Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Samhälle

Grodmansrånet

Del 7 av 8 i serien Historiska brott

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor på Gamlestadsvägen i ett hus som tidigare fanns vid spårvagnshållplatsen Gamlestadstorget i Göteborg skedde torsdagen den 29 juli 1965 vid tvåtiden på eftermiddagen.

I banklokalen fanns nio banktjänstemän samt fyra eller fem kunder. En av rånarna som senare skulle visa sig vara Erich Nehyba bar kavaj, skjorta och byxor men had inga kläder mer än en undertröja under grodmansdräkten. Han var också maskerad för ansiktet. En annan rånare, Deszö Nahy, var utklädd till kvinna i sjalett, peruk, lösbröst, spetsblus med krus, ljusblå tröja, gröna långbyxor, beige poplinrock  och gymnastikskor för att försvåra igenkännandet. Nehyba var beväpnad med två pistoler av märket Beretta som han tidigare köpt i Italien. Nagy hoppade över disken och börjar rafsa pengar ur en kassalåda. Kassören gjorde motstånd och tryckte på larmknappen. Nehyba angreps dock av en kund och skjuter angriparen i låret. Kulan gick sedan vidare och fastnade i hälen på honom själv. Han kan ha gripits av panik då han avlossade sammanlagt fyra skott. Tumultet fick rånarna att avbryta. Bytet blev endast 17 655 kr av de 40 000 kr som finns i lådan.

Rånarna flydde längs med Gert Tommesens Gata ned till Säveån. Nagy stoppade pengarna i en blå plastpåse. Han hoppade i vattnet följd av Nehyba. Under simturen höll Nagy påsen ovanför vattenytan. En banktjänsteman som följde efter kastade stenar från bron. Nehyba sköt då ett skott mot honom.

Nagy tog av sig en del av sin kvinnoplagg De hittades senare flytande i Säveån. Rånarna gick sedan i land på andra sidan ån och försvann in i ett tätt snårområde. Det hela utspelar sig i det områden där trafikleden som kallas Röde Orm numera breder ut sig. De tog sig därefter tillbaka till ån. Nehyba tog av sig sina ytterkläder och satte på sig simfötter som låg gömda på platsen. Han kastade sig i vattnet med syrgastuberna i famnen. Nagy stod kvar och behölls sin kvarvarande kläder på.

Meningen var att de skulle de simma under vattnet fram till Säveåns mynning i Göta Älv där en tredje person, Peter Pinter, skulle vänta i en liten plastracerbåt. Han kommer emellertid att vänta längre upp med båten i Säveån. Nagy sprang dock istället landvägen längs strandkanten till båten, en sträcka på ca 50 meter, varefter han och Pinter drog iväg med båten. De lämnade Nehyba efter sig.

Med båten åkte de över till Hisingssidan av Göta älv. Nagy hoppade iland och bytte om till vanliga kläder som han tidigare gömt på platsen. Han tog sig därefter hem till sin lägenhet. Pengarna gömde i ett naturområde vid Tingstad mellan motorvägen och järnvägen.

Pinter fortsatte med båten till Kungälv där han lämnade den hos sin svåger. Han ringde efter skjuts och åkte med bil tillbaka till Göteborg. Bilen kördes av en man vid namn Sterba.

Vittnesuppgifter om mystiska båtar och bilar kom snart in till polisen. En båt som skall visa sig likna den aktuella observeras vid Göta Älvbron vid tiden för rånet. Nedströms i Säveån rapporteras också att en båt ligger och väntar. Bland bilarna noteras främst en Opel Rekord som misstänkt.

Nehyba grips kvart i fyra i vattnet i höjd med Waterloogatan, 50 meter från den plats där han sista gången hoppade i vattnet. Man har då hunnit avsöka den aktuella sträckan tre gånger. Vid gripandet vådaskjuter han sig ytterligare en gång i låret med den pistol han fortfarande har kvar. Den andra har han tappat i vattnet. Hans identitet är vid denna tid fortfarande okänd och polisen hade stora svårigheter att identifiera honom. De gick ut i tidningarna med bilder för att få hjälp. Till slut uppgav han själv att han hette Walter Müller och kom från DDR. Han påstod också att hans kompanjon vid rånet hette Hans Reithofter.

Efter att ha hämtat pengarna på lördagen och gett en del till Pinter greps Nagy av polisen på söndagen den 1 augusti. Han greps i sin lägenhet på Karl Gustavsgatan 32 i Landala. Större delen av bytet återfanns hos Nagy som planerade att försvinna till Köpenhamn eller Stockholm. Också Pinter grips under dagen. Pinter och Nagy erkänner men menar att de blivit tvingade av Nehyba att delta i rånet. Polisen menar att Pinter haft en mer ledande roll i trion vilket även Nagy påstå. Pinter tar senare tillbaka sina erkännanden.

Rånet mot Skandinaviska Bankens kontor i Gamlestaden är inte det enda rånet som de tre genomförde. Den 8 mars 1965 rånade Nehyba ensam Skandinaviska Banken på Stora Badhusgatan 16 på 50 000 kr. Han åkte dit tillsammans med Nagy i en bil som denne lånat av sin hyresvärd, Karcsics. Ett fingeravtryck från Nehyba hittades i banklokalen så han blev också fälld för detta rån. De misstänktes också för att ha rånat en pantbank i Centrumhuset vid Kungsportsplatsen i Göteborg samt ett par rån i Tyskland. De kunde inte knytas till dessa rån.

Den 28 oktober 1965 dömdes Nehyba till sex års fängelse och Pinter till tre och ett halvt år. Han frigavs 1969. Nagy var i så pass dålig kondition att han inte dömdes förrän den 4 april 1966. Han straffriförklarades och hamnade på mentalsjukhus. Ingen greps eller dömdes för medhjälp eller skyddande av brottsling trots att det var många andra personer inblandade i de olika rånen på olika sätt.

Alla tre rånarna flydde från Ungern i samband med oroligheterna 1956. Nehyba som föddes 1939 pratade ungerska, tyska, engelska och lite svenska. Nehyba vistades långa tider i andra länder än Sverige. Han hade en mängd olika namn och identiteter. Pinter som föddes 1926 var vid rånet svensk medborgare och den ende av de tre rånarna som hade familj, jobb och barn. De tre lärde känna varandra i början av 1960-talet och umgicks flitigt på Pinters restaurang Blå Donau på Linnégatan 70. Nagy föddes 1940.

Erich Nehyba bytte senare namn till Erich Trimmel och flyttade fån Göteborg. Han var en tid politiskt aktiv i Miljöpartiet. Nagy ändrade sitt förnamn. Peter Pinter bodde länge kvar i Göteborg men flyttade som äldre till Österrike.

Advertisements

Hur blev kaffet en svensk dryck?

Kaffe beskrevs redan 1812 av en brittisk besökare, Thomas Thomson, i Göteborg som en dryck med stor spridning i det svenska folket. Dessutom var det svenska kaffet mycket gott i motsats till svenskt te:

It is but doing the Swedes justice to say that their coffee is excellent, greatly preferable to what is drunk in England. This is the more remarkable because the Swedes import all their coffee from Britain […] You can get coffee in the meanest peasant’s house, and it is always excellent […] Swedish tea is just as bad as their coffee is good. If an epicure could transport himself in a moment from one place to another, he would always drink his coffee in Sweden, and his tea in England.

Såväl tedrickande som kaffedrickande introducerade först i Göteborg där överklassen redan på 1750-talet drack te i stor utsträckning. Te kom egentligen aldrig att sprida sig till vanligt folk i Sverige i nån större utsträckning förrän långt senare,på 1970-talet. Det förblev huvudsakligen en dryck för de rikare.

Med kaffe blev det annorlunda. Den första dokumenterade kaffeimporten till Göteborg skedde år 1685 enligt GP vilket nog måste tas med en nypa salt för de påstår också att Karl XII och hans soldater tog kaffet till Sverige i slutet av 1700-talet (vilket ju är lite svårt då han vid den tiden varit död ett bra tag). Den verkliga historien om hur kaffet kom till Sverige och hur det kunde bli en folklig dryck är dock en helt annan, men den första lasten kom troligen någon gång i slutet av 1600-talet.

