Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Peter Wessel

Svenska Islandsfararen

1714 köpte Jonas Alström den brittisk fregatten De Olbing Galley som senare döptes om till Prinsessan Ulrica Eleonora och sattes in som kaparfregatt på den svenska västkusten. Bemannad med 90 man och enligt Peter Wessel (Tordenskiold) bestyckad med 28 stycken 6-pundkanoner och några nicke-hakar kom fregatten under befäl av Sam Blackman i strid med fregatten Løvendals Galej, utrustad med 18 kanoner, i juli 1714. Fartyget var då på väg från London till Göteborg och har fortfarande namnet De Olbing Galley. På Løvendals Galej förde Peter Wessel befälet sen 1712. Striden avbröts när den danska fregatten fick slut på ammunition:

I begynnelsen av juli 1714 stevnet en fregatt ut fra London for et koffarditokt til Vest-India. Først da man var ute i sjøen tok kaptein Blackman fram de forseglede ordrer som viste seg å være et svensk kaperbrev. På det tidspunktet var det nemlig ikke noen uvanlig foreteelse å utstede kaperbrev til fremmede skip. Et slikt brev var en statlig tillatelse til å kapre skip under fiendtlig flagg for å kunne føre det til en vennlig havn, og deretter få utbetalt en del av skipets og lastens verdi til egen fortjeneste. Fregatten var hovedsakelig engelsk bemannet. Den var en stor galei-fregatt eller en demi-batterie fregatt, en betegnelse som kan ha ment en fregatt med ett helt kanondekk og et halvt, åpent kanondekk. Etter Wessels rapport er det mest sannsynlig at det var en demi-batterie fregatt med to dekk, med høy skanse på akterskipet og ganske høybordet, noe denne typen var kjent for. Mellom kanonportene var det skåret ut årehull, og dermed oppstår tilleggsnavnet «galley».

På ettermiddagen den 26. juli 1714 mellom Lindesnes og Skagen førte Wessel nederlandsk flagg for å unngå å varsle sine tiltenkte bytter da han så en stor fregatt under engelsk flagg nærme seg. Etter å ha passert Wessels skip, la den plutselig om kursen og skjøt to skudd idet man heiste det svenske flagg. Wessel heiste da det danske flagget og vendte skipet sitt om fra dets utsatte posisjon, for så å rette en voldsom beskytning mot det større krigsskipet. Han hadde besluttet seg for å ta opp striden, til tross for at hans motstander var større med flere kanoner og flere menn.

I over tre timer lå de to fregattene side om side mens kanonene skjøt salve på salve med voldsomme brak helt til ved ti-tiden om aftenen. Da mente kaptein Blackman på De Olbing Galley at nok var nok og satte alle seil til for å kom seg unna i ly av mørket. Wessel tok ikke opp forfølgelsen før han hadde fått de verste skadene reparert, men kunne da lett ta igjen den andre fregatten, som var blitt sterkt skadet etter den lange trefningen. Så kom det til et nytt sammenstøt som varte i nesten to timer til like over midnatt. Blackman mistet storråen på stormasten, men Wessel måtte likevel bryte av fordi det var forvoldt store skader som måtte repareres på hans eget skip. Uansett kunne ikke Blackman gjøre bruk av sine seil for å komme seg vekk, og Wessel kunne ta ham igjen på nytt.

Ved seks-tiden om morgenen den 27. juli 1714 braket de løs enda en gang i et tredje sammenstøt. Dette varte i tre timer. Begge skip fikk omfattende skader. De Olbing Galley fikk flere av rærne i riggen skutt sønder og sammen, mens Løvendals Galley fikk tre grunnskudd under vannlinjen og skade på rær, master og seil. Skadene var så store at begge måtte stoppe ildgivningen en stund for å unngå at skipene skulle synke under dem. Men ingen ville gi seg. Etter flere nye timer med nødreparasjoner kom det til et fjerde sammenstøt ut på ettermiddagen.

