Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Schutz

Sillimport och sillexport på 1700-talet

Del 5 av 7 i serien Export på 1700-talet

I början av 1700-talet var det sillperiod i Norge med en kraftig ökning av fisket och exporten av sill:

Det norska sillfisket utvecklades kraftigt under första delen av 1700-talet och mängde sill som exporterades från norska hamnar ökade. Den största delen av sillen exporterades från Bergen och en kraftig ökning av den utskeppade sillen kan märkas. På 1690-talet låg exporten från Bergen på ungefär 15 000 tunnor årligen. Motsvarande siffror för 1720-talet var knappt 20 000 tunnor. På 1730-talet ökade exporten rejält med en topp år 1732 på 56 000 tunnor. På 1740- och 1750-talen upplevde det norska sillfisket goda tider. Toppnoteringar under de båda decennierna för Bergen var 143 000 tunnor år 1749 och 157 000 tunnor år 1756. Den näst största exporthamnen var Kristiansand med en högsta volym år 1756 om 75 000 tunnor. Exporten gick huvudsakligen till Medelhavsländerna och Östersjön. Viktiga destinationshamnar var Livorno, Marseille, Barcelona, Königsberg, Riga, Reval och Stockholm. Även till Amsterdam gick en hel del export när det holländska sillfisket vid denna tid hade sin höjdpunkt långt bakom sig.

Den helt avgörande betydelsen för framgångarna i det norska sillfisket var att vårsillen hade börjat komma in till kusten igen. Precis som i Bohusläns historia har det norska sillfisket på Vestlandet upplevt rika sillfiskeperioder. Den norska vårsillen försvann dock plötsligt i slutet av 1750-talet när sillperioden upphörde. Detta resulterade givetvis i minskade exportsiffror.

När den norska sillperioden upphörde började den bohuslänska sillperioden som kom att vara intill 1809. Svensk sillimport ersattes av sillexport från mitten av 1750-talet. Som mest uppgick importen av sill till omkring 50 000 tunnor sill per år på 1730- och 1740-talen. Medeltalet per år på 1740-talet var 34 000 tunnor och på 1750-talest första hälft fortfarande 33 000 tunnor salt sill. 1757 importerades enbart 2 000 tunnor.

Importen av sill kom på 1720-talet kanske främst från Nederländerna, 50% av all sill som transporterades genom Öresund kom därifrån med Norge stod för cirka 6% och Skottland för 29%. Därefter minskade Nederländernas betydelse medan Norges ökade. Av sillen som gick genom Öresund kom 44% från Nederländerna på 1730-talet, 12% på 1740-talet, 9% 1750-talet, 5% 1760-talet, 20% 1770-talet och 5% på 1780-talet. Motsvarande siffror för Norge var 32%, 75%, 55%, 12%, 6% och 2% medan Skottland stod för 15% på 1730-talet, 7% på 1740-talet, 2% på 1750-talet och därefter ingenting.

Svensk sill stod för ingenting fram till och med 1740-talet för att på 1750-talet utgöra 32% av all sill som transporterades genom Öresund, hela 81% på 1760-talet, 72% på 1770-talet och 90% på 1780-talet. Svensk sill tog alltså totalt över markanden för salt sill i Östersjöområdet i slutet av 1700-talet.

Den svenska exporten berörde enbart Göteborg och de bohuslänska städerna Kungälv, Marstrand, Uddevalla och Strömstad medan svenska hamnar i Östersjön blev stora mottagningshamnar av svensk sill i likhet med andra länders Östersjöhamnar. 1754 transporterades 2 000 tunnor av den svenska sillen genom Öresund till svenska hamnar, 1755 16 000 tunnor och 1756 20 000 tunnor. Udner 1760-talet gick omrkign 60 000 tunnor per år till inhemsk konsumtion medan det på 1770-talet handlar om ända upp till 100 000 tunnor vissa år, 1787 handlade det om 130 000 tunnor och i början av 1800-talet om cirka 100 000 tunnor per år. Udner 1770-tale öakde dock inte transporterna genom Öresund till svensk hamnar, istället tycks sill ha förts direkt till Bergslagen från Göteborg som också tog över mer av järnexporten vid denna tid.

Från 1758 ökade exporten av svensk sill mycket snabbt, år 1764 utfördes 228 000 tunnor men under 1770-teltskedde en viss minskning så att endast omkring 150 000 tunnor exporterades per år. På 1780-talet ökade exporten igen med en topp 1783 på 303 000 tunnor. Därefter minskade sillexporten till endast 38 000 tunnor år 1800 och efter 1808 upphörde exporten i princip helt. 1809 var sillperioden över och Sverige blev därefter ånyo ett sillimporterande land. Tranexporten (tran kokades på sillrens från salterierna och sill som inte fick användning i salterierna) kom igång rejält lite senare än exporten av salt sill och var som största på 1790-talet med en topp på 61 000 fat år 1796. Därefter minskade exporten kraftigt och efter år 1800 förekom nämnvärd export endast enstaka år. 1809 var det definitivt slut även för tranexporten.

Exporten av sill förklarar hela den ökning av sjöfarten på Sverige som kan ses i slutet av 1700-talet och många av de stora sillexportörerna blev också stora redare och delägare i varv och annat. Dessutom var de i många fall också stora saltimportörer. Värdemässigt var tranexporten och sillexporten ungefär jämbördiga på 1790-talet medan sillexporten dessförinnan var värdemässigt viktigare. 1795-96 var tran värdemässigt viktigare.Ii stort sett allt tran som producerades exporterades vilket inte gällde den salta sillen som vi sett ovan.

Göteborg stod för större delen av sillexporten, åren 1766–70 för 64% (i medeltal 89 000 tunnor per år)  medan Marstrand och Uddevalla dessa år stod för cirka 16 000 tunnor vardera per år.  Senare ökade de bohuslänska städernas andel av exporten i takt med att sillfisket flyttade norrut och med det också sillsalterierna:

År 1794, då de bohuslänska städernas export var som störst, stod Marstrand, Kungälv, Uddevalla och Strömstad tillsammans för 43,6 procent av länets export. Marstrand var den bohuslänska stad som hade störst sillexport, vilket till största delen beror på att många salterianläggningar låg inom dess tulldistrikt i skärgården norr om staden. 1790 hade Marstrand t ex med sina 71.950 tunnor 26,3 procent av länets export.

Göteborgs export gick under perioden 1766-70 till i huvudsak till Östersjöområdet (68% av exporten), med 20% av exporten till Storbritannien ( i stort sett bara till staden Cork på Irland), 5% till Madeira, 3% till Medelhavet och 4% till Väsindien. I Uddevalla och Marstrand dominerade Östersjöområdet än mer med 96% och 89% av exporten.

I Östersjöområdet var Danzig (inklusive Elbing) viktigast som mottagare med 21 % av exporten från Göteborg, 31% av Uddevallas och 30% av exporten från Marstrand.  Ryssland inklusive Baltikum spelade en större roll för exporten från Uddevalla (28%) och Marstrand (27%) än från Göteborg (13%). Preussen med hamnar som Königsberg, Memel och Stettin var mottagare av 23% av exporten från Uddevalla, 18% av exporten från Göteborg och 14% av exporten från Marstrand, Hamburg för 12% av Göteborgs export, 10% av Marstrands och 9% av Uddevallas.

Den sistnämnda staden hade mycket liten export till Storbritannien men 4% av exporten gick till Västindien. För Marstrands del gick 6% av exporten till Storbritannien medan 3% gick till Västindien. Exporten till Cork på Irland (del av Storbritannien på den tiden) lastades om för vidare befordran till Västindien. Totalt gick alltså omkring 30% av exporten från Göteborg, 9% av Marstrands och 5% av Uddevallas export under perioden 1766-70  till föda på slavplantager i Västindien och Madeira. Slavplantager för sockerproduktion.

