Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Peter Bagge

Gamla varvet

Del 1 av 19 i serien Varv

Gamla Varvet var en gammal örlogsbas och ett skeppsvarv vid Stigberget i Majorna, Göteborg.  Det låg på området mellan nuvarande Djurgårdsgatan, Karl Johansgatan och Bläsgatan.

Holländaren Albrecht van Velden uppförde vid Stigberget ett varv som under åren 1631–1639 kom att bygga flera skepp: Västgöta Lejon, Jupiter, Götheborg, Götha Ark, och Draken. Efter van Veldens död 1638 övertogs varvet av hans måg Gerrit Persson, som arrenderade marken fram till 1664.

Men redan 1641 begärde Amiralitetskollegium att magistraten i Göteborg ”skulle upplåta ett lämpligt område i Masthagen (Masthugget) för skeppsbyggeri åt kronan”, och Amiralitetsvarvet (Gamla varvet) kan räkna sin tillkomst från den 1 december 1660. Det första fartyget som byggdes på Amiralitetsvarvet var en galär som kölsträcktes i oktober 1664 och löpte av stapeln i april 1665. Befälhavare på Gamla varvet under denna tid var i tur och ordning amiral Sjöhjelm, Daniel Strutzflycht, Otto Sjöstierna, E. Sjöblad, Axel Lewenhaupt, Carl Gustaf Mörner och Jonas Örnfelt befälhavare på Gamla varvet.

Den 24 maj 1716 gav Karl XII staden privilegier att sköta det med krav om att staden skulle utrusta tre skepp till sitt försvar, vilket magistraten ej ansåg sig kunna uppfylla. Den 24 maj 1717 överlät Karl XII därför varvet på Lars Gathenhielm. Efter Gathenhielms död innehade hans änka, Ingela Gathenhielm, varvet till 1720, då kronan återtog detsamma.

På västra sidan av örlogsvarvet anlades 1749 ett annat varv, varvet Viken. Detta leddes av flera generationer ur köpmansfamiljen Bagge och kallades också “Baggens varv.“

Efter Carl Bagges död år 1818 övertog det gamla ansedda göteborgska handelshuset A. P. Frödings Enka varvet Viken, för vilket en medlem av göteborgsfamiljen Weinberg, Carl Weinberg, då var disponent.

År 1752 fick handelsmannen Peter Bagge ett entreprenadkontrakt på Gamla varvet, och slog ihop de båda varvet Viken med Gamla varvet, ett förhållande som gällde fram till 1767.

År 1799 beslutades det att rusta upp Nya varvet, och 1803 överflyttades de militära fartygen dit, 1806 chefsämbetet, kontoren 1811, själavården 1817 och sjukvården 1825. Gamla varvet hade därmed spelat ut sin militära roll.

Gamla Varvet

Gamla Varvet

På en offentlig auktion 1825 köptes varvsområdet av dykerikommissarien Ambrosius Landgren för 7 305 riksdaler banco. Efter en sammanslagning av de båda varven 1825, benämndes hela området Gamla varvet.

När Ambrosius Landgren dog 1845 var hans son Adolf Fredrik Landgren endast 16 år, varför ansvaret tills vidare anförtroddes grosshandlare O. P. Dahlin. År 1856 övertog A. F. Landgren varvet och ledde det till sin död 1871, endast 42 år gammal. Landgren hade inga barn, så efter hans död övertog hans systerson George Douglas Kennedy ledningen i firman som hette A. Landgrens Enka. Firman som senare drevs i G.D. Kennedys namn var också ett av de stora segelfartygsrederierna i slutet av 1800-talet och de fem sista fartygen som byggdes beställdes alltså av varvsägaren själv.

Det sista segelfartyg som byggdes på Gamla varvet, var Sigyn som sjösattes den 15 juli 1887, och 1907 upphörde varvet eftersom staden behövde marken för att utöka hamnen. År 1912 tog staden över området, för 1,5 miljoner kronor, som då omfattade fastigheterna nummer 1, 2, och 3 i Majornas fjärde rotel, samt masthamnen öster om Bläsan med tillhörande vattenområden.

Gamla Varvet

Gamla Varvet från älven

På en del av området anlades Gamla varvsparken. Den tidigare Gamla varvsgatan från 1852 är numera till stor del borta, den kvarvarande delen heter från 1937 Delawaregatan.

Skepp byggda på Gamla varvet 1830-1887, namn, byggår, typ, lästetal, redare (ort)

Experiment, 1830, skon., ??, ??
Götha Elf, 1833, ångbåt, ??, Kgl. Götha Elfstyrelse
Superb, 1839, brigg, 158, C.G. Lindberg (Göteborg)
Balder, 1845, brigg, 179, J.G. Grönvall & Co (Göteborg)
Wikingen, 1846, 69, brigg, ??
Gerda, 1847, skepp, 300, Olof Wijk (Göteborg)
Diadem, 1849, brigg, 130, Gustaf Melin (Göteborg)
Cleopatra, 1852, brigg, 156, Gustaf Melin (Göteborg)
Eos, 1852, ångfartyg, ??, G.J. Brusewitz (Göteborg)

Konstruerade av N.C. Kierkegaard

Aurora-Borealis, 1853, skonert, 43, Niclas Beckman (Göteborg)
Eleonore, 1854, skepp, 130, Niclas Beckman (Göteborg)
Galathea, 1856, brigg, 83, Björck & Engström (Göteborg)
Dellen, 1861, ångbåt (bogserare), ??, Pettersson (Hudiksvall)
Heidi, 1864, skepp, 265, Gustaf Melin (Göteborg)
Louis De Geer, 1866, skepp, 352, Gustaf Melin (Göteborg)
Iris, 1867, skepp, 295, A.F. Landgren (Göteborg)
Godeffroy, 1867, bark, 240, J. C. Godeffroy & Son (Hamburg)
Erato, 1869, skepp, 329, A.F. Landgren (Göteborg)

Andra konstruktörer

Hildur, 1858, skonert, 77, A. Landgrens Enka
Pursuit, 1860, skepp, 286, A.F. Landgren (Göteborg)
Iduna, 1862, skepp, 325, Gustaf Melin (Göteborg)
Neptun, 1865, ångfartyg, ??. D.W. Flobeck (Göteborg)

Konstruerade av Johan Hübe

Ingeborg, 1870, ångfartyg, 200 ton, Aug. Leffler för Ångfartygs AB Thule (Göteborg)
Eigen, 1870, ångfartyg, 223 ton, V. Furst & Co (Kristiania)
August Leffler, 1871, ångfartyg, 122 ton, C. L. Berggren (Göteborg)
Advance, 1873, ångfartyg, 199 ton, Th. Ahrenberg (Göteborg)
Adolf Landgren, 1876, bark, 603 ton, G.D. Kennedy för A. Landgrens Enka (Göteborg)
Ingeborg, 1877, ångfartyg, 374 ton, Aug. Leffler för Ångfartygs AB Thule (Göteborg)
Galatea, 1878, brigg, 331 ton, H. Svensson (Göteborg)
Gurli, 1879, bark, 721 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)
Zaima, 1883, brigg, 335 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)
Sigyn, 1887, skepp, 336 ton, G.D. Kennedy (Göteborg)

Felaktiga uppgifter i tabellen som hämtats från Wikipedia har rättats med hjälp av Sveriges skeppslista åren 1837-1885. Det gäller exempelvis lästetalet för kappseglingsfartyget Aurora Borealis en även fler andra tonnageuppgifter och ägaruppgifter. Från 1863 använde nyläster. De är omräknade till gamla läster i tabellen.

Ett skepp som finns i Wikipedia-tabellen, Wikingen, har inte gått att hitta i Sveriges skeppslistor så jag utgår ifrån att uppgiften om ägare är fel och att det måste ha byggts för utländsk beställare. Alternativt har skeppet aldrig existerat.

