Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

SKF

En guide till Göteborgs stadsdelar – Gamlestaden och Marieholm

Gamlestaden heter så för där låg den gamla staden, Göteborgs föregångare, Nya Lödöse (Nylödöse, Nylöse).

Nya Lödöse grundades den 17 augusti 1473. Befolkningen i Lödöse (Gamla Lödöse) flyttades successivt till området kring Säveholmen vid Säveåns utlopp i Göta älv (kring nuvarande hållplatsen Gamlestadstorget) för att undgå den norska kontrollen och beskattningen vid Kungälv. Någon ny försvarsanläggning behövde inte byggas i Nya Lödöse, eftersom borgen Älvsborg fanns vid älvmynningen.

I december 1507 brändes staden av danskarna under Henrik Krummedige vilket föranledde diskussioner om att befästa staden. I början av fastan år 1526 besökte Gustav Vasa Nylöse och utfärdade i samband med detta ett privilegiebrev som bland annat betonade vikten av detta. För att stärka Nylöses ställning upphävde kungen samtidigt Gamla Lödöses stadsprivilegier. I maj 1542 var kungen och borgarna överens om att staden skulle flyttas ut till Älvsborgs slott, men Dackefejden kom emellan. Efter upprorets slut, tog kungen i augusti 1543 upp ämnet på nytt med både ståthållaren på Älvsborg och med nylösingarna själva. Fram till sommaren 1545 var borgarnas motstånd mot en flytt fortfarande betydande, då de började oroa sig för stadens säkerhet vid ett fientligt anfall. Även Lindholmen diskuterades som en alternativ plats för den nya staden.

En flytt till Älvsborgs slott kom också till stånd och en liten stad, Älvsborgsstaden, växte från 1547 fram i det nuvarande Klippan. Sedan Älvsborgsstaden 1563 förstörts av danskarna i samband med det Nordiska sjuårskriget, fick stadsborna återvända till Nya Lödöse.

Kvibergs by med åker, äng, skog blev så småningom stadens egendom liksom vissa rättigheter fiske i älven. I samband med att rikets råd beviljade namnbytet till Nylöse fick staden dessutom Härlanda by i förläningen, eftersom staden ansågs behöva mer mark.

1599 hade Nylöse 155 borgare ”nordan ån” och 108 borgare ”sunnan ån”, vilket motsvarade en befolkning på 1 300-1 600 invånare. I storlek var detta jämförbart med dåtidens Kalmar och Söderköping Vi samma tid bodde det kring 200 personer i en liten stad vid Älvsborgs slott.

Trots upprepade befallningar om befästningars uppförande kom borgerskapet i Nylöse inte långt med den enkla jordvall, som de började anlägga kring staden. År 1611 uppförde Jesper Mattsson Krus en skans utanför Nya Lödöse söder om ån, och sedan fullbordades äntligen graven omkring staden, varefter ett danskt anfall framgångsrikt slogs tillbaka. Allert von Sittman var borgmästare i Nya Lödöse vid tiden för anfallet.

I januari 1612 intogs dock Nya Lödöse av kung Kristian IV:s trupper och befästes, men återtogs 27 februari av Krus och brändes. Efter freden fick inte borgarna återuppbygga sina hus; de skulle flytta till Brätte eller Alingsås eller ”annorstädes hvar de kunde”. 1619, då Älvsborg återlämnats till Sverige av danskarna, börjades dock återuppbyggandet, men 24 februari 1624 beslöt Kungliga Majestät, att Nya Lödöses borgare genast skulle flytta till det nyanlagda Göteborg och platsen där den forna staden hade legat kom med tiden att kallas och heta Gamlestaden.

Från 1624 blev Härlanda och Kvibergs byar därför delar av den nya staden Göteborg. Platsen för Nya Lödöse blev landerimark och på stadens områden söder och norr om Säveån fanns landerier som Mariedal (Gamlestaden), Marieholm, Waterloo samt Kristinedal och Ånäs söder om ån. Öster om, i Kviberg, låg Bellevue, Kvibergsnäs och Kviberg.

nya_lodose

Detalj ur karta från 1880, Regionarkivet GIV 74b. På kartan syns exempelvis landerierna Ånäs, Marieholm, Kristinedal och Waterloo samt resterna av Ny Lödöses vallgrav vilken löper i en halvcirkel kring Gamlestaden.

Kristinedals landeri och Ånäs landeri (vars ägor låg väster om Kristinedals) kom att bli ett tidigt centrum för Göteborgs industrialisering. Kristinedals ägor tycks ha omfattat höjderna i Bagargården som en del kallar Strömmensberg.

Landerierna Ånäs och Kristinedal hamnade i familjen Sahlgrens ägo på 1930-talet på marken som tillhörde Ånäs anlades ett sockerbruk år 1730 efter att bröderna Jacob Sahlgren och Niclas Sahlgren året innan fått ett privilegium för att driva ett sockerbruk. Sockerbruket var en av Göteborgs första stora industrier och fortsatte med produktionen fram till och med 1835. Efter Jacob Sahlgrens död övertog hans änka Birgitta Sahlgren rörelsen och från 1771 drevs företaget av hennes arvingar. Åren 1822-1828 ägdes sockerbruket av N. Björnberg och därefter till 1832 av hans arvingar. Under åren 1833-35 innehades bruket av firman Dimberg & C:o. Därefter upphörde verksamheten.