1750 var kaffe fortfarande mycket ovanligt i Sverige, även i Göteborg men på 1760-talet skedde ett genombrott för kaffe. Importen ökade kraftigt och kring år 1800 var konsumtionen i främst Göteborg omfattande. Ungefär hälften av alla hushåll i Göteborg beräknas ha druckit kaffe vid denna tid och drycken var spridd i alla samhällsklasser. Mellan 1800 och 1850 slog sedan kaffet igenom på bred front i Sverige då även landsbygdens invånare började dricka den svarta drycken. Kaffe dracks i motsats till te av alla grupper i samhället och en orsak till detta tycks ha varit att kaffet var billigare. Orsaken till detta tycks ha varit ökad odling och konkurrens.

År 1700 odlades kaffe bara på Arabiska halvön och Afrikas horn. En kort tid därefter lyckades nederländarna börja odla kaffe i såväl Ostindien som Västindien. Västindien och Sydamerika kom snart att bli det stora odlingsområdet. På 1700-talet importerades kaffe till Sverige främst från Nederländerna och Frankrike. Det producerades främst på slavplantager i deras västindiska kolonier. I samband med Napoleonkrigen och kontinentblockaden i början av 1800-talet gick Storbritannien och USA:s handel med kaffe via Göteborg vilket bidrog till att kaffepriserna sjönk kraftigt i Sverige.

Under kontinentalblockaden skapades också en direkthandel mellan Sverige och Sydamerika, framförallt Brasilien. Järn exporterades från Sverige och kaffe blev en naturligt returlast tillsammans med socker.  Med ökad produktion av kaffe i framförallt Brasilien och mer kaffe som returlast sjönk priserna. Förutsättningarna för att kaffe skulle bli en dryck för alla var med andra ord betydligt bättre än för te. Te importerades bara från Kina och där fanns ingen marknad för svenska produkter. Ostindiska Kompaniets avvecklades i början av 1800-talet därför att verksamheten inte var lönsam och därefter förekom ingen direktimport av te i Sverige. Te förblev dyrt.

Källa: Leos Müller, Kolonialprodukter i Sveriges handel och konsumtionskultur 1700-1800, Historisk Tidskrift 124.2, 2004

Yxmorden i Göteborg år 2001

Del 5 av 8 i serien Historiska brott

Roger Karlsson och Lars Hansson drev enligt uppgifter i media en restaurang i Halmstad ihop (Harleys). Den startades 1995 men gick dock inte så bra, fick ekonomiska problem och gick i konkurs. Lars Hansson var också delägare i Harleys i Göteborg fram till 1999 då han sålde sin andel och istället satsade pengar i Gamle Port. Något som tillsammans med andra ekonomiska problem som följde senare, missbruk och sjukdom ledde till att den knarkmissbrukande och instabile Roger Karlsson så småningom flippade ur och gick bärsärkagång med en yxa vid hörnet  Sten Sturegatan och Skånegatan:

Polisen fick larm klockan 8.36 om en yxman som löpte amok längs Skånegatan. Flera polisbilar skickades till platsen. En man hade brutalt huggits ned med yxa. Offret, en Göteborgskrögare i 50-årsåldern, hittades vid ett övergångsställe i korsningen Sten Sturegatan-Skånegatan, bara ett stenkast från Scandinavium och Liseberg.

Enligt uppgifter från poliser på plats var offret i sällskap med sin hustru när gärningsmannen gick till attack.

Polisen bekräftar att offret och gärningsmannen kände varandra. De uppges tidigare ha haft affärer ihop.

– Motivet är ekonomiska mellanhavanden emellan männen, och det är möjligt att också kvinnorna kan passa in i det sammanhanget, säger Carl Bergström.

[…]

Vittnen har uppgett för polisen att den misstänkte sprungit omkring och huggit vilt omkring sig – bland annat på bilar och skyltfönster.

Den misstänkte greps vid Burgårdens utbildningscentrum, bara ett par hundra meter från brottsplatsen.

Det var mycket folk i rörelse på platsen i morse, och polisen arbetade på förmiddagen med att förhöra alla vittnen till mordet.

När Karlsson greps så erkände han dessutom morden på två kvinnor. Det första mordet skedde redan ett par dagar innan gripandet:

Måndagen den 29 januari i år började som vanligt. 33-åringen och flickvännen åkte ut till köket tidigt och lagade sushi och körde ut beställningarna. Under dagen får han dock två tråkiga besked: dels säger miljö- och hälsoskyddsmyndigheterna nej till deras verksamhet och dels säger banken nej till en garanti på ett lån de begärt för den nya lokal som står färdig för dem att flytta in i.

En vän till dem lovar dock att låna dem pengarna för lokalen. Och hälsomyndigheterna tror 33-åringen att han skall kunna beveka. Han ringer några samtal under dagen, stöter av en händelse på sitt juridiska ombud i Brunnsparken och berättar detta. Ombudet tror också att det ska fixa sig. De skils åt, 33-åringen verkar glad och mamman kommer till Brunnsparken med 700 kronor som han lånar för att gå akut till tandläkaren.

[…]

Han ringer och bjuder ut den 29-åriga kvinna han periodvis haft ett förhållande med. Hon lämnar sin treårige son hos en vän. De åker ut till golfklubben på kvällen, efter att han under restaurangbesöket än en gång har pratat om sin fängelsevistelse, som alltså är lögn.

En vidoerekonstruktion visas upp i rättssalen.
– Min första minnesbild är att vi är här inne i köket. Vi har sex på bänken här. Sedan vet jag att jag ringer taxi och inte får någon bil.
De går ut till gräsmattan.
– Sedan vet jag att jag stryper henne så här. Detta blir absurt, säger han till kvinnan som är figurant och tar ett lätt tag om hennes hals.
– Sedan kastar jag stenen på henne här… nej, förresten här, säger han ł­ och jag tycker mig höra en ångestsuck för första gången.

Kvinnan hette Maria Domingues och hennes kropp gömdes ute på golfbanan Albatross. Dagen efter mordet på henne köpte mördaren en yxa. På onsdagskvällen for han hem till sin tidigare flickvän och sambo Cecilia Berglund i Gubbero (ligger bredvid Olskroken eller kan kanske sägas vara en del av Olskroken). På kvällen mördade han henne med yxan.

Dagen efter mordet på den tidigare sambon åkte sen Karlsson till Sten Sturegatan och väntade utanför krögaren Lars Hanssons port. När denne kom ut tillsammans med sin fru Nancy Karlsson angreps de av Roger Karlsson svingandes sin yxa. Frun undkom med porten som skydd mellan henne och mördaren samt genom att springa in på gården. Lars Hansson tog sig ut på gatan där Roger Karlsson sprang efter honom och högg honom med yxan inför ögonen på en mängd människor kring och i korsningen.

Mördaren dömdes senare till rättspsykiatrisk vård och hans vård kom att bli mycket omdebatterad då det bland annat ingick långa vistelser utanför vårdinrättningar. Många trodde därför att han släppts fri redan efter två år, men så var egentligen inte fallet.

Texten ursprungligen publicerad på Svensson-bloggen 2012.

Påhlsson – Pååls

1878 startade Anders och Matilda Påhlsson A. Påhlssons bageri på Tallgatan i Malmö. Eftersom de inte fick lov att sälja bröd i de mjölkbutiker som fanns, startade de i början av 1900-talet ett antal egna mjölkbutiker runt om i Malmö för att på så sätt distribuera och sälja sitt bröd.

1895 anlade C.E. Segerdahl ett nytt bageri Majorna i Göteborg, Majornas Ångbageri. Detta bageri togs på 1920-talet över av Frans Påhlsson med familj som ju redan ägde ett bageri i Malmö. Frans Påhlsson var son till Anders Påhlsson.

1949 hade Majornas Ångbageri 200 anställda. 9 år senare, 1958, köptes göteborgs största bageri, Olof Asklunds bageri, och gjordes till dotterbolag till Majornas Ångbageri AB som nu fick namnet Pååls Bröd AB. Det sammanlagda antalet anställda var nu 450. På 1960-talet byggde Pååls sitt nya stora bageri i Högsbo i sydvästra Göteborg.

1965 fick bageriet i Malmö namnet Pågens Familjebageri AB, numera bara Pågens AB.

Vid Frans Påhlssons död övertogs Pågens Familjebageri AB i Malmö av sonen Tor Påhlsson och bageriet i Göteborg övertogs av den andre sonen Lars Påhlsson. De bägge bröderna omskrivs i Gustaf Olivecronas bok De nya miljonärerna från år 1970.