Under 1770-talets sista hälft tycks endast 25% av Göteborgs export ha gått till Östersjön (inkluderar även Hamburg och Bremen) och en större andel alltså till slavplantager. 1789-1805 var andelen ungefär 60%.

Under vissa årtionden på 1700-talet var sill den efter järn största exportvaran rent viktmässigt och den värdemässigt tredje största exportvaran efter te och järn fram till första halvan av 1780-talet då sillen och tranet blev viktigare än tesmugglingen till Storbritannien.

Tranexporten gick i större utsträckning än sillen västerut, först halvan av 1760-talet gick 17% västerut, 1770-talets första halva 67%, 1781-85 36%, 1791-95 37%, 1801-05 3%. Precis som för sillen avviker 1770-talet då huvuddelen av exporten går västerut. För Göteborgs andel av exporten gäller en liknande fördelning av vart den gick. Tranet gick dock till delvis andra hamnar i de olika områden, i öst främst till Stettin, Stralsund och Hamburg, i väst främst till Amsterdam, Bilbao och Frankrike.

Sill-  och tranexportfirmorna var delvis de samma i olika städer längs med kusten och därför underskattas den export som firmorna stod för oftast eftersom nästan all forskning bara utgår från exporten från Göteborg.

Men man kan säkerligen utgå från att de största producenterna oftast också var de största exportörerna, Det handlar om sådana handelshus och firmor som Koch i Uddevalla, Ekman i Göteborg (med export från Göteborg och Uddevalla), Arfvidsson & Söner (Göteborg), Oterdahl (Göteborg och Marstrand), Peter Svalin (Göteborg, Marstrand, Uddevalla), Andersson & Wohlfahrt (Göteborg), Jonas Kjellberg (Göteborg, Marstrand), Wetterling (Göteborg), Busck i Uddevalla, Schutz (Göteborg, Marstrand), Olof Westerling (Göteborg, Marstrand). De flesta ovan de ovan nämnda var också tranexportörer men det fanns också firmor som hade liten export av sill , men stor export av tran som exempelvis C.H. Åkerman (Marstrand, Göteborg), Anders Lesse (Marstrand), Sven Linhult (Marstrand). Holterman & Böker och Lars Kåhre för att nämna några. Andra viktiga firmor var Low & Smith, Robert Crosswall och Gavin, sannolikt med sin huvudsakliga export till Storbritannien och Cork.

Arfvidsson & Söner var länge störst när det gäller sillexporten västerut från Göteborg, 1770 stod firman för 14% av hela exporten från Göteborg och ungefär 25 % av stadens export till Cork samt lite mer än 10% av direktexporten till Västindien. Under 1790-talet stod Peter Ekman för 5-10% av Göteborgs export av salt sill beroende på år samt för mellan 8 och 17% av tranexporten under samma tid.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

Advertisements

Samuel Schutz

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Flera av hans söner blev mycket framgångsrika. En av dem var nedan nämnde Jacob Schutz. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756). Peter Bagges fru Anna Christina Thorsson (1711-79) var i sin tur dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och dennes första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstående personer med samma efternamn. Jacob Schutz fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78).

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Samuel Schutz var därmed en av Göteborgs viktigare exportörer av salt sill och tran. Dessutom en stor importör av salt och spannmål. Sillen exporterades i huvudsak till Östersjöomårdet och spannmål tog man som returlast. Salt importerades från Portugal för att användas i sillhanteringen. Under 1780- och 1790-talen hörde Samuel Schutz till Göteborgs större importörer. Värdemässigt var Samuel Schutz den fjärde största importören i Göteborg år 1790.

G.B. Santesson & Söner

Gustaf Bernhard Santesson (1739-1790) grundade firman G.B. Santesson, senare G.B. Santesson & Söner. Firman var en av de största redarna i Göteborg samt ägde sillsalterier och trankokerier. Han var gift med Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), dotter till grosshandlaren Harder Matzen (1715-1806).

Paret Santesson var herrnhutare och sände därför sin son Berndt Harder Santesson (1776-1862) uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Slesvig (Danmark). År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal hjälpa mamman att sköta den stora firman. Modern ägde då firman, som drevs vidare under samma namn, tillsammans med en man vid namn Bredberg. Senare tog sonen över firman tillsammans med Anders Magnus Prytz (1775-1837).

Berndt Harder Santesson1773 fick John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Niclas von Jacobsons sockerbruk ett eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare, 1783-95 ägdes det av Samuel Schutz, och därefter av J. D:son Wetterling tillsammans med Peter Ekman (III) och G.B. Santesson & Söner, producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 1813 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg, nu med Peter Wilhelm Berg som ägare vid sdian av Santesson & Söner. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen och det ägdes då liksom vid branden 1808 enbart av G.B. Santesson & Söner. År 1810 har bruket återigen den största produktionen av alla Göteborgs sockerbruk. 1817 lades sockerbruket ner. Som en följd av ägandet i sockerbruket var också den Santessonska firman en av Göteborgs största importörer år 1800 med en import till ett värde av 15 800 dsm.

Firman G.B. Santesson & Söner var som nämnts också stor ägare av sillsalterier och trankokerier, 1806 köptes Arfvidssons (tidigare Cahmans) anläggningar vid Röda Sten (inklusive grytgjuteri). Dessutom ägde firman sen tidigare ett skärgårdsverk, Ängholms udde, vid Bovik på Björkö, Röskärs skärgårdsverk invid Hälsö (ägdes av B.H. Santesson tillsammans med A.M. Prytz) och dessutom två större trankokerier på Tjörn som ägdes tillsammans med grosshandlaren Johan Bäck, Låka på Tjörn och Dannestan på Stora Askerön. Grytgjuteriet vid Klippan utvidgades väsentligt under tiden G.B. Santesson & Söner ägde det. Men 1815 såldes anläggningen till A.M. Prytz och 1823 lades verksamheten ner.

1802 grundade B.H. Santesson Årnäs bruk, ett glasbruk en bit norr om Kinnekulle. Detta bruk köptes senare av D. Carnegie & Co och egendomen (som inte är ett bruk sen länge) ägs idag av familjen Ekman. 1805 organiserade Santesson också Sveriges första sparkassa för arbetarna på Årnäs bruk. Förutom Årnäs bruk anlade han också Karlsfors alunbruk i närheten av nuvarande Skövde.

De största trankokeriägarna på 1700-talet

Del 17 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

När det gäller trankokeriägarna på 1700-talet kan man i motsats till när det gäller sillsalterierna få en uppfattning om de största ägarna på ett par olika sätt. Dels via antal ägda anläggningar, dels via antalet kittlar som fanns på dess anläggningar. Läget 1787 var sålunda följande vad det gäller antalet kittlar och antalet verk:

Alla dessa var göteborgare. Om vi ser till vilka som var största ägare av salterier får vi en liknande lista fast till stor del med andra namn. Här finns dock bara uppgifter om antalet salterier man ägt eller ägt andel i år 1787.

På bägge listorna återfinns Christian Arfvidsson & Söner, Peter Ekman, Jonas Kjellberg och Johannes D:son Wetterling. Två familjer från Uddevalla har också smugit sig in på listan, dessutom högst upp, familjen Koch och familjen Busck. Andersson & Wohlfahrt ägde ett av kustens absolut största salterier, Boviksudde på Björkö. Uddevallafamiljerna och Arfvidsson ägde främst lite mindre anläggningar men även några medelstora. Arfvidsson & Söner var vid denna tid i ekonomiskt bryderi och produktionen vid deras anläggningar låg helt nere eller var ganska blygsam.

Gullbringa säteri

Del 2 av 9 i serien Gods och gårdar i Bohuslän

Gullbringa säteri är beläget i Hålta socken utanför Kungälv. 1683 förvärvades gården av den året innan adlade Erik Gyllenberg (tidigare Bergh, ? – 1691), överinspektör och tullnär i Marstrand. Han fick gården som sätesgård, säteri. Vid hans död ärvdes gården av dottern Anna Maria Gyllenberg, gift med Fredrik von Köhler (-1723). Därefter gick godset i arv i denna familj intill 1772 då det såldes till grosshandlaren Samuel Schutz i Göteborg. Han var son till Jacob Schutz (1709-1772) som var direktör i Ostindiska kompaniet, borgmästare i Göteborg och kommerseråd. Samuel Schutz bodde aldrig permanent på Gullbringa.

