Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Pölsebo

En guide till Göteborgs stadsdelar – Färjestaden, Rödjan och Skarvik

Längst västerut i Lundbys sockens huvudområde låg egendomarna Rödjan och Skarvik. Stora Rödjan var ett kronohemman och en del av Lundby socken. Väster om Rödjan låg en del av Björlanda eller Torslanda socken inklusive Vikans by innan Arendal som också tillhörde Lundby socken från 1860-talet tog vid. Stora Rödjan användes bland annat som översteboställe. Delar av det mellanliggande omrdået områden blev en del av Göteborg när delar av Björlanda socken införlivades med Göteborg och Lundby församling år 1940. Vikans by och Halvorsäng inkorporerades i Göteborg och Lundby församling 1960.

Udden Rya Nabbe användes under krigen på 1600- och 1700-talen av såväl danskar, som anlade en skans där i mitten av 1640-talet, som svenskar, vilka befäste den på 1680-talet. Befästningarna utökades så att där fanns såväl ett övre som ett nedre batteri under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet. Endast rester återstår idag.

Rödjan och Skarvik

Rödjan och Skarvik 1901

Rya skog blev 1928 det första naturreservat i Göteborgs- och Bohus län.

Skarvikshamnen

Oljehamnen Ryahamnen började anläggas inom Rödjan på 1930-talet.1951 startade anläggandet av en ny oljehamn, Skarvikshamnen, där en pir om två kajplatser med 12 meters vattendjup blev klar 1957 och ytterligare en kajplats färdigställdes under 1965.

I norra delen av Rödjan och Skarvik byggdes åren 1947-1949 Koppartrans raffinaderi, senare Shell, och numera ST1. I området fanns då en villabebyggelse från början av 1900-talet mellan Färjenäs och nuvarande Biskopsgården där de sista husen revs i samband med att Lundbytunneln byggdes ihop med nya anslutningar och mot vid Älvsborgsbrons fäste på Hisingen år 1998. Resterna av villaområdet i form av gator kan idag ses inne på raffinaderiets område.

Göteborgs avloppsreninsgverk, Ryaverket, byggdes i området norr om Rya nabbe och öster om Rya skog med start 1954. Delar av Rya skog togs också i anspråk och natrureservatet hamnade inklämt mellan Ryaverket, oljeanläggningarna på Rya nabbe och Skarvikshamnen.

Färjestaden (tilläggsplats för färja) var från början en gård, omnämnd redan år 1600. 1632 ägdes gården av Canthor Hällender som också skulle sköta färjetrafiken över älven till Älvsborgs slott. Stadsdelen kallas ofta för Färjenäs, ett namn som kommer sig av det snickeriföretag, Färjenäs Snickerifabrik, som låg dör golfövningsbanan nu finns.

I den östra delen av området, Pölsebo, uppfördes Karl IX Göteborg. I mars 1603 började hertig Karl att planera för grundandet av en tredje stad vid älvmynningen.  Syftet var att stimulera och stärka handeln i området, vilket skulle tillföra statskassan nödvändiga resurser.

Den 9 november 1603 utfärdades en fullmakt för holländaren Cornelius Corneliusson, som fick ansvara för uppbyggnad av den nya staden. Staden kom sannolikt aldrig att bli färdigbyggd och det som byggts brändes ner av danskarna år 1611.

Pölsebo och Färjestaden

Pölsebo och Färjestaden 1901

Vid det nuvarande Ivarsbergsmotet fanns det ett ålderdomshem (Lundby sockens tidigare fattiggård), Färjenässkolan samt en polisstation. Området bebyggdes i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet med villor och landshövdingehus varav några får finns kvar.

De första färjorna var roddfärjor, vilka senare ersattes av dragfärjor. Först 1874 levererade Eriksbergs Mekaniska Verkstad den så kallade Färjenäsfärjan, en ångslup med en 12 hästars motor, på 25 bruttoton med smeknamnet ”Bonnafröjda”. Fram till 1893 hette skepparen på Bonnafröjda Adolf Danielsson. Han efterträddes 1893 av Peter Theodor Pettersson som skeppare, verksam fram till 1909.

