Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ostindiska Kompaniet

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Advertisements

Överskottsinformation och gamla Göteborg

Ibland får en tag på intressant överskottsinformation när olika familjer, företag, hus me mera i Göteborg kartläggs, efterforskas och undersök. En hel del av denna information berör Uddevalla, ganska mycket har anknytning till Ostindiska Kompaniet och en del har anknytning till pirater och kapare i andra delar av världen.

Sådan information publiceras ibland på ett par sidosajter till Gamla Göteborg, nämligen Gamla Uddevalla, Ostindiska Kompaniet samt Kapare och Pirater. Kanske kommer det så småningom att bli likadan sajter med överskottsinformation om Vänersborg, Varberg, Alingsås, Borås den norrländska skogsindustrin samt  bruk i Bergslagen och Dalsland också. Artiklarna på sidosajterna bör också på något sätt ha koppling till Göteborg.

Kungälv och Kungsbacka liksom förortskommunerna till Göteborg betraktas som delar av Göteborg är artiklarna om företag, familjer, hus och personer där  finns på denna sajt. Huvudsajten gamla Göteborg. Det finns också en sidosajt där släktskapsförhållanden i Göteborgseliten från 1600-talet fram till nutid är kartlagda.

Alla de nämnda sidosajterna fungerar också som ingångar till olika delar av denna sajt.

Gustaf Fredrik Hjortberg

gustaf_fredrik_hjortbergGustaf Fredrik Hjortberg föddes 2 okt 1724 i Göteborg  och dog 5 april 1776 på Åby gård, i Fässbergs socken. Han var son till kaptenen vid amiralitetet Henrik Hjortberg och Anna Catharina van Eiten.

Gifte sig den 25 jan 1747 i Örgryte socken med Anna Helena Löfman, född 1 maj 1725 och död den 18 febr 1808 på Stomgården, Släp, dotter till kaptenlöjtnanten vid amiralitetet, Jonas Löfman.

Kadett vid amiralitetet i Göteborg 1732—35, elev vid gymnasiet i Gbg 36, inskriven vid Gbgs nation, Lunds universitet den 18 okt. 1742, prästvigd 46, därefter skeppspredikant vid Ostindiska Kompaniet med tjänst på skeppet Freeden aug 47—juli 49, på Cronprinsen Adolph Friedrich 49—51 och på Enigheten dec 51— juli 53).

Hjortberg hörde liksom Osbeck och Torén till de nitiska skeppspräster, som under färderna till och från Kanton samlade och beskrev alla slags naturalier. Han skickade sina resejournaler och dagböcker till Vetenskapsakademin. Hans sammanfattning av resornas vetenskapliga resultat 1753 (Minnesteckningar af trenne till Canton … gjorda resor) redogjorde för påträffade djur, särskilt fiskar och andra havskräk, avbildade i ett separat planschband.

Efter tiden i Ostindiska Kompaniet blev han kyrkoherde  i Vallda och Släps församlingar i Halland från 1 mars 54. Även som kyrkoherde och senare prost ägnade sig Hjortberg åt vetenskapen:

H förfärdigade väggur och astronomiska instrument, lade tak och byggde orglar. Han var på sin prästgård en entusiastisk lantbrukare, som konstruerade plogar och sädesrensningsmaskiner, införde potatisen i socknen, odlade färgväxter och mullbärsträd. Han förvandlade sitt inköpta skattehemman Gustafsberg till ett mönsterjordbruk och anlade där en vacker trädgård med terrasser, fruktträdsplantager och fiskdammar.

Särskilt fängslades H av boskapsskötseln och veterinärmedicinen, där han framträdde som en av våra viktiga och inflytelserika äldre författare. Hans Svenska boskapsafvelen (1776) ger en fyllig handledning om kreaturens vård i ladugårdar och på åker och äng. Egen erfarenhet ligger bakom dess många folkmedicinskt färgade veterinära råd om sjukdomar och deras botande.

