Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Petersen & Bedoire

Ostindiska Kompaniet – tredje oktrojen 1766-86

Del 5 av 7 i serien 1700-talets kompanier

När den tredje oktrojen skulle bildades så slutade det med att en grupp grosshandlare i Stockholm fick oktrojen. Detta skedde redan år 1762, men privilegierna skulle inte gälla förrän 1766. Teckening av lotter (aktier) skedde dock från 1762. De två centrala personerna var från Stockholm, Robert Finlay i firman Finlay & Jennings och Fabian Löwen. Som tredje kompanjon hade de Georg Henrik Conradi från firman Koschell & Conradi, också den i Stockholm. Förutom dessa tre var också Michael Grubb direktör från start.

Från tredje oktrojen finns aktieägarförteckningar bevarade och den störste investeraren i den fasta fonden var Robert Finlay följd av bl.a. Pietro de Proli, Fabian Löwen, Jonas Eriksson Malm (Jonas Malm Eriksson), Michael Grubb, Christian Arfvidsson och Martin Holterman samt vissa handelshus som Wilson & Hall, Petersen & Bedoire samt C.G. Küsel & Wahrendorff.

Jonas Eriksson Malm placerade också pengar åt rika klienter både inom Sverige och utomlands. Bland annat hanterade han investeringar för Charles Irvine under den andra oktrojen. Det är möjligt att att han fortsatte med denna hantering och att en del av de aktier som står på honom var aktier han förvaltade för andra personer. Kanske ägnade sig också Holterman åt samma finansiella service, dvs agerade som agent för andra personers placeringar.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1766, namn, dlr smt

Robert Finlay, 431 700
Wilson & Hall, 293 500
Martin Holterman, 289 000
Michael Grubb, 235 300
Pietro de Proli, 171 800
Petersen & Bedoire, 165 200
Christian Arfvidsson, 150 000
Jonas Eriksson Malm, 125 500
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600
Fabian Löwen, 103 200

Fonden var på totalt 2 835 000 dlr smt år 1766 enligt Martin Åberg, Svensk Handelskapitalism. Men hans siffror stämmer inte inbördes. De han anger i en tabell är mycket lägre än de han anger i texten så de som jag redovisat ovan motsvarar sannolikt ett kapital på 5 670 000 dlr smt.

Det handlades med aktierna (eller lotterna som de kallades) och därför byttes ägarna delvis ut under perioden. Vissa stärktes som ägare, andra försvagade.

Både Michael Grubb och Robert Finlay gjorde konkurs och tvingades år 1770 att lämna direktionen. Även Georg Henrik Conradi hade fått ekonomiska problem, men klarade sig från konkurs genom en ackordsöverenskommelse med fordringsägarna.

Istället för Grubb och Finlay kom Carl Gottfried Küsel, Johan Abraham Grill, Jacob Schutz (dog dock redan 1772) in som direktörer. När Löwen dog 1773 ersattes han av Carl Fredrik Scheffer. Både Löwen och Scheffer kan betraktas som statliga (kungliga representanter i företaget).

De andra nya direktörerna vid sidan av Scheffer hörde till de större investerarna, de så kallade huvudparticipanterna och det gjorde sannolikt även de övrig nya direktörerna från 1773, Gustaf Tham och Johan Fredrik Ström (båda dog 1781). 1776 blev också David Sandberg direktör, 1777 Patrik Alströmer, Andreas Andersson och Martin Holterman, 1778 Jean Abraham Grill och 1781 Johan Liljencrantz.

På grund av konkurserna kom Finlay och Grubb att försvinna som aktieägare och dödsfall sorterade bort Löwen. De som sålde aktier var bl.a. Pietro de Proli och Christian Arfvidsson. Köpare var bland annat Martin Holterman och Jonas Eriksson Malm.

Aktieägare i tredje oktrojens fasta fond 1786, namn, dlr smt

Martin Holterman, 826 600
Jonas Eriksson Malm, 508 500
Robert Finlays konkursbo, 431 700
Petersen & Bedoire, 165 200 (?)
Christian Arfvidson & Söner, 145 000 (Christian Arfvidson själv 12 000)
C.G. Küsel & Wahrendorff, 112 600 (?)
Thomas Erskine, 97 400
John Hall & Co, 55 000

Fram till 1780 var den totala utdelningen 120 % på satsat kapital medan den åren därefter var 178 5/8 %. Totalt 298 5/8 % enligt Sven T Kjellberg. Orsaken till de höjda utdelningarna från 1780 och framåt var bristande konkurrens på grund av krig med Frankrike, Nederländerna, Spanien enade mot Storbritannien på andra sidan vilket ledde till att de alla hade svårt att skicka fartyg till Kanton. Sverige började också exportera te till Västindien år 1767 för vidare transport till USA. Efter 1782 blev denna export omfattande, men från 1785 började US-amerikanska skepp själva segla på Kanton.

Mycket på grund av allt te som smugglades in i Storbritannien från Sverige beslutade den brittiska staten att från 1784 kraftigt sänka tullarna på te. Detta resulterade i att tesmuggling blev olönsamt.  Något som kom att få allvarliga konsekvenser för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj.