I början av 1970-talet sålde Lars Påhlsson sitt bageri i Göteborg till brodern Tor Påhlsson med familj i Malmö. Lars Påhlsson ville ägna sitt liv åt sin religiösa tro och bageriverksamheten var då inte så intressant. Han var medlem i Jehovas vittnen och många anställda på Pååls har genom året tillhört denna religiösa grupp. Därefter blev Pååls Bröd AB ett dotterbolag till Pågens Familjebageri AB. 1971 fanns ungefär 700 anställda i  koncernen. Andra företag som Pågens köpt upp under sin historia är Lockarps Bageri AB, Hägges, andra småbagerier och Lilla Harrie Valskvarns AB.

I slutet av 1970-talet övertogs ägandet i Pågens Familjebagerier AB (numera Pågengruppen AB) av ett holdingbolag i Nederländerna, Pogen International BV. Formellt tycks det bolaget ägas av en stiftelse i Schweiz som alltså i sin tur troligen kontrolleras av familjen Påhlsson, numera Finn Påhlsson. Konstruktionen gjordes för att minimera skatterna vid arvskiften och utdelningar och påminner en hel del om hur Ikea är organiserat. En del av Pågens och Pååls internationella dotterbolag överfördes till Pogens. I Tyskland startades ett nytt producerande bolag ägt av Pogens som övertog försäljningsbolaget i samma land.

Pogen International sysslar enligt uppgifter på nätet med frysta och djupfrysta livsmedel. Men enligt vad jag förstod på den tid jag arbetade fackligt i företaget så sköttes också en del av Pågens export via detta företag och koncernens varumärken ägs i många länder av det nederländska moderbolaget. Hur många anställda det eventuellt kan finnas i utländska företag som kontrolleras av familjen Påhlsson är okänt. Fram till 1992 ägde man i alla fall ett bageri i USA som bakade och sålde Pågensprodukter under namnet Pogen om vilket Frank Zappa har skrivit i en låt.

När koncernen omorganiserades år 2003 övertogs flera av småbagerierna av Håkan Sigvant. Lockarps, Växjöbagarn och Kullens bröd var tre bagerier som togs över av honom.

År 2000 fusionerades Pågens med dotterbolaget Pååls. Varumärket Pååls gick över tlll de småbagerier som tidigare gått under namnet Brödmästarna men försvann helt några år senare.

Numera står det alltså Pågens på bageriet ute i Högsbo där jag arbetade från 1991 till 1997. Under den perioden hann jag vara facklig förtroendeman, styrelsemedlem i bolaget (suppleant egentligen) som representant för de anställda och skyddsombud. 1994 fick jag sparken för att jag var obekväm. Senare samma år fick jag tillbaka jobbet och två chefer som ville få bort mig fick i sin tur sluta. Jag fick också skadestånd. Jag hann också med att delta i möten i Malmö med koncernens ägare Finn Påhlsson som övertagit kontrollen i företaget från sin far Tor Påhlsson.

Tydligen påstår Håkan Hellström i en låttext att han ska ha arbetat på Pååls under 1994, men det har jag inget minne av. Det behöver ju inte heller vara sant. Däremot så arbetade Louis Herrey på bageriet under 1996 och 1997 (tror jag det var) och kanske efter det också men då hade ju jag slutat. Andra kända personer som arbetat där är Ulf Ekberg i Ace of Base samt ishockeyspelaren Patrik Carnbäck (vi har spelat korpfotboll ihop, bland annat den match där mitt korsband gick av, fast då arbetade han förstås inte längre på Pååls).

Finn Påhlsson hörde år 2006 till Sveriges 100 rikaste personer men är naturligtvis inte lika rik som en del av de andra arvingar till de som omnämns eller personer som omämns i Gustav Olivecronas tidigare nämnda bok. Inte lika rik som Erling Perssons ättlingar eller Ingvar Kamprad och hans familj alltså.

Pågenskoncernen har idag omkring 1 400 anställda. I en del av bolagen i familjekoncernen är också Finn Påhlssons syster Anne-Elise Påhlsson aktiv.

Läs mer: SDS1, 2, 3, 4, 5, 6, Arkitekt, Motvallsbloggen, Newsdesk1, 2, EA, Mål & medel1, 2, UID Future Map, TA, AB, Konkurrensverket,

Andra källor:
Gustav Olivecrona, De nya miljonärerna, 1970
Sveriges 1000 största företag, 1972
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i Svenskt näringsliv, 1976
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963

Ursprungligen publicerat på Svenssonbloggen 2010

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,, , , , , , ,, , , , , , ,, ,

Silfverschiöld – arvtagare till Niclas Sahlgren

Silfverschiöld och Silfverskiöld är två svenska adelsätter med samma ursprung som de utslocknade ätterna Silfvercrantz och von Hylthéen. Ätternas stamfader är torparen Jöns i Hylta i Småland som levde under senare delen av 1500-talet. Hans son Andreas Jonae (1598-1666) blev kyrkoherde i Ölmstad och riksdagsman. Han tog sig namnet Hyltenius, vilket hans söner ändrade till Hylthén och Hyltén. Andreas Hyltenius var gift med Anna Jönsdotter Gahm, och fick tre söner med henne, Johan (Silfvercrantz), Lars (von Hylthéen) och Nils Hyltenius. Den senare adlades 1686 med namnet Silfverskiöld. Hans första hustru var Abela von Kempten och den andra hustrun Juliana Gripenflycht var dotter till Peter Gripenflycht. Äldsta dottern gifte sig med Richard Ehrenborg. Ätten delades i första generationen i två grenar, utgående från en son ur vardera äktenskapet.

Äldsta grenen härstammar från Nils Silfverskiöld d.y. som var landshövding i Kristianstads län, och gift med friherrinnan Lilliecreutz. Deras tredje son, Arvid Silfverskiöld var landshövding och president i Göta hovrätt, samt gift med grevinnan Ulrika Magdalena von Seth, vars mor var född Gripenstedt. Han upphöjdes till friherrlig värdighet 1771 med namnet Silfverschiöld. En äldre bror till Arvid Silfverskiöld, Peter Silfverskiöld är stamfar till huvudmannagrenen av den adliga ätten. Den friherrliga grenen är den gren som kom att bli rik då de fick ärva Niclas Sahlgren (1701-1776), direktör i Ostindiska Kompaniet.

Detta eftersom Niclas Sahlgrens döttrar Anna Margareta Sahlgren (1747-67) och Sara Catharina Sahlgren (1748-1818) gifte sig med varsin Alströmer, August Alströmer (1735-73) resp. Claes Alströmer (1736-94). Det förstnämnda parets dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och fick de bägge egendomarna Koberg och Gåsevadholm med sig i boet. Egendomar som Niclas Sahlgren inköpte 1758 och som blev fideikommiss för honom och hans familj år 1772. En annan Silfverschiöld, Carl Silfverschiöld -(1836) gifte sig med en annan arvtagare till en förmögenhet från Ostindiska Kompaniet, Laura Tarras (1805-1865).

Koberg och Gåsevadholm tillhör fortfarande familjen Silfverschiöld och nuvarande fidekommissarie är Niclas Silfverschiöld (1934-) gift med prinsessan Desirée (1938-). Hans syster Ulla Silfverschiöld (1932-) är (var?) gift med Carl Swartz (1920-), från den rika Norrköpingsfamiljen och hans brorsöner Nils Silfverschiöld (1961-) och Jonas Silfverschiöld (1963-) är ägare till Klågerups gods på 1 000 ha i Skåne. Klågerup inköptes av brödernas far Otto Silfverschiöld år 1964. Niclas Silfverschiölds faster Margareta Silfverschiöld (1904-?) var gift med Sven Allard (1896-?), känd svensk diplomat.

Kobergs Fideikommiss och Gåsevadsholms Fideikomiss AB (sen 1999) omfattar totalt omkring 11 500 ha i Sverige och äger dessutom 5 000 ha mark i Lettland, huvudsakligen skogsmark. Jordbruket på Gåsevadholm, strax söder om Kungsbacka är utarrenderat men jordbruket på Koberg i Västergötland sköts av driftbolaget Bjärke Jordbruks AB som ägs tillsammans med Uplo Egendom (Sven Anders Dicander). Bjärke Jordbruks AB odlar främst spannmål. Niclas Silfverschiöld är ökänd för sitt snåla och ogina sätt mot sina arrendatorer som har mycket dåliga villkor på fideikomisset.