[…]

Sin egentliga berömmelse i samtiden förvärvade dock H genom sin medicinska praktik. Åtskilliga präster under 1700-talet ägnade sig åt att bota sina sockenbors krämpor, men H överträffade alla i rörelsens omfattning. Han tillverkade själv sina medikament, gratis utdelade till de fattiga, och uppförde ett koppympningshus. Hans specialitet var emellertid elektroterapin. De nya rönen inom elektricitetsläran hade inspirerat till försök att medicinskt utnyttja elektriciteten. Vid 1750-talets början prövades elektriska kurer med iver i Uppsala och Sthlm men upphörde snart. H, som från England köpt en elektricitetsmaskin, började 1759 praktisera med den. Framgången överträffade alla förväntningar, patienter från hela Sverige strömmade till prästgården i Valida, utsattes för elektriska stötar och slängde käppar och kryckor. Enligt bevarade journaler behandlade Ff 1759—65 inte mindre än 1 168 patienter, mest giktbrutna, förlamade, reumatiker och döva. Han uppfann sin egen apparatur för elektricitetens applicering (beskriven i VAH 1765, där även utdrag ur hans journaler publicerades) och valdes nu också till akademins ledamot.

 

Peter von Utfall

Peter von Utfall föddes 1686-02-24 i Göteborg som son till Jacob Utfall och Maria Kuyhl. Han var gift fyra gånger och fick tre barn i sitt första äktenskap och fyra i sitt tredje.

Gift 1:o 1711-05-16 med Agneta Juliana Åkesson, död 1728-11-24, dotter av bokhållaren vid göteborgska fortifikationen Åke Åkesson. Gift 2:o 1729-12-04 med Lukretia Dittmer i hennes 2:a gifte (gift 1:o 1724-09-29, på Risberga i Östuna socken, Stockholm med kaptenen Johan Molin, adlad Meldercreutz, nr 1607, född 1697, död 1726), död 1730-04-24, dotter av politieborgmästaren i Narva Herman Dittmer och Lukretia Keder samt syster till landshövdingen Joakim Dittmer, adlad von Dittmer, nr 1813. Gift 3:o 1731-06-01 med Maria Rambeau, död 1737-05-04, dotter av politipresidenten i Göteborg Johan Rambeau och Anna von Eich, nr 837. Gift 4:o 1738-09-05 med Anna Maria Linde i hennes 2:a gifte (gift 1:o med handlanden Carl Gustaf Funcke), född 1706, död barnlös 1756-05-23 på Adolfsfors i Köla socken, Värmlands län, dotter av kommissarien i Stockholm Erik Linde och Anna Gering.

Adlad 1716-06-15 som von Utfall i likhet med sina bröder Wilhelm Utfall (1674-1753) ,  Johan Utfall (Jean, 1681-1749), Jakob Utfall och Carl Utfall. Skeppskapten 1716-07-19. Amiralitetskapten 1718-06-27. Kommendörs avsked 1741-04-29. Dog 1754-12-10.

Arbetade i handelsflottan 1702-04 och i fransk örlogstjänst 1704-09. Han nämns som kaparkapten på Andromeda år 1712 i vilken han också var delägare tillsammans med bröderna Johan Utfall och Wilhelm Utfall samt Samuel Bornander, Christian Gathe och Abraham Bruhn. 1714 på brigantinen Sjöman. 1716 blev han kapten i svenska flottan. Befälhavare på skeppet Kalmar 1717, galären Carolus 1718 och galären Prins Georg 1721.

1734-35 var han kapten på Ostindiska kompaniets Drottning Ulrika Eleonora på en resa till Indien. Under den andra resan år 1736-37 med Tre Cronor var John Pike, Charles Irvine (1693-1771), Gerrard Barry och en Hofwardt superkargörer. Alla hade de förmodligen ett förflutet som pirater i Indiska oceanen. Pirat (kapare) hade ju också Peter von Utfall varit så de var säkerligen samma skrot och korn.

Förväxlas ofta med sin brorson med samma namn som också arbetade i Ostindiska Kompaniet. Det var sannolikt Peter von Utfall d.y. som var kapten på Ostindiska Kompaniet skepp Drottningen av Swerige under resan 1742-44 då han dog år 1743 i Ostindien.