Familjen Sahlgren med ättlingar ägde landeriet ända till 1843, då de anhöll om att få dela landeriegendomen i två lotter. Den första av dessa, bestående av sockerbruksbyggnaden och trädgården avyttrades 1843 till A. Barclay & Co. Sedan besittningsrätten under de följande årtiondena ofta skiftat, inlöste staden landeriet år 1874. Sockerbruksbyggnaden från 1729, vid Säveåns södra strand, övertogs 1854 av Rosenlunds spinneri, i vilket A. Barclay & Co var delägare, och inreddes till bomullsspinneri, Gamlestadens fabriker, som först var en filial till fabriken vid Rosenlund.

Textilfabriken kom att ge upphov till Svenska Kullagerfabriken AB (SKF) som anlade en stor fabrik i Gamlestaden. I samband med att Gamlestadens fabriker och SKF växte byggdes bostäder i närområdet, såväl trähus som landshövdingehus. SKF:s fabrik byggdes på mark som hörde till Mariedals landeri.

Norr om det gamla stadsområdet låg Hospitalet fram från 1528 då det flyttade dit från Lödöse. Hospitalet fick år 1540 Skräppekärr i förläning. Skräppekärr motsvarar ungefär det vi idag kallar Alelyckan. 1872 flyttade hospitalet till Lillhagen på Hisingen och blev S:t Jörgens sjukhus. Hospitalet låg på mark som tillhörde Göteborg men det drevs inte av staden. Det var en egen kyrkoförsamling mellan 1627 till 1883. Det enda synliga som finns kvar idag är resterna av hospitalskyrkogården i utkanten av Gamlestaden på vägen mot Alelyckan.

Det som idag är Marieholms industriområde och järnvägsområdet mellan Gamlestaden var fram till järnvägens byggande en holme, Gamlestadsholmen, vassar och vattendrag. Fastlandet gick inte längre än till där järnvägen väster om Gamlestaden går idag.

Göteborgsområdet 1809

Göteborgsområdet 1809

Väster om järnvägen så byggdes den första industrin, Göteborgs slakthus, år 1905. Allteftersom byggdes det fler lagerlokaler och industrier i Marieholms industriområde som när motorvägen mellan Göteborg och Angered byggdes kom att bli en isolerad industristadsdel i väster skild från Gamlestaden av motorvägen. I väster är Göta Älv gräns, i söder Säveån, i öster motorvägen och i norr Lärjeåns mynning. Öster om motovägen och järnvögen och norr om berget vid Hopsitalskyrkogården kallas det idag Alelyckan, men huvuddelen av det området tillhörde ursprungligen Skräppekärr och Hospitalet.

Gamlestaden är söder om Alelyckan, öster om motorvägen, norr om Säveån förutom kvarteren på båda sidor om Gamlestadsvägen där Gamlestades Fabriker och andra industrier ligger på marker som tidigare var Ånäs och Kristinedals landerier. Officiellt hör det senare området dock till primärområdet Sävenäs. I norr utgör Kvibergs kyrkogård den sista delen av Gamlestaden innan Kortedala och i öster sträcker sig Gamlestaden till Bellevue där stadsdelen Kviberg tar vid.

I de västra delarna av Gamlestaden dominerar industrier följt av landshövdingehus till berget öster om Brahegatan. Öster och norr om berget samt kring Bellevue är det främst barnrikehus (solgårdar, funkisbebyggelse, lamellhus)) byggda från 1930-talet och framåt. Barnrikehusen betraktas i allmänhet som delar av Gamlestaden men kallas av en del istället för Nylöse och av andra Bellevue.

Den moderna bebyggelsen mellan Kvibergsvägen och Säveån öster om Bellevue samt de stora miljonprogramshusen och andra hus norr om Regementsvägen och öster om Kortedalavägen betraktas i allmänhet som delar av Kviberg ihop med den gamla militärförläggningen och inte som delar av Gamlestaden. Kanske en del också kallar husen mellan Kvibergsvägen och Säveån för Bellevue.

Marieholm, Alelyckan, Gamlestaden och Kviberg ligger i  primärområde Gamlestaden. Lärjeholms gård som en gång låg i Angereds socken räknas nog som en del av Alelyckan av de flesta även om gården ligger norr om Lärjeån. Formellt ligger den därmed i Hjällbo primärområde. Lärjeholm inköptes 1895 av Göteborgs stad för att där anlägga ett nytt vattenverk. Gårdens marker omfattade såväl huvuddelen av dagens Hjällbo som de nordliga delarna av dagens Alelyckan, en del den mark söder om Lärjeån som idag är Kortedala. Dessutom delar av Rösered, huvuddelen av dagens Gårdsten, Lövgärdet och Rannebergen. 1928 inkorporerades delar av Utby från Partille landskommun. 1930 inkorporerades Lärjeholm ägor plus några mindre gårdar söder om Lärjeån från Angereds landskommun och dessutom införlivades ytterligare delar av Utby med Göteborg, däribland det som idag är Bergsjön och delar av det som är Kortedala.

Gamlestadens primärområde 301

Kyrkligt har Gamlestadsområdet en komplicerad historia på grund av Hospitalsförsamlingen och Nya Lödöse. Idag hör hela området till Nylöse församling som grundades den 17 augusti 1473 genom en utbrytning ur Utby församling. Församlingens namn var till 5 augusti 1474 Götaholms församling, därefter till 1543 Nya Lödöse (Nylöse) församling, därefter till 1571 Älvsborgs församling, därefter till 1627 Nylöse församling. Från 1627 till 1 maj 1883 Göteborgs hospitalsförsamling (eller Kronohospitalsförsamlingen), därefter till 1968 Gamlestads församling för att 1969 återfå namnet Nylöse. Församlingen införlivade 1528 Härlanda församling som sedan utbröts 1951 (Kålltorp och del av Bagaregården). 1928 överfördes från Partille församling den del som före 1571 utgjort Utby församling. 1960 utbröts Kortedala församling, 1969 Sankt Pauli församling och 1971 Bergsjöns församling.