Den tidigare Investordirektören Claes Dahlbäcks (1947-) mor var född Alströmer och uppväxt på det av en stiftelse ägda Östads Säteri utanför Alingsås. Sen starten av stiftelsen har huvdmannen i stiftelsen alltid burit namnet Alströmer, idag heter han Patrik Alströmer. Övriga styrelsemedlemmar är från andra prominenta familjer med ursprung i Göteborg, sålunda sitter Gustaf Ekman på Årnäs bruk (Årnäs AB, på 1950-talet omkring 1 000 ha, förmodligen mindre idag) i styrelsen liksom Fredrik Waern (Vänersnäs) och Carl Silfverschiöld (1965-), son till Niclas Silfverschiöld. Östads säteri är på totalt 5 000 ha och är också en del av arvet efter Niclas Sahlgren. Claes Dahlbäck själv äger Räfsnäs (Räfsnäs Kungsgårds AB) i Södermanland med en totalareal på cirka 1 600 ha.

Läs mer: GT, DPS,

Andra källor:
Adelskalendern
Björn af Kleen, Jorden de ärvde, 2009

Adlerbertska stiftelserna

De Adlerbertska stiftelserna är 9 stycken till antalet. Två är mindre och knutna till Chalmers respektive Göteborgs Universitet och en har som ändamål att ge sin avkastning till en av de 6 ännu ej nämnda stiftelserna. Stödstiftelsen och de sex andra stiftelserna förvaltas av SEB och de har ett förvaltat kapital på 1,9 miljarder SEK. De sex allmännyttiga och mer offentliga stiftelserna är:

Störst är Adlerbertska Stipendiestiftelsen som förvaltar ett kapital som för närvarande har ett värde på cirka 790 miljoner SEK. I styrelsen för denna sitter Göran Bengtsson som ordförande, Lars Åhrman som vice ordförande, Bengt-Ove Boström, Anders Carlsson och Axel Adler som är verkställande direktör. De två förstnämnda är ordförande och vice ordförande i samtliga sex mer offentliga stiftelser, men de andra tre kan vara lite olika i de olika stiftelserna. I styrelsen för Adlerbertska Hospitiestiftelsen är det Mats Viberg, Helena Lindholm Schulz och Axel Adler (också här VD) som kompletterar styrelsen, i Adlerbertska Studentbostadsstiftelsen har Axel Adler ersatts av Eva Rinnan Berg och i Adlerbertska Premiestiftelsen är Erik Adlerbert VD och Viberg har ersatts av Mikael O Karlsson medan Susan Ernest är VD i Adlerbertska Elevbostadsstiftelsen och istället för Viberg eller Karlsson hittar vi Torbjörn Claesson i styrelsen. Slutligen har vi styrelsen i Alderbertska Fastighetsstiftelsen i vilken, förutom Bengtsson och Århman, vi hittar Beata Agrell, Martin Fritz och Erikka Adler som VD.

Samtliga personer som innehar VD-poster är släktingar till donatorn.

Donatorn var Axel Adler (1878-1966) och pengarna kommer ursprungligen från mjölkförsäljning och mjölkdistribution. Företaget han byggde upp till dominerande företag i Göteborgstrakten hade namnet Arla. Idag är det namnet på Jordbrukskooperationens företag som en gång i tiden köpte Adlers skapelse:

Axel Ivar Bonde Adler, senare Adlerbert, föddes 1878 och dog 1966. Axel var äldst av fem syskon.

Han studerade vid Göteborgs privata gymnasium och anställdes 1893 som kontorist i föräldrarnas mejeriföretag. Det växte snabbt och kom att omfatta många mejerier och mjölkbutiker. Axel Adler blev direktör för firman när han var 24 år, men lämnade posten och reste runt i Europa. Han återvände till Sverige och tog agronomexamen vid Alnarps lantbruksinstitut. Där träffade han sin blivande hustru Rut. De bosatte sig 1909 på gården Ekered i Dvärred, Lindome. Paret utvecklade gården till ett idécentrum och informell folkhögskola.

1910 blev Axel Adler åter direktör för familjeföretaget. Han köpte ut sina syskon och utvidgade verksamheten, köpte fler mejerier, mjölkbutiker och ett ångbageri. Hela verksamheten samlades under bolagsnamnet Arla, som fick monopol på mjölkdistributionen i Göteborgsområdet.
Adler valde att studera vidare på Göteborgs handelshögskola och diplomerades1929. Han blev med tiden även handelshögskolas hedersdoktor.

1935 sålde Adler sitt bolag till Lantbrukarnas Mjölkcentral och intäkterna investerades bland annat i Rederi AB Transatlantic och i Göteborgs Handelsbank. Axel Adler beundrade den socialdemokratiske finansministern och ideologen Ernst Wigforss. Det var dennes idéer som inspirerade Adler att donera pengar och aktier, som ledde till bildandet av de sex stiftelserna. Namnet Adlerbert hade tidigare förekommit i släkten och Axel Adler bytte efternamn sent i livet.

Axel Adlerbert ägde en kort tid i början av 1900-talet också gården Sämsholm som han övertog efter fadern Jöns Adler Andersson genom att köpa ut syskonen.

I motsats till många stiftelser av familjekaraktär så fungerar inte de Adlerbertska stiftelserna som maktbas för en familj och deras finansintressen. Däremot är stiftelserna viktiga finansiärer av forskning och studenter vid Göteborg Universitet och Chalmers Tekniska Högskola.

1700-talets trävaruexport

Del 4 av 7 i serien Export på 1700-talet

Trävaror var på 1700-talet en av Sveriges viktigare exportvaror, dock inte på något sätt så viktigt som det skulle bli på 1800-talet. Exempelvis motsvarade hela den årliga utförseln av trävaror under ett år på 1730-talet vad ett enda sågverk producerade år 1920. Expansionen för trävaruexporten var enorm under 1800-talet, men ökningen startade i mindre utsträckning redan i slutet av 1700-talet. Jämförelser över tid vad det gäller brädexporten från Sverige under 1700-talet och första halvan av 1800-talet är svår då det mått man använde var ett längdmått, tolfter, som inte tog hänsyn till dimensioner på virket och vilken typ av virke det var.

Trävaruexporten präglades av en långsam förändringstakt under 1700-talet, vissa städer och firmor var specialiserade på export av vissa bestämda varor till vissa bestämda länder under lång tid. Enda större förändringen tyck ha kommit under Napoleonkrigen då exporten från Stockholm förändrade inriktning och destination från halvbottenbrädor till helbottenbrädor och från Sydeuropa till Storbritannien.

Stockholm var den största utskeppningshamnen för trävaror. Alla trävaror från Norrland och städerna i Norrland exporterade exempelvis via Stockholm då det var förbjudet att exportera direkt från Norrlandsstäderna. Exporten av bräder hade ett visst samband med järnexporten då bräder användes för att skydda bordläggning mot järnet och även på andra sätt för att stabilisera järnlaster och fylla ut fartygen med lite lättare varor så att de inte blev för tungt lastade. Denna typ av export svarade dock bara för en liten del av brädexporten. Brädexport var också behäftad med en rad regler och inskränkningar för att skydda inhemska affärsmän och redare. Det var från 1744 formellt förbjudet för utlänningar att exportera brädor och för utländska fartyg att transportera svenska brädor. Förbudet kunde inte upprätthållas, varken i Stockholm eller Göteborg, de två stora exporthamnarna.

Stockholm tillfördes mycket stora mängder bräder från Småland, Bergslagen, Norrland och Finland. Det mesta av detta förbrukades inom staden och endast en mindre del exporterades. Stockholm växte under denna tid starkt och behovet av byggnadsvirke var stort. Stockholm exporterade främst halvbottenbräder och helbottenbräder, dvs lite grövre bräder, medan andra stora exportstäder som Göteborg, Uddevalla, Kalmar, Västervik och Visby främst exporterade enkla bräder. De enkla bräder som producerades i Norrland användes i stor utsträckning i staden Stockholm och exporterades inte. Exporten från Stockholm var under 1670-talets senare hälft omkring 5 000 tolfter årligen för att vid 1700-talets mitt ligga på ungefär 10 000 tolfter per år. I slutet av 1730-talet var den årliga brädexporten från Stockholm omkring 25 000 tolfter men på 1740-talet minskade den igen till cirka 15 000 tolfter per år.

