Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Pike

Näst största exportvaran – tesmuggling under 1700-talet

Del 3 av 7 i serien Export på 1700-talet

Järnexporten från Sverige under 1700-talet har studerats på alla möjliga och omöjliga sätt. Naturligtvis finns det fog för det. Det var Sveriges viktigaste exportvara under lång tid. Huvuddelen av järnet exporterades via Stockholm, Göteborg och Gävle. Stockholm stod för 60% av exporten mellan åren 1738 och 1808, Göteborg  för 26% och Gävle för 8%. Huvuddelen av järnexporten gick till Storbritannien, från Stockholm mellan 40 och 60%, från Göteborg 70-90% fram till mitten av 1780-talet för att därefter ligga kring 60-70%. Variationer i exporten hade samband med variationer i exporten till England.

Men det som är intressant i detta sammahang är det faktum att medan exporten från Stockholm skedde med stora fartyg, de svenskägda fartygen var på mellan 60 och 70 läster medan de utländska fartygen var ännu större. I Göteborg var de svenska fartygen av samma storlek medan de brittiska fartygen var små, 30-40 läster.  Dessa små fartyg gick till en stor mängd små hamnar i Skottland och England medan de större fartygen från Stockholm främst gick till London, Hull, Bristol och Dublin. En mycket stor del av exporten från Göteborg gick också till obestämbara hamnar genom att det som destinationer angavs Västersjön,  England, Skottland respektive Irland.

Jag misstänker att det stor antalet hamnar, de oklara angivelserna och de små fartygen tyder på att den huvudsakliga lasten rent värdemässigt på dessa fartyg var nåt helt annat än järn. Nämligen den ekonomiskt största exportvaran från Göteborg under ett femtital år på 1700-talet. Från mitten av 1730-talet till och med 1780-talet var det te. Te spelade ingen roll i Stockholms handel, men reexport av te var den mest betydelsefulla handeln i Göteborg rent värdemässigt. På 1770-talet och i början av 1780-talet var te också den värdemässigt största exportvaran från Sverige överhuvudtaget.

Slutmarknaden för te var Storbritannien och det som exporterades legalt från Sverige exporterades i huvudsak till Hamburg, Amsterdam, Antwerpen och Oostende. Det mesta av detta smugglades vidare till Storbritannien. Men stora mängder te smugglades också direkt från Göteborg till brittiska hamnar. Det var lättare att smuggla utan att upptäckas via små hamnar i avlägsna trakter. Dessutom var det i sådana lägen säkrare med fartyg från destinationsorterna än med svenska skepp. Te var en i förhållande till volymen lätt last och fartygen behövde då också lasta järn, därav de små fartygen i statistiken för järnexporten. För att dölja vart de var på väg användes oklara destinationsangivelser.

Ett antal handelshus i Göteborg kom på obestånd vid mitten av 1780-talet. En del av detta berodde på de spekulationer som Carl Söderström ägnat sig åt och att det US-amerikanska frihetskriget liksom det brittiik-nedrländska kriget tog slut. Men det var också så att tesmuggligen blev olönsam från 1784 då den brittiska skatten på te sänktes från över 100% till bara 12,5%. Något som säkerligen drabbade många handelshus i Göteborg hårt. Efter 1784 föll också järnexporten från Göteborg i förhållande till exporten från Gävle och Stockholm. Förmodligen som en följd av den minskade tesmugglingen. Under hela perioden från 1730-talet till 1790-talet var det ändå samtidigt en gradvis ökning av järnexporten.

Tesmugglingen från Göteborg till Skottland uppmärksammades redan på den tiden av olika författare så det var ingen okänd verksamhet. Så här skrev juristen och författaren Duncan Forbes om det hela redan år 1744:

But when the opening [of] a Trade with East-Indies… brought the price of Tea… so low, that the meanest labouring Man could compass the Purchase of it;–when the Connection which the Dealers in their Country had with many Scotsmen in the Service of the Swedish Company at Gottenburg, introduced the Common Use of that Drug among the lowest of the People…

Hur mycket det te som smugglades var värt är oklart och hur mycket av det te som på pappret exporterades till Oostende, Amsterdam och Hamburg som verkligen kom dit är det nog ingen som idag kan klargöra, men klart är att betydande mängder te smugglades in i Storbritannien.

Det te som exporterades från Göteborg kom från Kanton med Ostindiska kompaniets skepp och te var kompaniets överlägset viktigaste vara:

I början, efter SOIC:s grundande, var den svenska teimporten relativt blygsam, c:a 160 ton per år. Redan kring 1750 nådde tehandeln mellan 500 och 600 ton årligen och det fortsatte stiga. Siffrorna säger inte särskilt mycket utan en jämförelse med de andra kompanierna. Relativt sett importerade SOIC mellan 10 och 20 procent av Kantons te. De två nordiska kompanierna, danska och svenska, stod tillsammans för mellan en fjärdedel och en tredjedel av all Kantons tehandel. Det var en mycket betydande andel. Det viktigaste kompaniet, nämligen det engelska, fick stå för normalt 50 procent av Kantons tehandel.

