Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Sahlgrenska Sockerbruket

Investment AB Asken

Ursprunget till Investment AB Asken är egentligen det av Röhss, Barclay och Lundström ägda textilföretaget Rosenlund. Detta företags huvudfabrik låg i det område av Göteborg som idag heter just Rosenlund. Fabriken uppfördes åren 1847-48. 1854 anlades en filial i Gamlestaden i en fastighet som Alex. Barclay & Co inköpt, det gamla nedlagda Sahlgrenska sockerbruket. Det gamla sockerbruket byggdes om till spinneri och det gjorde stora investeringar i fabriken. På 1860-talet låg produktionen nere på grund av en ekonomisk kris. 1873-74 uppfördes ytterligare en byggnad för ett nytt spinneri i Gamlestaden och företaget inköpte också Anderstorps spinneri i Lindome.

På grund av spekulationsaffärer i bomull kom emellertid huvudägaren i företaget, firman Alex. Barclay & Co på obestånd och gick i konkurs 1877. Detta drabbade Rosenlund hårt.

Rosenlund övergick i Charles Hills ägo år 1880 och Gamlestadsfabrikerna såldes till firman Johansson & Carlander (grundad 1865). Fabriken i Gamlestaden expanderade under Johannes Johanssons och Christopher Carlanders ledning. 1893 togs ett nybyggt väveri i bruk. 1891 blev företaget ett aktiebolag, Gamlestadens Fabriker AB med Johansson & Carlander som ägare. 1899 blev Christopher Carlander VD vilket han förblev till 1920 då Knut J:son Mark tog över.

Gamlestadens Fabriker var ett lönsamt företag med nästan 1 200 anställda år 1912 och en del av vinsterna användes för att starta AB Svenska Kullagerfabriken (SKF). Gamlestaden blev en av de stora aktieägarna i SKF. Fram till 1929 utgjordes styrelsen i Gamlestadens Fabriker av Axel Carlander och Knut J:son Mark, men 1930 utvidgades den med Ragnar Andréen, Uno Forsberg och Hakon Leffler.  1935 blev Hakon Leffler VD efter Knut Mark som dock fortsatte som styrelseordförande. 1939 dog Axel Carlander och Bertil Carlander inträdde i styrelsen istället för honom. 1941 ersattes Uno Forsberg av Gösta Blum och 1945 kom Ragnar Bökman istället för Andréen.

1954 avgick Knut Mark som ordförande och ersattes av Hakon Leffler som nåt år tidigare ersatts av sonen Jan Leffler på VD-stolen. Knut Mark ersttes i styrelsen av sin son, Peter K:son Mark.

Antalet anställda i Gamlestadens fabriker i Göteborg år 1960 var 1 000 personer. 1961 köpte företaget sin konkurrent i Norrköping, Norrköpings Bomullsväveri (Tuppen) och 1962 övertogs den av Holmens bruk bedrivna bomullstextilrörelsen i Norrköping. Samma år ombildades moderbolaget i koncernen genom fusion med ett dotterbolag (Asken) till investmentbolag, Investment AB Asken. Textilverksamheten lade i ett separat dotterbolag som fick namnet Gamlestadens AB. 1966 köptes Mölnlyckes hemtextiltillverkning som fusionerades med Tuppens till Mölnlycke-Tuppen AB. Ett år senare såldes denna verksamhet till Borås Wäfveri AB (familjen Bergengren). 1969 köpte företaget in aktiemajoriteten i ett annat investmentbolag, Förvaltnings AB Sanna, tidigare ägt av familjen Kempe.

Fortfarande 1972 kan man säga att familjerna Mark och Carlander kontrollerade Investment AB Asken och 1976 gjorde familjerna Mark och Broström det. Därefter tappade grundarfamiljerna kontrollen över bolagen och genom korsägande i de två investmentbolagen hamnade kontrollen av Asken i praktiken hos företagsledningen med Bengt Karlson i spetsen. Under dennes ledning och i samarbete med Erik Penser köptes aktier i Bofors och i Transatlantic samt i företag associerade med Transatlantic. Erik Penser köpte samtidigt aktier i Asken tillsammans med ett par kompanjoner och 1980 hade han kontrollen över företaget. Därefter började en spekulationskarusell som slutade med att bolaget gick under:

