Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Säveån

En guide till Göteborgs stadsdelar – Gamlestaden och Marieholm

Gamlestaden heter så för där låg den gamla staden, Göteborgs föregångare, Nya Lödöse (Nylödöse, Nylöse).

Nya Lödöse grundades den 17 augusti 1473. Befolkningen i Lödöse (Gamla Lödöse) flyttades successivt till området kring Säveholmen vid Säveåns utlopp i Göta älv (kring nuvarande hållplatsen Gamlestadstorget) för att undgå den norska kontrollen och beskattningen vid Kungälv. Någon ny försvarsanläggning behövde inte byggas i Nya Lödöse, eftersom borgen Älvsborg fanns vid älvmynningen.

I december 1507 brändes staden av danskarna under Henrik Krummedige vilket föranledde diskussioner om att befästa staden. I början av fastan år 1526 besökte Gustav Vasa Nylöse och utfärdade i samband med detta ett privilegiebrev som bland annat betonade vikten av detta. För att stärka Nylöses ställning upphävde kungen samtidigt Gamla Lödöses stadsprivilegier. I maj 1542 var kungen och borgarna överens om att staden skulle flyttas ut till Älvsborgs slott, men Dackefejden kom emellan. Efter upprorets slut, tog kungen i augusti 1543 upp ämnet på nytt med både ståthållaren på Älvsborg och med nylösingarna själva. Fram till sommaren 1545 var borgarnas motstånd mot en flytt fortfarande betydande, då de började oroa sig för stadens säkerhet vid ett fientligt anfall. Även Lindholmen diskuterades som en alternativ plats för den nya staden.

En flytt till Älvsborgs slott kom också till stånd och en liten stad, Älvsborgsstaden, växte från 1547 fram i det nuvarande Klippan. Sedan Älvsborgsstaden 1563 förstörts av danskarna i samband med det Nordiska sjuårskriget, fick stadsborna återvända till Nya Lödöse.

Kvibergs by med åker, äng, skog blev så småningom stadens egendom liksom vissa rättigheter fiske i älven. I samband med att rikets råd beviljade namnbytet till Nylöse fick staden dessutom Härlanda by i förläningen, eftersom staden ansågs behöva mer mark.

1599 hade Nylöse 155 borgare ”nordan ån” och 108 borgare ”sunnan ån”, vilket motsvarade en befolkning på 1 300-1 600 invånare. I storlek var detta jämförbart med dåtidens Kalmar och Söderköping Vi samma tid bodde det kring 200 personer i en liten stad vid Älvsborgs slott.

Trots upprepade befallningar om befästningars uppförande kom borgerskapet i Nylöse inte långt med den enkla jordvall, som de började anlägga kring staden. År 1611 uppförde Jesper Mattsson Krus en skans utanför Nya Lödöse söder om ån, och sedan fullbordades äntligen graven omkring staden, varefter ett danskt anfall framgångsrikt slogs tillbaka. Allert von Sittman var borgmästare i Nya Lödöse vid tiden för anfallet.

I januari 1612 intogs dock Nya Lödöse av kung Kristian IV:s trupper och befästes, men återtogs 27 februari av Krus och brändes. Efter freden fick inte borgarna återuppbygga sina hus; de skulle flytta till Brätte eller Alingsås eller ”annorstädes hvar de kunde”. 1619, då Älvsborg återlämnats till Sverige av danskarna, börjades dock återuppbyggandet, men 24 februari 1624 beslöt Kungliga Majestät, att Nya Lödöses borgare genast skulle flytta till det nyanlagda Göteborg och platsen där den forna staden hade legat kom med tiden att kallas och heta Gamlestaden.

Från 1624 blev Härlanda och Kvibergs byar därför delar av den nya staden Göteborg. Platsen för Nya Lödöse blev landerimark och på stadens områden söder och norr om Säveån fanns landerier som Mariedal (Gamlestaden), Marieholm, Waterloo samt Kristinedal och Ånäs söder om ån. Öster om, i Kviberg, låg Bellevue, Kvibergsnäs och Kviberg.

nya_lodose

Detalj ur karta från 1880, Regionarkivet GIV 74b. På kartan syns exempelvis landerierna Ånäs, Marieholm, Kristinedal och Waterloo samt resterna av Ny Lödöses vallgrav vilken löper i en halvcirkel kring Gamlestaden.

Kristinedals landeri och Ånäs landeri (vars ägor låg väster om Kristinedals) kom att bli ett tidigt centrum för Göteborgs industrialisering. Kristinedals ägor tycks ha omfattat höjderna i Bagargården som en del kallar Strömmensberg.