1786 flyttade Margareta Christina Schutz (-1799), dotter till Samuel Schutz och Hans Henrik Clason (1750-1805) till godset. De gifte sig samma år och två år senare köpte de godset av fadern/svärfadern. Efter att Margareta Christina Schutz dött gifte Hans Henrik Clason om sig med Catharina Lovisa Brusewitz, dotter till C.G. Brusewitz, rådman i Göteborg.

Hans Henrik Clason var kapten i Ostindiska kompanet och genomförde 4 resor som det åren 1782 till 1794.

År 1806, ett år efter Hans Henriks Clasons död såldes säteriet till John Wendel som dog 1811 då godset såldes till hans svåger Bror Almfeldt. Vid sin död var Hans Henrik Clason i konkurs och försäljningen av gården framtvingades på grund av konkursen.

Gullbringa säteri 1930

Gullbringa säteri 1930. Foto: Bohusläns Museum/Erik Almqvist.

1926 köptes Gullbringa av Nils Krüger, son till arkitekten Ernst Krüger och Harriet Pineus. Nils Krüger dog 1947. Sonen Jan Krüger flyttade till gården tillsammans med sin fru år 1952. 1991 tog deras son Lennart Krüger över gården. Delar av ägorna är ett naturreservat.

Idag är delar av Gullbringa säteris mark centrum i en golfanläggning. Den började anläggas av Jan Krüger år 1964 och 1967 bildades Gullbringa Golf & Country Club (GGCC).

Andra källor: Bohuslän, Årsbok 1982.

Sillsalterier i Gbg – staden, Masthugget, Lundby och Majorna

Del 11 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Det nuvarande Göteborgsområdet var det område där de flesta sillsalterier faktiskt fanns under 1700-talets stora sillperiod. Många av dem fanns inne i själva den dåvarande staden som låg innanför vallgraven och murarna. Salterierna i själva staden var i jämförelse med de som låg längre ut längs älven och ute på öar i Bohuslän små.

Det allra största sillsalteriet innanför stadsvallarna drevs av firma Christian Arfvidsson & Söner tillsammans med stadsarkitekten Carlberg. År 1772 tillverkade man ungefär 950 tunnor sill där. Produktionen vid sillsalterierna varierade mycket över tid, från år till år kunde det gå från nästan ingenting till en stor produktion. Andra lite större salterier inne i Göteborg drevs av Joh. Nicolaus Anderson, Lars Thuringe, I.G. Ullman, Abraham Anderson, Ahlbom & Co, Lars Kullman, Hans Wolsardt, Kämnar Enander och Johan Buhrman.

I Masthugget fanns en rad sillsalterier, ofta i anslutning till masthamnar. Medelproduktionen vid dessa salterier uppgick sällan till mer 2 000 tunnor på ett år. Dessa salterier var alltså lite större än salterierna inne i staden. På 1770- och 1790-talen så ägde bland annat William Chalmers, Magnus Ahlrot, Westerling & WohlfahrtPeter EkmanSven KullmanNiclas MatzenKåhre & Co, John Hall & Co och Christian Arfvidson & Söner sillsalterier i Masthugget. Magnus Ahlrot var svärson till Niclas Matzen och en stor ägare av sillsalterier och trankokerier. Det var även svågern Anders Philip Oterdahl. Peter Ekman köpte ett sillsalteri vid Barlastkajen år 1780. Detta salteri låg då mellan John Christies och Robert Marshalls salterier. Förmodligen ägde även Åkerman ett salteri i Masthugget.

Ute i Majorna var sillsalterierna betydligt större än inne i staden och i Masthugget. Vid Gamla varvet nedanför nuvarande Stigbergstorget låg två sillsalterier redan 1772 och det större producerade över 4 000 tunnor saltad sill. Det andra var mindre men över tid så ökade detta produktionen medan det större minskade den. Vid mitten av 1780-talet producerades cirka 1 500 tunnor vid vart och ett av dem. Vid mitten av 1790-talet producerade de omkring 1 000 tunnor vardera. Huvudägare i det större salteriet var Anders Philip Oterdahl som vid sin död efterlämnade 221 968 riksdaler.

Majvikens salteri som låg ute vid Majnabbe producerade 6 000 tunnor salt sill år 1772 och mellan 3 000 och 4 000 tunnor per år under 1780-talet för att under 1790-talet i allmänhet producera under 3 000 tunnor per år. Fram till 1767 ägdes Majviken av Anders Gadd som då sålde anläggningen till George Bellenden & Co (då ägt av Jonas Malm och Martin Törngren) som efter några år sålde verksamheten till Samuel Schutz. Efter sillperioden köptes Majviken av Dickson & Co och blev då en brädgård och varv.

Bredvid Majvikens sillsalteri låg en annan större anläggning, Sillsalteriet och trankokeriet Majnabbe med en produktion av 8 000 tunnor salt sill och cirka 30  fat tran år 1772. Anläggningen minskade sin produktion därefter och producerade 1 000 till 3 000 tunnor sill och mellan 0 och 40 fat tran per år fram till början av 1790-talet. Lägst var produktionen i slutet av 1780-talet. Jonas Kjellberg övertog Majnabbeverket i början av 1790-talet och verksamheten expanderade därefter kraftigt. År 1792 producerades över 70 fat tran och ungefär 5 000 tunnor sill.  I slutet av 1790-talet hade produktionen minskat igen. Joans Kjellberg exporterade eller sålde all sill från Majnabbe i olika Östersjöhamnar. Riga, Reval (Tallinn) och Königsberg (Kaliningrad) var de viktigaste motttagarhamnarna.

Utanför Majnabbe, i viken låg sillsalteriet Kusten. Salteriet låg på tomter som ägdes av köpmännen Beijer, Beckman & Schutz, Grill & Bantin, Tontein (sannolikt Toutin) och Schutz. Salteriet drevs till en början av Schutz (sannolikt Johan Schutz), men tycks senare ha tagits över av Peter Bagge. Så småningom blev salteriet en del av verksamheten vid Varvet Kusten. Varvet Kusten anlades på initiativ av Peter Bagge och Fredric af Chapman år 1778 och då blev sillsalteriet en del av denna verksamhet. 1784 bildades bolaget Nya Skeppsvarvet Kustenmed G.J Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, Anders P. Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, Peter P. Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl som ägare. Kustens sillsalteri var Majornas minsta med en produktion av 400 tunnor per år.

1761 anlades ett sillsalteri strax väster om Älvsborgs slott i nuvarande Klippan där vallgraven hade mynnat ut i älven. Det tycks ha anlagts av Johan Schutz år 1761. Strax invid anlade han och Volrath von Öltken därefter ett glasbruk. Glasbruket lades ner 1769 men sillsalteriet fortsatte någar år till. 1772 producerades över 4 000 tunnor salt sill, men från 1773 och under 1780-talet var salteriet endast sporadiskt i bruk för att återstarta 1796 igen.  Då var Carl Bagge ägare till anläggningen och årsproduktionen av salt sill var cirka 2 000 tunnor.  Glasbruket lades ner 1803. 1808 köptes hela anläggningen av A.R. Lorent som anlade ett sockerbruk och ett bryggeri på platsen. 1836 köptes denna verksamhet av David Carnegie Jr och 1841 övertogs verksamheten av D. Carnegie & Co.

Strax intill glasbruket och glasbrukets silllsalteri låg Gamla slottets silllsalteri. Det låg där Novotel ligger idag. Detta sillsalteri ägdes under i stort sett hela sin existens av J.C. Böker, men såldes 1798 till Erskine & Co. 1772 var produktionen över 3 500 tunnor. Produktionen minskade över tid, på 1780-talet producerades cirka 3 000 tunnor salt sill per år, på 1790-talet 1 500, år 1800 strax över 2 000.

