Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Pirater

Överskottsinformation och gamla Göteborg

Ibland får en tag på intressant överskottsinformation när olika familjer, företag, hus me mera i Göteborg kartläggs, efterforskas och undersök. En hel del av denna information berör Uddevalla, ganska mycket har anknytning till Ostindiska Kompaniet och en del har anknytning till pirater och kapare i andra delar av världen.

Sådan information publiceras ibland på ett par sidosajter till Gamla Göteborg, nämligen Gamla Uddevalla, Ostindiska Kompaniet samt Kapare och Pirater. Kanske kommer det så småningom att bli likadan sajter med överskottsinformation om Vänersborg, Varberg, Alingsås, Borås den norrländska skogsindustrin samt  bruk i Bergslagen och Dalsland också. Artiklarna på sidosajterna bör också på något sätt ha koppling till Göteborg.

Kungälv och Kungsbacka liksom förortskommunerna till Göteborg betraktas som delar av Göteborg är artiklarna om företag, familjer, hus och personer där  finns på denna sajt. Huvudsajten gamla Göteborg. Det finns också en sidosajt där släktskapsförhållanden i Göteborgseliten från 1600-talet fram till nutid är kartlagda.

Alla de nämnda sidosajterna fungerar också som ingångar till olika delar av denna sajt.

Advertisements

Karl XII, Madagaskar, Göteborg och kapare

Del 12 av 12 i serien Kapare och pirater

Ett av de märkligaste utslagen av 1710-talets svenska kaparpolitik gentemot fientliga flottor var planen att dra in några av jordklotets mest fruktade sjörövare, piraterna på Madagaskar, i kriget på Sveriges sida.

I maj 1714 erbjöd sig över 1 400 sjörövare på den afrikanska ön att, mot ersättning, ställa en flotta bestående av 25 skepp till Sveriges förfogande. De erbjöd också möjligheten för Sverige att skapa en koloni på Madagaskar. Förmedlaren av erbjudandet, piraten Samuel S:t Léger, blev senare en av den västsvenske kaparredaren Lars Gathenhielms främsta kaptener. Piraterna var intresserade av statligt beskydd – de ville inte råka lika illa ut som sjörövarna nyligen gjort i Västindien, när de statliga flottorna blivit allt större och farligare – och uppfattade Sverige som en lämplig skyddsmakt. 1716, när de tröttnade på att vänta, erbjöd de istället sina tjänster till Danmark. Eftersom danskarna sade nej övergick erbjudandet än en gång till Sverige, som nu hade ett ypperligt tillfälle att dels få piratbosättningarna på Madagaskar som koloni, dels få en piratflotta till Göteborg, Marstrand eller Kungsbacka.

Vid nyåret 1717 började de svenska myndigheterna under baron von Görtz förhandla med en man som kallas William Walton i en del svenska framställningar om förhandlingarna och som också kallas piraternas ledare. Han verkar dock ha varit redare, köpman och slavhandlare i New York:

For more than a hundred years the Walton family of merchants held the first place among the shipping magnates of New York City. The Waltons were of English origin, and probably came from the County of Norfolk. Two families of the name appear at about the same period, the one in New York, the other in Richmond County, Staten Island.

In the New York branch of the family the name William was carried through a full century. The first William Walton of whom mention is made, was born in the latter part of the 17th century, about 1665. In 1698 he was admitted a Freeman of the City, and in the same year he married Mary Santford. In the census of 1703 he is recorded as the head of a family, composed of ”1 Male, 1 Female, 2 Children, and 1 Negro”. His name appears upon the list of subscriptions towards finishing the steeple of Trinity Church in 1711.

On October 13, 1712, Andrew Faneuil, Charles Crommelin, Abraham Van Hoorn and William Walton, merchants of New York and owners of the sloop Swallow, petitioned Governor Hunter for leave to convoy French prisoners to the French West Indies, under a flag of truce. In 1717 and 1721, Walton imported hundreds of slaves in partnership with Nathan Simson of New York and Richard Janeway of London.