Penser skaffade sig under 1970-talet och 80-talet kontrollen i Investment AB Asken, ett bolag med ursprung i familjerna Mark och Carlanders Gamlestadens Fabrikers AB som 1962 bytte namn till just Investment AB Asken. Kring 1980 hade han skaffat sig kontroll av 20% av rösterna i Asken. Vid denna tid var också familjen Ekmans Carnegie stor ägare i Asken. 1984 hade Penser skaffat sig kontroll av 38% av rösterna i Asken, bland annat via sitt personliga holdingbolag Yggdrasil AB. Carnegie ägde 14% av aktierna i Asken och Asken ägde nu 37% av aktierna i Carnegie. Asken var ett investmentbolag med stora intressen i framförallt SKF, men även i andra företag.

Samtidigt skaffade sig Erik Penser dominerande intressen i AB Bofors, delvis via bulvaner som Göran Adielsson via dennes bolag Trochanter och Carotis och Lars Thulin (senare VD i Yggdrasil), delvis själv och från 1981 via egna bolaget Yggdrasil och via Investment AB Asken. Adielssons bolag köpte också aktier i Asken och Carnegie under samma tid som Penser köpte. 1983 övertog Penser via bolaget Yggdrasil de aktier som Carotis och Trochanter ägde. Därefter ägde han 17% av aktierna i Carnegie, 38% i Asken som redan nämnts och 41% i Bofors.

[…]

1984 bildades Nobel Industrier genom fusion av KemaNobel och Bofors och 1988 blev Asken dotterbolag till Nobel Industrier och bytte namn till Finans AB Gamlestaden 1989 när det börsnoterades separat och blev ett bolag som lånade ut till fastighetspekulation på samma sätt som Anders Walls Nyckeln. Även här byggde verksamheten på ständigt stigande priser, fastighetspriser istället för aktiekurser. Största ägare i Gamlestaden var nu Nobel Industrier och Yggdrasil som hade 38 % av aktierna. I Nobel ägde Yggdrasil 70 %. 1991 så sprack bubblan för Gamlestaden som hade Yggdrasil och Nobel Industrier som huvudägare. Finans AB Gamlestaden redovisade ett negativt kapital på 1,5 miljarder, huvudsakligen på grund av att man lånat till fastigheter, en marknad som precis totalkollapsat.

[…]

Gamlestadens problem innebar också problem för Nobel Industrier och Yggdrasil. Nordbanken tog över aktierna i Nobel Industrier, Yggdrasil räddades och Gamlestaden gick omkull. Penser förlorade sitt inflytande i svenskt näringsliv.

Asken drev fram till fusionen med Nobel Industrier och en industrirörelse, 1983 i dotterbolaget Asken-Gamlestaden AB och en finansrörelse i bolaget Förvaltnings AB Gamlestaden. I industriröselsn fann främst möbelföretag (Ulferts, Örsjö) och textilindustri (Gustaf Werner, Jakobsdals Kamgarnsspinneri). Ulferts såldes 1984 (75% av aktierna) och resterande aktier året efter. Köpare var Ekornes. Örsjö heter numera Åry Stålmöbler och köptes av Asken år 1983 för att säljas igen några år senare. Gustaf Werner AB, ett gammalt anrikt textilföretag i Göteborg plus dettas dotterbolag som exempelvis Strömma-Sweden AB, Aug. Werner AB och Marks Pelle Vävare AB köptes in i mitten av 1970-talet. Jakobsdals köptes 1978. Jakobsdal var det sista textilförtaget som lades ner i Göteborg textilindustridistrikt längs med Mölndalsån. Numera (sen 1997) är fabriksbyggnaden en del av Liseberg. Även Aug. Werners färgeri i Lindome var en av de sista existerande textilindustrierna i Göteborgsområdet.

Investment AB Asken finns ej längre, men fabriksbyggnaderna ute i Gamlestaden finns fortfarande kvar.

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Årsredovisning Investment AB Asken 1983

Advertisements

Sahlgren & Söner

Nils Persson (-1703) drev en framgångsrik järnhandel i Göteborg. Han köpte upp järn från bruksägare i Värmland och sålde dem vidare till brittiska expediter (handelsmän, faktorer) i Göteborg och var en av de större järnexportörerna i staden.