Landerierna Ånäs och Kristinedal hamnade i familjen Sahlgrens ägo på 1930-talet på marken som tillhörde Ånäs anlades ett sockerbruk år 1730 efter att bröderna Jacob Sahlgren och Niclas Sahlgren året innan fått ett privilegium för att driva ett sockerbruk. Sockerbruket var en av Göteborgs första stora industrier och fortsatte med produktionen fram till och med 1835. Efter Jacob Sahlgrens död övertog hans änka Birgitta Sahlgren rörelsen och från 1771 drevs företaget av hennes arvingar. Åren 1822-1828 ägdes sockerbruket av N. Björnberg och därefter till 1832 av hans arvingar. Under åren 1833-35 innehades bruket av firman Dimberg & C:o. Därefter upphörde verksamheten.

Familjen Sahlgren med ättlingar ägde landeriet ända till 1843, då de anhöll om att få dela landeriegendomen i två lotter. Den första av dessa, bestående av sockerbruksbyggnaden och trädgården avyttrades 1843 till A. Barclay & Co. Sedan besittningsrätten under de följande årtiondena ofta skiftat, inlöste staden landeriet år 1874. Sockerbruksbyggnaden från 1729, vid Säveåns södra strand, övertogs 1854 av Rosenlunds spinneri, i vilket A. Barclay & Co var delägare, och inreddes till bomullsspinneri, Gamlestadens fabriker, som först var en filial till fabriken vid Rosenlund.

Textilfabriken kom att ge upphov till Svenska Kullagerfabriken AB (SKF) som anlade en stor fabrik i Gamlestaden. I samband med att Gamlestadens fabriker och SKF växte byggdes bostäder i närområdet, såväl trähus som landshövdingehus. SKF fabrik byggde på mark som hörde till Mariedals landeri.

Norr om det gamla stadsområdet låg Hospitalet fram från 1528 då det flyttade dit från Lödöse. Hospitalet fick år 1540 Skräppekärr i förläning. Skräppekärr motsvarar ungefär det vi idag kallar Alelyckan. 1872 flyttade hospitalet till Lillhagen på Hisingen och blev S:t Jörgens sjukhus. Hospitalet låg på mark som tillhörde Göteborg men det drevs inte av staden. Det var en egen kyrkoförsamling mellan 1627 till 1883. Det enda synliga som finns kvar idag är resterna av hospitalskyrkogården i utkanten av Gamlestaden på vägen mot Alelyckan.

Det som idag är Marieholms industriområde och järnvägsområdet mellan Gamlestaden var fram till järnvägens byggande en holme, Gamlestadsholmen, vassar och vattendrag. Fastlandet gick inte längre än till där järnvägen väster om Gamlestaden går idag.

Göteborgsområdet 1809

Göteborgsområdet 1809

Väster om järnvägen så byggdes den första industrin, Göteborgs slakthus, år 1905. Allteftersom byggdes det fler lagerlokaler och industrier i Marieholms industriområde som när motorvägen mellan Göteborg och Angered byggdes kom att bli en isolerad industristadsel i väster skiljd från Gamlestaden av motorvägen. I väster är Göta Älv gräns, i söder Säveån, i öster motorvägen och i norr Lärjeåns mynning. Öster om motovägen och järnvögen och norr om berget vid Hopsitalskyrkogården kallas det idag Alelyckan, men huvuddelen av det området tillhörde urpsrungligen SKräppekärr och Hospitalet.

Gamlestaden är söder om Alelyckan, öster om motorvägen, norr om Säveån förutom kvarteren på båda sidor om Gamlestadsvägen där Gamlestades Fabriker och andra industrier ligger på marker som tidigare var Ånäs och Kristinedals landerier. Officiellt hör det senare området dock till primärområdet Sävenäs. I norr utgör Kvibergs kyrkogård den sista delen av Gamlestaden innan Kortedala och i öster sträcker sig Gamlestaden till Bellevue där stadsdelen Kviberg tar vid.

I de västra delarna av Gamlestaden dominerar industrier följt av landshövdingehus till berget öster om Brahegatan. Öster och norr om berget samt kring Bellevue är det främst barnrikehus (solgårdar, funkisbebyggelse, lamellhus)) byggda från 1930-talet och framåt. Barnrikehusen betraktas i allmänhet som delar av Gamlestaden men kallas av en del istället för Nylöse och av andra Bellevue.

