Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Skandinaviska Kredit

Chalmerska huset

Chalmerska huset är en trevåningsbyggnad i 5:e roten, 16:e kvarteret Kommerserådet nr. 2 vid Södra Hamngatan 11 i Göteborg. Huset är namngivet efter William Chalmers och uppfördes 1805-1807 efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg. Chalmerska huset anses som ett av Carlbergs viktigaste verk och huset förklarades som byggnadsminne 28 januari 1980 avseende exteriör samt del av interiör.

Chalmerska huset

Chalmerska huset

Tolagsskrivaren Johan Casparsson Poppelman hade 1645 ett hus på tomten för dagens Södra Hamngatan 11. Troligen låg huset mot Drottninggatan, eftersom det mot norr bara fanns en stig längs stranden. Här låg endast magasin och uthus, som man kom till via strandens bryggor. Först efter branden den 14 april 1721 fick Södra Hamngatan sitt nuvarande utseende. Nästa tomtägare blev borgmästaren i Borås, Anders Gunnarsson Stillman, som gift sig med Poppelmans dotter Emerentia. När Emerentia blivit änka sålde hon 1682 tomten till handlanden och rådmannen Henrik Eilking d.y., som 1695 i sin tur överlät den för 2 800 daler silvermynt till handlanden Jacob Radhe, gift med Catharina Tham (1675-1746). Efter att Radhe avlidit 1706, gifte hans änka om sig 1710 med överinspektören över sjötullarna Hieronymus Berger (1649-1713), adlad Gripenstedt. Tomten blev kvar i Catharina Thams ägo åtminstone in på 1720-talet.

År 1732 lät vingrosshandlaren och konvojkommissarien Johan Christian Selle (1702-1783) bygga ett tvåvånings trähus med sadeltak och takkupor på tomten, som 1783 såldes till grosshandlaren Johan Petter Holterman (1757-1793) och dennes bror, köpmannen Niclas Holterman (1758-1824). Kanslirådet och direktören i Svenska Ostindiska Companiet William Chalmers köpte den ombyggda och kraftigt upprustade fastigheten i början av 1795 för 8 000 riksdaler riksgälds.

Den 20 december 1802 klockan 02.30 på morgonen började det att brinna på tredje våningen i buntmakare Langes trähus vid Kyrkogatan i kvarteret Bokhållaren. Göteborgs domkyrka samt omkring 180 hus och gårdar förstördes, däribland William Chalmers. Efter eldsvådan lyckades Chalmers få hyra en våning av trähandlare Niclas Arfvidsson (1747-1813) i huset Södra Hamngatan 29. Det var ett stenhus – det enda som fanns vid denna del av Södra Hamngatan.

Efter eldsvådan köpte Chalmers även den avbrända baktomten 4 roten nr. 104, vid dagens Drottningatan, av frimurarna. Stadsarkitekten i Göteborg Carl Wilhelm Carlberg fick uppdraget att rita ett nytt hus på de två sammanslagna tomterna.

William Chalmers dog 1811 på egendomen Gårdsten utanför Göteborg. Huset på Södra Hamngatan värderades till 40 000 riksdaler banco. Efter William Chalmers död övergick huset till hans två bröder och arvingar, superkargören James Chalmers och handlanden i London, Charles Chalmers. Men redan 12 februari 1813 inropades fastigheten på auktion av kommerserådet Bernt Harder Santesson (1776-1862). Priset var 66 666 riksdaler 32 skilling banko. Han bodde själv i huset under tio år, men eftersom han var riksdagsman i 25 år tillbringade han sin mesta tid i Stockholm och hyrde under tiden ut huset.

Grosshandlare David Carnegie d.y. blev nästa ägare. Han köpte huset den 18 mars 1839 för 55 000 riksdaler banko. Huset användes också som bostad för några av brukets högre tjänstemän. Chalmerska huset fick nu heta det ”Carnegieska huset” under många år. Carnegie återvände dock till Skottland 1841, och det blev hans kompanjon Oscar Ekman som tog över skötseln av deras verksamhet och dessutom flyttade in i huset på Södra Hamngatan 11 1849, vilket han även köpte 1862 för 130 000 kronor. Ekman bodde i fastigheten fram till 1863 då han flyttade till ett hus som han köpt vid Stora Nygatan, men stod kvar som ägare fram till 1900 då fastigheten togs över av firman AB D. Carnegie & Co för 325 000 kronor. År 1907 övergick den till Fastighetsaktiebolaget D. Carnegie & Co. för 335 500 kr. Sedan porterbruket och sockerbolaget 1910-15 flyttat sina kontor ut till fabrikerna, blev husets mellanvåning reparerad, vilket tillsammans med tredje våningen fungerade som bostad för Gustaf Ekman med familj till dennes död 1930. Under sitt Nobel-besök i Göteborg 1923 bodde Albert Einstein som gäst i huset.

Oscar Ekman med flera startade den 1 april 1864 Skandinaviska Kreditaktiebolaget i ett rum på cirka 40 kvadratmeter i husets bottenvåning. Hyran för rummet var satt till 1 350 riksdaler om året. Genom en spiraltrappa var det i förbindelse med Chalmers tidigare rum, den ”Stora Salen” i mellanvåningen, där nu bankens förste verkställande direktör, Theodor Mannheimer, höll till. Med tiden måste banken expandera sina lokaler, vilket först skedde genom att man kunde nyttja några rum i mellanvåningen, och vid styrelsesammanträdena använde man Chalmers stora salong. Vid ingången av 1866 hade banken 12 anställda.

Företaget fanns kvar här till 1882 då det fick ett eget, nytt bankpalats på en av granntomterna, Västra Hamngatan 6/Drottninggatan 10 som ritades av arkitekterna Axel och Hjalmar Kumlien (1837-1897) (nuvarande Antikhallarna). Banken hade då övertagit fastigheten redan den 27 december 1928.

Det var på förslag av bland annat dåvarande verkställande direktören i Göteborg, Erik Lundh, och under ledning av museicheferna Göran Axel-Nilsson och Stig Roth kunde restaureringen av Chalmerska våningen genomföras 1950. Det Chalmerska husets paradrum återställdes och möblerades med nya möbler gjorda efter Carlbergs ritningar för Gunnebo.

År 1992 öppnades ”Bankmuseet”. Det har lokaler i Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11 och i före detta Skandinaviska Bankens valv på Västra Hamngatan 4. Byggnaden har en passage som leder till bankvalvet i källaren vid Västra Hamngatan 4. I det Chalmerska huset finns en utställning om S-E Bankens historia och en bankinteriör med 1800-talskaraktär, inrett 1974. Bankvalvet med sina bankfack och inredning är mycket välbevarade. Här visas mynt, sedlar och medaljer.

SEB donerade 2006 det Chalmerska huset till Chalmers tekniska högskola. Bankens verkställande direktör, Annika Falkengren, överlämnade personligen gåvan till Chalmers då nya rektor Karin Markides och Kurt Eliasson, ordförande i Stiftelsen Chalmers tekniska högskola. Det uppskattade värdet av byggnaden var då närmare 30 miljoner kronor.