Färjestaden 1923

Färjestaden 1923

År 1927 såldes Bonnafröjda och en ny färja köptes från Stockholm, den hade fraktat spårvagnar över till Lidingö och var i bruk som bilfärja till 1951, då den betydligt större motordrivna bilfärjan David Carnegie sattes in.

Pölsebo, Färjestaden, Oljenäset och Ryahamnen 1932

Pölsebo, Färjestaden, Oljenäset och Ryahamnen 1932

På 1930-talet tedde sig Färjestaden på följande vis:

Färjestaden var ett litet samhälle för sig. Vid det nuvarande Ivarsbergsmotet fanns det ett ålderdomshem, Färjenässkolan samt en polisstation. Gick man över järnvägsspåret till Vestkustens Petroleum AB fanns det senare en cykelaffär till vänster, sedan en väg in till ett landshövdingehus, Furuborg, en speceriaffär samt Flemingsgatan som gick upp till höger.

På vänstra sidan av Karl IX:s väg följde nu Färjenäs Snickerifabriks stora vedupplag, (där det förr i tiden låg ett tegelbruk) på högra sidan ett skogsparti, en stor villa och så var man framme vid samhällets centrum. Först en stor, vacker och mycket rik fruktträdgård och, sammanhörande med den, bakom och ända upp till marken som gränsade till Flemingsgatan, stenmurar som bildade terrasser i olika plan.

Högst upp hade ägaren till Barchmanns snickerifabrik (Färjenäs snickerifabrik) planerat att bygga en restaurang och på den plana marken längst ned vid Karl IX:s väg tycks han av bevarade ritningar att döma ha tänkt sig ett flertal små stugor, kanske som övernattningsmöjligheter. Tyvärr dog han innan detta realiserades, området köptes därefter av köpmannen Svante Gustafssons vuxna barn och fruktträdgården planterades. Marken ovanför fick vara som den var med alla de vackra träden. Tomten bredvid tillhörde Svante Gustafsson, och där kan man ännu se rester av grund och trappor till Villa Dalhem, det hus som han låtit bygga år 1896. Det var ett suterränghus med tre våningar, två stora glasverandor samt en balkong och med entré från båda gatorna. Det är detta sammanlagda område som numera kallas ”Kaféhusets trädgård”. Här låg också Färjenäs bilstation, på senare tid Taxi, samt en mangelbod och en kortvaruaffär. Bilstationen som startats någon gång på 1920-talet hade två personbilar och en lastbil.

I landshövdingehuset bredvid fanns den mesta tiden en fiskaffär, en postanstalt, ett kafé samt en speceriaffär, Svante Gustafssons efterträdare. I nästa hus fanns Konsumaffären och en mjölkaffär. Detta hus finns också fortfarande kvar. Mittemot ledde Gamlebrunnsgatan österut över Kvarnberget förbi Pölsebo gård och dess ägor mot Krokängsparken och Eriksberg. Här uppe på berget finns fortfarande den gamla kyrkoruinen från Karl IX:s Göteborg kvar. Fortsatte man Karl IX:s väg ned till färjeläget hade man på vänstra sidan först snickerifabrikens tjänstemannavilla, sedan de stora fabriksbyggnaderna ända ned till vattnet samt den höga skorstenen. Här nere vid älven, på högra sidan, hade funnits flera fina småbåtsvarv, på 1930-talet Mobergs varv. Bortanför varvet låg, och ligger ännu, ”Stenvillan” som förmodligen var oljebolagets chefsbostad.

Vid färjeläget fanns en kiosk med väntsal, en likadan som vid Klippan på andra sidan älven. En gammal färjestuga fanns också, med förr i tiden ett övernattningsrum som kallades ”bonnarummet”. På 1930-talet användes stugan som ett tillfälligt boende.