Vid Nils Perssons död så övertogs handelsverksamheten av änkan Sara Herwegh (-1729) vars dödsbo år 1730 var en av de största järnexportörerna i Göteborg. Hon var också år 1715 en av de högst taxerade personerna i Göteborg. Hon hade i firman hjälp av Jakob Sahlgren (-1736) som kom att bli en mycket framgångsrik grosshandlare i Göteborg. Han startade bland annat ett sockerbruk och var stadens störste sockerimportör.

Sockerbruket var en av Göteborgs första stora industrier och startades av de båda bröderna, handels- och politieborgmästare Jacob Sahlgren och direktör Niklas Sahlgren. Det kungliga privilegiet är daterat den 11 november 1729, och gäller en fabriksanläggning och en industri. Genom privilegiet blev Sahlgrenarna skyddade mot alla konkurrenter inom 30 mils avstånd från Göteborg under de första 25 åren. Sockerbruket togs i drift 1732.

Vid Jacob Sahlgrens död drevs firman vidare av hans änka Birgitta Sahlgren (f. Ekmarck, 1694-1771) tillsammans med sönerna Niclas Sahlgren (1717-62) och Olof Sahlgren (-1758) under namnet Sahlgren & Söner.

Kring 1740 tillverkade det Sahlgrenska sockerbruket 500 000 skålpund raffinerat socker årligen och var därmed störst i Europa. Sockerbruket kunde dock inte täcka den efterfrågan som fanns så det kom snart in nya ansökningar om privilegier. 1740 ansökte Anna Maria Schutz om privilegium, men Jacob Sahlgrens bror Niclas Sahlgren ansökte samtidigt och fick privilegium. Anna Maria Schutz ansökan avslogs och Niclas Sahlgren byggde inget sockerbruk.

1746 ansökte Niclas von Jacobson om att få anlägga sockerbruk. Han motarbetades av Sahlgrens och deras allierade kring Ostindiska kompaniet men 1749 fick Jacobson sitt privilegium. 1751 igångsatte han produktion vid sitt nyanlagda sockerbruk i nuvarande Brunnsparken (där Palace-byggnaden idag finns), då kallat Stadsholmen. Jacobsons fabrik tillverkade i allmänhet lite mindre än vad Sahlgrens gjorde. Sahlgren var störst alla år fram till 1807 utom 1770, 1771 och 1805 med mellan 50 och 60% av produktionen. Jacobsons andel av sockerproduktionen pendlade mellan 40 och 50% i allmänhet, men 1770 stod bruket för 51,2% och året efter för 56,1%.

1773 blev antalet sockerbruk tre då John Daniel Bestman som tidigare troligen arbetat på Jacobsons bruk fick eget privilegium. Han anlade ett sockerbruk på Liseberg. Under lite olika ägare producerade detta bruk socker fram till 1808 då det brann ner, firman fortsatte dock produktionen i Jacobsons nerlagda bruk vid Brunnsparken (som brunnit ner 1792) och mellan åren 1813 och 1817 tillverkades ånyo socker på Liseberg. 1805 var Lisebergs sockerbruk det största i Göteborg med 52% av produktionen.

Sahlgren & Söner  importerade enbart socker men det räckte för att firman mellan 1750 och 1780 var Göteborgs största importör med 10% av det totala importvärdet per år i stort sett hela perioden och under de flesta åren. Socker importerades främst från Nederländerna, Frankrike och Storbritannien, länder med kolonier och slavplantager i Västindien, kanske ofta via Jan & Carl Hasselgreen i Amsterdam som själva köpte mycket socker till sitt eget sockerbruk. Från 1780-talet och framåt minskade Sahlgrens sockerimport och år 1800 stod firman enbart för cirka 3% av Göteborgs hela import.

Sahlgren & Söners (Birgitta Sahlgren) import till Göteborg, dsm

1752, 24 800
1760, 23 000
1770, 31 100
1777, 43 500

Efter Birgitta Sahlgrens död drevs sockerbruket med alla sannolikhet vidare av arvingarna som var sonsonen Jacob Sahlgren (1753-1814) och dottersonen Gustaf Adolf Sparre (1748-94).