Etter en times ny strid var endelig De Olbing Galley i ferd med å overgi seg. Akkurat i dette øyeblikket, da Wessel hadde seieren innen rekkevidde, kom sjokket da en underoffiser kom til og forklarte at de ikke hadde mer krutt, bare nok til tre-fire skudd på hver kanon. Wessel ville først entre fienden, men i vest-nord-vest vind med ustadig sjø og høye dønninger lot det ikke seg gjøre. Han måtte la den svenske fregatten få dra vekk.

(I citatet ovan har kaptenens namn korrigerats till Blackman istället för det felaktiga Bactman.)

lovendals-galej

Modell av Løvendals Galej i Fjäre kyrka i Norge.

Prinsessan Ulrika Eleonora kom i Lars Gathenhielms ägo år 1716 efter att de kapat fartyget och därefter tilldömts detta som pris. Bakgrunden till detta händelseförlopp är oklart men Jonas Alström blev mycket förbittrad över det hela. Lars Gathenhielm bytte namn på fregatten som nu fick heta Svenska Islandsfararen. Den fick nu Jakob Jürgensson Molsund som befäl ombord fram till att den erövrades av den danska flottan efter en hård strid år 1717. Kapten på det danska skepp, Søridderen, som tog fregatten var Christian Vosbein.

Skeppet infördes som pris till Larvik den 6 juni 1717. Jakob Jürgensson Molsund tillfångatogs men lyckades rymma.

 

Advertisements

Alströmer – potatis, får, Ostindiska och manufakturer

Del 10 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Jonas Alström (1685-1761) var son till stadsborgaren Tore Karlsson i Alingsås och Annika Gislesdotter. Alströms föräldrar var fattiga, så han var tvungen att lämna hemmet tidigt och försörja sig själv. Han fick därför mycket lite skolundervisning. Han arbetade som bodgosse i Eksjö och som renskrivare. År 1707 följde han med sin vän Alberg till London för att hjälpa denne att starta en firma. 1710 övertog han verksamheten och skötte den framgångsrikt. 1715 återvände han till Sverige och begav sig till Göteborg men reste redan 1719 till England igen.

1723 återvände han till Sverige via Frankrike. Nu startade han ett manufakturverk i Alingsås. De första väveriarbetarna lejdes i Frankrike och Nederländerna. Utförsel av maskiner, redskap och råmaterial var strängt förbjudet där, så han smugglade ut dem ur landet. Efter stora svårigheter med myndigheter och fabrikanter, som försökte hindra exporten, lyckades han skaffa maskiner även från England. Finansieringen kom huvudsakligen från värmländska bruksägare, vilket ju troligen betydde också göteborgska handelsmän  lyckades han 1725 bilda ett bolag.

Vid 1726 års riksdag togs flera beslut som var viktiga för att företaget skulle kunna verka. Kung Fredrik gick själv in som delägare i företaget. I Alingsås startades därefter en rad väverier, spinnerier, kattuntrycker med mera. Alingsås manufatkturverk var fött. Genom intresse för jordbruk och vilja att använda svenska råvarror i manufakturverket deltog Jonas Alströmer i utvecklingen för att popularisera potatis och tobak i Sverige såväl som med utveckling av fårskötseln då han från 1735 arrenderade kungsgården Höjentorp och där inrättade ettschäferi. Han var också en av grundarna av Kungliga Vetenskapsakademien år 1739.

Utöver nämnda verksamheter så var också Jonas Alström delägare i kaparfartyg i början av 1700-talet. Bland annat inköpte han en kaparfregatt i England där han hade goda förbindelser. Under hans ägo bar skeppet namnet Prinsessan Ulrica Eleonora. Bland annat var fartyget direkt inblandat i en sjöstrid med Peter Wessel (Tordenskiold) under kapten Sam Blackmans befäl. Fartyget övertogs 1716 av Lars Gathenhielm och bytte då nman till Svenska Islandsfararen.

I sitt första gifte var han gift med Margareta Clason, dotter till brukspatronen Johan Clason, och fick fem barn med henne. Han gifte som sig 1741 med Hedvig Elisabeth Paulin, dotter till handlanden Elias Paulin, och fick tre barn i det äktenskapet. 1751 adlades Jonas Alström med efternamnet Alströmer och det är med det namnet han blivit känd.