Advertisements

Slottsviken (Villa Denninghoff)

Slottsviken (ursprungligen Villa Denninghoff) är en villa i Mölndals kommun, belägen vid Rådasjön mellan Mölndal och Pixbo på Gunnebo slotts forna ägor.

År 1888 förvärvade köpmannen Wilhelm Denninghoff det då omkring 100 år gamla Gunnebo slott. När hans dotter Hilda gifte sig med friherre Carl Sparre 1889 fick hon hela Gunnebo som hemgift, medan Denninghoff byggde villan vid Rådasjön som sommarresidens för sig och makan Jeanna. Villan ritades av Louis Enders och invigdes 1898.

Hilda Sparre ärvde egendomen efter moderns död 1922. 1929 tillträdde Maria och Victor Aurell (tidigare föreståndare för Wendelsbergs folkhögskola) som nya arrendatorer till Villa Denninghoff. Samma år startade Aurells pensionat och utvärdshus under namnet Slottsviken.

Sonen Ingvar Aurell förvärvade så småningom fastigheten och drev verksamheten vidare 1945–1949. 1951 köpets Slottsviken av SKF och efter omfattande renoveringar började byggnaden användas för representation 1955. Än idag används byggnaden för detta ändamål

Till Slottsviken hör även det knuttimrade Blockhuset, som mestadels används för utbildning.

Slottsviken

Slottsviken. Bild: Bengt Oberger. Licens: CC BY-SA 4.0

Text från Wikipedia.

Uno Forsberg

Uno ForsbergHans Johan Uno Forsberg föddes den 3 jan 1882 i Arbrå sn (Gävleborg), och dog den 23 mars 1941 i Gbg (Johannebergs församling). Han var son till smidesmästaren Anders Johan Forsberg och Thekla Karolina Ahlstedt.

Gift den 28 sept 1912 i Sthlm (Osc) med Anna Elsa Martha Lucia Stenberg, född den 15 mars 1884 i Sthlm (Maria) och död den 27 dec 1938 i Gbg (Johanneberg), dotter till grosshandlare Svante Axel Stenberg och Lucia Wendla Johanna Wennerström.

En tid efter hans födelse flyttade familjen till bruksorten Horndal där han växte upp. Elev vid Tekniska högskolan från 13 sept 1902, bergsingenjör där 31 jan 1907, assistent vid högskolansmaterialprovningsanstalt 1906—10, 1:e bruksingenjör vid Lövsta bruk 1910—12, chef för Svenska Kullagerfabrikens (SKF) laboratorium 15 febr 1912—14, överingenjö vid SKF 20 mars 1914, vistades tillsammans med direktör Björn Prytz i USA 1915—18, chefsdirektör (fabrikschef) vid SKF från 8 okt 1918, v. VD 1919 och VD från 20 maj 1937 (tillträdde dock först 1 jan 1938) till 1941. Ägnade också stort intresse åt utvecklingen av stålverket i Hofors som ingick i SKF-koncernen.

Han var också ledamot av Rikskommissionen för ekon försvarsberedskap från 1933, fullmäktig i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) från 1920 och i Jernkontoret från 1934, v. ordf i Sveriges Industriförbund samt ledamot av dess arbetsutskott från 1939, ledamot av överstyrelsen för Sveriges verkstadsförening från 1920, ledamot av styrelsen för Järnbruksförbundet från 1934, styrelseledamot i bl.a. Skandinaviska Kredit AB, Trafik AB Grängesberg-Oxelösund, AB Bofors, Gamlestadens fabrikers AB och SKF. Ordförande i styrelsen för Elektrokkemiska AB och i AB Davy Robertsons maskinfabrik. Delägare i AB Davy Robertson Maskinfabrik (Daros) från 1926.

Hotell Göta källare

Göta källare var ett hotell vid Hotellplatsen i centrala Göteborg, som uppfördes av Laurentius Segerlind, 1810-1812. Byggnaden var den första i Göteborg att uppföras endast avsedd för hotellverksamhet. Bygget var en konsekvens av det kraftiga ekonomiska uppsving som kontinentalblockaden förde med sig.

I februari 1810 ansökte Segerlind om att ”å tomten N:o I i Stadens 5 rote få uppföra en nybyggnad till hotell- och näringsställe”, vilket Borgerskapets äldste beviljade med villkoret att huset ”ej finge bliva vanprydande”.

Han var dessutom den första att utnyttja situationen med de nyligen raserade fästningsvallarna, genom att köpa flera av de tomter som bildats ovanpå den rivna Drottningporten. Han beställde en ritning av hovarkitekten Jonas Hagberg och påbörjade bygget 1810. Hotellet byggdes i tre våningar samt försågs med en altan på taket. Hotellet fick namnet Göta källare, och innehöll 56 rum, restaurang och biljardhall. Man tog emot sina första gäster den 22 maj 1812. Själv bodde Segerlind en trappa upp i fem fasadrum. Periodvis användes byggnaden för andra ändamål, bottenvåningen var exempelvis husarkasern på 1820-talet.

Troligen skötte inte Segerlind restaurangrörelsen själv, eftersom en annan person redan i november öppningsåret stod för denna. Traktören och skådespelaren Carl Kjellström annonserar den 1 november 1812 i flera göteborgstidningar: ”Undertecknad, som emottagit källarrörelsen uti hr L. Segerlinds nybyggda hus, Götha källare benämndt, wid Nye port, serverar uti andra våningen såväl med viner och likörer som frukostar, middags och aftonspisning från den 1 november 1812.”