Samtidigt hade en möjlighet för bolagets anställda öppnat sig i och med att brittiska EIC erövrat Bengalen och skaffat sig kontroll över opiumodlingen år 1757. När sen kineserna tillätt att superkargörer stannade i Kanton även när skeppen inte var där började Svenska Ostindiska Kompaniet placera fasta superkargörer i Kanton. Dessa kom i allmänhet också att som privata handelsmän bli aktiva i den interna Ostasiatiska handeln som inkluderade opium som den mest lönsamma varan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783
Cron Prins Gustaf Terra Nova 480 28 154 1767-1786
Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Advertisements

Bedoire – rik flykting och köpmannafamilj

Del 33 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jean Bedoire d.ä. (-1721) invandrade, som flykting, från Saintonge i västra Frankrike till Stockholm och vann burskap som perukmakare 1672. Han kom snart att syssla med import av franska varor, huvudsakligen viner och textilier, samt med export av koppar och mässing. Sonen Jean Bedoire d.y. (1683–1753) övertogs faderns rörelse och startade också bankirverksamhet. Han var också stor fastighetsägare, drev ett sockerbruk och blev en av Sverige  rikaste personer på 1700-talet. Kvarlåtenskapen efter honom uppgick till 5 689 053 dlr kmt.

Jean Bedoire den äldres dotter Maria Bedoire (1685-1725) var gift med gift med Henri Lefebure (1663-1714), mor till Johan Henrik Lefebure (1708-1767). Den senare inköpte mässingsbruket i Norrköping och 1764 även Gimo bruk Uppland där han lät uppföra en ny herrgårdsbyggnad. Han var också direktör i Ostindiska kompaniet 1760-66. Johan Henrik Lefebure var gift med sin kusin Charlotta Bedoire (1712-73), dotter till Jean Bedoire d.y. En annan av dennes döttrar,  Magdalena Bedoire (1713-1751) var gift med Herman Petersen, direktör i Ostindiska kompaniet. Efter hennes död gifte Herman Petersen om sig med hennes kusin Charlotta Bedoire (1725-1808), tidigare gift med Magdalena Bedoires bror Frederic Bedoire (1715-1748). Denne var också kompanjon med Herman Petersen i firman Petersen & Bedoire.

En tredje dotter till Jean Bedoire d.y., Maria Christian Bedoire (1711-1742) var gift med Frans Jennings. Deras son var bruksägaren och köpmannen John Jennings (1729-1773). Denne var dock först militär och började först därefter med affärer i vilka han lärdes upp av svärfadern Thomas Plomgren (1702-54). Hans hustru hette Hedvig Sofia Plomgren. Genom stora lån i riksbanken kunde John Jennings köpa och anlägga en mängd järnbruk, bland annat Robertsfors bruk och Olofsfors bruk i Västerbotten. Hans goda kunskaper på området gjorde att affärerna gick bra och ledde till hans inval såväl som fullmäktig i Järnkontoret som till hans inval i Vetenskapsakademin år 1756. Thomas Plomgrens bror Anders Plomgren (1700-66) var direktör iOstindiska kompaniet från 1746 till 1766.

Johan Henrik (Jean Henri) Lefebure blev förmögen på sina bruk, men han tjänade än mer pengar på affärer via de så kallade Växelkontoren. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff.  Andra delägare som Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år,  Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter. Andra delägare som Gustaf Kierman (1702-66) och Jean Henri Lefebure  fick ännu hårdare straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

Jean Frederic Bedoire (1747-1830), son till Frederic Bedoire, inköpte Västanfors bruk år 1768. Han var en av de större investerarna i Strömsholms kanal och flyttade hela Västanfors bruk år 1783 för att kanalen skulle kunna byggas. Ägde också Gysinge bruk. Det senare såldes dock 1820 av sonen Jean Henric Bedoire (1786-1841) och köpte istället Molnebo. Hade även sonenCarl Fredric Bedoire (1785-1839) som övertog Västanfors och Bjurfors bruk från fadern.

Frans (Francois) Bedoire (1690–1742), också son till Jean Bedoire d.ä., var även han köpman. Han var en av tre ursprungliga direktör vid Svenska Ostindiska kompaniet som startade år 1731. Likt brodern var han stor fastighetsägare och dessutom bildade han Sveriges första sjöförsäkringsbolag. Redan 1732 avgick han dock. Frans Bedoires dotter Charlotta Bedoire gifte sig först, som redan nämnts, med sin kusin Frederic Bedoire och sen med Herman Petersen.

En annan dotter till Frans Bedoire, Johanna Bedoire (1729-1808) gifte sig med Erik von Stockenström (1703-90). En släkting till denne, också med namnet Erik von Stockenström var superkargör i  Ostindiska kompaniet, bland annat placerad i Kanton åren 1781-86. En post som garanterade stora privata förtjänster genom egen handel, både med kolonialvaror (te, kryddor med mera) till Europa och med opiumimport till Kina.