Text från Wikipedia, editerad och uppdaterad.

Advertisements

Jonas H R C:son Kjellberg

Jonas Henrik Reinhold C:son KjellbergJonas HR C:son Kjellberg, i riksdagen kallad Kjellberg i Stockholm, född 6 januari 1858 i Göteborgs Kristine församling i Göteborg, död 24 maj 1942 i Oscars församling (Strandvägen 53) i Stockholm, var en svensk direktör, finansman och riksdagspolitiker.

Kjellberg var son till riksdagsmannen och grosshandlaren Carl Kjellberg och Ingeborg Arnoldsson (1829-1885). Han var bror till August Kjellberg och Knut Kjellberg. Jonas Kjellberg gifte sig i Jönköping den 20 mars 1900 med Anna Maria Almqvist (född 27 mars 1875 i Jönköpings östra församling, Jönköping, död 4 mars 1917 i Rättvik men kyrkobokförd i Oscars församling, Stockholm), dotter till domänintendenten och riksdagsmannen Gustaf Almqvist och Jenny Maria Katarina Slettengren (1846-1909).

Paret Kjellberg fick fyra barn:

  • Carl, född 1901. Bergsingenjör. Gift 26 april 1926 i Stockholm med Rut Sachs.
  • Sigrid (1905-1908).
  • Knut (1907-1960). Läkare. Gift 11 augusti 1934 i Lidingö med Barbara Martin.
  • Karin (1912-2005). Gift 6 januari 1933 i Stockholm med Gustaf ”Gösta” Heuman (1900-1978)

Kjellberg tog 1878 examen som bergsingenjör vid Kungliga Tekniska högskolan och arbetade 1879-91 som ingenjör vid AB Bofors-Gullspång, och var ekonomisk disponent där 1892-93 samt 1894-96 som ensam chef.

Hans familjs företag J.A. Kjellberg & Söner hade stora ägarintressen i AB Bofors-Gullspång. Kjellberg var suppleant i bolagsstyrelsen 1882-85 och ledamot 1886-1917. Han var verkställande direktör för det likaledes av fadern och efter dennes död av syskonen ägda AB Rämen-Liljendahl från 1885 intill dess försäljning 1906. Engagemanget i AB Bofors kom att bli kostsamt för familjeföretaget och ledde till avveckling av stora delar av dess verksamhet:

Jonas K fick 1879 anställning vid Bofors, först som ingenjör, senare som ekonomisk disponent o 94—96 som ensam chef, sedan den tekniske disponenten Carl Danielsson övergått till Uddeholm. Den angelägnaste uppgiften för Bofors ledning var under 80-talet att finna en marknad för den begynnande produktionen av stålgjutgods (kanoner o dyl) dels i konkurrens med Finspång som ännu höll fast vid tackjärnsprodukter, dels gentemot företrädare för den utländska stål- o vapenindustrin som Krupp, Le Creusot o Armstrongs. Trots utmärkta tekniska resultat vid Bofors dröjde det med större beställningar från den sv försvarsmakten. Vid utgången av 90 var Bofors närmast konkursmässigt trots de mycket stora kapitaltillskotten från J A K & söner. Efter Carl K:s död 91 måste Bofors skuld till affärsföretaget avskrivas, aktiekapitalet nedskrivas o bolagets trävaru- o jordintressen avvecklas. Sedan Alfred Nobel förvärvat Bofors skedde under K:s ledning i samarbete med Nobel som styrelseordf en konsolidering o ökad specialisering av produktionen. 95 gjordes framgångsrika försök med pansarplåt o s å förvärvades Björneborgs bruk med modern ånghammarsmedja, som kompletterade verkstaden vid Bofors. Då Nobel avled i dec 96, uppgick aktiekapitalet till 5 miljoner. Tack vare Ragnar Sohlmans o Theodor Mannheimers bemödanden blev det möjligt för ett rent sv konsortium bestående av Carl August o Jonas K, svågern William Gibson, Olof Wijk o T Mannheimer att köpa Bofors.

Åren 1897-99 var han kamrer på Jernkontoret och 1899 blev han styrelseledamot i Skandinaviska Kreditaktiebolaget, 1917-22 som styrelsens ordförande och blev samtidigt förste verkställande direktör vid dess kontor i Stockholm. Under hans tid i Skandinaviska Kredit utvecklade banken till den ledande affärsbanken i Sverige och övertog flera andra större banker. Banken spelade en central roll i uppbygget av rederier och varv i Göteborg såväl som för utvecklingen inom gruvbolaget Grängesberg.

Kjellberg innehade även posten som ledamot i en rad andra industriföretag som Trafik AB Grängesberg-Oxelösund 1897-98 och 1901-21, varav som ordförande från 1918 och ordförande i Uddeholms AB. Han var ledamot i Mora-Vänerns och Nora Bergslags Järnvägs AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB, AB Mölnbacka-Trysil, Strömsnäs Järnverks AB med flera. Kjellberg var styrelseordförande i Svenska Bankföreningen 1914-22, i Jernkontorets fullmäktige 1919-28, i styrelsen för Svenska Vattenkraftföreningen 1918-28, Skandinaviska Trämasseföreningens svenska sektion, Stockholms konserthuskommitté och Karlskoga sockens kommunal och fattigvårdsstyrelser.

Han var ledamot av Järnvägsrådet 1908-32, Konungens Lagråd 1909-11, Riksdagens Första Kammare 1910-11, och av Statens Finansråd 1917-20, av fullmäktig för Pensionsförsäkringsfonden 1916-30, ledamot av styrelsen för Riksförsäkringsanstalten 1917-33, Statens Industrikommission 1914-18, Utrikesdepartementets Antagningskommission 1916-30, ordförande i Överstyrelsen för Livförsäkringsanstalten Trygg samt ledamot av Örebro Läns Landsting.

År 1920 blev Kjellberg förste Hedersledamot av Ingenjörsvetenskapsakademien och var hedersledamot av Iron & Steel Institute samt tilldelades 1928 Jernkontorets stora guldmedalj. Han innehade Kungliga Vetenskapsakademiens Linnémedalj.

Kjellberg gjorde flera betydande donationer, bland annat 500 000 kronor till Stiftelsen Anna Kjellbergs minne som äger ett hem för obotligt sjuka i Jönköping, samt 1 miljon kronor till grundadet av Göteborgs konstmuseum.

Texten huvudsakligen från Wikipedia

Gustaf Ekman

Gustaf EkmanFredrik Gustaf Ekman, född 29 augusti 1852 i Stockholm, död 26 februari 1930 i Göteborg, var en svensk kemist, hydrograf och industriman. Han var son till kommendörkapten Jakob Emil Ekman (1815-1900) och friherrinnan Sophia Kurck (1823-1907) och tillhörde göteborgssläkten Ekman.

Han gifte sig den 4 januari 1885 i Växjö med Gerda Elisabet Gödecke (1861-1927), dotter till disponent August Gödecke och Anna Fredrika Gödecke, född Bohlin. Barn: Ingegärd Ekman (född 1885), Signhild Ekman (född 1887), Håkan Ekman (1889-1961), Leif Ekman (1893-1967), Sigurd Ekman (född 1894), Astrid Ekman (född 1901), samtliga födda i Carl Johans församling i Göteborg. Leif Ekman deltog i sommar-OS 1912 som höjdhoppare.