Takaltanen revs 1860, då ytterligare en våning byggdes. Det var järnvägens tillkomst som krävde större kapacitet. Dåvarande ägaren, byggmästare G. Jährig, lät bland annat ändra bottenvåningen och fasaden.

Hotellet övertogs 1862 av L.P. Haglund och hans son, som från 1872 också drev det intilliggande Bloms Hotel, som från 1876 hette Hotel Haglund och senare Grand Hotel Haglund. 1899 bildades  Aktiebolaget Göta Källare & Grand Hotel Haglund för att driva de två hotellenDe lät bygga om hotellet invändigt, och vid sekelskiftet 1900 fanns det cirka 100 rum samt restaurang och café.  Vid ombyggnaden tillkom även stadens första trottoarservering, under ljusa markiser och grönskande träd mot Hotellplatsen i väster. Den 28 januari 1909 förvärvade Emil Haglund aktiemajoriteten i Grand Hotel och Göta källare, som då ska ha varit majoritetsägt av norska intressenter.

Bolaget sålde hotellet år 1918 varvid hotellverksamheten lades ned. Köpare av fastigheten var SKF som där inrättade sitt huvudkontor. Tre år senare köptes fastigheten av Svenska Amerikalinjen, som på nytt lät huset delvis bli hotell. Stora skyltfönster mot Hotellplatsen togs upp och fyra kvinnostatyer av skulptören Johan Axel Wetterlund placerades i var sin nisch.

Hotell Göta källare

Huset vid Hotellplatsen i Göteborg där hotellet Göta källare hade sin verksamhet 1812-1944. Bild: Alicia Fagerving, Licens: CC BY-SA 3.0

Hotell Göta källare upphörde slutligt den 31 juli 1944 och anses då ha varit Nordens äldsta hotell i drift. En stor biljetthall inreddes detta år i bottenvåningen, med en cirka 40 meter lång expeditionsdisk som därmed blev ”Skandinaviens största biljettexpedition”. Arkitekt var Nils Einar Eriksson. År 1958 sålde Svenska Amerikalinjen fastigheten till Göteborgs kommun. Efter det har interiörerna byggts om för olika kontor och resebyråer. Expeditionsdisken är borta och under 1980-talet nyinreddes bottenvåningen helt. En vindsvåning över hela huset kom till 1988, då även fönstren byttes ut.

Texten delvis från Wikipedia.

Lyckans väg 2 – Wijks villa

Huset på Lyckans väg 2 i Lorensbergs villastad byggdes 1913 för Bertil Wijk och ritades av Arvid Bjerke tillsammans med Ragnar Ossian Swensson. Huset tillbyggdes 1932 och 1985 samt helrenoverades 1998.

Huset var länge bostadshus för SKF:s direktörer och under den tiden ägt av SKF. Har senare inhyst Hovrätten och Göteborgs universitet. Sen 1996 ägs huset av Marinvest (ägt av familjen Mossberg) och sen 2007 hyrs den ena delen (2 A) ut till gymnasieverksamhet. Idag finns Hermods gymnasium i lokalerna. Den andra delen av huset (2B) företaget SKIN som driver en hudklinik.

Lyckans väg 2A

Lyckans väg 2A

Lyckans väg 2B

Lyckans väg 2B

Marinvest har sitt huvudkontor i en annan fastighet i Lorensbergs villastad, Villa Olsson på Viktor Rydbergsgatan 10.

Göran Johansson

Göran Johansson

Göran Johansson, 2005

Göran Johansson, tidigare ibland kallad Göteborgs starke man, föddes 31 augusti 1945 i Gamlestadens församling i Göteborg och dog den 23 oktober 2014.

Han växte upp i en tvåbarnsfamilj i Gärdsås mellan Kortedala och Bergsjön. Pappan var snickare och mamman städare på SKF. Efter folkskolan gick Göran Johansson SKF:s fyråriga verkstadsskola där han utbildade sig till reparatör. Vid 26 års ålder, 1972, blev han ordförande för verkstadsklubben (Svenska Metallarbetarförbundet) vid företaget. Tre år senare blev Göran Johansson arbetstagarrepresentant i bolagets styrelse, där han satt kvar till 2008, hela 33 år. 1988 lämnade han uppdraget som klubbordförande på SKF. Under många år vara han också ordförande i Metalls avdelning 41 i Göteborg (numera avdelning 36). Som medlem i klubstyrelsen på Saab-Scania i Göteborg hade undertecknad under 1980-talet en hel del heta debatter med honom på Metall 41:ans redskapsmöten. Det var mycket vi inte var överens om.

1970 blev Göran Johansson ordförande för Göteborgs SSU-distrikt:

– Som SSU-ordförande blev han tidigt uppmärksammad. Han var väldigt driven och engagerad och uppfattades som en coming man, berättar Sven Hulterström som då var förste ombudsman för Göteborgs arbetarekommun och som senare blev ordförande för arbetarekommunen, riksdagsledamot och statsråd.

Det blev sen snabbt olika förtroendeuppdrag. Inför valet 1970 stod Göran Johansson för första gången på kommunens valsedel. Han var då 25 år gammal. Trots att han var relativt ung blev han året därpå ledamot i kommunfullmäktige. 1974 fick han sitt första tunga uppdrag då han blev vice ordförande för Energiverken. 1976 kom han med i kommunstyrelsen och året därpå blev han ledamot i styrelsen för Liseberg.

