Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Sill

Sillimport och sillexport på 1700-talet

Del 5 av 7 i serien Export på 1700-talet

I början av 1700-talet var det sillperiod i Norge med en kraftig ökning av fisket och exporten av sill:

Det norska sillfisket utvecklades kraftigt under första delen av 1700-talet och mängde sill som exporterades från norska hamnar ökade. Den största delen av sillen exporterades från Bergen och en kraftig ökning av den utskeppade sillen kan märkas. På 1690-talet låg exporten från Bergen på ungefär 15 000 tunnor årligen. Motsvarande siffror för 1720-talet var knappt 20 000 tunnor. På 1730-talet ökade exporten rejält med en topp år 1732 på 56 000 tunnor. På 1740- och 1750-talen upplevde det norska sillfisket goda tider. Toppnoteringar under de båda decennierna för Bergen var 143 000 tunnor år 1749 och 157 000 tunnor år 1756. Den näst största exporthamnen var Kristiansand med en högsta volym år 1756 om 75 000 tunnor. Exporten gick huvudsakligen till Medelhavsländerna och Östersjön. Viktiga destinationshamnar var Livorno, Marseille, Barcelona, Königsberg, Riga, Reval och Stockholm. Även till Amsterdam gick en hel del export när det holländska sillfisket vid denna tid hade sin höjdpunkt långt bakom sig.

Den helt avgörande betydelsen för framgångarna i det norska sillfisket var att vårsillen hade börjat komma in till kusten igen. Precis som i Bohusläns historia har det norska sillfisket på Vestlandet upplevt rika sillfiskeperioder. Den norska vårsillen försvann dock plötsligt i slutet av 1750-talet när sillperioden upphörde. Detta resulterade givetvis i minskade exportsiffror.

När den norska sillperioden upphörde började den bohuslänska sillperioden som kom att vara intill 1809. Svensk sillimport ersattes av sillexport från mitten av 1750-talet. Som mest uppgick importen av sill till omkring 50 000 tunnor sill per år på 1730- och 1740-talen. Medeltalet per år på 1740-talet var 34 000 tunnor och på 1750-talest första hälft fortfarande 33 000 tunnor salt sill. 1757 importerades enbart 2 000 tunnor.

Importen av sill kom på 1720-talet kanske främst från Nederländerna, 50% av all sill som transporterades genom Öresund kom därifrån med Norge stod för cirka 6% och Skottland för 29%. Därefter minskade Nederländernas betydelse medan Norges ökade. Av sillen som gick genom Öresund kom 44% från Nederländerna på 1730-talet, 12% på 1740-talet, 9% 1750-talet, 5% 1760-talet, 20% 1770-talet och 5% på 1780-talet. Motsvarande siffror för Norge var 32%, 75%, 55%, 12%, 6% och 2% medan Skottland stod för 15% på 1730-talet, 7% på 1740-talet, 2% på 1750-talet och därefter ingenting.

Svensk sill stod för ingenting fram till och med 1740-talet för att på 1750-talet utgöra 32% av all sill som transporterades genom Öresund, hela 81% på 1760-talet, 72% på 1770-talet och 90% på 1780-talet. Svensk sill tog alltså totalt över markanden för salt sill i Östersjöområdet i slutet av 1700-talet.

Den svenska exporten berörde enbart Göteborg och de bohuslänska städerna Kungälv, Marstrand, Uddevalla och Strömstad medan svenska hamnar i Östersjön blev stora mottagningshamnar av svensk sill i likhet med andra länders Östersjöhamnar. 1754 transporterades 2 000 tunnor av den svenska sillen genom Öresund till svenska hamnar, 1755 16 000 tunnor och 1756 20 000 tunnor. Udner 1760-talet gick omrkign 60 000 tunnor per år till inhemsk konsumtion medan det på 1770-talet handlar om ända upp till 100 000 tunnor vissa år, 1787 handlade det om 130 000 tunnor och i början av 1800-talet om cirka 100 000 tunnor per år. Udner 1770-tale öakde dock inte transporterna genom Öresund till svensk hamnar, istället tycks sill ha förts direkt till Bergslagen från Göteborg som också tog över mer av järnexporten vid denna tid.

Från 1758 ökade exporten av svensk sill mycket snabbt, år 1764 utfördes 228 000 tunnor men under 1770-teltskedde en viss minskning så att endast omkring 150 000 tunnor exporterades per år. På 1780-talet ökade exporten igen med en topp 1783 på 303 000 tunnor. Därefter minskade sillexporten till endast 38 000 tunnor år 1800 och efter 1808 upphörde exporten i princip helt. 1809 var sillperioden över och Sverige blev därefter ånyo ett sillimporterande land. Tranexporten (tran kokades på sillrens från salterierna och sill som inte fick användning i salterierna) kom igång rejält lite senare än exporten av salt sill och var som största på 1790-talet med en topp på 61 000 fat år 1796. Därefter minskade exporten kraftigt och efter år 1800 förekom nämnvärd export endast enstaka år. 1809 var det definitivt slut även för tranexporten.

Exporten av sill förklarar hela den ökning av sjöfarten på Sverige som kan ses i slutet av 1700-talet och många av de stora sillexportörerna blev också stora redare och delägare i varv och annat. Dessutom var de i många fall också stora saltimportörer. Värdemässigt var tranexporten och sillexporten ungefär jämbördiga på 1790-talet medan sillexporten dessförinnan var värdemässigt viktigare. 1795-96 var tran värdemässigt viktigare.Ii stort sett allt tran som producerades exporterades vilket inte gällde den salta sillen som vi sett ovan.

Göteborg stod för större delen av sillexporten, åren 1766–70 för 64% (i medeltal 89 000 tunnor per år)  medan Marstrand och Uddevalla dessa år stod för cirka 16 000 tunnor vardera per år.  Senare ökade de bohuslänska städernas andel av exporten i takt med att sillfisket flyttade norrut och med det också sillsalterierna:

År 1794, då de bohuslänska städernas export var som störst, stod Marstrand, Kungälv, Uddevalla och Strömstad tillsammans för 43,6 procent av länets export. Marstrand var den bohuslänska stad som hade störst sillexport, vilket till största delen beror på att många salterianläggningar låg inom dess tulldistrikt i skärgården norr om staden. 1790 hade Marstrand t ex med sina 71.950 tunnor 26,3 procent av länets export.

Göteborgs export gick under perioden 1766-70 till i huvudsak till Östersjöområdet (68% av exporten), med 20% av exporten till Storbritannien ( i stort sett bara till staden Cork på Irland), 5% till Madeira, 3% till Medelhavet och 4% till Väsindien. I Uddevalla och Marstrand dominerade Östersjöområdet än mer med 96% och 89% av exporten.

I Östersjöområdet var Danzig (inklusive Elbing) viktigast som mottagare med 21 % av exporten från Göteborg, 31% av Uddevallas och 30% av exporten från Marstrand.  Ryssland inklusive Baltikum spelade en större roll för exporten från Uddevalla (28%) och Marstrand (27%) än från Göteborg (13%). Preussen med hamnar som Königsberg, Memel och Stettin var mottagare av 23% av exporten från Uddevalla, 18% av exporten från Göteborg och 14% av exporten från Marstrand, Hamburg för 12% av Göteborgs export, 10% av Marstrands och 9% av Uddevallas.

Den sistnämnda staden hade mycket liten export till Storbritannien men 4% av exporten gick till Västindien. För Marstrands del gick 6% av exporten till Storbritannien medan 3% gick till Västindien. Exporten till Cork på Irland (del av Storbritannien på den tiden) lastades om för vidare befordran till Västindien. Totalt gick alltså omkring 30% av exporten från Göteborg, 9% av Marstrands och 5% av Uddevallas export under perioden 1766-70  till föda på slavplantager i Västindien och Madeira. Slavplantager för sockerproduktion.

Under 1770-talets sista hälft tycks endast 25% av Göteborgs export ha gått till Östersjön (inkluderar även Hamburg och Bremen) och en större andel alltså till slavplantager. 1789-1805 var andelen ungefär 60%.