[…]

Faktum är att i importvärde stod te för c:a 80 procent av lasten och denna andel t o m ökade efter 1750. Det var liknande för det danska ostindiska kompaniets handel i Kanton, teet stod för mellan 80 och 90 procent av dess import. De andra varor, som porslin, siden, kryddor, arrak, var helt enkelt bara komplettering av lasten. Exempelvis porslin var en utmärk komplement till teet, därför att det var tungt, vilket underlättade inlastningen, och det luktade inte, det kunde alltså inte förstöra den för lukter känsliga teet.

Det är uppenbart att de stora mängder av te som landade i Göteborg inte var avsedda för svenska konsumenter. Den svenska statistiken för förtullade importvaror från Kanton, alltså varor avsedda för konsumtion i Sverige stod för mindre än 10 procent av importerade värden och detta inkluderar även alla andra varor utöver teet. Resten reexporterades mer eller mindre illegalt till kontinenten och England.

På 1760-talet handlade det om att man förde hem 823 ton te per år och 1784 förde man hem hela 1 793 ton på tre fartyg, varav skeppet Gustaf III svarade för 656 ton.

Teexport från Kanton 1766 (kompani och skålpund)

Brittiska kompaniet, 6 miljoner
Holländska kompaniet, 4,5 miljoner
Svenska kompaniet, 2,4 miljoner
Franska kompaniet, 2,1 miljoner

Tesmugglingen och de goda tiderna för Svenska Ostindiska Kompaniet fick ett abrupt slut när skatten på te sänktes efter 1784. Smuggligen gjordes olönsam över en dag. Men kompaniet levde också högt på Sveriges neutralitet. Något som gjorde att man kunde profitera rejält under de många perioder av krig som förekom:

Den europeiska teimporten under 1700-talet ökade mycket snabbt. Den sexdubblades mellan 1730- och 1780-talet. Men priserna gick också kraftigt ner och vinsterna blev beroende av hur prisnedgången kunde pareras med de större handelsvolymerna. Marknaden i England var beroende av politiska åtgärder, speciellt tullsatser på te. Höga tullar gjorde smugglingen lönsamt, medan låga tullar trängde smuggeltrafiken undan.

Den svenska Kinahandeln var också starkt beroende av de internationella konjunkturerna. De nordiska länderna, Sverige och Danmark, lyckades att hålla sig förhållandevis länge utanför de anglo-franska krigen som pågick mellan 1688 och 1815 och som ibland kallas det andra hundraåriga kriget. Sverige kunde utnyttja sin neutralitet i den internationella handeln, ungefär på samma sätt som man gjorde under första och andra världskriget. Den svenska neutraliteten var profitbringande för SOIC under sjuåriga kriget 1756-63, men speciellt under det amerikanska frihetskriget 1780-83, då Frankrike och Holland befann sig i krig med Storbritannien. De engelska, danska och svenska kompanierna var de enda som handlade i Kanton och det syns tydligt på de svenska import- och re-exportsiffrorna.

Stor inköpare av te på auktionerna i Göteborg var Niklas Sahlgren. Denne var också stor inköpare av järn från bruk i Värmland och Bergslagen för export. En stor del av järnet sålde han till andra personer för export. Sannolikt sålde han också te till andra exportörer för  export. Det är känt att Niclas Sahlgren även opererade som ombud för andra inköpare som exempelvis släktingar i familjen Ström och handelshus i Antwerpen. Ren allmänt var också skottar stora inköpare av te på auktionerna efter de ostindiska resorna i Göteborg.

För att göra inköpen billigare hade Svenska Ostindiska Kompaniet från 1762 superkargörer som var fast stationerade i Kanton. Dessa blev också i allra högsta grad inblandade i den inomasiatiska handeln:

Först, före 1757 finansierades teinköpen i Kina med silver. Detta gäller alla europeiska kompanierna. Det fanns helt enkelt inga europeiska varor som kineserna eftertraktade. Systemet ändrades med britternas erövring av Bengalen. När det gäller specifikt det danska kompaniet som kanske liknar mest det svenska, under 1760- och 1770-talen finansierades c:a en fjärdedel av teinköp med intäkterna från Bengalen. Det saknas en liknande detaljerad analys av den svenska finansieringen men mycket tyder på samma strategi. Ett tecken på detta är en ny fond som SOIC skapade i Kanton efter 1760. Den skulle ordna krediter för kompaniets inköp från lokala köpmän och den begränsade silverimporten.

De två svenskar som fick ta hand om fonden var Jean Abraham Grill och hans kompanjon Mikael Grubb. Dessa två så kallade superkargörer blev djupt involverade i kreditverksamheten i Macao och Kanton. De lånade mycket stora belopp från Macaos köpmän och finansierade lokalhandeln men också inköp för det svenska kompaniet. De var dessutom direkt involverade i växelaffärer i Indien. Exempelvis viss George Smith i Madras och engelske kapten Jackson blev deras viktiga affärspartners i Indien. Utöver detta gjorde herrarna Grill och Grubb omfattande affärer i varuhandeln i Sydostasien, och förmodligen även i Indien. Bland de varor de tog från Indien fanns även opium.

