Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Särö

Åke Jonsson

Albert Åke Axel Jonsson, född 7 augusti 1919 i Särö, Hallands län, var en svensk diplomat. Han var son till Axel Jonsson och Sigyn Janson. Gifte sig 1958 med Gunnel Sahlin (född 1924), dotter till direktör Gustaf Sahlin och Sivi Michelson.

Han tog pol.mag. i Uppsala 1942 och blev attaché vid Utrikesdepartementet (UD) 1942. Jonsson tjänstgjorde i Rom 1942, New York 1943, Washington, D.C. 1943, Sydney 1946, Canberra 1947 och vid UD 1948. Han var förste ambassadsekreterare i London 1952, Bern 1954, London 1955, Washington, D.C. 1955, Mexico City 1955, ambassadråd där 1959 och i Köpenhamn 1961-1963 samt chargé d’affaires där 1963. Jonsson var därefter sändebud i Montevideo 1964-1969, Beirut, jämväl i Amman, Damaskus och Nicosia 1969-1974, Riyadh 1969-1974, Sanaa 1971-1974 och i disponibilitet 1974. Han var director of international relations vid Världsnaturfonden i Morges 1974-1977 och diplomatisk rådgivare där från 1978 samt vid World Conservation Centre i Gland från 1980.

Jonsson var ordförande i svenska GATT-delegationen i Punta del Este 1967. Han var ledamot i European Advisory Board Albany International i New York, USA 1977 och styrelseledamot i Martel Catala et Cie från 1978 och Securities Atlanta Corporation från 1982.

Advertisements

Särö säteri och Särö

Del 3 av 3 i serien Gods och gårdar i Halland

Säteriet Särö var ursprungligen kronohemman till 1651, då Hans Makeléer (Maclean) på Gåsevadholms slott bytte till sig det av kronan för att senare sälja det till befallningsmannen Markus Larsson på Vallda 1666 såldes den till Marcus Larsson på Vallda, vars dotter Elisabeth Markusdotter (hon var först gift med Michael Wernle och sedan med Gerhard Leijoncrantz) år 1669 utverkade sätesfrihet på egendomen.
Egendomen var därefter i den Wernleska familjens ägo till 1760, då superkargören Sven Norman övertog den i förpantning. De äldst kvarvarande byggnaderna är Ryttargården, ursprungligen fähus och stall till säteriet, uppfördes 1767 och Stolpboden, ursprungligen spannmålsbod, 1775.

Änkefru Oterdahl och kapten Filip Oterdahl var en senare ägare till egendomen, men genom arvslikvid kom det sedermera i landskamrer A. H. Åkermans ägo. Denne började omkring år 1900 att upplåta mark för badgäster.

Ursprunget till samhället Särö är dock främst en badanläggning, grundad 1839 av grosshandlaren i Göteborg, Anders Åkerman. Han ärvde 1830 säteriet på platsen av sin far, landssekreteraren Fredrik Åkerman.

I Torbjörnviken, inte långt från Särö, fanns redan 1834 ett varmbadhus som tillkommit på initiativ av familjer i Göteborg och Kungsbacka. Delvis för badgästernas behov låg vid Klef ett enkelt värdshus. Men då Särö växte som badort, upphörde verksamheten i Torbjörnviken. Varmbadhuset flyttades till Särö helt nära bron till fastlandet och fungerade därefter som bostadshus för badgäster. Denna byggnad revs 1892.

Åkerman köpte 1839 ett varmbadhus som stått vid bäcken helt nära Örgryte gamla kyrka i Göteborg. Det hade uppförts redan 1825 av Gustaf Rudolph Prytz. Huset placerades på öns sydöstra strand. Några år senare fanns där två kallbadhus. Den första säsongen var badgästerna 72 personer och året därpå 103. Redan under badortens första år lät Åkerman uppföra bostadshus för badgäster på ön, både i form av enfamiljshus och flerlägenhetspaviljonger. De tidigaste villorna vid bassängbacken uppfördes sannolikt av Åkerman.

1847 köpte Leopold Schmidt (1808-1877) Särö säteri för 70 000 kr. Schmidt var född i Tyskland men flyttade till Sverige 1835 och brukade innan köpet gården Malevik. Han utvecklade badorten genom att anlägga nya kallbadhus och läte bygga en mängd nya hus. 10 år senare fanns det 100 rum att hyra och tolv av husen hyrdes ut till familjer och hushåll.

De kungliga besöken inleddes sommaren 1857 då Oscar I bodde fem veckor på Särö. Han åtföljdes av drottning Josephina, prins August och prinsessan Eugenie. Kungligheterna blev mycket firade av sommargästerna och inför deras vistelse byggdes det så kallade Drottninghuset (byggt 1845 för änkedrottning Desiré) till med en matsal och ett provisoriskt hus uppfördes för betjäningen.

Sommaren 1866 återkom prins August och hans gemål till Särö och bodde då  i huset som heter Skogshyddan. Sommaren 1871 kom Carl XV till Särö för bad- och brunnskur under överinseende av dr Forsenius. Han bodde också i Skogshyddan som förre ägaren Robert Dickson låtit upprusta och bygga till.

Under Schmidts tid utvecklades affärsidén successivt från inackordering av badgäster till arrenden för sommargäster (den tidens lagar förhindrade styckning och utförsäljning av tomter). Han lät uppföra ett stort antal villor för privatpersoner ”på subskription”, d.v.s. han utarrenderade tomter och åtog sig enligt kontrakt att bygga villor på dessa. Arrendetiden kunde variera mellan 10 och 49 år och byggnaden tillföll jordägaren efter arrendetidens utgång, även om den uppförts av arrendatorn. Villorna fick endast disponeras sommartid och skulle oljemålas och tapetseras i enlighet med tidigare uppförda villor. Ett annat vanligt villkor var att en arrendator inte fick bygga badhus eller annan byggnad som genom sin funktion kunde konkurrera med badinrättningen.

En av de första arrendatorerna var Friedrich Willerding som 1851 arrenderade det nybyggda Friedrichhof, senare Lindenhof, på 10 år för 900 rdr/år. 1857 arrenderade trä- och järnexportören Bengt E. Dahlgren villan Solsidan på 50 år och betalade 30 000 kr. För fabrikören Mendel E. Delbanco byggdes enligt dennes ritningar villa Ängsäter år 1858 med hyrestid på tio år och 600 rdr om året i avgift. Året efter arrenderades Munkekullen med nybyggt hus ut till B. Thulin på 10 år för 800 rdr/år.

1866 uppläts Berghem till bryggaren David Wemyss på 49 år för 200 rdr/år exkl. byggnad. Kontraktet, nu på 6 000 rdr, överläts fyra år senare på arkitekt J. A. Westerberg och 1872 på skeppsredaren och kolgrosshandlaren August Carlson. Gövik uppfördes 1878 av konsul John Lyon med kontrakt på 49 år och 3 500 rdr samt 5 rdr/år.