Flera av Jonas Alströmers söner kom att bli lika framgångsrika som fadern och förmodligen betydligt rikare. Den äldste sonen Patrik Alströmer (1733-1804) övertog ansvaret för industrierna i Alingsås. Vis riksdagen 1765 blev manufakturen i Alingsås av med sina privilegier och 1779 tvingades han till en nedläggning av verket efter att stora delar brunnit ner. 1776 blev han kompanjon med brodern Claes Alströmer i dennes firma, 1770 hade han blivit kommerseråd, 1774 vice landshövding i Älvsborgs län och 1777 direktör i Ostindiska kompaniet. Den sistnämnda posten behöll han till sin död. 1778 blev han friherre (baron) i likhet med sin bror Clas Alströmer. Patrik (Patrick) Alströmer var gift med Kristina Maria Ollonberg i sitt första gifte och sitt andra med Christina Maria Silfverschiöld. Patrik Alströmer bebodde för en tid Gåsevadholm och var vän med David af Sandeberg och familjen Hall på Gunnebo. År 1778-79 ägde Patrik Alströmer också Främmestads säteri. I likhet med många andra i det Ostindiska kompanietvar Patrik Alströmer frimurare.

En dotter till Patrik Alströmer var konstnären och sångerskan Margareta Alströmer(1763-1816). Som gift hette on Margareta Cronstedt af Fullerö. Hon var medlem i Konstakademin och Musikaliska akademin från 1795.

Sonen August Alströmer (1735-1773) var gift med Anna Margareta Sahlgren (1747-67), dotter till den rike Niclas Sahlgren (1701-76), direktör i Ostindiska kompaniet. Deras dotter Anna Margareta Alströmer (1766-92) ärvde de stora gods som Niclas Sahlgren skaffat sig. Hon gifte sig med Nils Silfverschiöld (1753-1813) och i den släkten återfinns godsen Koberg och Gåsevadholm än idag. De övertog också ägandet av Virsbo bruk. 1772 omvandlade Niclas Sahlgren de två godsen till fideikommiss. Andra gods som ärvdes av henne hamnade senare i familjen Klingspor genom arv. Gåsevadholm tillhörde dock aldrig August Alströmer utan istället hans bror Clas Alströmer (1736-1794) som var gift med Niclas Sahlgrens andra dotter Sara Catharina Sahlgren (1748-1818). Men då dessa inte hade några arvingar övergick godset vid hennes död till Nils August Silfverschiöld, som till Nils Silfverschiöld och Anna Margareta Alströmer. August Alströmer reste en del  utomlands och bosatte sig senare i Stockholm dä han blev handlande.

Clas Alströmer

Clas Alströmer

Clas (Claes) Alströmer som ju också var gift med en dotter till Niclas Sahlgren i likhet med brodern August Alströmer övertog vid 18 års ålder ansvaret för familjens egendomar Berga, Nolhaga och arrendegården Höjentorp med schäferier (fårfarmer). 1761 blev han utnämnd till kommissarie i Kommerskollegium, med uppgift att ansvara för tillsynen av den svenska schäferistaten. Efter att denna tjänst dragits in år 1765 stannade Alströmer kvar några år i Stockholm.

1770 flyttade Clas Alströmer till Göteborg och blev delägare i ett bolag med sin svärfar, Niclas Sahlgren. Förutom att de skötte ett av de största handelskontoren i Sverige, med tillhörande bergverk såsom Virsbo bruk, Dömble och Gräsbosiö (det senare hade övertagits från familjen Rappholt vid en konkurs 1776)  och lantegendomar, så främjade de också allmännyttiga och vetenskapliga företag. Den så kallade Alströmerska vägen vid sjön Aspen, mellan Alingsås och Göteborg, är ett minne av Alströmers verksamhet. Alströmer satsade även stora summor på att införskaffa jordbruksredskap, modeller, boskap och nyttiga växter från utlandet. Hans stödde även flera svenska vetenskapsmän, såsom Torbern BergmanAdam AfzeliusCarl Peter Thunberg, med flera. Clas Alströmer och hans fru Sara Catharina Sahlgren var också ägare till Gåsevadholm som sedan ärvdes av brodern August Alströmers dotterson Nils August Silfverschiöld. 1778 blev Clas Alströmer friherre (baron) i likhet med sin bror Patrik Alströmer. Clas Alströmer och hans fru ägde också Kristinedals landeri i Gamlestaden i Göteborg.