Den första viktiga följden av den förändrade situationen i Indien var alltså minskade silverberoende och silverimport från Europa. Den andra förändringen handlade om utbudet av te i Europa. Tillgången på billiga krediter ledde till snabbt ökande teimport kring 1770. Teet kom till Storbritannien både via den legala kanalen, EIC, och via de illegala smuggeltrafiken från Skandinavien och kontinenten. Det smugglade teet var mycket billigare och engelska kompaniet fick stora problem med att sälja sitt eget te. År 1772 fanns det i London stora förråd av EIC:s osålda te. Som bekant försökte det engelska kompaniet att dumpa teet i nordamerikanska kolonierna. Följden blev Boston Tea Party i december 1773. I viss utsträckning är det alltså även det svenska kompaniets och den svenska re-exportens fel att engelsmän fick problem i sina nordamerikanska kolonier.

Amerikanska frihetskriget blev början på en ny global konflikt mellan Storbritannien och Frankrike, även om det tog ytterligare fem år innan Frankrike gick in i kriget 1778. Amerikanska frihetskriget var en sista gyllene period för den svenska Kinahandeln. SOIC:s reexportverksamhet nådde toppen under kring 1780-82, då te re-exporten var nästan lika värdefull som hela den svenska exporten.

Utöver det som redan nämnts om att utvecklingen av järnexporten och vilka fartyg som användes för detta så finns ytterligare ett tecken på att tesmuggligen till Storbritannien var av mycket stor betydelse. Välkänt är nämligen att det också föregick en omfattande spritsmuggling till Storbritannien. Sprit passade bra att lasta ihop med te. När det gäller exporten från Göteborg förekom i stort sett ingen export av brännvin förrän på 1740-talet då exporten av te ökat till att bli den viktigaset exporten från Göteborg. Brännvinsexporten fortsatte att var stor fram till 1770-talet varefter den kraftigt minskade. Järnet tycks under denna period ha tagit upp även brännvinets plats i smuggelbåtarna. Det kan också ha varit så att den kraftigt ökade inhemska efterfrågan på brännvin under sillperioden gjorde att det inte fanns tillräckligt att exportera. När sillperioden var över ökade brännsvinsexporten igen men efter kontinentalperiodens slut var det över med både export och smuggling av ostindiska varor och brännvin.

Antalet barlastade fartyg som kom in till Göteborg från Storbritannien ökade stadigt från 1730-talet till 1770-talet. Därfter en minskning  på 1780-talet med en tillfällig ökning kring 1790 och igen under kontinentalblockaden. Ökningen 1730 till 1770-talet av antalet barlastade fartyg motsvaras av en likande ökning av antalet lastade fartyg under samma period. Så även om det enligt en del källor fanns en export av levande får och ull från Storbritannien till Sverige så syns den inte i statistiken. Det är naturligtvis också möjligt att får och ull smugglades in i Sverige så att det inte syns i någon statistik. Noterbart är att familjen Alströmer, när lierade och släkt med Niclas Sahlgren, var kända för sin fåravel på Höjentorp. Nergången av barlastade fartyg vid tesmugglingens höjdpunkt på 1780-talet tyder dock på att det under de åren fanns returvaror att lasta i Storbritannien.  Kanske handlar det om salt som reexporterats från Storbritannien. Under dessa år ökade nämligen saltimporten därifrån. Intressant är att det under 1780-talets början också importerades te från andra håll än Kina.

Ytterligare något som visar att den slutliga marknaden för det te som infördes till Göteborg var Sorbritannien är det faktum att många av de stora köparna på auktionerna av de ostindiska fartygens laster var skottar och engelsmän. Även handelshusen i Antwerpen som tidigare varit engagerade i Oostendekompaniet var stora inköpare (ofta via mellanhänder som Niclas Sahlgren). På den första auktionen 1733 var de 5 största köparna (48.5% av hela lasten) britter och bland de tio därefter var 4 britter. Dessa 15 personer stod för 73% av de totala inropen på auktionen. När det gälelr teinköparna var de 3 största köparna britter och bland de 15 största var 10 britter.

Största teinköpare på auktionen 1733 (antal telotter)

Colin & Hugh Campbell, 380
Charles Pike, 370
Hugh Ross, 358
Johannes Grill, 171
Erich & Hieronymus Nissen, 115
Alexander Gordon, 102
Thomas Mould, 96
Jacob & Niclas Sahlgren, 89
Henrik König, 87
Petter Arfwedson, 86

Av de största inköparna av te hörde Hugh Ross, bröderna Sahlgren och Thomas Mould också till de största järnexportörerna. Bröderna Campbell, Niclas Sahlgren, Charles Pike, Hugh Ross och Henrik König var alla investerare i Ostindiska kompaniet. Alexander Gordon tycks inte ha varit hemmahörande i Göteborg och det är också obekant om han är släkt med den familj Gordon som senare under 1700-talet är aktiva inom Göteborgshandeln. Thomas Mould (också stavat Mawld eller Mowld) var kansk, men troligen inte, släkt med familjen Maule (ytterligare en stavning av samma namn) som var aktiva i Ostindiska kompaniet i två generationer.

