Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Sandberg

Kvarteret Arkaden

På 1600- och 1700-talet bildade kvarteren Arkaden (Östra Hamngatan-Södra Hamngatan-Fredsgatan-Drottninggatan) och Härbärget (Fredsgatan-Södra Hamngatan-Östra Larmgatan-Drottninggatan) ett enda långt kvarter. Efter branden 1792 anlades Fredsgatan och det nybildade kvarteret bebyggdes med stenhus i två till tre våningar.

På 1890-talet revs en del av kvarteret då Sveriges enda privatägda gata, Arkaden, drogs snett igenom kvarteret och en stor tegelbyggnad med torn uppfördes.

I kvarteret fanns flera kända företag, bl.a. Arcade restaurang och smörgåsaffär, Brobergs Tobakshandel, Törnstens herrekipering, Waidele musikaffär, Stibergs hörna och Hugo Bonanders damfrisering.

Samtliga hus i kvarteret revs 1969-1974 och de tre nuvarande byggnaderna uppfördes. År 2000 byggdes kvarterets inre delar om och nya höga entrépartier tillkom på hörnen i sydväst och nordost.

Tomter enligt Göteborgs tomtägare 1637-1807

Rote 4, tomt 116, Herwegh, Kåhre, Åkerman, Roos, Dickson, Heyman
Rote 4, tomt 117, Ström, Sahlgren, Sandberg, Kåhre, Bronander, Jansson, Rhedin
Rote 4, tomt 118, Wohlfahrt, Spång, Lembke (Lemke), Sjöberg, Schiller
Rote 4, tomt 119, Lind, Schildt, Berg, Wetterquist, Wetterman, von Schaffrath, Söderberg, Sjöberg
Rote 4, tomt 120, Kierr, Poies (Pois), Fogelberg, Arfvidsson
Rote 4, tomt 121, Kinnarid (Kinnert), Meijer, Oterdahl, Fogelberg
Rote 4, tomt 122, Friberg, Fogelberg
Rote 4, tomt 123, Eilking. En av de tomter som försvann när Fredsgatan anlades.
Rote 4, tomt 124, Lohman, Liedblad & Sjögren, Warburg, Andersson, Hyllengren
Rote 5, tomt 12, Dellinghusen (Dellinghausen), Böker, de Silentz, Oterdahl, Engelblom, Benecke
Rote 5, tomt 13, Dellinghusen (Dellinghausen), Tham, Gripenstedt, Habicht, Colliander
Rote 5, tomt 14, Böker, Ström, König, Sandberg, Bronander, Bahrman, Janse, Rhedin
Rote 5, tomt 15, Salfelt, Bratt, Edenberg, Zachrisson, Wohlfahrt, Westerling,  Westerling & Wohlfahrt, Franck
Rote 5, tomt 16, de Buur (de Boer), Ollonberg, Herwegh, Andersson, Kåhre, Roos, Dickson, Heyman
Rote 5, tomt 17, Hertzen (Hartzen), Herwegh, Kuhn, Nissen, Tanggren, Heegh, Spargren, Nordenberg, handelsfirma G Lewien, Denninghoffska huset

