Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Santesson

Gustaf Daniel Björck

Endast för medlemmar

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

G.B. Santesson & Söner

Gustaf Bernhard Santesson (1739-1790) grundade firman G.B. Santesson, senare G.B. Santesson & Söner. Firman var en av de största redarna i Göteborg samt ägde sillsalterier och trankokerier. Han var gift med Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), dotter till grosshandlaren Harder Matzen (1715-1806).

Paret Santesson var herrnhutare och sände därför sin son Berndt Harder Santesson (1776-1862) uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Slesvig (Danmark). År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal hjälpa mamman att sköta den stora firman. Modern ägde då firman, som drevs vidare under samma namn, tillsammans med en man vid namn Bredberg. Senare tog sonen över firman tillsammans med Anders Magnus Prytz (1775-1837).

Berndt Harder Santesson1773 fick John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Niclas von Jacobsons sockerbruk ett eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare, 1783-95 ägdes det av Samuel Schutz, och därefter av J. D:son Wetterling tillsammans med Peter Ekman (III) och G.B. Santesson & Söner, producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 1813 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg, nu med Peter Wilhelm Berg som ägare vid sdian av Santesson & Söner. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen och det ägdes då liksom vid branden 1808 enbart av G.B. Santesson & Söner. År 1810 har bruket återigen den största produktionen av alla Göteborgs sockerbruk. 1817 lades sockerbruket ner. Som en följd av ägandet i sockerbruket var också den Santessonska firman en av Göteborgs största importörer år 1800 med en import till ett värde av 15 800 dsm.

Firman G.B. Santesson & Söner var som nämnts också stor ägare av sillsalterier och trankokerier, 1806 köptes Arfvidssons (tidigare Cahmans) anläggningar vid Röda Sten (inklusive grytgjuteri). Dessutom ägde firman sen tidigare ett skärgårdsverk, Ängholms udde, vid Bovik på Björkö, Röskärs skärgårdsverk invid Hälsö (ägdes av B.H. Santesson tillsammans med A.M. Prytz) och dessutom två större trankokerier på Tjörn som ägdes tillsammans med grosshandlaren Johan Bäck, Låka på Tjörn och Dannestan på Stora Askerön. Grytgjuteriet vid Klippan utvidgades väsentligt under tiden G.B. Santesson & Söner ägde det. Men 1815 såldes anläggningen till A.M. Prytz och 1823 lades verksamheten ner.

1802 grundade B.H. Santesson Årnäs bruk, ett glasbruk en bit norr om Kinnekulle. Detta bruk köptes senare av D. Carnegie & Co och egendomen (som inte är ett bruk sen länge) ägs idag av familjen Ekman. 1805 organiserade Santesson också Sveriges första sparkassa för arbetarna på Årnäs bruk. Förutom Årnäs bruk anlade han också Karlsfors alunbruk i närheten av nuvarande Skövde.

Prytz – tobak och SKF

Del 12 av 26 i serien Göteborgskapitalet

Familjen Prytz är en typisk representant för göteborgskapitalet med rötter i familjer aktiva inom sillnäringen och med deltagande i olika handelsbolag på 1800-talet samt i den i Göteborg tidvis mycket lönsamma tobaksindustrin.

Magnus Prytz (1741-1800) var ägare till Stora Torp, en gård som sedan övertogs av sonen Anders Magnus Prytz (1775-1837), en av delägarna i den Santessonska handelsfirman vars huvudintressent var Berndt Harder Santesson som också hade intressen i Ostindiska Kompaniet. En firma som ägde sockerbruk och handelsrörelse. En dotter till Anders Magnus Prytz, Hilda Prytz (1810-1890) gifte sig med Olof Wijk d.ä. Vid Anders Magnus Prytz död övertogs Stora Torp av David Carnegie år 1844. Sonen till Anders Magnus, Måns (Magnus) Prytz (1802-1874) grundade Göteborgs Handels och Sjöfartstidning (GHT).

Andre sonen till Magnus Prytz, Gustaf Prytz (1776-1861), ägare till Wilhelmsberg, också i Örgryte som Stora Torp, deltog 1802 i bildandet av firma Ekman & Co tillsammans med Gustaf Henrik Ekman. 1818 lämnade dock Gustaf Prytz firman och fortsatte med aktiviteterna i sin egen firma som grundades 1817 och från 1843 fick namnet Prytz & Wiencken då Conrad Wiencken intogs som ägare i firman vid sidan av August Prytz (-1844), son till Gustaf, som sen en tid varit delägare i familjeföretaget. När August dog 1844 inträdde istället brodern Adolph Prytz (1813-1870) i firman. Företaget blev snabbt Göteborgs största tobaksföretag och med 158 anställda år 1860. Från 1870-talet och framåt minskade firman stadigt sin omsättning.

Tidigt inträdde också Adolphs son Carl-Axel Prytz i firman men 1876 köpte Gustaf Adolf Prytz ut alla sina syskon ur familjeföretaget och upptog därefter August Wallin som delägare. 1890 blev firman aktiebolag efter att ha gått i konkurs året innan och 1912 blev företaget en del av AB Förenade Svenska Tobaksfabriker som förstatligades 1915.

Adolph Prytz var gift med Julia Augusta Kjellberg (1818-1859), dotter till Aron Kjellberg (1769-1826) och Catharina Sofia Ström (1779-1847), från en inflytelserik familj i Lilla Edet som tidigare var gift med Gabriel Grén (1760-1811). Den senare blev rik genom intressen i sillsalterier och trankokerier. En av Catharinas söner i det första äktenskapet, Johan Olof Grén blev delägare i det Kjellbergska handelshuset. Förmodligen skedde detta genom att Kjellbergsfirman köpte upp Johan Olof Gréns egen firma som denne tagit över från fadern. Vidare var Adolph också svåger till Fredrik (Fritz Wiktor) Hasselblad, grundare av firma F.W. Hasselblad år 1841. En brorsdotter till ovan nämnde B.H. Santesson var gift med Arvid Henrik Grén, bror till Johan Olof.

Carl Robert Prytz

Carl Robert Prytz

Den tredje sonen till Gustaf Rudolf Prytz, Carl Gustaf Prytz (1819-1907) arbetade först i firma Ungewitter & Co samt Broms & Co (modern var född Broms) innan han 1949 grundade en egen handelsfirma som övertogs av sonen G.H. Prytz år 1874. Firman blev en av de lednade te- och kryddimportörerna i Göteborg under 1870-talet. Han var också styrelsemedlem i Göteborgs Enskilda Bank 1863-92), Nederländernas konsul 1857-96 samt lokal politiker i Göteborg med en rad olika uppdrag. Carl Robert Prytz (1865-1938), son till Carl Gustaf Prytz, deltog i uppbygget av Särö till en fashionabel sommarort för göteborgssocieteten. Carl Robert Prytz var under många år delägare i bruken Aspa och Laxå liksom i Ställbergs och Bångbro gruvor. Carl Robert Prytz donerade sin förmögenhet till förmån för jordbrukets utveckling i Sverige.

Sonsonen till Adolph Prytz, Björn Prytz (1887-1976), blev 1919 VD för SKF och kvarstod som detta till 1937. Därefter var han styrelsordförande i ett år. Han deltog i grundandet av Volvo och satt i styrelsen för bolaget fram till 1936 och sedna mellan 1949 och 1957 igen. 1938 utsågas han till svensk envoyé i London och han kvarstod på denna post till 1947. Utöver detta hade han en rad andra styrelseuppdrag i svenska storföretag under årens lopp. Han var far till dansaren och skådespelerskan Agneta Prytz (1916-2008).

Denna här nämnda familjen är inte identisk med de utslocknade adliga ätterna Prytz. Eventuellt är de avslägset släkt med varandra, men ingen av Göteborgsfamiljen har någonsin varit adlig som det felaktigt uppges på Wikipedia. Det kan också noteras att det finns ganska många som heter Prytz i Sverige utan att nödvändigtvis tillhöra göteborgsfamiljen.

Läs mer: DI, GP, AV, EX, Sydsvenskan, DN, HD, AB, GbgTomter1, 2, 3, Vårt Göteborg,

Andra Källor:
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg I – III, 1919-23
A. Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Peter Ekman och sillen

Del 15 av 18 i serien Sill, sillfiske och sillperioder

Peter Ekman (III, 1740-1807) inträdde 1761 i faderns (Peter Ekman (II)) handelsfirma som var fokuserad på trävaru- och järnhandel. Innan dess hade han varit praktikant på ett handelshus i Amsterdam och arbetat på Christian Arfvidssons firma. Han grundade också en egen affärsverksamhet som främst fokuserade på sillsaltning, export av sill och import av salt och spannmål. Det första sillsalteri han övertog var Ängholmen invid Bovik på Björkö som han köpte år 1762. Ursprungligen hade dettta salteri grundats år 1758 av Jacob Heggren och G.A. Strandberg, två tidigare skeppare i bröderna Arfwedssons fiskerikompani.

Kort efter att han inköpt Ängholmens salteri arrenderade han en tomt på intilliggande Björkholmen där han planerade att bygga ett trankokeri. Han överenskom snart att släktingen Magnus Thornton skulle flytta sitt trankokeri som låg utanför Gamle port (Kungsporten). Peter Ekman exporterade sin först saltade sill 1764 men lät också andra exportera sill från Ängholmen, exempelvis stockholmsfirman And. Joh. Tenggren. 1768 blev Peter Ekman medlem av Handelssocieteten i Göteborg med stöd av fadern och Gustaf B. Santesson som båda gick i borgen.