Andra källor:
Ostindiska Compagniet, affärer och föremål, 2000
Ivar Lind, Göteborgs Handel & Sjöfart 1637-1920, 1923
Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951
Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969
Fernand Braudel, Civilisationer och kapitalism, 1986

Advertisements

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

Ostindiska kompaniet var inte ett bolag utan minst fem

Del 17 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det Svenska Ostindiska Kompaniet behandlas oftast som om det vore ett och samma bolag hela tiden mellan 1731 och 1813. Men juridiskt var det inte så. De fem olika bolag som avlöste varandra under denna tid hade visserligen alla samma namn, Svensk Ostindiska Compagniet (SOIC), men varje så kallad oktroj var egentligen ett nytt bolag. Dessutom verkade de olika bolagen i praktiken överlappande. Speciellt tydligt är detta med den 4 och den 5 oktrojen. Den fjärde oktrojen löpte ut 1806 men kvarstod några år till då ekonomin var i oreda. 1809 förklarades den 4:e oktrojen i konkurs och 1811 var konkursen klar. Under tiden hade den femte oktrojen startat år 1806. Denna kom dock aldrig att skicka några skepp till Ostindien överhuvudtaget och upplöstes redan 1813, bara två år efter att den fjärde oktrojen slutligen avvecklats. Dessutom bör man inkludera det österrikiska Oostende-kompaniet i en historik över SOIC då detta företag i praktiken var en föregångare till det svenska bolaget.

Men det var faktiskt ändå mer invecklat än så. Under den första oktrojen mellan 1731 och 1746 så kunde man investera i varje enskidl reas. Delägarna i lasten var alltså lite olika beroende på vilket skepp och vilken rtesa det var. Dessutom hade alla i besättningen rätt att ta med sig eget gods, så kallat pacotillgods. På detta kunde man tjäna sig en rejäl hacka. Olika personalkategorier fick betalt på olika sätt, kaptener och styrmän hade grundlön plus så kallade privilegiepengar som infördes när man förbjöd pacotillgods. Timmermän hade också grundlön plus privilegiepengar, men mycket mindre än kaptenerna och styrmännnen. Ombord fanns också köpmän, de så kallde superkargerna eller superkargörerna med assistenter och skeppsskrivare. Superkargerna hade ingen fast lön utan hade betalt i procent av lasten.

De flesta av superkargerna i början av bolagets existens liksom direktören Colin Campbell hade tidigare arbetat för Oostendekompaniet, för holländska ostindiska kompaniet (VOC) eller för British East India Company (BEIC).  Man kan utifrån vilka som återexporterade ostindisk varor se vilka personer som förmodligen ägde andel i lasten på de olika fartygen. När det gäller den första resan till Kanton med fartyget Friedericius Rex Sueciae 1732-1733 så var dessa personer Charles Pike, Niclas Sahlgren, Hugh Campbell, Colin Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Frans Martin Luuth och Erik Nissen. Superkargörer på resan var Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford och John Pike. Superkargörer fick mellan 0,25% och 2,5% av förtjänsten på lasten. Kapten var Gustaf Trolle (senare adlad af Trolle). Kända investerare i den andra resan, till Indien med Ulrica Eleonora, var Charles Barrington, Hugh Campbell, Colin Campbell, Magnus Lagerström, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona och Laurents Bagge. Avkastningen på insatt kapital var 46,5%.

På den 8:e resan, som genomfördes av två fartyg, Friedericius Rex Sueciae och Riddarhuset 1740-42 så är de procentandelar som superkargörerna hade kända.  Charles Irvine hade  1,5%, James Moir 0,8%, Jacob Utfall (okänt, men fömodligen 0,3% bedömt utifrån vad andra tredjesuperkarger hade) och Peter von Kampe 0,25%. Dessa var alla på Riddarhuset. Superkargerna på Friedericius Rex Sueciae var Auguste Tabuteau som hade 2%, AJ Flanderin 1,25%, John Metcalfe 0,75% och Nils Ström 0,62%.  Superkargörerna såväl som SOIC deltog ocksp i den interna asiatiska handeln när de var i Asien. Ofta inbringade denna handel stora belopp, men inte mycket är känt om den. Men svenska fartyg anlöpte ofta Batavia som var en känd omlastningshamn för opium. Att smuggla opium till Kina var en mycket lönsam affär och förmodligen deltog flera svenska superkargörer i denna handel. Speciellt under den tredje oktrojen blev detta vanligt då superkargörerna då fick lov att stanna kvar flera år i Ostasien.

I 10:e resan, som genomfördes av fartyget  Drottningen av Sverige, så satsade 24 personer pengar. Huvuddelen av pengarna (633 921 dlr smt av totalt 731 121) satsades dock av fyra personer, Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike. Resan gav hela 105% i utdelning på satsat kapital och kom att bli Ostindiska kompaniets enskilt lönsammaste resa.

Totalt satsades 10 413 985 dlr smt under de 8:e till 15:e resorna. Försäljningen av varorna inbringade  24 648 425 dlr smt. Av detta gick 1 641 496 dlr smt till provisoner och arvoden, 3% av detta gick till direktörerna i bolaget och 5% till alla superkargörer. Investerarna fick tillbaka sitt kapital plus utdelningar på 4 700 106 dlr smt, en avkastning på cirka 45%. Totalt beräknas den första oktrojen ha gett en vinst på cirka 30%. Utöver det tillkommer sen löner och provisioner till superkarger, direktörer, kaptener och andra. Dessutom tjänade folk pengar på egen handel och det var förmodligen inga småsummor då besättningarnas egen andel av lasten kunde uppgå till 30% av hela fartygets last under vissa resor innan detta system (pacotill) förbjöds.