Nåt fartyg med namnet Thule återfinns inte heller i skeppslistorna. Eftersom så få uppgifter finns om fartyget har jag utgått från att det inte existerat.

Briggen konstruerad och byggd 1878 med namnet Galatea hade från början av H. Svensson som huvudredare och inte G.D. Kennedy vilket anges på de flesta håll. G.D. Kennedy var dock sannolikt delägare, troligen också huvudägare. Några år senare är han också huvudredare.

Andra källor: Sveriges skeppslista åren 1837-1885, CRA Fredberg, Det gamla Göteborg, 1919-23, Wikipedia, Göran Sundström,  ”Gamla Varvet i Göteborg” i Göteborg förr och nu, 1988

Advertisements

Var byggdes Ostindiska Kompaniets skepp?

I stort sett alla Ostindiska Kompaniets skepp var inköpta nybyggen. De flesta från varv i Stockholm. Varvet Terra Nova byggde flest, hela 10 stycken. Dessa skepp var Friedericus Rex Sueciae (troligen byggt 1725 som Terra Nova), Suecia (1736, det råder en viss osäkerhet kring detta fartyg, Mårten Persson har gett det namnet Stockholm på listan över fartyg byggda på Terra Nova och han missar att det är en ostindiefarare, Sven T. Kjellberg anger namnet Suceia och Terra Nova som byggvarv), Götheborg (1738), Freeden (1746), Prins Gustaf (1746), Hoppet (1747), Prins Friederic Adolph (1753), Riksens Ständer (1756), Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Clasons varv, se nedan) (1767) och Terra Nova (1771).

Dessutom byggde varvet Terra Nova två skepp för det danska Asiatisk Kompagni, ett fick i Danmark namnet Prinsesse Louise, men byggdes med namnet Prins Carl år 1751 och det andra var Prins Fredrik som var färdigbyggt 1760. Totalt byggde alltså varvet Terra Nova 12 stycken Ostindiefarare om Cron Prins Gustaf byggdes på det varvet, 11 annars.

Ägare av varvet Terra Nova var familjen Grill som också hade intressen i Svenska Ostindiska Kompaniet.

Ytterligare ett svenskbyggt skepp kom att innehas av danska Asiatisk Kompagni. Det var den svenska fregatten Varberg med 40 kanoner som erövrades i samband med danskarnas angrepp mot Marstrand år 1719. Fick i danska flottan namnet Kronprisen av Danmark. 1730 överlämnades detta fartyg till danska Ostindisk Kompagni som dock gjorde konkurs. Skeppet köptes 1732 av Asiatisk Kompagni och fick namnet Kronprins Christian. Som ostindiefarare med 18 kanoner. Detta fartyg genomförde 1730-32 en resa till Kanton, den första ett dansk skepp gjorde. Byggvarv var Karlskronavarvet och byggår 1699. Som nytt hade skeppet 36 kanoner.

I Karlskrona byggdes också två andra fartyg som hamnade i Svenska Ostindiska Kompaniets tjänst, Prinsessan som byggdes som fregatten Illerim år 1756 på ett privat varav och 60-kanonerskeppet Wasa som byggdes 1778 på Karlskronavarvet och överläts till Svenska Ostindiska Kompaniet år 1803. Samtliga tre ostindiefarare som byggda i Karlskrona var alltså från början örlogsfartyg (militära skepp).

Ytterligare två ostindiefarare planerade att bli örlogsfartyg men togs över under byggtiden och blev istället ombyggda till Ostindiefarare. Det var Adolph Friederic och Lovisa Ulrica som byggdes på Djurgårdsvarvet och stod färdiga 1765. Bygget av Lovisa Ulrica hade påbörjats redan 1757. Djurgårdsvarvet byggde också Enigheten (1747) och Gustaf III (1778). Totalt 4 ostindiefarare byggda vid Djurgårdsvarvet. Även detta varv ägdes en period av personer knutna till Ostindiska Kompaniet då Gustaf Kierman och A. Clason var delägare från 1749. Innan dess ägdes varvet av Efraim Lothsack som anlagt det år 1753. Varvet kallades Lothsackska varvet och senare Kiermanska varvet. 1768 övertogs varvet av en ny grupp ägare bestående av bl.a. Fredric Henric af Chapman, Wilhelm Chapman, familjen Grill, familjen Küsel, Wahrendorff, Lars Bogeman samt Joachim Neuendorff. Såväl Küsel som Grill hade kopplingar till Svenska Ostindiska Kompaniet. Varvet drevs till mitten av 1800-talet.

Familjen Grill hade ägarintressen i ytterligare ett av Stockholmsvarven på 1700-talet, Stora Stadsvarvet som låg på söder vid nuvarande Stadsgårdshamnen. Detta varv byggde 6 ostindiefarare, Cronprinsen Adolph Friedric (1745), Prinsessan Sophia Albertina (1754), Stockholms Slott (1760), Finland (1761), Drottning Sophia Magdalena (1773) och Gustaf Adolph (1783). Varvet grundades 1687 och drevs till 1694 i stadens egen regi, men arrenderades sedan ut till enskilda intressenter. Bland dessa fanns redan från början Anthoni Grill (1640-1703), Claes Wittmack och Werner Groen. Senare under perioden ingick också det Grillska handelshuset bland intressenterna, representerat av Carlos Grill (1681-1736) och Johan Abraham Grill (1719-1799), med omkring 1/8 av kapitalet.

Ytterligare ett stockholmsvarv har byggt Ostindiefarare, det var Clasons varv som började anläggas 1725 av Johan Clason och därefter ärvdes av hans son med samma namn. Det låg på Blasieholmens sydöstra udde, ungefär där Nationalmuseum idag ligger. Vid detta varv byggdes Stockholm(1736), Riddarhuset (1739) och Prins Carl (1751) och kanske också Cron Prins Gustaf (enligt en källa, enligt en annan källa byggt på Terra Nova, se ovan) (1767).

Det finns dessutom ett fartyg, Drottningen af Swerige (1741), som är byggt i Stockholm, men där varvet inte är känt samt två där varv och ort är okända, Cronprinsessan Lovisa Ulrica (1745) och Götha Leijon (1745). Calmar byggdes 1740 i just Kalmar och Östergöthland i Norrköping 1798.

I Göteborgs byggdes endast tre fartyg trots att Svenska Ostindiska Kompaniet hade sitt säte där. De tre stora träbåtsvarven i Göteborg, Gamla varvet, Varvet Viken och Varvet Kusten tog istället hand om allt underhåll av Ostindiska Kompaniets fartyg. Vid Varvet Viken och Gamla varvet som låg intill varandra byggdes dock tre ostindiefarare. Sannolikt byggdes två vid Viken, Götheborg (II) (1787) och Drottningen (1797) samt ett vid Gamla varvet, Westergöthland (1798). Gamla varvet kallades också Amiralitetsvarvet.

Varvet Viken startades 1749 av Peter Samuelsson Bagge och Fredrik Henrik af Chapman mes syfte att underhålal och reparera Ostindiska Kompaniets skepp. Kallades också Baggens varv. Af Chapman sålde sin andel redan efter 5 år. Övertogs av Carl Bagge efter faderns död.

Även Varvet Kusten startades med anledning av Ostindiska Kompaniet verksamhet och låg alldeles intill Ostindiska Kompaniets lokaler i Klippan, i viken mellan Klippan och Majnabbe. Startår var 1784 och intressenter var köpmännen G. J. Beyer, Martin Törngren, Peter Bagge, A. P. Oterdahl, Olof Westerling, G. W. Santesson, Johan Geo. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P. P. EkmanJonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Av dessa hade Andreas Andersson, G.F. Beyer och Martin Törngren direkta intressen i Ostindiska Kompaniet. Alla tre plus de övriga var också ägare av diverse sillsalterier och trankokerier. Varvet Kusten byggde inga fartyg till Ostindiska Kompaniet.