Ekman studerade vid Göteborgs realgymnasium 1866-70, vid Chalmerska institutet 1870-72 och vid Fresenius laboratorium i Wiesbaden (analytisk kemi) 1873-74. Han var amanuens vid kemiska laboratoriet vid Uppsala universitet 1877-78, deltog i undersökningen av havsströmmar i Kattegatt, Skagerack och Öresund 1876, i Vetenskapsakademiens Östersjöexpedition 1877 samt i vinterexpeditioner i Skagerack och Kattegatt 1878 och 1879.

Gustaf Ekman var en betydelsefull person för svensk havsforskning i början av 1900-talet. Han arbetade tätt tillsammans med Otto Pettersson och var med och grundade Bornö hydrografiska fältstation samt gjorde egna vetenskapliga arbeten. Han blev 1907 den första hedersdoktorn vid Göteborgs högskola (numera Göteborgs universitet). Den 15 maj 1914 donerade han 100 000 kronor till inrättande av en oceanografisk institution vid högskolan, samt medel för undervisning.

Gustaf Ekman blev 1880 teknisk chef för D. Carnegie & Co AB, och avancerade 1899 till verkställande direktör i samma bolag. Gustaf Ekman fick ett avgörande inflytande på Carnegiebolagets engagemang i den skånska och svenska betsockerindustrien, genom dess starke man Carl Tranchell. Efter Oscar Ekmans död 1907 bildades för portertillverkningen ett särskilt bolag, Porterbryggeri AB D. Carnegie & Co – från 1938 dotterbolag till AB Pripp & Lyckholm. Sockerverksamheten såldes 1907 till Svenska Sockerfabriks AB. Chefskapet för sockerbruket i Göteborg övertogs av Gustaf Ekman. Han kvarstod som direktör för sockerbruket intill sin död 1930. Från 1907 var Ekman ordförande i styrelsen för det då nybildade Svenska Sockerfabriks AB, för vilkets bildande han spelade en avgörande roll. Genom det så kallade Malmökontraktet den 27 augusti 1900 lades grunden till det fusionsarbete, som kom att bli Svenska Sockerfabriks AB. Han var dessutom initiativtagare till Trelleborgs Sockerfabriks AB 1887, samt ledamot av styrelsen för Jordberga Sockerfabrik från 1890, Hököpinge Råsockerfabrik från 1891 samt Sockerfabriks AB Union från 1897.

Utöver det som redan nämts var han dessutom styrelseledamot i flera av landets största bank- och industriföretag, såsom ledamot av styrelsen för Skandinaviska Kredit AB 1909-30, AB Svenska Kullagerfabriken, Fastighets AB D. Carnegie & Co., Sjöförsäkrings AB Gauthiod, AB Bofors, AB Bofors Nobelkrut och AB Kväveindustri samt huvudman i Göteborg Sparbank 1925-30.

Dessutom hade han en tad politiska uppdrag och uppdrag i olika organisationer. Han var ledamot av Göteborgs stadsfullmäktige 1899-1910, ledamot i hälsovårdsnämnden 1897-1902, ledamot i styrelsen för Renströmska badanstalten i Majorna 1892-93 och 1896-97, av folkskolestyrelsen 1898-99, av styrelsen för Majornas sjukhus 1898-1909, av styrelsen för Majornas elementarläroverk för flickor 1899-1905, av styrelsen för Göteborgs högskola 1901-30, varav som kassaförvaltare 1908-30 och vice ordförande 1928-30, av styrelsen för Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset 1906-07, av styrelsen för AB Göteborgs Frihamn 1908-13 samt för Västra begravningsplatsen.

Gustaf Ekman var ledamot av styrelsen för Statens meteorologiskhydrografiska anstalt 1918-30 och av styrelsen för Sveriges industriförbund, och vidare medlem av Svenska Hydrografisk-Biologiska kommissionen 1894 och av internationella rådet för havsforskning 1902.

Han var ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (1900), av Ingenjörsvetenskapsakademien (1919), där han blev preses, av Kungliga Fysiografiska Sällskapet i Lund och av Kungliga Vetenskapsakademien (1926).

Han köpte vid sekelskiftet 1900 Råda säteri, tio kilometer utanför Göteborg, där familjen främst tillbringade somrarna. Albert Einstein besökte Ekman på säteriet i samband med Nobelprisutdelningen 1923. I Göteborg bodde familjen från 1916 i det så kallade Chalmerska huset vid Södra Hamngatan 11, fram till Ekmans död 1930 då Skandinaviska Kredit AB tog över fastigheten (man hade redan 1864 varit inhyrda i en mindre lokal i huset).

Texten i huvudsak från Wikipedia, men felaktigheter borttagna och saker tillagda.

Lazarus om Henning Frisell

Del 15 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

Lazarus om Theodor Mannheimer

Endast för medlemmar

Nora Bergslags Järnväg

Del 4 av 7 i serien Järnvägar

Nora Bergslags Järnvägs AB (NBsJ, från 1946 NBJ) bildades 1905 i syfte att rekonstruera de järnvägar som drevs av Nora-Karlskoga Järnvägs AB (NKJ), ett bolag med skraltig ekonomi och inte helt tillfredställande standard på sin banor. Järnvägen ligger visserligen inte i Göteborg eller har fysisk anknytning till staden, men den dominerades under långa tider av göteborgska ägarintressen.

Ursprungligen hade NKJ bildats 1871 med en styrelse bestående av brukspatronerna P. Lagerhjelm (styrelseordförande och VD), Bofors, C. Lindberg, Karlsdal, och A. Kinberg, Skråmmen, samt bergsbruksidkaren P. V. Pehrson, Gelleråsen, och bankdirektören E. Rahlen, Örebro. Den sistnämnde avgick dock snart och ersattes av två personer, löjtnant C. G. Oxehufuvud, Björkbom, och bergsbruksidkaren And. Ericsson, Bohult. Planerna var att bygga en järnväg från nordvästra stambanan vid Strömtorp till Stribergs gruvfält med en sidobana till Karlskoga faktori (Björkborns bruk) och en annan sidobana Gyttorp-Nora.

Den byggare som anlitades från början, den brittiska firman Jackson & Bage, kom emellrtid snart å obestånd och kontraktet på banans byggande övergick år 1873 till John Millar i Göteborg och som trafikchef för banan antsälldes Ad. Wilh. Murray. 1873 öppandes sträckan Vikersvik-Bofors för trafik liksom sträckan Gyttorp-Striberg. Redan 1872 hade Bofors-Strömtorp öpnnats för trafik och under 1874 öppnade hela banan. 1876 stod förlängningen av banan mellan Strömtorp och Otterbäcken klar.  Huvudbanan var Nora-Otterbäcken med en sidobana Gyttorp-Striberg. 1875 stod en annan bibanan färdig, nämligen Gyttorp-Pershyttan. Däremot byggdes aldrig bibanan Strömtorp-Karlskoga faktori utan där blev det en kanal istället.