Direktörer i den första oktrojen var vid starten Colin Campbell (1686-1757), Frans Bedoire (1690-1742) och Henrik König (1686-1736). Frans Bedoire avgick redan 1732 och ersattes av Volrath Tham (1687-1737) som i sin tur ersattes av Niclas Sahlgren (1701-76) året efter. Vid Henrik Königs död inträdde Theodor Ankarcrona (1687-1750) som direktör i bolaget. Även Charles Pike och Hugh Campbell var direktörer från 1737. Sekreterare under den första oktrojen var Magnus Lagerström (1691-1759). Första oktrojen avslutades efter att det sista fartyget kommit hem 1748. Då hade andra oktrojen redan varit gång nästan två år.

Under den andra oktrojen (1746-1766) fortsatte systemet med utdelning efter varje resa fram till år 1753 då en omvandling skedde till ett aktiebolag. Minsta aktiepost var 500 riksdaler och det är inte känt hur mycket aktier som tecknades eller vilka alla aktiägare var. Säkerligen tillhörde direktörerna i bolaget liksom sekreteraren och en del andra hägre tjänstemän investerarna. Med all sannolikhet så tillhörde en del av superkargerna de som köpte aktier liksom grosshandlare och handelsmän i Stockholm såväl som Göteborg. Andra oktrojen föregicks av förhandlinagr då olika grupper av affärsmän lade olika bud för att få ta hand om monopolet för den ostindiska handeln. En grupp leddes av de gamla direktörerna i Göteborg, Campbell, Ankarcrona och Sahlgren, en annan av stockholmsfirman Abraham och Jacob Arfwedsson & Co samt en tredje av  Carl Broman (i handelshuset Grill) och firman Anders Plomgren & Co. Efter en tids förhandlingar anslöt sig Broman och Plomgren till göteborgarna och dessa tog hem monopolet.

Direktörer från start blev Colin Campbell, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona, Magnus Lagerström, Anders Plomgren (1700-66), Carl Broman d.y. (1703-84) ochAbraham Grill (1707-68). Vid Theodor Ankarcronas död inträdde Axel Rutger Sparre (1712-51) (släkt med Sahlgren) som direktör. Han blev inte långvarig utan dog året därpå och ersattes  av Claes Grill (1705-67). 1753, samma år bolaget ombildades till aktiebolag, blev Jakob Jeansson von Utfall (1715-91) direktör, 1757 Gustaf Kierman (1702-66) och John Wilson. Wilson kan nog ses som ersättare för Colin Campbell. 1760 inträdde Herman Petersen (1713-65) (förmodligen ersättare för Lagerström) och Johan Henrik Lefebure (1708-67), 1762 Peter Teodor König (1718-1802) samt Nils Ström (1714-83).

Flera av de som inträdde som direktörer efter 1753 var sådana som tecknat aktier i bolaget. Kända participanter (aktieägare) var Erland Broman (bror till Carl Broman d.y.), Fredrik GyllenborgGustaf LöwenhielmThomas Plomgren (bror tillAnders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Johan Henrik LefebureGustaf Kierman, Axel Rutger Sparres arvingar, Jacob Jeansson von Utfall (rik bl.a. på grund av kaperiverksamhet i familjen), Nicolas Sandberg och Jacob Schutz. I slutet av den andra oktrojen blev det tillåtet att ha fasta superkargörer i Kanton. Från 1762 var Jean Abraham Grill placerad där och han stannade till 1768. Michael Grubb var också där vis samma tidpunkt.

Under den andra oktrojen var avkastningen på investerat kapital ungefär 17,5% per år, dvs betydligt lägre än under första oktrojen, men ändå en rejäl vinst kan man nog säga. Sekreterare under andra oktrojens tid var Sven N Wenngren.

Inför förhandlingarna om den tredje oktrojen dök det återigen upp budgivare som inte fanns bland de gamla direktörernas skara. Ledande i denna grupp var  handelsmannen Robert Finlay (1719-85) och den rike Fabian Löwen (1699-1733) som gift sig till en förmögenhet. De kvarvarande direktörerna i den andra oktrojen lade inget bra bud på att få ett nytt monopol i 20 år och dessutom var flera av dem, exempelvis Claes GrillHerman af PetersensJohan Henrik Lefebure och Gustaf Kierman varit inblandade i en rättegång (Thomas Plomgren hade dött innan så han slapp rättegången) om fiffelaffärer och som ledde till kännbara straff för flera. Gustaf Kierman hamnade exempelvis i fängelse år 1766 där han dog samma år och de andra fick böter. De tillhörde dessutom det parti som inte längre styrde, hattarna. Visserligen hörde Finlay egentligen till samma kretsar i Stockholm som de andra, men han var inte en del av den gamla direktionen i Ostindiska kompaniet. Han var dessutom gift med en dotter till Thomas Plomgren. Så Robert Finlay, Fabian Löwen och deras kompanjoner vann monopolet genom att lägga ett mycket bättre bud. Man betalade hela 3 miljoner daler silvermynt till staten.

Till en början tillsattes fyra direktörer, alla från Stockholm, Robert Finlay, Fabian Löwen, Georg Henrik Conradi (1718-95) och Michael Grubb (1728-1808). Conradi var systerson till kompaniets grundare Henrik König och släkt med familjen Grill. 1770 gick Michael Grubb i konkurs och försvann från direktionen. 1771 gick också Robert Finlay i konkurs och han försvann. Tre nya direktörer kom in istället, Carl Gottfried Küsel (1729-95), Johan Abraham Grill (1719-99) och göteborgaren Jacob Schutz (1709-72). När Fabian Löwen dog 1773 kom det också in tre nya direktörer, två göteborgare, Gustaf Tham (1724-81) och Johan Fredrik Ström (1731-81) samt en stockholmare, Carl Fredric Scheffer (1715-86).