I Majorna fanns ytterligare ett sillsalteri som i likhet med Majnabbe också hade trankokeriverksamhet. Detta skärgårdsverk uppfördes av Johan Cahman i början av 1750-talet. 1761 anlade han också ett gjuteri intill för att gjuta grytor till trankokerier. År 1772 såldes anläggningen (salteri såväl som gjuteri) till Christan Arfvidson & Söner och samma år producerade sillsalteriet nästan 9 000 tunnor sill och produktionen förblev stor under 1770-talet. Magnus Ahlrot tycks också ha 1/6 av skärgårdsverket liksom von Gegerfelt. Ungefär 40 fat tran producerades 1792. Därefter minskade produktionen vid verket till omkring 3 000 tunnor salt sill och 20 fat per år på 1780-talet. I slutet av 1780-talet steg tranproduktionen kraftigt till 120 fat år 1790 för att sedan minska igen till omkring 5 fat per år. Under samma tid producerades 1 000 till 2 000 tunnor salt sill per år, men en ökning år 1800 till över 3 000 tunnor sill och 50 fat tran. Christian Arfvidsson dog år 1799 och verksamheten vid anläggningen minskade. 1806 såldes det hela till via en offentlig auktion till G.B. Santesson & Söner för att 1815 (då var sillsalteriet nedlagt) säljas vidare till A.M. Prytz. 1823 lades gjuteriet ner.

På  Hisingssidan av älven fanns också många sillsalterier och trankokerier. Det innersta var Sörhallen som låg på Sannegårdens ägor som på 1770-talet ägdes av J.A. Lamberg och hade en produktion av cirka 1 300 tunnor salt sill årligen samt omkring 10 fat tran. Kring år 1800 ska William Gibson och Adam Gavin Jr (förmodligen startades anläggningen 1805-1806 då Gavin då just förlorat sitt salteri på Känsö) ha startat upp ett sillsalteri vid Sörhallen igen och det kan därför antas att salteriet inte producerade något under 1780-talet.

Ett större salteri var Eriksberg som anlades år 1776 och till hälften ägdes av Magnus Ahlrot. Produktionen vid Eriksberg var stabil och låg kring 2 000 fat per år under hela tiden salteriet var igång. Trankokeriets produktion varierade lite mer med en topp på cirka 85 fat år 1790 och med en normalproduktion på omkring 20-30 fat under de flesta år.

Wettersvik var ett annat skärgårdsverk på Hisingssidan av älven med sillsalteri och trankokeri. Det anlades troligen på 1770-talet pch ägdes under hela sin existens av Christian Arfvidson & Söner. Troligen låg produktionen nere under delar av 1780-talet, förmodligen som ett resultt av de ekonomiska svårigheter den Arfvidsonska firman under denna tid hamnade i på grund av de spekulationer i järn som en agent, Karl Söderström, ägnade sig åt. Spekulationer som ledde till konkurs för firma Sahlgren & Alströmer samt problem för Christian Arfvidson & Söner.

Ett annat sillsalteri och trankokeri var Sandviken med en produktion av 1 500 tunnor salt sill år 1772, lite större produktion under 1780-talet, uppemot 2 500 tunnor vissa år och sen en minskning på 1790-talet igen till cirka 1 500 tunnor igen. De sista åren på 1790-talet producerades enbart omkring 500 tunnor salt sill per år. På 1770-talet låg tranproduktionen på 10 fat per år för att under 1780-talet och 1790-talet ligga på nästan 20 fat med en tillfällig topp år 1789-1790 med cirka 50 respektive 70 fat. Ägare av Sandvikens sillsalteri var  Hans Jacob Beckman. Enligt CRA Fredberg, Det gamla Göteborg,  besöktes Beckmans salteri av Gustaf III men det tycks vara en felaktig uppgift. Det salteri som ska ha besökts var Peter Ekmans på Ängholmen invid Bovik på norra Björkö.

Det sista salteriet på Hisingssidan av älven var Färjenäs. 1772 producerades 3 500 tunnor sill och 25 fat tran. I slutet av 1770-talet och på 1780-talet fanns ingen verksamhet vid anläggningen, men 1793 har produktion sav salt sill startats igen. Årsproduktionen låg därefter mellan 2 000 och 6 000 tunnor. Ägare till detta salteri var Martin Törngren och området användes för utrustning, upplag och tilläggsplats för Grönlandskompaniets fartyg. Den aktuella upplagan av Grönlandskompaniet fanns mellan 1774 och 1787 och det finns anledning att koppla sillsalteriets brist på produktion till existensen av detta kompani. Grönlandskompaniet producerade stora mängder tran (mellan 100 och 1 100 fat per år) under sin existens, men jag har inte hittat uppgifter om var detta gjorts någon stans.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1772 (tunnor) och ägare

  • Röda Sten, 8700, Christian Arfvidson & Söner, Magnus Ahlrot,
  • Majnabbe, 8000, G.C. Beyer (Beijer)
  • Majviken, 6000, Samuel Schutz
  • Wettersvik, 5300, Christian Arfvidson & Söner
  • Gamla varvet 1, 4300, A.P. Oterdahl
  • Glasbruket, 4200, Johan Schutz
  • Gamla slottet, 3700, J.C. Böker
  • Färjenäs, 3000, Martin Törngren
  • Magnus Ahlrot, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Niclas Matzen, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner Masthugget
  • Sandviken, 1500, Hans Jacob Beckman
  • Sörhallen, 1300, J.A. Lamberg
  • Gamla Varvet 2, 1000,
  • Christian Arfvidson, Göteborg, 900, Christian Arfvidson & Söner, Carlberg
  • Johannes Nicolaus Anderson, Göteborg, 800
  • Lars Thuringe, Göteborg, 700
  • I.G. Ullman, Göteborg, 700
  • Abraham Anderson, Göteborg, 500
  • Ahlbom & Co, Göteborg, 500
  • Varvet Kusten, 400
  • Lars Kullman Göteborg, 400

Christian Arfvidson & Söner är utan tvekan den friam som producerar mest salt sill i Göteborgsområdet på 1770-talet. Det är också känt att firman är den störste exportören från Göteborg under denna tid. På 1790-talet ser det annorlunda ut.

Sillsalterier i Göteborg, produktion 1796 (tunnor) och ägare. Hur produktionen såg ut inne i Göteborg vid detta tillfälle är för mig okänt.

  • Färjenäs, 6000, Peter Lamberg?
  • Majnabbe, 3200, Jonas Kjellberg
  • Glasbruket, 2800, Carl Bagge
  • Eriksberg, 2200, Nils Ahlrot ?
  • Wettersvik, 1800, Christian Arfvidson & Söner
  • Sandviken, 1800, Jacob Beckman
  • Majviken, 1400, Samuel Schutz
  • Gamla slottet, 1400, J.C. Böker
  • Gamla varvet 1, 800, A.P. Oterdahl
  • Röda Sten, 700, Christian Arfvidson & Söner, von Gegerfelt.
  • Gamla Varvet 2, 400 (1797)
  • Varvet Kusten, 400
  • Christian Arfvidson & Söner, Göteborg
  • William Chalmers, Masthugget
  • Westerling & Wohlfahrt, Masthugget
  • Peter Ekman, Masthugget
  • Kåhre & Co, Masthugget
  • John Hall & Co, Masthugget
  • Christian Arfvidson & Söner, Masthugget

Christian Arfvidssons dominans har helt försvunnit och nya stora sillsalterägare har tillkommit som exempelvis Peter Ekman och Jonas Kjellberg. Andra har försvunnit, oftast genom att de dött.