På grund av stadsbränderna i Stockholm år 1751 och 1759 minskade därefter exporten ytterligare och 1751 exporterades enbart 7 000 tolfter. Under 1760-talet ökade exporten kraftigt för att kulminera med en export av 49 000 tolfter år 1773. Därefter minskade exporten till omkring 30 000 tolfter under åren fram till 1778.  Under krigsåren därefter var exporten ännu mindre från Stockholm medan exporten från Göteborg under samma tid ökade. Vid mitten av 1780-talet ökade exporten från Stockholm kraftigt till omkring 38 000 tolfter årligen i genomsnitt som en följd av att den ryska exporten från Fredrikshamn och Viborg drabbades av problem på grund av krig men sedan minskade exporten på 1790-talet igen, från 50 000 tolfter år 1789 till 18 000 tolfter år 1794. Därefter steg exporten klart igen med en markant ökning i början av 1800-talet till 56 000 tolfter år 1803 och 69 000 tolfter år 1806.

Huvuddelen av exporten från Stockholm gick i början av 1700-talet till Sydeuropa, 1724 gick över hälften till Portugal, 1731-35 gick 37% tillPortugal och totalt 51% till Sydeuropa som helhet (Portugal, Spanien, Frankrike och Medelhavsområdet). Även senare under 1700-talet var Portugal och resten av Sydeuropa den viktigaste exportmarknaden, 1751-55 gick 76% av exporten till Syeuropa och 1781-85 78%. Den näst viktigaste marknaden för brädexporten från Stockholm var Storbritannien med en andel på 30% åren 1731-35, 16% 1751-55 och 15% 1781-85. Östersjömrådet och Nederländerna spelade en obetydlig roll som mottagare av svenska bräder. De firmor som exporterade stora mängder trävaror var i allmänhet också de handelshus som var stora redare. Ett samband med saltimporten är också sannolikt då salt importerades från Portugal och Sydeuropa.

Viktiga exportörer av bräder bland Stockholms handelshus var handelshuset Grill åren vissa år på 1740-talet, handelshuset Jennings under perioden från 1730-talet till 1760-talet, Lefebure under 1740-, 150- och 1760-talen, Tottie & Arfwedson från 1770-talet och framåt, Bohman, Hassel & Görges liksom Wahrendorff under samma period som Tottie & Arfwedson. Även Björkman var en viktig exportör från Stockholm under de sista årtiondena på 1700-talet. Av dessa var Tottie & Arfwedson, Wahrendorff, Bohman, Hassel & Görges och Lefebure stora redare. De tre sistnämnda var också stora importörer av salt.

Fredrikshamn i Finland var under 1700-talets början Sveriges näst största exporthamn för bräder, främst enkla bräder. Exporten omfattade 8 000 tolfter per år åren 1726-30 för att ha ökat till 17 000 tolfter per år 1731-35 och 28 000 tolfter 1736-40. Huvuddelen av exporten från Fredrikshamn gick till Amsterdam (57% åren 1738-40) och till Cadiz, Lissabon och olika franska hamnar (33% under nämnda period). 1743 blev Fredrikshamn ryskt och staden försvann som svensk exportstad. Svenskarna byggde en ny stad i Finland, Lovisa, som skulle ersätta Fredrikshamn, men Lovisa blev aldrig någon större träexporthamn förutom under 1780-talet då den ryska exporten på olika sätt förhindrades. Även Helsingfors var under 1780-talet en större exporthamn för trävaror. Genom att Fredrikshamn försvann som exporthamn försvann också Nederländerna som betydande mottagare av den svenska brädexporten. Ryssland tog över på den marknaden, bland annat genom export från Fredrikshamn.

Efter att Fredrikshamn blivit ryskt så var Göteborg den största brädexporthamnen vid sidan av Stockholm. från slutet av 1740-talet till och med 1760-talet till och med den största exporthamnen. Exporten från Göteborg genomgick ingen ökning under 1700-talet på det sätt som var fallet i Stockholm och i slutet av århundradet var Kalmars export av samma storleksordning som Göteborgs. Exporten från Göteborg gick i huvudsak till Storbritannien, åren 1745- till 1775 gick mellan 75 och 90 % av exporten dit, innan dess på 1740-talet omkring 60% och under åren 1780-1800 omkring 70%.  Exporten såg därmed också lite annorlunda ut då det i Storbritannien efterfrågades bräder som var kortare och smalare än i andra länder. Medan bräder i Stockholm till stor del utfördes på svenska fartyg utfördes bräderna från Göteborg främst på brittiska fartyg. Till viss del berodde detta på att brittiska fartyg som anlöpte Göteborg var undantagna från förbudet mot brädtransport på utländska fartyg.

Medan Stockholm till stor del fick sina bräder från sågverk i Norrland kom bräderna som exporterades från Göteborg främst från sågverk längs med Göta älv, i Trollhättan och Lilla Edet, men även från Dalsland och Värmland liksom från lokala sågverk i Göteborgstrakten.

I början av 1700-talet låg exporten från Göteborg på omkring 10 000 tolfter per år med toppar på omkring 20 000 tolfter vissa år. Från 1725 och ti år gframåt var exporten omkring 20 000 tolfter per år för att i sluett av 1730-talet och på 1740-talet varier mellan 15 00 tolfter och 30 000 tolfter med de flesta år närmare den sneare siffran. Exporten fortsatte ligga på 25 000 till 40 000 tolfter per år under resten av 1700-talet med en msinkning på 1790-talet (17 200 tolfter år 1797) följt av en stark ökning i början av 1800-talet emd en topp  år 1809 med en export av 91 100 tolfter. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt på grund av ökad brittisk import från Kanada inklusive skyddstullar för kanadensiskt virke.

Vid sidan av Göteborg fanns ockå en annan betydande brädexportstad i Västsverige, nämligen Uddevalla. Uddevalla brädexport skedde inte huvudsakligen från staden i sig, utan från lastageplatsen i Saltkällan som ligger vid mynningen av Örekilsälven där flertalet av Uddevallaborgarnas sågbruk låg. Under 1740-talet exporterades årligen omkring 11 000 tolfter från Uddevalla men från 1750-talet låg utförseln betydligt lägre. Först på 1780-talet låg exporten återigen på över 10 000 tolfter per år. Från Uddevalla gick exporten främst till Frankrike och andra delar av Sydeuropa och med Uddevallaredares fartyg. I början av 1700-talet var Peter Ekman (II) en stor exportör från Göteborg, senare blev Christian Arfvidsson den störste under åren från 1740-talet till mitten av 1770-talet. Vid den senare tidpunkten tog John Hall över som den störste exportören. Andra stora exportörer var Vincent Beckman, John Jaraldt, och George Bellenden.

Som redan nämnts var Kalmar också en viktig exporthamn för bräder. Exporten från Kalmar var i början av 1700-talet omkring 11 000 – 12 000 tolfter per år. På 1760-talet låg exporten på 25 000 tolfter per år och från senare delen av 1770-talet och framåt på över 30 000 tolfter per år. Västervik var i början av 1700-talet en lika stor trävaruexporthamn som Kalmar men exporten därifrån ökade inte i samma takt som i Kalmar. På 1790-talet låg exporten från Västervik på omkring 15 000 tolfter per år. Karlshamn exporterade vid sekelskiftet 1700/1800 omkring 9 000 tolfter per år och Karlskrona 4 000. I början av 1700-talet exporterade mer från Karlskrona än från Karlshamn.

Den sista stora brädexporthamnen i Sverige var Visby. Exporten skedde dock inte från staden utan från en mängd hamnar runtomkring på ön. Vid 1730-talets slut exporterade Visby (Gotland) 8 000 tolfter per år, på 1760-talet 17 000 och i slutet av 1770-talet 16 000 tolfter per år. Exporten från Gotland var föremål för en omfattande reglering då man var orolig för att skogen på ön skulle ta slut. Förutom i fallet Karlskrona gick huvuddelen av exporten från hamnarna i Småland och Blekinge samt på Gotland till Östersjöområdet. Från Visby gick endast 5% åren 1751-55 och 3% 1781-85 genom Öresund. För Kalmar var motsvarande siffror 10 och 3%. För Västerviks och Kalmars del utfördes på 1750-talet cirka 25 procent av bräderna till hamnar utanför Östersjön och under perioden 1781-85 16%.