Under vissa årtionden på 1700-talet var sill den efter järn största exportvaran rent viktmässigt och den värdemässigt tredje största exportvaran efter te och järn fram till första halvan av 1780-talet då sillen och tranet blev viktigare än tesmugglingen till Storbritannien.

Tranexporten gick i större utsträckning än sillen västerut, först halvan av 1760-talet gick 17% västerut, 1770-talets första halva 67%, 1781-85 36%, 1791-95 37%, 1801-05 3%. Precis som för sillen avviker 1770-talet då huvuddelen av exporten går västerut. För Göteborgs andel av exporten gäller en liknande fördelning av vart den gick. Tranet gick dock till delvis andra hamnar i de olika områden, i öst främst till Stettin, Stralsund och Hamburg, i väst främst till Amsterdam, Bilbao och Frankrike.

Sill-  och tranexportfirmorna var delvis de samma i olika städer längs med kusten och därför underskattas den export som firmorna stod för oftast eftersom nästan all forskning bara utgår från exporten från Göteborg.

Men man kan säkerligen utgå från att de största producenterna oftast också var de största exportörerna, Det handlar om sådana handelshus och firmor som Koch i Uddevalla, Ekman i Göteborg (med export från Göteborg och Uddevalla), Arfvidsson & Söner (Göteborg), Oterdahl (Göteborg och Marstrand), Peter Svalin (Göteborg, Marstrand, Uddevalla), Andersson & Wohlfahrt (Göteborg), Jonas Kjellberg (Göteborg, Marstrand), Wetterling (Göteborg), Busck i Uddevalla, Schutz (Göteborg, Marstrand), Olof Westerling (Göteborg, Marstrand). De flesta ovan de ovan nämnda var också tranexportörer men det fanns också firmor som hade liten export av sill , men stor export av tran som exempelvis C.H. Åkerman (Marstrand, Göteborg), Anders Lesse (Marstrand), Sven Linhult (Marstrand). Holterman & Böker och Lars Kåhre för att nämna några. Andra viktiga firmor var Low & Smith, Robert Crosswall och Gavin, sannolikt med sin huvudsakliga export till Storbritannien och Cork.

Arfvidsson & Söner var länge störst när det gäller sillexporten västerut från Göteborg, 1770 stod firman för 14% av hela exporten från Göteborg och ungefär 25 % av stadens export till Cork samt lite mer än 10% av direktexporten till Västindien. Under 1790-talet stod Peter Ekman för 5-10% av Göteborgs export av salt sill beroende på år samt för mellan 8 och 17% av tranexporten under samma tid.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Advertisements

Joseph & Olof Hall

Joseph Hall (1754-1820) var stadsmäklare och ägare av flera sillsalterier och trankokerier i Göteborg. Han var kusin till den mycket rike John Hall d.ä. och gift med Anna Elisabeth Westerling (1763-1813), dotter till Olof Westerling, i sitt andra äktenskap. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Elisabeth Lönholm (1754-84). De fick inga barn som överlevde till vuxen ålder. I äktenskapet med Anna Elisabeth Westerling fick han tre barn, Olof Hall (1789-1863), Anna Margareta Hall (1792-1828) och Karin Hall (1797-1881). Anna Margareta Hall var gift med Christian Fredrik Damm (1788-?) och Karin Hall med Johan Henrik Damm (1786-1835). Joseph Halls syster Maria Hall var gift med J. Ad. Burtz, kapten i Ostindiska kompaniet.

1807 var Joseph Hall i USA och under några år var han superkargör på US-amerikanska fartyg.  Från 1811 var Joseph Hall göteborgsrepresentant för Bostonhandelsmannen och järnimportören William Gray. 1813 blev sonen Olof Hall hans kompanjon i grosshandlarfirman i Göteborg. Deras firma var en av de större järnexportörerna i Göteborg vid denna tid, mycket tack vare de goda kontakterna Joseph Hall hade i USA.

Andel av järnexporten från Göteborg 1815

Low & Smith 17 %
AP Frödings Enka 13% (hette tidigare Holterman & söner)
Jos. & O. Hall 13 %
Olof Wijk 12 %
Rob Dickson & Co 6 %
Malm & Söner 6 %
D. Carnegie & Co 4 %
Niklas Björnberg 3 %

Trots kapital från USA och bra affärsförbindelser i landet fick firman stora problem vid kontinentalblockadens slut. 1816 gick firman i konkurs, en av de större som vid denna tid hade ägt rum i Göteborg. Huvuddelen av firmans skulder var till firman Bainbridge & Brown i London och till William Gray.

Arfvidsson & Söner

Christian Arfvidsson, som blev grosshandlare i Göteborg och kommerseråd, var född i Marstrand omkring 1717. Han gifte sig första gången med sin mors brorsdotter (dvs kusin) Christina Levina Ström (1720?-1759). Hon var dotter till brukspatronen och grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström och Niclas Sahlgrens syster Anna Elisabeth Sahlgren. Efter Christina Levina Ströms död gifte Christian Arfvidsson om sig 1759 med Anna Margareta Nettelbladt, (1731-1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Christian Arfvidssons tredje äktenskap ingicks 1764 med Margareta Christina Ekerman, (1740-1797), dotter till borgmästaren i Göteborg Paul Ekerman och Christina Beata Häger. Själv avled Christian Arfvidsson 1799, 82 år gammal.

Christian Arfvidssons son med första hustrun Niclas Arfvidsson (1747-1813) i Karlstad, blev grosshandlare i Göteborg, brukspatron och bergsråd. Han gifte sig 1778 med sin andra styvmors systerdotter Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816). Christian Arfvidssons söner Hans Arfvidsson (1753-1796) och Olof Arfvidsson blev båda brukspatroner och var inte verksamma i Göteborg.

Christian Arfvidsson bedrev  omfattande affärer med utskeppning av trävaror, drev sågverk vid Lilla Edet och vädersåg i Halland samt anläggningen av stora salterier i skärgården. Han verkade även för den besvärliga edsvägens förkortning och förbättring, särskilt för byggandet av en ny bro över Göta älv, som han till slut inköpte tillsammans med Sahlgren & Alströmer samt John Hall d.ä. Bron blev aldrig byggd.

Hans Olofsson Ström var 1730 Göteborgs tredje största järnexportör. Samma år var Niclas Sahlgrens mor (och svärmor till Hans Olofsson Ströms fru) Sara Herweghs dödsbo fjärde störst. 1752 hade svärsonen till Hans Olofsson Ström, Christian Arfvidsson, tagit över positionen som den fjärde största järnexportören med en export av 1 200 ton efter Peter Bagge (tidigare anställd hos Hans Olofsson Ström), Vincent Beckman och John Jaraldt. På femte plats som järnexportör var det året Niclas Sahlgren. 1760 hade Christian Arfvidssons betydelse ökat och han var detta år den tredje största exportören, efter Vincent Beckman och John Jaraldt, med 1 900 ton. 1770 var Arfvidsson & Söner dens största exportören i Göteborg och svarade för 39% av järnexporten (4 000 ton), 1777 var det 41% resp 5 500 ton.

Som brädexportör var Arfvidsson redan 1752 den överlägset största exportören i Göteborg med en export av 7 800 tolfter. Tvåan, George Bellenden stod endast för 1 500 tolfter. 1760 hade Arfvidssons export av brädor ökat till  5 300 tolfter. Detta år var John Jaraldt den näst störste exportören med 2 300 tolfter. 1770 hade Arfvidssons export gått upp till  8 500 tolfter vilket motsvarade 44% av exporten från Göteborg men därfter minskade exporten något till 21% ( 5 800 tolfter). Sistnämnda år hade istället firman John Hall & Co etablerat sig som den störste brädexportören.

Av Arfvidssons export (om sillen undantas) gick det mesta till Storbritannien följt av Frankrike (500 ton järn, 2250 tolfter bräder år 1777), Nederländerna (480 ton järn, 100 tolfter bräder), Medelhavsområdet (510 ton järn, 1 400 tolfter bräder och 250 hl tjära) och Portugal (90 ton). Tjära var normalt en mycket liten exportvara från Göteborg, men just år 1777 exporterades 11 300 hl varav Arfvidsson stod för 6 200 hl, dvs över hälften. Arfvidsson brukade i allmänhet inte handla med tjära.