Sillen – havets silver

Sillfisket har gjort mången svensk rik och i praktiken skapat de bohuslänska fiskelägena som vi ser dem idag. Speciellt har rikedomar skapats och samhällen byggts undersillperioderna i Bohuslän, varav man känner till fyra stycken större från 1500-talet och framåt, 1556-1589,1660-1680, 1747-1809 (”stora sillperioden”), 1877-1906.

Speciellt är det under den stora sillperioden på 1700-talet som rikedomar skapas och grunden till finansdynastier och kapitalistisk utveckling startade. Bland de familjer som blev rika på sillfisket och sillhandeln kan ArfvidssonEkmanKjellberg, Hall, Bagge, Matzen, Schutz, Beckman, Beyer, Oterdahl, Santesson och Kåhre nämnas. En del av dessa blev finansdynastier, exempelvis Ekman och Kjellberg. Andras rikedomar försvann i spekulation, slöseri och misskötsel (ett exempel är familjen Hall) och andra ärvdes vidare av döttrar in i familjer med andra namn.

Under den stora sillperioden förändrades Bohuslän i grunden. Innan dess var det ett fattigt landskap och det hade blivit allt fattigare efter att det blivit svenskt på 1600-talet. Men så dök sillen plötsligt upp i norra Bohuslän på 1740-talet och lite senare utanför Göteborg och Marstrand:

Eftersom fisket bedrevs utan maskinella hjälpmedel så behövdes mycket arbetskraft. För att locka ut folk till den karga kusten, erbjöd staten bl a fri mark, fritt statligt timmer till husen och gynnsamma skatteförmåner. Folk strömmade ut till kusten och nya fiskelägen växte upp. När sillstimmen trängde långt in i fjordar, vikar och sund, gick det inte att använda de tidigare traditionella fiskeredskapen dvs sättgarn och drivgarn. Istället började man använda landvadar. Dessa lades ut med småbåtar och sedan stod man på land och tog hem vaden. Stora mängder sill saltades och för att täcka det stora behovet av salt, anlades salterier lite överallt i Bohuslän. I slutet av 1780-talet fanns ca 330 salterier i Bohuslän.

År efter år fortsatte sillen strömma in mot kusten i ofantliga mängder och för att kunna ta hand om all fångad sill, började man nu att även framställa tran ur sillen. De större trankokerierna var igång dygnet runt och ur skorstenarna vällde illaluktande svart rök. Från kokerier och från böndernas grumsgödslade åkrar, spreds också en fruktansvärd lukt och allt detta omvälvde det bohuslänska kustlandskapet. I Bohuslän fanns som mest ca 500 trankokerier.

För att producera tran gick det inte bara åt mycket sill, utan också stora mängder ved för att hålla trangrytorna kokande. Förbrukningen av virke till bostäder, magasin, båtar, bryggor, tunnor, tjära och som bränsle till tran- och saltkokning var enorm och kom att bli dödsstöten för stora delar av de redan tidigare hårt beskattade bohuslänska skogarna. Tran användes bl a som lysolja i tranlampor och för att impregnera kläder och stövlar.

Tidsgränserna för den stora sillperioden varierar lite i olika källor och skrifter och ofta anges 1753 som startår. Men slutåret tyck all var överens om. 1809. Sillen försvann från kusten igen, folk försvann, krogar, brodeller, salterier och trankokerier stängde. Väldigt få minnesmärken från denna tid finns kvar. Krogen på Rörö, i vilken släktingar till mig bor (min mor var fosterbarn och det är den släkten som äger och bebor krogen), är en av få kvarvarande byggnader från den stora sillperioden. I övrigt kan man hitta grumsedammar efter trankokerier och en del grunder på en mängd holmar och skär. Grumsedammar anlades för att inte släppa ut resterna från trankokningen, grumset,  i havet. Enligt boken 500 år av sillfeske av Rolf Eriksson (2011), en tidigare fiskare fanns det som mest exakt 336 salterier och 429 trankokerier. De flesta av trankokerierna fanns i södra Bohuslän, dvs från och med Orust och Tjörn söderut. 1781 var de fördelade enligt följande:

  • Göteborg, 3 st
  • Göteborgs fögderi 35 st
  • Inland, 27 st
  • Marstrand, 2 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 81 st
  • Sunnerviken, 63 st
  • Norrviken, 28 st
  • Strömstad, 1 st

1787 hade fördelningen av trankokerierna förskjutits norrut:

  • Göteborg, 4 st
  • Göteborgs fögderi 50 st
  • Inland, 66 st
  • Marstrand, 6 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 136 st
  • Sunnerviken, 108 st
  • Norrviken, 37 st

Sillsalterierna hade också en sydlig lokalisering, till en början mer sydlig och sedan med förskjutning norrut. 1761 stod Göteborg för 45,7% av produktionen av salt sill, Marstrand för 9,5% och Göteborgs fögderi för 19,2%. 1787 hade detta förändrats så att Göteborg endast stod för 4,8% men Göteborgs fögderi för 25,9%, Under samma period ökade andelen som producerad på Tjörn och Orust från 10,5% till 21,9% och produktionen i Inland från 10,0% till 21,8%. Ägarna av sillsaterierna var dock under hela perioden i huvudsak rika göteborgare följda av uddevallabor och marstrandsbor. 1786 var sillsalterierna fördelade enligt följande:

  • Göteborgs stad, 7 st
  • Göteborgs fögderi, 72 st
  • Kungälv, 8 st
  • Inland, 35 st
  • Marstrand, 33 st
  • Orust och Tjörn, 32 st
  • Uddevalla, 85 st
  • Sunnerviken, 21 st
  • Norrviken, 28 st

Noterbart är att det 1762 endast fanns fyra trankokerier längs med hela Bohuskusten.  De flesta av de små samhällen som växte upp kring skärgårdsverken, sillsalterierna och trankokerierna finns inte kvar idag. De övergavs i allmänhet direkt när sillen försvann Däremot finns de bebyggelsecentra där fiskarbefolkningen bodde, i allmänhet kvar.

Ägarna av trankokerierna var i allmänhet göteborgare, men relativt många ägdes av personer bosatta på landsbygden.

Huvuddelen av sillexporten från Göteborg och Bohuslän gick till Östersjöomårdet, men en del gick västerut, främst till hamburg och Bremen men även till Cork på Irland. Den sillen exporterades sannolikt vidare:

Den främsta destinationshamnen var Cork på södra Irland. Troligen exporterades sillen vidare till Västindien där den konsumerades av slavarna vid sockerplantagerna. Direktexport till Västindien förekom också i betydande mängder, liksom till Madeira där sillen förmodligen också användes som föda av sockerplantagernas slavar.

En av det störstexportörerna av sill västerut var Christian Arfvidsson, en grosshandlare med egna intressen i Västindien. Han exporterade huvudsakligen västerut i motsats till andra sillexportörer och stod 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg.

Bland större skärgårdsverk, dvs sillsalteri och trankokeri kombinerat märks Laurens Tarras och Anders Anderssons anläggning på ön Rammen, öster om Rörö, som uppfördes så sent som 1803. 1824 var hela anläggningen riven och den siste invånaren på rammen hade flyttat till Rörö.

En annan stor anläggning låg på Rörholmarna och Stensholmen norr om Brunskär och sydost om Klåverön. En av huvuddelägarna i den stora anläggningen som började anläggas på 1760-talet och senare omfattade minst tre trankokerier och fler sillsalterier, krog med mera var ägaren till Tofta herrgård, Christian Helmich Åkerman. En annan större ägare var Peter Ekman som totalt ägde 12 anläggningar. 1812 var hel anläggningen riven och huvuddelen av befolkningen avflyttad. De allra sista invånarna flyttade dock först 100 år senare, 1912. Så länge överlevde det lilla samhället på Rörholmarna som fiskeläge.