Han tycks bland annat ha importerat av slavar från Madagaskar år 1717 och 1721. Det sistnämnda året med skeppet Crown Galley som han hade ihop med Richard Janeway. Slavar från Madagaskar arbetade både i New York och på fartyg då de ofta var erfarna sjömän som tagits av pirater i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. En av Waltons slavar i New York deltog i slavupproret i staden år 1712. Som affärsman i New York hade han troligen också ekonomiska intressen i piratverksamhet i  Indiska Oceanen.

På sommaren 1718 var det mycket nära att de svenska förhandlarna kommit överens om ett avtal med pirater på Madagaskar via två män vid namn William Morgan och Jean Monnery som kom till Strömstad i juni 1718. Det blev aldrig något avtal, sannolikt på grund av att Karl XII dog. De två männen hade i verkligheten inga kontakter på Madagaskar och hade aldrig satt sin fot där. De verkar inte heller ha haft nån koppling till de personer som det tidigare bedrivits förhandlingar med.

En av planerna gick ut på att bygga en helt ny sjörövarstadsdel i Göteborg, i Majorna (där Karl Johans kyrka ligger idag). I ytterligare ett decennium umgicks svenskarna med planer på att kolonisera Madagaskar, och inte förrän 1728 skrinlades planerna slutgiltigt. Då hade också en vädersåg anlagts på den mark där piratstaden eventuellt skulle ha anlagts.

En annan plan var att piraterna skulle få bosätta sig i Marstrand.

Madagaskarplanerna fortsatte dock under åren 1719-1722 med Ulrika Eleonora som regent och senare under Fredrik I.

William Morgan utsågs formellt till svensk guvernör på Madagaskar men han åkte aldrig dit utan uppehöll sig i Frankrike.  Han hade två fartyg i hamnstaden S:t Malo i Normandie, men fick problem med de franska myndigheterna, som till slut tvingade honom att sälja dem för underpris. Han sände då sin systerson Andrew Galloway till England för att köpa in två nya fartyg. Han lyckades komma över två bestyckade fregatter, den ena med 52 och den andra med 26 kanoner.

En stor finansiell katastrof inträffade dock i London då det så kallade Söderhavskompaniet visade sig vara en spekulationsbubbla och kollapsade. Hundratals förmögenheter försvann. En av dem som drabbades var Colin Campbell som senare skulle grunda det svenska Ostindiska Kompaniet. Morgan sade sig ha förlorat 800 000 pund i härvan och hade därför ingen möjlighet längre att satsa egna pengar i Madagaskarprojektet.

Två av kungliga flottans fartyg plockades ut och döptes till Snälle Löparen och Fortuna. Ny svensk chef för hela expeditionen blev generaladjutanten Carl Gustaf Ulrich. Med sig skulle han ha kommissarie Johan Friedrich Osthoff, överste Fredrik Christoffer Seebach, båda vänner till Morgan. Vidare medföljde generalguvernementsfiskal Lars Ljungfelt. Kapten på Fortuna var Anders Larsson.

Med Morgan kom ett skepp, som även det hette Fortuna och ett som hette Frederic och ägdes av Osthoff och just då låg i Amsterdam. Där blev det dock liggande, för Osthoff hade tvingats lämna fartyget som säkerhet för ett lån. Dessutom skulle de två fregatterna som Morgans systerson Galloway skaffat i England vara med. De hette Revolution och Lady Mary.

Väl i Cadiz på hösten 1721 där Ulrich sammanträffade med Galloway stod det klart att Morgan och Galloway saknade pengar och dessutom tillstötte en massa problem och det hela rann till slut ut i sanden. Mycket tyder också på att det hela bara var en täckmantel för svenskt deltagande i en jakobitisk invasion i Skottland som också den rann ut i sanden.

Andra källor:

  • Lars Ericson Wolke, Lasse i Gatan, kaparkriget och det svenska stormaktsväldets fall, 2006
  • Herman Lindqvist, Våra kolonier, de vi hade och de som aldrig blev av, 2015

Göteborgs handelshus på 1700-talet

Bland mina många historiska artiklar om handel och industri på 1700-talet har jag tidigare skrivit om en del av Göteborgs handelshus och handelsfamiljer ur ett perspektiv där jag utgått från familjen och släktskapsförhållanden. Göteborg var under 1700-talet Sveriges nästa största sjöfartstad och den näst största exporthamnen, i slutet av 1700-talet ibland till och med den största.

