Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Skottland

Tesmuggling som affärsidé – Svenska Ostindiska Kompaniet

Te var den överlägset viktigaste varan för det Svenska Ostindiska Kompaniet. Mycket begränsade mängder av te stannade i Sverige utan det mesta reexporterades. I huvudsak skedde denna reexport genom att te såldes till handelshus i Amsterdam, Rotterdam, Antwerpen och Oostende. Det var handelshus som redan byggt upp omfattande handelsnätverk i Storbritannien, framförallt i avlägsna delar av riket som Skottland som exempelvis Coppinger, Hennessy, Ray och andra i Oostende. De danska och svenska kompanierna importerade ungefär lika mycket te vardera och stod för omkring 25-35% av teimporten till Europa under den aktuella tiden. Det Svenska Ostindiska Kompaniet stod för mellan 10-20%. Det brittiska East India Company för omkring 50%.

Den beskrivna teförsäljningen i Storbritannien var olaglig. Anledningen till detta var att brittiska East India Company (EIC) fått monopol på teförsäljningen och dessutom var det mycket höga tullar på te. Detta öppnade upp för en illegal marknad med lite billigare te än det EIC sålde. Att EIC inte heller kunde förse konsumenterna med exakt de tesorter de eftertraktade utnyttjades också av smugglingsnätverken. Det Svenska Ostindiska Kompaniet och det danska Asiatisk Kompagni stod från början av 1730-talet till de sista åren på 1780-talet för det mesta av allt te som smugglades till Storbritannien. Smuggling från Sverige dominerade helt importen av te till Skottland. Den svenska andelen ökade under perioder när andra länder var i krig eftersom konkurrensen då minskade.

Till en början var det smugglingsnätverk och kontakter som byggts upp av Oostendekompaniet som dominerade trafiken till Skottland. Rent praktisk skeppades te i allmänhet direkt från Göteborg till de skotska hamnarna men de ekonomiska uppgörelserna handlade om försäljning till handlare i Nederländerna (inklusive Flandern) som sen såldes vidare till handlare i Skottland dit tet transporterades från Göteborg.Te skeppades dessutom till de nederländska, flamländska och franska städer för vidare smuggling till Storbritannien.

Det är troligen ingen tillfällighet att den samtida exporten av järn från Göteborg i stor utsträckning gick till småhamnar i norra England och Skottland med små fartyg. Att kombinera tungt järn med lätt te var helt enkelt bra. På samma sätt kombinerades tungt porslin med te på resorna från Kanton till Göteborg.

Viktiga kustorter där te från Göteborg landades var Forres och Elgin i Moray (hemtrakter för en av det svenska kompaniets grundare, Colin Campbell), Cullen och Banff i Banff (hemtrakter för Arthur Abercromby), Peterhead och Aberdeen i Aberdeen (hemtrakter för Charles Irvine och James Moir, ledande personer i Svenska Ostindiska Kompaniet vid starten), Johnstown i Kincardine (familjen Maules ursprungsgrevskap), Montrose (ursprungsområde för familjerna Carnegie och Dickson i Göteborg) och Dundee i Angus, Kupar i Fife (Thomas Erskines hemtrakter), Stirling samt uthamnar till Edinburgh. Att televeranserna kom från Göteborg rådde det ingen tvekan om i Skottland. Campbell, Irvine, Moir och Abercromby hade alla varit aktiva i Oostendekompaniet tidigare.

Att det sannolikt finns ett visst samband mellan tesmuggling och järnexport i Göteborg går också till viss del att se på exportsiffrorna. När teexporten ökade under slutskedet av det US-amerikanska frihetskriget 1780-83 (då det på grund av kriget bara var det brittiska, svenska och danska kompaniet som seglade på Kanton, övriga länder låg i krig med Storbritannien) sköt järnexporten från Göteborg också i höjden. Men i motsats till teexporten fortsatte järnexporten att öka även därefter påg rund av den nya staten USA:s uppkomst.

Effekterna av sjuårskriget 1756-1763 var också tydliga när det gäller teexporten men tycks inte ha påverkat järnexporten.