Peter Ekman

Peter Ekman var också svåger till Asmund Svan i Varberg, en annan handelsman med intressen i sillnäringen, oftast tillsamman med Kalmarköpmannen Hans Anders Svebilius. Peter Ekman samarbetade också nära med Gustaf B. Santesson och Lars Kåhre som bägge hade anläggningar för sillförädling vid Bovik och dessutom var herrnhutare. Även med släktingarna Arvid Wallerius och Asmund Svan samt dennes kompanjon Svebilius samarbetade han regelbundet.

Peter Ekman övertog och fortsatte under 1760-talet sin fars trävaruexport vid sidan av sin egen sillexport men omfattningen av denna minskade efterhand och på 1770-talet handlade det om små volymer.

För salteriernas räkning krävdes förutom sill också tunnor och salt. Material till tunnor köptes främst lokalt på Västkusten och från köpmän i Karlshamn och Karlskrona. En del tunnband importerades dock från Amsterdam.  Salt var ett större problem då det importerades långväga ifrån, från Frankrike, Portugal och Medelhavet. På 1760-talet importerade Peter Ekman en del salt, 1762 och 1764 ingenting, men resterande år i allmänhet mellan 600 och 1 200 tunnor (1765 enbart 185 tunnor och 1769 hela 1 501).

På 1770-talet upphörde saltimporten i egen regi för att återigen upptas på 1780-talet. Orsaken till att han slutade med saltimport var troligen att han inte längre exporterade trävaror. För att slippa gå barlastade till salthamnarna brukade man nämligen skeppa ut trävaror. Lars Kåhre levererade sannolikt huvuddelen av det salt  Ekman behövde under 1770-talet eftersom denne var Göteborgs störste saltimportör under perioden. 1778 köpte Peter Ekman exempelvis 800 tunnor salt av Kåhre. Han köpte dock även av andra, år 1777 av firman Joh. Ad. Moll i Stockholm. På 1780-talet hade Peter Ekman stora egna intressen i rederinäringen och kunde återuppta saltimporten i egen regi.

Huvuddelen av Peter Ekmans sillproduktion gick på export till hamnar i Östersjön men han sådle också en del till handelsmän i andra delar av Sverige som Johan Lidin och Charles Toutin i Stockholm, C.H. Lange i Visby, John Johnson i Karlskona, Lorentz Faxe i Malmö och Nils A. Ennes i Landskrona.

Viktigaste mottagarhamnar för exporten under 1770-talet var Stettin, främst firma Christ. Jac. Witte men även J.C. Helm och Joh. G. Simons änka, Riga (Stresov & Rolof), Danzig (Elliot, Barlov & Ellliot). Mindre delar av exporten gick vissa år till Cork och Bilbao. Toppåret för sillexporten på 1760-talet var 1769 med en export av 1 760 tunnor salt sill. Sillexporten varierade ganska krafigt mellan oliak år men trenden under perioden 1764-177 var stigande, från 1 350 tunnor 1764 till 2 973 tunnor 1777. Under denna period ägde Ekman enbart anläggningen vid Bovik. 1773 gick 1 771 tunnor av en total export på 2 530 tunnor till Stettin.

Den tran som tillverkades vid trankokeriet på Ängholmen/Björkholmen tycks till en början ii huvudsak ha sålts till såpfabriker, exempelvis den såpfabrik vid Magasinsgatan som ägdes av Hans Busck och Jacob Busck, men som på 1780-talet i praktiken drevs med kapital från Sahlgren & Alströmer. Vid konkursen i den sistnämnda firman köptes såpfabriken år 1785 av Lars Kåhre som sedan året däretter sålde den till Peter Ekman som drev fabriken tills den brann ner tillsammans med stora delar av Göteborg  år 1804. En del tran såldes uppenbarligen också till Lars Kåhre som sannolitk exporterade det. Vid mitten av 1770-talet upptog även Peter Ekman en egen export av tran däribland också en mindre mängd valtran som han köpt från Grönlandskompaniet.

Sillen exporterades som nämnt i huvudsak till Östersjöområdet och som returlast togs spannmål. Peter Ekman kom därmed med tiden att bli en av Göteborgs största spannmålsimportörer. 1776-1775 handlade det som små kvantiteter, men från 1776 sker en kraftig ökning av Peter Ekmans import. Han började nu troligen fungera som kommissionär för firman B.P. Vahl i Greifswald som var en stor spannmålsexportör. Senare blev firmor som B.P Vahl, Homeyer, Sonnenschmidt och Gottfrid Vahl hans viktigaste handelspartners i östersjöstäderna i nuvarande Polen (ex. Danzig) och dåvarande svenska Pommern (StettinGreifswaldWolgastetc). Huvuddelen av den spannmål som Peter Ekman importerade gick till bagerier i Göteborg.

Kring 1780 började Peter Ekman att investera i fler salterier och trankokerier, 17778 lät han starta bygget av ett större trankokeri på Stensholmen som stod färdigt 1780, men detta såldes redan 1784 till F.M. Åkerman,  som i sin tur snart överlät det till sin bror, C.H. Åkerman. I Stenung (nuv Stenungsund) byggde han ett salteri och trankokeri som stod färdigt år 1782. 1784 byggdes ett nytt trankokeri så att det sammanlagt fanns 16 kittlar. År 1785 sålde hand dock denna anläggning till Hans Anders Svebilius, Christian Beckman och Anders Sjögård för 6 500 rdr specie. 1780 köpte han också ett sillsalteri på Barlastkajen i Masthugget. Detta låg mellan två andra salterier ägda av John Christie respektive Robert Marshall. På spekulation köpte Peter Ekman ett nedlagt sillsalteri och trankokeri långt upp längs med Älven, i Västerlanda. Han sålde utrustningen och byggnaderna till olika köpare.

1785 köpte Peter Ekman in ett salteri i Mollösund, Kungsholmen, som ägdes av Erik Roberg. Medintressent i detta salteri var Anders Wennerström. 1787 byggdes salteriet ut och ett trankokeri med 8 kittlar uppfördes också. I slutet av 1790-talet utvidgades anläggningen med ytterligare ett salteri. Förutom sill saltades även torsk (kabeljo) i salteriet. Samma år, 1785, köpte Ekman en tredjedel i ett trankokeri med 12  kittlar vid Starrkärrstrand i Ödsmål norr om Stenungsund. De övriga tredjedelarna ägdes av Planck & Schönfeldt respektive Arvid Wallerius. Wallerius andel köptes snart av Peter Ekman och 1787 ägde han 2/3 av verket.  Några år senare ägde han 4/9 och resterande 5/9 ägdes av firma Wennerström & Bergman. 1797 såldes trankokeriet till Peter Tranman, tidigare bokhållare på anläggningen. Då tycks den ha haft 4 kittlar och var alltså avsevärt mindre än tidigare.

Förutom Wallerius andel i Starrkärrstrand köpte Peter Ekman år 1787 också Wallerius andel i ett aillsalteri vid Varholmsvik på Hisingen. Även i detta verk var Planck & Schönfeldt ägare av den andra delen. Detta salteri byggdes 1782 och tycks senare ha sålt tillbaka till Wallerius som 1793 stod som ensam ägare till anläggningen.

1787 blev Peter Ekman dessutom delägare i ett trankokeri på Lyr i Tegneby socken, Manneviken. Det röstade omedelbart upp och byggdes ut till 8 kittlar. 1790 ägde han 2/3 av detta verk och 1793 4/9. Övriga intressenter i verket var Arvid Wallerius och Wennerström & Bergman.  År 1787 var ett år av många investeringar för Peter Ekman och i Majorna köpte han Majnabbe salteri tillsammans med firman N. Matzen & Kullman för 4 052 rdr specie. Ekmans andel var bara 1/14. 1791 (sannolikt) såldes anläggningen till Jonas Kjellberg som också lät igångsätta trankokeri på platsen.

Efter Lars Kåhres död 1788 så köpte Peter Ekman tillsammans med Johannes D:son Wetterling Kåhres salteri Flyberget från dödsboet år 1790. Ansvaret för driften hade då varit Peter Ekmans sen Kåhres död. För sin andel betalade Ekman 1 000 rdr specie. 1790 var Peter Ekman också delägare i ett trankokeri i Hälleviksstrand på Orust vid namn Frederikskile. Huvudägare var då en Jacob Larsson. 1793 ägdes denna anläggning till 50% av Peter Ekman och till 50% av G.B. Santesson & Söner, senare ägde Peter Ekman 7 sextondelar. Trankokeriet uppfördes 1787. Från 1795 var Peter Ekman delägare i ytterligare ett trankokeri i Hälleviksstrand, också i detta med 7/16. De övriga delägarna i bägge verken var vid denna tid Santessons änka samt Johan Peter Berg i Göteborg. Fram till 1790 ägdes det stora verket med 12 kittlar av Sven Linhult.

Av Peter Ekman helägda eller delägda skärgårdsverk

Ängholmen 1762-1802
Stensholmen 1780-1784
Stenung 1782-1784
Barlastkajen 1780-1802
Kungsholmen 1785-1802
Starrkärrsstrand 1785-1797
Varholmsvik 1787-1793
Manneviken 1787-1802
Majnabbe 1787-1791
Flyberget 1790-1802
Frederikskile 1790-1802
Hälleviksstrand 1795-1802

Investeringarna och uppköpen av fler salterier och trankokerier innebar en stark ökning av Ekmans produktion av salt sill och tran samt en lika stark ökning av exporten. Från en export av 3 145 tunnor sill och 54 fat tran år 1778 ökade exporten till 10 176 tunnor sill och 2 055 fat tran år 1788. Toppåret för export av salt sill var för Peter Ekmans del år 1790 då han exporterade 15 092 tunnor medan den största tranexporten ägde rum 1794 med 5 866 fat. Mellan 1787 och 1799 varierade exporten mellan cirka 9 000 tunnor och 15 000 tunnor salt sill per år medan tranexporten under samma tid varierade mellan 1 500 fat och nästan 6 000 fat.

