Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Salt

Samuel Schutz

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Flera av hans söner blev mycket framgångsrika. En av dem var nedan nämnde Jacob Schutz. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756). Peter Bagges fru Anna Christina Thorsson (1711-79) var i sin tur dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och dennes första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstående personer med samma efternamn. Jacob Schutz fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78).

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Samuel Schutz var därmed en av Göteborgs viktigare exportörer av salt sill och tran. Dessutom en stor importör av salt och spannmål. Sillen exporterades i huvudsak till Östersjöomårdet och spannmål tog man som returlast. Salt importerades från Portugal för att användas i sillhanteringen. Under 1780- och 1790-talen hörde Samuel Schutz till Göteborgs större importörer. Värdemässigt var Samuel Schutz den fjärde största importören i Göteborg år 1790.

Advertisements

Ahlroth

Anders Ahlroth (-1738) fick 1720 burskap som handlande i Göteborg. Han var gift med Catharina Sillander, syster till handlanden Johan Sillander. Han var delägare i en strömbåt (båtar för transporter på Göta älv). Han bror Lars Ahlroth (-1740) var ålderman för strömbåtsgillet och fick burskap som handlande år 1733. Han var delägare i flera strömbåtar.

Anders Ahlroth och Catharina Sillanders dotter Helena Ahlroth var gift med handlanden Niclas Staaf (-1748) medan dottern Ingrid Ahlroth (-1799) var gift med David Olbers.

Sonen Magnus Ahlroth (-1773) var gift med Maria Elisabeth Matzen (1744-), dotter till Niclas Matzen (1710-75) och Elisabeth Schale (1716-61).  I sitt andra äktenskap var Niclas Matzen gift med Maria Hülphers (1731-87) som tidigare hade varit gift med Sven Eriksson Kullman.

1770 var Magnus Ahlroth en av Göteborg största importörer, sannolikt huvudsakligen av salt då han var en stor delägare i sillsalterier och dessutom en stor exportör av sill och tran. Vid sin död ägde Magnus Ahlroth 1/6 i trankokeriet Röda Sten, en masthamn, hälften i salteriet Eriksberg, hälften i dito Björköhuvud, 1/3 i en strumpfabrik, gården Balltorp, ett kronoskatterusthåll Stenhult i Romelanda, det till detta hörande Rosbacka, 1/8 dels hemman samt hus och gård i Kungälv, ett tegelbruk vid Kungälv jämte lyckor och intäkter därstädes, tillsammans värt 11025 d. smt, andelar i 7 fartyg 14474 d., aktier i Ostindiska kompaniet för 1000 d. samt en barackbyggnad för 725.

Arfvidsson & Söner

Christian Arfvidsson, som blev grosshandlare i Göteborg och kommerseråd, var född i Marstrand omkring 1717. Han gifte sig första gången med sin mors brorsdotter (dvs kusin) Christina Levina Ström (1720?-1759). Hon var dotter till brukspatronen och grosshandlaren i Göteborg Hans Olofsson Ström och Niclas Sahlgrens syster Anna Elisabeth Sahlgren. Efter Christina Levina Ströms död gifte Christian Arfvidsson om sig 1759 med Anna Margareta Nettelbladt, (1731-1763), dotter till grosshandlaren i Stockholm Baltzar Nettelbladt och Margareta Küsel. Christian Arfvidssons tredje äktenskap ingicks 1764 med Margareta Christina Ekerman, (1740-1797), dotter till borgmästaren i Göteborg Paul Ekerman och Christina Beata Häger. Själv avled Christian Arfvidsson 1799, 82 år gammal.

Christian Arfvidssons son med första hustrun Niclas Arfvidsson (1747-1813) i Karlstad, blev grosshandlare i Göteborg, brukspatron och bergsråd. Han gifte sig 1778 med sin andra styvmors systerdotter Anna Margareta von Jacobsson (1760-1816). Christian Arfvidssons söner Hans Arfvidsson (1753-1796) och Olof Arfvidsson blev båda brukspatroner och var inte verksamma i Göteborg.