Karlskrona var undantaget bland de sydsvenska städerna för därifrån exporterades huvuddelen av bräderna till Sydeuropa Sannolikt berodde det på att det till staden importerades stora mängder salt från Sydeuropa, åren 1740-1805 införde årligen 3 700 tunnor salt. Dett ska jämföras med 2 700 tunnor per år till Kalmar, 2 900 till Västervik och 600 till Visby. Sannolikt finns också ett samband med spannmålsimporten. och I Klmars och Visbys fall också med exporten av kalksten som var en skrymmande och tung produkt som främst exporterades till närliggande hamnar.

Inom Östersjöområdet gick exporten främst till danska städer i Slesvig som Flensburg, Kiel, Åbenrå, Eckernförde och Sönderborg samt till norra Tyskland som exempelvis Wismar i svenska Pommern och Lübeck.

Andra källor:
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Kurt Samuelsson, Det stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1851
Ivan Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923

De stora järnexportörerna på 1700-talet

Del 2 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten av järn, framförallt stångjärn, var ryggraden i svensk export på 1700-talet och skapade stora överskott som till viss del investerades i bruk och till viss del i lyxkonsumtion. Huvuddelen av exporten gick via Stockholm, med stora andelar också via Göteborg ooch Gävle. De tre städerna var helt dominerande och det var också handelshus i dessa städer som dominerade exporten.

De allra största år 1730 var (med exporten angiven i ton)

Maister, 2 800, Stockholm
Grill, 2 000, Stockholm
Jennings, 2 000, Stockholm
Worster, 1 500, Stockholm
Grundi, 1 600, Göteborg
Mould, 1 400, Göteborg
Ström, 1 300, Göteborg
Kierman, 1 100, Stockholm
Lefebure, 900, Stockholm
Herwegh (Hervig), 880, Göteborg

På 1750-talet hade läget vad det gäller vilka som var de största exportörerna i Sverige ändrats en del. Flera av de britter som hade stor export år 1730 som exempelvis William Maister (och hans bror Henrik Maister i Göteborg), Tomas Grundi, Tomas Mould och Samuel Worster,  hade försvunnit från topplistan. Herwegh som var en stor exportör år 1730 är dödsboet efter Sara Herwegh som i sin tur var änka efter Nils Persson Sahlgren, mor till Niklas Sahlgren och svärmor till Hans Olofsson Ström som också var en stor järnexportör. I Stockholm var Hans Olofsson Ströms bror Berge Olofsson Ström samtidigt en av de tio största exportörerna med en export på nånstans omkring 800 – 900 ton. Även andra britter, exempelvis John Montgomery i Stockholm och Hugh Ross i Göteborg hade försvunnit som exportörer. I Stockholm var dock en del av de stora firmorna från 1730 kvar, i Göteborg ingen. Istället hade en rad svenska familjer med kontakter direkt på bruken plus några nya britter dykt upp i Göteborg medan nya britter tagit över i Stockholm.

Exportörer 1750 (för Göteborg 1752)

Jennings, 7 500, Stockholm
Lefebure, 3 500, Stockholm
Tottie, 2 600, Stockholm
Bagge, 1 300, Göteborg
Beckman, 1 300, Göteborg
Jaraldt, 1 300, Göteborg
Arfvidsson, 1 200, Göteborg
C.Hall, 1 000, Göteborg
Grill, 1000, Stockholm
Sahlgren, 700, Göteborg

1730 var Hans Olofsson Ström en stor exportör i Göteborg, 20 år senare är hans svärson Christian Arfvidsson stor exportör, liksom brorsonen Johan Fredrik Ströms blivande fru Cornelia Hall, änka efter Benjamin Hall och mor till den senare så dominerande järnexportören John Hall i John Hall & Co.  I Göteborg fanns dessutom även exportör med efternamnet Grill år 1750, sannolikt Abraham Grill d.y, bror till Claes Grill. Även en annan svärson till Hans Olofsson Ström skulle snart bli en stor järnexportör i Göteborg, nämligen Martin Holterman. Beckman var Vincent Beckman & Co medan Jaraldt hette John i förnamn. Nummer tio på listan över Sveriges största järnexportörer är Niklas Sahlgren.

Även i Stockholm var olika exportörer nära släkt. Jean Henri Lefebure var svåger till Frans Jennings och Herman Petersen, alla tre gifta med varsin dotter till Jean Bedoire d.y. Herman Petersen gifte sen om sig med en dotter till Frans Bedorie, bror till Jean Bedoire d.y. Robert Campbell var gift med en syster till Jean Bedoire d.y och Frans Bedoire. Hans dotter var gift med John Montgomery. Andra systrar var gifta med Christopher Pauli och Isaac Toutin.

Ytterligare 20 år senare har i stort sett alla exportörer bytts ut jämfört med 1730.

Exportörer 1770 (år 1770 för Göteborg och 1772 för Stockholm)

Tottie, 6 600, Stockholm
Arfvidsson, 4 000, Göteborg
Beckman, 1 900, Göteborg
Bohman, 1 500, Stockholm
Wahrendorff, 500, Stockholm
Holterman, 370, Göteborg
Sahlgren, 310, Göteborg
Schön, 300, Stockholm
Grill, 180, Göteborg

Flera handelshus i Stockholm drabbades hårt av rättegångar och skadestånd i samband med den räfst som mösspartiet genomförd mot växlingskontoren på 1760-talen. Gustaf Kierman hamnade i fängesle där han dog, Plomgrens och Grill fick betala skadestånd, Jennings & Finlay försvann 1761 på grund av oenigheter och  spekulationer som Robert Finlay ägnat sig. Robert Finlay gick själv i konkurs 1771.

Vilka handelshus dom dominerade exporten i Gävle, Norrköping och Uddevalla har jag ingen koll på och det kan mycket väl vara så att nåt handelshus i dessa städer rätteligen borde finnas med bland de stora, exempelvis Koch i Uddevalla eller Elfstrand i Gävle. 1790 hade exporten ökat ganska rejält och i Göteborg dominerade nu en firma totalt. Detta bland annat för att Christian Arfvidsson & Söner fått ekonomiska problem och Sahlgren & Alströmer gjort konkurs vid mitten av 1780-talet. Orsaken till dessa ekonomiska problem för göteborgsföretagen var delsvis misslyckad spekulation på export av järn till USA och rent olagligt fiffel, allt utfört av Carl Söderström, en klassisk ekonomisk fifflare och spekulant. Förädndringen av temarknaden med mycket kraftigt sänkta skatter på te i Storbritannienn innebar också stora problem för många exportföretag då smuggling av te var en stor och väsentlig sysselsättning för handelshusen i Göteborg.

Exportörer 1790

John Hall, 10 600, Göteborg
Tottie, 10 300, Stockholm
Bohman, 3 500, Stockholm
Koschell, 3 500, Stockholm
Wennerqvist, 2 300, Stockholm
Deneke, 2 000, Stockholm
Beckman, 1 900, Göteborg
De Ron, 1 600, Stockholm
Wahrendorff, 1 500, Stockholm
Pauli, 1 200, Stockholm

John Hall hade i princip tagit över all den export och de kontakter som Christian Arfvidsson och bröderna Alströmer (Sahlgren & Alströmer, tidigare Sahlgren) tidigare hade. I Stockholm så var Tottie & Arfwedson den största exportfirman från 1772 och framåt medan det gick lite upp och ner för andra handelshus.

För källor se första inlägget om järnexporten.

Gävle-Dala Järnväg

Del 5 av 7 i serien Järnvägar

Gävle-Dala Järnvägs AB (GDJ) bildades 1855 och järnvägen började byggas samma år. Bland intressenterna i och initiativtagarna till bolaget märktes bruksägaren A.W. Nisser, handelsmannen och politikern Pehr Murén och industrimannen Göran Fredrik Göransson (Sandvikens Jernverks AB). Som byggherre valdes Claes Adolf Adelskiöld. 1859 stod järnvägen färdig och trafiken kunde påbörjas. Andra som också var inblandade i GDJ var Robert Rettig och Elfstrand liksom flera av bruksägarna i Dalarna och Gästrikland. Med tiden blev Gävle stad en allt större aktieägare i bolaget. Eftersom kapitalstarka intressenter i Göteborg med tiden kom att bli de dominerande ägarna i bolaget så finns det med här trots att järnvägen inte fanns i närheten av Västsverige.