När Niclas Sahlgren dog 1776 upptogs Clas Alströmers bröder Patrik Alströmer och Johan Alströmer i handelsfirman istället liksom Clas Alströmers fru Sara C Alströmer (född Sahlgren) och Nils Silfverschiöld. Strax efter detta fick emellertid firman problem och gick vid mitten av 1780-talet i konkurs med stora skulder till utländska långivare och svenska bruk, som exempelvis Olof Wengren som sålt Thorskog till Carl Söderström och CJ Jöransson med säkerhet i firman Sahlgren & Alströmer. Andra stora fordringsägare var Martin Törngren vars svåger Lars Kåhre övertog Kristinedal i Gamlestaden vid konkursen och Berendt (Bernhard) Wohlfahrt. Därefter ägnade sig de båda bröderna Alströmer åt sina gods.

Clas Alströmer spelade stor roll för Niclas Sahlgrens olika donationer, exempelvis Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han var också engagerad i den uppenbart tvivelaktiga verksamheten Dals Bergssocietet tillsammans med svärfadern Niclas Sahlgren, bruksägaren Samuel af Ugglas och en lång rad av män från de så kallade skeppsbroadeln, Carlos Grill, Anthoni Grill, Axel Sparre (gift med en dotter till Jacob Sahlgren, bror till Niclas Sahlgren) och Johan Henrik Lefebure och hans far. De flesta av dessa personer var också involverade i Ostindiska kompaniet. Andra som var engagerade i Dals Bergssocietet var Samuel Gustaf Hermelin, John Hall d.ä, Peter Bagge, Christian Arfvidsson, Jean Abraham Grill och Samuel Sandels (svärfar till Hermelin i dennes första gifte). Flera av de i Bergsocieteten engagerade var intresserade av alkemi.

Niclas Sahlgren ägde även Östads säteri utanför Alingsås. Han donerade detta till en barnhusstiftelse som drev ett barnhus från 1774 fram till 1945. Därefter har man bedrivit annan verksamhet. Den förste föreståndaren för stiftelsen blev svärsonen Clas Alströmer. Sedan dess har det suttit någon ur familjen Alströmer i stiftelsens ledning som så kallad styresman. Idag heter styresmannen Patrik Alströmer (1950-). Han är också styrelseledamot i Skogssällskapet, en av Sveriges större privata markägare och markförvaltare. Övriga ledamöter kommer från andra traditionella överklassfamiljer som EkmanWaern och Silfverschiöld. Denne Patrik Alströmers mor var född Kjellberg, hans faster Christina Alströmer (1914-) var gift med Stig Dahlbäck (1913-?), fastern Elisabeth Alströmer (1916-?) med Sven Dahlbäck (1907-?) och mor till Wallenbergmannen Claes Dahlbäck.

Jonas Alströmers fjärde son Johan Alströmer (1742-86) tog tillsammans med brodern Patrik Alströmer ansvar för manufakturerna i Alingsås då hans bröder lämnat för andra verksamheter. Då Johan Alströmer stannade kvar i Alingsås blev det han som skötte det mesta på plats. Patrik Alströmer hade ju även en mängd andra uppdrag att sköta, vilket Johan Alströmer inte hade. Jonas Alströmer hade endast en dotter och samtliga personer med namnet Alströmer som lever idag härstammar alltså från Jonas Alströmers son Patrik Alströmer (de är inte så många, endast en spalt i adelskalendern).