Peter Ekmans andel av sillexporten från Göteborg under 1790-talet varierade mellan 5 och 10%, med topparna på 10% år 1791 och 1799 och den lägsta andelen på 5% år 1798. När det gäller tranexporten så stod Peter Ekman för mellan 7 och 17% under samma period, med toppnotering år 1794 och den lägsta andelen år 1795. Ekman var ensam aldrig den störste producenten av salt sill under något år på 1790-talet, men räknas Flyberget in i sin helhet så blir Ekman den största producenten.

Huvuddelen av sillexporten fortsatte gå till tyska Östersjöhamnar som Greifswald, Wolgast och Sttein medan huvuddelen av tranexporten gick till Västersjön, dvs hamnar i Västeuropa som Amsterdam, Hamburg, Bremen, Le Havre, Bilbao men en del exporterades också till östersjöstäderna. Returlast från Västerhavet var i huvudsak salt och från Östersjön spannmål.  Ekmans saltimport ökade under perioden men han stod trots det endast för en liten del av saltimporten, mellan 1 och 5% under hela 1790-talet. Genom den stora sill- och tranexporten blev Ekman även, vilket redan nämnts, en stor redare samt en stor importör av salt och spannmål. Om det ska jag skriva i annat sammanhang. En del av sillen såldes också inom Sverige, den fördes till Bergslagen, ibland i utbyte mot varor därifrån, och på fartyg till Stockholm och kanske även andra städer invid Östersjön.

Balansomslutning för ett urval av Ekmans handelspartners 1793
Gerhard Hinrich Walcke, Hamburg, 25 590
Homeyer, Wolgast, 20 033
Sonnenschmidts enka, Wolgast, 19 135
Gottfrid Vahl, Greifswald, 11 537
Sebert & Wilnach, Stettin, 6 057
BP Vahl,  Greifswald, 5 437
CF Pogge, Greifswald, 1 255
Friedrich Rütze, Wolgast, 963
Todd & Mitchell, Riga, 438
Claes Grill, London, 413

Walcke (som kom från Uddevalla) var Ekmans viktigaste kreditgivare och handelspartner när det gällde både sill- och tranexport, firmorna i Greifswald, Wolgast, Stettin och Riga var viktiga handelspartners för sillexport och spannmålsimport.

Peter Ekman avvecklade sin affärsverksamhet 1802-03 och flertalet av verksamheterna övertogs av firman Ekman & Co vars delägare var sonen Gustaf Henrik Ekman och G.R. Prytz.

Källor förutom det som länkats och de som nämns i första inlägget om sillhanteringen på 1700-talet:

Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Arne Munthe, Släkten Ekman, 1958
Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, 2011

Santesson – grosshandlare och skeppsredare

Släkten Santesson härstammar från Per Santesson (född på 1620-talet, dödsår okänt) som deltog i Karl X Gustafs polska och danska krig och dog på sin gård Bökhult i Långaryds socken i Jönköpings län. En ättling till honom var Gustaf Bernhard Santesson (1739-1790) som grundade firman G.B. Santesson, senare G.B. Santesson & Söner. Firman blev en av de största redarna i Göteborg samt ägde sillsalterier och trankokerier. Han var gift med Dorothea Elisabeth Matzen (1746-1829), dotter till grosshandlaren Harder Matzen (1715-1806).

Paret Santesson var herrnhutare och sände därför sin son Berndt Harder Santesson (1776-1862) uppfostringsanstalten Kristiansfeld i Schleswig. År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal hjälpa mamman att sköta den stora firman. Modern ägde då firman tillsammans med en man vid namn Bredberg. Senare tog sonen över firman tillsammans med Anders Magnus Prytz (1775-1837). 1802 grundade B.H. Santesson Årnäs bruk, ett glasbruk en bit norr om Kinnekulle. Detta bruk köptes senare av D. Carnegie & Co och egendomen (som inte är ett bruk sen länge) ägs idag av familjen Ekman. 1805 organiserade Santesson också Sveriges första sparkassa för arbetarna på Årnäs bruk. Förutom Årnäs bruk anlade han också Karlsfors alunbruk i närheten av nuvarande Skövde.

Firman G.B. Santesson & Söner var som nämnts också stor ägare av sillsalterier och trankokerier, 1806 köptes Arfvidssons (tidigare Cahmans) anläggningar vid Röda Sten (inklusive grytgjuteri). Dessutom ägde firman sen tidigare ett skärgårdsverk, Ängholms udde, vid Bovik på Björkö, Röskärs skärgårdsverk invid Hälsö (ägdes av B.H. Santesson tillsammans med A.M. Prytz) och dessutom två större trankokerier på Tjörn som ägdes tillsammans med grosshandlaren Johan Bäck, Låka på Tjörn och Dannestan på Stora Askerön.

B.H. Santesson övertog det så kallade chalmerska huset vid Södra Hamngatan i Göteborg och det blev hans bostad tills han flyttade till Stockholm och senare till Motala. Senare övergick huset på Södra Hamngatan i Oscar Ekmans (1812-1907) ägo. Under den 5:e oktrojen (1806-13) av det Ostindiska kompaniet var Berndt Harder Santesson en av direktörerna. B.H. Santesson var gift med kusinen Johanna Dorothea Matzen (1787-1835).

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder Santesson lärde känna Baltzar von Platen (1766-1829) vid umgänge hos familjen Ekman där denne var ingift. Baltzar von Platen var en av de drivande bakom 1809 års revolution och B.H. Santesson kom att bli en allierad i borgarståndet då denne valdes in samma år som en av två representanter för Göteborg. Den andre var Niclas Malm (1775-1829). B.H. Santesson kom att bli en av de sex män som organiserade Göta kanalbolag och kom i stort sett att ägna resten av sitt liv åt Göta kanal. Bland annat som disponent på Motala verkstad från 1838. Han blev styrelsordförande i kanalbolaget samma år, men avgick från bägge posterna redan året efter. Han var störste aktieägaren i Motala verkstad. Redan 1834, två år efter det att Göta kanal invigts, bildade Bernt Harder Santesson och Johan Gustav von Sydow Ångfartygs AB Stockholm – Göteborg, som beställde fem båtar för reguljär trafik på kanalen.

Brodern till B.H. Santesson, Sante Johannes Santesson (1778-1804), var också grosshandlare under den korta tid han levde, medan en anna bror, Carl Gustaf Santesson (1781-1819) var komminister i Örgryte församling och ägare av Sävenäs säteri. Hans son Gustaf Samuel Santesson (1810-1889) grundade Surte glasbruksonen Carl Gustaf Santesson (1819-1886) var läkare och medlem i en mängd olika vetenskapliga sällskap. Dottern Johanna Ulrika Santesson (1815-1902) var gift med ägaren till Änggården i Göteborg, Arvid Henrik Grén (1806-87).

Elisabeth Ulrika Santesson (1783-1806), syster till Gustaf Samuel Santesson var gift med Elias Daniel Björck (1775-1806) och mor till biskopen Gustaf Daniel Björck (1796-1888).

En annan gren av släkten Santesson ägde godset Tjolöholm i Halland innan James Fredrik Dickson från familjen Dickson köpte detta år 1892.

 

Sillen – havets silver

Sillfisket har gjort mången svensk rik och i praktiken skapat de bohuslänska fiskelägena som vi ser dem idag. Speciellt har rikedomar skapats och samhällen byggts undersillperioderna i Bohuslän, varav man känner till fyra stycken större från 1500-talet och framåt, 1556-1589,1660-1680, 1747-1809 (”stora sillperioden”), 1877-1906.

Speciellt är det under den stora sillperioden på 1700-talet som rikedomar skapas och grunden till finansdynastier och kapitalistisk utveckling startade. Bland de familjer som blev rika på sillfisket och sillhandeln kan ArfvidssonEkmanKjellberg, Hall, Bagge, Matzen, Schutz, Beckman, Beyer, Oterdahl, Santesson och Kåhre nämnas. En del av dessa blev finansdynastier, exempelvis Ekman och Kjellberg. Andras rikedomar försvann i spekulation, slöseri och misskötsel (ett exempel är familjen Hall) och andra ärvdes vidare av döttrar in i familjer med andra namn.

Under den stora sillperioden förändrades Bohuslän i grunden. Innan dess var det ett fattigt landskap och det hade blivit allt fattigare efter att det blivit svenskt på 1600-talet. Men så dök sillen plötsligt upp i norra Bohuslän på 1740-talet och lite senare utanför Göteborg och Marstrand:

Eftersom fisket bedrevs utan maskinella hjälpmedel så behövdes mycket arbetskraft. För att locka ut folk till den karga kusten, erbjöd staten bl a fri mark, fritt statligt timmer till husen och gynnsamma skatteförmåner. Folk strömmade ut till kusten och nya fiskelägen växte upp. När sillstimmen trängde långt in i fjordar, vikar och sund, gick det inte att använda de tidigare traditionella fiskeredskapen dvs sättgarn och drivgarn. Istället började man använda landvadar. Dessa lades ut med småbåtar och sedan stod man på land och tog hem vaden. Stora mängder sill saltades och för att täcka det stora behovet av salt, anlades salterier lite överallt i Bohuslän. I slutet av 1780-talet fanns ca 330 salterier i Bohuslän.

