Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Skepp

Vad hände med Ostindiska Kompaniets skepp?

Totalt hade Ostindiska Kompaniet 37 skepp under sin existens.

8 skepp förliste, Suecia (1740), Götheborg (1745), Stockholm (1745), Drottningen av Swerige (1745), Prins Friederic Adolph (1761), Götheborg II (1796), Drottning Sophia Magdalena (1801) och Drottningen (1803).

Till amiralitetet överläts helt säkert två fartyg, Lovisa Ulrica och Wasa.

2 sänktes helt säkert, Gustaf III och Prinsessan. Enigheten höggs sannolikt upp. Skeppsklockan finns bevarad på Nääs slott. Upphuggning eller sänkning var sannolikt vad som skedde med de flesta skeppen. Men en del såldes.

Friedericus Rex Sueciae såldes eventuellt till Peter Samuelsson Bagge och fick namnet Pollux.

Hoppet såldes sannolikt till ett partrederi för 1759 ägs skeppet av Sahlgren,Wilson & Bagge, Paul Skoling och N. Matson (N. Matzen). Även Cronprinsessan Lovisa Ulrica såldes till redare i Göteborg. 1759 ägdes fartyget av firman P. Bagge & Hall under namnet Lovisa Ulrica. Det tredje skeppet som med säkerhet såldes till redare i Göteborg var Götha Leijon som 1759 ägdes av Christian Arfvidsson.

Troligen såldes fler fartyg till privata redare i Götheborg. Sannolikt ägde både firman Christian Arfvidsson & Söner och firman Lars Kåhre & Co under åren 1782-93 respektive 1782-89 skepp som tidigare varit Ostindiefarare. Båda dessa firmor bedrev skeppsfart på Västindien. Samuel Schutz ägde åren 1797-1799 ett skepp på 468 läster. Ett så stort fartyg var sannolikt en tidigare ostindiefarare. N.Ahlroth ägde 1795-96 ett större skepp, kanske det som sen ägdes av Samuel Schutz.

Freeden och Prins Gustaf såldes i Cadiz år 1751, Gustaf Adolph såldes i England på hemresan år 1800 och Westergöthland såldes i Amsterdam år 1802.

Advertisements

Var byggdes Ostindiska Kompaniets skepp?

I stort sett alla Ostindiska Kompaniets skepp var inköpta nybyggen. De flesta från varv i Stockholm. Varvet Terra Nova byggde flest, hela 10 stycken. Dessa skepp var Friedericus Rex Sueciae (troligen byggt 1725 som Terra Nova), Suecia (1736, det råder en viss osäkerhet kring detta fartyg, Mårten Persson har gett det namnet Stockholm på listan över fartyg byggda på Terra Nova och han missar att det är en ostindiefarare, Sven T. Kjellberg anger namnet Suceia och Terra Nova som byggvarv), Götheborg (1738), Freeden (1746), Prins Gustaf (1746), Hoppet (1747), Prins Friederic Adolph (1753), Riksens Ständer (1756), Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Clasons varv, se nedan) (1767) och Terra Nova (1771).

Dessutom byggde varvet Terra Nova två skepp för det danska Asiatisk Kompagni, ett fick i Danmark namnet Prinsesse Louise, men byggdes med namnet Prins Carl år 1751 och det andra var Prins Fredrik som var färdigbyggt 1760. Totalt byggde alltså varvet Terra Nova 12 stycken Ostindiefarare om Cron Prins Gustaf byggdes på det varvet, 11 annars.

Ägare av varvet Terra Nova var familjen Grill som också hade intressen i Svenska Ostindiska Kompaniet.

Ytterligare ett svenskbyggt skepp kom att innehas av danska Asiatisk Kompagni. Det var den svenska fregatten Varberg med 40 kanoner som erövrades i samband med danskarnas angrepp mot Marstrand år 1719. Fick i danska flottan namnet Kronprisen av Danmark. 1730 överlämnades detta fartyg till danska Ostindisk Kompagni som dock gjorde konkurs. Skeppet köptes 1732 av Asiatisk Kompagni och fick namnet Kronprins Christian. Som ostindiefarare med 18 kanoner. Detta fartyg genomförde 1730-32 en resa till Kanton, den första ett dansk skepp gjorde. Byggvarv var Karlskronavarvet och byggår 1699. Som nytt hade skeppet 36 kanoner.