I början av 1970-talet satt han även i SSUs förbundsstyrelse.

1971 blev han invald i Göteborgs kommunfullmäktige för Socialdemokraterna. Snart blev han även suppleant i kommunstyrelsen. 1980 hoppade han av de kommunalpolitiska posterna, men återkom redan 1982. 1988 fördes han fram som socialdemokraternas kandidat till posten som kommunstyrelsens ordförande. Han accepterade efter en viss tvekan och ledde Göteborgs kommunstyrelse i första vändan till valet 1991 och i den andra från 1994 till 2009. Under denna tid kallades han ofta för ”Göteborgs starke man”.

Göran Johansson hade en lång rad uppdrag i och var ledamot i flera kommunala bolags styrelser, däribland Lisebergs AB, Göteborg & Co och Business Region Göteborg AB.

Han var ledamot i Socialdemokraternas partistyrelse under många år och i partiets högsta organ, det verkställande utskottet (VU) till 2005.

2001 spelade han en central roll vid EU-toppmötet i Göteborg och i samband med fler av möten och demonstrationeran genom att vara tillmötesgående mot fredliga demonstranter. I efterhand vägrade han delta i hyllningskörerna för polisen även om han inte hade nånting till övers för de som deltagit upplopp och förstörelse. Han var en av mycket få viktiga politiker som var kritisk till polisens agerande.

År 2005 lämnade Johansson sitt uppdrag som ledamot i socialdemokraternas partistyrelse och verkställande utskott (VU). I samband med det kritiserade han Göran Persson för toppstyrning av partiet:

– Göran är en av de som mest har personifierat facklig-politisk samverkan. Med en fot i sitt älskade SKF och en fot i kommunpolitiken fick han en unik ställning i arbetarrörelsen, säger Karl Petter Thorwaldsson.

Mellan 1997 och 2005 satt Göran Johansson också i Socialdemokraternas mäktiga Verkställande utskott, VU. Han lämnade i protest när amfibieregementet i Göteborg lades ner av Göran Perssons regering.

Anneli Hulthén beskriver Göran Johansson som en person som hade stor förmåga att skapa goda relationer och förtroende i olika läger i samhället.
– Hans engagemang för de svaga i samhället, också på andra platser i världen, var starkt, säger hon i kommentaren.
– Göran spelade också en stor roll för Socialdemokraterna nationellt och var under många år ledamot i verkställande utskottet.

2008 var sista året han var ordförande i kommunstyrelsen i Göteborg. I november valdes Anneli Hulthén till hans efterträdare och hon tillträdde i början av 2009. Johansson satt kvar i Göteborgs kommunfullmäktige till mandatperiodens slut (2011). Hans dotter Anna Johansson är infrastrukturminister (S) och ordförande för Göteborgs partidistrikt.

Sävenäs

Sävenäs säteri eller herrgård fanns inom det område som idag tillhör SKF. Nämnd 1604 i Nya Lödöses tänkeböcker, men är säkerligen äldre som gårdsbildning. Under senare delen av 1600-talet var gården ett säteri:

I mitten av 1600-talet ägdes gården av Per Ribbing, och under Karl X Gustavs riksdagar i Göteborg 1658 och 1660 var den ett angenämt utflyktsmål för några herrar som deltog i mötena.

Johan Rosenhane skrev i sin dagbok den 5 april 1658: ”var jag med bror Schering, Per Ribbing och Carl Mörner att ro med båt ut till Per Ribbings gård Sävenäs och kommo samma afton tillbakas igen.” De fyra herrarna rodde knappast själva, det kunde annars ha varit en festlig syn. 23 april skrev Johan Rosenhane att han red med svåger Per Ribbing till hans gård Sävenäs. Varmt.

Även vid riksdagen 1660 gjorde Rosenhane 2 februari en utflykt till Sävenäs men knappast per båt, även om det var stort töväder dagen innan. 1682 köpte Gabriel Spalding Sävenäs av Ribbings arvingar.

Spalding sålde gården följande år till biskop David Wallerius, som dog 1689. Hans änka satt kvar på gården och sedan beboddes den av dottern, gift med biskop Poppelman, till 1738.

Direktören i Ostindiska Kompaniet, Colin Campbell, var den som köpte Sävenäs gård 1738.  Ägdes därefter av Jacob von Utfall och Olof Ström. En parkanläggning anlades vid mitten av 1700-talet och finns med på en lantmäterikarta från 1769, där en struktur med två lindalléer, tre dammar, en bäck och en traditionellt uppbyggd och stor rektangulär köksträdgård avbildas. I början av 1800-talet ägdes gården av familjen Santesson.

1872 köptes Sävenäs av Niels Sörensen som år 1874 startade Säfveåns AB. Det var i början av 1900-talet landets största exportör av sågade och hyvlade brädor. Man övergick sedan till lådtillverkning. år 1900 hade företaget omkring 600 anställda. Delar av denna industrianläggning fanns kvar inom SKFs domäner till slutet av 1980-talet.

Sävenäs 1920

Sävenäs 1920. Bild från Regionarkivet

Sävenäs herrgård renoverades 1987 och innehåller nu möteslokaler och SKFs museum samt kallas kort och gott Herrgården. Gården omfattar nu en huvudbyggnad, två flyglar och rester av en park. Byggnaderna har troligtvis tillkommit i mitten av 1700-talet, men huvudbyggnaden förändrades delvis i slutet av 1800-talet. Då byggdes taket om och en veranda i två våningar tillkom. Huvudbyggnaden är i två våningar och har sadeltak. Flygelbyggnaderna är i en våning och exteriören har tydlig 1700-talskaraktär med brutna valmade tak och enstaka smårutsindelade fönster. En allékantad strandpromenad har funnits längs Säveån och kan fortfarande anas av de minst 100-åriga askarna och kastanjerna på rad längs strandkanten. Det finns även andra synliga spår efter parken, bland annat gamla lindalléer öster om huvudbyggnaden, troligtvis 200 år gamla.