Arkaden

Advertisements

Kvarteret Bokhållaren

Kvarteret Bokhållaren, Korsgatan-Drottninggatan-Östra Hamngatan-Kyrkogatan

Tomter enligt Göteborgs Tomtägare 1637-1807

Rote 3, tomt 64, Falkensten, Koch
Rote 3, tomt 65, Bruhn, Ström, Dymling, Brattberg, Berger, Fürstenberg, Barach, Hegardt, Öhrn, Wickman
Rote 3, tomt 66, Ungewitter, Krafft, Roos
Rote 3, tomt 67, Muus, Rommel, Fiedler
Rote 3, tomt 68, Muus, Lundgren, Liedman
Rote 3, tomt 69, Böker, Liedman, Fiedler
Rote 3, tomt 70, Fiedler, Tegner, Borgman
Rote 3, tomt 71, Sahlberg, Veit, Drachman, Littzen (Liedzen), von Öltken
Rote 3, tomt 72, Wallman, Nissen, Bergendahl, Dymling, Lindström
Rote 4, tomt 23, Henning, Rauwert, Ullman
Rote 4, tomt 24, Jung, von Akern, Tham, Nissen, von Jacobson, von Öltken, Holterman, Minten, Schutz, Bånge, Bergendahl, Lindström
Rote 4, tomt 25, Fistulator, Seth, Braun, Calmes, Silvander, Bauer, Arfvidson, Ekman, von Utfall, Burtz, Bressander, Hamberg, Josephsson & Leffler
Rote 4, tomt 26, Bånge, Jordan, Spalding, Kraupner (Graupner) Kock, Pettersson, Brändström
Rote 4, tomt 27, Kraupner, Sandberg, Tham, Sillander, Lamberg, von Öltken, Hall, Bahrman, Bann (Band, Bahn), Sundelius, Cederbourg
Rote 4, tomt 28, Brems, von Egmont, Schwartz (Swart), Muhr, Fock, Heyman, Thobin, von Hagen, Fellbier
Rote 4, tomt 29, Posset, van der Velden, Böker, Sprinckhorn, Habicht, Roth, Lindström, Sjöberg, Öhrn
Rote 4, tomt 30, Berg, Greiff, Norman, Judiska Nationen
Rote 4, tomt 31
Rote 4, tomt 32, Braunjohan, Westerman, Jürgensson, Amija, Sahlgren, Coopman, Kjellin, Linneroth (Lindroth), Tengberg, Wallin, Henkelman, Lorén, Brock, Byrman
Rote 4, tomt 33, Rokes, Fråssberg, Ungewitter, Lübke, Söderberg, Petersén, Kock, Rudolph, Klubben Enigheten

kvarteret Bokhållaren

Kvarteren norr om Domkyrkan 1888

Kvarteren Kommerserådet, Frimuraren, Arkaden (norr om Drottningatan), Holländaren, Domprosten, Bpkhållaren och Värnamo (söder om Drottninggatan. År 1888.

Martin Sandberg

Martin Sandberg föddes cirka 1717 som son till Gabriel Sandberg och Sara Martens. Gift med Brita Maria Camitz. De fick 4 barn som samtliga dog i späd ålder.

Han fick burskap i Göteborg 16.12.1740, blev bisittare i handelssocieteten 1743, föreståndare för hospitalet efter brodern Niclas 1752 och riksdagsman 1755, också det uppdraget efterträdde han sin bror. Avgick 1758 som hospitalsföreståndare

Vid sin död ägde han ett bostadshus vid Östra Hamnen, hus och gård på Kungsgatan gentemot domkyrkan där hans klädesfabrik låg, värt 7 000 d smt, hus och gårdar på samma gata vid stadsvallen i kvarteret Kronobagaren, 3 500 d smt samt en klädesstamp och en liten mjölkvarn i Mölndal. 1 800 d smt. Husen i kvarteret Kronobagaren köptes av superkargören Jacob Hahr år 1765.

Husen och gårdarna invid stadsvallen erhöll Sandberg genom äktenskapet med Brita Maria Camitz, född 1712, änka efter Hans Larsson Liedgren. Brita Maria Camitz gifte sig tredje gången 1672 med brukspatronen och bergmästaren Gustaf Lundstedt. f 1710, död 1766.

Sandbergs klädesfabrik

Del 3 av 4 i serien Textilföretag

År 1740 fick Niclas och Martin Sandberg tillstånd att driva en klädesfabrik.  Det var dock inte ensamma intressenter i fabriken utan också Johan Mellenberg, Erik Herndahl och Johan Anders Lamberg var delägare. År 1742 hade fabriken 444 arbetare med Zacharias Fröse som verkmästare. Från 1749 var det den största klädesfabriken i Göteborg. Arbetskraften utgjorde i viss utsträckning av de barn vars mödrar satt på spinnhuset, dvs tvångarbetsanstalten för kvinnor där både fattiga och kvinnor som begått brott hamnade. Även soldater och deras familjer utgjorde delar av arbetskraften. Först låg fabriken sannolikt på en tomt ägd av Erik Herndahl i kvarteret Snusmalaren invid Drottninggatan. Fabriken låg därefter, sannolikt från 1753, på Kungsgatan mellan Västra Hamngatan och Korsgatan mittemot Domkyrkan i kvarteret Varuhuset. Vid mitten av 1740-talet hade antalet vävstolar i fabriken minskat till 6.

Från 1750 var Martin Sandberg dock ensam ägare. Fabriken hade detta år 192 arbetare. År 1751 hade fabriken 9 vävstolar vilket var lika många som fanns i Hans Coopmans klädesfabrik. År 1755 hade fabriken 13 vävstolar och under åren 1755-56 producerade fabriken mer än den näst största och tredje största tillsammans (Petter Coopman respektive Carl och Jacob Coopmans fabriker). Fram till 1757 ökade antalet vävstolar till 14 men 1758 skar antalet ner till 9 igen.