Särö säteri

Säteriet 1870. Blyerts och krita av Anders Kallenberg.

20 augusti 1877 tvingades dock Schmidt i konkurs på grund av allt för frikostiga borgensförbindelser. Ett konsortium bestående av rika göteborgare som arrenderade villor på Särö försökte köpa egendomen men misslyckades. Förste stadsfogden i Göteborg, Alfred Almén, ropade in egendomen för 277 715 kr. Almén hade för avsikt  att kraftigt bygga ut badortsrörelsen genom en bolagsbildning och göra Särö till en badort av första rangen. 1881 bjöd han in till en aktieteckning där kapitalet i det nya bolaget skulle fördelas på 350 aktier à 1 000 kr; dessutom skulle varje aktieägare få en villatomt på ett tunnland. Men bolagsbildningen ledde inte till något resultat och han gick i konkurs 1884.

Samma år återköptes Särö av advokaten Frans Almén och agronomen J. W. Brattberg från Alingsås för ett pris av 325 000 kr, men 1885 övertog Brattberg även Alméns intressen i Särö.

Särö säteri

Säteribyggnaden med restaurangen omkring 1892.

1892 övertogs badrörelsen och egendomen av det nybildade bolaget Särö AB. Styrelseledamöter var August Carlson, August Johansson Mark och Ernst Krüger med Carl Gustaf Weinberg och John Hawks Lyon som suppleanter. Bland de större aktieägarna märktes J.W. Brattberg som själv behöll 25 aktier, August Röhss (42 aktier), August Carlson (25 aktier), Wilhelm Röhss (20 aktier), John Hawks Lyon (20 aktier) samt Nancy Linderoth (10 aktier). Andra aktieägare var August J:son Mark, Ernst Krüger, A. Krüger, Carl Wijk Sr, Hjalmar Pripp, J. F. Högberg, James Keiller Sr, Alexander Keiller, Gustaf Falk, Carl Leffler, Mary Leffler, C. G. Prytz, Gustaf Krafft Jr., Sten Helling, A. O. Wilson, Alfred Söderberg, Edward Berg, August Kock, Albert Olsson, C. G. Weinberg och Henrik Pripp.

Bolaget företog en del förändringar och renoveringar, bland annat anlades en ny ångbåtsbrygga med vänthus vid Ålevik och nära herrbadhuset uppfördes ett nytt, modernt varmbadhus. Den gamla restaurangen byggdes om och fick en helt ny veranda. I Stallbacken uppfördes arbetarbostäder och stenladugården byggdes om till stall. Rummen i paviljongerna och Drottninghuset moderniserades.

1897 upplöstes bolaget. Grosshandlare C. R. Prytz köpte säteriet för 312 000 kr, och en ny lag från 1896 gjorde det möjligt för honom att stycka egendomen och sälja samtliga villor med tillhörande tomter. Köparna var August Carlsson (5 st), Ernst Krüger, James Keiller Sr., Axel Jonsson, Gustaf Krafft Jr., J. A Westerberg, Hjalmar C:son Weijdling, August J:son Mark, Carl Lyon, C. Lyon, A. Carlander, O. W.Carlström, Gustaf Bratt, C. G. Weinberg, C. E. Lindström, Sten Helling, G. A. Örnberg, C. O. Söron, B. von Matern, August Koch, W. Schulz, E. M. E. Sundström, A. O. Wilson, C. E. Werner, C. Nycander, E. C. Hansson, O. Carlsson, Charlotta Grundberg och Thomas Övergaard. 1898 sålde Prytz själva säteriet med tillhörande fastlandsgårdar till grosshandlare Hans Ludvig Ygberg som också skulle ta sig an frågan om en järnvägsförbindelse Göteborg – Särö.

1901 bildades Järnvägsaktiebolaget Göteborg – Särö av professor August Wijkander, konsul C. A. Kjellberg, August Carlson, Hans Ygberg, Axel Jonsson, A. O. Wilson, Em. Fischer samt jur. dr Bertil Wijk. Ygberg var verkställande direktör fram till 1905. Trafiken startade 1904.

1904 öppnade Ygberg ytterligare en restaurang, Strandpaviljongen, vid järnvägens slutstation, men några år senare (1917) revs byggnaden. Under denna period ökade frekvensen av kungliga besök starkt. Från 1887 till 1904 besökte Oscar II Särö med chefsfartyget Drott så gott som årligen. Efter flera besök tillsammans med sin far gästade kronprins Gustaf Särö regelbundet från 1901 och deltog i de internationella tennistävlingarna.

1913 byggdes lokmannahemmet, det som idag är restaurang och hotellrörelsen Säröhus. Sen 1975 ägt av nuvarande ägare, Torgny Berntsson, sen 1987 genom bolaget Säröhus AB med dotterbolag.

Lokmannahemmet 1913

Lokmannahemmet 1913

Den 16 februari 1917 avled Hans Ygberg och den 20 augusti såldes Särö, förutom fastlandsgårdarna (såldes 1928), till ett nytt bolag, även detta kallat Särö AB, för 800 000 kr. Styrelsen i detta bolag utgjordes av Kerstin Setterwall, Hjalmar Wijk, Arnold Lindström, Bror Gustaf Mark, Axel Jonsson jr., Bertil Wijk, Harald Adelsohn, James Keiller jr och Elof Hansson. Suppleanter blev Folke C:son Weijdling, Henni Heyman och Gustaf Dahlin.

Bland aktieägarna märktes Bertil Wijk, Hjalmar Wijk, Caroline Wijk, James Keiller sr. och jr., Axel Jonsson sr. och jr., Folke Weijdling, Beatrice Wallenberg, Axel Ågren, Dan Broström, Elof Hansson, Arnold Lindström, Mina Hammarberg, George Seaton, Greta Wachtmeister, Gustaf Ekman, Jonas Kjellberg, Henni Heyman, Gustaf Mark, Ingeborg Gibson och Theodor Willerding.

1918 bildades ännu ett bolag, Särö Hafsbad AB, som hade till ändamål att driva hotell- och restaurangrörelse. Styrelsen bestod av Folke Weijdling, Gustaf Mark, Axel Jonsson jr, Anna Hossfeld och Harald Adelsohn med Henning Krafft och Helfrid Weijdling som suppleanter. Krafft blev bolagets direktör. Men redan 1921 trädde Särö Hafsbad i likvidation och restaurangrörelsen arrenderades ut till 1927.

Det nybildade bolaget Plutonen AB med som James Keiller J:r ägare övertog 1921 valda – vilka framgår inte – delar av Särö.