Även på Lilla Bastö, invid kusten öster om Rörö och söder om Brunskär låg också en större anläggning ärgd av CM Högström och anlagd 1791, först bara ett trankokeri, senare också ett sillsalteri. Bovik på Björkös östra sida hyste en annan större anläggning i slutet av 1700-talet. Även på västra Björkö, på Skarsviks holme fanns ett större verk, Salteriverket Marieberg, vars byggnader såldes och revs 1820. På Brunskär låg ett av de allra äldsta verken, ett sillsalteri med trankokeri anlagt redan 1757. Även på Flatorna mellan Rörö och Brunskär låg flera sillsalterier och trankokerier, det första uppfört 1787. 1807 brann ett av verken ner och 1814 såldes resterna av det sista. De sista invånarna flyttade från Flatorna år 1822.

Lövön och Älgön sydost om Tjörn och mellan den stora ön och fastlandet hade åtskilliga anläggningar. På Klädesholmen och Koholmen söder om Tjörn fanns flera anläggningar, bland annat några ägda av göteborgsköpmännen Scott och Gordon. På Ängholmen i närheten av Klädesholmen fanns fyra salterier och två trankokerier ägda av Norrköpingshandelsmannen Christian Eberstein och anlagda på 1780-talet. Säbyö norr om Skärhamn på Tjörn hade sju mindre trankokerier.  I Mollösund och dess närhet på Orust fanns 11 anläggningar. På Tjörn, Orust och omkringliggande småöar fanns även anläggningar på andra håll. Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund hade ett större trankokeri ägt av handlanden Olof Westerling i Göteborg. Företaget Michael Kock & Söner från Uddevalla ägde flera trankokerier på Orust.

Andra göteborgsköpmän som ägde sillsalterier och trankokerier var bland annat Patrick Alströmer, Christian Arfwidsson & Söner, Low & Smith, Peter Svalin, Donald Edie, Anders Svalin, C. L. Göransson, Mårten Zachrisson, Johan D:son Wetterling, Samuel Dahlin, Johan Hult, Johan Bagge, Robert Crosswall, Fredrik Hummel, J. P. & N. Holterman, Jacob & Johan Williamsson, Johan Karl Böker, Sven Linhult, Anders Lesse, Lars Kåhre och Pehr Andersson.

Befolkningstillväxten i Bohuslän under den stora sillperioden var stor:

Under perioden 1749-1805 steg Sveriges folkmängd med 35%, Bohusläns med 53%. De olika socknarna i Bohuslän hade väldigt olika folkmängdsökningar. Rekordet slogs av Öckerö, som under tiden 1749-1805 ökade från 331 till 1780 invånare. Det är en ökning med 438%. Närmast efter kom Strömstad med 300% och Fiskebäckskil med 284%. Tanum var vid sillfiskets början, Bohusläns folkrikaste socken med 2590 invånare. De hade en folkökning med 44%, och det räckte inte till att behålla förstaplatsen, utan den intogs av Uddevalla med 3971 invånare medan Tanum hade 3739 invånare.

Under den största högkonjunkturen lär det ha varit 50 000 människor sysselsatta, förutom den fasta befolkningen. För att stimulera fisket ännu mer, betalade kronan de 10-15 första åren direkta och kontanta bidrag, både som ersättning för fiskeredskap och till beredning av den fångade sillen.

Ungefär 100 år senare kom nästa sillperiod, inte lika omskriven och inte lika stor. Den berörde inte lika många människor men innebar att fiskelägena i Bohuslän i flera fall blev större. Under denna period lades grunden till det svenska utsjöfisket genom att redskap som snörpvad började användas för sillfisket. Istället för trankokerier anlades stora olje- och guanofabriker under denna period. Av grumset gjordes under denna sillperiod gödsel som kallades guano. Men det är en annan historia som jag ska återkomma till.

Andra källor:

  • Eibert Ernby, Margareta Hvitfeldts Donation, vision och verklighet, 2006
  • Bengt Elling, Bokenäs och Dragsmark i gången tid, 1978
  • G. Brusewitz, Elfsyssel, 1864 (faksimilupplaga 1975)
  • Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, 2005
  • Marja Taussi Sjöberg, Släkten, pengarna och Caroline Gother, 2009
  • Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
  • Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
  • Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
  • CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, faksimilutgåvan 1977
  • H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia, 1919
  • G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
  • Ivan Lind, Göteborgs handel & sjöfart 1637-1920, 1923
  • Carl A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden, 1935
  • Artur Attman, John Hall & C:s konkurs, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Ann-Marie Fällström, Kontinentalblockaden och de sociala förhållandena i Göteborg, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
  • Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
  • Karin Ågren, Etniska nätverk bland 1700-talets grosshandlare, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Christina Dalhede, Handelsböcker, kontaktnät, varor och krediter.., i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Magnus Andersson, Kreditförbindelser med utgångspunkt från Göteborg, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999

Beyer (Beijer) och Wengren

Gabriel Fredrik Beyer (1705-82) föddes i Vänersborg som son till Gabriel Andersson Beyer (-1705) och Elisabeth Svensdotter Wallman. Modern gifte senare om sig med den rike handelsmannen Nils Olof Wengren (-1744?). Med honom fick hon sönerna Olof Wengren (1707-) och Sven Wengren (1710-) som alltså var  halvbröder med G..F. Beyer.

1730 flyttade G.F. Beyer till Göteborg där han snart fick anställning i Ostindiska kompaniet. Han genomförde sammanlagt fem resor till Kanton som superkargör i Ostindiska mellan 1745 och 65 och tillhörde den lilla skara om 14 män som genomförde tre resor eller fler som förste superkarg. Med sina två fruar, Fredrika Dorotea Cock (1713-44) och Christina Sunnerberg hade han sammanlagt nio barn varav en son. G.F. Beyer köpte gården Kilandahult i Kilanda socken i Ale i början av 1750-talet och dit flyttade han med Christina Sunnerberg innan de var gifta och innan hon skilt sig från sin dåvarande man. På den tiden en skandal i Göteborg. Först 1755 gifte de sig efter att hon då fått skilsmässa från sin tidigare man.

Båda bröderna Wengren var rådmän i Göteborg. Sven Wengren var dessutom sekreterare i Svenska Ostindiska Kompaniet. Olof Wengren var först bokhållare hos Jacob Sahlgren och Birgitta Sahlgren samt sedan ägare av Thorskogs egendom och bruk i Västerlanda socken tvärs över älven från Lödöse. Olof Wengren var gift med Anna Katarina Maas. Deras son Sven Olof Wengren (1745-1818) var tolagsbokhållare (tolag var en slags tull) och ägare till Jonsered. Han var gift med Sofia Kristina Habicht. De hade sonen Carl Wengren (1775-1818) som var handlande.

G.F. Beyer, hans två halvbröder Wengren var tillsammans med kusinen Gabriel Andersson Beyer, borgmästaren David Pettersson och superkargören Fr. Habicht initativtagare till en liten grupp Swedenborgare i Göteborg

Sonen Gabriel Fredrik Beyer (1731-?) var handlande och delägare i den stora viktiga järnexportfirman Vincent Beckman & Co (då under namnet Vincent Beckman & Beyer). i firman var även hans svåger Samuel Schutz d.y. delägare. Hans fru var Clara Schutz (1738-95). Han var också riksdagsman samt delägare i Varvet Kusten och dess sillsalteri samt initiativtagare och delägare iGrönlandskompaniet.

Den äldre G.F. Beyers dotter Elisabeth Dorotea Beyer var gift med skeppsbyggmästaren Johan Fredrik Roempke, Magdalena Beyer (1734-1803) var först gift med superkargören Anders Gadd (1721-67) och andra gången med grosshandlaren, varvsägaren och brukspatronen Peter Bagge, Anna Maria Beyer (1740-) var gift med amiralitetslöjtnanten Karl Samuel Malm, Greta Stina Beyer (1749-) med brukspatron Adam Ericsson i Filipstad och Lovisa Dorotea Beyer (1753-) med med.dr. Peter Drös Pettersson i samma stad. Övriga döttrar var ogifta.

De rikaste i Göteborg på 1700-talet

De taxeringslängder och skattetabeller som jag sett i böcker och på nätet visar ganska bra i vilka familjer man kan hitta de rikaste i staden Göteborg under 1700-talet.