Jag har skrivit om piraterna, såna som Gathenhielm, Knape, Hedenberg och Utfall för att nämna några. En artikelserie om Ostindiska kompaniet har det blivit där familjer som Sahlgren, Campbell, Maule, Chambers, af Sandeberg, Olbers, Gotheen, Gadd, Dittmer, Schutz, Malm med flera. Vidare har jag skrivit om andra handelsfamiljer som exempelvis Wohlfahrt, Damm, Busck, Hall och Björnberg samt om sillhanteringen med familjer som Ekman, Arfvidsson, Kjellberg, Santesson, Bagge, Beckman, Oterdahl och Kåhre. Dessutom har jag skrivit om de handelshus som hade kopplingar till staden Hull som exempelvis Mowld, Grundy och Maister.

I denna serie om handelshus i Göteborg på 1700-talet ska jag skriva om handelshusen ur en annan synvinkel. Utifrån själva handeln. En del av de handelshus de ovan nämna familjerna ägde och drev kommer att tas upp igen ur detta perspektiv och en del viktiga handelshus utan samma starka familjeanknytning eller med bara en generations företagare kommer att tas upp.

Bland de handelshus jag kommer att skriva om märks Sahlgren & Alströmer, Sahlgren, Peter Ekman, Niclas Jacobson, G.B. Santesson, Christian Arfvidsson & Söner, Martin Holterman, Ström och John Hall & Co.

En del av handelshusen var huvudsakligen exportföretag och då handlar det främst om järnexport, men även om tjära, beck, bräder och koppar. Andra var importföretag och då är det främst spannmål, salt, textilier, tobak och socker det handlar om men även andra livsmedel och drycker som vin och brännvin.

Källor:

Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Gudrun Nyberg, Clas Alströmer, 2011
Gudrun Nyberg, Grosshandlare Peter Militz, 2010
Magnus Andersson, Omvälvningarnas tid, Handelshuset Ekman i Göteborg, 2011
Per Hallén, Jonas Kjellberg – en 1700-talsköpman, i Unda Maris, Årsbok 2004-2008, 2008
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, faksimilutgåvan 1977
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs historia, 1919
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
Ivan Lind, Göteborgs handel & sjöfart 1637-1920, 1923
Carl A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden, 1935
Artur Attman, John Hall & Co:s konkurs, i Historia kring Göteborg, 1967
Ann-Marie Fällström, Kontinentalblockaden och de sociala förhållandena i Göteborg, i Historia kring Göteborg, 1967
Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001
Birgit Lunelund, Petter Johan Bladh och Svenska Ostindiska Compagniet, 1940
Robert Hermansson, Det stora svenska äventyret, 2003
Ostindiska kompaniet – affärer och föremål, 2000
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976

Sjöblad – amiraler och kapare

Del 8 av 12 i serien Kapare och pirater

Erik Carlsson Sjöblad (1647-1725) startade sin sjömilitära karriär redan vid 15 års ålder, då han skrev in sig vid svenska amiralitetet som volontär. Två år senare tog tjänst i den engelska flottan där han blev löjtnant 1665 och kapten 1672. Redan året därefter lämnade han den engelska tjänsten, återkom till Sverige och i mars 1674 utnämndes han till kommendör, i april samma år till major, i januari 1676 till amirallöjtnant och i september samma år till amiral.

I månadsskiftet maj-juni 1677 ledde han en eskader mot den fruktade danske sjöhjälten Niels Juel (slaget vid Falster), vilket slutade med att Sjöblad förlorade 1 500 man, sitt amiralsskepp Amaranthen och blev dessutom tillfångatagen den 1 juni, men släpptes redan i augusti samma år. Efter kriget utsågs han 1683 till guvernör i Blekinge. År 1700 tog han över guvernörsposten för Göteborgs och Bohus län, anlade med början i januari 1700 Nya Varvet som hamn och depå för den kungliga flottan. Han var chef för Göteborgs eskader (sjöstridskrafterna i Göteborg) 11 januari 1700 – 8 oktober 1711.