1925 skrevs aktierna i Särö AB ned från 5 000 kr till 100 kr. Största aktieägare var vid denna tid Caroline Wijk, född Dickson, med 18 aktier. Styrelsen bestod då av James Keiller, Hjalmar Wijk, Bertil Wijk, Fredrik Hallencreutz och Will Steffenburg. 1927 härjades anläggningen av brand, restaurangen med omliggande byggnader brann ned och 1928 brann Lusthuset. James Keiller J:r bildade Paviljongerna AB som 1927 övertog paviljongerna, Drottninghuset och säteritomten och lät bygga om och till paviljongerna. I maj året efter stod den nya restaurangen klar.

Efter detta trädde det nya bolaget Särö AB 1929 i likvidation. Fastigheten övertogs tillfälligt av Skandinaviska Banken. 1932 bildades AB Nordanskog av James Keiller J:r, Jean Victor Pellerin samt Elin Janson med ändamålet att bevara öns särart och undvika överexploatering. Samma år köpte bolaget Särö av banken för 235.000 kr. Även tillgångarna i Plutonen övertogs.

1955 revs varmbadhuset och 1961 dambadhuset – Särös damer fick i stället tillgång till delar av herrbadhuset. 1965 lades Säröbanan ned. 1971 införlivades Särö i Kungsbacka kommun och ny byggnadsplan upprättades. En villaägarförening bildades och 1974 blev Särö Västerskog naturreservat.

Aktierna i AB Nordanskog övertogs 1976 av Villafinans i Göteborg AB. 1981 bildades Föreningen Bassängbacken för att ”äga, återställa och bevara fastigheten Särö 1:245, mark och strand”.

Särö Golfklubb bildades 1981 på initiativ av Jan Hampf, Jan Hansson och Peter Hansson och förvärvade ängarna runt Solallén i avsikt att bygga en 9-håls golfbana. James Keiller hade dock redan 1899 anlagt en femhåls golfbana öster om Lysholmen. Markerna vid Lysholmen översvämmades dock och golfen lades ned efter bara ett par år. James Keiller och golfklubben donerade tillgångarna till Göteborgs Golfklubb.

1982 bildades HB Residencia med Jan Hampf, Jan Hansson och Bernt Halldén som ägare för köp, försäljning och förvaltning av fast egendom på Särö. Den sistnämnde är inte längre delägare i bolaget. Residencia köpte säteritomten, Stallbacken samt diverse markområden av AB Nordanskog. David Keiller byggde om Drottninghuset till flerfamiljsbostad och senare även paviljongerna. Nytt system för vatten och avlopp för öns fastigheter byggdes 1982-83. AB Onsalavillan köpte tomter av AB Nordanskog 1983. Föreningen Säteritomten – för bevarande av tomten – bildades 1985.

2002 bildades Bostadsrättsföreningen Stallbacken som äger och har byggt om två hus, Vagnslidret och Statarhuset till bostadsrättslägenheter, 2003 Brf Stallet och därefter har det bildats fler bostadsrättföreningar däribland Brf Berghem i Särö som tog över fastigheten Berghem, och Brf Särö Gavlar.

Sven Norman

4:e superkargör på Ostindiska Kompaniets skepp Götha Leijon under dess första resa till Kanton 1746-1749.

Övertog 1754 Särö säteri från Werner Michael Wernle vars släkt ägt gården sen 1666. Norman sålde år 1772 Särö säteri till Johanna Christina Oterdahl (född Böker).

Sannolikt var väl Sven Norman släkt med den familj av sjöfarare med namnet Norman som omtalas som ägare av en fastighet i kvarteret Enigheten i Västra Nordstaden från omkring 1670 till 1745.

Berghem

Hus på Särö som byggdes av Erik Wijk år 1935 med Nils Einar Eriksson som arkitekt, Byggdes som ersättning för ett äldre hus som revs. Det äldre huset byggdes redan på 1860-talet av David Wemyss som på egen bekostnad byggde ett hus på en tomt han hyrde av Leopold Schmidt med ett kontrakt på 49 år. 1872 övertog August Carlson kontraktet och köpte 1897 Berghem av C.R. Prytz för 5 500 kr. 1935 ärvde dottersonen Erik Wijk Berghem.

Berghem 1878

Berghem 1878

Erik Wijk var gift med Kerstin Broström (1907-94), syster till Dan-Axel Broström. De innehade Berghem (499) mellan 1935 och 1951.

Berghem 1936

1980 övertogs fastigheten av Kvarnberget Fastighets AB och efter en ombyggand 2004 ägs fastigheten av en bostadsrättsförening, Bostadsrättsföreningen Berghem i Särö. I styrelsen för föreningen sitter Johan Jöhncke, Anita Malm och Louise Lena Söderholm som ordinarie ledamöter med Per Gustafsson och Annette Jöhncke som suppleanter.

Furuhöjd

Arkitekten Ernst Krüger byggde 1894 ett hus på arrenderad tomt på Särö för C.R. Prytz. 1897 köpte Ernst Krüger huset av C.R. Prytz för 5 000 kr. 1901 köpte Harald Sternhagen men såle det till Dan Broström 1917 som lät riva det äldre huset.

Ett nytt hus byggdes av Dan Broström och hans fru Ann-Ida Broström år 1917. Mellan 1906 och 1913 hade de ägt en annan vill, Havsvik. Oswald Westerberg var arkitekt. Ann‐Ida Broström hade efter makens död och fram till sin bortgång 1965 kvar huset. Yngsta dottern Margareta Moseby (1917‐67) tog över huset och ägde det i två år innan hennes fem barn med Karl Moseby (1918‐63) ärvde Furuhöjd.

Villa Furuhöjd (1923?)

Villa Furuhöjd (1923?)

I april 1996 såldes huset till Christer Bjurefalk blev för 5,3 miljoner.  Formellt köpte han genom sina bolag Christer Bjurefalk Marketing AB och Christer Bjurefalk Bygg och Bostads KB, som i dag heter Svenska Prestige Hus KB. Aktiebolaget gick i konkurs i mars 2001, men hade då bytt namn till Multima AB.

Nu köptes huset, april 2002, av KB Tingstadsvassen 24:10 för 10,7 miljoner kronor. Bolaget ägdes av holländska Wallers Udde Holding BV och Merx Fastighets AB med kontor på Hisingen. Ägare av Merx-koncernen är Hans-Åke Uggla. 2007 köptes fastigheten av ett annat bolag som ägdes av Merx-koncernen, HB Dalmasen 1. Efter renoveringar sålde Uggla huset år 2007.