Järnexporten från Göteborg verkar under hela 1700-talet ha påverkats mindre av konjunkturen än vad som var fallet med järnexporten från Stockholm och Gävle. En orsak är sannolikt kopplingen till tesmugglingen. Naturligtvis påverkade även konjunkturerna exporten från Göteborg, men helt klart inte lika mycket som i Stockholm. Göteborg exporterade järn till framförallt Storbritannien medan Stockholm exporterade till andra delar av världen. Detta ledde också till lite olika utveckling beroende på olika händelser i omvärlden. Exporten av te påverkades också av hur många skepp som anlände hem från Kanton ett visst år.

Export av ostindiska varor och järn från Göteborg 1755-1785 (år, ostindiska varor 1000-tals dlr smt till 1776 därefter 1000-tals rdr, järn i ton)

1755, 1 655, 12 800
1756, 2 227, 12 300
1757, 4 295, 11 100
1758, 2 964, 11 200
1759, 4 993, 10 700
1760, 2 629, 11 800
1761, 7 923, 10 300
1762, 4 408, 11 000
1763, 7 674, 12 400
1764, 7 504, 13 700
1765, 4 946, 13 700
1766, 6 001, 12 200
1767, 3 981, 9 700
1768, 3 578, 9 800
1769, 1 971, 9 600
1770, 4 587, 10 400
1771, 4 679, 11 300
1772, 4 030, 12 600
1773, 4 516, 12 000
1774, 3 586, 13 400
1775, 5 053, 14 600
1776, 5 115, 14 600

1777, 1 609, 13 100
1778, 1 645, 11 700
1779, 1 956, 12 700
1780, 1 920, 10 600
1781, 2 793, 13 600
1782, 4 065, 15 400
1783, 1 485, 13 300
1784, 903, 15 900
1785, 681, 17 300

1784 avskaffades skyddstullarna för te i Storbritannien och marknaden för smuggelte från Sverige försvann nästan helt. Det samband mellan järnexport från Göteborg och tesmuggling som kunde ses innan dessa försvann också därmed.

1786 upphörde Svenska Ostindiska Kompaniets tredje oktroj. Eftersom marknaden för smuggelte försvunnit kom den därefter bildade 4:e oktrojen att bli en förlustaffär. Många av de som arbetade i kompaniet kom dock att tjäna stora pengar ändå. Främst de som hade möjlighet att ägna sig åt egen handel i Ostasien vilket i första hand var de kvarstannande superkargörerna i KantonEn handel där opium utgjorde den lönsammaste handelsvaran. Opiet smugglades in i Kina.

Läs också: Tesmuggling under 1700-talet, del 1

Advertisements

William Airth

Endast för medlemmar

Bly som import- och exportvara på 1700-talet

Del 6 av 7 i serien Export på 1700-talet

En stor importvara rent värdemässigt på 1700-talet tycks bly, ten och kvicksilver ha varit. I alla fall i Göteborg. Bly tycks ha varit den viktigaste metallen av dem och en mycket stor del återexporterades. En hel del utfördes av Ostindiska kompaniet som last, det var tungt och bra att ha som barlast och som komplement till lättare varor.

Återexport till Östersjöområdet förekom trots att det var därifrån stora delar av det importerade blyet kom. Det mesta kom dock från Storbritannien, exempelvis tenn från Cornwall och bly från Skottland. Bly kan därmed ha varit returlast med fartyg som gått med järn och smuggelte till Skottland. En hel del av de aktuella metallerna kom via frihamnen i Marstrand under den tid då detta var en frihamn. Vissa år importerades istället huvuddelen av dessa metaller via Nederländerna. Hull som mottog stora mängder av det exporterade svenska järnet var också en viktig exporthamn för bly och sannolikt importerade Sverige och Ostindiska kompaniet bly därifrån. Hull var också känt för att var en hamn för smuggling.

Under perioden från 1740-talet till och med 1780-talet tillhörde bly regelmässigt de tio största exportvarorna från Göteborg rent värdemässigt. I början av denna period ofta de fem största exportvarorna från Göteborg.