Nästan parallelt med NKJ, från Stribergs gruvfält till Degerfors hade ungefär samtidigt en annan konkurrerande jänväg byggts. I motsats till Nora-Karlskoga Järnväg var den järnvägen, från början kallad Vikern-Möcklens Järnväg (VMJ) var den banan smalspårig med en spårvidd på 802 mm. VMJ korsade NKJ i Vikersvik och stod färdig 1873. Konkurrensen mellan de två jänvägsbolagen var hård. Bägge ägdes av bruksägare längs med banorna. En stor ägare i VMJ var också gruvbolaget Dalkarlsbergs AB. År 1886 köptes VMJ av NKJ då det senare bolaget ekonomiskt var starkare. Året innan hade NKJ också köpt Nora-Ervalla Järnväg (NEJ).

Nora-Ervalla Järnväg hade skapats på initiativ av brukssocieteten i Örebro län och 1851 bildades bolaget Nora-Ervalla Järnväg med ett kapital av 100 000 rdr bko och ett lån på 135 000 rdr bko upptogs också. Till direktionsmedlemmar valdes frih. H. Hamilton, Boo, överste A. Anckarsvärd, Karlslund, bergmästare C. O. Troilius, Nora, brukspatron A. Wedberg, Nora, riksdagsman P. Persson, Järnboås, brukspatron G. E. AF Geijerstam, Frösvidal, och kamreraren L. Widestrand, Örebro. Claes Adelskiöld anlitades för byggandet. Sträckningen Nora-Ervalla bestämdes efter överenskommelse med Köping-Hults Järnväg (KHJ). Från början hade man nämligen tänkt sig en järnväg hela vägen från Nora till Örebro.

NEJ stod färdig 1856 och trafiken på banan sköttes fram till och med 1874 av KHJ. Därefter trafikerades NEJ av Nora-Karlskoga Järnväg fram till 1885 då NEJ köptes upp av NKJ. Köpet genomfördes eftersom NEJ hade kommit i ekonomiskt trångmål då en bro över Järleån rasat redan innan trafik kommit igång och då man konstruerat banan med en undermålig typ av räl som snart fick bytas ut. NEJ:s ägare hade då under flera år försökt få banan uppköpt av ett större och mer lönsamt bolag.

Under NKJ:s tid som ägare av smalspårsbanan VMJ förlängdes denna norrut från Striberg till Grängen år 1887 och vidare från Grängen till Bredsjö på Bergslagsbanan år 1894. Denna järnväg ägdes av Striberg-Grängens Järnvägs AB, ett nybildat dotterbolag till NKJ. Bibanor fanns till Petersfors bruk och Rössbergs gruvor. 1893 sammanslogs de olika dotterbolag till NKJ som ägde smalspårsbanorna till ett nytt bolag med namnet Bredsjö-Degerfors Järnväg (BDJ).

1903 fick NKJ en ny chef, Olof Bärnheim. Denne tog initiativ till att företagets järnvägstrafik skulle förenklas och förslog snart en nedläggning av stora delar av den smalspåriga järnvägen samt ombyggnad av andra delar av denna till normalspår. Hela Vikern – Möckelns järnväg, 55 km, med undantag av linjen Dalkarlsberg – Vikersvik, 4 km., skulle rivas upp och att linjen Striberg – Bredsjö byggas om till normalspårig. Ett nytt spår med normalspårvidd skulle också byggas från Valåsen till Bofors. För ombyggnaden bildades ett nytt bolag, Nora Bergslags Järnvägar (NBsJ).  Skandinaviska Kredit AB blev störste ägare i det nya bolaget. Den kvarvarande smalspåriga järnvägen Dalkarlsberg-Vikersvik-Lerdalen fick namnet Dalkarlsbergs Järnväg (DJ). 1932 inskränktes persontrafiken till endast lördagar och 1940 upphörde persontrafiken helt. 1953 lades all godstrafik ned och 1954 revs banan upp.

Till styrelse för det nya bolaget utsågs landshövding A. G. Svedelius (ordf), bankdirektörerna fil. dr Carl Herslow och J. C:son Kjellberg, bankiren Carl Cervin, bankofullmäktigen C. A. Weber och kaptenen O. Bärnheim (VD). Det nya bolaget övertog all NKJ:s skulder och tillgångar samt upptog ettt stort lån för att täcka kostnaderna för ombyggnaderna:

Bankkonsortiet skulle därjämte försträcka det nya bolaget de medel, 1050000 kr., som detta bolag behövde för de smalspåriga banornas ombyggande och anläggande av linjen Bofors- Valåsen. Sålunda lämnade Skandinaviska kreditaktiebolaget 3/7 av erforderliga medel, Skånes enskilda bank 2/7, bankirfirman C. G. Cervin 1/7 och bankirfirman C. A. Weber 1/7.

Juli 1907 öppnades bispåret Bofors – Valåsen för allmän trafik, och samtidigt lade trafiken på den smalspåriga linjen Degerfors – Dalkarlsberg ned. I nov. 1907 öppnades den bredspåriga bandelen Striberg – -Bredsjö för allmän trafik och samtidigt lades trafiken på den smalspåriga linjen Vikersvik – Bredsjö ned.

Redan 1876 hade NKJ funderat å att bilda rederi för att frakta produkter över Vänern och ner till Göteborg via Trollhätte kanal,men det blev inget av detta. Styrelseledamoten J. Millar köpte istället ett fartyg som skötte om denna trafik. 1884 bildade dock intressenterna bakom NKJ ett rederi, Nora-Kalrskoga Rederi AB men företaget upplöstes redan 1894 och dess tillgångar inklusive fartyg övertpgs av järnvägsbolaget. Efter bildandet av NBsJ år 1905 byggdes hmanen i Otterbäcken ut av järnvägsbolaget ochman bedrev trafik minst två gånger i veckan med bolagets ångare och pråmar till Göteborg, så länge förhållandena tillät fartygstrafik. Denna trafik ksöttes i samarbete med några rederier, mellan 1876-1878 firman John Millar, 1879-1883 firman A. Bratt & Co, 1884-1919 ånyo firman John Millar och 1920-1923 Ångfartygs AB Göta kanal.

Under 1920- och 30-talen blomstrade NBJ. Verksamheten utökades med egen busstrafik och hamn i Otterbäcken. Malm var det viktigaste godset, men även trä, skrot och olja fraktades på banan. Speciella ”kruttåg” med explosiva ämnen kördes också till och från Bofors och Gyttorp.

1918 sålde Skandinaviska Kredit sina intressen i NBsJ till Broströmskoncernen (Ångfartygs AB Tirfing) och Rederi AB Svenska Lloyd. Broströms blev senare majoritetsägare och drev järnvägen och hamnen vidare intill 1978. Året därefter införlivades NBJ, som företaget då förkortades, med SJ efter att ägaren Broströms begärt detta i en skrivelse till regeringen år 1977. NBJ kvarstod som eget bolag, ägat av SJ, fram till och med 1984. Rederiverksamheten inom BJ lades ner 1953. NBsJ (NBJ) var under en stor del av sin existens ett lönsamt bolag tack vare en stor godstrafik. Som mest trafikerade NBsJ/NBJ 173 km järnväg.