Vid Sandbergs död 1759 sålde änkan fabriken till Sven E. Kullman och året därefter gick företaget ihop med Jonas Flobergs klädesfabrik varvid denna blev delägare. Även Christian Bittner var delägare åren 1760 och 1761. SIstnämdna år hade fabriken 5 vävstolar

Sven E. Kullman avled 1762 så från 1763 var Jonas Floberg ensam ägare av klädesfabriken vars betydelse stadigt minskade. 1767 fanns det bara 2 vävstolar på fabriken, men under 1780-talet ökade fabrikens betydelse igen så att den under detta årtionde var en av de två största klädesfabrikerna i Göteborg. 1794 avled Jonas Floberg varvid fabriken tycks ha upphört.

Andra källor: G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923

D.E. Sandberg

Göteborgs ångbageri och Göteborgs Ångkvarns A.B. grundades den
28 december 1874 av den framstående göteborgsköpmannen D. E.
Sandberg och ledes nu av hans son, disponenten Richard Sandberg.

Grundläggaren, Damianus Evald Sandberg, föddes den 25 juni 1835
på Nya varvet, där fadern var pistolsmedmästare vid flottan. Sedan han
genomgått skeppsgosseskolan å Nya varvet och Handelsinstitutet i Göteborg, kom unge Sandberg till Rosenlunds spinneribolags kontor, varest han så småningom under många år arbetade sig upp från lägre till allt högre och mera ansvarsfulla platser. Han vann direktörens och principalenstillit och förtroende i hög grad. Efter någon tids tjänstgöring som kassör på kontoret befordrades Sandberg till firmans reseombud inom landet.

I denna sysselsättning fick han tillfälle att ådagalägga nya sidor av sin duglighet och praktiska affärsförmåga. Han utvecklade en omfattande verksamhet och ansågs allmänt såsom en av den tidens bäste och förnämste resande. Vart han kom vann hans öppna och redbara väsen allas sympatier.

År 1864 etablerade sig Sandberg som egen köpman i Göteborg. Han började, såsom den goda seden då var, i liten och anspråkslös skala en handel med garn och vävnader. Affären utvidgades mer och mer, och det redliga och oförtrutna arbetet lönades inom kort med en tryggad ekonomisk ställning *för den unge driftige köpmannen. Men han vilade ej på vad han vunnit — han ökade ytterligare sina handelsartiklars antal med mjöl och kolonialvaror, som han i allt mer stigande omfattning importerade.

Under sysslandet med dessa importaffärer vaknade hos honom tanken att det mjöl landet behövde likaväl skulle kunna malas här som i utlandet. Tanken blev verklighet. Med hjälp av danskt kapital grundade Sandberg, som ovan sagts, Göteborgs ångbageri och anlade Göteborgs ångkvarn, en av de första dylika i Sverige. Även i Malmö och Köpenhamn hade firman ångkvarnar, men år 1883 skildes Köpenhamns- och Malmökvarnarna från den i Göteborg, vars disponent och nästan ende ägare Evald Sandberg blev. Han skötte denna industris alla affärer ensam till sin död.

Över rosor gingo dock icke alltid Sandbergs steg. Som varje annan hade han på sin bana motgångar, svårigheter och bekymmer. Men han mötte dem med lugn kraft och bar dem med jämnmod. Själv hjälpsam mot andra fick han även, då det mest behövdes, röna hjälp tillbaka och detta ofta på ett storartat sätt.

Offentliga värv sökte Sandberg aldrig. Han hade dock varit en framstående medlem av Göteborgs börs och en nitisk ledamot i Hantverks- och Industriföreningen. Han var vänfast och hjälpsam som få, enkel och anspråkslös, heter det i hans eftermäle. Mot sina underlydande var han god och human. Med ett öppen-hjärtligt sätt förenade han den karaktärens fasthet, som kom honom att aldrig svika ett givet ord, den redlighet i handel och vandel och den skarpa affärsmannablick, som gjorde honom till en av vår stads på sin tid mest bemärkte köpmän.

D. E. Sandberg avled den 22 april 1894.

Det hus, vari affären har sitt kontor, uppfördes på sin tid av göteborgsköpmannen Philip Welin — född 1825, död 1907 — och äges nu av
ångkvarnsbolaget.