Ostindiska Kompaniet köpte dessutom 4 fartyg från utlandet. Drottning Ulrica Eleonora var byggt i Deptford i London, Tre Cronor i Oostende medan Maria Carolina och Fredrica förmodligen båda två var byggda i Frankrike.

Byggda Ostindiefarare, på svenska varv, namn, antal

Terra Nova, 11 (12)
Stora Stadsvarvet, 6
Djurgårdsvarvet, 4
Clasons varv, 3 (4)
Gamla varvet/Varvet Viken, 3 (gemensam förvaltning från 1752)
Karlskronavarvet, 2

Endast varv med fler än en byggd Ostindiefarare medtagna. 4 låg i Stockholm, 2 (1) i Göteborg och ett i Karlskrona. Familjen Grill hade ägarintressen i tre av dem (Terra Nova, Stora stadsvarvet och Djurgårdsvarvet från 1768). De var huvudägare i varvet Terra Nova. Familjen Clason var ägare av Clasons varv och fram till 1768 delägare i Djurgårdsvarvet.

Grönlandskompaniet

Del 4 av 7 i serien 1700-talets kompanier

I Göteborg fanns det två olika Grönlandskompanier på 1700-talet. Även i Stockholm fanns ett Grönlandskompani. Inget av dem tycks ha varit nån större framgång.

Åren 1755-60 fanns det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Det ägdes av Peter Samuelsson Bagge. Under denna tid tillverkade mellan 100 och 200 tunnor tran per år, dock inte alltid av val utan även från säl. Kompaniet lades ner då det var föga framgångsrikt.

Ett nytt kompani startade dock år 1774 i Göteborg. Delägare i detta Grönlandskompani som existerade mellan 1774 och 1787 var G.F. Beyer och Martin Törngren. Grönlandskompaniet arrenderade i början av 1770-talet Känsö i Göteborgs södra skärgård som nyttjades som utgångspunkt för valjakt i haven kring Grönland. Av valarna tillverkades bl.a. tran och valfiskben.

Grönlandskompaniets tillverkning av tran var i paritet med medelstora och stora sillbaserade trankokerier. Tillverkningen av tran varierade mellan cirka 100 fat och som mest över 1 100 fat med undantag av år 1782 då inget tran tillverkades och ingen val fångades. Minsta tillverkningen ägde rum 1786 och den största 1776. På 1770-talet utrustade kompaniet 4 eller 5 skepp varje år men på 1780-talet handlade det om 2 skepp per år. Antalet fångade valar varierade mellan 0 (1782), 1 (1785) ock så många som 15 (1777) och 24 (1776). Noterbart är också att det på 1700-talet var ganska vanligt med stora valar vid den bohuslänska kusten:

Beträffande sillvalar, som ansågs driva in sillen under land och alltså var högst nyttiga varelser, stadgades redan för sjuhundra år sedan, att den som dödade dylika skulle straffas med böter. Sill och valar hörde ihop. Men pålitliga uppgifter om valarnas förekomst vid kusten finns inte från tidigare fångstperioder än sjuttonhundratalets. Redan från periodens början omtalas att valar hade visat sig utanför Hisingen.

Och 1763 meddelades att en hel hop valar hade uppträtt i skären utanför Göteborg. Bland annat var det en vars längd uppskattades till trettio à trettiofem alnar, som hade låtet se sig utanför Älvsborgs fästning. Där gick han fram och tillbaka i fjorton dagars tid och sprutade vatten ända upp till trettio alnars höjd. Ett tiotal år senare berättade trovärdiga fiskare att de vid Gravarne hade sett två valar jaga ett stort sillstim in mot iskanten – det var sträng isvinter det året.

När stimmet kom fram till isen vände valarna tvärt, men den skräckslagna sillen fortsatte in under isen – som gick i vågor ända till den inte längre motstod trycket underifrån utan brast med ett brak så att sillen hoppade upp och blev liggande i stora högar. Från Ljungskile rapporterades 1792 att ett par, tre valar i över åtta dagars tid hade visat sig där. De uppskattades efter ögonmått till mellan trettio och fyrtio alnars längd, och allmogen såg dem inte utan onda aningar. Gammalt folk berättade nämligen att dylika vidunder alltid hade låtit se sig före ett krig och att ofred alltså kunde anses vara i faggorna igen.

De mera förståndiga nöjde sig emellertid med att betrakta valarna som ett förebud till rikt sillfiske. När den senaste sillperioden började i slutet av sjuttiotalet dök även valarna upp igen. Redan under första fiskesäsongen rände en val upp på ett skär vid Hällevikstrand. Den var visserligen inte mer än tio alnar lång men förorsakade i alla fall ett drygt arbete, då den skulle flottagas och bogseras bort. Den fördes in till Göteborg, där ett ombud för naturhistoriska riksmuseet uppträdde som spekulant på den. Fiskarna begärde femhundra kronor för den. Ett par år senare uppträdde en fyrtio alnar lång bjässe i Gullmaren. Han utsattes för beskjutning men klarade sig undan. En ångare som följde i hans kölvatten hade svårt att hålla sin kurs – så våldsamt rörde valen upp vattnet.

På Danafjorden och ända inne vid Stenungsund frustade stora valar omkring, och i Marstrand blev det en förfärlig uppståndelse när folket en söndag kom ut ur kyrkan och fann en tjugo alnars val piruettera mellan båtarna i hamnen. Kvinnorna skrek i himmelens sky, och karlarna var beredda på att få se båtarna vända kölen i vädret, men när valen hade roat sig med sina konster en stund stack han i väg ut genom inloppet och försvann. Från än den ena, än den andra platsen på kusten meddelades att valar hade plöjt omkring tillsammans med sillstimmen, men ingen bohusläning kom dock på idén att anställa särskild jakt på de långväga gästerna. Detta gjorde däremot en del företagsamma norrmän.

Grönlandskompaniet hade tillgång till Känsö för utrustning av fartygen och företaget hade dessutom tillgång till kajen vid Törngrens sillsalteri och trankokeri vid Färjenäs där Grönlandskompaniets fartyg kanske oftast låg och utrustades när de var i Göteborg.

Benjamin Bratt (1748-87) var direktör i Grönlandskompaniet det sista året. Innan dess tycks hans svåger Andreas (Anders) P Oterdahl (1726-1804) ha varit direktör. Benjamin Bratt var i sitt första äktenskap gift med Ingeborg Dorotea Matzen (-1776) och i sitt andra med Maria Lauterbach (1756-1835). Carl Bratt (1785-1838), son till Maria Lauterbach och Benjamin Bratt var handelsman. Andreas Oterdahl var gift med Dorotea Matzen (1731-63).

För källor utöver länkar se mitt första inlägg om sillperioden på 1700-talet och det första inlägget om handelsfamiljer i Göteborg på 1700-talet.

Släkten Bagge

Bagge, från Marstrand härstammande, synnerligen vittförgrenad släkt, vars äldste kände medlem är kyrkoherden i Krokstad Nils B. (d 1586). Hans son Fredrik Nilsson B. och sonson Nils Fredriksson B. (f. 1610, d 1668) voro båda handlande och borgmästare i Marstrand.

Med den sistnämndes söner handlanden i Uddevalla Johan B. (d 1690), prosten och kyrkoherden i Marstrand och Solberga Fredrik B.  samt handlanden och rådmannen i Uddevalla Börje B. (f. 1652, d 1731) delade sig släkten i trenne grenar. Till den äldsta av dessa hörde Johan B:s sonsons sonson professorn vid bergsskolan Jonas Samuel B., medan övriga nedannämnda räknas till den andra grenen.