Erik Wijk senior

Erik Wijk 1930

Erik Wijk 1930

Farfar ägnade sig åt släktforskning. Fem tjocka ringpärmar har han låtit ge halvfransk läderinbindning med WIJKIANA i guldtryck på ryggen, numrerade I–V. Mycket flott. Där finns släktutredningar, avskrifter från kyrkböcker och andra dokument. Wijkarna själva går inte längre tillbaka än mitten av 1700-talet. Eftersomdessa urwijkar var enkla och fattiga finns inte mycket att hämta ens i det folkbokföringstokiga gamla Sverige. Men när Wijk blev rik på 1800-talet giftes en del förnämare släkter in som kan utredas i all oändlighet.

Mycket litet i dessa pärmar speglar någon substans – verkligt liv eller gärning – i de avlägsna släktingarnas öden, det handlar nästan uteslutande om att påvisa släktskapet. Födelse- och dödsdatum i släktled efter släktled. Intetsägande namn i långa banor. Där finns enstaka brev från mycket avlägsna släktingar som kort men artigt besvarar farfars förfrågningar om persondata för bortglömda men eventuellt gemensamma anförvanter. Oändliga korrespondenser med arkivarier fyller en stor del av pärmarnas innehåll.

Farfar var uppenbarligen stolt över dessa släktband utan innehåll.

Den sista pärmen – WIJKIANA V – är helt ägnad farfar själv. Där finns en del tidningsklipp, avskrifter av tal farfar höll i olika föreningar, förteckningar över de ordnar han erhållit från ett halvt dussin länder samt de kalligrafiskt konstfulla brev som medföljde dessa utmärkelser. Här finns brev från Folke Bernadotte med tack för farfars hjälp att låta Amerikabåtarna medverka i fångväxlingar mellan de allierade och Nazityskland.

Unge farfar drömde om att bli arkitekt. Rita och konstruera var en tidig och bestående passion. I pärmen finns seriösa planritningar på en villa, signerade av farfar 1926 då han var 20 år. Trotset han hyste mot pappa Bertils förväntningar på en affärsbana, och som han beskriver i åtskilliga brev till farmor, ledde ändå inte till någon arkitektutbildning. Han rättade in sig i faderns led. Eller blev jakten på en bättre friarposition avgörande? Kanske var passionen för farmor starkare än passionen för huskonstruktion.

Efter ett par år gick farfar ändå in i farmors familjeimperium, när han blev chef för det broströmska bolaget Nordisk Resebureau. Senare kom han med i Svenska Amerika Liniens styrelse och 1948 – ett par år före skilsmässan – blev han vd för SAL. De vackra vita atlantbåtarna var välkända inte bara i Sverige, det var hippt för filmstjärnor, politiker, affärsmän och dollarmiljonärer att åtminstone i ena riktningen i sakta och lyxig välmak ta sig över Atlanten. Över detta basade farfar under hela femtiotalet.

Jag har några gånger av en slump stött på människor som arbetade under farfar, på båtarna eller på huvudkontoret i Göteborg. De har alla uttryckt sympati, respekt, nästan beundran, för honom och det har inte känts som ren artighet. Jag tror det lyste om den epoken i stort – Sverige var oerhört framåt och självsäkert, ett föregångsland på många områden – och farfar var en lyckad man med fördelaktigt utseende som i högsta grad fångade upp denna glans. Hans passion för konstruktion och estetiska lösningar fick på köpet stort svängrum när nya båtar som skulle slå världen med häpnad omsorgsfullt planerades. På huvudkontoret kände han alla vid namn, även springpojkarna, och alla behandlades med respekt. Sverige var modernt och hyfsat demokratiskt.

Långt före inflationen i kändislistor blev farfar av en veckotidning korad till en av Sveriges tio mest välklädda män. Annars är det slående att det bara finns två ordentliga intervjuer med honom – det var ännu långt från vår tids medieexplosion.

Den första porträttintervjun är från Damernas Värld, nummer 29, 1954. Män som märks är vinjetten och Han gör allt för kvinnorna rubriken. Farfar poserar på en helsida med ena foten på en pollare som håller trossen till m/s Kungsholms mäktiga och smäckra vita stäv. Elegant skräddad kostym med perfekt vikt vit näsduk i bröstfickan och blicken rakt upp i skyn. En rolig intervju av Britt Schreiber-Hamdi, som det heter i ingressen.

Och visst fanns det på femtiotalet en skribentkvalitet, skrivarglädje och tålmodigt spaltutrymme ända in i den kolorerade veckopressen. Skribenten betonar först hur annorlunda Göteborg ter sig mot Stockholm. Ett främmande land, en självgod lokalpatriotism och en borgerlig livsstil som man trott gått i graven med gamle kung Oscar. Men så möter hon farfar:

Själv förfördes man framför allt av en herre, vars familjerötter utan tvekan gör honom till ett paradexemplar av den ovanliga art folkhemssvenskar, som kallas urgöteborgare. Personen i fråga skulle i Stockholm sannolikt omtalas såsom verkställande direktören i Svenska Amerikalinjen, herr Erik Wijk. I Göteborg är det kort och gott ”Wijken på SAL”.

Hon har haft svårt att få farfar gå med på en intervju, han glider undan, beklagar och avböjer gång på gång men till slut hittar reportern en ingång.

Den ömmaste punkten väger 23,000 ton och heter Kungsholm. När denna isvita havets drottning glider in i Göteborgs hamn, genomgår Erik Wijk och med honom så gott som alla de höga herrarna på SAL en förändring som en intervjuare icke nog kan välsigna. Ombord på Kungsholm blir de plötsligt alldeles talbara! Vågar man vara fräck nog att kalla en samling välskräddade, utomordentligt sobra herrar i den bästa delen av medelåldern för skrockande hönsmammor så är det faktiskt ordet, när dessa herrar gör sin traditionella översynsrunda av rederiets sistfödda.

Reportern skildrar en mycket entusiastisk arbetsgrupp i rederiledningen och farfar är helt besjälad av arbetet med att utveckla båtarna:

Han har mycket utpräglade idéer om inredningens komfort och elegans. Det märks på Kungsholm och i inte mindre grad på hotellet Park Avenue, som han också varit med om att föda fram. Damer, som upptäcker små specialhängare för de nytvättade nylontrosorna, blir rörda till tårar och tror att det måste stå en kvinde bak ham. Det kan också mycket väl hända och har förresten hänt att Erik Wijk vid en bättre middag plötsligt fått ett lätt drömmande uttryck i ögonen varpå han vänt sig till sin sköna bordsdam med följande fråga:

– Sover ni hellre på mjuk än hård madrass?