Läs mer: StarbyATVästarvetAlingsås idagGbgnonstopSHGTSVDSTM,

Gathenhielm – kaparfamiljen framför andra

Del 4 av 12 i serien Kapare och pirater

Anders Börjesson Gathe (1647-1710) var gift med Kerstin Larsdotter Hjelm (1654-1735) från Hjelms gård i Fjärås. Det inköpte gården Gatan i Onsala och namnet Gathe tog de sig efter gårdens namn. Anders Börjesson Gathe blev inspektor för fyrarna på Nidingen, skeppsbyggare och skeppsredare. Med tiden blev han den störst redaren i Onsala med ett antal helägda skepp och flera delägda. Bland kompanjonerna märktes Michael Mårtensson, Olof Hammar och Olof Knape. Med tiden flyttade Anders Börjesson Gathe över allt mer av sin rederiverksamhet till Göteborg där han fick nya kompanjoner i sin rederiverksamhet, exempelvis David Amija, Jacob Utfall och Peter Tillroth (adlad Göthenstierna). Peter Göthenstiernas dotter Helena Maria Göthenstierna (1689-1765) var gift med Johan von Utfall (1681-1749), son till Jacob Utfall. Även i Göteborg var Anders Gathe en av de allra största redarna.

Äldste sonen Christian Gathe (1682-1722) blev tidigt sjöman och 1701 blev han kapten ombord på ett fartyg från Göteborg. Med detta skepp och ett av Sebastian Tham ägt skepp, Carolus XII, seglade han i flera år på Medelhavet och andra fjärran destinationer. 1704 blev han underlöjtnant i svenska flottan, men fortsatte sin verksamhet som kapten i handelsflottan ändå. 1710 återvände han till Göteborg med skeppet Carolus XII och blev anställd i flottan. Han fick dock snart tjänstledigt och erhöll ett kaparbrev för fartyget La Revange och ett för Svenska Vapnet. Det senare ägdes ihop med Olof Knape. På hösten samma år, efter en framgångsrik sommar med flera kapade fartyg, byggde han ytterligare tre nya kaparskepp samt ledde ombyggnationen av Carolus XII till kaparfartyg.

1711 arbetade Christian Gathe på den av Sebastian Tham ägda postgallioten Jägaren under en resa till Amsterdam. Trots att detta skepp var avsett för posttransporter använd Christian Gathe det för att kapa ett fartyg på vägen. Hemkommen till Göteborg arbetade han sedan i svenska flottan intill 1713 då han fick permission igen. Nu för att vara kapten på kaparfregatten Göta Lejon. Året efter var han tillbaks i flottan på örlogsfregatten Fredrik och ytterligare två år senare var han med vid Dynekilen där en svensk flottstyrka togs av danska örlogsstyrkor under Peter Wessel (Tordenskiold). Christian Gathe adlades år 1717, tillsammans med sin bror Lars Gathe, med namnet Gathenhielm. Han blev kommendör i svenska flottan 1718 och slutade som anställd i flottan 1720. Genom kaperierna blev Christian Gathe en rik man, men mycket förlorades under åren efter genom dåliga affärer.

Christian Gathe var gift med Helena Catharina Utfall (1689-1750), dotter till Jacob Utfall. Hon gifte senare om sig med Ernst Fredrik von Döbeln. Christian Gathe och Helena Catharina Utfall fick flera barn, däribland Anders Gathenhielm (1714-35) och Wilhelm Gathenhielm (1721-1758). Den senare var lärstyrman ombord på Ostindiska kompaniets Cronprinsessan Lovisa Ulrica åren 1748-50. Bägge bröderna var anställda vid amiralitetet (i örlogsflottan). Christian Gathenhielms dotter Jakobina Maria Gathenhielm (-1773) var gift med Johan Rystedt (-1783).