CRA Fredberg

Göteborgs Förnyade Ångkvarns AB

Del 16 av 18 i serien Sveriges handel och industri

Under 1860-talet etablerade sig här i Göteborg handlanden D. E. Sandberg för försäljning af spannmål och mjöl, och han var egentligen den förste i vår stad,som i stort började att handla med från Danmark importeradt valsmjöl, hvilket under 1870-talet började framställas därstädes.

Kvarnindustrien omgestaltades nästan fullständigt under denna tid. Man trodde sig hafva hunnit långt, då man i Tyskland började använda ångan som drifkraft år 1825, först i Berlin och Magdeburg. Men ännu större förändringar förestodo och det måväl vara ett bevis på det intresse man hyste för denna industri, när man på statens bekostnad inrättade s. k. konstkvarnar i Württemberg, Westfalen och Sachsen.

Slutpunkten betecknas dock af den år 1874 af schweizaren F. Wegmann uppfunna porslinsvalsstolen. Inom kort hade den större kvarnindustrien i hela Europa antagit den nya uppfinningen och man var i det kraftigt åkerbruksidkande Danmark icke sen att tillämpa densamma.

Det var nu denna produkt, som Sandberg exploaterade. Men företagsam, som han var, kom han snart till insikt om vikten af att äfven i Sverige införa den nya industrien.

Så bildade han och två stora danska kvarnägare, Oscar Prior och Rud. Smith, år 1875 Göteborgs Ångbageriaktiebolag, som anlade ett ångbageri och en ångkvarn i Göteborg, Andra Långgatan 52. Ångbageriet hade sin försäljningslokal i Skeppsbron n 😮 1 och höll där, såsom bolaget i sina annonser tillkännagaf, ’ ’ständigt lager af skeppsbröd, spisbröd och knäckebröd samt färskt hvete- och rågbröd alla slag, af bästa kvalitet.” Det tillkännagaf ock att det ”vid sin nya, tidsenligt inrättade ångkvarn” tillverkade ”prima rågmjöl, siktadt och sammalet, samt rågkli”, hvilka sistnämnda produkter till dagens billigaste priser försåldes genom hr Sandberg.

Sandbergska bageriet

År 1880 anlade detta bolag Malmö stora valskvarn, ännu en ibland rikets största kvarn anläggningar. År 18S2 utgick hr Sandberg och öfvertog Göteborgs ångkvarn och ångbageri, hvarmed han fortsatte till sin år 1894 inträffade bortgång.

Hans son Richard Sandberg öfvertog då rörelsen, hvilken år 1898 ombildades till Göteborgs förnyade ångkvarnsaktiebolag, som har ett aktiekapital af 800,000 kronor, fördeladt i aktier å 100 kronor. Bolagets styrelse utgöres f. n. af hr Richard Sandberg, verkställande direktör, samt konsul Ernst Odenius och med. dr. Frithiof Odenius.

Utvecklingen af affären har under den nya regimen gått kraftigt framåt, svnnerligast i fråga om bagerirörelsen, som numera torde vara en bland de största i norden. Utom hufvudförsäljningen vid ångbageriet, har det icke mindre än tio filialer i alla delar af staden och efterfrågan har nu blifvit så stor, att man för närvarande håller på med en utvidgning af ångbageriet på icke mindre än 6 stora ugnar af nyaste tyska konstruktion.

Allting sker redan nu med anlitande i vidsträcktaste mån af alla maskiner och maskinella förbättringar, hvarigenom man så långt möjligt är undviker all handkraft. Tillverkningen omfattar omkr. 50 olika slags bröd från det gröfsta till de finaste sorterna, från surbröd till små- och tébröd.

Vid ångkvarnen förmales årligen en kvantitet af c:a 12 millioner kg. och är härvid ock att observera, att allt för bageriet behöfligt mjöl tillverkas i ångkvarnen, hvarigenom man kan hålla noggrann kontroll öfver kvalitén. Man kan sålunda säga, att råvaran går genom kvarnen och levereras som bröd utan att hafva behöft lämna etablissementet.

Vid anläggningen användes ångkraft, som äfven drifver ett eget elektricitetsverk.

Den ofvannämda utvidgningen af fabriken är numera, i mars 1904, färdig och har härigenom äfven åstadkommits synnerligen ljusa, luftiga och hygienens strängaste anspråk motsvarande arbetslokaler, utom det att bageriets leveranskraft väsentligt uppdrifvits.