Allteftersom så blev det allt fler göteborgare i direktionen så Ostindiska kompaniet blev ånyo främst en göteborgsk angelägenhet och de stockholmska köpmännen lämnades i stor utsträckning utanför. Detta var en tidens tecken, för Sverige utrikeshandel flyttade allt mer till Göteborg och Sveriges ekonomiskt starkaste landsända vid denna tid var utan tvekan Göteborg. Till stor del beroende på sillperioden. Flera av de göteborgare som kom in i kompaniets direktion hade också intressen i sillindustrin och sillhandeln. 1776 blev David af Sandeberg (1726-78) direktör, året efter ytterligare två göteborgare, Andreas Andersson (1745-1809) och Martin Holterman (1715-93). Sedan blev två nya stockholmare direktörer, Jean Abraham Grill (1736-92) och Johan Liljencrantz (1730-1815). Fast Jean Abraham Grill var delvis bosatt i Göteborg även om han från början var stockholmare. Sekreterare under tredje oktrojen var Pehr Wigert.

Redan efter några år så var alltså kontrollen över Ostindiska kompaniet i praktiken tillbaks i Göteborg i motsats till vad Robert Hermansson påstår i sin år 2003 utkomna bok Det stora svenska äventyret. Han har också fel på en annan punkt, det är påståendet att Jean (Johan) Abraham Grill skulle varit den första från familjen eller handelshuset Grill i Ostindiska kompaniet. Den förste ur familjen var Abraham Grill under den andra oktrojen och den förste från handelshuset Grill var Carl Broman, också under den andra oktrojen.

Den tredje oktrojen har tidigare kännetecknats av det faktum att man haft ytterst lite information om den i jämförelse med de andra oktrojerna. Informationsbristen om Ostindiska i allmänhet beror på att böckerna brändes efter varje avslutad oktroj eller resa. Detta tycks ha gjort speciellt effektivt under den tredje oktrojen. En trolig anledning är förmodligen att en stor del av vinsten under denna oktroj och framförallt en stor del av de privata vinsterna som superkargörerna gjorde skapades genom opiumhandel och -smuggling till Kina. En känd berättelse finns dock från denna tid, Jakob Wallenbergs berättelse från resan med Finland till Kanton 1769-71. C.G. Ekeberg som var kapten på denna resa har också han lämnat en del material till eftervärlden från sina många resor.

Det finns även en del bevarat material från superkargörer som Peter Johan Bladh (1746-1816), Olof Lindahl (1747-1801), Jacob Hahr (1727-85) och Jean Abraham Grill (1736-92) som under senare tid blivit tillgängligt eller uppmärksammat på olika sätt även om en del av det funnits tillgängligt länge. I detta material kan hittas antydningar och belägg för att superkargörerna faktiskt handlade med opium. Under tredje oktrojen tilläts också superkargörer att stanna i Kanton flera år i sträck, vilket gjorde det än lättare att delta i inomasiatisk handel, däribland opiumhandel och -smuggling. Superkargörerna i Kanton kunde också tjäna pengar på andra sätt, köpa upp te till lägre priser när det var få skepp i Kanton för att sen sälja det för mycket högre priser till Svenska Ostindiska kompaniet eller nåt annat kompani när de kom dit för att lasta.

Extra många superkargörer fanns i Kanton under det amerikanska frihetskriget 1775-83 mellan USA och England, allmänhet var det två eller tre på plats hela tiden. En period när Sverige och Göteborg blev ett centrum för teexport och tesmuggling till England med sin höga tullar. Konkurrensen om inköpen i Kanton blev också mindre då färre brittiska och holländska skepp anlände till staden, då det också var krig mellan Storbritannien och Nederländerna 1781-84. 1778 resp. 1779 drogs också Frankrike och Spanien med i kriget. Redan tidigare hade skatterna i England dock inneburit att tehandeln i Göteborg ökade i värde. Mellan ungefär 1740 och 1785 var te den värdemässigt största exportvaran från Göteborg och mellan 1765 och 1780 var te sannolikt Sveriges största och ekonomiskt värdefullaste exportvara. Vinsten under den tredje oktrojen motsvarade ungefär 7,7% av investerat kapital per resa.

Affärerna i den tredje oktrojen gick alltså som bäst i slutet och det fick konsekvenser för fortsättningen. Direktörerna i kompaniet var mycket optimistiska och ville ha även nästa oktroj. Den nyligen hemkomne superkargören Peter Johan Bladh varnade dock för att den nuvarande situationen som berodde på att flera andra länder var i krig inte skulle vara. Men direktionen lyssnade inte på honom och en ny oktroj bildades med 5 kvarstående direktörer från den tredje, Martin Holterman, Carl Gottfried Küsel, Johan Liljencrantz, Jean Abraham Grill och Patrick Alströmer. Nya direktörer från start blev Anders Arfwedsson (1736-1809) och Martin Törngren (1735-94). William Chalmers (1748-1811) kom hem från Kanton och ersatte Martin Holterman som direktör vid dennes död 1793. Redan från början gick verksamheten i den fjärde oktrojen med förlust och under hela verksamhetsperioden 1786 till 1806 så gick 7 expeditioner med vinst och 8 med förlust. De totala förlusterna var dubbelt så stora som vinsterna. Huvudanledningarna till problemen var fredsavtalen 1783 och 1784 som gjorde att konkurrensen om inköpen i Kanton blev större och avsättningsmöjligheterna mindre. Holland förbjöd också import av te på främmande fartyg och en av marknaderna för te hemfört på svenska fartyg försvann.