Lars Gathenhielm

Porträtt som troligen föreställer Lars Gathenhielm

Den yngre brodern Lars Gathe (1689-1718) tycks ha gått till sjöss år 1707 och det är känt att han uppehöll sig i London 1710 när fadern dog. Däremot är väldigt lite känt om var han varit. med tanke på vilka han senare omgav sig och hur framgångsrika han var som kapare är det kanske inte helt otänkbart att han faktiskt varit sjörövare i Indiska Oceanen, där sjörövare ju hade en bas på Madagaskar, främst mellan åren 1690 och 1725. Ett annat alternativ är ju att han varit anställd i holländska ostindiska kompaniet VOC som ju hade många svenskar anställda. Han ska enligt en del källor ha blivit löjtnant i holländsk tjänst, något som väl tyder på tjänstgöring i VOC.  Men det kan eventuellt också handla om Oostendekompaniet som ju hade många britter anställda och förmodligen goda kontaker med sjörövare på Madagaskar. Enligt kaparkollegan John Norcross pratade Lars Gathenhielm utmärkt engelska. I likhet med brodern Christian Gathe kom Lars Gathe hem till Sverige vid eller efter faderns död 1710. Också i likhet brodern blev han kapare samma år, med andelar i kapargallioten Lilla Jägaren.  De andra delägarna var Stefan Liedberg, Hans Sprinchorn, Paul Halbmeijer,  Håkan Sahlberg, Volrath von Langercken och Thore Otterbäck. Kaparkapten på båten var Tore Moberg.

Lars Gathe var dessutom från 1710 delägare i kaparfregatten Le Triumphant tillsammans med  Olof Knape, Christian Gathe, Vilhelm Utfall, Berndt Örtegren, Anders Thorsson och Nils Nilsson. Le Triumphant köptes från Dunkerque, hemmahamn för flera franska kaparfartyg och kapare. Samma skaffade hans sig också andelar i kaparfartygen Göteborg och Onsala Galej liksom i broderns La Revange. 1711 blev han delägare i eller ensamägare till kaparfartygen Förgyllda Eschaloupen (tills. m. Olof Knape m. fl.), Hoppet, Mercurius, Packan och Vinthunden. På Vinthunden var Lars Gathe själv kapten. Brodern Erik Gathe (1694-1712) var för sin del kapten på La Revange från 1712. Erik Gathe dog dock samma år och Lars Gathe figurerar därefter regelbundet som kapten på La Revange under åren 1712-14.

Året 1713 var de svenska kaparna verksamma inte bara i Nordsjön, Kattegatt och Skagerak utan också i Elbes mynning, väster om Norge och ända ute vi Shetland. Han tycks också ha ägnat sig åt smuggling av allehanda varor och greps med  olovlig last i början av 1713. Han rymde dock från fängsligt förvar och uppehöll sig därför utomlands under stora delar av året, i huvudsak i norra Frankrike. Han kom så småningom att åtals för sjöröveri för sin kaparverksamhet utanför tyska och brittiska kuster, men han frikändes då man inte kunde bevisa att han varit delaktig eller var delägare i fartygen som det handlade om. Under 1714 och 1715 växte kaperiverksamheten. Från denna tid och fram till sin död kom Lars Gathenhielm att samla på sig en avsevärd förmögenhet.

1715 adlades Lars Gathe i likhet med sin bror Christian Gathe med namnet Gathenhielm. 1716 fick Lars Gathenhielm bruka örlogsfregatten Älvsborg för kaperiverksamhet, men den förliste redan hösten samma år under Nils Nilssons och Jacob Jürgensen-Molsunds befäl. Dessa två fick genast nya befäl, Nilsson på Greve Mörner och Jürgensen-Molsund på Svenska Islandsfararen. Det sistnämnda skeppet ägdes först av den ryktbare Jonas Alströmer som köpte fartyget i  år 1714 i England. Det hette då de Olbing Galley. Fartyget bytte snart namn till Prinsessan Ulrica Eleonora. 1716 övergick fartyget i Lars Gathenhielms ägo efter att hans kapare tagit det med kontraband, smuggelvaror, ombord. han lät döpa om skeppet till Svenska Islandsfararen. Senare samma år rekvirerade staten en rad kaparfartyg i Göteborg, totalt 14 stycken  vara 8 var Lars Gathenhielms, för användning i krigståget mot Norge. Totalt fanns detta år 19 kaparfartyg i Göteborg, 9 tillhöriga Lars Gathenhielm. Eftersom han blev av med större delen av sina kaparfartyg behövde han skaffa nya och köpte därför fartyg i Holland. Danskarna agerade för att förhindra leverans och endast ett fartyg av fyra kom till Sverige, under befäl av Samuel St. Leger. Detta fartygs namn va La Grande Famille under Lars Gathenhielms tid som ägare.

