen av Arfvidssons sillexport gick till Väsindien och Irland. Exporten till Irland vidareexporterades sen till Västindien. Sillen användes där som föda till slavarna på sockerplantagerna. Dessutom bedrev den arfvidssonska firman rederiverksamhet.

Niclas Arfvidsson (1747-1813) var gift med Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816), dotter till Niclas von Jacobsson (1714-1785) och Catharina Maria Ekerman (1737-92) dotter till borgmästaren i Göteborg, Paul Ekerman (1708-49). Niclas Arfvidsson köpte år 1795 Härlanda egendom av svärfadern Niclas von Jacobson.

Niclas von Jacobsson var handelsman och kommerseråd i Göteborg. Han byggde bland annat ett sockerbruk i centrala Göteborg, där Palace-byggnaden numera ligger. 1751 stod sockerbruket färdigt och von Jacobsson kunde börja tjäna pengar på slaveriet i Västindien som garanterade billig råvara och på den efterfrågan som fanns på lyxprodukter i Sverige.  Det var det näst största sockerbruket i Göteborg efter familjen Sahlgrens bruk. Åren 1770 och 1771 var det Jacobsonska sockerbruket det största med 51 resp. 56% av sockerproduktionen i Göteborg. 1792 brann sockerbruket ner och Niclas von Jacobssons arvingar vill inte bygga upp det igen och sålde tomten till staten (Kronan). 1763 köpte Niclas von Jacobsson säteriet Aspenäs. Sonen Jacob von Jacobsson sålde det till Samuel Bagge på 1780-talet, förmodligen 1782. Aspenäs är idag en konferensanläggning.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Det Arfvidssonska handelshuset, delvis på grund av Niclas von Jacobssons intressen, då han ju bedrev sockertillverkning i Göteborg, var också aktivt när det gällde att etablera svensk handelsverksamhet i Västindien. Utöver Jacobsons verksamhet hade Arfvidsson & Co egna intressen i Västindien i form av en stor sillexport dit. Firman var delaktig i bildandet av firma Teuchler & Schürer & Co på St. Barths år 1785. Detta år anlände också flera släktingar och familjemedlemmar till S:t Barths med ett av Christian Arfvidssons skepp:

Teuchler var äldste son till göteborgssystrarnas kusin i Stockholm, Eva Ch. Eckerman gift med hovrättsrådet Frans Paul Teuchler. Bröderna Johan Niclass (Jan) och Gustaf Eckerman var söner till tullinspektören i Göteborg Johan Magnus Eckerman (1719-1790). Vidare var Christina Arfwidsson dotter till skeppets ägare Christian Arfwidsson enligt ovan gift med en Margaretha Christina Eckerman. Paul Gustaf Teuchler hade av Christian Arfwidsson fått uppdraget att etablera ett Arfwidssonskt handelshus på S:t Barthélemy.

[…]

Den 6 maj 1785 bildades också tillsammans med den 25-årige Joseph Schürer ”Teuchler & Schürer & Co”. ”Co” avsågs bädda för, som det senare framkom, ”Arfwidsson & Söner´s framtida entré i företaget. Skeppets varor lossades i Gustavias hamn, returfrakt ordnades och ”Fred och Ymnoghet” kunde anträda återresan i juli med styrman Andersson som kapten. Handelshuset inköpte slupen ”Speedwell”. Affärerna hade inte utvecklats väl, medhavda varor var inte alltför lättsålda, returlasten hade kostat slantar och man hade fått draga en och annan växel för finansieringen! Teuchler och förmodligen de unga bröderna Eckerman låg ute i karibiska sjön mest hela tiden med Speedwell i försök att sälja varor och skapa affärskontakter.

Bolaget på St. Barths fick snart också andra problem, beroende på att den svenska firman Arfvidsson & Söner fått problem. Växlar utställda av firman på St. Barths godkändes inte i London och företaget förklarades i kvarstad:

Handelshusets tillhörigheter belades omedelbart med kvarstad och huvudägaren Teuchler efterlystes för att förklara sig! Teuchler är helt tagen på sängen, förstår ingenting, han har ju Arfwidssons löften om öppen kredit ringande i öronen! Vid årsskiftet är han fortfarande oanträffbar ute i övärlden, bl.a. säger ryktet att han tillsammans med den beryktade äventyraren Backman en tid suttit fängslad i Cape Francois i Saint Domingue! Teuchler begär i ett brev till guvernör Rayalin ett års fri lejd för att få tid att reda ut sina och företagets ekonomiska problem. Den 16 juni 1787 efter 10 månaders frånvaro återkom så Teuchler tillsammans med den yngre Gustaf Ekerman till Gustavia. Han hade fått två månader på sig att lösa problemen. Redan den 8 juli reste Teuchler till Sverige med briggen Exprés, men problemen kvarstod, vilket framgår av domstolsprotokoll under en följd av år.

[…]

År 1786 yppades ett förhållande, som satte huset Arfwidsson & söners affärsmetoder i egendomlig belysning. Detta samt en affärsvän, Karl Söderström i Göteborg hade hos riksens ständers bank upptagit betydande lån mot pant av järn, som insatts i Vänersborgs stadsvåg. Vid företagen inventering visade sig, att Arfwidsson och Söderström av belånta järnpartier om 17 700 och 8 300 skeppspund hade från vågen uttagit resp 10 000 och 8 100 skeppspund, utan att de motsvarande lånebeloppen gäldats. Det svikliga tillvägagångssättet var egentligen Söderströms, men Arfwidsson hade i syfte att hjälpa honom i varje fall gjort sig medskyldig. Söderström avvek nu ur riket, Arfwidssons förhållande till banken ordnades efter ganska långvariga förhandlingar därigenom, att huset John Hall & Co medelst en s.k. aversionshandel (ett acord) med bankstyrelsen som övertog ansvaret för skulden.

Efter äventyret i Västindien och fiffelaffärerna hemma i Sverige ombildades firman Christian Arfvidsson & Söner av sonen Niclas Arfvidsson som flyttade till Värmland och de bruk man ägde där. Han blev bergsråd och brukspatron.

Den yngre Gustaf Ekerman var den ende som blev kvar på St.Barths där han blev köpman och auktionsmästare och fick en radda med avkomlingar.

I  Christian Arfvidssons tredje äktenskap med Margareta Christina Ekerman(1740-97), syster till Catharina Maria Ekerman hade han en rad med döttrar varav endast två uppnådde vuxen ålder. Margaretha Christina Arfvidsson (1766-54) var gift med Wilhelm Tham (1758-1825) och Carolina Levina Arfvidsson (1769-1840) med Arvid Virgin (1757-1840). De två sistnämndas son var kaptenen och diplomaten Christian Adolf Virgin (1797-1870)

Christian Arfvidssons bror Magnus Arfvidsson (1719-62) var superkargör i Ostindiska Kompaniet.