Persontrafiken var av mindre betydelse och nedlades allteftersom under 1950- och -60-talen. Redan 1924 lades dock all persontrafik ner på bispåret mellan Bofors – Valåsen. 1957 drogs den dagliga persontrafiken in på sträckan Gyttorp – Bredsjö och 1959 drogs söndagstågen in på sträckan Strömtorp – Otterbäcken, 1960 mellan Nora – Bofors, mellan Nora – Ervalla 1961 samt mellan Bofors – Strömtorp 1963. 1966 blev det definitivt slut på NBJ persontrafik. 18 maj gick den sista rälsbussen mellan Bredsjö och Gyttorp. I maj 1966 gick det sista persontåget på NBJ. Återstående persontrafik upphörde då på huvudlinjen Ervalla – Nora – Bofors – Otterbäcken. Därefter bederev NBJ enbart persontrafik med buss.

1967 lades gruvorna i Pershyttan och Striberg ned. I och med detta upphörde efterhand malmtransporterna på NBJ. Transporter
som under alla år varit själva ”ryggraden”. Viss malmtrafik fortsatte att gå eftersom man tömde malmlagren. Det sista malmtåget gick 19 april 1974 från Striberg till Oxelösund via Nora – Ervalla – Frövi. Därefter avveckales godstrafiken också i snabb takt:

3 maj 1974 lades godstrafiken ned mellan Bergsäng och Pershyttan. Spåret revs upp 1975 men kom att återuppbyggas och öppnades som museibana 3 juli 1888. (Se Nora Bergslags Veteranjärnväg.)
3 maj 1977 lades godstrafiken ned mellan Bredsjö och Grängen.
11 juni 1979 lades godstrafiken ned mellan Gyttorp och Grängen. I praktiken hade man bara kört så kallad behovstrafik sedan 1 juni 1977.
Linjen mellan Bredsjö och Gyttorp började att rivas i augusti 1979. Rivningen var helt slutförd i augusti 1980.
11 juni 1979 uphörde godstrafiken mellan Gyttorp och Nora. Viss trafik med oljelaster pågick fram till december 1980.
11 juni 1979 upphörde godstrafiken mellan Nora och Ervalla. Viss trafik med gruståg fortsatte mellan Stora Mon och Ervalla fram till någon gång under 1981.
1 december 1986 upphör inofficiellt godstrafiken Gyttorp – Bofors. Formellt lägs den ned först 1 oktober 1989.
27 maj 1990 läggs godstrafiken ned mellan Strömtorp och Otterbäcken. Tillfällig trafik återupptogs under tiden 18 maj 1992 till 31 december 1994.
Den enda godstrafik som idag återstår på det forna NBJ-nätet är mellan Bofors och Strömtorp. Trafiken körs av godsentreprenör på uppdrag av SJ.

Bandelen Gullspång–Otterbäcken revs upp 2002, men sträckan Strömtorp–Gullspång ligger kvar och har öppnats för dressintrafik med utgångspunkter i Konsterud och Gullspång, där banan ansluter till ett sidospår till Kinnekullebanan. Även sträckan Gyttorp-Nora-Ervalla finns kvar då den räddades av den nybildade föreningen Nora Bergslags Veteran-Jernväg (NBVJ) och den är nu museijärnväg.

Läs mer: Nora kommun, Örebro läns museum,

Säfveåns AB – ett klassiskt investmentbolag

Ursprungligen grundades Säfveåns AB som ett sågverksbolag. Sågverksbolaget skaffade sig stora markinnehav i östra Göteborg. Den som startade bolaget var norrmannen Niels Georg Sörensen, tidigare engagerad i Norrlands skogsindustri tillsammans med H.R. Astrup. De båda hade en trävaruimportfirma i Barcelona tillsammans, Astrup & Sörensen. När denna firma upplöstes 1869 anlade de båda kompanjonerna Skutskärs sågverk tillsammans.

1872 upplöstes kompanjonskapet och Sörensen köpte egendomar i Småland och Östergötland. Han köpte också Sävenäs egendom vid Säveåns mynning och anlade där ett sågverk år 1874, Säfveåns AB. Delägare i bolaget var också hans två bröder Abraham Sörensen och Johan Sörensen samt Nils Parelius. I början av 1900-talet var Säfveåns AB en av Sveriges största exportörer av sågade och hyvlade trävaror. Från start hade bolaget 100 anställda, för att år 1900 vara över 600. 1910 var det över 800 anställda i föetaget. Bolaget drev utöver sågen i Göteborg också en ångsåg i Karlstad vid denna tid. Nils Parelius lämnade företaget år 1905 och startade eget sågverk på Hisingen.

På 1920-talet kom Säfveåns AB i ekonomiska problem på grund av hög upplåning som hade finansierat expansionen. Skandinaviska Kredit övertog företaget och 1932 nedsattes aktiekapitalet rejält. Sågningen i företaget höll sig bra till slutet av 1920-talet men därefter minskade produktionen successivt för att slutligen läggas ner vid mitten av 1940-talet. 1944 såldes stora delar av företagets mark kring Säveån till SKF. Säfveåns AB blev ett vilande bolag under Skandinaviska Kredits kontroll.

Säfveåns AB förvandlades år 1959 till ett investmentbolag och fick då överta Skandinaviska Bankens aktier i Boliden och i AB Custos. Säfveåns AB kontrollerades av tre stiftelser som styrdes av Skandinaviska Banken i Göteborg och blev en central pelare i ägargruppen Skandinaviska Banken/Custos. Säfveåns AB var ett av de klassiska bankanknutna investmentbolagen tillsammans med Investor, Providentia, Industrivärden och Custos.

Med start 1963 och långt in på 1980-talet köpte Säfveåns AB på sig en mängd olika bolag, som exempelvis Ekman & Co som köptes från familjen Ekman, Fastighets AB Bohus, Gustaf Fagerbergs AB, Knivman, Jacobson & Ponsbach (1983) och Victor Hasselblad AB. 1985 såldes Hasselblad vidare till Incentive AB (idag Gambro AB). 1983 bildades också finansbolaget Probo AB ur Jacobson & Ponsbach som ett separat dotterbolag till Säfveåns AB. Utvecklingsbolaget Investment AB Gothia var ett dotterbolag till Säfveåns AB från nån gång på 1970-talet.

Säfveåns AB kom senare (1986) senare troligen fusionera med AB Catena, det bolag som idag är bilhandelsbolaget Bilia AB. Probo, Ekman & Co, Fastighets AB Bohus samt Fagerberg var fortfarande dotterbolag till Catena år 1992. Samma år var också Catena en av de större ägarna i Bilspedition (numera Schenker) som då också ägde kylrederiet Cool Carriers (tidigare Saléns, idag NYK Cool) och Atlantic Container Line (ACL, idag ägt av Grimaldi Group).