Erik Karlsson SJöblad

Erik Karlsson Sjöblad

Erik Sjöblad var  egenmäktig länschef, och beskrivs av en samtida författare som ”i varje tum en despot”. Han skaffade sig ett dåligt förhållande till den mäktiga göteborgska magistraten, skällde offentligt ut borgmästaren Hans von Gerdes och tvingade folk att köpa dåliga varor som han sålde. Även på kyrkans område ställde han till det, och förbjöd ”det gemena borgerskapet eller handtverkarfolket att gå fram och sätta sig i Gustavi kyrkas fristolar vid skrift eller aflösning”. Inte heller stadens tjänstemän lämnades i fred, utan de fick order att vistas på sina kontor klockan 8 till 12 och mellan klockan 2 och 6 på eftermiddagen.

Magistraten fick till slut nog och samlade snart ihop bevis för hans oegentligheter, försnillningar av Kronans medel och inkomster utgjorde nämligen ett stående drag i hans förvaltning, vilket ledde till att Sjöblad anmäldes till riksrådet i Stockholm. Under hovkansler Gustav Cronhielms ledning resulterade utredningen i att Sjöblad ställdes inför rätta, anklagad för ”åtskilliga svåra mål af egennytta, missbruk och egenvillighet”.

I oktober 1711 blev han av senaten suspenderad från sina befattningar och först den 26 april 1712 avkunnades domen i Göteborgs rådhus, där han dömdes han att till att mista sina ämbeten och även ”lif, ära och gods”. Sjöblad fördes på egen begäran till Stockholm under hösten 1712, där han hölls under bevakning i en hyrd våning, men vid olika tillfällen fick han – under uppsikt av en officer – besöka sina beslagtagna gods. Dödsstraffet upphävdes av kungen den 23 december 1717 och omvandlades till livstids fängelse på Örebro slott. En nådeansökan från Sjöblads maka bifölls den 2 januari 1719 av drottning Ulrika Eleonora, han återfick då friheten samt rätten att titulera sig amiral och guvernör.

Förutom korruptionen i sin tjänst med förskingring av allmänna medel var han också delägare i kaparfartyg. Han ägde exempelvis 1/8 av kaparpinassen Fröken, ytterligare en åttondel ägdes av Karl Boström medan 3/4-delar ägdes av Samuel S:t Leger, en kaparkapten som kom till Svrige i Lars Gathenhielms tjänst. 1720 ägde han Hornbjässen tillsmmans med Christoffer Hedenberg. mellan 1711 och 1716 ägde han kaparhuckerten Merkurius som sistnämnda år såldes till Lars Gathenhielm.

Även Erik Sjöblads son Karl Sjöblad (1683-1754) var delägare i kaparfartyg, 1715 ägde han kaparhuckerten Ulf liskom även kaparen Räven under år 1715. Sjöblad var vid denna tid sen 1710 schoutbynacht men blev efter hand efter hand viceamiral, amiral och överamiral. 1734 utnämnd till landshövding i Blekinge län och 1739  kallad till riksråd, men han undanbad sig detta. 1740 blev han landshövding i Malmöhus län och överkommendant i Skåne. Han mest kända militära bedrift var en ordervägran med lyckosam utgång:

Under sin tjänstgöring vid flottan deltog Siöblad i åtskilliga ”sjötåg och skärmytslingar”, bland annat som befälhavare för en avdelning av flottan som den 27 juli 1720 – mot order – anföll en mycket överlägsen rysk sjöstyrka. Siöblads styrka bestod av 3 skepp, 3 fregatter, 3 bevarade handelsfartyg och några galerer som låg vid Arholma. De anföll den ryska galerflottan den 27 juli, då den gjorde ett försök att rycka fram från Ledsund, vid Ålands södra udde, och lyckades att skjuta två av de ryska galererna i sank. Under förföljandet hade 2 svenska fregatter och 2 handelsfartyg gått på grund, och förlorats. Insatsen hejdade för avsevärd tid ryssarnas framryckning. Siöblad blev för orderbrott ställd under åtal och dömdes att mista lönen under 6 månader, men blev för övrigt frikänd från allt ansvar.