Släkterna Mark och Carlander

I SKF innehas de största aktieposterna av familjen Wallenberg och Investment AB Asken. Asken äger dessutom vissa större aktieposter i andra företag. För fullständighetens skull har därför även Investment AB Askens största ägargrupper medtagits i denna beskrivning.

De två största ägargrupperna år 1963 i Investment AB Asken kan antas vara släkterna Mark och Carlander. (1) Släkten Mark har då definierats som ättlingar till Knut J:son Mark (d. 1958) samt dessas makar och makor. Släkten Carlander har definierats som ättlingar till Axel Carlander (d. 1939) samt dessa makar och makor. Därjämte finns en stiftelse av tämligen begränsad storlek – Johannes Johanssons Minnesfond – som tillkom år 1910.

Sedan 1963 har enligt uppgift de båda ovannämnda ägargruppernas sammanlagda andel av aktiekapitalet i Investment AB Asken minskat avsevärt. Förhållandena åren 1963 och 1967 skulle därför inte vara jämförbara. Under 60-talet har betydande förändringar även skett i Investment AB Askens verksamhet. Således köpte Gamlestaden i början av 1960-talet Norrköpings Bomullsväveri AB. År 1967 såldes till Borås Wäfveri dotterbolaget Mölnlycke-Tuppen AB, som kort dessförinnan bildats genom en sammanslagning av Gamlestadens och Mölnlyckes tillverkning av hemtextilier. I övrigt kan nämnas att Asken tillsammans med Investment AB Öresund bildat ett finansierings- eller utvecklingsbolag vid namn Förvaltnings AB Altor. Vidare har Asken övertagit aktierna i Johansson & Carlander.

Tabell 4:7 Släkterna Marks och Carlanders ägandeintressen medio 1963*, antal anställda i Sverige 1960

A. Företag, vari de båda grupperna har majoritetsintresse

1. Johansson & Carlander AB, –
(över 50%)

B. Företag, vari de både grupperna sannolikt har ett dominerande eller starkt minoritetsintresse

1. Investment AB Asken, 2 130 (A)
—- Gamlestadens AB

D. Företag, vari Asken tillsammans med annan ägargrupp har majoritetsintresse eller dominerande minoritetsintresse

1. AB Svenska Kullagerfabriken, 15 957 (A)
(9% via Asken, 10% innehas av fam. Wallenberg)
—- Lidköpings Mek. Verkstads AB

E. Företag, vari Asken och Johansson & Carlander AB har ett begränsat minoritetsintresse

1. Förvaltnings AB Gilius, –
(8% via Asken samt Johansson & Carlander)
2. Rederi AB Transmark**, 167
(25% via Johansson & Carlander)
3.Jonsereds Fabrikers AB, 1 146 (F)
(17% via Asken)
—————————————-
Summa för E: 1 313

Summa A+B+C+D: 18 087

Summa A+B+C+D+E: 19 400

(1) Tillstånd att publicera gruppernas sammanlagd andel har inte medgivits. Slutsatsen att denna andel är större än för någon annan ägargrupp är dock tämligen given med tanke på att Mark och Carlander är grundarfamniljer och att båda släkterna är representerade i Askens styrelse (jmfr. uppgifterna för Custos/Säfveån i undersökningen av kreditmarknaden)

* Avser endast de, vilka berör Asken samt Johansson & Carlander AB, som senare köpts av Asken. Efter 1963 har enligt uppgift ägarförhållandena i Asken ändrats. Vissa uppgifter har erhållits från röstlängder hos patent- och registreringsverket.

** Transmark har i sin tur 31% av det totala röstetalet i Rederi AB Transatlantic.

Koncentrationsutredningen V (SOU 1968:7)

Investment AB Asken

Ursprunget till Investment AB Asken är egentligen det av Röhss, Barclay och Lundström ägda textilföretaget Rosenlund. Detta företags huvudfabrik låg i det område av Göteborg som idag heter just Rosenlund. Fabriken uppfördes åren 1847-48. 1854 anlades en filial i Gamlestaden i en fastighet som Alex. Barclay & Co inköpt, det gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Det gamla sockerbruket byggdes om till spinneri och det gjorde stora investeringar i fabriken. På 1860-talet låg produktionen nere på grund av en ekonomisk kris. 1873-74 uppfördes ytterligare en byggnad för ett nytt spinneri i Gamlestaden och företaget inköpte också Anderstorps spinneri i Lindome.

På grund av spekulationsaffärer i bomull kom emellertid huvudägaren i företaget, firman Alex. Barclay & Co på obestånd och gick i konkurs 1877. Detta drabbade Rosenlund hårt.

Rosenlund övergick i Charles Hills ägo år 1880 och Gamlestadsfabrikerna såldes till firman Johansson & Carlander (grundad 1865). Fabriken i Gamlestaden expanderade under Johannes Johanssons och Christopher Carlanders ledning. 1893 togs ett nybyggt väveri i bruk. 1891 blev företaget ett aktiebolag, Gamlestadens Fabriker AB med Johansson & Carlander som ägare. 1899 blev Christopher Carlander VD vilket han förblev till 1920 då Knut J:son Mark tog över.