Firman Göteborgs Förnyade Ångkvarns Aktiebolag har åtnjutit hedern att i februari 1904 blifva utnämd till kgl. hofleverantör.

Axel Ramm

Lamberg

I början av 1770-talet ägde handelsmannen Johan Anders Lamberg (1712-83) ett sillsalteri och trankokeri vid Sörhall på Hisingen. Förutom detta ägde han eller ägde andel i den Sandbergska klädesfabriken, det Schutzka kattunstryckeriet, en stärkelsefabrik i Getbergsäng åren 1752-77 och ett färgeri. Dessutom odlade han tobak. Johan Anders Lamberg var gift med Elisabeth Söderberg (-1768) och son till Petter Lamberg och Sofia Schröder.

J.A. Lamberg var en av Göteborgs störst tyg- och klädeshandlare. Huvuddelen av den Sandbergska fabrikens tillverkning såldes genom honom och så var fallet mde de felsta textilfabrikerna i Västsverige, såsom klädesfabrikörerna J & C Coopman, tygfabrikören Peter Coopman (tillsammans med J.A. Lamberg från 1745 förordnad som föreståndare för stadens spinnhus), sidenfabrikören Thomas Fehman, silkesfabrikören Johan Hellman och dessutom pappersfabrikören Daniel Schiller liksom fabrikörerna Svanberg & Zachau i Mariestad. Också Alströmers Alingsås manufakturverk sålde en del av sin produktion genom Lamberg. J.A. Lamberg var dessutom en stor importör av textilier och andra produkter för textilindustrins behov liksom av kolonialvaror och salt.

Från 1768 drevs firman tillsammans med sönerna Peter Lamberg och Carl Lamberg samt svärsonen Carl Carlsson under namnet J.A. Lamberg & Söner. 1780 dog Carl Carlsson och Peter Lamberg lämnade firman för att starta egen verksamhet i firman P.Lamberg & Holst tillsammans med någon Holst. Firman fick då namnet J.A. Lamberg & Son. På grund av ekonomiska svårigheter vid mitten av 1770-talet tvingades firman sälja sin andel i kattunstryckeriet, stärkelsebruket och tobaksodlingarna år 1777. Vid J.A. Lambergs död drevs firman vidare av sonen Carl Lamberg.

Värdshuset och nöjespalatset Vauxhall i Masthugget startades på initiativ av Peter Lamberg. Vauxhall öppnade 1773. 1779 sålde Peter Lamberg inrättningen till doktor Evald Riben, som i sin tur redan 1780 överlät den till källarmästare Samuel Gabrielsson. Åtta år senare köptes Vauxhall av grosshandlare Samuel Dahlin, och därefter av direktören för Ostindiska kompaniet Martin Törngren och senare av hovsekreterare C V Hjelm.

Jan (Johan) Lamberg (1771-1834) var son till handlanden Peter Lamberg (1742-99) och Sara Charlotta Kåhre. Peter Lamberg var i sin tur son till Anders Lamberg och Elisabeth Söderberg. Sara Charlotta Kåhre var sannolikt syster till handelsmannen Lars Kåhre vars dotter Maria Juliana Kåhre (1778-1845) var gift med sin kusin Jan Lamberg. Peter Lambergs dotter Charlotta Lamberg var gift med grosshandlaren Johan Jacob Hammarberg (1774-1838) som var delägare i firman AP Oterdahl & Son. Deras son var Peter Hammarberg (1814-88) som var en av Göteborgs viktigare grosshandlare på 1800-talet.

Vid David Mitchells död 1803 så övertog David Carnegie d.ä. och Jan Lamberg verksamheten i Mitchells firma (Erskine & Mitchell). Firman fick då namnet D.Carnegie & Co. Jan Lamberg tycks ha varit anställd som bokhållare hos Mitchell innan dess. Jan Lambergs son Gustaf Lamberg (1800-66) var delägare i Carnegie mellan 1828 och 1841.

Anders Lamberg (1778-1855), bror till Jan Lamberg, var stadsmäklare.

Jan Lambergs dotter Sofia Vilhelmina Amalia Lamberg (1820-95) var först gift med löjtnanten Karl Sebastian Tamm, sen med fideikommissarien Sten Vilhelm Teodor Ankarcrona och slutligen med Carl FB von Bergen (1838-97) i dennes första äktenskap. En annan dotter till Jan Lamberg var gift med John Barclay (1810-67).