En av de viktigare ”kunderna” var sågverket i Korsnäs utanför Falun. Sågverket ägdes av Robert Rettig, Pehr Murén, Elfstrand med flera gävleköpmän. Det godståg som avgick kort efter invigningen av banan i juli 1859 från Korsnäs till Gävle hamn har kallats det första fjärrgodståget i Sverige. 1899 flyttade hela Korsnäs sågverk till Gävle med personal, byggnader och allt. En stor kund för GDJ försvann då.

I Gävle var GDJ:s spårsystem koncentrerat till den norra sidan av Gavleån med förbindelse till hamnen. Stationen byggdes på Alderholmen. Först några år efter att Gävle fick sin andra järnväg (Uppsala-Gävle), närmare bestämt 1877, byggdes Gävle Central där den ännu idag ligger.

Företaget GDJ kom också att starkt engagera sig i bildandet och byggandet av nya järnvägar som exempelvis Falun-Rättvik-Mora Järnvägsaktiebolag (FRMJ) och Falun-Västerdalarnas Järnvägsaktiebolag ( FVJ). I bägge bolagen ägde GDJ 50% av aktierna och rösterna. 1903 köpte man upp resten av aktierna och därmed kom FRMJ och FVJ att bli helägda dotterbolag till GDJ. Bland intressenterna i FRMJ och FVJ märktes också Stora Kopparbergs Bergslags AB.

När Mora-Älvdalens Järnvägsaktiebolag (MEJ) gick i konkurs 1906 ropade FRMJ in järnvägen när den 1908 gick på exekutiv auktion.

Bergslagernas Järnvägar ( BJ) ökade efterhand sitt aktieinnehav i GDJ. 1908 inköpte BJ så många aktier att man blev majoritetsägare i GDJ. 1918 upplöstes FRMJ och FVJ och trafiken på de järnvägssträckorna kom att handhas av moderbolaget som bytte namn till Gävle-Dalarnas Järnvägar AB. Utöver BJ kvarstod Gävle stad som stor aktieägare i GDJ.

År 1908 bildades också trafikförvaltningen Göteborg-Stockholm-Gävle (GSG). Förutom GDJ ingick Stockholm-Västerås-Bergslagernas Järnvägar (SWB) och Bergslagernas Järnvägar ( BJ). BJ övertog samtidigt aktiemajoriteten i GDJ. 1919 lämnade SWB samarbetet och ombildning till Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarna-Gävle (GDG) med de två kvarvarande järnvägsbolagen som ägare och med Södra Dalarnes Järnväg (SDJ) som deltagare i förvaltningen. De tre ursprungliga bolagens trafik var dock alltjämt nära sammanknutna via stationerna i Ludvika (SWB) respektive Falun (GDJ).

Södra Dalarnes Järnvägs AB hade bildats 1875 i Hedemora med syfte att bygga en järnväg som skulle förbinda stambanan i Krylbo med Bergslagernas Järnvägar i Borlänge. Den sydligaste biten av denna tänkta järnväg existerade redan från Krylbo till Strömsnäs i form av Krylbo-Norbergs Järnväg (KNJ). Redan 1881 hade SDJ dock byggt ett eget spår från Krylbo till Strömsnäs. 1912 köpte SDJ också Siljans Järnväg mellan Borlänge och Insjön. Järnvägen förlängdes sen till Rättvik där den anknöt till FRMJ från Insjön.

I samband med Sala-Gysinge-Gävle Järnvägs (SGGJ) tillkomst byggdes dubbelspår mellan Hagaström och Gävle och det andra spåret togs i drift i mars 1905. 1943 elektrifierades sträckan Gävle – Falun och den 1 juli 1947 hade staten skaffat sig aktiemajoritet i GDJ. Exakt ett år senare överfördes GDJ till Statens Järnvägar. För pnagrna som Gävle stad fick vid förstatligandet bildades en fond. Åren 1960-1979 revs olika mindre sidobanor, mellan Källviken och Kvarnsveden år 1960, Grycksbo och Rättvik 1966-1967 och mellan Tisken och Källviken revs spåren upp 1979 efter att trafiken på dem slutat på 1960-talet. Se vidare Bergslagernas Järnvägar (BJ).

Läs mer hos Banverket: Dalabanan, Bergslagsbanan, Västerdalsbanan,  Wikipedia: Dalabanan, Inlandsbanan, Västerdalsbanan och i media: GD1, 2, SVT,

Nora Bergslags Järnväg

Del 4 av 7 i serien Järnvägar

Nora Bergslags Järnvägs AB (NBsJ, från 1946 NBJ) bildades 1905 i syfte att rekonstruera de järnvägar som drevs av Nora-Karlskoga Järnvägs AB (NKJ), ett bolag med skraltig ekonomi och inte helt tillfredställande standard på sin banor. Järnvägen ligger visserligen inte i Göteborg eller har fysisk anknytning till staden, men den dominerades under långa tider av göteborgska ägarintressen.

Ursprungligen hade NKJ bildats 1871 med en styrelse bestående av brukspatronerna P. Lagerhjelm (styrelseordförande och VD), Bofors, C. Lindberg, Karlsdal, och A. Kinberg, Skråmmen, samt bergsbruksidkaren P. V. Pehrson, Gelleråsen, och bankdirektören E. Rahlen, Örebro. Den sistnämnde avgick dock snart och ersattes av två personer, löjtnant C. G. Oxehufuvud, Björkbom, och bergsbruksidkaren And. Ericsson, Bohult. Planerna var att bygga en järnväg från nordvästra stambanan vid Strömtorp till Stribergs gruvfält med en sidobana till Karlskoga faktori (Björkborns bruk) och en annan sidobana Gyttorp-Nora.

Den byggare som anlitades från början, den brittiska firman Jackson & Bage, kom emellrtid snart å obestånd och kontraktet på banans byggande övergick år 1873 till John Millar i Göteborg och som trafikchef för banan antsälldes Ad. Wilh. Murray. 1873 öppandes sträckan Vikersvik-Bofors för trafik liksom sträckan Gyttorp-Striberg. Redan 1872 hade Bofors-Strömtorp öpnnats för trafik och under 1874 öppnade hela banan. 1876 stod förlängningen av banan mellan Strömtorp och Otterbäcken klar.  Huvudbanan var Nora-Otterbäcken med en sidobana Gyttorp-Striberg. 1875 stod en annan bibanan färdig, nämligen Gyttorp-Pershyttan. Däremot byggdes aldrig bibanan Strömtorp-Karlskoga faktori utan där blev det en kanal istället.

Nästan parallelt med NKJ, från Stribergs gruvfält till Degerfors hade ungefär samtidigt en annan konkurrerande jänväg byggts. I motsats till Nora-Karlskoga Järnväg var den järnvägen, från början kallad Vikern-Möcklens Järnväg (VMJ) var den banan smalspårig med en spårvidd på 802 mm. VMJ korsade NKJ i Vikersvik och stod färdig 1873. Konkurrensen mellan de två jänvägsbolagen var hård. Bägge ägdes av bruksägare längs med banorna. En stor ägare i VMJ var också gruvbolaget Dalkarlsbergs AB. År 1886 köptes VMJ av NKJ då det senare bolaget ekonomiskt var starkare. Året innan hade NKJ också köpt Nora-Ervalla Järnväg (NEJ).

Nora-Ervalla Järnväg hade skapats på initiativ av brukssocieteten i Örebro län och 1851 bildades bolaget Nora-Ervalla Järnväg med ett kapital av 100 000 rdr bko och ett lån på 135 000 rdr bko upptogs också. Till direktionsmedlemmar valdes frih. H. Hamilton, Boo, överste A. Anckarsvärd, Karlslund, bergmästare C. O. Troilius, Nora, brukspatron A. Wedberg, Nora, riksdagsman P. Persson, Järnboås, brukspatron G. E. AF Geijerstam, Frösvidal, och kamreraren L. Widestrand, Örebro. Claes Adelskiöld anlitades för byggandet. Sträckningen Nora-Ervalla bestämdes efter överenskommelse med Köping-Hults Järnväg (KHJ). Från början hade man nämligen tänkt sig en järnväg hela vägen från Nora till Örebro.

NEJ stod färdig 1856 och trafiken på banan sköttes fram till och med 1874 av KHJ. Därefter trafikerades NEJ av Nora-Karlskoga Järnväg fram till 1885 då NEJ köptes upp av NKJ. Köpet genomfördes eftersom NEJ hade kommit i ekonomiskt trångmål då en bro över Järleån rasat redan innan trafik kommit igång och då man konstruerat banan med en undermålig typ av räl som snart fick bytas ut. NEJ:s ägare hade då under flera år försökt få banan uppköpt av ett större och mer lönsamt bolag.