AB Catena men bytte 1997 namn till Bilia efter att de rörelsdrivande dotterbolagen sålts eller avvecklats. Andelen i Bilspedition, som nu hette BTL såldes till Finnlines Oy samma år. Fastighetsdelen knoppades av under namnet Catena år 2006. Det dotterbolag till Bilia AB som idag heter Säfveån AB var förut finansföretaget Probo AB. Huvudägare i Bilia blev senare Hagströmer och Qvibergs bolag Investment AB Öresund. Huvudägare i Catena är Erik Selin och Endicott Sweden AB. Det senare bolaget är dotterbolag till Sten Mörtstedts londonbaserade fastighetsbolag CLS Holdings.

Läs mer: AV1, SVD1, 2, E24, VA, DN, TV,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
C-H Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 3.e uppl, 1971
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Säfveån 1983
Årsredovisning Catena 1992
Årsredovisning Bilia 1997
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

AB Custos

AB Custos var ett investmentbolag som bildades 1937 för att överta aktierna i bolag som Skandinaviska Kredit övertagit under de ekonomiska kriserna på 1920- och 1930-talen. Bolaget övertog röstmajoriteten i bland annat Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhytte AB, Oxelösunds Jernverk AB, Wargöns AB, Marma-Långrörs AB, AB Arvika-Verken och AB Kvarnintressenter.  Marma-Långrör hade innan banken tog över bolaget kontrollerats av göteborgsfamiljen Wijk.

Kostnaden för övertagandet var cirka 20 miljoner kronor (fastän marknadsvärdet låg på omkring 30 milj kr) övertog Custos Skandinaviska Kredits aktieposter i en rad företag.  Man ägde nu betydande aktieposter i flera stora stål-, och papperstillverkare. Utöver redan nämnda aktieinnehav fanns även ett mindre men viktigt ägande i Svenska Tändsticks AB, som liksom Fastighets AB Hufvudstaden ingått i Kreugerkoncernen. Genom Custos dotterbolag Vestor förvärvades Bankirfirman C G Cervin år 1944 varvid man tillfördes aktier i Skandia, TGO (Gränges), AB Klippans Finpappersbruk, Höganäs-Billesholms AB och Uddeholms AB. Under 1946 övertogs en större aktiepost i Mölnlycke Väfveri AB.

Det ursprungliga aktieinnehavet från Skandinaviska Banken kom att säljas mellan åren 1954 och 1968, med undantag för Hufvudstaden, Vestor, Gränges och STAB. Custos kom istället i fortsättningen att rikta in sig på börsnoterade bolag i särskilt expansiva branscher. I början av 1970-talet fanns de största aktieinnehaven inom Billerud, Boliden, Gränges, Volvo och Uddeholm. Under perioden 1937-1972 var bolaget centralt i den ägargrupp som fanns runt Skandinaviska Kredit/Skandinaviska Banken.  En ägargrupp som under lång tid var en av de tre stora inom svenskt näringsliv tillsammans med Wallenberg och Handelsbanken. Bland de större ägarna i bolaget fanns Investment AB Öresund och Säfveåns AB.

Efter att Skandinaviska Banken fusionerats med Stockholms Enskilda Bank år 1972 så kom AB Custos att ingå ett en egen ägargrupp där korsägande med AB Cardo och Investment AB Öresund blev viktigt.

På 1980-talet var AB Custos en del av det korsägande som fanns kring AB Volvo och Skanska. Innan dess var Lundbergföretagen för en period med start 1983 den dominerande ägaren i AB Custos. I början av 90-talet hade Custos stora investeringar i fastigheter (Skanska, Hufvudstaden) och bank (SE-Banken) vilket blev förödande när finanskrisen slog till med full kraft 1992. Värdet av Custos tillgångar sjönk då kraftigt. Efter att Volvo och Skanska i början av 1990-talet misslyckats med att ta över hela Custos tog finansmännen Sven Hagströmer och Mats Qviberg kontrollen bolaget vintern 1995. Dessa kontrollerade redan det mycket mindre Investment AB Öresund. Vid den här tidpunkten var Custos stor ägare i bland annat SEB, Skanska, Hufvudstaden, SCA och Perstorp. Börsvärdet för AB Custos var vid denna tid cirka 6 miljarder.

Under de följande åren såldes Custos aktieinnehav ut bit för bit, med början 1997. 1998 såldes Skanska, Drott och Hufvudstaden. Året därefter avyttrades innehavet i ASG och under 2001 SCA, Perstorp, Perbio och Svedala. Efter att Bilia sålts 2001 låg börsvärdet på Custos endast kring en halv miljard. Nedmonteringen av det gamla investmentbolaget var ett faktum och när Custos och Öresund fusionerades den 8 september 2004 var det inte ett oväntat besked.

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
C-H Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 3.e uppl, 1971
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Hedlund, Hägg, Hörnell och Rydén, Institutioner som aktieägare, 1985

Skandinaviska Kredit (Skandinaviska Banken)

Under våren 1863 hölls ett nordiskt nationalekonomiskt möte i Göteborg. På det mötet och i en mindre krets lade den danske finansmannen C.F. Tietgen fram en plan på ett skandinaviskt-internationellt finansinstitut med säte i Köpenhamn. Det skedde i liten grupp av deltagare, däribland Oscar Ekman, Oscar Dickson, Olof Wijk, C.Fr. Waern och A.O. Wallenberg. Idén var en bank som genom emissioner och kapitalimport skulle förmedla stora investeringar till näringslivet. Målsättningen var att locka utländska investerare.

I verkligheten blev det hela något annat när banken grundades 1863. Oscar Ekman som blev den som drev projektet lyckades inte hitta några internationella placerare utan banken fick istället en i huvudsak svenska karaktär, mycket tack vare A.O. Wallenberg. Sätet för banken blev dessutom Göteborg istället för Köpenhamn. Namnet blev Skandinaviska Kredit AB och var Sveriges första aktiebank.

I den första styrelsen ingick Oscar Ekman (ordf.), C.Fr. Waern, J.W. Wilson, Peter Hammarberg, Olof Wijk, A.O. Wallenberg, Gillis Bildt (överståthållare och  senare regeringsmedlem, förfader till dagens utrikesminister Carl Bildt), Jules Stjernblad från Skånes Enskilda Bank, Henrik Davidson (chef för bankens Stockholmskontor) samt C.F. Tietgen (avgick redan 1866). Till VD utsågs den danskfödde Theodor Mannheimer. Banken fick sitt kontor i det så kallade Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11. Huset var också Oscar Ekmans bostad och huvudkontor för D.Carnegie & Co.

Skandinaviska Kredit fick snabbt en ledande roll när det gällde utlåning til lindustriföretag och emissionsverksamhet. Man lämnade under 1860-talet betydande krediter till Rosendahl, Mölnlycke, Hellefors, Edsvalla och Bergvik och redan i början av 1870-talet var banken Sveriges viktigaste bank, även om Skånes Enskilda Bank var siffermässigt större.