Farfar sägs lida av allt annat än storhetsvansinne, förfädernas titlar eller politiska ambitioner äger han inte. Men kläderna är viktiga och han håller diet för att slippa lägga ut eller kassera sina kostymer:

Han har nämligen en stor faiblesse för ”ingångna” kläder. I det fallet är han mycket engelsk i sin läggning. Och inte bara i det fallet. Lilla Londons herrar använder sig gärna av Stora Londons språk, och kryddar samtalet med eleganta smålustigheter som kunde ha förts av en lord Peter Wimsey i någon läderstol på Savile Club. I klädedräkten är de som sagt minst lika engelska och rör sig inom en mycket begränsad skala i färg och form, som tycks ha blivit ett ”must” för direktörerna på SAL. Det har ibland gått så långt att man ringt upp varann på morgonen för att höra vem som har vad på sig. Annars finns risken att alla kommer i samma kostym!

Umgänget på Särö och Onsala beskrivs som begränsat men trivsamt och – enkelt. Bara tre rätter men goda, med gott om tid och fina viner. Reportern lägger till att man även sysslar mindre med sin nästa än på många andra ställen, vilket kanske betyder att man skvallrar mindre men också att man inte gör några djupdykningar i varandras liv och leverne. En viss distans alltså, eller ytlighet, och reportern konstaterar avslutningsvis att farfar har det rätta lilla lyftet på ögonbrynet och leendet bakom det raffinerat långa cigarettmunstycket vet en hel del om fin ironi.

Att kalla denna höga direktör med förnäma släktingar för en typisk göteborgare – är originellt. Och att han beskriver sin välskräddade jakt- och seglartillvaro, med ständigt orörda pressveck på vita byxor, som uttryck för modesta krav – är inte mindre fyndigt.

Detta är farfars guldålder, han njuter enormt av att styra med de berömda vita båtarna och han trivs helt säkert i villan högst upp på Särö, med naturtomt och den nya mer tjusiga och roliga frun. Han är en skicklig och omtyckt chef.

Och barnen? Oklart. Men det var säkert mycket lättare, långt mer okomplicerat, att vara hängiven en detalj i utformningen av nästa fartygs lyxhytter jämfört med uppväxande människor av svårtolkat kött och pulserande blod.

När Svenska Dagbladet porträtterar farfar tre år senare, 15 december 1957, är tonen seriösare. Intervjun ingår i Gunnar Ungers serie Nya svenska herrar. På femtiotalet kunde man tala om ”herrar” utan ett spår av ironi. Intervjuerna ska skildra den nya ledargenerationen på olika områden av svenskt samhällsliv.

Man kan tänka sig vilken prestige det var att bli utvald. Samtidigt var det inte liktydigt med att odödligförklaras, av de övriga femton namnen känner jag bara igen två: Gunnar Sträng och farmors bror, Dan-Axel Broström. Fåfängan stor, allmänhetens uppmärksamhet kort.

Även denna intervju börjar med farfars yttre. Med inlevelse:

Kan ni tänka er Valentino utan hår? Då kan ni tänka er chefen för Svenska Amerika Linien, Erik Wijk. Men ändå inte riktigt. Det är inte bara så att Erik Wijks kala hjässa ger honom drag av tankfullhet, av intellektuell distinktion, som alldeles avviker från typen, framför allt har han helt andra sorts ögon. Han har inga nötbruna, sammetsmjuka, fuktvarma ögon – en ganska kalkylerande och ganska kylig blågrå blick räddar honom slutgiltigt från att hänföras till vad som med en numera obsolet term brukade kallas pigtjusarfacket.

Skribenten slutar inte karaktäristiken där, han fyller ut hela spalten:

Det hindrar inte att han är en charmör, en stor charmör. Hans älskvärda förbindlighet är den fulländade världsmannens och den blir knappast mindre angenäm, i varje fall inte mindre intressant, därför att den är så rutinerad att man tvekar om vad som är konst och vad som är natur. Det är överhuvudtaget intressant att samtala med Erik Wijk. Han har ett utomordentligt snabbt intellekt och en utomordentlig lätthet att formulera sina synpunkter på ett elegant och slående sätt, diplomatiskt men ändå personligt. Han ger ett intryck av intelligens, öppenhet, förtrolighet, nästan värme. Så får man syn på den blågrå blicken och kommer på sig med att undra om inte den överväldigande habiliteten döljer en rätt stor fond av hänsynslöshet.

Jag vet inte hur jag ska tolka Svenska Dagbladets öppna misstanke om hänsynslöshet. Det ska väl en del till för att offentligt porträttera någon på det viset, å andra sidan var detta i det halvmoderna patriarkala Affärssverige och egenskapen kunde kanske lika gärna uppfattas positivt.

Skribenten slätar över det hela med ett påstående om att det varken är fåfänga eller maktlystnad som är farfars drivkraft. Utan namnet, den wijkska traditionen. Eller helt enkelt – efter att ha dragit släktens meriter över två spalter: en önskan att vidmakthålla det wijkska namnets anseende i Göteborg, inte blott som en historisk utan som en aktuell realitet.

Intervjun handlar sedan mest om rederiernas problem med skattelagstiftningen – slopandet av den fria avskrivningsrätten har gjort det orimligt dyrt att förnya flottan, menar farfar. Han hoppas att regeringen inser de fördelar, särskilt för den svenska exportindustrien, som mindre betungande skatter och fria avskrivningar skulle skapa genom att göra det möjligt för Amerika Linien att förbättra sin ställning inom den internationella rederinäringen.

Det är samma visa i dag. När storföretagen kammar hem och fördelar sina vinster är det en intern sak för aktieägarna, men när det går dåligt eller stora investeringar måste göras – då bjuds staten in och förväntas bistå med stora belopp, till det allmännas bästa.

Erik Wijk

Erik Wijk till rors

Avslutningsvis avrundas hyllningsporträttet med lämpligt privatliv.

– Jag seglar så smått på sommaren, jagar så smått på hösten, läser en och annan bok och särskilt gärna historiska böcker. Man får impulser för framtiden av att lära känna det förflutna. Och så ritar jag förstås. Det kanske är den fritidssysselsättning som fängslar mig mest. Jag ritar hus, båtar, inredningar…

Intervjuaren överlämnar Erik Wijk åt hans ritningar, antingen de nu gäller en ny hyttinredning eller Amerika Liniens, kanske Broström-koncernens, framtid.

Artikelns försiktiga antydan om att farfar kanske tar över rodret för hela koncernen vet jag inte mycket om.

Men Dan-Axel Broström, koncernledare och farmors lillebror, var ett växande bekymmer för familjen.

Han beskrivs som kompetent och ibland rent briljant, men han hade problem med drickandet och kunde ofta utebli, i långa perioder och utan förvarning, vid möten och tillställningar. Han sågs ofta på Göteborgs nattklubbar och blir, om inte förr, ett ständigt löpsedelsnamn när han förlovar och gifter sig med en engelsk nattklubbsdansös han råkat på i London. Annabella – blonderad, bystig och sminkad som en slarvig Elizabeth Taylor – överöses med pälsar och juveler. Hon krockar med lyxbilen Dan-Axel just gett henne, hon uttalar sig oblygt i alla sammanhang, stjäl all uppmärksamhet på fartygsdopen och allting hon gör sprids direkt ut av en lysten kvällspress.