Gamlestadens Fabriker var ett lönsamt företag med nästan 1 200 anställda år 1912 och en del av vinsterna användes för att starta AB Svenska Kullagerfabriken (SKF). Gamlestaden blev en av de stora aktieägarna i SKF. Fram till 1929 utgjordes styrelsen i Gamlestadens Fabriker av Axel Carlander och Knut J:son Mark, men 1930 utvidgades den med Ragnar Andréen, Uno Forsberg och Hakon Leffler.  1935 blev Hakon Leffler VD efter Knut Mark som dock fortsatte som styrelseordförande. 1939 dog Axel Carlander och Bertil Carlander inträdde i styrelsen istället för honom. 1941 ersattes Uno Forsberg av Gösta Blum och 1945 kom Ragnar Bökman istället för Andréen.

1954 avgick Knut Mark som ordförande och ersattes av Hakon Leffler som nåt år tidigare ersatts av sonen Jan Leffler på VD-stolen. Knut Mark ersttes i styrelsen av sin son, Peter K:son Mark.

Antalet anställda i Gamlestadens fabriker i Göteborg år 1960 var 1 000 personer. 1961 köpte företaget sin konkurrent i Norrköping, Norrköpings Bomullsväveri (Tuppen) och 1962 övertogs den av Holmens bruk bedrivna bomullstextilrörelsen i Norrköping. Samma år ombildades moderbolaget i koncernen genom fusion med ett dotterbolag (Asken) till investmentbolag, Investment AB Asken. Textilverksamheten lade i ett separat dotterbolag som fick namnet Gamlestadens AB. 1966 köptes Mölnlyckes hemtextiltillverkning som fusionerades med Tuppens till Mölnlycke-Tuppen AB. Ett år senare såldes denna verksamhet till Borås Wäfveri AB (familjen Bergengren). 1969 köpte företaget in aktiemajoriteten i ett annat investmentbolag, Förvaltnings AB Sanna, tidigare ägt av familjen Kempe.

Fortfarande 1972 kan man säga att familjerna Mark och Carlander kontrollerade Investment AB Asken och 1976 gjorde familjerna Mark och Broström det. Därefter tappade grundarfamiljerna kontrollen över bolagen och genom korsägande i de två investmentbolagen hamnade kontrollen av Asken i praktiken hos företagsledningen med Bengt Karlson i spetsen. Under dennes ledning och i samarbete med Erik Penser köptes aktier i Bofors och i Transatlantic samt i företag associerade med Transatlantic. Erik Penser köpte samtidigt aktier i Asken tillsammans med ett par kompanjoner och 1980 hade han kontrollen över företaget. Därefter började en spekulationskarusell som slutade med att bolaget gick under:

Penser skaffade sig under 1970-talet och 80-talet kontrollen i Investment AB Asken, ett bolag med ursprung i familjerna Mark och Carlanders Gamlestadens Fabrikers AB som 1962 bytte namn till just Investment AB Asken. Kring 1980 hade han skaffat sig kontroll av 20% av rösterna i Asken. Vid denna tid var också familjen Ekmans Carnegie stor ägare i Asken. 1984 hade Penser skaffat sig kontroll av 38% av rösterna i Asken, bland annat via sitt personliga holdingbolag Yggdrasil AB. Carnegie ägde 14% av aktierna i Asken och Asken ägde nu 37% av aktierna i Carnegie. Asken var ett investmentbolag med stora intressen i framförallt SKF, men även i andra företag.

Samtidigt skaffade sig Erik Penser dominerande intressen i AB Bofors, delvis via bulvaner som Göran Adielsson via dennes bolag Trochanter och Carotis och Lars Thulin (senare VD i Yggdrasil), delvis själv och från 1981 via egna bolaget Yggdrasil och via Investment AB Asken. Adielssons bolag köpte också aktier i Asken och Carnegie under samma tid som Penser köpte. 1983 övertog Penser via bolaget Yggdrasil de aktier som Carotis och Trochanter ägde. Därefter ägde han 17% av aktierna i Carnegie, 38% i Asken som redan nämnts och 41% i Bofors.

[…]

1984 bildades Nobel Industrier genom fusion av KemaNobel och Bofors och 1988 blev Asken dotterbolag till Nobel Industrier och bytte namn till Finans AB Gamlestaden 1989 när det börsnoterades separat och blev ett bolag som lånade ut till fastighetspekulation på samma sätt som Anders Walls Nyckeln. Även här byggde verksamheten på ständigt stigande priser, fastighetspriser istället för aktiekurser. Största ägare i Gamlestaden var nu Nobel Industrier och Yggdrasil som hade 38 % av aktierna. I Nobel ägde Yggdrasil 70 %. 1991 så sprack bubblan för Gamlestaden som hade Yggdrasil och Nobel Industrier som huvudägare. Finans AB Gamlestaden redovisade ett negativt kapital på 1,5 miljarder, huvudsakligen på grund av att man lånat till fastigheter, en marknad som precis totalkollapsat.

[…]

Gamlestadens problem innebar också problem för Nobel Industrier och Yggdrasil. Nordbanken tog över aktierna i Nobel Industrier, Yggdrasil räddades och Gamlestaden gick omkull. Penser förlorade sitt inflytande i svenskt näringsliv.