Den moderna bebyggelsen mellan Kvibergsvägen och Säveån öster om Bellevue samt de stora miljonprogramshusen och andra hus norr om Regementsvägen och öster om Kortedalavägen betraktas i allmänhet som delar av Kviberg ihop med den gamla militärförläggningen och inte som delar av Gamlestaden. Kanske en del också kallar husen mellan Kvibergsvägen och Säveån för Bellevue.

Marieholm, Alelyckan, Gamlestaden och Kviberg ligger i  primärområde Gamlestaden. Lärjeholms gård som en gång låg i Angereds socken räknas nog som en del av Alelyckan av de flesta även om gården ligger norr om Lärjeån. Formellt ligger den därmed i Hjällbo primärområde. Lärjeholm inköptes 1895 av Göteborgs stad för att där anlägga ett nytt vattenverk. Gårdens marker omfattade såväl huvuddelen av dagens Hjällbo som de nordliga delarna av dagens Alelyckan, en del den mark söder om Lärjeån som idag är Kortedala. Dessutom delar av Rösered, huvuddelen av dagens Gårdsten, Lövgärdet och Rannebergen. 1928 inkorporerades delar av Utby från Partille landskommun. 1930 inkorporerades Lärjeholm ägor plus några mindre gårdar söder om Lärjeån från Angereds landskommun och dessutom införlivades ytterligare delar av Utby med Göteborg, däribland det som idag är Bergsjön och delar av det som är Kortedala.

Gamlestadens primärområde 301

Kyrkligt har Gamlestadsområdet en komplicerad historia på grund av Hospitalsförsamlingen och Nya Lödöse. Idag hör hela området till Nylöse församling som grundades den 17 augusti 1473 genom en utbrytning ur Utby församling. Församlingens namn var till 5 augusti 1474 Götaholms församling, därefter till 1543 Nya Lödöse (Nylöse) församling, därefter till 1571 Älvsborgs församling, därefter till 1627 Nylöse församling. Från 1627 till 1 maj 1883 Göteborgs hospitalsförsamling (eller Kronohospitalsförsamlingen), därefter till 1968 Gamlestads församling för att 1969 återfå namnet Nylöse. Församlingen införlivade 1528 Härlanda församling som sedan utbröts 1951 (Kålltorp och del av Bagaregården). 1928 överfördes från Partille församling den del som före 1571 utgjort Utby församling. 1960 utbröts Kortedala församling, 1969 Sankt Pauli församling och 1971 Bergsjöns församling.

Advertisements

Grodmansrånet

Del 7 av 9 i serien Historiska brott

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor på Gamlestadsvägen i ett hus som tidigare fanns vid spårvagnshållplatsen Gamlestadstorget i Göteborg skedde torsdagen den 29 juli 1965 vid tvåtiden på eftermiddagen.

I banklokalen fanns nio banktjänstemän samt fyra eller fem kunder. En av rånarna som senare skulle visa sig vara Erich Nehyba bar kavaj, skjorta och byxor men had inga kläder mer än en undertröja under grodmansdräkten. Han var också maskerad för ansiktet. En annan rånare, Deszö Nahy, var utklädd till kvinna i sjalett, peruk, lösbröst, spetsblus med krus, ljusblå tröja, gröna långbyxor, beige poplinrock  och gymnastikskor för att försvåra igenkännandet. Nehyba var beväpnad med två pistoler av märket Beretta som han tidigare köpt i Italien. Nagy hoppade över disken och börjar rafsa pengar ur en kassalåda. Kassören gjorde motstånd och tryckte på larmknappen. Nehyba angreps dock av en kund och skjuter angriparen i låret. Kulan gick sedan vidare och fastnade i hälen på honom själv. Han kan ha gripits av panik då han avlossade sammanlagt fyra skott. Tumultet fick rånarna att avbryta. Bytet blev endast 17 655 kr av de 40 000 kr som finns i lådan.

Rånarna flydde längs med Gert Tommesens Gata ned till Säveån. Nagy stoppade pengarna i en blå plastpåse. Han hoppade i vattnet följd av Nehyba. Under simturen höll Nagy påsen ovanför vattenytan. En banktjänsteman som följde efter kastade stenar från bron. Nehyba sköt då ett skott mot honom.

Nagy tog av sig en del av sin kvinnoplagg De hittades senare flytande i Säveån. Rånarna gick sedan i land på andra sidan ån och försvann in i ett tätt snårområde. Det hela utspelar sig i det områden där trafikleden som kallas Röde Orm numera breder ut sig. De tog sig därefter tillbaka till ån. Nehyba tog av sig sina ytterkläder och satte på sig simfötter som låg gömda på platsen. Han kastade sig i vattnet med syrgastuberna i famnen. Nagy stod kvar och behölls sin kvarvarande kläder på.