Om vi nu vill gå tillbaka genom samhället har vi först på vänster sida några villor och sedan, på Flemingsgatan ett stort landshövdingehus med bara bostadslägenheter samt ett par villor och därefter, på gatans högra sida, villor hela vägen tillbaka till Ivarsberg. Nära slutet av Flemingsgatan ligger fortfarande en ensam villa, kallad villa Gunninge, på vänster sida. Den ägdes av konstnären Filip Wahlström. Han var son till sjökapten Axel Wahlström.

På Kvarnberget fanns som förut nämnts flera villor men också på Strömsberget. Bland annat Tornvillan, förr kallad Tannhäusers, därför att en tandläkare Schultzberg ägde den, ett rätt stort hyreshus samt Axel Wahlströms hus, Fjällhyddan, även kallad Åreskutan på grund av att ägaren gjorde affärer med årämnen och mastspiror. Detta hus hade nu sålts till filosofie doktor Philip Lindstedt som också ägde Bassholmen vid Nordströmmarna. I ännu en villa bodde en familj Seeman som senare sålde den till familjen Parrow. Fru Parrow var konstnär och syster till Evert Taube. På andra sidan Strömsberget låg Vestkustens AB:s personalbostäder.

Anmärkningsvärt är kanske att av ovannämnde Svante Gustafssons fem barn stannade fyra kvar på Färjenäs och där bedrev sina verksamheter ända till livets slut. Sönerna Erik och Sven hade bilstationen, dottern Karin, gift Åstedt, hade kortvaruaffären och dottern Rosa, gift Wingård, kioskerna vid färjelägena på båda sidor av älven.

Den sista färjeturen med bilfärjan John E. Olson gick den 1 april 1967 kl. 09.00 dvarefter färjetrafiken stängdes i samband med Älvsborgsbrons öppnande upphörde den reguljära färjetrafiken mellan Färjenäs och Klippan.

Uppförandet av Älvsborgsbron ledde till att många bostadshus revs, och i östra delen, som också kallas Pölsebo, evakuerades alla hus inför en planerad utbyggnad av Eriksbergs varv. Husen stod tomma efter varvsnedläggningen, varpå de ockuperades av så kallade husnallar under stor publicitet på 1990-talet, och därefter revs de. I området fanns därefter under ett tiotal år en uppställningsplats för containrar men numera är det i huvudsak en stor park, Färjenäsparken.

Numera finns bara ett tiotal hus kvar i Färjestaden, varav de flesta ägs av kommunen. Ett av dem är ett landshövdingehus. Risken att de rivs av kommunen i samband med utvecklingen av Norra Älvstranden är stor.

Det pågår en upprustning av Färjestaden och man håller på att göra park av merparten av området i samband med utbyggnad av Västra Eriksberg. Gamla husgrunder och kyrkogrunden från 1600-talets stad ska då bevaras.

Färjestaden

Byggnader i Färjestaden. Bild: Arild Vågen Licens: CC BY-SA 3.0

Färjestaden (Förjenäs) och Pölsebo ligger idag i primärområdet Eriksberg i stadsdelsnämndsområdet Lundby medan Rödjan, Rya och Skarvik ligger i primärområdet Arendal i stadsdelsnämndsområdet Västra Hisingen.

Advertisements

En guide till Göteborgs stadsdelar – Sannegården och Eriksberg

Sannegården var en gård som låg väster om Lindholmen ungefär där Sannegårdshamnens bassäng idag tar slut. Gården är känd sen 1300-talet och har omväxlande varit kronogård, frälsegård och skattegård. Från 1734 var gården säte för biskopen av Göteborg och från 1834 arrenderades den av Göteborgs stad. Delar av gården blev med tiden andra gårdar och mindre egendomar som Eriksberg, Sandviken (Sörhallen), Wettersvik, Krokäng, Pölsebo och Färjenäs.