År efter år fortsatte sillen strömma in mot kusten i ofantliga mängder och för att kunna ta hand om all fångad sill, började man nu att även framställa tran ur sillen. De större trankokerierna var igång dygnet runt och ur skorstenarna vällde illaluktande svart rök. Från kokerier och från böndernas grumsgödslade åkrar, spreds också en fruktansvärd lukt och allt detta omvälvde det bohuslänska kustlandskapet. I Bohuslän fanns som mest ca 500 trankokerier.

För att producera tran gick det inte bara åt mycket sill, utan också stora mängder ved för att hålla trangrytorna kokande. Förbrukningen av virke till bostäder, magasin, båtar, bryggor, tunnor, tjära och som bränsle till tran- och saltkokning var enorm och kom att bli dödsstöten för stora delar av de redan tidigare hårt beskattade bohuslänska skogarna. Tran användes bl a som lysolja i tranlampor och för att impregnera kläder och stövlar.

Tidsgränserna för den stora sillperioden varierar lite i olika källor och skrifter och ofta anges 1753 som startår. Men slutåret tyck all var överens om. 1809. Sillen försvann från kusten igen, folk försvann, krogar, brodeller, salterier och trankokerier stängde. Väldigt få minnesmärken från denna tid finns kvar. Krogen på Rörö, i vilken släktingar till mig bor (min mor var fosterbarn och det är den släkten som äger och bebor krogen), är en av få kvarvarande byggnader från den stora sillperioden. I övrigt kan man hitta grumsedammar efter trankokerier och en del grunder på en mängd holmar och skär. Grumsedammar anlades för att inte släppa ut resterna från trankokningen, grumset,  i havet. Enligt boken 500 år av sillfeske av Rolf Eriksson (2011), en tidigare fiskare fanns det som mest exakt 336 salterier och 429 trankokerier. De flesta av trankokerierna fanns i södra Bohuslän, dvs från och med Orust och Tjörn söderut. 1781 var de fördelade enligt följande:

  • Göteborg, 3 st
  • Göteborgs fögderi 35 st
  • Inland, 27 st
  • Marstrand, 2 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 81 st
  • Sunnerviken, 63 st
  • Norrviken, 28 st
  • Strömstad, 1 st

1787 hade fördelningen av trankokerierna förskjutits norrut:

  • Göteborg, 4 st
  • Göteborgs fögderi 50 st
  • Inland, 66 st
  • Marstrand, 6 st
  • Uddevalla, 1 st
  • Orust och Tjörn, 136 st
  • Sunnerviken, 108 st
  • Norrviken, 37 st

Sillsalterierna hade också en sydlig lokalisering, till en början mer sydlig och sedan med förskjutning norrut. 1761 stod Göteborg för 45,7% av produktionen av salt sill, Marstrand för 9,5% och Göteborgs fögderi för 19,2%. 1787 hade detta förändrats så att Göteborg endast stod för 4,8% men Göteborgs fögderi för 25,9%, Under samma period ökade andelen som producerad på Tjörn och Orust från 10,5% till 21,9% och produktionen i Inland från 10,0% till 21,8%. Ägarna av sillsaterierna var dock under hela perioden i huvudsak rika göteborgare följda av uddevallabor och marstrandsbor. 1786 var sillsalterierna fördelade enligt följande:

  • Göteborgs stad, 7 st
  • Göteborgs fögderi, 72 st
  • Kungälv, 8 st
  • Inland, 35 st
  • Marstrand, 33 st
  • Orust och Tjörn, 32 st
  • Uddevalla, 85 st
  • Sunnerviken, 21 st
  • Norrviken, 28 st

Noterbart är att det 1762 endast fanns fyra trankokerier längs med hela Bohuskusten.  De flesta av de små samhällen som växte upp kring skärgårdsverken, sillsalterierna och trankokerierna finns inte kvar idag. De övergavs i allmänhet direkt när sillen försvann Däremot finns de bebyggelsecentra där fiskarbefolkningen bodde, i allmänhet kvar.

Ägarna av trankokerierna var i allmänhet göteborgare, men relativt många ägdes av personer bosatta på landsbygden.

Huvuddelen av sillexporten från Göteborg och Bohuslän gick till Östersjöomårdet, men en del gick västerut, främst till hamburg och Bremen men även till Cork på Irland. Den sillen exporterades sannolikt vidare:

Den främsta destinationshamnen var Cork på södra Irland. Troligen exporterades sillen vidare till Västindien där den konsumerades av slavarna vid sockerplantagerna. Direktexport till Västindien förekom också i betydande mängder, liksom till Madeira där sillen förmodligen också användes som föda av sockerplantagernas slavar.

En av det störstexportörerna av sill västerut var Christian Arfvidsson, en grosshandlare med egna intressen i Västindien. Han exporterade huvudsakligen västerut i motsats till andra sillexportörer och stod 1770 för 14% av all sillexport från Göteborg.

Bland större skärgårdsverk, dvs sillsalteri och trankokeri kombinerat märks Laurens Tarras och Anders Anderssons anläggning på ön Rammen, öster om Rörö, som uppfördes så sent som 1803. 1824 var hela anläggningen riven och den siste invånaren på rammen hade flyttat till Rörö.

En annan stor anläggning låg på Rörholmarna och Stensholmen norr om Brunskär och sydost om Klåverön. En av huvuddelägarna i den stora anläggningen som började anläggas på 1760-talet och senare omfattade minst tre trankokerier och fler sillsalterier, krog med mera var ägaren till Tofta herrgård, Christian Helmich Åkerman. En annan större ägare var Peter Ekman som totalt ägde 12 anläggningar. 1812 var hel anläggningen riven och huvuddelen av befolkningen avflyttad. De allra sista invånarna flyttade dock först 100 år senare, 1912. Så länge överlevde det lilla samhället på Rörholmarna som fiskeläge.

Även på Lilla Bastö, invid kusten öster om Rörö och söder om Brunskär låg också en större anläggning ärgd av CM Högström och anlagd 1791, först bara ett trankokeri, senare också ett sillsalteri. Bovik på Björkös östra sida hyste en annan större anläggning i slutet av 1700-talet. Även på västra Björkö, på Skarsviks holme fanns ett större verk, Salteriverket Marieberg, vars byggnader såldes och revs 1820. På Brunskär låg ett av de allra äldsta verken, ett sillsalteri med trankokeri anlagt redan 1757. Även på Flatorna mellan Rörö och Brunskär låg flera sillsalterier och trankokerier, det första uppfört 1787. 1807 brann ett av verken ner och 1814 såldes resterna av det sista. De sista invånarna flyttade från Flatorna år 1822.

Lövön och Älgön sydost om Tjörn och mellan den stora ön och fastlandet hade åtskilliga anläggningar. På Klädesholmen och Koholmen söder om Tjörn fanns flera anläggningar, bland annat några ägda av göteborgsköpmännen Scott och Gordon. På Ängholmen i närheten av Klädesholmen fanns fyra salterier och två trankokerier ägda av Norrköpingshandelsmannen Christian Eberstein och anlagda på 1780-talet. Säbyö norr om Skärhamn på Tjörn hade sju mindre trankokerier.  I Mollösund och dess närhet på Orust fanns 11 anläggningar. På Tjörn, Orust och omkringliggande småöar fanns även anläggningar på andra håll. Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund hade ett större trankokeri ägt av handlanden Olof Westerling i Göteborg. Företaget Michael Kock & Söner från Uddevalla ägde flera trankokerier på Orust.

Andra göteborgsköpmän som ägde sillsalterier och trankokerier var bland annat Patrick Alströmer, Christian Arfwidsson & Söner, Low & Smith, Peter Svalin, Donald Edie, Anders Svalin, C. L. Göransson, Mårten Zachrisson, Johan D:son Wetterling, Samuel Dahlin, Johan Hult, Johan Bagge, Robert Crosswall, Fredrik Hummel, J. P. & N. Holterman, Jacob & Johan Williamsson, Johan Karl Böker, Sven Linhult, Anders Lesse, Lars Kåhre och Pehr Andersson.

Befolkningstillväxten i Bohuslän under den stora sillperioden var stor:

Under perioden 1749-1805 steg Sveriges folkmängd med 35%, Bohusläns med 53%. De olika socknarna i Bohuslän hade väldigt olika folkmängdsökningar. Rekordet slogs av Öckerö, som under tiden 1749-1805 ökade från 331 till 1780 invånare. Det är en ökning med 438%. Närmast efter kom Strömstad med 300% och Fiskebäckskil med 284%. Tanum var vid sillfiskets början, Bohusläns folkrikaste socken med 2590 invånare. De hade en folkökning med 44%, och det räckte inte till att behålla förstaplatsen, utan den intogs av Uddevalla med 3971 invånare medan Tanum hade 3739 invånare.

Under den största högkonjunkturen lär det ha varit 50 000 människor sysselsatta, förutom den fasta befolkningen. För att stimulera fisket ännu mer, betalade kronan de 10-15 första åren direkta och kontanta bidrag, både som ersättning för fiskeredskap och till beredning av den fångade sillen.

Ungefär 100 år senare kom nästa sillperiod, inte lika omskriven och inte lika stor. Den berörde inte lika många människor men innebar att fiskelägena i Bohuslän i flera fall blev större. Under denna period lades grunden till det svenska utsjöfisket genom att redskap som snörpvad började användas för sillfisket. Istället för trankokerier anlades stora olje- och guanofabriker under denna period. Av grumset gjordes under denna sillperiod gödsel som kallades guano. Men det är en annan historia som jag ska återkomma till.