Roempke

Del 36 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Johan Fredrik (Johan Friedrich) Roempke (1718-93) var skeppsbyggmästare  på Varvet Viken i Göteborg. Hans svåger Peter Bagge var ägare av varvet. Johan Fredrik Roempke var gift med Elisabeth Dorotea Beyer (1732-69), dotter till superkargören G.F. Beyer medan Peter Bagge var gift med en annan dotter till G.F. Beyer. Johan Fredrik Roempkes hus på Allmänna Vägen 2 finns fortfarande kvar.

Han föddes i Göteborg som son till en fältskär ifrån Brandenburg som också hette Johan Friedrich Roempke (1668-1729) och hans fru Dorotea Jordan som flyttat till staden. Under hans tid på Vikens varv byggdes ostindiefararen Götheborg II.

Brodern Peter Roempke (1715-63) var fältskär precis som fadern och tjänstgjorde bland annat i Ostindiska Kompaniet. Han tjänstgjorde på Prinsessan Sophia Albertina 1755-56 och Prins Carl 1763. Han dog ombord på Prins Carl under utresan till Kanton år 1763. Brodern Magnus Roempke  (1717-84) var präst i Lundby och Säve församlingar.

Av skeppsbyggmästaren söner var Sven Roempke (1763-1820) kapten och anställd i Ostindiska kompaniet medan sonen Peter Roempke (1764-1803) var superkargör i samma kompani. Den senare gjorde två resor som superkargör på Gustaf III 1797-1798 och på Drottningen 1800-1802 medan Sven Roempke var styrman på Gustaf Adolph 1797-1800, kapten på Östergöthland under resan 1802-1804 och på den avbrutna resan med Hoppet (II) 1808. Även deras bror Andreas Roempke (1765-1805) var till sjöss som kapten medan Anders Frantz Roempke (1768-92) var skeppsbyggmästare som fadern, men i Gävle. Brodern Magnus Roempke (1766-1831) var även han till sjöss.

Hans dotter Elisabeth Roempke (1756-87) var gift med Carl Minten och dottern Dorotea Fredrika Roempke (1755-1825) med Magnus Schale.

Allmänna vägen 2A och Allmänna vägen 2.

Thomas Ouchterlony

Thomas Ouchterlony föddes 1691 i Dundee och dog 1777 i London. Han tog tidigt arbeta i Svenska Ostindiska Kompaniet, sannolikt på grund av att han ingick i ett släktnätverk kring familjerna Ouchterlony, Rose och Irvine i Skottland. Charles Irvine i samma nätverk var ju en av de viktigare personerna vid starten av det Svenska Ostindiska Kompaniet som dessutom arbetade som superkargör på flera resor i början av av Ostindiska Kompaniets verksamhet.

George Ouchterlony (1686-1764) i samma släktnätverk  var handelsman i London och central för tehandel och tesmuggling. Han var troligen kusin med Thomas Ouchterlonys far Alexander Ouchterlony.

1726-28 arbetade Thomas Ouchterlony som styrkan på brittiska örlogsfartyget HMS Royal Oaks och sin första tjänstgöring i Svenska Ostindiskaa Kompaniet gör han som tredjestyrman ombord på Drottning Ulrica Eleonora 1733-35 under fartygets resa till Indien. På den resan blev han tillsammans med 13 matroser kvarhållen av holländarna  när de var i Cohin på Malabarskusten. De kunde dock återvända till Europa med ett nederländskt skepp.

1740-42 var han förstestyrman ombord på Stockholm under en resa till Kanton, 1745 andrekapten på Stockholm (förlist på utresan vid Shetland), 1746-47 andrekapten på Cronprinsessan Lovisa Ulrica.

Han Köpte 1748 egendomarna Åkarp och Susekull invid Karlshamn och flyttade dit. 1750 blev han delägare i och kapten på Karlshamns största handelsfartyg, Carlshamns Wärf.

Flyttade 1766 tillbaks till Göteborg och året efter till England. 1766 bosatte hans sig på Royal Hospital i Greenwich där han dog 1777. Hans son John Ouchterlony blev kvar i Sverige.