Sannegården 1873

Sannegården 1873

På området drevs grustäkt under 1800-talet, fram till 1867 av Ungewitter & Co och därefter av staden. 1905 köptes gården av staden i syfte att anlägga Sannegårdshamnen. Mangårdsbyggnaden förstördes i ett ras år 1911. Idag är Sannegårdens tidigare ägor stadsdelarna Sannegårdshamnen, Sannegården, och Eriksberg.

På 1700-talet fanns sillsalterier och trankokerier i Sandviken (Sörhallen), Eriksberg och Wettersvik. De låg på det område som senare blev Eriksbergs Mekaniska Verkstads AB (Eriksbergs varv).

Pölsebo och Sannegården 1901

Pölsebo och Sannegården 1901

I Krokäng anlades 1902 en folkpark som kan sägas ha utgjort en föregångare till Liseberg. Vid älven byggdes en brygga och besökarna kom till parken med båt.  Järnvägen som stod färdig mellan Sannegårdshamnen och Pölsebo 1934 skar av parken från älven och en blev då blev svårtillgängligare från älvstranden. Samma år lades parken ner och kvarvarande delar av parkens område söder om järnvägen svaldes av Eriksbergs varv medan resten blev en vanlig park som finns än idag norr om järnvägen mellan Bräcke i väster och Sannegårdens bostadsområde i öster och norr.

Sannegården och Eriksberg

Sannegården och Eriksberg 1932

I Pölsebo skapades med tiden en större rangerbangård för att serva hamnens behovs.  Den ska rivas och järnvägen ska läggas i tunnel mellan Sannegårdshamnen och ivarsmotet i Färjenäs/Rya så att kopplingen mellan Krokängsparken och Älvstranden återskapas.

Eriksbergs varv startade vid mitten av 1850-talet och växte till ett storvarv åren 1915-1925. Varvet kom så småningom att omfatta nästan hela området mellan Sannegårdshamnen och Färjenäs med undantag av mindre områden där det låg andra industrier som exempelvis Mårten Pehrssons Valskvarn och Lundby Mekaniska Verkstad. Eriksbergs varv avvecklades i slutet av 1970-talet och kvarnen stängdes 2001.

Idag är kvarnen ombyggd till bostäder och större delen av varvsområdet också ombyggt till bostäder. Det är detta område söder om järnvägen mellan Sörhallsberget i öster och bassängen under bockkranen i väster som idag utgör stadsdelen Eriksberg. Bebyggelsen består av flerfamiljshus med hyresrätter och bostadsrätter byggda från 1990 och framåt.

Sannegården är området söder om Stålhandskegatan kring Lundby nya kyrka och där Eriksbergs centrum ligger. Huvuddelen av bebyggelsen utgörs av landshövdingehus, solgårdar (lamellhus) och miljonprogramsbebyggelse. Eriksbergs centrum är byggt i samband med att bostäder byggdes i Eriksberg och kring Sannegårdshamnen.

Sannegårdshamnen var en massgodshamn för kol, salt etc där stora ytor upptogs av högar med kol och annat. Med tiden försvann behovet av denna hamn men först på 2000-talet påbörjade exploatering av området som nu är täckt av flerbostadshus med hyresrätter och bostadsrätter.

Idag ingår Sannegårdshamnen, Eriksbergs centrum, Eriksberg, Krokäng, Pölsebo och Färjenäs i primärområdet Eriksberg medan Sannegårdens äldre bostadsområde och huvuddelen av Krokängsparken ingår i primärområde Kyrkbyn.

Eriksberg

416 är primärområde Eriksberg och 414 primärområde Kyrkbyn

 

 

Göteborg–Tingstad–Sannegårdens järnväg

Del 8 av 9 i serien Järnvägar

Göteborg–Tingstad–Sannegårdens järnväg var en kommunal hamnbana med uteslutande godstrafik på Hisingen.