Ostindiska kompaniet – grunden till förmögenheter

Del 1 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Svenska Ostindiska Kompaniet som verkade mellan 1731 och 1813 kom att spela en stor roll för kapitalackumulationen i Sverige innan kapitalismens genombrott. Detta då den handel som bolaget liksom den som dess direktörer, superkargörer och kaptener bedrev för bolagets räkning och för egen räkning ofta var mycket lönsam. Ostindiska kompaniets viktigaste handelsvara var te, den såldes i huvudsak vidare till England och i viss mån till USA. Under Napoleons kontinentalblockad 1806-1812 höjdes profiterna då Göteborg blev centrum för smuggling till England.

Många direktörer, handelsmän, superkargörer och kaptener gjorde sig alltså förmögenheter på handeln med Kina och vidarehandeln med Europa. Förutom ren handel tjänade många pengar på import av opium till Kina och smuggling av varor till Storbritannien. De som kunde tjäna pengar på opiumhandeln var främst de personer som placerades vid Ostindiska kompaniets kontor i Kanton. Deras titel var superkargörer och några blev mer namnkunniga än andra, som exempelvis William Chalmers (i Kanton 1783-93), Jean Abraham Grill (1762-68), Jacob Hahr (1769-75), Olof Lindahl (1779-85), James Maule (1772-81), David Sandberg (af Sandeberg) och Eric von Stockenström (1781-86).

Förmögenheterna investerades ofta i gods, gårdar och bruk eller blev basen i handelshusverksamhet. I en del fall investerades i andra typer av mer moderna industrier. Handelsmännen som var aktiva i Ostindiska kompaniet gifte sig med varandras döttrar och systrar. De blev en slags handelselit i Sverige.

Bland de familjer som skapade sig en förmögenhet inom den ostindiska (eg. kinesiska) handeln fanns göteborgsfamiljerna SahlgrenAlströmer, Ström, Holterman, Nissen, Arfvidsson, Maule, Björnberg, Tarras, Santesson, Tham, Schutz, Pettersson, Utfall, Chambers, Chalmers, Tranchell, Sandberg, von Stockenström och Törngren. Endast ett fåtal av dessa familjer lade grunden för en förmögenhet som kom att spela nån roll i framväxten av en svensk kapitalism, däribland Holterman som lade grunden till familjen Frödings industri- och handelsinvesteringar och Tranchell som var med och byggde upp både varvsindustrin och sockerindustrin i Sverige. Arv från Tranchell hamnade också hos familjerna Kjellberg och Leffler, båda två viktiga i framväxten av den svenska kapitalismen.

En del av Törngrens pengar hamnade säkerligen hos familjen Ekman som var viktig för den svenska kapitalismens framväxt. Många investerade i bruksverksamhet som efter ett tag inte längre lönade sig. Andra investerade i gods och Sahlgrens ättlingar med nannet Silfverschiöld äger fortfarande Koberg och Gåsevadholm. Andra delar av arvet efter Sahlgren hamnade så småningom i händerna på familjen Klingspor som i modern tid blev en av Sverige 15 finansfamiljer tillsammans med familjen Stenbeck. Petterssons förmögenhet hamnade delvis hos familjen Bildt (Didrik Bildt) genom arv och giftermål och delvis hos familjen Kennedy som blev en viktig redarfamilj i Göteborg. Familjen Tham/Tamm tillhör fortfarande den svenska eliten.

Bland stockholmsfamiljerna var det ingen som kom att bidra till framväxten av den svenska kapitalismen även om familjerna König, BedoirePlomgren, Grill, Kierman, Petersen, Finlay, Grubb, Küsel, Arfwedson, Hebbe, Schwan, Hahr, Conradi med flera tjänade stora pengar på handeln med Kina. Ingen av dessa familjer spelade dock någon som helst roll för kapitalismens framväxt i Sverige, men Petersen (senare af Petersens) är fortfarande ägare av ett stort gods i Nacka, Erstavik.

Genom att handelshusen upptog lån från stadsmäklare och andra handelshus överfördes kapital också genom räntor och liknande till mer långsiktigt framgångsrika handelshus än en del av de som drevs av direktörerna och superkargörerna i Ostindiska kompaniet.

Läs också: Piratverksamhet lade grunden för flera förmögenheter i Sverige.

Andra källor:
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000