Förutom järn och brädor var sannolikt den Arfvidssonska handelshuset också en exportör av te från Göteborg. Te importerades med Ostindiska kompaniets fartyg till Göteborg och i stort sett allt återexporterades. Huvudsakliga markand för te var Storbritannien men dit var det förbjudet att sälja då British East India Company hade monopol. Det lagligt införda tet i Storbritannien var belagt med höga skatter och smuggling av te var därför en mycket lönsam affär.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson blev mycket framgångsrik, men inte för evigt . Nemesis i form av spekulanten och fifflaren Carl Söderström hemsökte Christian Arfvidsson på 1780-talet och firman gick omkull. Inte bara på grund av Söderström utan också på grund av att smugglingen av te till Storbritannien blev olönsam efter en skattesänkning 1784 samt att två krig upphörde i samma veva. Ernst Hörman, ger i en artikel ”Från Fastingsmarknadens glansperiod” (se Marknadsliv, redigerad av Christer Topelius, LT:s förlag, Borås 1970) följande skildring:

”Man brukade visst alltid klaga över en dålig Fasting men 1787 synes man ha haft en verklig anledning. Strax före marknaden hade ett av Göteborgs största affärshus, Christian Arfwidsson & Söner helt oväntat gått över ända, och då firman var engagerad i flera bruk och varit en av de största köparna, blev det allmänn förvirring i affärerna. Åtskilliga av brukspatronerna hade icke fått slutlikvid för senaste året, andra hade icke kunnat inbetala sitt diskontolån till Järnkontoret och därmed avskurit sig möjligheten att få ett dylikt lån på ett helt år. Och till råga på olyckan hade endast en enda uppköpare infunnit sig, den sedermera så stormrike John Hall d.ä., som då i Göteborg drev handelsfirma i kompanjonskap med engelske konsuln Th. Erskine. Hall köpte vid tillfället upp 50–000 skeppund stångjärn till priser, som han själv dikterade. Härigenom gjorde han sig till landets störste affärsman i branschen och grundlade sitt sedermera så omfattande inflytande på den värmländska järnverksdriften ett inflytande, som att döma av uttalandena däruppifrån tjugo år senare, under den olycklige sonens kamp för sin rätt, synes ha varit uteslutande av välgörande natur. Under alla omständigheter blevo åren i 1700- talets salut de bästa, som den värmländska järnverksdriften någonsin upplevde.”

Inte bara Arfvidssons firma gick under vid denna tid utan även en annan firma som köpte upp järn, Sahlgren & Alströmer. Också den till stor del på grund av Carl Söderströms vidlyftiga och spekulativa affärer. I samband med Arfvidsson problem så övertog John Hall & Co de flesta av Arfvidsson sågar och järnbruk liksom många av de affärskontakter Christian Arfvidsson och Söner hade. Christian Arfvidsson & Söner, nu med sonen Niclas Arfvidsson som den drivande kraften, fortsatte dock att exportera såväl bräder och järn fram till Christian Arfvidssons död 1799 då firman slutgiltigt avvecklades. 1790 exporterade Arfvidsson & Söner 3 300 tolfter bräder (9% av exporten från Göteborg) och  520 ton järn (4%). I gengäld hade svågerns Martin Holtermans betydelse som järnexportör ökat kraftigt. Även exporten av salt sill fortsatte men på det området liksom för järnet och bräderna hade Arfvidssons dominans försvunnit.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden från cirka 1760 fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks viktigaste funktion som hamnstad var som omlastingsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Vid sidan av exporten var Christian Arfvidsson & Söner också en stor importör av socker och salt. Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton. Av den begränsade mängd spannmål firman importerade kom allt från Östersjöområdet, 1752 66 ton, 1760 79 ton, 1770 510 ton och 1777 49 ton.

Av den totala importen till Göteborg år 1752 stod Christian Arfvidsson & Söner för cirka 3,5% av det totala importvärdet, 1770 stod firman för ungefär 10% och 1777 för cirka 4%. 1790 hörde firman inte längre till de största importörerna.

Totalt sett handlade alltså Arfvidsson i huvudsak med länder i västra Europa och Medelhavsområdet och inte så mycket med Östersjöområdet som de andra stora sillexportörerna gjorde.

Åkerman – 1700-talets största trankokare

Del 10 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Erik Helmich Åkerman(1690-1763) var kapten vid Bohusläns regemente. Han var gift med Lena Greta Hasselberg (1717-86). Deras äldste son Christian Helmich Åkerman (1747-18?) blev grosshandlare i Göteborg och ägare till ett par att de största trankokerierna som fanns i Bohuslän under sillperioden på 1700-talet.

C.H. Åkerman var ägare till Tofta herrgård som var en egendom som var till för att försörja officerare vid Bohusläns regemente. Ett så kallat rusthållshemman. Åkerman byggde om herrgården i karolinsk stil.

På Stensholmen och det med Stensholmen sammanbyggda Rörholmarna rakt utanför Toftahalvön i Hålta socken i nuvarande Kungälvs kommun låg tre stora salteri- och trankokerianläggningar. Den största ägdes av Christian Helmich Åkerman år 1787. Detta trankokeri, byggt av Peter Ekman 1778, hade hela 36 kittlar och var det största i hela Bohuslän. Enligt de flesta källor tycks Ekman ha sålt detta verk till Fredrik Magnus Åkerman år 1784. Enligt en del källor verkar det dock som han behöll en andel i Stensholmens trankokeri. Stora Rörholmens sillsalteri som producerade 5 000 tunnor salt sill per år ägdes också av Åkerman medan Lilla Rörholmens skärgårdsverk år 1787 ägdes av Niclas Arfvidsson och 1803 av P.B. Hammar. Utöver detta ägde han även Bringebärsholmens stora trankokeri med 24 kittlar söder om Tjörn.

Mellan 1784 och 1794 drev Christian Helmich Åkerman också en mindre tobaksfabrik i Masthugget där han ägde en egendom. Han drev också ett bränneri på Tofta herrgård med stor produktion. Åkerman var däför förmodligen också en större spannmålshandlare i Göteborg.

Christian Helmich Åkerman var gift med Margareta Charlotte Arfvidsson (1757-1821) från en annan grosshandlarfamilj i Göteborg. Deras dotter Charlotte Åkerman (1782-1827) var gift med Niclas Oterdahl (1763-1844) , från ytterligare en annan rik göteborgsfamilj.

Yngre brodern till Christian Helmich Åkerman, Fredrik Magnus Åkerman (1754-1850)  var landskamrer. Han var gift med Niclas Oterdahls syster Ingeborg Oterdahl (1761-1825). F.M. Åkerman var också syssloman i konkursen för John Hall & Co. I likhet med Niklas Björnberg och David Low berikade han sig säkerligen på detta uppdrag.

De sentida bankdirektörerna (slutet av 1900-talet) i Skandinaviska Banken och SEB med namnet Åkerman bör på något sätt härstamma från denna (här beskrivna) släkt Åkerman i Göteborg.

Kullman och Böker – sill och handel

Sven Eriksson Kullman(1715-1762) och hans fru Maria Hülphers (1731-87) hade en rad barn som ingick förmånliga äktenskap och/eller blev framgångsrika handlare i Göteborg. Paret var ledande herrnhutare i Göteborg. Barnen var Christina Kullman (1751-1814), gift med Gudmund Dahl (1739-1826) också han herrnhutare, Elisabeth Kullman (1752-91) som var gift med skeppsmäklaren Johan Håkan Leffler (1745-1813) i dennes första gifte, Sven Petter Kullman (1755-89) gift med Britta Dorotea Böker i hennes första gifte, Maria Kullman (1757-81), gift med Jonas Malm (1745-1808) i hans första äktenskap, Erik Svensson Kullman (1758-1804), gift med Anna Bauer (1768-1834).