Den svenske kungen Karl XII utsåg år 1717 Lars Gathenhielm till chef över alla kapare och kaperiverksamheten tog nu ännu mer fart. Raden i januari 1717 fick han låna örlogsfregatterna Fredrik och Halmstad för kaparverksamhet och 1717 kapade man bland annat en dansk ostindiefarare med dyrbar last. Många av Gathenhielms anställda kaptener var också kaptener i amiralitetet. Exempelvis Tage Lewerentz, Nils Nilsson, Anders Schale, KJ von Hoenstierna, Erik Sparman, Thomas Chapman och Hans Hammar. Under Tordenskiolds angrepp på staden Göteborg år 1717 spelade Lars Gathenhielms fartyg och besättningar en viktig roll för försvaret. Speciellt gällde detta fregatterna Fredrik och Halmstad som stod under Nils Nilssons befäl.

Samma år, 1717, fick Lars Gathenhielm Gamla varvet i Göteborg i förläning plus en hel del mark söder om varvet, dvs områdena där idag Stigbergstorget, Bangatan och Gathenhielmska reservatet ligger. Ett år senare blev Lars Gathenhielm återigen misstänkt för smuggleri. Han anmäldes av en konkurrerande kapare, Frans Rauvert.

Förutom amiralitetskaptener hade Lars Gathenhelm många utlänningar anställda. En har redan nämnts, Samuel S.t Leger. Andra var Michael Knie, Guillaume Berne, James Henke, John Edwards, Robert de Ford, Thomas KLein, John Scarret, Michael Gore, Martin Röhl, Kaspar Schoedwill, J. Gerchen, M. Wood, Johan Friederich, Gert Kessel, D. Wildenrath och Lars Juthe. Den mest ryktbare av dessa var dock John Norcross som många gånger var misstänkt för sjöröveri i strid med de förordningar som gällde för den kungligt sanktionerade kaperiverksamheten.  Exempelvis när han 1717 kapade ett holländskt fartyg utanför Texel. Det kan säkerligen med fog antas att en del av dem tjänstgjort på fartyg i Ostindisk trafik hos VOC eller Oostendekompaniet liskom att några förmodligen varit sjörövare på annat håll, exempelvis i Indiska oceanen. John Norcross var exempelvis en av dem som verkade som mellanhand för karl den toflte när denne förhandlade med kapare på madgaskar om ett svenskt Ostindiskt kompani. Norcross fängslades år 1719 i Sverige för sjöröveri, men rymde. Han hamnade så småningom i dansk fångenskap och avled 1758, efter 30 år i danskt fängelse.

Lars Gathenhielm var den överlägset störste kaparredaren i Sverige. Av 156 kända kaparfartyg under den aktuella perioden i början av 1700-talet var 48 stycken ägda av Lars Gathenhielm, hans bror Christian Gathenhielm eller hans änka Ingela Gathenhielm.

I april 1718 dog Lars Gathenhielm, hans verksamhet övertogs då av änkan, Ingela Gathenhielm (1692-1729), född Hammar. Hon var dotter till Onsalaredaren Olof Hammar. Detta gällde såväl repslagarbanan (där Bangatan nu finns) rederiverksamheten som kaperiet. Det senare upphörde dock år 1720. Ingela Gathenhielm fortsatte driva företagverksamheten intill sin död, men Gamla varvet fråntogs henne år 1720. Hon gifte om sig med överstlöjtnant Isaac Browald år 1722 och bosatte sig med honom på hans gods Lerjeholm. Ingela och Lars Gathenhielm hade flera barn, men de dog alla i unga år utom Anders Gathenhielm (1714-68). Denne var dock aldrig en aktiv företagare eller handelsman.