Meningen var att de skulle de simma under vattnet fram till Säveåns mynning i Göta Älv där en tredje person, Peter Pinter, skulle vänta i en liten plastracerbåt. Han kommer emellertid att vänta längre upp med båten i Säveån. Nagy sprang dock istället landvägen längs strandkanten till båten, en sträcka på ca 50 meter, varefter han och Pinter drog iväg med båten. De lämnade Nehyba efter sig.

Med båten åkte de över till Hisingssidan av Göta älv. Nagy hoppade iland och bytte om till vanliga kläder som han tidigare gömt på platsen. Han tog sig därefter hem till sin lägenhet. Pengarna gömde i ett naturområde vid Tingstad mellan motorvägen och järnvägen.

Pinter fortsatte med båten till Kungälv där han lämnade den hos sin svåger. Han ringde efter skjuts och åkte med bil tillbaka till Göteborg. Bilen kördes av en man vid namn Sterba.

Vittnesuppgifter om mystiska båtar och bilar kom snart in till polisen. En båt som skall visa sig likna den aktuella observeras vid Göta Älvbron vid tiden för rånet. Nedströms i Säveån rapporteras också att en båt ligger och väntar. Bland bilarna noteras främst en Opel Rekord som misstänkt.

Nehyba grips kvart i fyra i vattnet i höjd med Waterloogatan, 50 meter från den plats där han sista gången hoppade i vattnet. Man har då hunnit avsöka den aktuella sträckan tre gånger. Vid gripandet vådaskjuter han sig ytterligare en gång i låret med den pistol han fortfarande har kvar. Den andra har han tappat i vattnet. Hans identitet är vid denna tid fortfarande okänd och polisen hade stora svårigheter att identifiera honom. De gick ut i tidningarna med bilder för att få hjälp. Till slut uppgav han själv att han hette Walter Müller och kom från DDR. Han påstod också att hans kompanjon vid rånet hette Hans Reithofter.

Efter att ha hämtat pengarna på lördagen och gett en del till Pinter greps Nagy av polisen på söndagen den 1 augusti. Han greps i sin lägenhet på Karl Gustavsgatan 32 i Landala. Större delen av bytet återfanns hos Nagy som planerade att försvinna till Köpenhamn eller Stockholm. Också Pinter grips under dagen. Pinter och Nagy erkänner men menar att de blivit tvingade av Nehyba att delta i rånet. Polisen menar att Pinter haft en mer ledande roll i trion vilket även Nagy påstå. Pinter tar senare tillbaka sina erkännanden.

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor i Gamlestaden är inte det enda rånet som de tre genomförde. Den 8 mars 1965 rånade Nehyba ensam Skandinaviska Banken på Stora Badhusgatan 16 på 50 000 kr. Han åkte dit tillsammans med Nagy i en bil som denne lånat av sin hyresvärd, Karcsics. Ett fingeravtryck från Nehyba hittades i banklokalen så han blev också fälld för detta rån. De misstänktes också för att ha rånat en pantbank i Centrumhuset vid Kungsportsplatsen i Göteborg samt ett par rån i Tyskland. De kunde inte knytas till dessa rån.

Den 28 oktober 1965 dömdes Nehyba till sex års fängelse och Pinter till tre och ett halvt år. Han frigavs 1969. Nagy var i så pass dålig kondition att han inte dömdes förrän den 4 april 1966. Han straffriförklarades och hamnade på mentalsjukhus. Ingen greps eller dömdes för medhjälp eller skyddande av brottsling trots att det var många andra personer inblandade i de olika rånen på olika sätt.

Alla tre rånarna flydde från Ungern i samband med oroligheterna 1956. Nehyba som föddes 1939 pratade ungerska, tyska, engelska och lite svenska. Nehyba vistades långa tider i andra länder än Sverige. Han hade en mängd olika namn och identiteter. Pinter som föddes 1926 var vid rånet svensk medborgare och den ende av de tre rånarna som hade familj, jobb och barn. De tre lärde känna varandra i början av 1960-talet och umgicks flitigt på Pinters restaurang Blå Donau på Linnégatan 70. Nagy föddes 1940.

Erich Nehyba bytte senare namn till Erich Trimmel och flyttade fån Göteborg. Han var en tid politiskt aktiv i Miljöpartiet. Nagy ändrade sitt förnamn. Peter Pinter bodde länge kvar i Göteborg men flyttade som äldre till Österrike.