Christian Arfvidsson bedrev  omfattande affärer med utskeppning av trävaror, drev sågverk vid Lilla Edet och vädersåg i Halland samt anläggningen av stora salterier i skärgården. Han verkade även för den besvärliga edsvägens förkortning och förbättring, särskilt för byggandet av en ny bro över Göta älv, som han till slut inköpte tillsammans med Sahlgren & Alströmer samt John Hall d.ä. Bron blev aldrig byggd.

Hans Olofsson Ström var 1730 Göteborgs tredje största järnexportör. Samma år var Niclas Sahlgrens mor (och svärmor till Hans Olofsson Ströms fru) Sara Herweghs dödsbo fjärde störst. 1752 hade svärsonen till Hans Olofsson Ström, Christian Arfvidsson, tagit över positionen som den fjärde största järnexportören med en export av 1 200 ton efter Peter Bagge (tidigare anställd hos Hans Olofsson Ström), Vincent Beckman och John Jaraldt. På femte plats som järnexportör var det året Niclas Sahlgren. 1760 hade Christian Arfvidssons betydelse ökat och han var detta år den tredje största exportören, efter Vincent Beckman och John Jaraldt, med 1 900 ton. 1770 var Arfvidsson & Söner dens största exportören i Göteborg och svarade för 39% av järnexporten (4 000 ton), 1777 var det 41% resp 5 500 ton.

Som brädexportör var Arfvidsson redan 1752 den överlägset största exportören i Göteborg med en export av 7 800 tolfter. Tvåan, George Bellenden stod endast för 1 500 tolfter. 1760 hade Arfvidssons export av brädor ökat till  5 300 tolfter. Detta år var John Jaraldt den näst störste exportören med 2 300 tolfter. 1770 hade Arfvidssons export gått upp till  8 500 tolfter vilket motsvarade 44% av exporten från Göteborg men därfter minskade exporten något till 21% ( 5 800 tolfter). Sistnämnda år hade istället firman John Hall & Co etablerat sig som den störste brädexportören.

Av Arfvidssons export (om sillen undantas) gick det mesta till Storbritannien följt av Frankrike (500 ton järn, 2250 tolfter bräder år 1777), Nederländerna (480 ton järn, 100 tolfter bräder), Medelhavsområdet (510 ton järn, 1 400 tolfter bräder och 250 hl tjära) och Portugal (90 ton). Tjära var normalt en mycket liten exportvara från Göteborg, men just år 1777 exporterades 11 300 hl varav Arfvidsson stod för 6 200 hl, dvs över hälften. Arfvidsson brukade i allmänhet inte handla med tjära.

Förutom järn och brädor var sannolikt den Arfvidssonska handelshuset också en exportör av te från Göteborg. Te importerades med Ostindiska kompaniets fartyg till Göteborg och i stort sett allt återexporterades. Huvudsakliga markand för te var Storbritannien men dit var det förbjudet att sälja då British East India Company hade monopol. Det lagligt införda tet i Storbritannien var belagt med höga skatter och smuggling av te var därför en mycket lönsam affär.

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson i profil

Christian Arfvidsson blev mycket framgångsrik, men inte för evigt . Nemesis i form av spekulanten och fifflaren Carl Söderström hemsökte Christian Arfvidsson på 1780-talet och firman gick omkull. Inte bara på grund av Söderström utan också på grund av att smugglingen av te till Storbritannien blev olönsam efter en skattesänkning 1784 samt att två krig upphörde i samma veva. Ernst Hörman, ger i en artikel ”Från Fastingsmarknadens glansperiod” (se Marknadsliv, redigerad av Christer Topelius, LT:s förlag, Borås 1970) följande skildring:

”Man brukade visst alltid klaga över en dålig Fasting men 1787 synes man ha haft en verklig anledning. Strax före marknaden hade ett av Göteborgs största affärshus, Christian Arfwidsson & Söner helt oväntat gått över ända, och då firman var engagerad i flera bruk och varit en av de största köparna, blev det allmänn förvirring i affärerna. Åtskilliga av brukspatronerna hade icke fått slutlikvid för senaste året, andra hade icke kunnat inbetala sitt diskontolån till Järnkontoret och därmed avskurit sig möjligheten att få ett dylikt lån på ett helt år. Och till råga på olyckan hade endast en enda uppköpare infunnit sig, den sedermera så stormrike John Hall d.ä., som då i Göteborg drev handelsfirma i kompanjonskap med engelske konsuln Th. Erskine. Hall köpte vid tillfället upp 50–000 skeppund stångjärn till priser, som han själv dikterade. Härigenom gjorde han sig till landets störste affärsman i branschen och grundlade sitt sedermera så omfattande inflytande på den värmländska järnverksdriften ett inflytande, som att döma av uttalandena däruppifrån tjugo år senare, under den olycklige sonens kamp för sin rätt, synes ha varit uteslutande av välgörande natur. Under alla omständigheter blevo åren i 1700- talets salut de bästa, som den värmländska järnverksdriften någonsin upplevde.”

Inte bara Arfvidssons firma gick under vid denna tid utan även en annan firma som köpte upp järn, Sahlgren & Alströmer. Också den till stor del på grund av Carl Söderströms vidlyftiga och spekulativa affärer. I samband med Arfvidsson problem så övertog John Hall & Co de flesta av Arfvidsson sågar och järnbruk liksom många av de affärskontakter Christian Arfvidsson och Söner hade. Christian Arfvidsson & Söner, nu med sonen Niclas Arfvidsson som den drivande kraften, fortsatte dock att exportera såväl bräder och järn fram till Christian Arfvidssons död 1799 då firman slutgiltigt avvecklades. 1790 exporterade Arfvidsson & Söner 3 300 tolfter bräder (9% av exporten från Göteborg) och  520 ton järn (4%). I gengäld hade svågerns Martin Holtermans betydelse som järnexportör ökat kraftigt. Även exporten av salt sill fortsatte men på det området liksom för järnet och bräderna hade Arfvidssons dominans försvunnit.

När det gäller sillen så stod firman för 10-20% av exporten från Göteborg under perioden från cirka 1760 fram till 1787. År 1770 exporterade Arfvidsson 10 495 tunnor sill, 14% av den totala exporten från Göteborg samma år. Av detta gick 4 241 tunnor till Cork, 2 024 till Medelhavshamnar, 1 410 till Riga, 1 200 till Hamburg och 420 till Västindien. Det som såldes till Cork gick sannolikt vidare till Västindien då Corks viktigaste funktion som hamnstad var som omlastingsplats för varor till Västindien. I Västindien användes den salta sillen som föda till slavar på sockerplantagerna.

Vid sidan av exporten var Christian Arfvidsson & Söner också en stor importör av socker och salt. Det socker Arfvidsson importerade kom från England och Holland, men ursprungligen i huvudsak från Västindien. Sockret gick sannolikt till svågern Niclas von Jacobsons sockerbruk. Saltet som importerades kom huvudsakligen från Italien (2/3), med resten från Portugal. Importen av salt var relativt liten innan sillfisket kommit igång, men ökade sedan snabbt. 1752 importerade Arfvidsson 380 ton, 1760 780 ton, 1770 2 620 ton och 1777 2 010 ton. Av den begränsade mängd spannmål firman importerade kom allt från Östersjöområdet, 1752 66 ton, 1760 79 ton, 1770 510 ton och 1777 49 ton.

Av den totala importen till Göteborg år 1752 stod Christian Arfvidsson & Söner för cirka 3,5% av det totala importvärdet, 1770 stod firman för ungefär 10% och 1777 för cirka 4%. 1790 hörde firman inte längre till de största importörerna.