Sannolikt såldes väl blymetallen i Kanton i Kina. Alternativen är Cadiz i Spanien, Indien (Bombay eller nån annan ort) eller Batavia. Om det handlar om Batavia eller Indien kan bly ha sålts för att betala inköp av opium. Opiet såldes sedan i Kanton och finansierade inköp av te. I Cadiz köptes silverpiastrar som användes för inköp av te i Kanton. En del silverpistarar importerades dessutom till Göteborg och återutfördes av Ostindiska kompaniet. Bly användes bland annat för att tillverka kulor, ammunition.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969

Näst största exportvaran – tesmuggling under 1700-talet

Del 3 av 7 i serien Export på 1700-talet

Järnexporten från Sverige under 1700-talet har studerats på alla möjliga och omöjliga sätt. Naturligtvis finns det fog för det. Det var Sveriges viktigaste exportvara under lång tid. Huvuddelen av järnet exporterades via Stockholm, Göteborg och Gävle. Stockholm stod för 60% av exporten mellan åren 1738 och 1808, Göteborg  för 26% och Gävle för 8%. Huvuddelen av järnexporten gick till Storbritannien, från Stockholm mellan 40 och 60%, från Göteborg 70-90% fram till mitten av 1780-talet för att därefter ligga kring 60-70%. Variationer i exporten hade samband med variationer i exporten till England.

Men det som är intressant i detta sammahang är det faktum att medan exporten från Stockholm skedde med stora fartyg, de svenskägda fartygen var på mellan 60 och 70 läster medan de utländska fartygen var ännu större. I Göteborg var de svenska fartygen av samma storlek medan de brittiska fartygen var små, 30-40 läster.  Dessa små fartyg gick till en stor mängd små hamnar i Skottland och England medan de större fartygen från Stockholm främst gick till London, Hull, Bristol och Dublin. En mycket stor del av exporten från Göteborg gick också till obestämbara hamnar genom att det som destinationer angavs Västersjön,  England, Skottland respektive Irland.

Jag misstänker att det stor antalet hamnar, de oklara angivelserna och de små fartygen tyder på att den huvudsakliga lasten rent värdemässigt på dessa fartyg var nåt helt annat än järn. Nämligen den ekonomiskt största exportvaran från Göteborg under ett femtital år på 1700-talet. Från mitten av 1730-talet till och med 1780-talet var det te. Te spelade ingen roll i Stockholms handel, men reexport av te var den mest betydelsefulla handeln i Göteborg rent värdemässigt. På 1770-talet och i början av 1780-talet var te också den värdemässigt största exportvaran från Sverige överhuvudtaget.

Slutmarknaden för te var Storbritannien och det som exporterades legalt från Sverige exporterades i huvudsak till Hamburg, Amsterdam, Antwerpen och Oostende. Det mesta av detta smugglades vidare till Storbritannien. Men stora mängder te smugglades också direkt från Göteborg till brittiska hamnar. Det var lättare att smuggla utan att upptäckas via små hamnar i avlägsna trakter. Dessutom var det i sådana lägen säkrare med fartyg från destinationsorterna än med svenska skepp. Te var en i förhållande till volymen lätt last och fartygen behövde då också lasta järn, därav de små fartygen i statistiken för järnexporten. För att dölja vart de var på väg användes oklara destinationsangivelser.

Ett antal handelshus i Göteborg kom på obestånd vid mitten av 1780-talet. En del av detta berodde på de spekulationer som Carl Söderström ägnat sig åt och att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittiik-nedrländska kriget tog slut. Men det var också så att tesmuggligen blev olönsam från 1784 då den brittiska skatten på te sänktes från över 100% till bara 12,5%. Något som säkerligen drabbade många handelshus i Göteborg hårt. Efter 1784 föll också järnexporten från Göteborg i förhållande till exporten från Gävle och Stockholm. Förmodligen som en följd av den minskade tesmugglingen. Under hela perioden från 1730-talet till 1790-talet var det ändå samtidigt en gradvis ökning av järnexporten.