Under NKJ:s tid som ägare av smalspårsbanan VMJ förlängdes denna norrut från Striberg till Grängen år 1887 och vidare från Grängen till Bredsjö på Bergslagsbanan år 1894. Denna järnväg ägdes av Striberg-Grängens Järnvägs AB, ett nybildat dotterbolag till NKJ. Bibanor fanns till Petersfors bruk och Rössbergs gruvor. 1893 sammanslogs de olika dotterbolag till NKJ som ägde smalspårsbanorna till ett nytt bolag med namnet Bredsjö-Degerfors Järnväg (BDJ).

1903 fick NKJ en ny chef, Olof Bärnheim. Denne tog initiativ till att företagets järnvägstrafik skulle förenklas och förslog snart en nedläggning av stora delar av den smalspåriga järnvägen samt ombyggnad av andra delar av denna till normalspår. Hela Vikern – Möckelns järnväg, 55 km, med undantag av linjen Dalkarlsberg – Vikersvik, 4 km., skulle rivas upp och att linjen Striberg – Bredsjö byggas om till normalspårig. Ett nytt spår med normalspårvidd skulle också byggas från Valåsen till Bofors. För ombyggnaden bildades ett nytt bolag, Nora Bergslags Järnvägar (NBsJ).  Skandinaviska Kredit AB blev störste ägare i det nya bolaget. Den kvarvarande smalspåriga järnvägen Dalkarlsberg-Vikersvik-Lerdalen fick namnet Dalkarlsbergs Järnväg (DJ). 1932 inskränktes persontrafiken till endast lördagar och 1940 upphörde persontrafiken helt. 1953 lades all godstrafik ned och 1954 revs banan upp.

Till styrelse för det nya bolaget utsågs landshövding A. G. Svedelius (ordf), bankdirektörerna fil. dr Carl Herslow och J. C:son Kjellberg, bankiren Carl Cervin, bankofullmäktigen C. A. Weber och kaptenen O. Bärnheim (VD). Det nya bolaget övertog all NKJ:s skulder och tillgångar samt upptog ettt stort lån för att täcka kostnaderna för ombyggnaderna:

Bankkonsortiet skulle därjämte försträcka det nya bolaget de medel, 1050000 kr., som detta bolag behövde för de smalspåriga banornas ombyggande och anläggande av linjen Bofors- Valåsen. Sålunda lämnade Skandinaviska kreditaktiebolaget 3/7 av erforderliga medel, Skånes enskilda bank 2/7, bankirfirman C. G. Cervin 1/7 och bankirfirman C. A. Weber 1/7.

Juli 1907 öppnades bispåret Bofors – Valåsen för allmän trafik, och samtidigt lade trafiken på den smalspåriga linjen Degerfors – Dalkarlsberg ned. I nov. 1907 öppnades den bredspåriga bandelen Striberg – -Bredsjö för allmän trafik och samtidigt lades trafiken på den smalspåriga linjen Vikersvik – Bredsjö ned.

Redan 1876 hade NKJ funderat å att bilda rederi för att frakta produkter över Vänern och ner till Göteborg via Trollhätte kanal,men det blev inget av detta. Styrelseledamoten J. Millar köpte istället ett fartyg som skötte om denna trafik. 1884 bildade dock intressenterna bakom NKJ ett rederi, Nora-Kalrskoga Rederi AB men företaget upplöstes redan 1894 och dess tillgångar inklusive fartyg övertpgs av järnvägsbolaget. Efter bildandet av NBsJ år 1905 byggdes hmanen i Otterbäcken ut av järnvägsbolaget ochman bedrev trafik minst två gånger i veckan med bolagets ångare och pråmar till Göteborg, så länge förhållandena tillät fartygstrafik. Denna trafik ksöttes i samarbete med några rederier, mellan 1876-1878 firman John Millar, 1879-1883 firman A. Bratt & Co, 1884-1919 ånyo firman John Millar och 1920-1923 Ångfartygs AB Göta kanal.

Under 1920- och 30-talen blomstrade NBJ. Verksamheten utökades med egen busstrafik och hamn i Otterbäcken. Malm var det viktigaste godset, men även trä, skrot och olja fraktades på banan. Speciella ”kruttåg” med explosiva ämnen kördes också till och från Bofors och Gyttorp.

1918 sålde Skandinaviska Kredit sina intressen i NBsJ till Broströmskoncernen (Ångfartygs AB Tirfing) och Rederi AB Svenska Lloyd. Broströms blev senare majoritetsägare och drev järnvägen och hamnen vidare intill 1978. Året därefter införlivades NBJ, som företaget då förkortades, med SJ efter att ägaren Broströms begärt detta i en skrivelse till regeringen år 1977. NBJ kvarstod som eget bolag, ägat av SJ, fram till och med 1984. Rederiverksamheten inom BJ lades ner 1953. NBsJ (NBJ) var under en stor del av sin existens ett lönsamt bolag tack vare en stor godstrafik. Som mest trafikerade NBsJ/NBJ 173 km järnväg.

Persontrafiken var av mindre betydelse och nedlades allteftersom under 1950- och -60-talen. Redan 1924 lades dock all persontrafik ner på bispåret mellan Bofors – Valåsen. 1957 drogs den dagliga persontrafiken in på sträckan Gyttorp – Bredsjö och 1959 drogs söndagstågen in på sträckan Strömtorp – Otterbäcken, 1960 mellan Nora – Bofors, mellan Nora – Ervalla 1961 samt mellan Bofors – Strömtorp 1963. 1966 blev det definitivt slut på NBJ persontrafik. 18 maj gick den sista rälsbussen mellan Bredsjö och Gyttorp. I maj 1966 gick det sista persontåget på NBJ. Återstående persontrafik upphörde då på huvudlinjen Ervalla – Nora – Bofors – Otterbäcken. Därefter bederev NBJ enbart persontrafik med buss.

1967 lades gruvorna i Pershyttan och Striberg ned. I och med detta upphörde efterhand malmtransporterna på NBJ. Transporter
som under alla år varit själva ”ryggraden”. Viss malmtrafik fortsatte att gå eftersom man tömde malmlagren. Det sista malmtåget gick 19 april 1974 från Striberg till Oxelösund via Nora – Ervalla – Frövi. Därefter avveckales godstrafiken också i snabb takt:

3 maj 1974 lades godstrafiken ned mellan Bergsäng och Pershyttan. Spåret revs upp 1975 men kom att återuppbyggas och öppnades som museibana 3 juli 1888. (Se Nora Bergslags Veteranjärnväg.)
3 maj 1977 lades godstrafiken ned mellan Bredsjö och Grängen.
11 juni 1979 lades godstrafiken ned mellan Gyttorp och Grängen. I praktiken hade man bara kört så kallad behovstrafik sedan 1 juni 1977.
Linjen mellan Bredsjö och Gyttorp började att rivas i augusti 1979. Rivningen var helt slutförd i augusti 1980.
11 juni 1979 uphörde godstrafiken mellan Gyttorp och Nora. Viss trafik med oljelaster pågick fram till december 1980.
11 juni 1979 upphörde godstrafiken mellan Nora och Ervalla. Viss trafik med gruståg fortsatte mellan Stora Mon och Ervalla fram till någon gång under 1981.
1 december 1986 upphör inofficiellt godstrafiken Gyttorp – Bofors. Formellt lägs den ned först 1 oktober 1989.
27 maj 1990 läggs godstrafiken ned mellan Strömtorp och Otterbäcken. Tillfällig trafik återupptogs under tiden 18 maj 1992 till 31 december 1994.
Den enda godstrafik som idag återstår på det forna NBJ-nätet är mellan Bofors och Strömtorp. Trafiken körs av godsentreprenör på uppdrag av SJ.

Bandelen Gullspång–Otterbäcken revs upp 2002, men sträckan Strömtorp–Gullspång ligger kvar och har öppnats för dressintrafik med utgångspunkter i Konsterud och Gullspång, där banan ansluter till ett sidospår till Kinnekullebanan. Även sträckan Gyttorp-Nora-Ervalla finns kvar då den räddades av den nybildade föreningen Nora Bergslags Veteran-Jernväg (NBVJ) och den är nu museijärnväg.

Läs mer: Nora kommun, Örebro läns museum,