Totalt sett handlade alltså Arfvidsson i huvudsak med länder i västra Europa och Medelhavsområdet och inte så mycket med Östersjöområdet som de andra stora sillexportörerna gjorde.

Wetterling och Militz, sill och rikedom, sill och konkurs

Matthias Asmundsson(-1706) var en handelsman och köpman i Göteborg. Han gjorde järnaffärer ihop med sin bror Nils Asmundsson. Den senare var ägare (eller delägare efter sin svärfar Sven Påvelsson Bånge) till Borgviks bruk som därefter övertogs av Mattias Asmundsson som i sin tur år 1688 sålde till sina brorsöner Nils Borgström och Erik Borgström. Mattias Asmundsson var gift med Brita Hansdotter (-1737). En tredje bror var Hans Asmundsson och eventuellt var en Petter Rambo som utvandrade till Nya Sverige ytterligare en bror.

Matthias Asmundssons son var Johan Rambeau (-1735) som var politie- och byggnadspresident i Göteborg, samt ägare av hammarbruket Borgvik efter sina kusiner Borgström samt ägare till hemmanen Starrkärr och Torseröd. Johan Rambeau var gift med Anna von Eich (Eek, -1733).

Äldsta dotter till Matthias Asmundsson var Elisabeth Matthiasdotter Rambeau (-1737) som först var gift med Johan Funke (-1701), sen med Gabriel Wadst (-1703) och därefter med Lars Hansson Liedgren. Med Lars Hansson Liedgren hade Elisabeth Matthiasdotter dottern Rangela Liedgren som var gift med Berendt (Bernt) Örtegren. Andra dottern var Brigitta (Britta) som var gift med Hans Wennerstierna (1654-1719) i dennes första gifte. Tredje dottern var Maria Matthiasdotter (-1746) som var gift med Jacob Jürgensson (vars far hade efternannet Schwartzkopf).

1699 gjorde Jacob Jürgensson en hejdundrande konkurs, den största dittills i Göteborgs historia. hans svärföräldrar gjorde honom därför arvlös och istället kom hans fru Maria Jürgensson att ärva sina föräldrar Matthias Assmundsson och Brita Hansdotter. Brita Hansdotter hade för sin del övertagit mannens affärer när denne dog 1706. När Brita Hansdotter dog 1737 övertog Maria Jürgensson handelsfirman. Vid hennes död övertogs firman av svärsonen Daniel Wetterling (1702-60) gift med Maria Justtina Jürgensson (1713-1773). Den sistnämndas syster Anna Elisbeth Georgina Jürgensson (1716-) var gift med handelsmannen Hans Ellgren (-1759 el. 69).

Vid Daniel Wetterlings död övertogs handelsfirman av änkan och hon drev den vidare till sin död då firman övertogs av de tre döttrarna Anna Elisabeth Wetterling (1745-?), Ewa Maria Wetterling (1746-87) och Britta Charlotta Wetterling (1749-76). Den fjärde systern Justina Regina Wetterling (1749-1810) var gift med Olof Kihlbaum som hade egen handelsfirma och den femte systern Jacobina Margareta Wetterling (1755-63) var redan död.

Daniel Wetterling hade också två söner, Daniel D:son Wetterling (1736-88) och Johannes D:son Wetterling (1740-1804). De drev egen affärsverksamhet och framförallt Johannes D:son Wetterling var en framgångsrik handlare med stor verksamhet inom sillnäringen och med sill- och tranexport. Han ägde bland annat två skärgårdsverk vid Varholmen på Hisingen, 50% i Flybergets skärgårdsverk på Björkö år 1799. Den andra delen ägdes av Peter Ekman. Innan Flyberget köptes av dessa två år 1790 ägdes det av Lars Kåhre. Vidare ägde han ett skärgårdsverk på Tjörnekalv, ett i Båsen på Toftenäs ägor på Tjörn och Eckerö holme (Ekrösund) i Morlanda socken.