Sven Eriksson Kullman drev sillsalteri och ägnade sig åt sill- och salthandel. Dessutom fungerade han som mellanhand mellan bruksägare i Värmland och Dal gentemot mot exportörerna i Göteborg. Han kom till Göteborg tillsammans med sina två bröder Erik Kullman (1727-69) och Lars Kullman (1711-70 el. 80) som också blev handlare i Göteborg. Lars Kullman var också verksam i sillbranschen och ägde ett sillsalteri inne i Göteborgs stad. Han var gift med Cornelia Schultz (1727-77), dotter till Martin Schultz och Elisabeth Prunck. Lars Kullman tycks ha ärvts av brodern Erik Kullman och hade väl i så fall inga egna barn.

Vid Sven Kullmans död fortsatte änkan verksamheten i firman. 1768 gifte hon om sig med Niclas Matzen (1711-75). Även Niclas Matzen drev sillsalterier som vid hans död övertogs av Sven Petter Kullman. Sven Petter Kullman var som redan nämnts gift med Britta Dorotea Böker som var dotter till Johan Carl Böker (1734-88), en stor sillsalteri och trankokeriägare. Böker ägde bland annat Gamla slottets salter i Klippan samt tillsmmans med brdöerna Holterman Nösnäs holme  i Norums socken, Stenungsund liksom Mjölketången i Ödsmål norr om Stenungsund. En anställd hos Johan Carl Böker var Anders Svalin (1734-99) som senare fick burskap själv. Anders Svalin liksom brodern Peter Svalin (1729-98) var ägare av en rad sillsalterier. Peter Svalin var anställd som kontrollör vid Ostindiska Kompaniet och Anders Svalin köpte Tjolöholm i Halland där han sedan bosatte sig. Bröderna Svalin ägde trankokerier på Klädesholmen och Koholmen (Solvik och Hästevik), vid Nordviksstrand på Tjörn, Fiskebergets trankokeri vid Mollösund samt Källviks trankokeri i Kville socken i norra Bohuslän. Vid Peter Svalins  död övertogs flera av sillanläggningarna av Johan Svalin och Nic. Heegh.

De tre bröderna Kullman var söner till Erik Svensson Finngård (-1717). Lars Kullman och Sven Kullman i Erik Svenssons första äktenskap med Elin Larsdotter Wennerberg (-176?). Elin Larsdotter Wennerberg gifte om sig med Nils Andersson Kullman (-1730). De fick sonen Erik Kullman. Även de äldre bröderna tog namnet Kullman efter sin styvfar. Elin Larsdotter Wennerberg var syster till kämnären Olof Larsson Wennerberg i Göteborg.

Erik Svensson Kullman, son till Sven Kullman, var gift med Anna Bauer och hade sönerna Sven Fredrik Kullman (1786-1816), sjökapten, Johan Peter Kullman (1795-1869) samt Anders Reinhold Kullman (1797-1860), konsul. Dessutom hade de dottern Maria Sofia Kullman (1788-1834) som var gift med handlaren Anders Blidberg (1782-1834).  Många i familjen dog uppenbarligen i 1834 års koleraepidemi i Göteborg.

Wetterling och Militz, sill och rikedom, sill och konkurs

Matthias Asmundsson(-1706) var en handelsman och köpman i Göteborg. Han gjorde järnaffärer ihop med sin bror Nils Asmundsson. Den senare var ägare (eller delägare efter sin svärfar Sven Påvelsson Bånge) till Borgviks bruk som därefter övertogs av Mattias Asmundsson som i sin tur år 1688 sålde till sina brorsöner Nils Borgström och Erik Borgström. Mattias Asmundsson var gift med Brita Hansdotter (-1737). En tredje bror var Hans Asmundsson och eventuellt var en Petter Rambo som utvandrade till Nya Sverige ytterligare en bror.

Matthias Asmundssons son var Johan Rambeau (-1735) som var politie- och byggnadspresident i Göteborg, samt ägare av hammarbruket Borgvik efter sina kusiner Borgström samt ägare till hemmanen Starrkärr och Torseröd. Johan Rambeau var gift med Anna von Eich (Eek, -1733).

Äldsta dotter till Matthias Asmundsson var Elisabeth Matthiasdotter Rambeau (-1737) som först var gift med Johan Funke (-1701), sen med Gabriel Wadst (-1703) och därefter med Lars Hansson Liedgren. Med Lars Hansson Liedgren hade Elisabeth Matthiasdotter dottern Rangela Liedgren som var gift med Berendt (Bernt) Örtegren. Andra dottern var Brigitta (Britta) som var gift med Hans Wennerstierna (1654-1719) i dennes första gifte. Tredje dottern var Maria Matthiasdotter (-1746) som var gift med Jacob Jürgensson (vars far hade efternannet Schwartzkopf).

1699 gjorde Jacob Jürgensson en hejdundrande konkurs, den största dittills i Göteborgs historia. hans svärföräldrar gjorde honom därför arvlös och istället kom hans fru Maria Jürgensson att ärva sina föräldrar Matthias Assmundsson och Brita Hansdotter. Brita Hansdotter hade för sin del övertagit mannens affärer när denne dog 1706. När Brita Hansdotter dog 1737 övertog Maria Jürgensson handelsfirman. Vid hennes död övertogs firman av svärsonen Daniel Wetterling (1702-60) gift med Maria Justtina Jürgensson (1713-1773). Den sistnämndas syster Anna Elisbeth Georgina Jürgensson (1716-) var gift med handelsmannen Hans Ellgren (-1759 el. 69).

Vid Daniel Wetterlings död övertogs handelsfirman av änkan och hon drev den vidare till sin död då firman övertogs av de tre döttrarna Anna Elisabeth Wetterling (1745-?), Ewa Maria Wetterling (1746-87) och Britta Charlotta Wetterling (1749-76). Den fjärde systern Justina Regina Wetterling (1749-1810) var gift med Olof Kihlbaum som hade egen handelsfirma och den femte systern Jacobina Margareta Wetterling (1755-63) var redan död.

Daniel Wetterling hade också två söner, Daniel D:son Wetterling (1736-88) och Johannes D:son Wetterling (1740-1804). De drev egen affärsverksamhet och framförallt Johannes D:son Wetterling var en framgångsrik handlare med stor verksamhet inom sillnäringen och med sill- och tranexport. Han ägde bland annat två skärgårdsverk vid Varholmen på Hisingen, 50% i Flybergets skärgårdsverk på Björkö år 1799. Den andra delen ägdes av Peter Ekman. Innan Flyberget köptes av dessa två år 1790 ägdes det av Lars Kåhre. Vidare ägde han ett skärgårdsverk på Tjörnekalv, ett i Båsen på Toftenäs ägor på Tjörn och Eckerö holme (Ekrösund) i Morlanda socken.

1777 gifte sig Peter Militz (1752-1809) med Ewa Maria Wetterling efter att i tre år arbetat i systrarnas handelsfirma, 2 år för Johan Seidenzopf och i 4 år innan dess arbetat åt Olof Kihlbaum samt dessutom i fadern Johan Gustaf Militz  firma. Peter Militz som övertog ledningen i firman utvidgade verksamheten till exportaffärer, var ägare till sillsalterier och trankokerier, som exemplvis Södra Bockeskär i Torslanda och handlade med sill, tran och salt såväl som med andra varor. Tre av Peter Militz barn i första äktenskapet, tre döttrar överlevde till vuxen ålder, Anna Maria Militz (1782-), Gustava Carolina Militz (1783-1809) och Justina Catharina Militz (1786-). I Militz firma arbetade den blivande handelsmannen och sillalteriägaren Johan Jacob Von Holten en tid innan han fick burskap. Innan dess hade han arbetat åt Anders Ahlberg i Hamburg. Om Anders Ahlberg som var gift med Peter Militz syster Anna Greta Militz är samme man är oklart.

Petr Militz gifte som sig med Maria Margareta Setterberg (-1812). De fick fyra barn, Ewa Maria Militz, Daniel Gustaf Militz och Johan Peter Militz (1810-).

Gustav Carolina Militz var gift med Gustaf Wilhelm Bagge, som en tid arbetade på St. Barthelemy i Västindien där hans bror Carl Bagge. Peter Militz gjorde affärer med bröderna Bagge och med S.t Barths och profiterade alltså på slaveriet indirekt. Peter Militz var också aktiv frimurare.