1) Avkomlingar av prosten Fredrik B:s son handlanden och rådmannen i Göteborg Lorens B. (f. 1680, d 1742) voro a) dennes son handlanden och senatorn i Lybeck Johan Fredrik B. (f. 1711, d 1784), hans sonsöner b) hovrådet Lorens Peter B. och c) adjunkten i Meder vid Koburg Elieser B. (f. 1756, d 1829), d) hans sonsons son föreståndaren för riksbankens sedeltryckeri professor Jonas B. — far till bibliotekarien Lorens Benjamin B. (f. 1835, d 1916), värd att hågkommas för sina förtjänster om K. bibliotekets katalogisering, och till bokhandlaren och kamreraren vid musikaliska akademin Julius B.  — samt e) hans son generalsuperintendenten i Koburg Ehregott Nikolaus B. (f. 1725, d 1796), en även som teologisk författare framträdande andlig, vilken liksom adjunkten Elieser B. ännu har efterkommande med namnet Bagge i Tyskland.

Bland prosten Fredrik B:s övriga ättlingar märkas 2) hans sonsons son sekreteraren i krigskollegiets fortifikationskontor Johan Fredrik B. (f. 1744, d 1805), författare till en skattad »Beskrifning om upstaden Örebro» (1785), samt 3) hans sonson grosshandlaren i Göteborg Peter Samuelsson B. (f. 1710, d 1779), vilken var känd för sitt patriotiska intresse för näringarna — bl. a. fiskerierna — och såsom ledamot av borgarståndet vid riksdagarna 1751—66 anslöt sig till hattpartiet. Han tog en hedrande del även i den strävan att införa moderna jordbruksmetoder, vilken vid denna tid tack vare impulser från England gjorde sig gällande särskilt i Göteborgstrakten, och uppdrev i hög grad jordbruket på kungsgården Ås kloster, som han arrenderade. Det sades, att ingen svensk jordbrukare så allmänt, så uppriktigt och så högt berömdes av grannar och bekanta, och han admirerades mer än han berömdes. Ingen, hette det, hade med större nytta rest i England än han, en tyst och tarvlig yngling, vem skulle ha trott honom om sådana ting. Han vore en komplett engelsk farmer.

Peter B. var far till direktören vid Trollhätte slussverk Peter B. , vars son i första giftet majoren och övermekanikern vid Göta kanal Samuel B.  25 jan. 1814 adlades, ehuru han aldrig hann taga introduktion på riddarhuset och ej fortplantade sin ättegren. En son till direktören Peter B. i hans andra gifte, lantbrukaren Fredrik B. (f. 1817, d 1896), blev far till rektorn i Västerås fil. doktor Peter Fredrik Leo B. (f. 1850), vilken av trycket utgivit bl. a. ett flertal läro- och läseböcker i latinska språket och modersmålet.

Text från SBL

Peter Bagge

Endast för medlemmar

Varvet Kusten

Del 2 av 19 i serien Varv
Endast för medlemmar

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge (1710-79) kom antagligen till Göteborg i början av 1730-talet och sökte burskap som handelsman 1735. Han var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe. Peter Samuelsson Bagges styvmor hette Catharina Olofsdotter Ström (1694-1763). Hon var syster till de stora järnhandlarna Hans Olofsson Ström och Berge Olofsson Ström. På det sättet var han även indirekt släkt med John Hall d.ä. vars styvfar hette Ström i efternamn och var brorsbarn till Bagges styvmor.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg några år senare. 1749 bildade han en handelsfirma ihop med John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. I denna firma handlade man bland annat med järn.

1752 var Peter Bagge som delägare i firman P. Bagge, Wilson & Pike en av Göteborgs största järnexportörer med 1 300 ton. Snart därefter byttes Pike ut mot John Hall och firman blev Bagge, Wilson & Hall. Samma år var Peter Samuelsson Bagge också medintressent i ett detta år grundat garveri och han också arrendator av och verksamheten vid och direktör för spinnhuset i Göteborg. 1755 bildade Peter Samuelsson Bagge det första Grönlandskompaniet i Göteborg. Verksamheten vi spinnhuset missköttes grovt under Bagges tid som direktör. Fångarna var i uselt skick, fick arbeta för mycket utan att ha möjlighet att hålla sig rena:

Peter Bagges förvaltning var inte den bästa. Vid en statlig besiktning 1771 fann man Spinnhuset i ett bedrövligt skick. De intagna hanterades på ett omänskligt sätt. Det stank ohyggligt både från de intagna och från latrinen. Stanken kunde kanske förklaras med att badstugan ännu ej hade blivit nyttjad! Det var ohyggligt kallt och ett av sovrummen kunde inte användas på grund av kylan trots att kakelugnar hade installerats. Året därpå tog Göteborgs stad åter igen över ansvaret för Spinnhuset, trots Bagges protester. Samma år utfärdade Gustav III en förordning om hur spinnhusen skulle skötas, vilket ledde till att sängar, halmmadrasser, kuddar och lakan införskaffades. Dock var det inte en säng per person utan flera fick dela en säng. Samma förordning sa tydligt att fångarna enbart skulle skrubbla, karda och spinna ull och inte väva. Göteborgs stad hade som målsättning att driva Spinnhuset som ett vinstgivande företag därför ökade man för andra gången tvångsintagningen av personer till huset.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge delägde även ett brännvinsbränneri utanför Drottningporten med Vollrath von Öltken. I slutet av 1775 tvingades man dock sälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. Peter S Bagge arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Tillsammans med Chapman startade han år 1749 Vikens varv i Majorna, där diverse ostindiefarare byggdes. I varvets närhet ägde Bagge en gård, Bellevue, sedermera kallad Höglunds gård, som revs i början av 1930-talet. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819), son till Peter Samuelsson Bagge, kom att ta initiativet till Varvet Kusten omkring år 1778 och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. Beyer, Martin Törngren, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.B. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787.

Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbruk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

Oljekvarn

DET MINNESRIKASTE stället vid Djurgårdsgatan är utan gensägelse egendomen Oljekvarn eller Söderlingska trädgården, som den i senare tider benämndes. Stället var en gång ett herresäte för rika och tongivande män inom Göteborgs köpmansvärld och det var med i den gamla goda tiden, då borgarna gingo i knäbyxor och brokiga rockar med veckade halskrås och spetskragar, ambradoftens och de sirliga manerens tid.

Oljekvarn

Oljekvarn

Ännu i dag som för närmre ett sekel sedan skönjes i trädgårdens södra ändpunkt den frontespiceprydda huvudbyggnaden, vilken från vägen sedd bildar ett säreget lantligt fondparti med trädgårdsplan och tvenne mindre byggnader i förgrunden.

När köpmännen Samuel, Petter och Carl Bagge i en nu nämnd ordning ägde stället på 1700-talet, då det benämndes Hviloplatsen, enligt jordeboken var det en ganska aktningsbjudande domän, vars gränser gingo upp emot kyrkogården och därutanför i söder, mot Allmänna vägen i norr och mot Banängarna eller nuvarande Bangatan i öster. Egendomen kallades sedermera Oljekvarnen, förmodligen härlett ur det oljeslageri, som fanns här i slutet av 1700-talet, samt det stampverk med vattenkvarn, vilket ännu så sent som på 1830-talet drevs av de konstgjorda
vattenfallen i den förenämnda Djurgårdsbäcken. I mitten av 1800-talet omfattade egendomen en areal av över trettio tunnland. Nu äro, som sagt, gränserna ganska snäva, men omfatta ändå en avsevärd areal. I början av 1890-talet utgjorde den 168,000 kvadratmeter, men har senare, dels för Slottsskogens utvidgning — egendomens utägor gränsa nämligen till parkområdet — dels för enskilt bebyggande avsöndrats bortåt 70,000 kvadratmeter åker och utmark. Själva trädgården är sig tämligen lik i sin nedre del, men herregårdsbyggnaden från Baggarnas tid brann ned i 1800-talets början och 1823 uppfördes den nuvarande huvudbyggnaden, förmodligen av dåvarande ägaren, kaptenen J. G. Hollstein.