1777 gifte sig Peter Militz (1752-1809) med Ewa Maria Wetterling efter att i tre år arbetat i systrarnas handelsfirma, 2 år för Johan Seidenzopf och i 4 år innan dess arbetat åt Olof Kihlbaum samt dessutom i fadern Johan Gustaf Militz  firma. Peter Militz som övertog ledningen i firman utvidgade verksamheten till exportaffärer, var ägare till sillsalterier och trankokerier, som exemplvis Södra Bockeskär i Torslanda och handlade med sill, tran och salt såväl som med andra varor. Tre av Peter Militz barn i första äktenskapet, tre döttrar överlevde till vuxen ålder, Anna Maria Militz (1782-), Gustava Carolina Militz (1783-1809) och Justina Catharina Militz (1786-). I Militz firma arbetade den blivande handelsmannen och sillalteriägaren Johan Jacob Von Holten en tid innan han fick burskap. Innan dess hade han arbetat åt Anders Ahlberg i Hamburg. Om Anders Ahlberg som var gift med Peter Militz syster Anna Greta Militz är samme man är oklart.

Petr Militz gifte som sig med Maria Margareta Setterberg (-1812). De fick fyra barn, Ewa Maria Militz, Daniel Gustaf Militz och Johan Peter Militz (1810-).

Gustav Carolina Militz var gift med Gustaf Wilhelm Bagge, som en tid arbetade på St. Barthelemy i Västindien där hans bror Carl Bagge. Peter Militz gjorde affärer med bröderna Bagge och med S.t Barths och profiterade alltså på slaveriet indirekt. Peter Militz var också aktiv frimurare.

Fram till 1788 var Lars Kåhre den störste importören av salt i Göteborg men ftr det tycks Johannes D:Son Wetterling istället ha blivit störst och verkar ha övertagigt Kåhres affärskontakter. 1789 stod Johannes D:son Wetterling för 9% av den totala saltimporten till Göteborg. Peter Militz var också altimportör från början av 1790-talet med han importerade mycket mindre mängder än svågern. Militz viktigaste exportvaror var järn, bräder, salt sill och ostindiska varor. Johannes D:son Wetterling byggde upp en stor förmögenhet och köpte både Bö (1797) och Fräntorps egendomar.

Johannes D:son Wetterlings verksamhet övertogs av sonen Jacob Daniel Wetterling (1771-1822) som innan dess arbetat i Anders Ahlbergs firma i Hamburg. Jacob Daniel Wetterling var gift med Sofia Regina Bratt och de hade sönerna Johan Fredrik Wetterling (1799-1832) och Adolf Wilhelm Wetterling (1807-71). Bö herrgård förblev i familjen Wetterlings ägo till 1830 då den såldes. Anders Ahlberg var svåger till Peter Militz och gift med Anna Greta Militz. När de gifte sig var Ahlberg dubbelt så gammal som den nya frun.

År 1797 gick Peter Militz i konkurs och bland de största fordringsägarna fanns Jonas Kjellberg. För en stor del av Peter Militz lån hade svärfaderna Jonas Setterberg gått i borgen men han slapp betala det mesta. En annan fordringsägare var firman Petersson & Schutz som dock själv gick i konkurs 1799. Peter Militz som återupptagit verksamhet i en ny firma gick sen åter i konkurs år 1800.

I Göteborg fanns också en bror till Peter Militz, Bernhard Militz (-1825). Han var anställd som inspektor i Ostindiska kompaniet och gift med en syster till Zacharias Fröse som också arbetade i Ostindiska kompaniet. Även Bernhard Militz hamnade i ekonomiska problem på grund av broderns konkurs.

Källor (förutom de som länkats och de som redovisas i artikelseriens första del):
Gudrun Nyberg, Grosshandlare Peter Militz, 2010