Göteborg–Tingstad–Sannegårdens järnväg erhöll koncession den 31 december 1907 och öppnades den 3 januari 1914. Banan, som ägdes av Göteborgs stad, var ursprungligen tre kilometer lång, sträckte sig från Tingstad till Sannegårdshamnen och trafikerades redan från start av Statens Järnvägar. En ranger- och uppställningsbangård, kallad Sannegården, anordnades vid banans västra ändpunkt hade till slut ett tiotal spår. Från denna bangård utgick i västra änden hamnspår till kajerna vid Sannegårdens massgodshamn. I östra änden anlades spår till Götaverken med förgrening till Lundby hamngata.

Sträckan till Sannegården var bara tre kilometer lång men banan har sedan förlängts i omgångar: 1934 till Pölsebo, 1955 till Älvsborgshamnen och 1960 till Arendal. 1961 öppnades även ett sidospår till Volvos Torslandaanläggning som från start ägts av Volvo. Vid Pölsebo anlades en större bangård. Väster om Tingstads station anlades Kvillebangården. Från Kvillebangården fanns tidigare ett spår till Frihamnen, men denna förbindelse revs 2006. Strax väster om Älvsborgsbron finns Hökebangården. Hamnbanans huvudspår har sin bortre ändpunkt vid Göteborg-Skandiahamnen som består av flera bangårdar. Här finns bland annat Skandiaterminalen med sin containerhantering, Älvsborgsbangården och Arendalsvarvet.

Banan ingår sedan den 1 januari 1998 i Göteborgs hamnbana och förstatligades den 1 januari 1999. Sträckan Skandiahamnen–Torslandaverken ägs dock fortfarande av Volvo. Bangården vid Sannegården är idag borta och den statliga delen av banan elektrifierades åren 2004-2005.

2014 startade utbyggnad till dubbelspår med ett brobygge över älven och hela utbyggnad fram till Skandiahamnen beräknas vara klar 2022. Pölsebo bangård kommer att rivas i samband med att en tunnel byggs under Bratteråsberget och Krokängsparken.

Växlingen till Älvsborgshamnen, Skandiahamnen och Bilhamnen ombesörjs idag med diesellok av företaget Baneservice Skandinavia på Göteborgs Hamns uppdrag. Som dragkraft använder man moderna diesellok av typen Voith Gravita. Tåg till Energihamnen och Volvo körs av Green Cargo.

De flesta av Sveriges godsoperatörer på järnväg har någon form av trafik till och från hamnbanans bangårdar såsom Green Cargo, Tågfrakt, CFL Cargo, Hector Rail, Tågab och CargoNet.

Arvidssons söners båtvarv

Del 13 av 19 i serien Varv

Bröderna Arvidssons båtvarv i Pölsebo fanns 1887-1957. Det tycks ha varit det första egentliga yachtvarvet på västkusten och kallades senare ofta för Arvidssons söners båtvarv. Verksamheten började med att man byggde roddbåtar, kapproddbåtar och kanoter, så småningom även större båtar.

Bröderna Arvidssons varv kring 1900

Bröderna Arvidssons varv kring 1900.

Varvet grundades av Svante Arvidsson (född 1852) men därefter drevs det av bröderna Erik, Anders, Axel, Sven och Karl Arvidsson som alla var födda mellan 1884-1896). Varvet kom med tiden att bygga allt fler livbåtar istället för fritidsbåtar. Varvet lades ner 1957 då Eriksbergs Mekaniska Verkstad ville bygga en ny torrdocka på platsen. Det är den docka som idag är småbåtshamn under den stora bockkranen.

Ingrid i Långedrag efter jungfrufärden över älven från Färjenäs. Dagen var 15 maj 1939.

Arvidssons söners båtvarv

Båtbyggare på Arvidssons söners båtvarv

Året är 1936. På fördäck står varvets elektriker och gör de sista justeringarna innan Jarry ska överlämnas till beställaren, Dir. Heribert Andersson. Platsen är Pölsebo i Göteborgs hamn och det är Bröderna Arvidssons Båtvarv som har stått för byggandet. CeGe är konstruktör. Eriksbergs Mek. Verkstads AB i bakgrunden