Ostindiska kompaniet – femte oktrojen 1806-13

Del 7 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Ostindiska Kompaniets femte oktroj är främst känd för två saker, att den inte skickade några egna skepp till Ostindien och att den avvecklades i förtid. Mindre känt är att oktrojen gav en utdelning på satsat kapital på 53% och alltså var klart lönsam. Kapitalbasen var dock klart mindre än tidigare och ägarskaran hade mycket lite gemensamt med de tidigare oktrojernas delägare. Grundfonden var på totalt 450 000 rdr specie. Den femte oktrojen gick alltså inte i konkurs vilket nästan alla sajter på internet påstår. Det var den fjärde oktrojen som gick i konkurs år 1809. Konkursen i den fjärde oktrojen var inte färdig förrän 1811.

Det fanns också ett klart samband mellan ägande i den femte oktrojen och ägande i Svenska Västindiska Kompaniet. Den femte oktrojen handlade sannolikt i huvudsak med USA och Napoleontidens kontinentalblockad var central för bolagets verksamhet.

Från fjärde oktrojen övertogs halva kompanibyggnaden på Norra Hamngatan, byggnaderna i Klippan och två fartyg liksom anställda. Även från Västindiska Kompaniet övertogs anställda.  En stor mängd varor inköptes också från fjärde oktrojen som dock inte kunde säljas förrän 1812. De ostindiska varor kompaniet inköpte såldes sannolikt i England eller smugglades till kontinenten förbi Napoleonblockaden tillsammans med brittiska varor.

1808 försökte dock Ostindiska Kompaniets femte oktroj att sända ett skepp, med namnet Hoppet. Fartyget kom dock inte längre än till England där resan fick avbrytas på grund av att det rådande politiska läget i Sverige var osäkert och fartyget därför inte gick att försäkra.

Direktörer vid starten av den femte oktrojen var Samuel af Ugglas, David Schinkel (dog redan 1807), L. Reimers P:son (dog 1811) och Hans Niklas Schwan från Stockholm samt Niclas Björnberg från Göteborg. De 4 första hörde till de ledande personerna i Västindiska Kompaniet och Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste person och det var han som 1807 köpte den halva av Ostndiska Kompaniets fastighet på norra Hamngatan som den femte oktrojen inte köpte.  Sekreterare i oktrojen var Pehr Ulmgren. Efter en tid kompletterades styrelsen med Carl Abraham Arfwedson, Carl Adolph Grevesmühl, Bernt Harder Santesson och Bengt Gustaf Ingelman.

Det var kanske ingen tillfällighet att så många av de nya intressenterna i femte oktrojen också var delägare i Västindiska Kompaniet då en stor del av bolagets verksamhet gick ut på att förmedla handel mellan Storbritannien och USA för att komma runt Napoleons kontinentalblockad. En stor del av USA:s export gick via St. Barths, Sveriges koloni i Västindien som fram till 1812 kontrollerades av det Västindiska kompaniet. 1812 gick 20% av USA:s export den vägen.

Därefter tog svenska staten över skötseln av St. Barths och då avvecklades också den femte oktrojen. Sambandet mellan de två kompaniernas avveckling var med all sannolikhet inte tillfällig utan det fanns ett tydligt och klart samband. Oktrojen var tänkt att vara till 1821, men upplöstes alltså redan 1813 då det inte fanns några affärsmöjligheter längre.

Via Göteborg gick också en stor del av USA:s export till Europa. Niclas Björnberg spelade en stor roll i denna handel liksom många andra Göteborgsköpmän som Olof Wijk, William Gibson, Joseph & Olof Hall, Low & Smith med flera. Bland de varor som togs till Europa via Göteborg fanns te och bomull och via St. Barths te, bomull, socker, kaffe, tobak, ris med mera.

Niclas Björnberg var mellan 1806 och 1810 Göteborgs största redare och fortsatte därefter att höra till de största om än inte allra störst varje enskilt år. Laurens Tarras störst 1811-13. Båda dessa var var sannolikt investerare i den femte oktrojen, Tarras hade troligen också varit det i den fjärde. Även G.B Santesson & Söner (Bernt Harder Santesson) var 1806-1811 en av de största redarna i Göteborg

Ostindiska Kompaniets femte oktroj köpte te av eller fraktade te med skepp från USA. Till Sverige kom de med mindre skepp vilket kan ses i de bevarade dokument från den femte oktrojen. Under åren 1810-12 anlöptes Göteborg minst 32 gånger av 20 olika skepp med ostindiska varor i lasten. Dessa skepp var US-amerikanska. Huvuddelen av detta exporterades sedan från Göteborg med mindre skepp som det i en berättelse från den tiden beskrivna Adolph.