Utan tvivel var Oljekvarnens tid under den rika och ansedda köpmansfamiljen Bagges egid den mest lysande. Från den förskriva sig dess mest glänsande minnen. Då trängdes i salarne därute allt vad Göteborg hade förnämt, rikt och skönt i societeten, ty kommerserådet Bagge var en köpmansaristokrat av rang. Baggarne, far och söner, drevo köpenskap med varjehanda, men hade i första rummet tjänt sig rika på det stora sillfisket i mitten och slutet av 1700-talet samt på varvsrörelse.

[…]

Ur ett tredje släktled efter prästen kom köpmans- och rådmanssonen Peter Bagge, född 1710, död 1779, till Göteborg, där han genast grundade ett handelshus och vann sådant anseende, att han utsågs till stadens representant i Borgarståndet.

Köpmannen Peter Bagge hade ej mindre än tre söner, som ägnade sig åt köpenskapen. De voro Peter Bagge, Johan Bagge och Carl Bagge. Av dessa voro Peter och Carl de mest framstående.

Den sillexport, fadern bedrivit, utvecklades av Peter Bagge på ett betydande sätt, såsom vi under varvet Kusten framhållit.

Okuvligt verksamhetslysten, nöjde Peter Bagge sig icke med de vunna framgångarne på exportens område, utan ingav ansökan om privilegium till idkande av valfångst, vilket han ock år 1775 erhöll. För den skull företog han flera sjöexpeditioner och anlade, närmast som en följd av affärerna på Ishavet, ett skeppsvarv i Marstrand, vilket emellertid, som förut sagts, flyttades till Majorna.

Aret 1749 anlade han tillsammans med skeppsbyggmästaren Fredrik Henrik Chapman väster om Gamla varvet ett nytt varv, vilket kallades än Vikens varv, än Baggens varv och skarpt konkurrerade med det äldre.

Så vart Peter Bagge, vilken en gång råkade på obestånd och rymde, men återkom på kongl. m:ts lejd, en mäktig man med stort inflytande.

Redan 1778 bosatte sig Peter Bagge på den av honom inköpta egendomen Lund i Västergötland, men lämnade icke affärerna ur sikte Så var han år 1793 jämte Göteborgsköpmannen William Chalmers en av de främsta drivande krafterna till upprättande av Trollhätte kanalverk.

Köpenskapen och varvsrörelsen i Göteborg fortsattes direkt av brodern, kommerserådet Carl Bagge, vilken som ägare av det s. k. Baggens varv, beläget intill Gamla varvet och sedermera införlivat med det sistnämnda, utvecklade en livlig verksamhet och byggde en mängd fartyg åt alla de köpmän, som under kontinentalsystemets dagar från snart sagt alla världens kanter slogo sig ned i Göteborg för bedrivande av handel och sjöfart.

Det var denne Carl Bagge, som var herre till egendomen Oljekvarn i Majorna och som för ett sekel sedan var en av de tongivande männen i Göteborg.

Carl Bagge drev oljeslageri på denna sin egendom, tegelbruk, cattuns-tryckeri på Gårda samt mälteri på Gamla Tegelbruket. Samtidigt, eller närmare bestämt 1796, kom glasbruket vid Klippan under hans ledning och utvecklades på ett högst aktningsvärt sätt genom om- och nybyggnader.

Denne magnifike herre förde naturligtvis stort hus såväl på Oljekvarn som inne i staden vid Södra Hamngatan, närmare bestämt n:r 5, där han 1814 uppförde det stenhus, som sedermera ägdes av Bagges måg kommerserådet James Dickson och helt nyss omdanats av grossh. Herman Kunze.

Den börsaristokratiska Göteborgsvärld, som roar sig i nutiden, skulle väl knappast kunna tänka sig, att ett högre sällskapsliv kunde utveckla sig i Oljekvarnens anspråkslösa salar, men likvisst gå flera av namnen på de grupper och personager, för vilka den gamla herregården i Majorna en gång utgjorde medelpunkten, igen i Göteborgs high life ett sekel senare.

I den gamla goda tiden för hundra år sedan motsvarade en herregård som Oljekvarnen emellertid något så när mängdens föreställningar om rike mans slott. Det fanns många sådana i Göteborgs omnejd, ty de rike köpmännen skaffade sig gärna ett lantställe i de fagraste omgivningarna, dit de drogo sig tillbaka för några timmars andrum från affärerna, vilka under den bråda seglationstiden i varma sommardagar prässade sina män inne i staden.

Dessa lantställen inrättades med all den lyx och förfining, som rikedom och smak tilläto, trädgårdar och parker anlades och manbyggnader uppfördes i en enkel förnäm stil. Här firades lysande sommarfester, här möttes de olika släktgrupperna, här presenterades för sommarens förnäme resande det yppersta staden ägde av klokhet, ungdom, skönhet och rikedom.

Vi kunna lätt tänka oss Oljekvarnen den tiden. Entréen till den vidsträckta trädgården öppnade sig i hörnet av Allmänna vägen mitt emot prosten Lindskogs gamla boställe, eller ungefär där ett prosaiskt karamell-schapp nu krupit in i planket. Stenpelare och gallergrindar utmärkte naturligtvis ställets karaktär av herregård. Därinne under trädens kronor ledde sandade gångar runt grupperna av bärbuskar och konstgjorda dammar, i vilka feta rudor enligt sägnen summo omkring och trivdes gott. De väl ansade rabatterna lyste med hela den svenska florans brokiga färger, och naturligtvis saknades inte den väldiga reflexkulan av glas på sin pelare mitt i trädgården och inte heller solvisaren på planen framför huvudbyggnaden.

Vad denna beträffar var den naturligtvis inredd med all den komfort som ett rikt hus krävde. Och kommerserådet och vasariddaren Carl Bagge var en rik man och hans ställning i samhället fordrade det.

Han tillhörde en av de inflytelserikaste och mest ansedda släktgrupperna, den Beckmanska, vars huvudman segelsöm-maresonen Hans Jakob Beckman, död 1815, tjänat mycket pengar och ägde Överås egendom. Beckmännen liksom Baggarne hade tjänt sig upp, och kommerserådet Carl Bagge var gift med en av Beckmans döttrar. Därigenom kom Bagge i svågerlag med den framstående grosshandlaren Laurens Tarras, den energiske David Carnegie och den högvälborne överstekammarherren friherre Hamilton, vilka alla gift sig med Beckmans vackra döttrar.

Genom detta svågerlag och sin egen rikedom och duglighet kom varvsägaren från Majorna att tillhöra de “ringar“, vilka inom sig räknade stadens spetsar.

De män, vilka oftast rörde sig därute i familjekretsen på den Baggeska egendomen voro, utom de ovannämnde släktingarne, John Hall d. ä., greve Axel Pontus von Rosen, herrarne Bratt, Virgin, Bilow, Backman, köpmännen Wohlfart, Otterdahl, Lamberg, Tranchell, Busck och Coopman. Vad damerna beträffar, har den i memoarlitteraturen bekanta fru Marianne
Ehrenström publicerat några hågkomster från denna tid, vilka äro nog så upplysande.

Marianne Ehrenström var maka till generalfälttygmästaren Nils Fredrik Ehrenström, vilken under några år i början av 1800-talet var Göteborgs kommendant. I det Ehrenströmska hemmet, som genast efter hennes ankomst hit blev medelpunkten för allt, vad rikets andra stad hade älskvärt och lysande, hade hon tillfälle iakttaga börsaristokratiens damer och herrar, vilka genom henne knöto bekantskap med de förnämiteter, som stundom gästade huset, bland andra den landsflyktiga franska konungafamiljen.