De 35 rikaste i Göteborg år 1715 var (namn, yrke, bostadsrote, fast förmögenhet, lös förm., sammanlagd):

  1. Gabriel Stierncrona, Ombudsman, Gbg 5:17, 6190, 119000, 125190
  2. Sebastian Tham, Assessor, Gbg 6:24, 10970, 106700, 117670
  3. Catharina Tham, Gripenstedts änka, Gbg 5:39, 5450, 103310, 108760
  4. Wollrat Tham, Göteborg 5:58, 6250, 56050, 62300
  5. Elisabeth Amija, Jungfru, Gbg 5:17 0, 60340, 60340
  6. Mathias Schildt, Göteborg 5:20, 3650, 52000, 55650
  7. Frantz Schröder, Rådman, Gbg 5:68, 5260, 47740, 53000
  8. Gerard von Öltken, Rådman, Gbg 5:59, 3710, 45815, 49525
  9. Nils Pehrssons (Sahlgren) änka, Gbg 4:118, 4400, 35500, 39900,
  10. Olof Pehrsson (Ekmark), Göteborg 4:117, 3220, 34500, 37720
  11. Johan Anders Olbers, Göteborg 5:72, 4030, 30200, 34230
  12. Hans von Gerdes, Borgmästare, Gbg 5:61, 5560, 28150, 33710
  13. Lars Hansson Liedgren, Göteborg 6:52, 3480, 25000, 28480
  14. Anders Nillsson, Göteborg 5:23, 4520, 21000, 25520
  15. Åke Håkonsson, Bokh. sterbhus, Gbg 6:52, 2500, 21000, 23500
  16. Hans Coopman, Göteborg 4:115, 4250, 18130, 22380
  17. Christoffer Liedberg, Göteborg 4:68, 5380, 14720, 20100
  18. Hans Wennerstierna, Kommissarie, Gbg 3:21, 3470, 15000, 18470
  19. Jacob Bornander, Göteborg 8:69, 2400, 16000, 18400
  20. Mathias Asmunds änka, Göteborg 2:6, 4030, 13600, 17630
  21. Peter Tillroth, Överinspektör, Gbg 5:52, 10980, 6420, 17400
  22. Hans Olofsson Ström, Göteborg 5:25, 3020, 13200, 16220
  23. Abraham Petersen, Göteborg 5:34, 4580, 11600, 16180
  24. Cornelius Thorson, Rådman, Gbg 5:73, 4030, 12000, 16030
  25. Johanna Schröder, Madame, Gbg 5:18, 4020, 12000, 16020
  26. Wilhelm Uthfall, Rådman, Gbg 5:40, 450, 15000, 15450
  27. Friedrich Krantz, Göteborg 5:27, 4000, 10000, 14000
  28. Adelheid Tornton, Madame, Gbg 5:62, 4000, 9000, 13000
  29. Mårten Edenberg, Göteborg 5:13, 5220, 6800, 12020
  30. Carl G. Mörner, Guvernör, Gbg 5:54, 0, 12000, 12000
  31. Johan Casper Habermann, Göteborg 5:22, 1450, 10000, 11450
  32. Hugo Hamilton, Generalmajor, Gbg 5:26, 0, 10670, 10670
  33. Berndt Örtegreen, Göteborg 4:42, 2600, 8000, 10600
  34. Wilhelm Silentz, Borgmästare, Gbg 5:10, 6150, 4000, 10150
  35. Hans Calmes arvingar, Göteborg 4:111, 2600, 7500, 10100

De flesta av ovanstående var handelsmän av olika slag. En del av dem var intressenter i kaperiverksamheter (ex. Sebastian Tham, Hans Wennerstierna, Habermann, Cornelius Thorsson och Berndt Örtegren), andra var fabrikörer som exempelvis Hans Coopman och Johan Anders Olbers och en del var redare. Många var nära släkt med varandra och de allra rikaste var alla nära släkt med och/eller arvtagare till David Amija (II) och/eller med Sebastian Tham.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1750, dlr smt

Niclas Sahlgren, 550
Zach. Zachrisson, 350
Niclas Jacobson, 200
Gustaf Cahman, 150
Johan F. Bruuns, 145
William Chalmers, 120
Christian Arfvidson, 120

Cahman var industriidkare vid Klippan, Niclas Jacobson sockerbruksägare, Niclas Sahlgren var delägare i Ostindiska Kompaniet. Vid denna tid var William Chalmers ännu inte engagerad i Ostindiska Kompaniet.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1760, dlr smt

Niclas Sahlgren, 650
Beckman, Beyer & Schutz, 650
Johan Cahman, 600
Christian Arfvidson, 550
Wilson & John Hall, 300
Johan F. Bruuns, 220
Robert Hall, 220

John Wilson och John Hall var engagerade i Ostindiska Kompaniet och i järnexport, Beckman, Beyer och Schutz handelsmän och varvsägare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1770, dlr smt

Christian Arfvidson, 450
Beckman, Beyer & Schutz, 275
Erskine & John Hall, 275
Niclas Sahlgren, 200
Johan (John) Cahman, 200
Thomas Erskine, 200
W. Williamsson, 200

Vid denna tidpunkt varChristian Arfvidsson en ledande sillsalteriägare samt stor delägare i Ostindiska Kompaniet.  John Hall var nu även delägare i Ostindiska Kompaniet, William Williamsson var bryggare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1780, rdr banco

Christian Arfvidson, 100
Patrik Alströmer, 83:16
Erskine & John Hall, 75
David Johnstone, 33:16
Samuel Schutz, 30
G.F. Beyer, 30
Martin Holterman, 25

Patrik Alströmer var en av Niclas Sahlgrens arvtagare och Delägare i Ostindiska vilket också Martin Holterman, G.F. Beyer, Thomas Erskine och John Hall var. Samuel Schutz var varvsägare och sillsalteriägare.

1797 var John Hall den allra rikaste följd av några andra framgångsrika handelsmän och investerare i sillnäringen (bevillning):

  1. John Hall 885
  2. Niklas Arfvidsson 102
  3. Anders Oterdahl 54
  4. Samuel Schutz <50
  5. Bernhard Wohlfahrt <50
  6. Lorentz Peterson <50
  7. Anders Andersson <50

John Hall hade Göteborgs framgångsrikaste handelshus med  mer än hälften av järn- och brädexporten vid denna tidpunkt. Näst störst var den Arfvidsonska firman som också var stadens största sillexportör under lång tid. Även de andra på listan var stora sillexportörer. Anders Andersson hade tidigare varit delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet men var nu främst sillsalteri- och trankokeriägare. Senare var han delägare i bolaget Andersson & Wohlfahrt.

1806 var de 35 högst beskattade följande (statlig bevillning i riksdaler):

  1. Niclas Björnberg 579
  2. David Low 206 (Low & Smith)
  3. Laurens Tarras 182
  4. Niklas Oterdahl 135
  5. E.A. Broms 126
  6. A. Wallerius 113 (kusin till Gustaf Henrik Ekman)
  7. R. Santesson 103
  8. Gustaf Henrik Ekman 102
  9. Jonas Kjellberg 98
  10. Z. Roos 97 (kusin till Peter Militz)
  11. G. Borgert 94
  12. A.M. Lundgren 94
  13. J.C. Bauck 86
  14. T. Kennedy 85
  15. L. Levgren 81
  16. O. Bredberg 74
  17. P.G. Geijer 73
  18. C. Hedman 62
  19. O. Beckman 54
  20. L.E. Magnus 52
  21. W. Gavin 51
  22. J. Dahl 50
  23. J. Lamberg 47
  24. L. Jacobsson 36
  25. P. Wennerholm 34
  26. Z. Wideberg 34
  27. D. Carnegie 31
  28. J. Smith 31 (Low & Smith)
  29. J.  Jungqvist 28
  30. P. Melin 27
  31. S.P. Malm 27
  32. N. Malm 16
  33. S. Arfwidsson 14
  34. G. Bergendahl 14
  35. W. Gordon 14 (Scott & Gordon)

De flesta av de rikaste 1806 var handelsmän med intressen i sillnäringen men en del var handelsmän och fabrikörer av annat slag. Niklas Björnberg var spannmålshandlare och bränneriidkare. Low & Smith, Niklas Björnberg, Malm och en del andra var stora järnexportörer osv. Familjerna Ekman och Kjellberg med intressen i sillnäringen och järnexporten är nu representerade för första gången.