Åren 1822-1828 ägdes bruket av Niklas  Björnberg och därefter till 1832 av hans arvingar. Under åren 1833-35 innehades bruket av firman Dimberg & C:o. Därefter upphörde verksamheten.

Sockerbruksbyggnaden från 1729 blev sedan bomullspinneri. Spinneriet utvecklades till Gamlestadens Fabriker.

Niclas Sahlgren (1701-76) övertog efter moderns och broderns död järnhandelsverksamheten efter att ha studerat och arbetat i utlandet fram till 1728. Han träffade vid dessa resor såväl Jonas Alström (senare Alströmer) som Colin Campbell. Han lämnade kompanjonskapet med brodern i sockerbruket på ett tidigt stadium och drev en egen firma (Nic. Sahlgren, senare Sahlgren & Alströmer).

Sahlgren – några av de rikaste i Göteborgs historia

Del 6 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Nils Persson (-1703) var handelsman och rådman i Göteborg. Han var gift med med Sara Herwegh (-1729), dotter till Jacob Herwegh. De fick tre barn. Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), gift med Hans Olofsson Ström (1673-1761), Jacob Sahlgren (-1736) och Niclas Sahlgren (1701-1776).

Jacob Sahlgren var gift med Birgitta (Brigitta) Ekmarck (1694-1771). Hennes syster Catharina Ekmarck var i sitt första äktenskap gift med Jöns Holst (-1747), kommissarie och handlande, i dennes andra gifte. Den handelsfirma som grundats av Nils Persson övertogs 1716 av Jacob Sahlgren, Jöns Holst och Niclas Sahlgren. Firman bedrev främst import- och rederirörelse och 1729 startade man ett sockerbruk på Ånäs landerisägor i Gamlestaden för att kunna tjäna pengar på det billiga råsocker som producerades på slavplantager i Västindien istället för att importera färdigt raffinerat socker från andra länder. När Jacob Sahlgren dog övertog hans änka hans andel i firman och drev den framgångsrikt vidare i många år under namnet Brigitta Sahlgren & Co. Fram till 1807, förutom åren 1770 och 1771, var företaget det största sockerbruket i Göteborg och ägdes av Niclas Sahlgrens och  Jacob Sahlgrens arvingar. Därefter såldes sockerbruket förmodligen till Niklas Björnberg (1758-1829), direktör i Ostindiska kompaniet 1806-1813 och en av de rikaste göteborgarna på sin tid.

Jacob Sahlgren, som bodde på Norra Hamngatan, hade tre barn, Sonen Niclas Sahlgren (1717-62) var gift med Elisabeth Nissen (1721-1793), sonen Olof Sahlgren (-1758) var gift med Anna Elisabeth Ström (1733-1814), syster till Johan Fredrik Ström (1731-81), grosshandlare och direktör i Ostindiska kompaniet, Gabriel Ström (1740-85), kapten i Ostindiska kompaniet och Emerentia Eleonora Ström (1733-1806), gift med Hans Wilhelm Grubb (1724-98). Jacob Sahlgrens dotter Sara Christina Sahlgren (1723-1766) var gift med Rutger Axel Sparre af Sövdeborg (1712-1751) (delvis felaktiga uppgifter i Wikipedia), direktör i Ostindiska kompaniet 1750-51. Deras son Gustaf Adolf Sparre köpte godsetKulla-Gunnarstorp 1775.

Tillsammans med Colin Campbell (1686-1757) som han träffat i Amsterdam var Niclas Sahlgren initiativtagare till Svenska Ostindiska Kompaniet. De tog in Henrik König (1686-1736) i bolaget för att ha någon i Stockholm med goda kontakter så att man skulle få tillstånd att bilda bolaget. Niclas Sahlgren inträdde inte i bolaget som direktör förrän 1733, två år efter bolagets bildande. Han kvarstod som direktör till 1766 och blev mycket rik på den Ostindiska handeln såväl som på sin import av råsocker och sockertillverkning. Sockerbruket, ägt tillsammans med brodern Jacob Sahlgren och Jöns Holst bedrevs under firmanamnet Sahlgren & Söner medan exportverksamheten drevs i en annan firma, från 1770 med namnet Sahlgren & Alströmer då svärsonen Claes Alströmer då inträdde i firman. 1777 inträdde även dennes bror Patrik Alströmer (1733-1804) i handelsföretaget som delägare. Den senare var också direktör i Ostindiska kompaniet från 1777 till sin död.