Far och son Sjöblad var inte ensamma bland militära officerare om att vara kapare och delägare i kaparfartyg. En som ägde många kaparfartyg eller andelar i kaparfartyg var Martin Heldt, från 1719 kommendör i flottan. En annan var Berend Schierna (adlad Hedenstierna tillsammans med 4 av sina bröder)  Den senare tjänstgjorde som kapten i flera av de kaparfartyg som Heldt ägde eller var delägare och ägde själv andelar i en del. Andra var David AnkarlooOlof Knape (Strömstierna) och Frans Rauvert. Den senare ägde eller ägde del i en rad kaparfartyg. Han var ofta i konflikt med  Lars Gathenhielm och låg bland annat bakom en anmälan mot Gathenhielm för smuggling. Bland kaptenerna på kaparfartygen var militära officerare ännu vanligare.

Habicht – handel, kaperi och ostindiska

Del 7 av 12 i serien Kapare och pirater

Claes Habicht (-1744) var handlare i Göteborg och en av stadens viktigare järnexportörer. Han var gift med Anna Sofia Schröder, dotter till Johan Schröder (-1698) och Clara Matzen (-1709). Clara Matzen var i sitt andra äktenskap gift med Mattias Schildt som följaktligen var Anna Sofia Schröders styvfar.

I början av 1700-talet var Claes Habicht också delägare i fler kaparfartyg, däribland La Bonne Espérance från 1771 tillsammans med Cornelius Thorsson, Magnus Månsson och Olof Häger och från 1710 kaparbrigantinen Siöblad som förliste hösten 1711. Detta skepp ägde han tillsammans med Rolof Rooth, Jons Hägg, Nils Greiff, Söfring Barck, Olof Häger och Petter Wennerström. Vidare ägde han andel i Stövaren från 1710. Kaptener på detta skepp var Olof Bruce, Al. Lund, Erik Andersson, Daniel Ström, Arvid Persson, Arvid Sijk och Lars Collin. Stövaren var verksam inom kaperiet fram till och med 1718 då Erik Rönquist begärde kaparbrev för det. Ensam ägde Claes Habicht från 1711 också kaparsnauen Vita Falken. Bland kända kaptener på Vita Falken märks Anders Hurtig.

Claes Habicht hade av allt att döma tre söner. En var Carl Habicht (-1791) som var gift med Hedvig Burgman (Bergman), dotter till Johan Larsson Burgman (Burman) (-1730) och dennes tredje fru Christina Strömberg (-1765). Han tycks ha övertagit faderns redarverksamhet och en del egendom i staden. Carl Habicht var rådman i Göteborg 1765-91.

En annan son var Friedrich Habicht, med tre resor som superkargör i Ostindiska kompaniet under åren 1752-68. Han var gift med Maria Charlotta Schildt, av allt att döma en kusin. Friedrich Habicht var en av många frimurare inom det Ostindiska kompaniet. 1749 blev han frimurare i ”Prins Clermonts Loge” i Paris. Han var 1755 en av grundarmna av den första frimurarlogen i Göteborg som fick namnet ”Salomoniska Logen af trenne lås”. Namnet ändrades år 1757 till ”Salomoniska Logen”. Den andra grundaren av logen i Göteborg var John Pike d.y., också superkargör i Ostindiska. John Pike d.y. hade själv blivit frimurare omkring år 1747 i ”Stora logen” i Amsterdam. Frimurarlogen i Göteborg växte sig snabbt stor:

Frimurarlogen i Göteborg fick en anmärkningsvärt snabb utveckling efter starten 1755, och redan 1759 hade logen inte mindre än 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda i olika befattningar i Ostindiska kompaniet. En annan större grupp var officerare – 28 personer. Bland dessa fanns en del sjöofficerare som kom i beröring med eller till och med deltog i Ostindiska kompaniets resor. Det var inte billigt att bli frimurare på den tiden. Det krävdes goda inkomster, och det hade personalen i kompaniet. Receptionsavgiften vid inträde i Frimurare Orden var 100 daler silvermynt, som skulle erläggas i förskott. Härtill kom en årsavgift på 16 daler silvermynt. Vidare förväntade man sig att medlemmarna skulle bidraga till speciella insamlingar. En kapten i Ostindiska kompaniet tjänade 100 daler silvermynt i månaden och hade ytterligare 8 000 daler silvermynt i ”privilegiepengar” (bonus) för varje resa. Dessutom hade han rätt att ta med sig varor som han kunde sälja för egen räkning. Superkargörerna hade vare sig månadslön eller privilegiepengar men i stället del i vinsten vid lastens försäljning. Denna vinst var under större delen av 1700-talet utomordentligt stor och superkargörerna gjorde sig ansenliga inkomster.