Skandinaviska Kredit var helt avgörande för bildandet av ett av Sveriges tidiga storföretag, nämligen Trafik AB Grängesberg-Oxelösund (TGOJ). Bakgrunden var ett antal obligationslån till järnvägsbolag vars räntor inte kunde betalas. Tillsammans med Ernest Cassel, representant för ett engelst konsortium, The Swedish Association Ltd, som ägde majoriteten i de aktuella järnvägsbolagen samt några gruvbolag och bruk agerade Theodor Mannheimer och banken för att bilda TGOJ. Skandinaviska Kredit erhöll 20% av aktierna. Dessa såldes senare av till enskilda intressenter.

1896 drog sig Oscar Ekman tillbaks från posten som ordförande och ersattes av Olof Wijk d.y., som efter sin död 1901 ersattes av Ivar Waern. Stockholmskontorets chef Henrik Davidson dog 1895 och på hans post inträdde Karl Langenskiöld (ingift i familjen Ekman). 1901 blev denne dock chef för Riksbanken och ny chef i Stockholm blev då Jonas C:son Kjellberg. När Theodor Mannheimer dog år 1900 ersattes han av A. Andréen med Herman Mannheimer vid sin sida.

Banken köpte också upp andra banker, 1907 köptes Industrikredit AB i Stockholm och 1910 fusionerade man med den lika stora Skånes Enskilda Bank. Skandinaviska Kredit blev efter denna fusion utan konkurrens Sveriges största bank. Från 1910 hade banken tre huvudkontor, Göteborg med Herman Mannheimer som chef, Stockholm med Jonas C:son Kjellberg och Malmö med Erik Malmsten. Carl Herslow (tidigare ordförande i Skånes Enskilda Bank) blev ordförande och Ivar Waern vice ordförande. Från 1911 blev L. Åkerhielm ordförande och William Gibson samt Carl A. Trolle vice ordförande.

Banken blev huvudfinansiär för flera storföretag i Göteborgsregionen, exempelvis familjerna Mark och Carlanders företag Claes Johansson & Co, Gamlestadens Fabriker och SKF, flera av stadens rederier samt Götaverken. Även vid Grängesbergsbolagets övertagande av AB Gellivare Malmfält och Luossavaara-Kirunavaara AB år 1903 spelade banken en betydande roll.

Övertagandet av andra banker fortsatte också, 1917 övertogs Sveriges Privata Centralbank, som självt övertagit Nordiska Kreditbanken samma år, 1918 övertogs Örebro Enskilda Bank (grundad 1837) och1919 Skånska Handelsbanken.

Banken kom också att bli den största kreditgivarna till Ivar Kreuger och hans spekulativa uppbygge av en svensk industrigrupp med Svenska Tändsticks AB (STAB) och Kreuger & Toll i centrum. Andra storkunder var Broström, SKF, Uddeholm och Bofors via Göteborgskontoret och Sockerbolaget (arvtagare till Carnegie), Kockums och familjen Wehtjes Skånska Cement och Skånska Cementgjuteriet (de två senare företagen skulle senare delvis hamna hos Stockholms Enskilda Bank).

I storbolagen Grängesberg, STAB och SKF ägde banken själv stora aktieposter och man hade stora lån till en rad bolag som krisade under 1920-talet. Däribland det gena emissionsbolaget Centralgruppen Emissions AB (som bland annat ägde de malmrättigheter som skulle ge upphov till bolaget Boliden), Riddarhyttan, Björkaasen i Nordnorge, separatorbolaget Baltic, Öresundsvarvet i Landskrona, Marma-Långrör (ägt av familjen Wijk), Claes Johansson & Co, Malmö Yllefabriks AB samt till spekulanterna Huldt och Knut Tillberg. Banken tvingades överta ägandet av flera av dessa krisbolag under 1920-talet för att säkra sina fordringar.

Boliden såldes till Kreuger 1929, men vid Kreugerkraschen 1932 kom bolaget tillbaka i bankens ägo. Genom att Skandinaviska Kredit varit Kreugers viktigste bankförbindelse drabbades banken hårt av Kreugerkraschen, både ekonomiskt och på annat sätt. Bankens renommé, främst i utlandet, försämrades på ett avgörande sätt. Även bankens stockholmschef Oscar Rydbeck drogs med i Kreugers fall, förlorade jobbet och blev förklarad i personlig konkurs. Kreugers imperium var precis som så många andra spekulanters, då som nu, byggt på lösan sand. Fiktiva värden spelade en stor roll och när kraschen försvann det mesta som ur en tom ballong. Banken döptes 1939 om till Skandinaviska Banken.

För att överta bankens industriintressen startade man 1937 investmentbolaget Custos som övertog Skandinaviska Bankens ägande i Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhyttan, Hellefors, Wargön, Marma-Långrör, Mölnlycke och Oxelösunds Jänverk med mera. Senare också en aktiepost i STAB.Tillsammans kom banken och AB Custos att utgöra centrum i en av Sveriges största storfinansgrupper.

Resultatet av Skandinaviska Bankens problem och sammankoppling med Kreugerkraschen tillsammans med att Svenska Handelsbanken hade en dynamisk ledning ledde till att Skandinaviska Banken blev omsprungen av Handelsbanken som blev Sveriges största bank. Skandinaviska Banken fortsatte dock att överta andra banker och växte också, 1939 övertogs Loftahammars Lån- och Sparkassa, 1942 AB Borås Bank och AB Dalslands Bank, 1944 Bankirfirman C.G. Cervins bankrörelse, 1945 Södermanlands Enskilda Bank AB och 1949 Göteborgs Handelsbank.

1959 gjordes det gamla sågverksföretaget Säfveåns AB om till ett investmentbolag och övertog bankens ägande i bland annat Boliden och Svetsmekano.

1963 var Skandinaviska Banken och Custos centrum i den tredje största svenska storfinansgruppen och centrala makthavare i gruppen var Sven Schwartz, Lars-Eric Thunholm, Tage Thomasson, Franz Hartmann och Gösta Liedberg. I styrelsen satt för övrigt även Dan-Axel Broström och Ernst Wehtje, vars bror Walter Wehtje satt i styrelsen för Stockholms Enskilda Bank.

1969 bestod bankens styrelse av Frans Hartmann (ordförande), Sven Hammarskiöld, Erland Waldenström, Dan-Axel Broström, Stig Gorthon, Kristian von Sydow, Sverre R:son Sohlman, Wilhelm Ekman (från samma familj som bankens initiativtagare Oscar Ekman), Nils Holmström, Per Carlsson, Sune Wetterlundh, Gunnar Engellau (Volvo), Lars-Erik Thunholm (VD), Ingemar Blennow (chef göteborgskontoret), Alf Åkerman (chef stockholmskontoret) och Hans-Cavalli Björkman (chef Malmökontoret). Bland de större ägarna fanns fortfarande familjen Mannheimer.

1972 fusionerades banken med Stockholms Enskilda Bank till Skandinaviska Enskilda Banken.