Lars Gathenhielms syster Anna Thalena Gathe (1694-1777) var först gift med kaparkaptenen Anders Thorsson (-1711) som dock dog ett år efter giftermålet. Hon gifte då om sig med handelsmannen Johan Busck (1690-1756).  Dottern i det första giftermålet, Anna Christina Thorsson (1711-79) gifte sig med Peter Bagge, ägare av Varvet Viken och senare med intressen också i driften av Gamla varvet, något som även Johan Busck hade intressen i. Det hus som idag kallas för det Gathenhielmska huset uppfördes sannolikt av paret Busck. Lars Gathenhielm själv bodde vid Lilla Torget.

Andra källor:
Olof Traung, Lars Gathenhielm, 1952.
CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1923

Knape från Onsala

Del 3 av 12 i serien Kapare och pirater

Olof Knape var en skeppare och redare från Onsala som ofta var i kompanjonskap med Anders Börjesson Gathe (1647-1710), far till den ryktbare Lars Gathe (adlad Gathenhielm) (1689-1718). Denne Olof Knape ska inte förväxlas med den Olof Knape som adlades Strömstierna (1664-1730). Olof Strömstiernas son Nils Knape (1690-1711) var anställd vid flottan i Göteborg (Göteborgseskadern). Inte heller han ska förväxlas med Olof Knapes bror, Nils Knape, som var gift med Christina Andersdotter, syster till Lars Gathe.

Men de tycks ha alla varit släkt på något sätt då Olof Strömstiernas far Nils Olsson Knape (1635-1674) tycks ha varit född på Onsalahalvön. En skeppare Anders Knape som var verksam samtidigt som Olof Knape från Onsala fanns också. Troligen ytterligare en bror.

Nils Knape var kaparkapten på bland annat Svenska Vapnet som fick sitt kaparbrev i september 1710 och var ägt av Olof Knape och Christian Gathe. I juni 1712 uppbringades Svenska Vapnet av Peter Wessel (Tordenskiold) norr om Skagen. Nils Knape satt fängslad i Norge några år innan han lyckades ta sig tillbaka till Sverige. Olof Knape var dessutom från 1710 delägare i kaparfregatten Le Triumphant tillsammans med  Lars Gathe, Christian Gathe, Vilhelm Utfall, Berndt Örtegren, Anders Thorsson och Nils Nilsson. Även skeppet Förgyllda Eschaloupen ägdes av Olof Knape och Lars Gathe med flera.

Efter kaparverksamhetens upphörande år 1719 blev Nils Knape och hans bror Olof Knape vanliga redare.

En Ingrid Månsdotter Knape på Onsala var gift med Nils Månsson, bror till Måns Månsson (-1721), Onsalas näst störste redare på sin tid. Störst var Anders Börjesson Gathe.

Olof Strömstierna

Amiral Olof Strömstierna (1664–1730). Målning av Johann Heinrich Wedekind 1715, Statens porträttsamling på Gripsholms slott

Olof Strömstierna som vid den tiden hette Olof Knape gick till sjöss 1672 och var länge anställd i det holländska ostindiska kompaniet (VOC) där han till slut blev löjtnant. 1697 återvänd ham hem för gott, men redan 1689 hade han gift sig med Christina Thorvedsdotter Ström från Marstrand, dotter till rådman Torved Nilsson Ström och hans hustru Margareta Mattsdotter samt bror till Nils Thorvedsson Ström, år 1727 adlad Strömcrona.

1698 anställdes Olof Knape (Strömstierna) i den svenska flottan, 1700 blev han kapten och under krigen i början av 1700-talet tjänstgjorde han på olika fartyg längs med Bohusläns kust. 1712 köpte han Vese gods, 1714 blev han schoutbynacht vid Göteborgseskadern. I samband med det förde han bland annat befäl över två fregatter, Varberg och Kalmar, som användes för kaperiverksamhet. 1715 köpte han fiskelägena Lysekil och Malmön och samma år blev han adlad som Olof Strömstierna. Året efter blev han viceamiral och förlorade ett sjöslag mot danskarna vid Dynekilen utanför Strömstad. De danska flottstyrkorna leddes av Peter Wessel (Tordenskiold). Olof Strömstierna blev till slut amiral och slutade i flottan år 1719.