[…]

Oljekvarn befanns i Baggeska familjens ägo ända till 1818, då Carl Bagge dog. Och alltjämt fördes ett lysande hus därute. I den gamla trädgården kan man ännu se det med en massiv täljstensskiva försedda bord, vid vilket flera furstliga personer dinerat och supérat. Av sådana nämner traditionen hertigen av Angoulème, greven av Provence, sedermera kung Ludvig XVIII av Frankrike, samt greven av Artois, sedermera fransk kung under namnet Carl X, vilka, som bekant, efter den stora revolutionen ett par gånger togo göteborgssocietetens gästfrihet i anspråk.

Kommerserådinnan Bagge blev som bekant stammoder till en gren av den Dicksonska släkten och ansågs enligt samtida vittnesbörd som en av Göteborgs skönaste kvinnor. Detta framgår också av hennes porträtt, vilket vi här avbilda och vilket befinner sig i Wijkska familjens ägo. Kommerserådinnan B. var nämligen fru Caroline Wijks farmors mor.

Från Bagges övergick Oljekvarn 1820 till kapten J. G. Holstein, vilken emellertid redan året därpå överlät densamma till Dorotea Opperman, gift med göteborgsköpmannen J. C. Schussler.

Året därpå kom Oljekvarn åter i Holsteins ägo, och förblev där till 1839, då han gjorde konkurs. Nu inropades egendomen av den bekante skeppsbyggaren och varvsägaren Ambrosius Landgren på Gamla varvet, men förblev ej i hans ägo längre än till 1841, då den ånyo försåldes till fru Beate Wennerberg, änka efter en tullförvaltare W. i Halmstad.

Änkefru Wennerberg, vars bostad i Oljekvarn inskränktes till manbyggnadens frontespisvåning, uthyrde på sin tid undervåningen till mamsell Stangenett, vilken som förut nämnts, höll en i Majorna mycket bekant skola, där både gossar och unga sjökaptens- och andra borgardöttrar åtnjöto undervisning.

Efter Beate Wennerbergs död 1865 övergick egendomen genom arv till dottern Laura, gift med orgelbyggaren J. N. Söderling, i vars familj Oljekvarn stannade i ett sextiotal år.

Bland de mera bemärkta familjerna därute i Majorna under sista halvseklet står Söderlingska i främsta rummet. De båda äldre bröderna Söderling uppförde redan i förra hälvten av 1800-talet på Oljekvarns ägor ett orgelbyggeri, från vilket under en följd av år landets mest berömda orglar utgingo. Detta existerar än i dag, fast i andra händer. År 1874 övertogs nämligen orgelbyggeriet av Söderlings medhjälpare, Molander, och drives nu av en annan majbo, musikdirektören och orgelbyggaren Eskil Lundén. Och till de bekanta bildningscirklarna på 1860-talet, vilka så kraftigt medverkade till väckandet av folkets läslust, var han en av upphovsmännen.

Söderlingska gården

Söderlingska gården

En av intellektuella spörsmål så livligt intresserad man kom naturligtvis i livlig beröring med den andliga kulturens dåvarande målsmän i Göteborg, en S. A. Hedlund, en Viktor Rydberg o. a., och det heter att dessa flera gånger gästade Oljekvarn och dess intelligente värd. För att nu inte tala om litteraturens mindre strålande ljus: en Max Axelsson, en Lejonsköld-Oxenstjerna, en Per Thomasson o. s. v.

Vid det nämnda täljstensbordet höll den gode orgelbyggaren öppen taffel och här utvecklade han sina vackra planer till folkbildningens höjande och musiklivets utveckling. Ty musiken var för honom ej blott ett hantverk i orgelbyggeriet — den var en genius, som höjde livet på ett högre plan, och som skulle, enligt vad han en gång skrev offentligt, liva till andakt, hjältemod och kärlek.

Vad Söderlings efterträdare i orgelbyggeriet Salomon Molander beträffar, uppförde han omkring 150 orglar på skilda orter i landet. Han var ansedd som en bland Sveriges skickligaste orgelbyggare, särskilt vad intonation beträffar. Han utförde alltid ett redbart och gediget arbete, och man hörde aldrig av några klagomål över Molanders orglar.

Utanför Söderlingska trädgårdens östra gräns ligger Ölvägen eller Pölgatan, som den förr i världen kallades. Det är ett övermåttan pittoreskt litet gatuparti, som gör sig alldeles förträffligt, i synnerhet i vårens tider, då de röda stugorna skymta mellan äppleblomster och vita körsbärsträd, medan solen glimmar mot skumma fönsterglas.

Förr i världen låg det alldeles vid gränsen mellan stad och land. Nu är det en liten inklämd och fridlyst vrå som i sinom tid skall omramas av storstadens moderna husmassor, medan trädgårdens kronor, vilka skonats av rödjarens bila, sjunga svårtydda sånger om de gångna tiderna.

Nu äro nya stadsplaner uppgjorda för den del av Majorna, som ligger söder om det Gamla varvet. Och en del av detta område, Ölvägen och en bit av Söderlingska trädgården, skall, om det nu går som man tänkt, bilda en av de kulturreservationer, vilka i ett nytt Göteborg skola bära mera påtagliga vittnesbörd om tider som flytt.

Utdrag ur CRA Fredbergs Det gamla Göteborg, 1919-1924

Söderlingska trädgårdens senare historia.

Bagge – en viktig företagarfamilj i det gamla Göteborg

Bagge är ett namn som givits till många släkter från Bohuslän. Invånarna i detta landskap kallades nämligen ofta för baggar (jmfr hur vi än idag kallar norrmän för norrbaggar). Den släkt Bagge som jag här ska skriva om blev en framgångsrik företagar- och handlarsläkt i 1700-talets Göteborg. Den äldste med säkerhet kände medlemmen av familjen är Fredrik Bagge (1646-1713) präst och kyrkoherde i Marstrand från 1670, från 1680 kontraktsprost i Älvsyssel och från 1682 även kyrkoherde i Solberga. Han var representant för prästståndet vid ett flertal riksdagar (1680, 1686, 1693, 1697 och 1710). Vid danskarnas erövring av Marstrand 1677 var han uttalat svenskvänlig och fängslades därför, först på Marstrands fästning och senare på Fredrikshalds. Han återkom året efter att själv ha betalt sin lösen. Hans mor Malin var en av alla de kvinnor som anklagades för häxeri. Efter två år lyckades Fredrik Bagge dock få henne frikänd år 1671.

Fredrik Bagge hade minst tre söner. Lorentz Bagge (1680-1742) var gift med Anna Margareta Calmes (1690-1767) och Samuel Bagge (1686-1763), gift med Catharina Ström (1694-1770). Anna Margareta Calmes var dotter till borgmästaren Hans Calmes och en av hennes systrar, Dorothea Calmes (1682-1738) var gift med grosshandlaren Niclas Matzen(1664-1720) i sitt andra äktenskap och med Peter Silvander (-1758) i sitt tredje. Två andra systrar var ingifta i familjen Nissen. Catharina Ström var syster till Hans Olofsson Ström (1683-1761) och Berge Olofsson Ström (1688-1762). Den förstnämnde av bröderna Ström var svåger med den mäktige Niclas Sahlgren och den andre var far till Johan Fredrik Ström (1731-81), styvfar till John Hall d.ä. som kom att bli mycket rik. Den tredje sonen till Fredrik Bagge var handelsmannen Johan Fredrik Bagge.