Det svenska kriget mot Ryssland som bröt ut 1788 gjorde inte saken bättre. Skeppen riskerade problem vid färden över Västerhavet (Nordsjön) och behövde militär eskort. Nån sån fanns inte att uppbringa och fartygen låg länge i brittsik hamnar och det kostade pengar. Bolaget tvingades också betala extra skatter. Det gick helt enkelt inte bra. Kompaniet fick en stor omsättning på direktörer och i slutet fanns bara William Chalmers kvar. Han avvecklade bolaget så gott det gick och försökte undvika konkurs. Men det lyckades inte och konkurs begärdes 1809. Den avslutades 1811. De som var direktörer under denna besvärliga tid, förutom de som redan nämnts, var Jonas Tranchell (1740-1809) från 1798,  Laurens Tarras (1760-1817), Simon Bernhard Hebbe (1726-1803), Christian Adolf König (1724-1823), Carl Erik Lagerheim (1742-1813), Martin Hagbohm (1749-1818) och Sven Olof Rosenberg (1760-1842). Sekreterare var Carl-Henrik Tranchell.

Trots besvären och olönsamheten under den fjärde oktrojen bildades 1806 en femte oktroj. Denna var organiserad som ett öppet bolag och med monopol endast på handel med Kanton. Man fick också sälja laster i vilken hamn som helst och var inte tvungna att ta hem dem till Göteborg först. Den femte oktrojen kom aldrig att sända ett enda skepp till Kina och Kanton. Det enda skepp man sände iväg, Hoppet, år 1808, kom inte längre än till England och återvände till Göteborg med samma last som hon hade när hon lämnade staden. Man vill inte heller gärna segla på Kanton då den fjärde oktrojen hade skulder där och kineserna skulle därför förmodligen beslagta den femte oktrojens egendom om man kom dit. Istället investerade man i laster som fördes hem med andra länders och bolags fartyg. I huvudsak investerade man i laster som fördes hem med US-amerikanska fartyg.

Dessa angjorde ofta Göteborg under den aktuella perioden, då den till stor del sammanföll med den så kallade kontinentalblockaden 1806-1815 som gjorde att handel med Storbritannien inte var tillåten. Göteborg fungerade då som transit- och smuggelhamn, en vid det laget känd och traditionell roll för den västsvenska handelsstaden. 1810 kom hela 195 skepp från USA till Göteborg, att jämföra med 5 st år 1705. För skepp från Storbritannien gällde en liknande utveckling, 368 stycken år 1815, jämfört med 151 fem år tidigare. För avgående skepp så deklarerades ofta destinationer som inte stämde med verkligheten och därför var det bara 17 skepp till England år 1810 (1805 107 st och 1815 123 st). Istället hade skepp till okända destinationer, till odefinierat mål i Östersjön eller Västersjön ökat rejält, från sammanlagt 150 stycken år 1805 till 703 år 1815. Även till Norge ökade trafiken. Man kan utgå från att majoriteten av dessa skepp i verkligheten hade Storbritannien som mål. Många hade också last från Storbritannien med kontinenten som mål ombord.

Ovanstående gäller fartyg med last, även för barlastade fartyg syntes en liknande utveckling under dessa år. Göteborgs handel mångdubblades under kontinentalperioden, både före 1810 då Sverige stod utanför systemet och efter 1810 då Sverige formellt var med i det. Icke-registrerade fartyg förekom också i stor utsträckning. Detta finns av naturliga skäl inte med i siffrorna. Självklart profiterade femte oktrojen också på denna handel. Faktiskt så mycket att bolaget hade en avkastning på 8% per år under sin existens. Bolaget avvecklades dock redan 1813, 13 år innan oktrojen skulle gått ut.

Att Ostindiska kompaniet under femte oktrojen tjänade pengar på smuggling, hamstring och illegal handel är inte att förvåna. En av direktörerna var Niklas Björnberg (1758-1819). Han var en ökänd finans- och handelshaj som gjorde stora profiter under kontinentalblockaden, med spekulationer i bristvaror, mat och spannmål. 1810 var han Göteborgs överlägset rikaste man. De andra direktörerna från start var Samuel af Ugglas (1750-1812), David Schinkel (1743-1807), L. P:son Reimers (1738-1811) och Hans Niklas Schwan (1764-1829). L. P:son Reimers var en av dem som också tjänat pengar på slavhandel. Efterhand utökades också antalet direktörer och de som inträdde var Carl Abraham Arfwedson (1779-1861), Bernt Harder Santesson (1744-1827), Carl Adolf Grevesmühl (1744-1827) och Bengt Gustaf Ingelman (1774-1853). Bernt Harder Santesson var den viktigaste finansiären bakom byggandet av Göta Kanal och grundandet av Motala Verkstad.