Tesmugglingen från Göteborg till Skottland uppmärksammades redan på den tiden av olika författare så det var ingen okänd verksamhet. Så här skrev juristen och författaren Duncan Forbes om det hela redan år 1744:

But when the opening [of] a Trade with East-Indies… brought the price of Tea… so low, that the meanest labouring Man could compass the Purchase of it;–when the Connection which the Dealers in their Country had with many Scotsmen in the Service of the Swedish Company at Gottenburg, introduced the Common Use of that Drug among the lowest of the People…

Hur mycket det te som smugglades var värt är oklart och hur mycket av det te som på pappret exporterades till Oostende, Amsterdam och Hamburg som verkligen kom dit är det nog ingen som idag kan klargöra, men klart är att betydande mängder te smugglades in i Storbritannien.

Det te som exporterades från Göteborg kom från Kanton med Ostindiska kompaniets skepp och te var kompaniets överlägset viktigaste vara:

I början, efter SOIC:s grundande, var den svenska teimporten relativt blygsam, c:a 160 ton per år. Redan kring 1750 nådde tehandeln mellan 500 och 600 ton årligen och det fortsatte stiga. Siffrorna säger inte särskilt mycket utan en jämförelse med de andra kompanierna. Relativt sett importerade SOIC mellan 10 och 20 procent av Kantons te. De två nordiska kompanierna, danska och svenska, stod tillsammans för mellan en fjärdedel och en tredjedel av all Kantons tehandel. Det var en mycket betydande andel. Det viktigaste kompaniet, nämligen det engelska, fick stå för normalt 50 procent av Kantons tehandel.

[…]

Faktum är att i importvärde stod te för c:a 80 procent av lasten och denna andel t o m ökade efter 1750. Det var liknande för det danska ostindiska kompaniets handel i Kanton, teet stod för mellan 80 och 90 procent av dess import. De andra varor, som porslin, siden, kryddor, arrak, var helt enkelt bara komplettering av lasten. Exempelvis porslin var en utmärk komplement till teet, därför att det var tungt, vilket underlättade inlastningen, och det luktade inte, det kunde alltså inte förstöra den för lukter känsliga teet.

Det är uppenbart att de stora mängder av te som landade i Göteborg inte var avsedda för svenska konsumenter. Den svenska statistiken för förtullade importvaror från Kanton, alltså varor avsedda för konsumtion i Sverige stod för mindre än 10 procent av importerade värden och detta inkluderar även alla andra varor utöver teet. Resten reexporterades mer eller mindre illegalt till kontinenten och England.

På 1760-talet handlade det om att man förde hem 823 ton te per år och 1784 förde man hem hela 1 793 ton på tre fartyg, varav skeppet Gustaf III svarade för 656 ton.

Teexport från Kanton 1766 (kompani och skålpund)

Brittiska kompaniet, 6 miljoner
Holländska kompaniet, 4,5 miljoner
Svenska kompaniet, 2,4 miljoner
Franska kompaniet, 2,1 miljoner

Tesmugglingen och de goda tiderna för Svenska Ostindiska Kompaniet fick ett abrupt slut när skatten på te sänktes efter 1784. Smuggligen gjordes olönsam över en dag. Men kompaniet levde också högt på Sveriges neutralitet. Något som gjorde att man kunde profitera rejält under de många perioder av krig som förekom:

Den europeiska teimporten under 1700-talet ökade mycket snabbt. Den sexdubblades mellan 1730- och 1780-talet. Men priserna gick också kraftigt ner och vinsterna blev beroende av hur prisnedgången kunde pareras med de större handelsvolymerna. Marknaden i England var beroende av politiska åtgärder, speciellt tullsatser på te. Höga tullar gjorde smugglingen lönsamt, medan låga tullar trängde smuggeltrafiken undan.