Lorentz Bagge var kapten i det militära och från 1737 rådman. Riksdagsman vid riksdagen 1770. Lorentz Bagge fick totalt tolv barn.  Flera av dem flyttade till Varberg, däribland Ehregott Nicolaus Bagge, vilken studerade i Tyskland och med tiden blev superintendent och överpastor i Coberg. Sonen Emanuel som var född 1714. Han blev handlande i Varberg och blev där i unga år rådman. Han var först gift med Anna Lagerbom, dotter till skepparen Gomer Lagerbom, och när hon år 1743 avled vid 21 års ålder efter att kort dessförinnan fött en son, som dog späd, gifte Emanuel om sig med Johanna Pihlsson, född 1723 och dotter till Johan Pihlsson som senare belv borgmästare. Med Johanna Pihlsson hade Emanuel åtta barn. Två söner levde till de uppnådde 17 resp. 18 års ålder. Alla de övriga dog som barn. När man så läser att Emanuel Bagge avled vid 40 års ålder, år 1755.

I Göteborg kvarblev bland annat Elieser (Benjamin) Bagge (1720-94). Han hade erhållit burskap som handlande i Göteborg den 10.1.1749 och var föreståndare för tyska kyrkan. 1769 tycks han ha varit konkusrfärdig och gjorde en ackordsuppgörelse med sina fordringsägare. Hans första hustru Anna Bundy, var född 1720 och avled barnlös 20.5.1772. Hon var dotter till kyrkoherden i Uddevalla Petrus Jac. Bundy (född 1677, död 1737) och Cecilia Påvelsdotter Nöring. Hans andra hustru Maria Catarina Hehl var född omkring 1744 och avled i barnsäng 1775. Enligt en del källor så är Benjamin och Elieser Bagge olika personer, men eftersom fler källor uppger att de är födda och döda samma år och gifta med samma kvinna så utgår jag från att det handlar om samma person.

Peter Samuelsson Bagge

Peter Samuelsson Bagge

Samuel Bagge, bror till Lorentz Bagge, blev rådman i Marstrand. Hans son var Peter Samuelsson Bagge (1710-79) som var gift med Anna Christina Thorsson (1711-79), dotter till kaparkaptenen Anders Thorsson och Anna Thalena Gathe (syster till Lars Gathenhielm). Peter Samuelsson Bagge (eller Peter Bagge d.ä.) kom att bli en av 1700-talets mest betydande affärsmän i Göteborg och nästan lika rik som Niclas Sahlgren.

Tillsammans med Fredrik af Chapman startade Peter Samuelsson Bagge Vikens varv i Majorna, där några ostindiefarare byggdes. Främst byggdes dock mindre fartyg och varvet ägande också mycket arbeta åt underhåll av Ostindiska Kompaniets skepp. Vikens varv låg ungefär där Fiskhamnen senare har legat.  I varvets närhet ägde Bagge en gård som kallades Bellevue. Denna revs i början av 1930-talet. Peter Bagge deltog också i starten av Varvet Kusten, även det ihop med Fredrik af Chapman och arrenderade från 1752 Gamla varvet som låg nedanför Stigberget. Arrendet gällde fram till 1767. Varvet Viken och Gamla varvet drevs under arrendeåren som en enhet.

Tillsammans med Samuel Schutz, en annan framgångsrik handelsman i Göteborg drev han också handelsfirman Peter Bagge och Samuel Schutz mellan 1735 och 1743. Sistnämnda år kom Peter Bagge på obestånd och rymde till Köpenhamn. Han kom tillbaka till Göteborg 1749 och drev då en handelsfirma ihop med  John Wilson och en Pike, senare med John Hall den äldre istället för med Pike. 1752 grundades ett betydande garveri, där Bagge var medintressent. Samma år miste han sitt arbete som spinnhusets inspektor. Bagge ägde också ett brännvinsbränneri utanför Drotttningporten tillsammans med Volrath von Öltken. 1775 fick man dock tvångssälja detta för 20000 daler silvermynt till kronan. Vidare ägde Peter S Bagge tobaksplantager utanför staden, en väderkvarn, ett tegelbruk och en kalkugn. 1755 fick han privilegium för valfångst, detta var det första Grönlandskompaniet. Det upplöstes i början av 1760-talet. Peter S Bagge var också  riksdagsman för Göteborg vid riksdagarna 1751-1752, 1755-56, 1760-62 och 1765-66. Peter hade många barn, exakt hur många är svårt att slå fast. Men fyra söner uppnådde i alla fall vuxen ålder, Samuel Bagge, Peter Bagge, Carl Bagge och Jacob Bagge.

Samuel Bagge (1738-1814) övertog gården Aspenäs från Jacob von Jacobson år 1780. Eftersom gården var frälsegods som bar fick ägas av adliga gjordes detta genom pantförskrivning. 1800 fick han tillstånd att köpa gården tillsammans med ett antal andra egendomar. Från 1754 arrenderade han Kungsgården i Ås kloster i Halland. 1785 köpte han Hede säteri som från 184 blev bostad för hans änka. 1808 övertogs de av en son då fadern misskött egendomen under en tid. Samuel Bagge handlade med tjära, järn och jordbruksprodukter.

Peter Pettersson Bagge (1743-1819) kom att överta faderns intressen i Varvet Kusten och var en av de som deltog i bildandet av bolaget Varvet Kusten år 1784. De andra intressenterna var G.F. BeyerMartin Törngren, Peter Bagge, A.P Oterdahl, Olof Westerling, G.W. Santesson, Johan G. Ekmans änka, Nic. Matzens änka, P.P Ekman, Jonas Kjellberg, Andreas Andersson, Anders Lesse och Philip Oterdahl. Från 1773 var han delägare i det nya Grönlandskompaniet tillsammans med bland annat G.F. Beyer och Martin Törngren. Detta bolag upplöstes 1787. Peter P Bagge ägde en lång rad sillsalterier, rökerier och trankokerier. Han anlade ett skeppsvarv på Marstrand 1776, men dess verksamhet flyttades snart till Varvet Kusten i Göteborg. Han var en stor sillexportör men blev allt mer intresserad av jordbuk. Han köpte därför upp gårdar i Västergötland, nämligen Lund 1778, Såtenäs 1784 och Öne (Önafors) 1782 samt Nygård 1790.

1793 bildade Peter Bagge tillsammans med bl.a. William Chalmers Trollhätte Kanal- och Slussverksbolag vars verkställande direktör han själv blev. 1800 invigdes de första slussarna. Han var gift två gånger, första gången med Magdalena Beijer (1734-1803) som var änka efter superkargen vid Ostindiska kompaniet Anders Gadd och andra gången med Ullrica Sophia Grentzelius (1785-1861).  Sonen Samuel Bagge (1774-1814) i första giftet övertog Önafors och sonen Patrik Bagge (1810-88) i andra giftet Nygård. Nygård såldes 1847 till Nils Ericsson. Samuel Bagge adlades samma år som han dog, men blev aldrig introducerad på riddarhuset. Han var ingenjör.

En andra son i Peter Bagges andra äktenskap, Robert Conrad Bagge (1815-83) blev 1832 anställd hos J.A. Kjellberg i Göteborg. Från 1838 arbetade han på Lo sågverk i Ångermanland, ägt av Kjellberg. R.C. Bagge inköpte Kramfors sågverk år 1848 medn överlät det snart till Kjellberg och under familjen Kjellbergs ägo utvecklades sågen till en av Sveriges större med RC Bagge som chef. 1876 tog sonen John Bagge (1843-1913) över ledningen för företaget. Denne utsattes år 1869 för ett mordförsök då en annan träpatron, Georg Scherman (1816-84) försökte skjuta honom.