Familjens lojalitet med sonen, brodern och den sedan födseln självskrivne ledaren var förstås stor men hans ständiga frånfall och skandalösa privatliv gjorde ingen glad. Den enda i familjen som lär ha accepterat Annabella var modern Ann-Ida, hon var självtillräcklig och excentrisk nog för sånt.

Affären med Annabella blev inte Dan-Axels fall – den blev min farfars fall. Det spreds rykten om att det var han som läckt till pressen och satt igång skriverierna om den skandalösa romansen. Det låter långsökt eftersom det var engelska tidningar som först skrev om den och det i alla händelser bara var en tidsfråga innan en svensk skeppsredares seriösa förälskelse i en engelsk nakendansös blev omskrivet i vår skvallerpress.

Algot Mattsson var i decennier informationschef på Broströms. Efter pensionen gav han 1980 ut en bok, Huset Broström, som initierat skildrade intrigerna inom familjen och företaget. Det kan tyckas vara en underhuggares raffinerade hämnd, att respektlöst blotta sina forna chefer och offentligt dra ned byxorna på dem. Samtidigt var Mattsson ingen liten springpojke, det framgår att han skickligt vinner de olika rivaliserande chefernas förtroenden och själv blir en maktfaktor. Han kan ha haft sin egen agenda, var även moderat kommunpolitiker, som han i efterhand vill rättfärdiga. Mattsson skildrar det hela som en ren maktkamp om företagets ledning – mellan farfar och Dan-Axel. Men ingenting sägs om familjens totala kontroll och hur utsiktslöst det vore för någon utomstående att på allvar utmana deras åttioprocentiga ägarmajoritet.

Farfar var 54 år gammal, som företagsledare antagligen på höjden av förmåga med normalt minst tio skörderika år framför sig. Hans plötsliga fall blir den enda period i hans liv som han själv beskriver. 28 handskrivna A4-sidor i en billig plastpärm, som kontrast till guldsnittet och lädret i hans ordinarie minnesalbum. Han rubricerar:

Minnesanteckningar kring Tirfings stämma torsdagen 15 Dec. 1960. kl. 12 i Broströmia.

Två dagar före stämman får farfar veta att han inte kommer bli omvald till Tirfings, moderföretagets, styrelse, där han suttit i tjugo år och som är avgörande för att han som direktör för Amerikalinjen ska ha inflytande i strategiska beslut.

Farfar antecknar:

Meddelandet kom som en fullständig chock och utan någon förvarning. Första reaktionen var att omedelbart återvända till Gbg och försöka få en förklaring till denna minst sagt brutala aktion.

Men plikter i Stockholm hindrar farfar från att resa. Han jagar i stället febrilt per telefon efter närmare besked. Av en styrelsemedlem får han veta att denne blivit påringd av DAB (Dan-Axel Broström) som meddelat honom att jag icke skulle väljas om och att anledningen bl.a. var att jag skulle stått bakom tidningsorkanen om DAB och Miss Lee (Annabella). Lindbergs kommentarer var mycket vänliga och förstående men jag kunde förstå att intet var att göra då majoritet för beslutet fanns.

Farfar vet att Dan-Axel är i Stockholm och resten av anteckningarna består till stor del av hur farfar förgäves söker DAB – på arbetet eller i bostaden – och ständigt med samma svar: icke anträffbar.

Dan-Axel Broström var hans svåger i två decennier och hade förblivit hans nära kollega i många år.

Även om Dan-Axel var högste chef och ägare var de också umgängesbröder i en liten klick direktörsadel kring de stora rederierna i Göteborg. Nu får farfar inte ens tag i honom. DAB ansåg honom inte värdig en förklaring eller förvarning.

Vad gäller iscensättandet av skandalartiklarna kallar farfar det hela för en fantastisk beskyllning och hoppas kunna övertyga de berörda att han icke haft något som helst att skaffa med de fördömda tidningsartiklarna.

Dagen efter beskedet består av viktiga möten med redarnas försäkringsförening och då dyker DAB upp och hälsade på mig som ingenting hänt. Farfar hade sin baneman tätt intill sig hela dagen utan att kunna ta upp saken eller på något vis försvara sig. DAB gick när sista punkten på föredragningslistan kom upp. Ingen möjlighet till kontakt.

När farfar senare på dagen får en oväntad chans att tala enskilt med Dan-Axel – tar han inte chansen. Så här beskriver han det:

Begav mig till Bromma vid halv sjutiden för att äta middag medan jag väntade för att ta kvällsflyget till Gbg. På flygplatsrestauranten satt DAB och Miss Lee och åt men såg mig tydligen icke. De flög med samma plan till Gbg, chaufför Nilsson mötte med den nya Bentleyn som körde om mig vid Hovås.

Det är rörande att farfar beskriver det som att Dan-Axel inte ser honom, varken på samma restaurant eller samma inrikesplan. Farfar låtsas inte om att han själv kunde gå fram och tala med sin vän-kollega-antagonist. Det är som att hans självförtroende inte når upp till det. Ilskan och viljan till upprättelse ger vika så fort chefen och ägaren finns där i egen hög person. Även direktörer kan tvingas knyta näven i fickan.

Eller är det framgångsmannens ovana vid motgångar? Rädsla för bristen på framgång? Rädsla förkonflikt, för verkligt allvar? När livet krackelerar. Han förlamas när det går illa för honom själv precis som han förlamades när hans kärestas pappa gick bort och precis som han ska komma att förlamas när hans egen son faller ur ramen.

Farfar frågar sig oupphörligt vem eller vilka som varit drivande i komplotten mot honom. Först är han övertygad om att min farmor ligger bakom men tänker sedan att det vore illojalt mot brodern Dan-Axel att betona den skandalösa romansen med Annabella för att komma åt farfar. Det måste vara någon som vill skada dem båda som ligger bakom.

Snart ser farfar förrädare i varje vän:

Ganska otrevlig känsla att nu få konfirmerat vad jag länge känt: att min närmaste man i bolaget gör vad han kan för att stjälpa mig i stället för att hjälpa mig.

Om en annan noterar han:

Göran är bra förtjust över att jag åker iväg – gör inget för att hjälpa men tydligen en hel del för att stjälpa. Fy tusan. Vilken ynkedom han är.

Om en tredje:

Kanske var han nästan överdrivet entusiastisk. Men är han verkligen en så god skådespelare?

Ett tag har han två huvudmisstänkta:

Den förre vill säkert få min plats som v.d. i SAL men jag har svårt tro att han är intelligent nog för att planera en så djävulsk kupp. Däremot passar alla bitar skrämmande väl på Kristian. Begåvad, ärelysten och hänsynslös – extremt cynisk.