Den svenska Kinahandeln var också starkt beroende av de internationella konjunkturerna. De nordiska länderna, Sverige och Danmark, lyckades att hålla sig förhållandevis länge utanför de anglo-franska krigen som pågick mellan 1688 och 1815 och som ibland kallas det andra hundraåriga kriget. Sverige kunde utnyttja sin neutralitet i den internationella handeln, ungefär på samma sätt som man gjorde under första och andra världskriget. Den svenska neutraliteten var profitbringande för SOIC under sjuåriga kriget 1756-63, men speciellt under det amerikanska frihetskriget 1780-83, då Frankrike och Holland befann sig i krig med Storbritannien. De engelska, danska och svenska kompanierna var de enda som handlade i Kanton och det syns tydligt på de svenska import- och re-exportsiffrorna.

Stor inköpare av te på auktionerna i Göteborg var Niklas Sahlgren. Denne var också stor inköpare av järn från bruk i Värmland och Bergslagen för export. En stor del av järnet sålde han till andra personer för export. Sannolikt sålde han också te till andra exportörer för  export. Det är känt att Niclas Sahlgren även opererade som ombud för andra inköpare som exempelvis släktingar i familjen Ström och handelshus i Antwerpen. Ren allmänt var också skottar stora inköpare av te på auktionerna efter de ostindiska resorna i Göteborg.

För att göra inköpen billigare hade Svenska Ostindiska Kompaniet från 1762 superkargörer som var fast stationerade i Kanton. Dessa blev också i allra högsta grad inblandade i den inomasiatiska handeln:

Först, före 1757 finansierades teinköpen i Kina med silver. Detta gäller alla europeiska kompanierna. Det fanns helt enkelt inga europeiska varor som kineserna eftertraktade. Systemet ändrades med britternas erövring av Bengalen. När det gäller specifikt det danska kompaniet som kanske liknar mest det svenska, under 1760- och 1770-talen finansierades c:a en fjärdedel av teinköp med intäkterna från Bengalen. Det saknas en liknande detaljerad analys av den svenska finansieringen men mycket tyder på samma strategi. Ett tecken på detta är en ny fond som SOIC skapade i Kanton efter 1760. Den skulle ordna krediter för kompaniets inköp från lokala köpmän och den begränsade silverimporten.

De två svenskar som fick ta hand om fonden var Jean Abraham Grill och hans kompanjon Mikael Grubb. Dessa två så kallade superkargörer blev djupt involverade i kreditverksamheten i Macao och Kanton. De lånade mycket stora belopp från Macaos köpmän och finansierade lokalhandeln men också inköp för det svenska kompaniet. De var dessutom direkt involverade i växelaffärer i Indien. Exempelvis viss George Smith i Madras och engelske kapten Jackson blev deras viktiga affärspartners i Indien. Utöver detta gjorde herrarna Grill och Grubb omfattande affärer i varuhandeln i Sydostasien, och förmodligen även i Indien. Bland de varor de tog från Indien fanns även opium.

Den första viktiga följden av den förändrade situationen i Indien var alltså minskade silverberoende och silverimport från Europa. Den andra förändringen handlade om utbudet av te i Europa. Tillgången på billiga krediter ledde till snabbt ökande teimport kring 1770. Teet kom till Storbritannien både via den legala kanalen, EIC, och via de illegala smuggeltrafiken från Skandinavien och kontinenten. Det smugglade teet var mycket billigare och engelska kompaniet fick stora problem med att sälja sitt eget te. År 1772 fanns det i London stora förråd av EIC:s osålda te. Som bekant försökte det engelska kompaniet att dumpa teet i nordamerikanska kolonierna. Följden blev Boston Tea Party i december 1773. I viss utsträckning är det alltså även det svenska kompaniets och den svenska re-exportens fel att engelsmän fick problem i sina nordamerikanska kolonier.

Amerikanska frihetskriget blev början på en ny global konflikt mellan Storbritannien och Frankrike, även om det tog ytterligare fem år innan Frankrike gick in i kriget 1778. Amerikanska frihetskriget var en sista gyllene period för den svenska Kinahandeln. SOIC:s reexportverksamhet nådde toppen under kring 1780-82, då te re-exporten var nästan lika värdefull som hela den svenska exporten.