Andra källor:

  • Eibert Ernby, Margareta Hvitfeldts Donation, vision och verklighet, 2006
  • Bengt Elling, Bokenäs och Dragsmark i gången tid, 1978
  • G. Brusewitz, Elfsyssel, 1864 (faksimilupplaga 1975)
  • Ted Knapp, Längs kusten i Bohuslän, 2005
  • Marja Taussi Sjöberg, Släkten, pengarna och Caroline Gother, 2009
  • Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
  • Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
  • Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
  • CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, faksimilutgåvan 1977
  • H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia, 1919
  • G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
  • Ivan Lind, Göteborgs handel & sjöfart 1637-1920, 1923
  • Carl A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden, 1935
  • Artur Attman, John Hall & C:s konkurs, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Ann-Marie Fällström, Kontinentalblockaden och de sociala förhållandena i Göteborg, i Historia kring Göteborg, 1967
  • Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
  • Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
  • Karin Ågren, Etniska nätverk bland 1700-talets grosshandlare, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Christina Dalhede, Handelsböcker, kontaktnät, varor och krediter.., i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Magnus Andersson, Kreditförbindelser med utgångspunkt från Göteborg, i Opuscula Historica Upsaliensia 42, 2010
  • Johan Pettersson, Skärgårdsverken i Bohuslän, 1999

De rikaste i Göteborg på 1700-talet

De taxeringslängder och skattetabeller som jag sett i böcker och på nätet visar ganska bra i vilka familjer man kan hitta de rikaste i staden Göteborg under 1700-talet.

De 35 rikaste i Göteborg år 1715 var (namn, yrke, bostadsrote, fast förmögenhet, lös förm., sammanlagd):

  1. Gabriel Stierncrona, Ombudsman, Gbg 5:17, 6190, 119000, 125190
  2. Sebastian Tham, Assessor, Gbg 6:24, 10970, 106700, 117670
  3. Catharina Tham, Gripenstedts änka, Gbg 5:39, 5450, 103310, 108760
  4. Wollrat Tham, Göteborg 5:58, 6250, 56050, 62300
  5. Elisabeth Amija, Jungfru, Gbg 5:17 0, 60340, 60340
  6. Mathias Schildt, Göteborg 5:20, 3650, 52000, 55650
  7. Frantz Schröder, Rådman, Gbg 5:68, 5260, 47740, 53000
  8. Gerard von Öltken, Rådman, Gbg 5:59, 3710, 45815, 49525
  9. Nils Pehrssons (Sahlgren) änka, Gbg 4:118, 4400, 35500, 39900,
  10. Olof Pehrsson (Ekmark), Göteborg 4:117, 3220, 34500, 37720
  11. Johan Anders Olbers, Göteborg 5:72, 4030, 30200, 34230
  12. Hans von Gerdes, Borgmästare, Gbg 5:61, 5560, 28150, 33710
  13. Lars Hansson Liedgren, Göteborg 6:52, 3480, 25000, 28480
  14. Anders Nillsson, Göteborg 5:23, 4520, 21000, 25520
  15. Åke Håkonsson, Bokh. sterbhus, Gbg 6:52, 2500, 21000, 23500
  16. Hans Coopman, Göteborg 4:115, 4250, 18130, 22380
  17. Christoffer Liedberg, Göteborg 4:68, 5380, 14720, 20100
  18. Hans Wennerstierna, Kommissarie, Gbg 3:21, 3470, 15000, 18470
  19. Jacob Bornander, Göteborg 8:69, 2400, 16000, 18400
  20. Mathias Asmunds änka, Göteborg 2:6, 4030, 13600, 17630
  21. Peter Tillroth, Överinspektör, Gbg 5:52, 10980, 6420, 17400
  22. Hans Olofsson Ström, Göteborg 5:25, 3020, 13200, 16220
  23. Abraham Petersen, Göteborg 5:34, 4580, 11600, 16180
  24. Cornelius Thorson, Rådman, Gbg 5:73, 4030, 12000, 16030
  25. Johanna Schröder, Madame, Gbg 5:18, 4020, 12000, 16020
  26. Wilhelm Uthfall, Rådman, Gbg 5:40, 450, 15000, 15450
  27. Friedrich Krantz, Göteborg 5:27, 4000, 10000, 14000
  28. Adelheid Tornton, Madame, Gbg 5:62, 4000, 9000, 13000
  29. Mårten Edenberg, Göteborg 5:13, 5220, 6800, 12020
  30. Carl G. Mörner, Guvernör, Gbg 5:54, 0, 12000, 12000
  31. Johan Casper Habermann, Göteborg 5:22, 1450, 10000, 11450
  32. Hugo Hamilton, Generalmajor, Gbg 5:26, 0, 10670, 10670
  33. Berndt Örtegreen, Göteborg 4:42, 2600, 8000, 10600
  34. Wilhelm Silentz, Borgmästare, Gbg 5:10, 6150, 4000, 10150
  35. Hans Calmes arvingar, Göteborg 4:111, 2600, 7500, 10100

De flesta av ovanstående var handelsmän av olika slag. En del av dem var intressenter i kaperiverksamheter (ex. Sebastian Tham, Hans Wennerstierna, Habermann, Cornelius Thorsson och Berndt Örtegren), andra var fabrikörer som exempelvis Hans Coopman och Johan Anders Olbers och en del var redare. Många var nära släkt med varandra och de allra rikaste var alla nära släkt med och/eller arvtagare till David Amija (II) och/eller med Sebastian Tham.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1750, dlr smt

Niclas Sahlgren, 550
Zach. Zachrisson, 350
Niclas Jacobson, 200
Gustaf Cahman, 150
Johan F. Bruuns, 145
William Chalmers, 120
Christian Arfvidson, 120

Cahman var industriidkare vid Klippan, Niclas Jacobson sockerbruksägare, Niclas Sahlgren var delägare i Ostindiska Kompaniet. Vid denna tid var William Chalmers ännu inte engagerad i Ostindiska Kompaniet.

Högst taxerade, båtmanspengar och sammanskott 1760, dlr smt

Niclas Sahlgren, 650
Beckman, Beyer & Schutz, 650
Johan Cahman, 600
Christian Arfvidson, 550
Wilson & John Hall, 300
Johan F. Bruuns, 220
Robert Hall, 220

John Wilson och John Hall var engagerade i Ostindiska Kompaniet och i järnexport, Beckman, Beyer och Schutz handelsmän och varvsägare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1770, dlr smt

Christian Arfvidson, 450
Beckman, Beyer & Schutz, 275
Erskine & John Hall, 275
Niclas Sahlgren, 200
Johan (John) Cahman, 200
Thomas Erskine, 200
W. Williamsson, 200

Vid denna tidpunkt varChristian Arfvidsson en ledande sillsalteriägare samt stor delägare i Ostindiska Kompaniet.  John Hall var nu även delägare i Ostindiska Kompaniet, William Williamsson var bryggare.

Högst taxerade, inkvarteringsavgift 1780, rdr banco

Christian Arfvidson, 100
Patrik Alströmer, 83:16
Erskine & John Hall, 75
David Johnstone, 33:16
Samuel Schutz, 30
G.F. Beyer, 30
Martin Holterman, 25

Patrik Alströmer var en av Niclas Sahlgrens arvtagare och Delägare i Ostindiska vilket också Martin Holterman, G.F. Beyer, Thomas Erskine och John Hall var. Samuel Schutz var varvsägare och sillsalteriägare.

1797 var John Hall den allra rikaste följd av några andra framgångsrika handelsmän och investerare i sillnäringen (bevillning):

  1. John Hall 885
  2. Niklas Arfvidsson 102
  3. Anders Oterdahl 54
  4. Samuel Schutz <50
  5. Bernhard Wohlfahrt <50
  6. Lorentz Peterson <50
  7. Anders Andersson <50

John Hall hade Göteborgs framgångsrikaste handelshus med  mer än hälften av järn- och brädexporten vid denna tidpunkt. Näst störst var den Arfvidsonska firman som också var stadens största sillexportör under lång tid. Även de andra på listan var stora sillexportörer. Anders Andersson hade tidigare varit delägare och direktör i Ostindiska Kompaniet men var nu främst sillsalteri- och trankokeriägare. Senare var han delägare i bolaget Andersson & Wohlfahrt.

1806 var de 35 högst beskattade följande (statlig bevillning i riksdaler):

  1. Niclas Björnberg 579
  2. David Low 206 (Low & Smith)
  3. Laurens Tarras 182
  4. Niklas Oterdahl 135
  5. E.A. Broms 126
  6. A. Wallerius 113 (kusin till Gustaf Henrik Ekman)
  7. R. Santesson 103
  8. Gustaf Henrik Ekman 102
  9. Jonas Kjellberg 98
  10. Z. Roos 97 (kusin till Peter Militz)
  11. G. Borgert 94
  12. A.M. Lundgren 94
  13. J.C. Bauck 86
  14. T. Kennedy 85
  15. L. Levgren 81
  16. O. Bredberg 74
  17. P.G. Geijer 73
  18. C. Hedman 62
  19. O. Beckman 54
  20. L.E. Magnus 52
  21. W. Gavin 51
  22. J. Dahl 50
  23. J. Lamberg 47
  24. L. Jacobsson 36
  25. P. Wennerholm 34
  26. Z. Wideberg 34
  27. D. Carnegie 31
  28. J. Smith 31 (Low & Smith)
  29. J.  Jungqvist 28
  30. P. Melin 27
  31. S.P. Malm 27
  32. N. Malm 16
  33. S. Arfwidsson 14
  34. G. Bergendahl 14
  35. W. Gordon 14 (Scott & Gordon)

De flesta av de rikaste 1806 var handelsmän med intressen i sillnäringen men en del var handelsmän och fabrikörer av annat slag. Niklas Björnberg var spannmålshandlare och bränneriidkare. Low & Smith, Niklas Björnberg, Malm och en del andra var stora järnexportörer osv. Familjerna Ekman och Kjellberg med intressen i sillnäringen och järnexporten är nu representerade för första gången.