Han ser hur han förlorar alla tidigare bundsförvanter:

Idag tror jag icke att något stöd är att räkna på varken från KRB eller E.L. Bäst utgå från att jag nu står helt ensam. Mina chanser för anständig uppgörelse bedömer jag som små.

Alla storägare är någon gång föremål för farfars misstankar, även de som han har påståtts samarbeta med för att själv överta all makt:

Enskilda och Wallenbergarna är nog bakom planeringen.

Det farfar drabbas av dessa dagar går knappast att beskriva som annat än förföljelsemani, paranoia. Ingen är skyddad mot det om pressen och besvikelsen blir för stor. Man är inte paranoid, man blir det.

En herrmiddag som farfar ordnar på Berghem – Särövillan han fick behålla efter skilsmässan – beskriver han som rent förödmjukande och summerar den som nästan fiasko. Det har gått två månader sedan farfar petades ur moderbolagets styrelse.

Flera chefskollegor är där, även Dan-Axel. En god vän, Erik Lund, som jag bjudit alldeles särskilt för att han skulle backa upp mig gjorde ganska grundligt tvärtom. Vännens tacktal var kort och nästan ovänligt då han bl.a. låtsades att han glömt namnet på vårt hem – han fick hjälp av Göran som taktlöst föreslog det kunde kallas för Bergholk.

Jag får intryck av en skakad man som blivit överkänslig och lätt förvirrat drar hastiga slutsatser: Tyvärr kunde jag nu def. avskriva Lund som vän att lita på och beredd hjälpa mig.

Mest uppmärksamhet av farfar under middagen får inte oväntat Dan-Axel:

DAB var i rysligt dålig form. Någon som hette Lindberg kom upp med piller eller någon medicin och DAB försvann för en stund på dass och återkom något mindre darrig. Flickorna som serverade var alldeles chockade. Han kunde inte ens servera sig själv utan att spilla eller drälla. Efter middagen askade han både direkt på bord eller på mattan och verkade sorgligt darrig.

Under tre månader noterar farfar dagligen och stundligen var Dan-Axel befinner sig, hans förehavanden och uppträdande. Han blir som besatt av DAB.

DAB normal och ej rusig.

DAB verkade normal men ser förfärligt ”tagen” ut.

DAB ganska flåsig och överdrivet vänlig.

Farfars höga position till trots är det som att Dan-Axels uppträdande väcker en känsla av klassorättvisa. Och den är förstås skräckblandad, som hos alla vars levnadsvillkor helt eller delvis är föremål för en annan människas ägande. Dan-Axel må ha varit kompetent, när han var i form, men han är tio år yngre än farfar och möten blir ständigt inställda eller uppskjutna, viktiga representativa tillfällen föremål för genans, eftersom den stora direktören och ägaren inte mår bra eller kunnat hantera sitt drickande.

Farfar fylls av ett relativt klasshat mot den överprivilegierade och hans later. Att Dan-Axel grundar sig ett rykte som kvinnokarl, ständigt omgiven av juvel- och pälsprydda skönheter som fastnar på pressfotografernas plåtar, trots att han inte ens ser hälften så bra ut som farfar, gör kanske inte saken lättare för min fåfänge farfar.

Han noterar skvaller i tredje hand om att chauffören kör ut Bentleyn till Dan-Axels bostad på Särö tidigt om morgonen och ofta får vänta till fyra på eftermiddagen då Dan-Axel behagar fara in till arbetet för ett tvåtimmarspass, sedan återvända till Särövillan för att byta om innan han åter far in till stan för sina kvälls- och nattövningar på krogen.

Minnesanteckningarna upphör i och med att farfar och Dan-Axel äntligen möts utan att någon annan är närvarande:

Han verkade normal men något forcerad. Vårt första samtal på tu man hand sedan förra året – före stämman i Tirfing. Hade väntat mig något av en förklaring från DAB. Inte ett ord.

Och farfar vågade inte föra saken på tal. Rädd förstås, rädd för makten men också för att brytaprotokollet. Väluppfostrad. Det finns också en fanatisk enögdhet inbakad i detta – han betonar hela tiden att andra inte tar upp saker han själv säger sig vilja prata om. Att det lika mycket är han som inte tar upp saken ser han inte.

Jag tror att vi alla kan känna igen hur man som förorättad och sårad får en obalans i uppfattningen av sitt eget beteende jämfört med andras. Vi kan alla drivas in i en störning.

Även om minnesanteckningarna från farfars avsättning hamnade vid sidan om i en plastpärm, präglas även hans tjusiga WIJKIANA V – med klipp, ordensbrev och betyg från hans fina karriär – av bitterhet eftersom han längst fram satt in en prydligt handskriven lista över orättvisor han drabbats av.

Den handlar enbart om avsättningen och de följande degraderingarna. Det svikna löftet om att behålla sina positioner mot att farmor fick alla aktier vid skilsmässan står överst av allt. Resten handlar om utfrysning och omyndigförklaring i olika styrelse- och mötessammanhang. Han har suttit i olika ledningsgrupper – som aldrig kallas till möten. Besluten fattas av andra, utan hans vetskap.

Farfar låter till syvende och sist livet utmynna i känslan av att han – den stolte wijken, skicklig, älskvärd och elegant – utan egen förskyllan degraderats av den rika familjen utan att kunna göra någonting åt det. En stilig men maktlös direktör.

Min pappa var 26 år gammal då farfar föll.

Ett kapitel ur Erik Wijk: Allt vi här drömma om (Förlaget Atlas, 2009) s. 82-93.

Släkten Keiller

Enligt uppgift ursprungligen härstammande från Irland, där namnet skall ha haft formen Kelleher. Timmerhandlaren o skeppsredaren James K (1759—1846) i Dundee, Skottland, var far till fabrikören och grosshandlaren Alexander Keiller, som flyttade till Gbg 1825. Dennes son Alexander Keiller  Jr (1832—1918) var en tid faderns kompanjon, övertog efter honom bruket Schisshyttan i Norrbärke, Kopparbergs län samt ägde zink- o koppargruvor i olika delar av landet. Han var också känd som en av seglingens föregångsmän i Gbg. Han var svärfar till envoyén C Bildt och  dir O Wallenberg d y. En yngre bror David Cable Keiller  (1846— 1935) var 1872—99 disponent vid Kaveltorps AB i Ljusnarsberg, från 1894 dir för Vedevågs Bruks Nya AB och 1901—13 ensam ägare av detta bruk. Alexander Keiller Jr var gift med Hedvig Falck.