Ostindiska kompaniet var det mycket vanligt att ledande personer var frimurare. Hela 40 stycken av dess superkargörer (totalt är en bit över 130 stycken kända) liksom många av dess kaptener.

En tredje son till Claes Habicht bör Jacob Habicht, kapten i Ostindiska kompaniet med två resor som detta åren 1765-70, ha varit. Jacob Habicht hade två söner enligt uppgifter i Personhistorisk tidskrift som återger en text av Hans Peter Wennerberg, en person som tjänstgjorde som fartygspräst i Ostindiska kompaniet.

Ytterligare en ur familjen Habicht förekommer som anställd i Ostindiska kompaniet, Niclas Habicht.

Efraim Habicht (-1718), farbror till Claes Habicht, hade en son med samma namn. Denne Claes Habicht dog dock redan 1713. Efraim Habicht var gift med Rangela Horn i hennes tredje gifte. Hon hade tidigare varit gift med Claes Corneliusson Bihl och Olof Biörnsson.

Wennerstierna – rikedom genom giftermål

Del 6 av 12 i serien Kapare och pirater

Hans Pettersson  (1654-1719) föddes i Vänersborg som son till skräddaren Peder Larsson och Ingeborg Rickardsdotter. Han skaffade sig en betydande förmögenhet, främst genom förmånliga giftermål och kunde därigenom låna staten (kronan) ansenliga summor pengar. På grund av detta adlades han 1702 med namnet Wennerstierna och erhöll också titeln kommissarie som belöning.

Först var han gift med Volrath Thams och Gertrud Helgers dotter Elisabeth Tham (1670-91), död i barnsäng, sedan med Brita Rambeau, dotter till handlaren Mattias Assmundsson och Brita Hansdotter.  I tredje gifte var han gift med biskopsdotterna Maria Iserhielm. Framförallt var det kanske det första bröllopet som innebar att han blev rik då han gifte in sig i den tidens rikaste göteborgsfamilj, familjen Tham. Men även släkten Rambeau (Assmundsson) var mycket rik.

Förutom de förmånliga giftermålen investerade han också i kaparfartyg och gjorde sig en del pengar på detta. Bland de faryg han var delägare i märks Constantia, en kapargalliot som byggdes 1710 och ägdes tillsammans med Hans Calmes och Abraham Bruhn. Samma år byggdes också kaparfregatten Göta Lejon som ägdes av Hans Wennerstierna, Abraham Bruhn, Johan Andreas Olbers, Jacob Bornander, Sam. Bornander och Jacob Feigel.  Bland kaptenerna på Göta Lejon märks David Ankarloo, Casper Jürgensson, Erik Blom, Erik Sparman, Johan Gerchen och Christian Gathe. Göta Lejon erövrades 1713 av danskarna. Från 1711 var Hans Wennerstierna också delägare i kapargallioten Packan. Den ägdes från början enbart av Jacob Feigel och Johan Ericsson. Även Lars Gathe (Gathenhielm) var delägare från år 1711.

Från 1716 var Hans Wennerstierna också delägare i kaparhuckerten Västgöten tillsammans med Anders Dittmar, J.C. Haberman och Johan von Minden.

Abraham Bruhn och Jacob Bornander var för sin del delägare i kaparfartyget Räven från 1711 tillsammans med Anders Thorsson och Nils Thorsson. 1715 ägdes samma skepp av Erik Bornander, Carl Siöblad och Christian Petersson. Från 1716 var Lars Gathenhielm också delägare. Abr. Bruhn ägde också Sjöhunden från 1710, också den tillsammans med andra. 1715 hörde Hans Wennerstierna till de allra rikaste i Göteborg.

Maria Wetterstierna (1689-1743) föddes i äktenskapet med Elisabeth Tham. I andra äktenskapet med Birgitta Rambeau föddes sonen Peter Wennerstierna(1694-1748). Peter Wennerstierna var gift med Maria Liedgren (1702-40) från en annan av Göteborgs rikaste familjer på den tiden. Denna Maria Liedgren var faster till den Maria Liedgren som var gift med Henrik af Dittmer. Birgitta Rambeaus bror Johan Rambeau (-1735) var politie- och byggnadspresident i Göteborg, ägare av hammarbruket Borgvik samt hemmanen Starkiärr och Torseröd. Hans dotter Maria Rambeau (1705-37) var gift med Petter von Utfall.