1807 var Niklas Björnbergs bevillning 566, John Halls 483, Anders Arfvidsson & AP Fröding 167 samt Low & Smith 162 riksdaler.

1810 såg listan ut på detta vis:

  1. Niclas Björnberg 1423
  2. Carnegie & Lamberg 502
  3. W.M. Leman 450
  4. Alex. Barclay 450
  5. Laurens Tarras 439
  6. Holterman & Söner 358
  7. Malm & Söner 341
  8. A.R. Lorent 300
  9. Low & Smith 292
  10. JBN Santesson 250
  11. G.H. Ekman & Co 242
  12. Andersson & Wohlfahrt 204
  13. A.P. Oterdahl & Son 201
  14. Ostindiska kompaniet 200
  15. G.P. Borgert 200
  16. Fred. Willerding 200
  17. Lewin Jacobsson 200
  18. J.C. Bauck 175
  19. John Halls dödsbo 159
  20. Jacob Sahlgren 150
  21. L.E. Magnus 150
  22. John Benecke 127
  23. Joh. Fr. Homeyer 126
  24. Jonas Kjellberg 126
  25. Salomon Heyman 125
  26. Zach. B. Roos 125
  27. William Worrau 120
  28. Rob. Dickson 120
  29. G.B. Santesson 120
  30. Kennedy & Åberg 112
  31. Hedman & Arfvidsson 102

1810 var ett år när sillen redan försvunnit och de flesta på listan är fortfarande sådana som tjänat sin pengar på sill, men det är också stora järn- och brädexportörer liksom handlande i textilvaror. För första gången har en person ur familjen Dicksom också dykt upp på listan över de högst beskattade. 1814 var listan över de 18 mest beskattade delvis samma som 1806 (bevillningssumma):

  1. Niclas Björnberg 6107
  2. Laurens Tarras 1998
  3. W:m Berg 1822
  4. L. Jacobsson 1788
  5. Rob. Dickson 1659
  6. G.N. Borgert 1551
  7. Sam. Arfwidsson 1518
  8. W.M. Leman 1455
  9. M.E. Delblanco 1344
  10. B.H. Santesson 1325
  11. Johanna Fröding 1278
  12. G.H. Ekman 1273
  13. E. Vallentin 1179
  14. D. Carnegie 1060
  15. Jan Lamberg 1058
  16. O. Beckman 1031
  17. L.E. Magnus 1025
  18. N. Malm 1008

Detta var i slutet av kontinentalblockaden och det är tydligt hur den spekulativt inriktade spannmålshandlaren Niklas Björnberg kunna berika sig under denna period. Han var också direktör och delägare i den lönsamma 5:e oktrojen i Ostindiska kompaniet.

Ostindiska kompaniet var inte ett bolag utan minst fem

Del 17 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det Svenska Ostindiska Kompaniet behandlas oftast som om det vore ett och samma bolag hela tiden mellan 1731 och 1813. Men juridiskt var det inte så. De fem olika bolag som avlöste varandra under denna tid hade visserligen alla samma namn, Svensk Ostindiska Compagniet (SOIC), men varje så kallad oktroj var egentligen ett nytt bolag. Dessutom verkade de olika bolagen i praktiken överlappande. Speciellt tydligt är detta med den 4 och den 5 oktrojen. Den fjärde oktrojen löpte ut 1806 men kvarstod några år till då ekonomin var i oreda. 1809 förklarades den 4:e oktrojen i konkurs och 1811 var konkursen klar. Under tiden hade den femte oktrojen startat år 1806. Denna kom dock aldrig att skicka några skepp till Ostindien överhuvudtaget och upplöstes redan 1813, bara två år efter att den fjärde oktrojen slutligen avvecklats. Dessutom bör man inkludera det österrikiska Oostende-kompaniet i en historik över SOIC då detta företag i praktiken var en föregångare till det svenska bolaget.

Men det var faktiskt ändå mer invecklat än så. Under den första oktrojen mellan 1731 och 1746 så kunde man investera i varje enskidl reas. Delägarna i lasten var alltså lite olika beroende på vilket skepp och vilken rtesa det var. Dessutom hade alla i besättningen rätt att ta med sig eget gods, så kallat pacotillgods. På detta kunde man tjäna sig en rejäl hacka. Olika personalkategorier fick betalt på olika sätt, kaptener och styrmän hade grundlön plus så kallade privilegiepengar som infördes när man förbjöd pacotillgods. Timmermän hade också grundlön plus privilegiepengar, men mycket mindre än kaptenerna och styrmännnen. Ombord fanns också köpmän, de så kallde superkargerna eller superkargörerna med assistenter och skeppsskrivare. Superkargerna hade ingen fast lön utan hade betalt i procent av lasten.

De flesta av superkargerna i början av bolagets existens liksom direktören Colin Campbell hade tidigare arbetat för Oostendekompaniet, för holländska ostindiska kompaniet (VOC) eller för British East India Company (BEIC).  Man kan utifrån vilka som återexporterade ostindisk varor se vilka personer som förmodligen ägde andel i lasten på de olika fartygen. När det gäller den första resan till Kanton med fartyget Friedericius Rex Sueciae 1732-1733 så var dessa personer Charles Pike, Niclas Sahlgren, Hugh Campbell, Colin Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Frans Martin Luuth och Erik Nissen. Superkargörer på resan var Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford och John Pike. Superkargörer fick mellan 0,25% och 2,5% av förtjänsten på lasten. Kapten var Gustaf Trolle (senare adlad af Trolle). Kända investerare i den andra resan, till Indien med Ulrica Eleonora, var Charles Barrington, Hugh Campbell, Colin Campbell, Magnus Lagerström, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona och Laurents Bagge. Avkastningen på insatt kapital var 46,5%.

På den 8:e resan, som genomfördes av två fartyg, Friedericius Rex Sueciae och Riddarhuset 1740-42 så är de procentandelar som superkargörerna hade kända.  Charles Irvine hade  1,5%, James Moir 0,8%, Jacob Utfall (okänt, men fömodligen 0,3% bedömt utifrån vad andra tredjesuperkarger hade) och Peter von Kampe 0,25%. Dessa var alla på Riddarhuset. Superkargerna på Friedericius Rex Sueciae var Auguste Tabuteau som hade 2%, AJ Flanderin 1,25%, John Metcalfe 0,75% och Nils Ström 0,62%.  Superkargörerna såväl som SOIC deltog ocksp i den interna asiatiska handeln när de var i Asien. Ofta inbringade denna handel stora belopp, men inte mycket är känt om den. Men svenska fartyg anlöpte ofta Batavia som var en känd omlastningshamn för opium. Att smuggla opium till Kina var en mycket lönsam affär och förmodligen deltog flera svenska superkargörer i denna handel. Speciellt under den tredje oktrojen blev detta vanligt då superkargörerna då fick lov att stanna kvar flera år i Ostasien.

I 10:e resan, som genomfördes av fartyget  Drottningen av Sverige, så satsade 24 personer pengar. Huvuddelen av pengarna (633 921 dlr smt av totalt 731 121) satsades dock av fyra personer, Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike. Resan gav hela 105% i utdelning på satsat kapital och kom att bli Ostindiska kompaniets enskilt lönsammaste resa.

Totalt satsades 10 413 985 dlr smt under de 8:e till 15:e resorna. Försäljningen av varorna inbringade  24 648 425 dlr smt. Av detta gick 1 641 496 dlr smt till provisoner och arvoden, 3% av detta gick till direktörerna i bolaget och 5% till alla superkargörer. Investerarna fick tillbaka sitt kapital plus utdelningar på 4 700 106 dlr smt, en avkastning på cirka 45%. Totalt beräknas den första oktrojen ha gett en vinst på cirka 30%. Utöver det tillkommer sen löner och provisioner till superkarger, direktörer, kaptener och andra. Dessutom tjänade folk pengar på egen handel och det var förmodligen inga småsummor då besättningarnas egen andel av lasten kunde uppgå till 30% av hela fartygets last under vissa resor innan detta system (pacotill) förbjöds.

Direktörer i den första oktrojen var vid starten Colin Campbell (1686-1757), Frans Bedoire (1690-1742) och Henrik König (1686-1736). Frans Bedoire avgick redan 1732 och ersattes av Volrath Tham (1687-1737) som i sin tur ersattes av Niclas Sahlgren (1701-76) året efter. Vid Henrik Königs död inträdde Theodor Ankarcrona (1687-1750) som direktör i bolaget. Även Charles Pike och Hugh Campbell var direktörer från 1737. Sekreterare under den första oktrojen var Magnus Lagerström (1691-1759). Första oktrojen avslutades efter att det sista fartyget kommit hem 1748. Då hade andra oktrojen redan varit gång nästan två år.