Deras bror dir James Keiller  (1836-1918) och hans fru Hilda Falck, syster till broderns fru Hedvig Falck, var föräldrar till James (Jemmy) Keiller Jr (1867—1962). Den senare var konstruktör 1888—93 och  överingenjör 1893—1906 vid faderns företag Göteborgs Mekaniska Cerkstads AB. Han var italiensk konsul i Gbg 1910—23 o blev kabinettskammarherre 1922. Jemmy Keiller uppges ha infört golfspelet i Sverige efter ett besök i Skottland 1895. 1901—08 var han ordf i Gbgs Lawn-Tennis-klubb o 1906—22 led av styr i Sv tennisförbundet. Han var Gustav V:s värd vid dennes årliga besök på Särö under sammanlagt 35 somrar. K var även intresserad av jakt o var efter sin far 1915—30 ordf i Gbgs jaktsällskap. Jemmy K var gift med Alice Lyon (1869—1968), statsfru från 1940.

James Keiller

Endast för medlemmar

Oterdahl – redare och sillhandlare

Den äldste kände stamfadern Anders Olsson var ålderman i Göteborgs skomakarämbete 1653-70. Hans hustru hette Anna Greta Schipping. Deras barn tog namnet Otterdahl efter Otterhällan i Göteborg. Den äldste av sönerna Olaus Andreae Oterdahl (1653-1710), blev lektor vid Göteborgs gymnasium samt kyrkoherde i Slättåkra, Hallands län. Han var gift med Maria Starkera  (-1720).

Yngre syskon till Olaus Andreae Oterdahl var Börje (Birger) Oterdahl (1661-1733), kapten vid Nerikes och Vermlands tremänningsregemente, tillfångatagen efter Poltava, krigsfånge i Tobolsk 1709-22, major efter hemkomsten. Vidare Anna Margareta Oterdahl (-1736), gift mer Otto Kröger (1653-1709), adlad Sjöstierna och amiral, och Philip Oterdahl (-1731), skomakaremästare i Göteborg. Från den senares yngste son Philip Oterdahl (-1753), handlande i Göteborg, och hans hustru Johanna Christina Böker (-1766),  vilken som änka ägde och bebodde Särö säteri, härstammar den yngre gren av släkten som blev framgångsrika grosshandlare i Göteborg. Makarna hade åtta barn som blev vuxna, men endast de efterkommande till äldste sonen Andreas (Anders) Philipsson Oterdahl (1726-1804)  är kända.

Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63) dotter till Niclas Matzen (1710-78) och Ingeborg Schale (1716-62). Han var också delägare i Varvet Kusten såväl som till rederirörelse och sillsalterier. Salterier och trankokerier som ägdes av honom var en aläggning vid gamla varvet i Majorna och ett på Södra Flatan utanför kusten i Torsby socken. Han var direktör i Grönlandskompaniet och ägde till en början sin rörelse tillsammans med modern. Han var också direktör för Sjömanshuset och efterträdde John Hall d.ä på den befattningen. Varvet Kusten levde under 1700-talet på att underhålla och utrusta Ostindiska kompaniets fartyg och låg vid nuvarande Majnabbehamnen där Stenas Tysklandsbåtar lägger till. Varvet byggde också ett stort antal mindre fartyg som användes för exporten från Göteborg. Det hus som idag kallas Taubehuset var Varvet Kustens kontorsbyggnadSill var sannolikt en väsentlig del av handeln i den Oterdahlska firman och på firmans skepp fraktades kanske främst sill och tran. Exporten från Göteborg dominerades under 1700-talets andra halva rent värdemässigt av te, sill, tran och järn. Trävaruexporten var också stor men värdemässigt inte så viktig som de fyra dominerande varorna.

En bror till Andreas Oterdahl, Fredrik Oterdahl (1727-1810), handlande i Göteborg, var gift med Elsa Catharina Wesenberg. De hade inga barn. Övriga bröder var Lars Oterdahl (1737-62),  Philip Oterdahl (1739-1802), som ägde Särö Säteri och Aron Oterdahl (1740-1801), handlande i Göteborg, vilka båda var ogifta samt den yngste Johan Otto Oterdahl (1742-1801), handlande i Göteborg. Denne hade i sina fem äktenskap många barn. Johan Otto Oterdahl hade i likhet med sin äldste bror intressen i sillnäringen. han ägde ett skärgårdsverk vid Varholmen på Hisingen, ett stort trankokeri på Norums holme söder om Stenungsund liksom ett trankokeri på Rörholmen norr om Orust (Catharineberg).

Andreas Oterdahls son Niclas Oterdahl (1763-1804) var gift med Charlotta Åkerman (1782-1827). De fick två barn, Anders Oterdahl (1803-76) och Charlotta Amalia Oterdahl (1804-29). Charlotta Amalia Oterdahl var gift med Anders Fröding (1802-60) från den viktiga Frödingska handelsfirman. Niclas Oterdahl  hade också en son med Maria Christina Bolin, Wilhelm Oterdahl (1798-?). Niclas Oterdahl övertogs faderns företag och drev det vidare.

Ingeborg Oterdahl (1761-1825), dotter till Andreas Oterdahl, var gift med Fredrik Magnus Åkerman (1754-1830). Dessa övertog Särö säteri efter Andreas Oterdahl som ärvt det av sin bror.

Grosshandlare Anders Oterdahl hade hela 8 barn med sin fru Maria Wilhelmina Bauck (1802-68).  De som överlevde till vuxen ålder och gifte sig var Charlotte Nikolina Oterdahl (1827-99), gift med Axel Henning Evers (1823-61), Johanna (Jeanna) Emilia Oterdahl (1829-1911) med Fredrik August Ekström (1816-1901),Niclas Anders Oterdahl (1831-89), gift med Mary Keiller (1834-1912) från den rika familjen Keiller, och Philip Anders Oterdahl (1833-94), gift med Eva Frögren (1850-1922).

Maria Wilhelmina Baucks syster Jeanna Elisabeth Bauck (1798-1859) var gift med Anders Helmich Åkerman (1791-1869). Denne var son till Fredrik Magnus Åkerman och Ingeborg Oterdahl och från dem övertog han Särö säteri. Anders Helmich Åkermans dotter Johanna Amalia Åkerman (1818-?) var i sin tur gift med Knut Henrik Ekström (1816-?). Anders H Åkerman var den som drog igång Särö som en badort för göteborgsnoblessen.

Andrea Wilhelmina Evers (1853-1924), dotter till Axel Henning Evers och Charlotte Nikolina Oterdahl, var i sin tur gift med James Hammarberg (1847-96), ägare till en betydande handelsfirma och riksdagsman. Ett barnbarn till dem var gift med Carl Kempe från den familj som ägde MoDo och en dotter var ingift i släkten Keiller. Så kan man säga att rikedomar som skapats av den bohuslänska sillperioden och ostindiska kompaniet också sipprade ner till göteborgska järnexportörer på 1800-talet liksom skogsbaroner i Norrland.