 

Utfall – pirater och direktörer

Del 2 av 12 i serien Kapare och pirater

Familjen Utfall stammar från Christian Jacobsson (-1673), rektor för Kungälvs skola och kyrkoherde i Hjärtums pastorat från 1661. Hans son Jacob Utfall (1649-1709) blev handelsman och bankkomissarie i Göteborg. Jacob Utfall var delägare i en rad fartyg och fartygslaster. Från början var han hattmakare men 1693 blev han rådman och bankkomissarie.

Jacob Utfall var gift med Maria Kuyhl, syster till Johan Kuyhl, adlad Kuylenstierna år 1693. Deras dotter Helena Catharina Utfall (1689-1730) var i sitt första äktenskap gift med kaparen och sjöbefälet i flottan, Christian Gathenhielm (1682-1722), bror till den mer kände kaparen Lars Gathenhielm (1689-1718). I sitt andra gifte var hon gift med Ernst Fredrik von Döbeln (1701-1766) och hon var farmor till den kände Georg Carl von Döbeln (1758-1820). Deras söner Wilhelm Utfall (1677-1753), Johan Utfall (1681-1749), Jacob Utfall (1684-1769), Peter Utfall (1686-1754) och Carl Utfall (1692-1769) adlades alla år 1716 med namnet von Utfall.

Johan (Jean) von Utfall var tillsammans med sina bröder Wilhelm Utfall  och Peter (Petter) Utfall delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet tillsammans med bland annat Christian Gathenhielm. Kapare var pirater med kungligt uppdrag att vara sjörövare.

Den äldste brodern Wilhelm Utfall var kommersiepresident och som redan nämnts delägare i flera kaparfartyg, ofta tillsammans med svågern Christian Gathenhielm och drev rederirörelse ihop med dennes far Anders Börjesson. Yngste brodern Carl Utfall var militär i likhet med resten av bröderna inklusive den ende som inte blev adlad, Christian Utfall (1680-1752). Wilhelm Utfall ägde också egendomen Vädersågen i Majorna och var ägare av en framstående handelsfirma.

Johan Utfall är kanske den mest kände av bröderna då han kom att bli amiral. Han var delägare i kaparfartyg och han deltog i ryska kriget samt i striderna mot Peter Tordenskjold och blev kommendör. 1716 blev han dock tillfångatagen och inte frisläppt förrän 1719. Strax efter frilsäppandet organiserade Johan Utfall ett överfall på en del av den danska flotta som då belägrade Göteborg och lyckade erövra och föra bort 8 danska fartyg  som legat förankarde vid Grötö i Göteborgs norra skärgård. Via Nordre älv förde han dem till Göteborg där de genast blev en del av den svenska flottan. 1736 blev han viceamiral och eskaderchef vid Nya Varvet. 1742 blev han amiral. Han var gift med Maria Helena Göthenstierna, arvtagare till Nääs säteri.

Sonen till Johan Utfall, Jacob Jeansson von Utfall (1715-1791) gifte sig med Anna Elisabeth Pike (1725-1804). Hon var dotter till John Pike, superkargör i Ostindiska kompaniet och en av dem som följde med Colin Campbell från Oostendekompaniet. John Pike var son eller bror till Charles Pike (-1741), direktör i Ostindiska kompaniet 1737-41. Även Charles Pike hade tidigare varit aktiv i Oostendekompaniet och bägge hade sannolikt piraterfarenhet från Indiska oceanen, närmare bestämt Madagaskar. Jacob Jeansson von Utfall blev genom arv ägare till Nääs säteri (idag Nääs slott) och var direktör i Ostindiska kompaniet 1753-66. Nääs såldes 1824 av Jacob Jeansson von Utfalls son Jean Utfall. Det verkar som om Jacob Jeansson von Utfall i en del böcker och internetsajter förväxlats med sin farbror Jacob von Utfall.

Brodern Jacob Utfall, kapten vid amiralitetet, var gift med Catharina Charlotta von Gerdes (1680-1720), dotter till burggreven (borgmästaren) Hans von Gerdes (1636-1723). Denne anlade 1705 en klädstamp i vinkeln mellan Mölndalsån och Fattighuskanalen. Denna är ursprunget till stadsdelens namn, Stampen. Paret Jacob von Utfall och Catharina Charlota von Gerdes har aldrig varit ägare till Nääs som det uppges i en del böcker.

Peter von Utfall nämns som kaparkapten på Andromeda år 1712. 1716 blev han kapten i svenska flottan. 1734-35 var han kapten på Ostindiska kompaniets Ulrika Eleonora på en resa till Indien ochs senare kapten på flera olika fartyg under en rad resor till Kanton. Under den andra resan år 1736-37 med Tre Cronor var John Pike, Charles Irvine (1693-1771), Gerrard Barry och en Hofwardt superkargörer. Alla hade de förmodligen ett förflutet som pirater i Indiska oceanen. Pirat (kapare) hade ju också Peter von Utfall varit så de var säkerligen samma skrot och korn. Peter von Utfall var gift med Maria Rambeau (1705-1737), arvtagare till Borgviks bruk i Värmland.

Lite kuriosa. Familjen Rambeau heter i USA Rambo. Ett namn känt från filmens värld.