Direktörer i Skandinaviska Kredit / Skandinaviska Banken

Göteborg
Theodor Mannheimer, 1864-1900
A. Andréen 1900-1905
Herman Mannheimer, 1900-1930
Åke Belfrage, 1930-1946
Erik Lundh, 1946-1960
Ingemar Blennow, ?-1970

Stockholm
Henrik Davidson, 1865-1895
Karl Langenskiöld, 1895-1901
Jonas C:son Kjellberg, 1901-1917
Oscar Rydbeck, 1917-1932
Ernst Herslow, 1933-1946
Gustaf Söderlund 1946-1957
Lars-Erik Thunholm 1957-1971 (VD 1957-1971)
Alf Åkerman 1971

Malmö
Erik Malmsten 1910-1913
Holger Lauritzen, 1913-1919
Åke Belfrage, 1919-1930
Ernst C:son Herslow, 1930-1933
Ivar Åkerman, 1933-1951
Claes Lindskog, 1951-?
Hans Cavalli-Björkman, ?-1971

Läs mer: Sydsvenskan, SVD, VA,

Andra källor:
Vem äger Sverige?, SOU 1968:7
CH Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 1971, tredje upplagan
Aktieägarens Uppslagsbok 1969, 1969
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Jan Glete, Ägande och industriell omvandling, 1987

Skandinaviska Banken / Custos – göteborgskapitalets bank

Del 7 av 12 i serien Finansfamiljer i Göteborg

En gång i tiden hade Sverige tre stora affärsbanker, ja egentligen två stora och Wallenbergs Stockholms Enskilda Bank. Den ena finns än idag och är centrum för en finansgrupp. Det är Handelsbanken. Den andra stora affärsbanken var Skandinaviska Banken, innan 1939 Skandinaviska Kredit.

Skandinaviska Kredit grundades av det så kallade Göteborgskapitalet, dvs de olika handelsfamiljer som dominerade den tidiga svenska kapitalismen. Det handlar om familjer som Ekman, Dickson, Wijk, Waern, Mannheimer med flera. Andra familjer från det göteborgska handelskapitalet var istället inblandade i starten av Göteborgs Enskilds Bank, långt senare Götabanken, sedan Gota och konkurs i samband med bankkrisen i början av 1990-talet. Men även i denna bank intog familjen Ekman en viktig position, tillsammans Kjellberg, Röhss, Elliot och andra.

Men åter till Skandinaviska Kredit som alltså bildades 1863 och snabbt kom att bli en viktig bank för att finansiera nya företag och stora investeringar i befintliga företag. På kort tid blev banken en av Sveriges största och efter fusionen med Skånes Enskilda Bank år 1910 var banken Sveriges allra största. Bland viktigare bolag som banken var inblandad i startandet av, märks Bergslagernas Järnvägar och Trafik AB Grängesberg-Oxelösund inklusive järnmalmsbrytningen.

Utlåningen till mängder med bolag resulterade i att banken efter finanskraschen 1929 och den ekonomiska krisen i slutet av 20-talet och på 1930-talet fick överta en mängd olika företag och banken blev en Sveriges största företagsägare. Kreugerkraschen innebar dock ett besvär för Skandinaviska Kredit som kom i en likviditetskris och fick söka hjälp hos staten.

Bankernas ägande kom dock att avvecklas under 1940- och 1950-talet under stark press från Bankinspektionen. Skandinaviska Banken grundade därför AB Custos år 1937 för att ta hand om ägandet i de företag som banken kontrollerat. Sålunda överfördes de flesta av bankens aktieposter till AB Custos under 1940- och 1950-talen. På samma sätt bildade Handelsbanken investmentbolaget Industrivärden år 1944 och Stockholms Enskilda Bank (familjen Wallenberg) år 1946 Förvaltnings AB Providentia (numera fusionerat med AB Investor).

Bland de företag som AB Custos övertog ägandet av märktes Fastighets AB Hufvudstaden, Riddarhytte AB, Oxelösunds Järnverk AB, Marma-Långrörs AB, AB Arvika-Verken och AB Kvarnintressenter. 1959 ombildades dessutom det av banken ägda Säfveåns AB, förut ett såg- och trävaruföretag, till investmentbolag och övertog bankens ägande i Boliden AB. 1966 kvarstod bara textilföretaget AB JA Wettergren som direktägt av Skandinaviska Banken.

De tre företagen Custos, Skandinaviska Banken och Säfveån var intimt sammanknutna genom korsägande och personalunioner. Bolagen ägde delvis varandra och hade i huvudsak samma aktiägare utan att någon extren gruppp kunde anses kontrollera bolagen. Totalt fanns 1963 ungefär 61 000 anställda i företag som Custos/Skandinaviska Banken kontrollerade och gruppen var enligt Koncentrationsutredningen Sveriges tredje största finansgrupp. Detta skulle dock komma att ändras.

1972 fusionerades Skandinaviska Banken och Stockholms Enskilda Bank. Wallenbergs kom därmed att få ett kontrollerande intresse i banken. AB Custos blev därefter en egen ägargrupp tillsammans med Säfveåns AB, utan bankkoppling och utan familjekoppling. Gruppens betydelse minskade därefter ganska snabbt och i kontrollerade bolag (självt eller tillsammans med annan ägargrupp) fanns år 1977 endast 32 000 anställda (SIND 1980:5). De flesta av dessa anställda fanns i bolag som gruppen kontrollerade tillsammans med annan ägare, som Svenska Cellulosa AB (SCA) och Svenska Tändsticks AB (STAB). De största bolagen som gruppen kontrollerade själv var Höganäs AB och AB Cardo, fortsättningen på den sockerindustritrust som familjen Ekman bidragit till att starta år 1907. Ett av de centrala bolagen i gruppen var hela tiden också Investment AB Öresund.

1964 startade AB Custos ytterligare ett investmentbolag, AB Företagsfinans över vilket man släppte kontrollen efter 1972. 1977 kontrolleras detta bolag av tre lika stora ägare, Dunkergruppen vi AB Hevea, familjen Linander (Åkermans) och Custos-gruppen via AB Cardo och betraktas som en egen företagsgrupp kring byggbolaget ABV. En bit in på 1980-talet drogs bolagen Custos, Cardo och Öresund in i finansgruppen som bildades kring AB Volvo.

1986 köpte AB Volvo hela AB Cardo och införlivade livsmedelsverksamheten i den man redan köpt från staten. Numera ingår denna verksamhet i familjen Hagens bolag Orkla. Samma år köpte Volvo även Wilh. Sonesson AB och bildar av detta bolag Investment AB Cardo.

1995 blev Investment AB Öresund huvudägare i AB Custos och 2004 fusionerades bolagen och tog namnet Öresund. Dominerande ägare vid denna tid är Hagströmer och Qviberg.

I och med AB Custos, AB Cardo och Investment AB Öresund hamnade i finansgruppen kring Volvo upphörde Custos/Säfveån som egen finansgrupp. Säfveåns AB kom dessutom att bli ett dotterbolag till AB Bilia (senare AB Catena och sen AB Bilia igen), på den tiden ett dotterbolag till AB Volvo.

Läs mer: AV1, AV2, AV3, AV4, VA1, VA2, SEB1, Chalmerska huset, SEB2, Historiska Värdepapper, Theodor Mannheimer, Populär Historia, Företagsamheten,