En tredje dotter till Frans Bedoire, Maria Elisabeth Bedoire (-1783) var gift med Engelbert Gother vars ena dotter var gift med den mycket rike Lars Reimers. Den yngsta dottern Ulrica Bedoire var för sin del gift med Johan Rosir.

Jean Bedoire (1728-1800), son till Frans Bedoire,  var för sin del en framstående handelsman som reste mycket i utlandet och bland annat under 20 år var konsul i Portugal. Han adlades som Jean de Bedoire och var en ledande medlem i frimurarorden liksom också hans släktingar som Herman Petersen, Jean Lefebure och Lars Reimers med flera. Jean de Bedoire ägde vid sin död andelar i Trollhättans kanal- och slussverk och aktier i Ostindiska kompanie

Af Petersens – Ostindiska och Erstavik

Del 32 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Abraham Petersen (1679-1729) och dennes brorson Lorens (Lorentz) Petersen (1729-1800), gift med Johanna Sofia Damm (1746-1826) flyttade till Göteborg från Stockholm och grundade sin förmögenhet där genom framgångsrik affärsverksamhet. Abraham Petersen var gift med Johanna Christina Tham (1672-1729), syster till Sebastian Tham (1666-1729), delägare och ägare i diverse fartyg engagerade i kaperiverksamhet (sjöröveri). Sebastian Thams son Volrath Tham (1687-1737) blev direktör i Ostindiska kompaniet.

Lorens Petersen, en av Göteborgs allra rikaste män i slutet av 1700-talet, anlade tillsammans med kollegan, tillika svågern, Fredrik Damm (1742-96) i slutet av 1750-talet ett landeri ungefär på det område som idag avgränsas av gatorna Kungsportsavenyn, Engelbrektsgatan, Södra Vägen och Berzeliigatan. När Lorens Petersen 1771 blev ensam ägare till fastigheten gav han det namnet Lorensberg. Familjen Petersen sålde fastigheten 1823.  Idag ligger Lorensbergsteatern, stadsbibilioteket och Hotel Park Aveny (Elite Hotels) på tomten.

Fredrik Damms bror Johan Henrik Damm (1740-98) var gift med en dotterdotter till driektören i Ostindiska kompaniet, Volrath Tham, Anna Dorotea von Schoting (1757-1802), dotter till Paul Roland von Schoting (1722-60), kapten i Ostindiska kompaniet. Johan Henrik Damm och fadern Anders Damm drev tobakstillverkning och var under många år de dominerande tobaksfabrikörerna i Göteborg.

Herman Petersen (1713-1765) var son till Abraham Petersen i Göteborg (uppgifterna i Wikipediaär alltså delvis fel då Lorents Petersen var gift med Johanna Sofia Damm). Herman Petersen började sin bana som grosshandlare i Stockholm, och blev sedan direktör för Saltkontoret. Han gifte sig 1741, såsom kontorstjänsteman, med Magdalena Bedoire (-1751), som kom från en mycket framstående borgarfamilj i Stockholm, vilket kan ha varit ett skäl till att han erhöll burskap strax därefter. Med hennes bror Fredrik Bedoire (1714-48) grundade han bolaget Petersen & Bedoire som hade en betydande kopparhandel med Frankrike.

1753 gifte Herman Petersen om sig med sin avlidne kompanjons änka som tillika var hans likaledes avlidna hustrus kusin, Charlotta Bedoire, och blev 1760 direktör för Svenska Ostindiska Kompaniet och bankofullmäktig. Petersen hade emellertid sin fot i flera företag och industrier.

1762 förvärvade Herman Petersen Erstavik i nuvarande Nacka. 1763 blev godset tillsammans med det Petersenska huset i Gamla stan fideikommiss inom familjen Petersen, senare af Petersens, det namn under vilket två av Herman Petersens söner adlades år 1770. En var Johan Abraham af Petersens (1742-1795) som fick Erstavik som fideikommiss.

Herman Petersen var också inblandad i de så kallade växelkontoren och stödde politiskt hattarnas parti. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff.  Andra delägare som Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år,  Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter, Gustaf Kierman (1702-66), Jean Henri Lefebure (1708-67) fick ännu hårdare straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

1891 såldes delar av Erstavik, nämligen hemmanen Neglinge och Skogsö (2 mantal) samt Älgö (totalt 900 hektar) till bankdirektören Knut Agathon Wallenberg som där grundade villastaden Saltsjöbaden. Köpeskillingen uppgick i den tidens penningvärde till 250 000 kronor som kom att tillföras fideikommissen som kapital.

Genom en överenskommelse 1961 bidrog Stockholms stad till renoveringen av det Petersenska huset i Gamla stan. I gengäld lät Erstaviks fideikommiss Stockholms stad arrendera tre stora markområden mellan Nackareservatet och Erstaviken, dessa områden utgör ett omfattande grönområde mellan Nackareservatet och Erstaviken med det närliggande Saltsjöbaden. Egendomen är fortfarande (2011) i familjen af Petersens ägo och ett av de sista kvarvarande fideikommissen i Sverige. Idag omfattar godset 2 400 hektar mark.