I tredje äktenskapet med Maria Iserhielm föddes sonen Mattias Wennerstierna (1705-1787) vars dotter Anna Elisabeth Wennerstierna (1734-88) var gift med lagmannen och godsägaren Lars Gustaf Bratt (1731-91), farfarsfar till den framgångsrike göteborgske affärsmannen med samma namn. Mattias Wennerstierna var ägare till Forsvik på Värmlandsnäs. Forsvik övertogs av sonen Hans Carl Wetterstierna (1737-1802) var gift med Eva Lovisa Bratt (1751-1834) och därefter av den yngre sonen Mattias Wennerstierna (1743-1818).

Hans Wennerstiernas dotterdotterdotter Anna Maria Hierta (1746-1840) var gift med David Matzen d.y. (1749-1814), son till Harder Matzen och svåger till Gustaf Santesson.

Det finns människor med namnet Wennerstierna idag. Dock finns inte ätten i adelskalendern. Hur de som bär namnet idag är släkt med Hans Wennerstierna och hans ättlingar är oklart.

Piratverksamhet – ett av ursprungen för den svenska kapitalismen

Del 1 av 12 i serien Kapare och pirater

Kapitalackumulationen som gjorde det möjligt för Sverige att utvecklas till ett kapitalistiskt land började på 1700-talet (i dessa sammanhang kan 1700-talet sägas ha fortsatt till omkring 1810). Det var fler sker som inträffade samtidigt under detta århundrade och som gjorde det möjligt med en omfattande kapitalackumulation i händerna på några få. Dels var det profiterna från slaveriet, från socker och tobak odlat med hjälp av slavar i Latinamerika, Västindien och USA. Detta bidrog till att familjer som Carnegie, EkmanRettig, Prytz, Sahlgren, Magnus, Melin, AlströmerSwartz och Ljunglöf kunde bli rika familjer.

En annan sak som bidrog till kapitalackumulationen under 1700-talet var de stora profiterna, vinsterna i Ostindiska kompaniet som hörde hemma i Göteborg. Dessa vinster kom till stor del från smuggling, smuggling av opium till Kina och smuggling av te till Storbritannien. Familjer som SahlgrenTranchellThamvon StockenströmGrillHahr, Chalmersaf Petersensaf SandebergOlbers och Bedoire, för att nämna några som blev rika delvis på grund av inblandning i Ostindiska kompaniet. Andra faktorer var en tilltagande export av trävaror och järn. Familjer som delvis blev rika på grund av sådan handel innefattar bland annat Ekman, Hall, Carnegie, Barclay, Röhss, Arfvidsson, Grill, Tottie, Arfwedson, Kjellberg, WijkWaern och Dickson.

Sen inträffade ytterligare en sak under 1700-talet som var ursprung till en stor kapitalackumulation. Den stora sillperioden ledde till en omfattande export av sill och sillolja (tran). Många familjer skaffade sig stora förmögenheter utifrån sill- och tranhandel. Några som kan nämnas är Ekman, Kjellberg, Oterdahl, Arfvidson, Bagge, Matzen, Beckman, Santesson och Schutz.

Vidare så innebar den så kallade kontinentalblockaden stora förtjänster för blockadbrytare och smugglare i Göteborg som ju användes som omlastningshamn för smugglingen till Storbritannien. Familjer som Björnberg gjorde stora förtjänster under denna tid liksom alla som exporterade trävaror och järn.

Den sista saken som bidrog till kapitalackumulationen under 1700-talet var piratverksamhet. Under två perioder tilläts kungligt sanktionerad piratverksamhet, så kallad kaparverksamhet. Den första perioden var i början av 1700-talet med start 1710 och slut 1719. Under denna period så skaffade sig familjer som Hedenberg, Gathenhielm, Aveman, Knape (ej att förväxla med Strömstierna som också hette Knape innan adlandet) och Utfall rikedomar genom kaperiverksamhet. Även etablerade borgare och adelsmän som Jonas Alström (senare Alströmer)Johan Andreas OlbersSebastian Tham, Hans Pettersson Wennerstierna (svåger till Sebastian Tham), Hans Calmes (1645-1710), Claes HabichtCarl Leffler, Rutger von Seth (troligen brorson till Hans Calmes fru) och Hans von Gerdes var ägare och delägare i kaparfartyg och deltog i kaperiverksamhet.