1807 var Niklas Björnbergs bevillning 566, John Halls 483, Anders Arfvidsson & AP Fröding 167 samt Low & Smith 162 riksdaler.

1810 såg listan ut på detta vis:

  1. Niclas Björnberg 1423
  2. Carnegie & Lamberg 502
  3. W.M. Leman 450
  4. Alex. Barclay 450
  5. Laurens Tarras 439
  6. Holterman & Söner 358
  7. Malm & Söner 341
  8. A.R. Lorent 300
  9. Low & Smith 292
  10. JBN Santesson 250
  11. G.H. Ekman & Co 242
  12. Andersson & Wohlfahrt 204
  13. A.P. Oterdahl & Son 201
  14. Ostindiska kompaniet 200
  15. G.P. Borgert 200
  16. Fred. Willerding 200
  17. Lewin Jacobsson 200
  18. J.C. Bauck 175
  19. John Halls dödsbo 159
  20. Jacob Sahlgren 150
  21. L.E. Magnus 150
  22. John Benecke 127
  23. Joh. Fr. Homeyer 126
  24. Jonas Kjellberg 126
  25. Salomon Heyman 125
  26. Zach. B. Roos 125
  27. William Worrau 120
  28. Rob. Dickson 120
  29. G.B. Santesson 120
  30. Kennedy & Åberg 112
  31. Hedman & Arfvidsson 102

1810 var ett år när sillen redan försvunnit och de flesta på listan är fortfarande sådana som tjänat sin pengar på sill, men det är också stora järn- och brädexportörer liksom handlande i textilvaror. För första gången har en person ur familjen Dicksom också dykt upp på listan över de högst beskattade. 1814 var listan över de 18 mest beskattade delvis samma som 1806 (bevillningssumma):

  1. Niclas Björnberg 6107
  2. Laurens Tarras 1998
  3. W:m Berg 1822
  4. L. Jacobsson 1788
  5. Rob. Dickson 1659
  6. G.N. Borgert 1551
  7. Sam. Arfwidsson 1518
  8. W.M. Leman 1455
  9. M.E. Delblanco 1344
  10. B.H. Santesson 1325
  11. Johanna Fröding 1278
  12. G.H. Ekman 1273
  13. E. Vallentin 1179
  14. D. Carnegie 1060
  15. Jan Lamberg 1058
  16. O. Beckman 1031
  17. L.E. Magnus 1025
  18. N. Malm 1008

Detta var i slutet av kontinentalblockaden och det är tydligt hur den spekulativt inriktade spannmålshandlaren Niklas Björnberg kunna berika sig under denna period. Han var också direktör och delägare i den lönsamma 5:e oktrojen i Ostindiska kompaniet.

Johan Henrik Rosenschütz

Son till en av Göteborgs större handels- och affärsmän adlades Johan Henrik Rosenschütz för sin faders förtjänster.

Johan Henrik Rosenschütz och hans första fru bodde i huvudstaden några år, för de tyckte att Göteborg var i bonnigaste laget. När Rosenschütz återkom till Göteborg hade han fortfarande kvar en del av fadersarvet att sätta sprätt på. Han köpte då Liseberg från arvingar till Johan Anders Lamberg och Elizabeth Söderberg. Året var 1793 och Rosenschütz var bara 30 år, men hade hunnit med åtskilliga häpnadsväckande bravader. Till exempel hade han lyckats bli portförbjuden på alla Gustav III:s fester på slottet i Stockholm.  Han ägnade inte mycket tid åt Liseberg, hittade en ny fru i Borås 1798, men snart övergav han både henne och Liseberg och flyttade till Marieberg, nära Kungälv.

CRA Fredbergs Det Gamla Göteborg beskriver Rosenschütz och hans liv på ett målande sätt:

Axel Roos dog den 14 december 1765, men hade dessförinnan, eller år 1750, överlämnat Marieberg till den bekante direktören i Ostindiska kompaniet Magnus Lagerström — en fint och vetenskapligt bildad man, vars namn hade bästa klang i 1700-talets göteborgsliv.

Han förskönade ansenligt egendomen, men överlämnade den snart till en annan göteborgsmagnat Johan Olbers, svärfadern till borgmästaren Jacob Schutz. Genom arv kom den således i familjen Schütz’ ägo och genom borgmästaren till hans son.

Det var alltså en förnäm gammal herregård Johan Henrik Rosenschütz drog in på, när han tröttnat på göteborgslivet. Rankegården, som stället benämndes av allmogen efter dess förste ägare, hade ju minnen av tvenne landshövdingar och tre köpmansmagnater!

På Marieberg inrättade Rosenschütz sig som en furste och uppförde ett kastell i medeltida manér, bestyckat med laddade malmkanoner. Här gick det fullt militäriskt till. Utanför manbyggnaden stod uppställd en rad gevär, där en karl i någon slags märkvärdig uniform marscherade med musköt på axeln. Och vid alléns ändpunkt gick en annan framför ett vakthus, där alla, som ämnade sig fram till huvudbyggnaden, hejdades eller anhöllos.

Varje morgon klockan fyra och varje afton klockan nio sköts salut från kastellet, medan två trumslagare slogo revelj och tapto. Rosenschütz i egen hög person kallades kommendant. Och underbefälhavare för bönderna, som emellanåt framkallades till militära övningar, var ställets inspektor -— med löjtnants titel.

Inomhus gick det icke mindre högtidligt till. Allt skulle vara kungligt. Rummen voro prydda med förgyllningar och sidentapeter, överallt mötte lakejer i kungligt livré — verkligt kungligt, emedan Rosenschütz tidigare, under sin Stockholmstid, mot kontanter förvärvat sig rättighet att kläda sina tjänare så. Och när majoren gick till bords, stodo lakejerna i giv-akt-ställning, medan han själv uppassades av negrer, klädda i turkisk dräkt.

Den ena festen avlöste den andra, med de besynnerligaste upptåg och tokerier. Och som ett vittnesbörd om Rosenschütz’ vanvett kan nämnas, att han, när han väntade främmande från Göteborg, lät beströ vägen till Marieberg med hela laster — salt. Och att han mitt i sommaren hämtade gästerna i slädar.

Till historien hör ock, att Rosenschütz på Marieberg höll ett fullständigt harem. Sultanatet hade inte annars gjort skäl för namnet. Seraljen rekryterades med ett tiotal unga flickor, särdeles från Göteborg, vilka ditlockats med guldet som lockbete, än med list, än med våld. Och väl ditkomna var det, så sträng som bevakningen var, inte lätt att komma därifrån.

I ett par årtionden lyckades denne “ädling” bevara sin vulgära glans. Men sedan var det slut. Av rikedomen, som efter våra begrepp om penningvärde kunde räknas i millioner, fanns år 1809 intet kvar. Då runno de sista dropparne av det Rosenschütz’ska guldet ut. Floden var tömd, kvar endast minnet av ett namn, som förlöjligat gick till eftervärlden.

Från Göteborg flyttade Rosenschütz till Stockholm, där han levde till 1828. I sitt sista äktenskap hade han två barn, en son och en dotter. Själv slöt han i armod på ett av huvudstadens fattighus. Sonen dog redan 1815, men dottern överlevde fadern, fick titeln stiftsfröken och gifte sig med en sidenkramhandlare.

Utdrag ur CRA Fredbergs Det Gamla Göteborg