Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Porterbryggeri

Porterbryggeriet D. Carnegie & Co

Den ursprunglige grundaren av det riksbekanta numera landets enda porterbryggeri, Carnegieska Porterbruket, var en från Tyskland inflyttad industriidkare vid namn Abraham Robert Lorent. År 1808 inköpte han lämpliga tomter ute vid Klippan i den dåvarande göteborgska bebyggelsens yttersta utkant åt väster, för att därstädes uppföra ett sockerbruk, å vilket han även snart erhöll privilegium.

Lorentska bruken, Klippan

Lorentska bruken, på 1840-talet.

I Göteborg hade vid denna tidpunkt trenne porterbryggerier sett dagen, vilka dock icke drivits med någon särskild framgång. Lorent kom nu på den tanken, att vid sidan av sockerbruket bedriva ett porterbryggeri och hans privilegieansökan därom bifölls år 1813. Lorent skaffade sig nu även privilegium på att själv få göra fat och tunnor för portern, tillstånd att importera humle i den mängd han behövde etc. Allt var synnerligen välorganiserat från början. År 1817 torde den första portern från Lorentska bryggeriet ha förts ut i marknaden. Då hade redan Lorent fått åtnjuta den framgången, att regeringen förbjudit all import av utländsk porter.

Det nya företaget seglade alltså redan från starten i förlig vind. Porterbryggeriet vid Klippan utvecklade sig snart till ett jättebryggeri i en skala, till vilken man dessförinnan aldrig sett någon motsvarighet i Sverige. Hur omfattande den var framgår av, att på 1830-talet kunde man i bryggeriet mäska 120 tunnor malt på en gång, lagra 2.400 tunnor korn; vidare uppgick den årliga tillverkningskapaciteten till 23.500 hl. porter etc.

Att här i detalj kunna följa bryggeriets utveckling låter sig inte göra — därtill skulle fordras en fullständig historik över hela portertillverkningens utveckling i Sverige, som så gott som fullständigt sammanfaller med Carnegies. Detta bryggeri har nämligen hela tiden haft en dominerande ställning.

År 1833 avled Lorent och på grund av att denne å spekulationer förlorat hela sin förmögenhet, så måste arvingarna å auktion låta försälja bruket. Det inköptes av den blott 23-årige engelsmannen grosshandlaren David Carnegie J:r för 300.525 rdr rgs. Han förvärvade emellertid även de färdiga produkterna och de lösa inventarierna, varför hela köpesumman sprang upp till 402.912 rdr rgs.

År 1841 slog Carnegie samman sin grosshandelsrörelse med fabriksrörelsen under det gemensamma namnet David Carnegie & Co. Ungefär tio år senare ändrades firmanamnet till Handelsbolaget D. Carnegie & Co, då som ny delägare ingingo fyra göteborgare, däribland konsuln Oscar Ekman. David Carnegie hade då flyttat tillbaka till England. År 1860 ändrades handelsbolaget till Aktiebolaget D. Carnegie & Co. Stiftaren levde hädanefter helt i England. Han hade sitt kapital investerat i det bolag i Göteborg, som bar hans namn men den egentlige ledaren av fabriksrörelsen och chefen för det hela blev hädanefter Oscar Ekman.

År 1907 uppdelades det gamla bolaget i tre särskilda bolag med skilda intresseområden: Porterbryggeriet A.-B. D. Carnegie & Co, Svenska Sockerfabriks A.-B. och Fastighets A.-B. D. Carnegie & Co. Det första av dessa bolag hade då ett aktiekapital av fem miljoner kronor. Den 1 januari 1921 övertogs bryggeriets alla aktier av A.-B. Vin- och Spritcentralen för en summa av 13 miljoner. Sju år senare inköptes bryggeriet, fortfarande med bibehållet namn sedan 1907, för 8 miljoner kronor av ett konsortium, däri 1/5 av aktierna övertogs av Stockholms Bryggerier samt 4/5, dels och till största delen av A.-B. Pripp & Lyckholm i Göteborg, dels av en del bryggerier i landsorten.