Under den andra oktrojen (1746-1766) fortsatte systemet med utdelning efter varje resa fram till år 1753 då en omvandling skedde till ett aktiebolag. Minsta aktiepost var 500 riksdaler och det är inte känt hur mycket aktier som tecknades eller vilka alla aktiägare var. Säkerligen tillhörde direktörerna i bolaget liksom sekreteraren och en del andra hägre tjänstemän investerarna. Med all sannolikhet så tillhörde en del av superkargerna de som köpte aktier liksom grosshandlare och handelsmän i Stockholm såväl som Göteborg. Andra oktrojen föregicks av förhandlinagr då olika grupper av affärsmän lade olika bud för att få ta hand om monopolet för den ostindiska handeln. En grupp leddes av de gamla direktörerna i Göteborg, Campbell, Ankarcrona och Sahlgren, en annan av stockholmsfirman Abraham och Jacob Arfwedsson & Co samt en tredje av  Carl Broman (i handelshuset Grill) och firman Anders Plomgren & Co. Efter en tids förhandlingar anslöt sig Broman och Plomgren till göteborgarna och dessa tog hem monopolet.

Direktörer från start blev Colin Campbell, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona, Magnus Lagerström, Anders Plomgren (1700-66), Carl Broman d.y. (1703-84) ochAbraham Grill (1707-68). Vid Theodor Ankarcronas död inträdde Axel Rutger Sparre (1712-51) (släkt med Sahlgren) som direktör. Han blev inte långvarig utan dog året därpå och ersattes  av Claes Grill (1705-67). 1753, samma år bolaget ombildades till aktiebolag, blev Jakob Jeansson von Utfall (1715-91) direktör, 1757 Gustaf Kierman (1702-66) och John Wilson. Wilson kan nog ses som ersättare för Colin Campbell. 1760 inträdde Herman Petersen (1713-65) (förmodligen ersättare för Lagerström) och Johan Henrik Lefebure (1708-67), 1762 Peter Teodor König (1718-1802) samt Nils Ström (1714-83).

Flera av de som inträdde som direktörer efter 1753 var sådana som tecknat aktier i bolaget. Kända participanter (aktieägare) var Erland Broman (bror till Carl Broman d.y.), Fredrik GyllenborgGustaf LöwenhielmThomas Plomgren (bror tillAnders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Johan Henrik LefebureGustaf Kierman, Axel Rutger Sparres arvingar, Jacob Jeansson von Utfall (rik bl.a. på grund av kaperiverksamhet i familjen), Nicolas Sandberg och Jacob Schutz. I slutet av den andra oktrojen blev det tillåtet att ha fasta superkargörer i Kanton. Från 1762 var Jean Abraham Grill placerad där och han stannade till 1768. Michael Grubb var också där vis samma tidpunkt.

Under den andra oktrojen var avkastningen på investerat kapital ungefär 17,5% per år, dvs betydligt lägre än under första oktrojen, men ändå en rejäl vinst kan man nog säga. Sekreterare under andra oktrojens tid var Sven N Wenngren.

Inför förhandlingarna om den tredje oktrojen dök det återigen upp budgivare som inte fanns bland de gamla direktörernas skara. Ledande i denna grupp var  handelsmannen Robert Finlay (1719-85) och den rike Fabian Löwen (1699-1733) som gift sig till en förmögenhet. De kvarvarande direktörerna i den andra oktrojen lade inget bra bud på att få ett nytt monopol i 20 år och dessutom var flera av dem, exempelvis Claes GrillHerman af PetersensJohan Henrik Lefebure och Gustaf Kierman varit inblandade i en rättegång (Thomas Plomgren hade dött innan så han slapp rättegången) om fiffelaffärer och som ledde till kännbara straff för flera. Gustaf Kierman hamnade exempelvis i fängelse år 1766 där han dog samma år och de andra fick böter. De tillhörde dessutom det parti som inte längre styrde, hattarna. Visserligen hörde Finlay egentligen till samma kretsar i Stockholm som de andra, men han var inte en del av den gamla direktionen i Ostindiska kompaniet. Han var dessutom gift med en dotter till Thomas Plomgren. Så Robert Finlay, Fabian Löwen och deras kompanjoner vann monopolet genom att lägga ett mycket bättre bud. Man betalade hela 3 miljoner daler silvermynt till staten.

Till en början tillsattes fyra direktörer, alla från Stockholm, Robert Finlay, Fabian Löwen, Georg Henrik Conradi (1718-95) och Michael Grubb (1728-1808). Conradi var systerson till kompaniets grundare Henrik König och släkt med familjen Grill. 1770 gick Michael Grubb i konkurs och försvann från direktionen. 1771 gick också Robert Finlay i konkurs och han försvann. Tre nya direktörer kom in istället, Carl Gottfried Küsel (1729-95), Johan Abraham Grill (1719-99) och göteborgaren Jacob Schutz (1709-72). När Fabian Löwen dog 1773 kom det också in tre nya direktörer, två göteborgare, Gustaf Tham (1724-81) och Johan Fredrik Ström (1731-81) samt en stockholmare, Carl Fredric Scheffer (1715-86).

Allteftersom så blev det allt fler göteborgare i direktionen så Ostindiska kompaniet blev ånyo främst en göteborgsk angelägenhet och de stockholmska köpmännen lämnades i stor utsträckning utanför. Detta var en tidens tecken, för Sverige utrikeshandel flyttade allt mer till Göteborg och Sveriges ekonomiskt starkaste landsända vid denna tid var utan tvekan Göteborg. Till stor del beroende på sillperioden. Flera av de göteborgare som kom in i kompaniets direktion hade också intressen i sillindustrin och sillhandeln. 1776 blev David af Sandeberg (1726-78) direktör, året efter ytterligare två göteborgare, Andreas Andersson (1745-1809) och Martin Holterman (1715-93). Sedan blev två nya stockholmare direktörer, Jean Abraham Grill (1736-92) och Johan Liljencrantz (1730-1815). Fast Jean Abraham Grill var delvis bosatt i Göteborg även om han från början var stockholmare. Sekreterare under tredje oktrojen var Pehr Wigert.

Redan efter några år så var alltså kontrollen över Ostindiska kompaniet i praktiken tillbaks i Göteborg i motsats till vad Robert Hermansson påstår i sin år 2003 utkomna bok Det stora svenska äventyret. Han har också fel på en annan punkt, det är påståendet att Jean (Johan) Abraham Grill skulle varit den första från familjen eller handelshuset Grill i Ostindiska kompaniet. Den förste ur familjen var Abraham Grill under den andra oktrojen och den förste från handelshuset Grill var Carl Broman, också under den andra oktrojen.

Den tredje oktrojen har tidigare kännetecknats av det faktum att man haft ytterst lite information om den i jämförelse med de andra oktrojerna. Informationsbristen om Ostindiska i allmänhet beror på att böckerna brändes efter varje avslutad oktroj eller resa. Detta tycks ha gjort speciellt effektivt under den tredje oktrojen. En trolig anledning är förmodligen att en stor del av vinsten under denna oktroj och framförallt en stor del av de privata vinsterna som superkargörerna gjorde skapades genom opiumhandel och -smuggling till Kina. En känd berättelse finns dock från denna tid, Jakob Wallenbergs berättelse från resan med Finland till Kanton 1769-71. C.G. Ekeberg som var kapten på denna resa har också han lämnat en del material till eftervärlden från sina många resor.

Det finns även en del bevarat material från superkargörer som Peter Johan Bladh (1746-1816), Olof Lindahl (1747-1801), Jacob Hahr (1727-85) och Jean Abraham Grill (1736-92) som under senare tid blivit tillgängligt eller uppmärksammat på olika sätt även om en del av det funnits tillgängligt länge. I detta material kan hittas antydningar och belägg för att superkargörerna faktiskt handlade med opium. Under tredje oktrojen tilläts också superkargörer att stanna i Kanton flera år i sträck, vilket gjorde det än lättare att delta i inomasiatisk handel, däribland opiumhandel och -smuggling. Superkargörerna i Kanton kunde också tjäna pengar på andra sätt, köpa upp te till lägre priser när det var få skepp i Kanton för att sen sälja det för mycket högre priser till Svenska Ostindiska kompaniet eller nåt annat kompani när de kom dit för att lasta.

Extra många superkargörer fanns i Kanton under det amerikanska frihetskriget 1775-83 mellan USA och England, allmänhet var det två eller tre på plats hela tiden. En period när Sverige och Göteborg blev ett centrum för teexport och tesmuggling till England med sin höga tullar. Konkurrensen om inköpen i Kanton blev också mindre då färre brittiska och holländska skepp anlände till staden, då det också var krig mellan Storbritannien och Nederländerna 1781-84. 1778 resp. 1779 drogs också Frankrike och Spanien med i kriget. Redan tidigare hade skatterna i England dock inneburit att tehandeln i Göteborg ökade i värde. Mellan ungefär 1740 och 1785 var te den värdemässigt största exportvaran från Göteborg och mellan 1765 och 1780 var te sannolikt Sveriges största och ekonomiskt värdefullaste exportvara. Vinsten under den tredje oktrojen motsvarade ungefär 7,7% av investerat kapital per resa.