Fram till 1788 var Lars Kåhre den störste importören av salt i Göteborg men ftr det tycks Johannes D:Son Wetterling istället ha blivit störst och verkar ha övertagigt Kåhres affärskontakter. 1789 stod Johannes D:son Wetterling för 9% av den totala saltimporten till Göteborg. Peter Militz var också altimportör från början av 1790-talet med han importerade mycket mindre mängder än svågern. Militz viktigaste exportvaror var järn, bräder, salt sill och ostindiska varor. Johannes D:son Wetterling byggde upp en stor förmögenhet och köpte både Bö (1797) och Fräntorps egendomar.

Johannes D:son Wetterlings verksamhet övertogs av sonen Jacob Daniel Wetterling (1771-1822) som innan dess arbetat i Anders Ahlbergs firma i Hamburg. Jacob Daniel Wetterling var gift med Sofia Regina Bratt och de hade sönerna Johan Fredrik Wetterling (1799-1832) och Adolf Wilhelm Wetterling (1807-71). Bö herrgård förblev i familjen Wetterlings ägo till 1830 då den såldes. Anders Ahlberg var svåger till Peter Militz och gift med Anna Greta Militz. När de gifte sig var Ahlberg dubbelt så gammal som den nya frun.

År 1797 gick Peter Militz i konkurs och bland de största fordringsägarna fanns Jonas Kjellberg. För en stor del av Peter Militz lån hade svärfaderna Jonas Setterberg gått i borgen men han slapp betala det mesta. En annan fordringsägare var firman Petersson & Schutz som dock själv gick i konkurs 1799. Peter Militz som återupptagit verksamhet i en ny firma gick sen åter i konkurs år 1800.

I Göteborg fanns också en bror till Peter Militz, Bernhard Militz (-1825). Han var anställd som inspektor i Ostindiska kompaniet och gift med en syster till Zacharias Fröse som också arbetade i Ostindiska kompaniet. Även Bernhard Militz hamnade i ekonomiska problem på grund av broderns konkurs.

Källor (förutom de som länkats och de som redovisas i artikelseriens första del):
Gudrun Nyberg, Grosshandlare Peter Militz, 2010

Kåhre – sillhandlare och slaveriprofitör

Lars Kåhre var troligen stockholmare till börden. 1762 kom han till Göteborg, där han först var anställd hos handlandena Christian Arfvidsson och Lorentz Grill. Han var född omkring 1740, fick burskap som handlande i Göteborg i oktober 1764 och dog år 1788.

Han gifte sig första gången med Johanna Charlotta Almroth (1750-73), dotter till kassören i Ostindiska kompaniet Anders Almroth och Elisabet Charlotta Grön. Hans andra hustru var Gustava Törngren (1749-1819). Hon var dotter till tullförvaltaren i Stockholm Petter Törngren och Maria Juliana Alander. Gustava Törngren var syster till direktören i Ostindiska KompanietMartin Törngren.

Lars Kåhre ägde sillsalterier och trankokerier längs med Bohuskusten som exempelvis Flyberget på Björkö, Rörtångens trankokeri och Lilla Lammholmen skärgårdsverk invid Älgön.Han var också delägare i Västindiska kompaniet. Slavplantager i Västindien var stora köpare av saltad sill från Sverige. Kåhre var också under en period Göteborgs störste saltimportör, en position som övertogs av Johannes D:son Wetterling efter Kåhres död. Han drev också handelsverksamhet tillsammans med William Chalmers.

En Sara Charlotta Kåhre var gift med Peter Lamberg (1742-99) och Maria Juliana Kåhre (1778-1845) var gift med Peter Lambergs son, Jan Lamberg (1771-1834), som var delägare i sockerföretaget D. Carnegie & Co från 1803. Jan Lambergs son Gustaf Lamberg (1800-66) var delägare i Carnegie mellan 1828 och 1841. Maria Juliana Kåhre var dotter till Lars Kåhre som enligt uppgifter var herrnhutare i likhet med många andra affärsfamiljer i Göteborg, som exempelvis Ekman,SantessonKjellberg och Matzen. Sara Charlotta Kåhre var troligen syster till Lars Kåhre.

 

Bagge – en viktig företagarfamilj i det gamla Göteborg

Bagge är ett namn som givits till många släkter från Bohuslän. Invånarna i detta landskap kallades nämligen ofta för baggar (jmfr hur vi än idag kallar norrmän för norrbaggar). Den släkt Bagge som jag här ska skriva om blev en framgångsrik företagar- och handlarsläkt i 1700-talets Göteborg. Den äldste med säkerhet kände medlemmen av familjen är Fredrik Bagge (1646-1713) präst och kyrkoherde i Marstrand från 1670, från 1680 kontraktsprost i Älvsyssel och från 1682 även kyrkoherde i Solberga. Han var representant för prästståndet vid ett flertal riksdagar (1680, 1686, 1693, 1697 och 1710). Vid danskarnas erövring av Marstrand 1677 var han uttalat svenskvänlig och fängslades därför, först på Marstrands fästning och senare på Fredrikshalds. Han återkom året efter att själv ha betalt sin lösen. Hans mor Malin var en av alla de kvinnor som anklagades för häxeri. Efter två år lyckades Fredrik Bagge dock få henne frikänd år 1671.

Fredrik Bagge hade minst tre söner. Lorentz Bagge (1680-1742) var gift med Anna Margareta Calmes (1690-1767) och Samuel Bagge (1686-1763), gift med Catharina Ström (1694-1770). Anna Margareta Calmes var dotter till borgmästaren Hans Calmes och en av hennes systrar, Dorothea Calmes (1682-1738) var gift med grosshandlaren Niclas Matzen(1664-1720) i sitt andra äktenskap och med Peter Silvander (-1758) i sitt tredje. Två andra systrar var ingifta i familjen Nissen. Catharina Ström var syster till Hans Olofsson Ström (1683-1761) och Berge Olofsson Ström (1688-1762). Den förstnämnde av bröderna Ström var svåger med den mäktige Niclas Sahlgren och den andre var far till Johan Fredrik Ström (1731-81), styvfar till John Hall d.ä. som kom att bli mycket rik. Den tredje sonen till Fredrik Bagge var handelsmannen Johan Fredrik Bagge.

Lorentz Bagge var kapten i det militära och från 1737 rådman. Riksdagsman vid riksdagen 1770. Lorentz Bagge fick totalt tolv barn.  Flera av dem flyttade till Varberg, däribland Ehregott Nicolaus Bagge, vilken studerade i Tyskland och med tiden blev superintendent och överpastor i Coberg. Sonen Emanuel som var född 1714. Han blev handlande i Varberg och blev där i unga år rådman. Han var först gift med Anna Lagerbom, dotter till skepparen Gomer Lagerbom, och när hon år 1743 avled vid 21 års ålder efter att kort dessförinnan fött en son, som dog späd, gifte Emanuel om sig med Johanna Pihlsson, född 1723 och dotter till Johan Pihlsson som senare belv borgmästare. Med Johanna Pihlsson hade Emanuel åtta barn. Två söner levde till de uppnådde 17 resp. 18 års ålder. Alla de övriga dog som barn. När man så läser att Emanuel Bagge avled vid 40 års ålder, år 1755.

I Göteborg kvarblev bland annat Elieser (Benjamin) Bagge (1720-94). Han hade erhållit burskap som handlande i Göteborg den 10.1.1749 och var föreståndare för tyska kyrkan. 1769 tycks han ha varit konkusrfärdig och gjorde en ackordsuppgörelse med sina fordringsägare. Hans första hustru Anna Bundy, var född 1720 och avled barnlös 20.5.1772. Hon var dotter till kyrkoherden i Uddevalla Petrus Jac. Bundy (född 1677, död 1737) och Cecilia Påvelsdotter Nöring. Hans andra hustru Maria Catarina Hehl var född omkring 1744 och avled i barnsäng 1775. Enligt en del källor så är Benjamin och Elieser Bagge olika personer, men eftersom fler källor uppger att de är födda och döda samma år och gifta med samma kvinna så utgår jag från att det handlar om samma person.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Samuel Bagge, bror till Lorentz Bagge, blev rådman i Marstrand. Hans son var Peter Samuelsson Bagge (1710-79) som var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe (syster till Lars Gathenhielm). Peter Samuelsson Bagge (eller Peter Bagge d.ä.) kom att bli en av 1700-talets mest betydande affärsmän i Göteborg och nästan lika rik som Niclas Sahlgren.