Asken drev fram till fusionen med Nobel Industrier och en industrirörelse, 1983 i dotterbolaget Asken-Gamlestaden AB och en finansrörelse i bolaget Förvaltnings AB Gamlestaden. I industriröselsn fann främst möbelföretag (Ulferts, Örsjö) och textilindustri (Gustaf Werner, Jakobsdals Kamgarnsspinneri). Ulferts såldes 1984 (75% av aktierna) och resterande aktier året efter. Köpare var Ekornes. Örsjö heter numera Åry Stålmöbler och köptes av Asken år 1983 för att säljas igen några år senare. Gustaf Werner AB, ett gammalt anrikt textilföretag i Göteborg plus dettas dotterbolag som exempelvis Strömma-Sweden AB, Aug. Werner AB och Marks Pelle Vävare AB köptes in i mitten av 1970-talet. Jakobsdals köptes 1978. Jakobsdal var det sista textilförtaget som lades ner i Göteborg textilindustridistrikt längs med Mölndalsån. Numera (sen 1997) är fabriksbyggnaden en del av Liseberg. Även Aug. Werners färgeri i Lindome var en av de sista existerande textilindustrierna i Göteborgsområdet.

Investment AB Asken finns ej längre, men fabriksbyggnaderna ute i Gamlestaden finns fortfarande kvar.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Årsredovisning Investment AB Asken 1983

Säfveåns AB – ett klassiskt investmentbolag

Ursprungligen grundades Säfveåns AB som ett sågverksbolag. Sågverksbolaget skaffade sig stora markinnehav i östra Göteborg. Den som startade bolaget var norrmannen Niels Georg Sörensen, tidigare engagerad i Norrlands skogsindustri tillsammans med H.R. Astrup. De båda hade en trävaruimportfirma i Barcelona tillsammans, Astrup & Sörensen. När denna firma upplöstes 1869 anlade de båda kompanjonerna Skutskärs sågverk tillsammans.

1872 upplöstes kompanjonskapet och Sörensen köpte egendomar i Småland och Östergötland. Han köpte också Sävenäs egendom vid Säveåns mynning och anlade där ett sågverk år 1874, Säfveåns AB. Delägare i bolaget var också hans två bröder Abraham Sörensen och Johan Sörensen samt Nils Parelius. I början av 1900-talet var Säfveåns AB en av Sveriges största exportörer av sågade och hyvlade trävaror. Från start hade bolaget 100 anställda, för att år 1900 vara över 600. 1910 var det över 800 anställda i föetaget. Bolaget drev utöver sågen i Göteborg också en ångsåg i Karlstad vid denna tid. Nils Parelius lämnade företaget år 1905 och startade eget sågverk på Hisingen.

På 1920-talet kom Säfveåns AB i ekonomiska problem på grund av hög upplåning som hade finansierat expansionen. Skandinaviska Kredit övertog företaget och 1932 nedsattes aktiekapitalet rejält. Sågningen i företaget höll sig bra till slutet av 1920-talet men därefter minskade produktionen successivt för att slutligen läggas ner vid mitten av 1940-talet. 1944 såldes stora delar av företagets mark kring Säveån till SKF. Säfveåns AB blev ett vilande bolag under Skandinaviska Kredits kontroll.

Säfveåns AB förvandlades år 1959 till ett investmentbolag och fick då överta Skandinaviska Bankens aktier i Boliden och i AB Custos. Säfveåns AB kontrollerades av tre stiftelser som styrdes av Skandinaviska Banken i Göteborg och blev en central pelare i ägargruppen Skandinaviska Banken/Custos. Säfveåns AB var ett av de klassiska bankanknutna investmentbolagen tillsammans med Investor, Providentia, Industrivärden och Custos.

Med start 1963 och långt in på 1980-talet köpte Säfveåns AB på sig en mängd olika bolag, som exempelvis Ekman & Co som köptes från familjen Ekman, Fastighets AB Bohus, Gustaf Fagerbergs AB, Knivman, Jacobson & Ponsbach (1983) och Victor Hasselblad AB. 1985 såldes Hasselblad vidare till Incentive AB (idag Gambro AB). 1983 bildades också finansbolaget Probo AB ur Jacobson & Ponsbach som ett separat dotterbolag till Säfveåns AB. Utvecklingsbolaget Investment AB Gothia var ett dotterbolag till Säfveåns AB från nån gång på 1970-talet.

Säfveåns AB kom senare (1986) senare troligen fusionera med AB Catena, det bolag som idag är bilhandelsbolaget Bilia AB. Probo, Ekman & Co, Fastighets AB Bohus samt Fagerberg var fortfarande dotterbolag till Catena år 1992. Samma år var också Catena en av de större ägarna i Bilspedition (numera Schenker) som då också ägde kylrederiet Cool Carriers (tidigare Saléns, idag NYK Cool) och Atlantic Container Line (ACL, idag ägt av Grimaldi Group).

AB Catena men bytte 1997 namn till Bilia efter att de rörelsdrivande dotterbolagen sålts eller avvecklats. Andelen i Bilspedition, som nu hette BTL såldes till Finnlines Oy samma år. Fastighetsdelen knoppades av under namnet Catena år 2006. Det dotterbolag till Bilia AB som idag heter Säfveån AB var förut finansföretaget Probo AB. Huvudägare i Bilia blev senare Hagströmer och Qvibergs bolag Investment AB Öresund. Huvudägare i Catena är Erik Selin och Endicott Sweden AB. Det senare bolaget är dotterbolag till Sten Mörtstedts londonbaserade fastighetsbolag CLS Holdings.

Läs mer: AV1, SVD1, 2, E24, VA, DN, TV,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
C-H Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 3.e uppl, 1971
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Säfveån 1983
Årsredovisning Catena 1992
Årsredovisning Bilia 1997
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963