Affärerna i den tredje oktrojen gick alltså som bäst i slutet och det fick konsekvenser för fortsättningen. Direktörerna i kompaniet var mycket optimistiska och ville ha även nästa oktroj. Den nyligen hemkomne superkargören Peter Johan Bladh varnade dock för att den nuvarande situationen som berodde på att flera andra länder var i krig inte skulle vara. Men direktionen lyssnade inte på honom och en ny oktroj bildades med 5 kvarstående direktörer från den tredje, Martin Holterman, Carl Gottfried Küsel, Johan Liljencrantz, Jean Abraham Grill och Patrick Alströmer. Nya direktörer från start blev Anders Arfwedsson (1736-1809) och Martin Törngren (1735-94). William Chalmers (1748-1811) kom hem från Kanton och ersatte Martin Holterman som direktör vid dennes död 1793. Redan från början gick verksamheten i den fjärde oktrojen med förlust och under hela verksamhetsperioden 1786 till 1806 så gick 7 expeditioner med vinst och 8 med förlust. De totala förlusterna var dubbelt så stora som vinsterna. Huvudanledningarna till problemen var fredsavtalen 1783 och 1784 som gjorde att konkurrensen om inköpen i Kanton blev större och avsättningsmöjligheterna mindre. Holland förbjöd också import av te på främmande fartyg och en av marknaderna för te hemfört på svenska fartyg försvann.

Det svenska kriget mot Ryssland som bröt ut 1788 gjorde inte saken bättre. Skeppen riskerade problem vid färden över Västerhavet (Nordsjön) och behövde militär eskort. Nån sån fanns inte att uppbringa och fartygen låg länge i brittsik hamnar och det kostade pengar. Bolaget tvingades också betala extra skatter. Det gick helt enkelt inte bra. Kompaniet fick en stor omsättning på direktörer och i slutet fanns bara William Chalmers kvar. Han avvecklade bolaget så gott det gick och försökte undvika konkurs. Men det lyckades inte och konkurs begärdes 1809. Den avslutades 1811. De som var direktörer under denna besvärliga tid, förutom de som redan nämnts, var Jonas Tranchell (1740-1809) från 1798,  Laurens Tarras (1760-1817), Simon Bernhard Hebbe (1726-1803), Christian Adolf König (1724-1823), Carl Erik Lagerheim (1742-1813), Martin Hagbohm (1749-1818) och Sven Olof Rosenberg (1760-1842). Sekreterare var Carl-Henrik Tranchell.

Trots besvären och olönsamheten under den fjärde oktrojen bildades 1806 en femte oktroj. Denna var organiserad som ett öppet bolag och med monopol endast på handel med Kanton. Man fick också sälja laster i vilken hamn som helst och var inte tvungna att ta hem dem till Göteborg först. Den femte oktrojen kom aldrig att sända ett enda skepp till Kina och Kanton. Det enda skepp man sände iväg, Hoppet, år 1808, kom inte längre än till England och återvände till Göteborg med samma last som hon hade när hon lämnade staden. Man vill inte heller gärna segla på Kanton då den fjärde oktrojen hade skulder där och kineserna skulle därför förmodligen beslagta den femte oktrojens egendom om man kom dit. Istället investerade man i laster som fördes hem med andra länders och bolags fartyg. I huvudsak investerade man i laster som fördes hem med US-amerikanska fartyg.

Dessa angjorde ofta Göteborg under den aktuella perioden, då den till stor del sammanföll med den så kallade kontinentalblockaden 1806-1815 som gjorde att handel med Storbritannien inte var tillåten. Göteborg fungerade då som transit- och smuggelhamn, en vid det laget känd och traditionell roll för den västsvenska handelsstaden. 1810 kom hela 195 skepp från USA till Göteborg, att jämföra med 5 st år 1705. För skepp från Storbritannien gällde en liknande utveckling, 368 stycken år 1815, jämfört med 151 fem år tidigare. För avgående skepp så deklarerades ofta destinationer som inte stämde med verkligheten och därför var det bara 17 skepp till England år 1810 (1805 107 st och 1815 123 st). Istället hade skepp till okända destinationer, till odefinierat mål i Östersjön eller Västersjön ökat rejält, från sammanlagt 150 stycken år 1805 till 703 år 1815. Även till Norge ökade trafiken. Man kan utgå från att majoriteten av dessa skepp i verkligheten hade Storbritannien som mål. Många hade också last från Storbritannien med kontinenten som mål ombord.

Ovanstående gäller fartyg med last, även för barlastade fartyg syntes en liknande utveckling under dessa år. Göteborgs handel mångdubblades under kontinentalperioden, både före 1810 då Sverige stod utanför systemet och efter 1810 då Sverige formellt var med i det. Icke-registrerade fartyg förekom också i stor utsträckning. Detta finns av naturliga skäl inte med i siffrorna. Självklart profiterade femte oktrojen också på denna handel. Faktiskt så mycket att bolaget hade en avkastning på 8% per år under sin existens. Bolaget avvecklades dock redan 1813, 13 år innan oktrojen skulle gått ut.

Att Ostindiska kompaniet under femte oktrojen tjänade pengar på smuggling, hamstring och illegal handel är inte att förvåna. En av direktörerna var Niklas Björnberg (1758-1819). Han var en ökänd finans- och handelshaj som gjorde stora profiter under kontinentalblockaden, med spekulationer i bristvaror, mat och spannmål. 1810 var han Göteborgs överlägset rikaste man. De andra direktörerna från start var Samuel af Ugglas (1750-1812), David Schinkel (1743-1807), L. P:son Reimers (1738-1811) och Hans Niklas Schwan (1764-1829). L. P:son Reimers var en av dem som också tjänat pengar på slavhandel. Efterhand utökades också antalet direktörer och de som inträdde var Carl Abraham Arfwedson (1779-1861), Bernt Harder Santesson (1744-1827), Carl Adolf Grevesmühl (1744-1827) och Bengt Gustaf Ingelman (1774-1853). Bernt Harder Santesson var den viktigaste finansiären bakom byggandet av Göta Kanal och grundandet av Motala Verkstad.

 

Ostindiska kompaniet – grunden till förmögenheter

Del 1 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska Kompaniet som verkade mellan 1731 och 1813 kom att spela en stor roll för kapitalackumulationen i Sverige innan kapitalismens genombrott. Detta då den handel som bolaget liksom den som dess direktörer, superkargörer och kaptener bedrev för bolagets räkning och för egen räkning ofta var mycket lönsam. Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara var te, den såldes i huvudsak vidare till England och i viss mån till USA. Under Napoleons kontinentalblockad 1806-1812 höjdes profiterna då Göteborg blev centrum för smuggling till England.

Många direktörer, handelsmän, superkargörer och kaptener gjorde sig alltså förmögenheter på handeln med Kina och vidarehandeln med Europa. Förutom ren handel tjänade många pengar på import av opium till Kina och smuggling av varor till Storbritannien. De som kunde tjäna pengar på opiumhandeln var främst de personer som placerades vid Ostindiska kompaniets kontor i Kanton. Deras titel var superkargörer och några blev mer namnkunniga än andra, som exempelvis William Chalmers (i Kanton 1783-93), Jean Abraham Grill (1762-68), Jacob Hahr (1769-75), Olof Lindahl (1779-85), James Maule (1772-81), David Sandberg (af Sandeberg) och Eric von Stockenström (1781-86).

Förmögenheterna investerades ofta i gods, gårdar och bruk eller blev basen i handelshusverksamhet. I en del fall investerades i andra typer av mer moderna industrier. Handelsmännen som var aktiva i Ostindiska kompaniet gifte sig med varandras döttrar och systrar. De blev en slags handelselit i Sverige.

Bland de familjer som skapade sig en förmögenhet inom den ostindiska (eg. kinesiska) handeln fanns göteborgsfamiljerna SahlgrenAlströmer, Ström, Holterman, Nissen, Arfvidsson, Maule, Björnberg, Tarras, Santesson, Tham, Schutz, Pettersson, Utfall, Chambers, Chalmers, Tranchell, Sandberg, von Stockenström och Törngren. Endast ett fåtal av dessa familjer lade grunden för en förmögenhet som kom att spela nån roll i framväxten av en svensk kapitalism, däribland Holterman som lade grunden till familjen Frödings industri- och handelsinvesteringar och Tranchell som var med och byggde upp både varvsindustrin och sockerindustrin i Sverige. Arv från Tranchell hamnade också hos familjerna Kjellberg och Leffler, båda två viktiga i framväxten av den svenska kapitalismen.

En del av Törngrens pengar hamnade säkerligen hos familjen Ekman som var viktig för den svenska kapitalismens framväxt. Många investerade i bruksverksamhet som efter ett tag inte längre lönade sig. Andra investerade i gods och Sahlgrens ättlingar med nannet Silfverschiöld äger fortfarande Koberg och Gåsevadholm. Andra delar av arvet efter Sahlgren hamnade så småningom i händerna på familjen Klingspor som i modern tid blev en av Sverige 15 finansfamiljer tillsammans med familjen Stenbeck. Petterssons förmögenhet hamnade delvis hos familjen Bildt (Didrik Bildt) genom arv och giftermål och delvis hos familjen Kennedy som blev en viktig redarfamilj i Göteborg. Familjen Tham/Tamm tillhör fortfarande den svenska eliten.

Bland stockholmsfamiljerna var det ingen som kom att bidra till framväxten av den svenska kapitalismen även om familjerna König, BedoirePlomgren, Grill, Kierman, Petersen, Finlay, Grubb, Küsel, Arfwedson, Hebbe, Schwan, Hahr, Conradi med flera tjänade stora pengar på handeln med Kina. Ingen av dessa familjer spelade dock någon som helst roll för kapitalismens framväxt i Sverige, men Petersen (senare af Petersens) är fortfarande ägare av ett stort gods i Nacka, Erstavik.

Genom att handelshusen upptog lån från stadsmäklare och andra handelshus överfördes kapital också genom räntor och liknande till mer långsiktigt framgångsrika handelshus än en del av de som drevs av direktörerna och superkargörerna i Ostindiska kompaniet.

Läs också: Piratverksamhet lade grunden för flera förmögenheter i Sverige.

Andra källor:
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000