Carnegie & Co

Porterbryggeriet Carnegie & C:o Vykort, omkring 1900

Tillverkningens omfattning har alltid varit betydande. År 1916 redovisas det hittills högsta antalet med 59.000 hl. På grund av nykterhetslagstiftningen minskades dock porteromsättningen betydligt och nedgick år 1934 till cirka 25% av den forna omsättningen. Senare åren visa dock en förnyad återhämtning i tillverkningen, som naturligtvis är beroende på ökad efterfrågan; den årliga omsättningen håller sig f.n. omkring ca 20.000 hl. Man kan i detta sammanhang icke underlåta påpeka, att det synes som om statsmakterna givit portertillverkningen en mindre gynnad ställning. Ser man t. ex. på porterns ur medicinsk synpunkt synnerligen stärkande egenskaper, så kan det inte undgås att man finner det märkvärdigt, att man exempelvis inte en gång får köpa porter klass III å systemmotbok, men däremot utländska viner med dubbelt så hög alkoholhalt.

Tillverkningen av porterdrycker är en synnerligen omständig procedur, som kräver många maskiner och stor påpasslighet och omsorg av dem, som syssla därmed. Bolaget har varit mycket noga med att följa alla tekniska rön på området och bryggeriet är väl rustat med moderna maskiner, som fyller alla anspråk på hygien och rationalisering.

Verkst. direktör för bolaget är nu direktör Arvid Uddenberg.

Beskrivning över Göteborg med omnejd, Förlags A.-B. Fournir, 1939, s. 448-451

Advertisements

Investment AB D. Carnegie & Co

Bolaget grundades ursprungligen som firma Erskine & Mitchell år 1798. Firman övertogs 1803 av David Carnegie Sr tillsammans med Jan Lamberg och bytte då namn till D.Carnegie & Co. Firman sysslade då med sill- och tranhandel, sillsalterier, trankokerier och rederiverksamhet. Konkursen för firma John Hall & Co år 1807 innebar att Carnegie & Co kunde börja med järnhandel.

1836 lämnade Jan Lamberg firman och delägare blev istället David Carnegie Jr, brorson till David Carnegie Sr. Samma år köptes också de Lorentska socker- och porterbruken i Klippan upp. 1837 dog David Carnegie Sr och exportverksamheten såldes 1845 till Fredrik Malm och företaget blev nu huvudsakligen ett industriföretag. Som chef för sockerbruket behölls vid köpet bröderna Lorents kusin John Nonnen intill 1845 och därefter blev Oscar Ekman det.

När man köpte upp de lorentska bruken var det William Robertson, kusin till David Carnegie Jr, som stod för huvuddelen av kapitalinsatsen (55%). Men 1850 köptes hans arvingar ut ur företaget som 1851 förvandlades till ett handelsbolag med David Carnegie Jr som ägare till 3/7 och Oscar Ekman, Eduard Magnus, Morris Jacobson och John Barclay som ägare till 1/7 var. 1865 ombildades företaget till ett aktiebolag, 1877 köptes familjen Barclay ut ur bolaget och 1879 familjen Magnus och Morris Jacobson. Från 1890 övertogs även David Carnegies andel av bolaget av familjen Ekman som nu var helägare av företaget.

1880 började Emil Ekmans son Gustaf Ekman (1852-1930) på företaget och denne kom att tillsammans med Erik Frisell att bli drivande i bildandet av Svensk Sockerfabriks AB (SSA) år 1907, bara några månader efter att den gamle Oscar Ekman dött. SSA övertog sockerbruket i Göteborg. I sockerbolaget blev till en början de viktigaste ägarna familjerna Ekman, Tranchell och von Engeström med Gustaf Ekman som direktör. I samband med bildandet av Svenska Sockerfabriks AB ombildades Carnegie & Co till Fastighets AB Carnegie & Co. Sockerbruket lades slutligen ner 1957. Porterbruket såldes 13 år senare, 1920, till Vin & Spricentralen, men såldes 1929 vidare till Pripp & Lyckholm.