Fartyg med Ostindiska varor som anlöpte Göteborg 1810-12, namn, antal gånger, kapten

Adolphus, 2, William Breewort
Adriana, 1, Freeman Lorring
The Commerce, 3, Ingersoll
The Dominion, 1
Elisa Gracias, 3
Factor, 3, Edward Brown, Robert Jones, J. Rathburn
Hannah, 1, Bicknell
Independence, 1, J. Williams
Levant, 1
Mary, 1, Lintzie
Neptun, 1, Henry King
Nestor, 1, B. Payson
Niagara, 1
Olymphus, 3, J. Cruft
Pilgrims, 2, Rathburn
Pittsburgh, 1
Schilderik, 2, Amaza (Amasa) Clark
Sylph, 2, J. Forbes
The Thomas, 1, Henric Jackson
Virginia, 1

Dess fartyg kom med te av olika slag (Congo, Souchong med mera), tyger och andra ostindiska varor.

 

 

Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Del 6 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Drottning Sophia Magdalena Stora Stadsvarvet 485 18 150 1774-1801
Terra Nova Terra Nova 503 18 150 1775-1786
Gustav III Djurgårdsvarvet 512 18 155 1779-1805
Gustav Adolph Stora stadsvarvet 518 18 150 1784-1797
Götheborg II Varvet Viken Gbg 530 20 170 1788-1796
Drottningen Varvet Viken Gbg 543 20 150 1798-1806
Maria Carolina Byggd i Frankrike 320 10 80 1798-1806
Östergöthland Norrköping 266 14 56 1799-1804
Westergöthland Gamla varvet Gbg 162 8 1799-1802
Fredrik Julius Kaas 1800 (inhyrt?)
Adonis 1800 (inhyrt?)
Fredrica Byggd i utlandet 243 12 56 1800-1806
Prinsessan Karlskrona 283 16 70 1802-1805
Wasa Karlskrona 478 20 167 1803-1805

 

Andreas Andersson

Andreas (Anders) Andersson föddes 1745 och dog 1809. Mycket lite, är känt om hans bakgrund, om han var gift, vilka han var släkt med eller hur det kom sig att han var så framgångsrik att han kunde bli direktör i Ostindiska Kompaniet. Men några tankar om vem han kanske var ger jag längre ner i detta inlägg.

Andreas Andersson var handlande och fick under sitt liv titeln kommerseråd. Mellan 1777 och 1786 var han också direktör i Ostindiska Kompaniet under dess tredje oktroj. Det betyder att han troligen också investerat i den tredje oktrojen.

Han var också delägare i firman Andersson & Wohlfahrt tillsammans med Bernhard Wohlfahrt (1742-1808). Firman var stor ägare av sillsalterier och trankokerier däribland ett stort som övertogs från från firman Westerling & Wohlfahrt efter Olof Westerlings död 1788. Ett skärgårdsverk låg vid Bovik på Björkö, ett vid Kyrkesund vid namn Kålhuvudet, ett på Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund, ett vid Havden i Stenungsund och ett vid Stora Varholmen. Från fadern Caspar Wohlfahrt övertog Bernhard Wohlfahrt förmodligen också ett skärgårdsverk på Kalvsund.

Andreas Andersson var också delägare i Varvet Kusten liksom sannolikt i skärgårdsverket på Rammen innanför Rörö tillsammans med Laurens Tarras. Sillsalteriet och trankokeriet på Rammen byggdes först 1803 och i dokument om salteriet anges att delägaren Anders Andersson var bokhållare där och dog 1816. I hembygdsboken om Rörö står det att han var borgare i Kungälv.

Kommerserådet Andreas (Anders) Andersson uppges ha dött 1809. Jag finner det osannolikt att det skulle handla om två olika personer så det ena måste vara ett skrivfel och uppgiften om att det var en borgare från Kungälv som ägde salteriet mindre sannolik än att en person som troligen hade släktband med Tarras var delägare.