Tillsammans med Fredrik af Chapman startade Peter Samuelsson Bagge Vikens varv i Majorna, där några ostindiefarare byggdes. Främst byggdes dock mindre fartyg och varvet ägande också mycket arbeta åt underhåll av Ostindiska Kompaniets skepp. Vikens varv låg ungefär där Fiskhamnen senare har legat.  I varvets närhet ägde Bagge en gård som kallades Bellevue. Denna revs i början av 1930-talet. Peter Bagge deltog också i starten av Varvet Kusten, även det ihop med Fredrik af Chapman och arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge och Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg 1749 och drev då en handelsfirma ihop med  John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. 1752 grundades ett betydande garveri, där Bagge var medintressent. Samma år miste han sitt arbete som spinnhusets inspektor. Bagge ägde också ett brännvinsbränneri utanför Drotttningporten tillsammans med Volrath von Öltken. 1775 fick man dock tvångssälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde Peter S Bagge tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. 1755 fick han privilegium för valfångst, detta var det första Grönlandskompaniet. Det upplöstes i början av 1760-talet. Peter S Bagge var också  riksdagsman för Göteborg vid riksdagarna 1751-1752, 1755-56, 1760-62 och 1765-66. Peter hade många barn, exakt hur många är svårt att slå fast. Men fyra söner uppnådde i alla fall vuxen ålder, Samuel Bagge, Peter Bagge, Carl Bagge och Jacob Bagge.

Samuel Bagge (1738-1814) övertog gården Aspenäs från Jacob von Jacobson år 1780. Eftersom gården var frälsegods som bar fick ägas av adliga gjordes detta genom pantförskrivning. 1800 fick han tillstånd att köpa gården tillsammans med ett antal andra egendomar. Från 1754 arrenderade han Kungsgården i Ås kloster i Halland. 1785 köpte han Hede säteri som från 184 blev bostad för hans änka. 1808 övertogs de av en son då fadern misskött egendomen under en tid. Samuel Bagge handlade med tjära, järn och jordbruksprodukter.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819) kom att överta faderns intressen i Varvet Kusten och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. BeyerMartin Törngren, Peter Bagge, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787. Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbuk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

1793 bildade Peter Bagge tillsammans med bl.a. William Chalmers Trollhätte Kanal- och Slussverksbolag vars verkställande direktör han själv blev. 1800 invigdes de första slussarna. Han var gift två gånger, första gången med Magdalena Beijer (1734-1803) som var änka efter superkargen vid Ostindiska kompaniet Anders Gadd och andra gången med Ullrica Sophia Grentzelius (1785-1861).  Sonen Samuel Bagge (1774-1814) i första giftet övertog Önafors och sonen Patrik Bagge (1810-88) i andra giftet Nygård. Nygård såldes 1847 till Nils Ericsson. Samuel Bagge adlades samma år som han dog, men blev aldrig introducerad på riddarhuset. Han var ingenjör.

En andra son i Peter Bagges andra äktenskap, Robert Conrad Bagge (1815-83) blev 1832 anställd hos J.A. Kjellberg i Göteborg. Från 1838 arbetade han på Lo sågverk i Ångermanland, ägt av Kjellberg. R.C. Bagge inköpte Kramfors sågverk år 1848 medn överlät det snart till Kjellberg och under familjen Kjellbergs ägo utvecklades sågen till en av Sveriges större med RC Bagge som chef. 1876 tog sonen John Bagge (1843-1913) över ledningen för företaget. Denne utsattes år 1869 för ett mordförsök då en annan träpatron, Georg Scherman (1816-84) försökte skjuta honom.

Tredje sonen Carl Bagge (1752-1818) övertog för sin del Varvet Viken från fadern. Han var gift med Catharina Elisabeth (Elise) Beckman (1766-1840), dotter till den framgångsrike handelsmannen Hans Jacob Beckman (1736-1815). Han var därmed svåger med direktören i Ostindiska kompaniet, Laurent Tarras samt även med David Carnegie Sr och Christian Wilhelm Damm. Svågern Christian Beckman (1779-1837) var gift med Anna Catharina Björnberg (1782-1848), dotter till den mycket rike köpmannen Niklas Björnberg.

Carl Bagge ägde också egendomen Oljekvarn i Majorna i likhet med sin far och farfar. Han drev oljeslageri i Majorna, tegelbruk, kattunstryckeri på Gårda samt mälteri. 1796 kom glasbruket vid Klippan under hans ledning och utvecklades rejält. Delägare i glasbruket var även martin Törngren och tidigare hade det drivits av flera medlemmar i familjen Schutz. Carl Bagge fick med tiden titeln kommerseråd och umgick med en lång rad av tidens främsta män, bland annat den mycket berömde franske generalen Jean Moreau (1763-1813) en av de personer som gästade Oljekvarn. Två av Carl Bagges tre döttar kom alla att gifta sig med rika och betydande män, Carolina Elisabeth Bagge (1791-1863) med Fredrik Willerding (1781-1869) och Eleonora Margareta Bagge (1795-1857) med James Dickson (1784-1855).

Den fjärde sonen, Jacob Bagge (1753-1812) var kofferdikapten dykerikommissarie och handlande i Varberg. År 1784 lyckades han rädda alla ombordvarande på ett engelskt fartyg som förlist i svår storm utanför Varbergs kust. Bland passagerarna fanns tre unga systrar Mason på väg till den ryska huvudstaden S:t Petersburg. Där skulle den äldsta systern gifta sig med en officer. Efter skeppsbrottet bytte syskontrion till häst och vagn och tog sig fram den långa vägen runt Bottniska viken. På hemresan återvände de två yngre systrarna till Varberg, där Jenny Mason (1767-1834) gifte sig med sin räddare Jacob Bagge. Den tredje systern förblev ogift och stannade livet ut hos systern och svågern på Öfverås gård i Askome socken, 15 kilometer norr om Varberg.

En Carl Gustaf Bagge  som inte tycks ha varit släkt med denna familj Bagge, ägde Älgö bruk ihop med svågern Christoffer Hedenberg. Carl Gustaf Bagge var gift med en dotter till Cornelius Thorsson vid namn Anna Thorsson.

Oterdahl – redare och sillhandlare

Den äldste kände stamfadern Anders Olsson var ålderman i Göteborgs skomakarämbete 1653-70. Hans hustru hette Anna Greta Schipping. Deras barn tog namnet Otterdahl efter Otterhällan i Göteborg. Den äldste av sönerna Olaus Andreae Oterdahl (1653-1710), blev lektor vid Göteborgs gymnasium samt kyrkoherde i Slättåkra, Hallands län. Han var gift med Maria Starkera  (-1720).

Yngre syskon till Olaus Andreae Oterdahl var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Vidare Anna Margareta Oterdahl (-1736), gift mer Otto Kröger (1653-1709), adlad Sjöstierna och amiral, och Philip Oterdahl (-1731), skomakaremästare i Göteborg. Från den senares yngste son Philip Oterdahl (-1753), handlande i Göteborg, och hans hustru Johanna Christina Böker (-1766),  vilken som änka ägde och bebodde Särö säteri, härstammar den yngre gren av släkten som blev framgångsrika grosshandlare i Göteborg. Makarna hade åtta barn som blev vuxna, men endast de efterkommande till äldste sonen Andreas (Anders) Philipsson Oterdahl (1726-1804)  är kända.

Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63) dotter till Niclas Matzen (1710-78) och Ingeborg Schale (1716-62). Han var också delägare i Varvet Kusten såväl som till rederirörelse och sillsalterier. Salterier och trankokerier som ägdes av honom var en aläggning vid gamla varvet i Majorna och ett på Södra Flatan utanför kusten i Torsby socken. Han var direktör i Grönlandskompaniet och ägde till en början sin rörelse tillsammans med modern. Han var också direktör för Sjömanshuset och efterträdde John Hall d.ä på den befattningen. Varvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnadSill var sannolikt en väsentlig del av handeln i den Oterdahlska firman och på firmans skepp fraktades kanske främst sill och tran. Exporten från Göteborg dominerades under 1700-talets andra halva rent värdemässigt av te, sill, tran och järn. Trävaruexporten var också stor men värdemässigt inte så viktig som de fyra dominerande varorna.