Utöver det som redan nämnts om att utvecklingen av järnexporten och vilka fartyg som användes för detta så finns ytterligare ett tecken på att tesmuggligen till Storbritannien var av mycket stor betydelse. Välkänt är nämligen att det också föregick en omfattande spritsmuggling till Storbritannien. Sprit passade bra att lasta ihop med te. När det gäller exporten från Göteborg förekom i stort sett ingen export av brännvin förrän på 1740-talet då exporten av te ökat till att bli den viktigaset exporten från Göteborg. Brännvinsexporten fortsatte att var stor fram till 1770-talet varefter den kraftigt minskade. Järnet tycks under denna period ha tagit upp även brännvinets plats i smuggelbåtarna. Det kan också ha varit så att den kraftigt ökade inhemska efterfrågan på brännvin under sillperioden gjorde att det inte fanns tillräckligt att exportera. När sillperioden var över ökade brännsvinsexporten igen men efter kontinentalperiodens slut var det över med både export och smuggling av ostindiska varor och brännvin.

Antalet barlastade fartyg som kom in till Göteborg från Storbritannien ökade stadigt från 1730-talet till 1770-talet. Därfter en minskning  på 1780-talet med en tillfällig ökning kring 1790 och igen under kontinentalblockaden. Ökningen 1730 till 1770-talet av antalet barlastade fartyg motsvaras av en likande ökning av antalet lastade fartyg under samma period. Så även om det enligt en del källor fanns en export av levande får och ull från Storbritannien till Sverige så syns den inte i statistiken. Det är naturligtvis också möjligt att får och ull smugglades in i Sverige så att det inte syns i någon statistik. Noterbart är att familjen Alströmer, när lierade och släkt med Niclas Sahlgren, var kända för sin fåravel på Höjentorp. Nergången av barlastade fartyg vid tesmugglingens höjdpunkt på 1780-talet tyder dock på att det under de åren fanns returvaror att lasta i Storbritannien.  Kanske handlar det om salt som reexporterats från Storbritannien. Under dessa år ökade nämligen saltimporten därifrån. Intressant är att det under 1780-talets början också importerades te från andra håll än Kina.

Ytterligare något som visar att den slutliga marknaden för det te som infördes till Göteborg var Sorbritannien är det faktum att många av de stora köparna på auktionerna av de ostindiska fartygens laster var skottar och engelsmän. Även handelshusen i Antwerpen som tidigare varit engagerade i Oostendekompaniet var stora inköpare (ofta via mellanhänder som Niclas Sahlgren). På den första auktionen 1733 var de 5 största köparna (48.5% av hela lasten) britter och bland de tio därefter var 4 britter. Dessa 15 personer stod för 73% av de totala inropen på auktionen. När det gälelr teinköparna var de 3 största köparna britter och bland de 15 största var 10 britter.

Största teinköpare på auktionen 1733 (antal telotter)

Colin & Hugh Campbell, 380
Charles Pike, 370
Hugh Ross, 358
Johannes Grill, 171
Erich & Hieronymus Nissen, 115
Alexander Gordon, 102
Thomas Mould, 96
Jacob & Niclas Sahlgren, 89
Henrik König, 87
Petter Arfwedson, 86

Av de största inköparna av te hörde Hugh Ross, bröderna Sahlgren och Thomas Mould också till de största järnexportörerna. Bröderna Campbell, Niclas Sahlgren, Charles Pike, Hugh Ross och Henrik König var alla investerare i Ostindiska kompaniet. Alexander Gordon tycks inte ha varit hemmahörande i Göteborg och det är också obekant om han är släkt med den familj Gordon som senare under 1700-talet är aktiva inom Göteborgshandeln. Thomas Mould (också stavat Mawld eller Mowld) var kansk, men troligen inte, släkt med familjen Maule (ytterligare en stavning av samma namn) som var aktiva i Ostindiska kompaniet i två generationer.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Fernand Braudel, Civilisationer och kapitalism, 1986