I Karlskrona byggdes också två andra fartyg som hamnade i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst, Prinsessan som byggdes som fregatten Illerim år 1756 på ett privat varav och 60-kanonerskeppet Wasa som byggdes 1778 på Karlskronavarvet och överläts till Svenska Ostindiska Kompaniet år 1803. Samtliga tre ostindiefarare som byggda i Karlskrona var alltså från början örlogsfartyg (militära skepp).

Ytterligare två ostindiefarare planerade att bli örlogsfartyg men togs över under byggtiden och blev istället ombyggda till Ostindiefarare. Det var Adolph Friederic och Lovisa Ulrica som byggdes på Djurgårdsvarvet och stod färdiga 1765. Bygget av Lovisa Ulrica hade påbörjats redan 1757. Djurgårdsvarvet byggde också Enigheten (1747) och Gustaf III (1778). Totalt 4 ostindiefarare byggda vid Djurgårdsvarvet. Även detta varv ägdes en period av personer knutna till Ostindiska Kompaniet då Gustaf Kierman och A. Clason var delägare från 1749. Innan dess ägdes varvet av Efraim Lothsack som anlagt det år 1753. Varvet kallades Lothsackska varvet och senare Kiermanska varvet. 1768 övertogs varvet av en ny grupp ägare bestående av bl.a. Fredric Henric af Chapman, Wilhelm Chapman, familjen Grill, familjen Küsel, Wahrendorff, Lars Bogeman samt Joachim Neuendorff. Såväl Küsel som Grill hade kopplingar till Svenska Ostindiska Kompaniet. Varvet drevs till mitten av 1800-talet.

Familjen Grill hade ägarintressen i ytterligare ett av Stockholmsvarven på 1700-talet, Stora Stadsvarvet som låg på söder vid nuvarande Stadsgårdshamnen. Detta varv byggde 6 ostindiefarare, Cronprinsen Adolph Friedric (1745), Prinsessan Sophia Albertina (1754), Stockholms Slott (1760), Finland (1761), Drottning Sophia Magdalena (1773) och Gustaf Adolph (1783). Varvet grundades 1687 och drevs till 1694 i stadens egen regi, men arrenderades sedan ut till enskilda intressenter. Bland dessa fanns redan från början Anthoni Grill (1640-1703), Claes Wittmack och Werner Groen. Senare under perioden ingick också det Grillska handelshuset bland intressenterna, representerat av Carlos Grill (1681-1736) och Johan Abraham Grill (1719-1799), med omkring 1/8 av kapitalet.

Ytterligare ett stockholmsvarv har byggt Ostindiefarare, det var Clasons varv som började anläggas 1725 av Johan Clason och därefter ärvdes av hans son med samma namn. Det låg på Blasieholmens sydöstra udde, ungefär där Nationalmuseum idag ligger. Vid detta varv byggdes Stockholm(1736), Riddarhuset (1739) och Prins Carl (1751) och kanske också Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Terra Nova, se ovan) (1767).

Det finns dessutom ett fartyg, Drottningen af Swerige (1741), som är byggt i Stockholm, men där varvet inte är känt samt två där varv och ort är okända, Cronprinsessan Lovisa Ulrica (1745) och Götha Leijon (1745). Calmar byggdes 1740 i just Kalmar och Östergöthland i Norrköping 1798.

I Göteborgs byggdes endast tre fartyg trots att Svenska Ostindiska Kompaniet hade sitt säte där. De tre stora träbåtsvarven i Göteborg, Gamla varvet, Varvet Viken och Varvet Kusten tog istället hand om allt underhåll av Ostindiska Kompaniets fartyg. Vid Varvet Viken och Gamla varvet som låg intill varandra byggdes dock tre ostindiefarare. Sannolikt byggdes två vid Viken, Götheborg (II) (1787) och Drottningen (1797) samt ett vid Gamla varvet, Westergöthland (1798). Gamla varvet kallades också Amiralitetsvarvet.

Varvet Viken startades 1749 av Peter Samuelsson Bagge och Fredrik Henrik af Chapman mes syfte att underhålal och reparera Ostindiska Kompaniets skepp. Kallades också Baggens varv. Af Chapman sålde sin andel redan efter 5 år. Övertogs av Carl Bagge efter faderns död.