En bror till Andreas Oterdahl, Fredrik Oterdahl (1727-1810), handlande i Göteborg, var gift med Elsa Catharina Wesenberg. De hade inga barn. Övriga bröder var Lars Oterdahl (1737-62),  Philip Oterdahl (1739-1802), som ägde Särö Säteri och Aron Oterdahl (1740-1801), handlande i Göteborg, vilka båda var ogifta samt den yngste Johan Otto Oterdahl (1742-1801), handlande i Göteborg. Denne hade i sina fem äktenskap många barn. Johan Otto Oterdahl hade i likhet med sin äldste bror intressen i sillnäringen. han ägde ett skärgårdsverk vid Varholmen på Hisingen, ett stort trankokeri på Norums holme söder om Stenungsund liksom ett trankokeri på Rörholmen norr om Orust (Catharineberg).

Andreas Oterdahls son Niclas Oterdahl (1763-1804) var gift med Charlotta Åkerman (1782-1827). De fick två barn, Anders Oterdahl (1803-76) och Charlotta Amalia Oterdahl (1804-29). Charlotta Amalia Oterdahl var gift med Anders Fröding (1802-60) från den viktiga Frödingska handelsfirman. Niclas Oterdahl  hade också en son med Maria Christina Bolin, Wilhelm Oterdahl (1798-?). Niclas Oterdahl övertogs faderns företag och drev det vidare.

Ingeborg Oterdahl (1761-1825), dotter till Andreas Oterdahl, var gift med Fredrik Magnus Åkerman (1754-1830). Dessa övertog Särö säteri efter Andreas Oterdahl som ärvt det av sin bror.

Grosshandlare Anders Oterdahl hade hela 8 barn med sin fru Maria Wilhelmina Bauck (1802-68).  De som överlevde till vuxen ålder och gifte sig var Charlotte Nikolina Oterdahl (1827-99), gift med Axel Henning Evers (1823-61), Johanna (Jeanna) Emilia Oterdahl (1829-1911) med Fredrik August Ekström (1816-1901),Niclas Anders Oterdahl (1831-89), gift med Mary Keiller (1834-1912) från den rika familjen Keiller, och Philip Anders Oterdahl (1833-94), gift med Eva Frögren (1850-1922).

Maria Wilhelmina Baucks syster Jeanna Elisabeth Bauck (1798-1859) var gift med Anders Helmich Åkerman (1791-1869). Denne var son till Fredrik Magnus Åkerman och Ingeborg Oterdahl och från dem övertog han Särö säteri. Anders Helmich Åkermans dotter Johanna Amalia Åkerman (1818-?) var i sin tur gift med Knut Henrik Ekström (1816-?). Anders H Åkerman var den som drog igång Särö som en badort för göteborgsnoblessen.

Andrea Wilhelmina Evers (1853-1924), dotter till Axel Henning Evers och Charlotte Nikolina Oterdahl, var i sin tur gift med James Hammarberg (1847-96), ägare till en betydande handelsfirma och riksdagsman. Ett barnbarn till dem var gift med Carl Kempe från den familj som ägde MoDo och en dotter var ingift i släkten Keiller. Så kan man säga att rikedomar som skapats av den bohuslänska sillperioden och ostindiska kompaniet också sipprade ner till göteborgska järnexportörer på 1800-talet liksom skogsbaroner i Norrland.

Sillen – havets silver

Sillfisket har gjort mången svensk rik och i praktiken skapat de bohuslänska fiskelägena som vi ser dem idag. Speciellt har rikedomar skapats och samhällen byggts undersillperioderna i Bohuslän, varav man känner till fyra stycken större från 1500-talet och framåt, 1556-1589,1660-1680, 1747-1809 (”stora sillperioden”), 1877-1906.

Speciellt är det under den stora sillperioden på 1700-talet som rikedomar skapas och grunden till finansdynastier och kapitalistisk utveckling startade. Bland de familjer som blev rika på sillfisket och sillhandeln kan ArfvidssonEkmanKjellberg, Hall, Bagge, Matzen, Schutz, Beckman, Beyer, Oterdahl, Santesson och Kåhre nämnas. En del av dessa blev finansdynastier, exempelvis Ekman och Kjellberg. Andras rikedomar försvann i spekulation, slöseri och misskötsel (ett exempel är familjen Hall) och andra ärvdes vidare av döttrar in i familjer med andra namn.

Under den stora sillperioden förändrades Bohuslän i grunden. Innan dess var det ett fattigt landskap och det hade blivit allt fattigare efter att det blivit svenskt på 1600-talet. Men så dök sillen plötsligt upp i norra Bohuslän på 1740-talet och lite senare utanför Göteborg och Marstrand:

Eftersom fisket bedrevs utan maskinella hjälpmedel så behövdes mycket arbetskraft. För att locka ut folk till den karga kusten, erbjöd staten bl a fri mark, fritt statligt timmer till husen och gynnsamma skatteförmåner. Folk strömmade ut till kusten och nya fiskelägen växte upp. När sillstimmen trängde långt in i fjordar, vikar och sund, gick det inte att använda de tidigare traditionella fiskeredskapen dvs sättgarn och drivgarn. Istället började man använda landvadar. Dessa lades ut med småbåtar och sedan stod man på land och tog hem vaden. Stora mängder sill saltades och för att täcka det stora behovet av salt, anlades salterier lite överallt i Bohuslän. I slutet av 1780-talet fanns ca 330 salterier i Bohuslän.

År efter år fortsatte sillen strömma in mot kusten i ofantliga mängder och för att kunna ta hand om all fångad sill, började man nu att även framställa tran ur sillen. De större trankokerierna var igång dygnet runt och ur skorstenarna vällde illaluktande svart rök. Från kokerier och från böndernas grumsgödslade åkrar, spreds också en fruktansvärd lukt och allt detta omvälvde det bohuslänska kustlandskapet. I Bohuslän fanns som mest ca 500 trankokerier.

För att producera tran gick det inte bara åt mycket sill, utan också stora mängder ved för att hålla trangrytorna kokande. Förbrukningen av virke till bostäder, magasin, båtar, bryggor, tunnor, tjära och som bränsle till tran- och saltkokning var enorm och kom att bli dödsstöten för stora delar av de redan tidigare hårt beskattade bohuslänska skogarna. Tran användes bl a som lysolja i tranlampor och för att impregnera kläder och stövlar.

Tidsgränserna för den stora sillperioden varierar lite i olika källor och skrifter och ofta anges 1753 som startår. Men slutåret tyck all var överens om. 1809. Sillen försvann från kusten igen, folk försvann, krogar, brodeller, salterier och trankokerier stängde. Väldigt få minnesmärken från denna tid finns kvar. Krogen på Rörö, i vilken släktingar till mig bor (min mor var fosterbarn och det är den släkten som äger och bebor krogen), är en av få kvarvarande byggnader från den stora sillperioden. I övrigt kan man hitta grumsedammar efter trankokerier och en del grunder på en mängd holmar och skär. Grumsedammar anlades för att inte släppa ut resterna från trankokningen, grumset,  i havet. Enligt boken 500 år av sillfeske av Rolf Eriksson (2011), en tidigare fiskare fanns det som mest exakt 336 salterier och 429 trankokerier. De flesta av trankokerierna fanns i södra Bohuslän, dvs från och med Orust och Tjörn söderut. 1781 var de fördelade enligt följande:

  • Göteborg, 3 st
  • Göteborgs fögderi 35 st
  • Inland, 27 st
  • Marstrand, 2 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 81 st
  • Sunnerviken, 63 st
  • Norrviken, 28 st
  • Strömstad, 1 st

1787 hade fördelningen av trankokerierna förskjutits norrut:

  • Göteborg, 4 st
  • Göteborgs fögderi 50 st
  • Inland, 66 st
  • Marstrand, 6 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 136 st
  • Sunnerviken, 108 st
  • Norrviken, 37 st