Fastighets AB Carnegie behöll dock glasbruket i Årnäs i sin ägo och köpte 1943 också aktiemajoriteten i glasbruket i Surte, AB Surte-Liljedahl. Glasbruket bytte namn till AB Surte Glasbruk. VD för Surte Glasbruk blev Per Hemberg och stora investeringar gjorde så att produktionen kunde ökas. 1960 såldes AB Surte Glasbruk till AB Plåtmanufaktur (PLM) och Årnäs glasbruk las ner.

1962 renodlades verksamheten i Fastighets AB D.Carnegie & Co, fastigheterna lyftes ut och in i ett dotterbolag som fick namnet Fastighets AB D.Carnegie & Co. Moderbolaget tog namnet Investment AB D.Carnegie & Co. Två år senare blev Bankirfirman Langenskiöld dotterbolag till Carnegie & Co. 1955 blev Carl Langenskiöld VD i företaget. 1972 var fortfarande familjen Ekamn/Langenskiöld största ägare i företaget men 1976 hade Investment AB Asken skaffat sig ägarkontroll med en tredjedel av aktiekapitalet och rösterna. I Asken var de största ägarna vid denna tid familjen Mark, Investment AB D. Carnegie & Co, Skandinaviska Banken, Broströms och Svenska Handelsbanken. Bolaget kan sägas ha kontrollerats av familjerna Mark och Broström som ju hade giftermålsband. 1971 kontrollerades såväl Asken som Carnegie av företagsledningen i Asken då korsägandet mellan bolagen gjorde att ingen utomstående kunde utöva makt.

Några år senare, 1980-81, var såväl Asken som Carnegie i Erik Pensers händer. Hans ägarbolag Yggdrasil och andra honom närstående bolag kontrollerade år 1981 32,6% av rösterna i Asken. Carnegie ägde 13,6%. I Carnegie kontrollerade Penser 10,8% av aktiekapitalet och rösterna och Asken kontrollerade 32,8%.

1980 bytte den Langenskiöldska fondkommissionärsfirman namn till Carnegie Fondkommission. Under Pensers tid flyttades ägandet av Carnegie runt bland olika Penserkontrollerade bolag i Erik Pensers spekulationskarusell. 1988 såldes Carnegie Fondkommission till PK-banken (senare Nordbanken, numera Nordea) och under bankens ägartid expanderade företaget, som nu inte var ett investmentbolag utan en finanskoncern, utomlands. Moderbolaget blev dotterbolag till Nobel Industrier och fusionerades med Investment AB Asken. 1994 såldes fondkomissionsbolaget vidare till ett holdingbolag, Carnegie Holding AB, till 55 procent ägt av Singer & Friedlander och till 45 procent ägt av Carnegies personal. 2001 blev D. Carnegie & Co AB (tidigare Carnegie Holding AB) moderbolag i Carnegiekoncernen och aktierna i Carnegie noterades på Stockholmsbörsen.

Finanskrisen 2008 ledde till problem för Carnegie i efterspelet av en utredning från Finansinspektionen tog Riksgälden över ägandet i dotterbolaget Carnegie Investment Bank (tidigare bankirfirman Langenskiöld och Carnegie Fondkommission). Carnegie Investment Bank genomgick en snabb riskreducering och fick ett kraftigt kapitaltillskott och såldes 2009 till riskkapitalbolaget Altor och investmentbolaget Bure. Idag existerar det 1994 startade D. Carnegie & Co AB fortfarande som fastighetsbolag. Bolaget var under många år i rättslig konflikt med staten.

Läs mer: AV1, 2, 3, 4, 5, 6, VA1, 2, 3, 4, 5, 6, RT1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, 5,

Andra källor:
Artur Attman, Göteborgs Stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
Koncentrationsutredningen SOU 1968:7
Aktieägarens Uppslagsbok 1969
Forsgren & Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1972
Forsgren, Vem äger vad i svenskt näringsliv, 1976
Sven-Ivan Sundqvist, Ägarna och makten i Sveriges börsföretag 1986
Veckans affärer, 1978, 1982