Även Varvet Kusten startades med anledning av Ostindiska Kompaniet verksamhet och låg alldeles intill Ostindiska Kompaniets lokaler i Klippan, i viken mellan Klippan och Majnabbe. Startår var 1784 och intressenter var köpmännen G. J. Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, A. P. Oterdahl, Olof Westerling, G. W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P. P. EkmanJonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Av dessa hade Andreas Andersson, G.F. Beyer och Martin Törngren direkta intressen i Ostindiska Kompaniet. Alla tre plus de övriga var också ägare av diverse sillsalterier och trankokerier. Varvet Kusten byggde inga fartyg till Ostindiska Kompaniet.

Ostindiska Kompaniet köpte dessutom 4 fartyg från utlandet. Drottning Ulrica Eleonora var byggt i Deptford i London, Tre Cronor i Oostende medan Maria Carolina och Fredrica förmodligen båda två var byggda i Frankrike.

Byggda Ostindiefarare, på svenska varv, namn, antal

Terra Nova, 11 (12)
Stora Stadsvarvet, 6
Djurgårdsvarvet, 4
Clasons varv, 3 (4)
Gamla varvet/Varvet Viken, 3 (gemensam förvaltning från 1752)
Karlskronavarvet, 2

Endast varv med fler än en byggd Ostindiefarare medtagna. 4 låg i Stockholm, 2 (1) i Göteborg och ett i Karlskrona. Familjen Grill hade ägarintressen i tre av dem (Terra Nova, Stora stadsvarvet och Djurgårdsvarvet från 1768). De var huvudägare i varvet Terra Nova. Familjen Clason var ägare av Clasons varv och fram till 1768 delägare i Djurgårdsvarvet.

Prins Gustaf

Byggd på varvet Terra Nova. Om 236 läster,och med 28 kanoner samt en besättning på 110 personer.

1:a resan, till Kanton, 27/12 1746 – 25/8 1748

Kapten: James Maule
Superkargörer: Arthur Abercromby, Peter von Kampe, Magnus Bogman, Abraham Hülphers

Seglade ut tillsammans med Götha Leijon. De två var de första fartygen som seglade ut under Svenska Ostindiska Kompaniets andra oktroj 1746 – 1766. De båda fartygen lämnade Göteborg samma dag men Götha Leijon återkom tio månader senare.

Prins Gustaf användes efter återkomsten inte mer av Ostindiska Kompaniet utan fördes till Cadiz där fartyget såldes år 1751 enligt brevväxling mellan Anders Plomgren och Charles Irvine. Agent för försäljningen var firman Carew & Langton.

Skeppslista för Svenska ostindiska kompaniet

Skeppslistan ger Svenska Ostindiska Kompaniets samtliga fartyg. Uppgifterna är hämtade från Sven T. Kjellbergs verk Svenska ostindiska compagnierna 1731-1813. Alla varv där ort inte nämns fanns i Stockholm. Länkarna under fartygsnamnen leder till beskrivningar av fartygen, vilka resor de gjorde samt förteckningar över kaptener och superkargörer.

Skepp Byggd Läster Kanoner Man Mellan åren
Friedericus Rex Sueciae Terra Nova 200 20 100 1732-1745
Drottning Ulrica Eleonora Deptford 250 103 1735
Tre Cronor Oostende 225 28 1737
Suecia Terra Nova 283 28 120 1737-1739
Götheborg Terra Nova 340 30 120 1739-1745
Stockholm Clasons varv 260 28 120 1737-1745
Riddarhuset Clasons varv 340 30 135 1740-1745
Calmar Kalmar 254 22 100 1741-1748
Drottningen af Swerige Stockholm 387 30 130 1742-1745
Cronprinsessan Lovisa Ulrica 320 24 120 1746-1747
Freeden Terra Nova 260 22 120 1746-1749
Cronprinsen Adolph Friedric Stora stadsvarvet 387 27 140 1746-1754
Prins Gustaf Terra Nova 236 28 110 1746-1748
Götha Leijon 310 28 120 1746-1754
Hoppet Terra Nova 280 28 130 1749-1754
Enigheten Djurgårdsvarvet 375 28 140 1748-1758
Prins Carl Clasons varv 350 30 140 1752-1766
Prins Friederic Adolph Terra Nova 398 26 130 1753-1761
Prinsessan Sophia Albertina Stora Stadsvarvet 402 26 130 1755-1761
Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Götheborg II Varvet Viken Gbg 530 20 170 1788-1796
Drottningen Varvet Viken Gbg 543 20 150 1798-1806
Maria Carolina Byggd i Frankrike 320 10 80 1798-1806
Östergöthland Norrköping 266 14 56 1799-1804
Westergöthland Gamla varvet Gbg 162 8 1799-1802
Fredrik Julius Kaas 1800 (inhyrt?)
Adonis 1800 (inhyrt?)
Fredrica Byggd i utlandet 243 12 56 1800-1806
Prinsessan Karlskrona 283 16 70 1802-1805
Wasa Karlskrona 478 20 167 1803-1805
Hoppet (II) Inhyrt 1808

Enheten läst även kallad svår läst är enheten för att beskriva ett fartygs dräktighet eller vad vi idag i vanligt tal skulle kalla för lastkapacitet. 1 läst = ca: 2.5 ton (2 448 kilo).