Många kapare under denna period tycks ha rekryterats från Storbritannien (ex. John Norcross, M. Wood) och Frankrike (ex. Petter de Bordieu, Simon S.t Leger, Jacob Pettersson Degenear) och inte så få av dem hade erfarenhet från sjöröveriverksamhet i Indiska Oceanen. Det fanns även många tyskar och holländare i kaparfartygens besättningar. En orsak till att det var många utländska män bland kaparna och i kaparfartygens besättningar var att det rådde förbud om att anställa svenska sjömän ombord på kaparfartyg.

Den svenske kungen Karl XII som utfärdade kaparbreven stod också i direkt kontakt med sjörövare i Indiska Oceanen med bas på Madagaskar. Bland annat när man undersökte möjligheterna för att starta ett Ostindiskt kompani.

Besättningsmän och kapare från kaparverksamhet i början av 1700-talet tycks ofta ha blivit anställda i svenska flottan eller Ostindiska kompaniet efter att de slutat som kapare. Många tidigare kapare blev höga officerare i den svenska flottan och många av flottans befäl var också kapare och/eller delägare i kaparfartyg. Däribland Johan (Jean) Gustaf Ankarstierna (1684-1714), Erik Siöblad (1647-1725), Johan Woldemar Stålhandske, Klas Ankarcreutz (1677-1730), Erik Andersson, Olof Anckarström (-1714), Karl Boström, Thomas Chapman (far till Fredrik Henrik af Chapman), Lars Collin, Lars Een, A. Falkengrén, Hans Hammar, Berend Hedenstierna, Henrik Hjortberg, KJ von Hoenstierna, Tage Lewerentz (1677-1731), J. Lind d.y., Nils Nilsson, Frans Rauvert, Gunnar Rijsberg, Anders  Schale (1678-1762), Erik Sparman, Anders Strömberg och Anders Thorsson (död 1711, svåger till Lars Gathenhielm).

Kaperiverksamheten var under vissa år mycket omfattande och orsakade problem med livsmedelsförsörjningen till Norge.  År 1771 tog exempelvis en dansk ostindiefarare med full last och vid en tdipunkt fanns det så många som 180 kapade fartyg i Göteborg.

Nästa period då kaparbrev utfärdats var i början av 1800-talet, närmare bestämt 1808-09 i samband kontinentalblockaden. Då skaffade sig bland annat familjerna Wijk och Gavin rikedomar genom att delta i kaperiverksamhet.

Kapitalackumulationen under 1700-talet och 1800-talet ägde till stor del rum i Göteborg.  Ostindiska hörde hemma där, handeln med produkter från slavplantager fördes oftast in i Sverige via Göteborg som var den närmaste hamnen till allting. Göteborg var en av de tre stora exporthamnarna för trävaror och järn (Gävle och Stockholm var de andra). Staden var också av naturliga skäl centrum för sillhandeln, för smugglingen under kontinentalblockaden och för kaperiverksamheten riktad mot främst danskarna.

Andra källor:
Olof Traung, Lars Gathenhielm, 1952
Sven T. Kjellberg, Svenska Ostindiska Compagnierna, 1974
Historiska Museet, Ostindiefararen Göteborg, häfte 1992
Tore Frängsmyr, Ostindiska Kompaniet, 1976
Ivan Lind, Göteborgs Handel och Sjöfart 1637-1920, 1923
Carl. A Tiselius, Göteborg under kontinentaltiden 1808-1810, 1935
Artur Attman, Göteborgs stadsfullmäktige 1863-1962, 1963
G. Bodman, Göteborgs äldre industri, 1923
H. Fröding, Berättelser ur Göteborgs äldre historia, 1919
C.R.A. Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923
Christina Dalhede, Viner, kvinnor, kapital, 2006
Christina Dalhede, Handelsfamiljer på Stormaktstidens Europamarknad, 2001