Säfveåns AB – ett klassiskt investmentbolag

Ursprungligen grundades Säfveåns AB som ett sågverksbolag. Sågverksbolaget skaffade sig stora markinnehav i östra Göteborg. Den som startade bolaget var norrmannen Niels Georg Sörensen, tidigare engagerad i Norrlands skogsindustri tillsammans med H.R. Astrup. De båda hade en trävaruimportfirma i Barcelona tillsammans, Astrup & Sörensen. När denna firma upplöstes 1869 anlade de båda kompanjonerna Skutskärs sågverk tillsammans.

1872 upplöstes kompanjonskapet och Sörensen köpte egendomar i Småland och Östergötland. Han köpte också Sävenäs egendom vid Säveåns mynning och anlade där ett sågverk år 1874, Säfveåns AB. Delägare i bolaget var också hans två bröder Abraham Sörensen och Johan Sörensen samt Nils Parelius. I början av 1900-talet var Säfveåns AB en av Sveriges största exportörer av sågade och hyvlade trävaror. Från start hade bolaget 100 anställda, för att år 1900 vara över 600. 1910 var det över 800 anställda i föetaget. Bolaget drev utöver sågen i Göteborg också en ångsåg i Karlstad vid denna tid. Nils Parelius lämnade företaget år 1905 och startade eget sågverk på Hisingen.

På 1920-talet kom Säfveåns AB i ekonomiska problem på grund av hög upplåning som hade finansierat expansionen. Skandinaviska Kredit övertog företaget och 1932 nedsattes aktiekapitalet rejält. Sågningen i företaget höll sig bra till slutet av 1920-talet men därefter minskade produktionen successivt för att slutligen läggas ner vid mitten av 1940-talet. 1944 såldes stora delar av företagets mark kring Säveån till SKF. Säfveåns AB blev ett vilande bolag under Skandinaviska Kredits kontroll.

Säfveåns AB förvandlades år 1959 till ett investmentbolag och fick då överta Skandinaviska Bankens aktier i Boliden och i AB Custos. Säfveåns AB kontrollerades av tre stiftelser som styrdes av Skandinaviska Banken i Göteborg och blev en central pelare i ägargruppen Skandinaviska Banken/Custos. Säfveåns AB var ett av de klassiska bankanknutna investmentbolagen tillsammans med Investor, Providentia, Industrivärden och Custos.

Med start 1963 och långt in på 1980-talet köpte Säfveåns AB på sig en mängd olika bolag, som exempelvis Ekman & Co som köptes från familjen Ekman, Fastighets AB Bohus, Gustaf Fagerbergs AB, Knivman, Jacobson & Ponsbach (1983) och Victor Hasselblad AB. 1985 såldes Hasselblad vidare till Incentive AB (idag Gambro AB). 1983 bildades också finansbolaget Probo AB ur Jacobson & Ponsbach som ett separat dotterbolag till Säfveåns AB. Utvecklingsbolaget Investment AB Gothia var ett dotterbolag till Säfveåns AB från nån gång på 1970-talet.

Säfveåns AB kom senare (1986) senare troligen fusionera med AB Catena, det bolag som idag är bilhandelsbolaget Bilia AB. Probo, Ekman & Co, Fastighets AB Bohus samt Fagerberg var fortfarande dotterbolag till Catena år 1992. Samma år var också Catena en av de större ägarna i Bilspedition (numera Schenker) som då också ägde kylrederiet Cool Carriers (tidigare Saléns, idag NYK Cool) och Atlantic Container Line (ACL, idag ägt av Grimaldi Group).

AB Catena men bytte 1997 namn till Bilia efter att de rörelsdrivande dotterbolagen sålts eller avvecklats. Andelen i Bilspedition, som nu hette BTL såldes till Finnlines Oy samma år. Fastighetsdelen knoppades av under namnet Catena år 2006. Det dotterbolag till Bilia AB som idag heter Säfveån AB var förut finansföretaget Probo AB. Huvudägare i Bilia blev senare Hagströmer och Qvibergs bolag Investment AB Öresund. Huvudägare i Catena är Erik Selin och Endicott Sweden AB. Det senare bolaget är dotterbolag till Sten Mörtstedts londonbaserade fastighetsbolag CLS Holdings.

Läs mer: AV1, SVD1, 2, E24, VA, DN, TV,

Andra källor:
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
C-H Hermansson, Monopol och storfinans – de 15 familjerna, 3.e uppl, 1971
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Årsredovisning Säfveån 1983
Årsredovisning Catena 1992
Årsredovisning Bilia 1997
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963