Niclas Sahlgren

Niclas Sahlgren

Niclas Sahlgren var i sitt första äktenskap gift med Anna Margareta Wittmack (-1746) och sitt andra äktenskap, som redan nämnts, med Catharina Christina Grubb (1722-1772). Den sistnämnda var dotter till Vilhelm Grubb (1688-1753) och alla hennes systrar var gifta med mäktiga och inflytelserika män. Systern Maria Catharina Grubb (1726-1783) var gift med grosshandlaren William Tottie (1705-66) i dennes första gifte. William Tottie var bror till den mer kände Charles Tottie 1703-76). Wilhelmina Grubb (1728-62) var gift med en annan direktör i Ostindiska, Nils Ström (1714-1783) i dennes första gifte. Magdalena Grubb (1732-1802) var gift med Olof Ström (1716-74), bror till Nils Ström och Ulrica Grubb (1733-84) var gift med Volrath Tham (1721-82), superkargör i Ostindiska kompaniet. Nils och Olof Ströms mor var Anna Elisabeth Sahlgren (-1733), syster till Niclas Sahlgren och systrarna till till de två bröderna Ström var gifta med andra mäktiga i Ostindiska kompaniet. Hans Wilhelm Grubb (se ovan), son till Vilhelm Grubb, var gift med en kusin till bröderna Ström, Emerentia Eleonora Ström (1733-1806). Hon var syster till Anna Elisbeth Ström, gift med Olof Sahlgren och Johan Fredrik Ström (se ovan).

Båda döttrarna till Niclas Sahlgren var gifta med varsin Alströmer-bror. Sara Catharina Sahlgren (1748-1818) med Claes Alströmer (1736-1794)  och hennes halvsyster, tillika storasyster, Anna Margareta Sahlgren (1747-67) med August Alströmer (1735-1773). Det senare parets dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) ärvde  de stora gods som Niclas Sahlgren skaffat sig. Hon gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och i den släkten återfinns godsen Koberg och Gåsevadholm än idag. 1772 omvandlade Niclas Sahlgren de två godsen till fideikommiss. Andra gods som ärvdes av henne hamnade senare i familjen Klingspor genom arv. 1999 omvandlades Gåsevadholm till fideikommissaktiebolag medan Koberg är ett av de kvarvarande fideikommissen i Sverige.

En donation från Niclas Sahlgren var det som lade grunden till det som idag är Sahlgrenska Universitetssjukhuset, Nordens största sjukhus. Det första sjukhuset låg på Sillgatan, nuvarande Postgatan i Göteborg, under åren 1772-1823. Pehr Dubb blev 1782 Sahlgrenska sjukhusets förste överläkare. Åren 1823-1855 fanns sjukhuset i det Oterdahlska huset, som idag rymmer det Medicinhistoriska museet och utbildningslokaler. Det tredje sjukhuset fick tillnamnet Allmänna och hette Allmänna och Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Det hade sina lokaler i en byggnad på bastionen Carolus Dux vid Västra Hamngatan under åren 1855-1900. Senare kalldes verksamheten där för Sociala Huset och idag används byggnaden för lärarutbildning (Institutionen för pedagogik och didaktik, numera uppdelad i 4 olika).

Niclas Sahlgren ägde även Östads säteri utanför Alingsås. Han donerade detta tillen barnhusstiftelse som drev ett barnhus från 1774 fram till 1945. Därefter har man bedrivit annan verksamhet. Den förste föreståndaren för stiftelsen blev svärsonen Claes Alströmer. Sedan dess har det suttit någon ur familjen Alströmer i stiftelsens ledning som så kallad styresman. Idag heter styresmannen Patrik Alströmer. Övriga ledamöter kommer från andra traditionella överklassfamiljer som EkmanWaern och Silfverschiöld.