För första oktrojen som existerade 1731-1748 (de sista fartygen kom hem 1748) så seglade Friedericus Rex Sueciae, Drottning Ulrica Eleonora, Tre Cronor, Suecia, Götheborg, Stockholm, Riddarhuset, Calmar, Drottningen af Swerige, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, Freeden och Cronprinsen Adolph Friedric. Av dessa skepp överläts Cronprinsessan Lovisa Ulrica, Freeden och Cronprinsen Adolph Friedric till andra oktrojen som fanns 1746-1767.

Förutom de tre skepp som övertogs (köptes) från första oktrojen seglade Prins Gustaf, Götha Leijon, Hoppet, Enigheten, Prins Carl, Prins Friederic Adolph, Prinsessan Sophia Albertina, Stockholms Slott,  Riksens Ständer och Finland för andra oktrojen.

Tredje oktrojen övertog Riksens Ständer, Finland och Stockholms Slott från andra oktrojen. Övriga skepp under tredje oktrojen som fanns mellan 1766 och 1787  var Adolph Friederic, Lovisa Ulrica, Cron Prins Gustaf,  Drottning Sophia Magdalena, Terra Nova, Gustaf III och Gustaf Adolph. Till fjärde oktrojen överfördes (dvs såldes) Gustaf Adolph, Drottning Sophia Magdalena, Cron Prins Gustaf och Gustaf III.

Fjärde oktrojens (existerade 1786–1809) övriga fartyg var Götheborg (II), Drottningen, Maria Carolina, Östergöthland,Westergöthland, Fredrica, Prinsessan och Wasa. CRA Fredberg nämner dessutom ytterligare två skepp, Adonis och Fredrik Julius (egentligen Fredrik Julius Kaas). De två skeppen har mycket riktigt använts av Svenska Ostindiska Kompaniet. De hemförde lasten från det i England sålda skeppet Gustaf Adolph.

Annorlunda blir det med Charles Irvines omfattande brevkommunikation där han år 1751 diskuterar ett SEIC-skepp (SEIC = Svenska Ostindiska Kompaniet på engelska) vid namn Noaks Ark med Thomas Plomgren med anledningen av skeppets ankomst till Stockholm. Med Arthur Abercromby diskuterar han ett annat SEIC-skepp med namn Albert, oklart om skeppet fanns i Europa eller Ostindien. Han diskuterar också ett skepp som han kallar Unicorn (Enhörningen) år 1752 vilket sannolikt en felöversättning av Enigheten (Unity eller Union). Noaks Ark och Albert går inte att hitta nån annan stans, men omnämnandena i Irvines korrespondens tyder väl eventuellt på att SEIC ägde eller Chartrade mindre fartyg för lokala transporter i Europa och kanske också Asien.

Den femte oktrojen, 1806-1813) skickade inga egna fartyg. Utöver de fartyg som ägdes av Ostindiska Kompaniet seglade även andra svenska skepp till Ostindien under samma tidsepok.

Källor till uppgifter om skeppen, Ostindiska kompaniet och resorna:

Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
Eskil Olán, Ostindiska Compagniets Saga, 1920
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
Per Forsberg, Ostindiska kompaniet, några studier, 2015
Martin Åberg, Svenska handelskapitalism, – ett dynamiskt element i frihetstidens samhälle?, 1988
Christian Konincx, The first and second charters of the Swedish East India Company 1731-66, 1980
Hanna Hodacs & Leos Müller, European market for tea and the Swedish East India Company, c. 1730-1760,
Leos Müller, Svenska Ostindiska kompaniet—Sveriges framgångsrikaste företag … i
tesmuggling
, 2008

Per Forsberg, Lars Melchior, Ulf Andersson, Ostindiefararen Götheborg 1738-45, 2014

Andra källor finns länkade i den enskilda inläggen om fartygen.