Tredje sonen Carl Bagge (1752-1818) övertog för sin del Varvet Viken från fadern. Han var gift med Catharina Elisabeth (Elise) Beckman (1766-1840), dotter till den framgångsrike handelsmannen Hans Jacob Beckman (1736-1815). Han var därmed svåger med direktören i Ostindiska kompaniet, Laurent Tarras samt även med David Carnegie Sr och Christian Wilhelm Damm. Svågern Christian Beckman (1779-1837) var gift med Anna Catharina Björnberg (1782-1848), dotter till den mycket rike köpmannen Niklas Björnberg.

Carl Bagge ägde också egendomen Oljekvarn i Majorna i likhet med sin far och farfar. Han drev oljeslageri i Majorna, tegelbruk, kattunstryckeri på Gårda samt mälteri. 1796 kom glasbruket vid Klippan under hans ledning och utvecklades rejält. Delägare i glasbruket var även martin Törngren och tidigare hade det drivits av flera medlemmar i familjen Schutz. Carl Bagge fick med tiden titeln kommerseråd och umgick med en lång rad av tidens främsta män, bland annat den mycket berömde franske generalen Jean Moreau (1763-1813) en av de personer som gästade Oljekvarn. Två av Carl Bagges tre döttar kom alla att gifta sig med rika och betydande män, Carolina Elisabeth Bagge (1791-1863) med Fredrik Willerding (1781-1869) och Eleonora Margareta Bagge (1795-1857) med James Dickson (1784-1855).

Den fjärde sonen, Jacob Bagge (1753-1812) var kofferdikapten dykerikommissarie och handlande i Varberg. År 1784 lyckades han rädda alla ombordvarande på ett engelskt fartyg som förlist i svår storm utanför Varbergs kust. Bland passagerarna fanns tre unga systrar Mason på väg till den ryska huvudstaden S:t Petersburg. Där skulle den äldsta systern gifta sig med en officer. Efter skeppsbrottet bytte syskontrion till häst och vagn och tog sig fram den långa vägen runt Bottniska viken. På hemresan återvände de två yngre systrarna till Varberg, där Jenny Mason (1767-1834) gifte sig med sin räddare Jacob Bagge. Den tredje systern förblev ogift och stannade livet ut hos systern och svågern på Öfverås gård i Askome socken, 15 kilometer norr om Varberg.

En Carl Gustaf Bagge  som inte tycks ha varit släkt med denna familj Bagge, ägde Älgö bruk ihop med svågern Christoffer Hedenberg. Carl Gustaf Bagge var gift med en dotter till Cornelius Thorsson vid namn Anna Thorsson.

Schutz – flitig företagarfamilj på 1700-talet

Del 15 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Familjen Schutz eller Schütz kom in till Göteborg via Köpenhamn eller Königsberg och Stockholm med sadelmästaren Jacob Schutz som föddes 1638 i Mettingen i Tyskland. Troligen dog han år 1690. Hans son Samuel Schutz (1676-1740) var skeppare och redare och drev handelsfirman Peter Bagge & Samuel Schutz tillsammans med Peter Samuelsson Bagge (1710-79). Två av hans söner blev mycket framgångsrika. Hans dotter Catharina Schutz (1712-98) var i sitt första äktenskap gift med kaparen (piraten) Cornelius Thorsson (-1737), sannolikt släkt med Anders Thorsson (-1711), gift med Anna Thalena Gathe (1694-1778) i hennes första gifte, syster till den kände kaparen Lars Gathenhielm. Hon gifte sedan om sig med Johan Hansson Busck (1690-1756) och blev mor till Lona Busck, gift med James Maule, superkargör i Ostindiska kompaniet.

Äldste sonen Jacob Schutz (1709-72) var borgmästare i Göteborg 1750-54 och direktör i Ostindiska kompaniet från 1766 under den tredje oktrojen. I sitt första äktenskap var han gift med Christina Beata Olbers (-1753) och de fick två barn. Christina Beata Olbers var dotter till Johan Andreas Olbers (1673-1741) och hans första fru Anna Thorsson, sannolikt också släkt med ovanstånde personer med samma efternamn. Fortsatte sin fars handelsverksamhet med bl.a. kattuntryckeri och repslageri. Han ägde också Kållereds, Rådanefors och Öxnäs järnbruk och startade med kompanjoner ett lädergarveri och ett glasbruk. 1758 stod han som ägare till Marieberg i Kungälv, med underliggande hemman som han då övertagit från svågern Magnus Lagerström (1691-1759), gift med Clara Olbers (1713-78)

När Jacob Schutz dog testamenterade han större delen av sin kvarlåtenskap, 23 miljoner riksdaler, till sonen i det andra äktenskapet, Johan Henrik Schutz (1763-1828). Denne blev genom arvet en av de rikaste personerna i Sverige. Han uppfostrades på hovet efter faderns död och adlades Rosenschütz. Kallades för ”Galne greven” och ”den Svenske Paschan”. Ägde bl a Liseberg och lyckades bli portförbjuden på Gustav III:s fester i Stockholm. Ordnade överdådiga fester på Mariebergs säteri i Kungälv med damer, dryck och förtäring. Han slösade bort förmögenheten och dog slutligen utfattig i hyresfastighet.

Samuel Schutz (d.y., 1736-1805), son till Jacob Schutz i dennes första äktenskap var handlande och nära vän till superkargören Jean Abraham Grill. Samuel Schutz var gift med Brita Sofia Liedberg (-1803), sannolikt släkt med Sara Maria Liedberg, gift med Johan Fredrik Pettersson (1725-?), superkargör i Ostindiska kompaniet. Samuel Schutz var engagerad i sillhanteringen under sillperioden och ägde bland annat Bastevikens trankokeri i Hålta socken, 1801 sålt till kaptenen i Ostindiska kompaniet, H.H. Clason, och Majvikens salteri i Majorna.

Jacob Schutz dotter Clara Schutz (1738-95) var gift med Gabriel Fredrik Beyer (1731-88) son till superkargören i Ostindiska med samma namn. G.F. Beyer var också delägare i Varvet Kusten.

Johan Schutz (1722-97), bror till Jacob Schutz, var en mångsidig industriägare i Göteborg. Han drev 6 fabriker och ägde Segloraberg i Kinna. Industriverksamheten  omfattade sodatillverkning, glasbruk, garveri och repslagning. Glasbruket låg i Klippan mellan 1762 och 1808. Glasbruket ägdes först ihop med Volrat von Öltken (-1782) och från 1782 tillsammans med Martin Törngren, direktör i Ostindiska. Garveriet beläget mittemot Gubbero vid Mölndalsån ägdes av Johan Schutz, överinspektor Stapelmohr, handelsmannen Peter Bagge och Johan Friederic Bauer. Den sistnämnde var en av de första som anlade ett trankokeri och var för en tid ägare till Gubbero landeri. Johan Schutz var gift med Ulrika Olbers (1730-1807). Hon var syster till Christina Beata Olbers, gift med Johan Schutz bror Jacob Schutz (se ovan).

Utöver fabrikerna i Göteborg som nämnts ägde Johan Schutz också ett sillsalteri som låg vid glasbruket i Klippan samt Basttångens stora trankokeri på Tjörn.

En dotter till Johan Schutz, Anna Maria Schutz (1748-1808), var gift med Ulrik M. Valtinsson (1731-83) i dennes andra gifte. I sitt första äktenskap var han gift med Anna Catharina Pettersson (1734-65), syster till borgmästaren Daniel Pettersson och superkargören Johan Fredrik Pettersson. Valtinsson var först kanslist och sen superkargör i Ostindiska kompaniet. Han genomförde flera resor till Indien, Siam och Kina. Adlades med namnet Adlerstam tillsammans med sina bröder år 1776. Hans  dotter Anna Johanna Adlerstam (1771-1808) var gift med bruksägaren Johan Henrik Sebastian Grave (Westberg) (1761-1822). Ulrik M Valtinssons son Gustaf Ulrik Adlerstam (1773-1845) var stadsmajor i Göteborg.