Sillsalterierna hade också en sydlig lokalisering, till en början mer sydlig och sedan med förskjutning norrut. 1761 stod Göteborg för 45,7% av produktionen av salt sill, Marstrand för 9,5% och Göteborgs fögderi för 19,2%. 1787 hade detta förändrats så att Göteborg endast stod för 4,8% men Göteborgs fögderi för 25,9%, Under samma period ökade andelen som producerad på Tjörn och Orust från 10,5% till 21,9% och produktionen i Inland från 10,0% till 21,8%. Ägarna av sillsaterierna var dock under hela perioden i huvudsak rika göteborgare följda av uddevallabor och marstrandsbor. 1786 var sillsalterierna fördelade enligt följande:

  • Göteborgs stad, 7 st
  • Göteborgs fögderi, 72 st
  • Kungälv, 8 st
  • Inland, 35 st
  • Marstrand, 33 st
  • Orust och Tjörn, 32 st
  • Uddevalla, 85 st
  • Sunnerviken, 21 st
  • Norrviken, 28 st

Noterbart är att det 1762 endast fanns fyra trankokerier längs med hela Bohuskusten.  De flesta av de små samhällen som växte upp kring skärgårdsverken, sillsalterierna och trankokerierna finns inte kvar idag. De övergavs i allmänhet direkt när sillen försvann Däremot finns de bebyggelsecentra där fiskarbefolkningen bodde, i allmänhet kvar.

Ägarna av trankokerierna var i allmänhet göteborgare, men relativt många ägdes av personer bosatta på landsbygden.

Huvuddelen av sillexporten från Göteborg och Bohuslän gick till Östersjöomårdet, men en del gick västerut, främst till hamburg och Bremen men även till Cork på Irland. Den sillen exporterades sannolikt vidare:

Den främsta destinationshamnen var Cork på södra Irland. Troligen exporterades sillen vidare till Västindien där den konsumerades av slavarna vid sockerplantagerna. Direktexport till Västindien förekom också i betydande mängder, liksom till Madeira där sillen förmodligen också användes som föda av sockerplantagernas slavar.

En av det störstexportörerna av sill västerut var Christian Arfvidsson, en grosshandlare med egna intressen i Västindien. Han exporterade huvudsakligen västerut i motsats till andra sillexportörer och stod 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg.

Bland större skärgårdsverk, dvs sillsalteri och trankokeri kombinerat märks Laurens Tarras och Anders Anderssons anläggning på ön Rammen, öster om Rörö, som uppfördes så sent som 1803. 1824 var hela anläggningen riven och den siste invånaren på rammen hade flyttat till Rörö.

En annan stor anläggning låg på Rörholmarna och Stensholmen norr om Brunskär och sydost om Klåverön. En av huvuddelägarna i den stora anläggningen som började anläggas på 1760-talet och senare omfattade minst tre trankokerier och fler sillsalterier, krog med mera var ägaren till Tofta herrgård, Christian Helmich Åkerman. En annan större ägare var Peter Ekman som totalt ägde 12 anläggningar. 1812 var hel anläggningen riven och huvuddelen av befolkningen avflyttad. De allra sista invånarna flyttade dock först 100 år senare, 1912. Så länge överlevde det lilla samhället på Rörholmarna som fiskeläge.

Även på Lilla Bastö, invid kusten öster om Rörö och söder om Brunskär låg också en större anläggning ärgd av CM Högström och anlagd 1791, först bara ett trankokeri, senare också ett sillsalteri. Bovik på Björkös östra sida hyste en annan större anläggning i slutet av 1700-talet. Även på västra Björkö, på Skarsviks holme fanns ett större verk, Salteriverket Marieberg, vars byggnader såldes och revs 1820. På Brunskär låg ett av de allra äldsta verken, ett sillsalteri med trankokeri anlagt redan 1757. Även på Flatorna mellan Rörö och Brunskär låg flera sillsalterier och trankokerier, det första uppfört 1787. 1807 brann ett av verken ner och 1814 såldes resterna av det sista. De sista invånarna flyttade från Flatorna år 1822.

Lövön och Älgön sydost om Tjörn och mellan den stora ön och fastlandet hade åtskilliga anläggningar. På Klädesholmen och Koholmen söder om Tjörn fanns flera anläggningar, bland annat några ägda av göteborgsköpmännen Scott och Gordon. På Ängholmen i närheten av Klädesholmen fanns fyra salterier och två trankokerier ägda av Norrköpingshandelsmannen Christian Eberstein och anlagda på 1780-talet. Säbyö norr om Skärhamn på Tjörn hade sju mindre trankokerier.  I Mollösund och dess närhet på Orust fanns 11 anläggningar. På Tjörn, Orust och omkringliggande småöar fanns även anläggningar på andra håll. Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund hade ett större trankokeri ägt av handlanden Olof Westerling i Göteborg. Företaget Michael Kock & Söner från Uddevalla ägde flera trankokerier på Orust.

Andra göteborgsköpmän som ägde sillsalterier och trankokerier var bland annat Patrick Alströmer, Christian Arfwidsson & Söner, Low & Smith, Peter Svalin, Donald Edie, Anders Svalin, C. L. Göransson, Mårten Zachrisson, Johan D:son Wetterling, Samuel Dahlin, Johan Hult, Johan Bagge, Robert Crosswall, Fredrik Hummel, J. P. & N. Holterman, Jacob & Johan Williamsson, Johan Karl Böker, Sven Linhult, Anders Lesse, Lars Kåhre och Pehr Andersson.

Befolkningstillväxten i Bohuslän under den stora sillperioden var stor:

Under perioden 1749-1805 steg Sveriges folkmängd med 35%, Bohusläns med 53%. De olika socknarna i Bohuslän hade väldigt olika folkmängdsökningar. Rekordet slogs av Öckerö, som under tiden 1749-1805 ökade från 331 till 1780 invånare. Det är en ökning med 438%. Närmast efter kom Strömstad med 300% och Fiskebäckskil med 284%. Tanum var vid sillfiskets början, Bohusläns folkrikaste socken med 2590 invånare. De hade en folkökning med 44%, och det räckte inte till att behålla förstaplatsen, utan den intogs av Uddevalla med 3971 invånare medan Tanum hade 3739 invånare.

Under den största högkonjunkturen lär det ha varit 50 000 människor sysselsatta, förutom den fasta befolkningen. För att stimulera fisket ännu mer, betalade kronan de 10-15 första åren direkta och kontanta bidrag, både som ersättning för fiskeredskap och till beredning av den fångade sillen.

Ungefär 100 år senare kom nästa sillperiod, inte lika omskriven och inte lika stor. Den berörde inte lika många människor men innebar att fiskelägena i Bohuslän i flera fall blev större. Under denna period lades grunden till det svenska utsjöfisket genom att redskap som snörpvad började användas för sillfisket. Istället för trankokerier anlades stora olje- och guanofabriker under denna period. Av grumset gjordes under denna sillperiod gödsel som kallades guano. Men det är en annan historia som jag ska återkomma till.

Andra källor:

  • Eibert Ernby, Margareta Hvitfeldts Donation, vision och verklighet, 2006
  • Bengt Elling, Bokenäs och Dragsmark i gången tid, 1978
  • G. Brusewitz, Elfsyssel, 1864 (faksimilupplaga 1975)
  • Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, 2005
  • Marja Taussi Sjöberg, Släkten, pengarna och Caroline Gother, 2009
  • Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
  • Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
  • Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
  • CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, faksimilutgåvan 1977
  • H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia, 1919
  • G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
  • Ivan Lind, Göteborgs handel & sjöfart 1637-1920, 1923
  • Carl A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden, 1935
  • Artur Attman, John Hall & C:s konkurs, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Ann-Marie Fällström, Kontinentalblockaden och de sociala förhållandena i Göteborg, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
  • Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
  • Karin Ågren, Etniska nätverk bland 1700-talets grosshandlare, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Christina Dalhede, Handelsböcker, kontaktnät, varor och krediter.., i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Magnus Andersson, Kreditförbindelser med utgångspunkt från Göteborg, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999