Det är också mycket sannolikt att det var kommerserådet som satsade de stor pengar som krävdes för att bygga det stora skärgårdsverket på Rammen som dock inte kom att drivas speciellt länge:

På västsidan byggdes 1803 Sillsalteri Och Trankokeri Wärket Rahmen. Det bestod av en rödmålad ”Caraktärsbyggning” i två våningar med kakelugnar och brutet tegeltak. Trankokeriet med åtta kittlar var femton meter långt och tio meter brett och hade också två våningar och tegeltak. Salteriet var stort, 55 x 10 meter, och till en tredjedel byggt på pålar ut i vattnet.

Därtill fanns tunnbindarnas hus, bodar, förråd, ”planer och brögger och hemlighus” och ute i vattnet en grumsdamm där avfallet spolades ut. Stanken var förfärlig, men här bodde under säsongen 80 personer: gälare, saltare, kokare, fyrare, tunnbindare.

Bokhållaren Anders Andersson som ägde halva anläggningen bodde här året om med sin familj i ett fint hus fyllt med stora skåp, matsalsmöbler, lampetter, speglar med förgyllda ramar, ostindiskt porslin och silverbestick. Han drev också en välbesökt krog.

Trankokeriet var igång dygnet runt hela säsongen, två, tre månader under vintern. Men efter fem år försvann sillen. Många trodde att det berodde på tunnbindarnas eviga bankande och kanonskotten från mistvarnare, saluter och örlogsskepp. Men sillen har kommit och gått i århundraden. 1824 var allt här nedplockat, raserat och sålt. Bara grunderna finns kvar i dag.

RAHMEN2Att Andreas Andersson bodde på Rammen året runt finner jag också helt osannolikt. Om det nu rör sig om samma person. I början av 1800-talet investerade Andreas Andersson också i ett antal fastigheter/tomter på Södra Hamngatan:

På 1620-talet ägdes östra delen av Södra Hamngatan 27, liksom Drottninggatan 28, av handelsmannen Jacob Herwegh, som 1629 sålde den till Carl Bock. Den kom att byta ägare flera gånger. Efter den stora stadsbranden år 1721 byggdes ett nytt trähus, vilket blev färdigt 1725. Det byggdes om och till år 1733 efter ritningar av Bengt Wilhelm Carlberg. På 1760-talet kom det att ägas av superkargörerna Hans Coopman och David Sandberg. Kommerserådet Andreas Andersson lät bygga på huset 1802, men i december samma år brann huset ner i det årets stadsbrand.

Den västra delen av tomten ägdes 1636 av skotten och trävaruhandlaren Henrik Hampton. Liksom grannhuset förstördes det i bränderna 1721 och 1802. Efter den senare köptes det av kommerserådet Andersson

Kommerserådet Andersson kom även att köpa fastigheten Drottninggatan 28 och ägde därmed tre tomter i kvarteret. Han lät Carl Wilhelm Carlberg rita ett nytt hus, som uppfördes åren 1804–1808. Mot Södra Hamngatan hade det tre våningar och mot Drottninggatan var det ett envåningshus. Bottenvåningen inrymde handelslägenheter och magasin, medan de övre våningarna var bostadsvåningar. Andreas Andersson avled år 1809 och huset såldes 1811 till kommerserådet och rådmannen Johan Nicolaus Malm. Efter stadsbranden 1813 flyttade Carl Wilhelm Carlberg, som förlorat sin bostad vid Norra Hamngatan, in i Malms hus och avled där året därpå. Efter Malms död 1817, såldes huset år 1820 till grosshandlaren Anders Magnus Prytz.

1801 köpte Andreas Andersson också landeriet Liseberg från Johan Henrik Rosenschütz. Han lät renovera och rusta upp landeriet som förfallit under Rosenschütz tid som ägare. Innan Rosenschütz ägde det var J.A. Lamberg ägare.

Johan Henrik Rosenschütz var svåger till Bernhard Wohlfahrt (de var gifta med varsin syster Åhman, Elsa Maria Åhman respektive Agneta Cornelia Åhman) och det är sannolikt att också Andreas Andersson var en svåger då han ju hade firma ihop med Bernhard Wohlfahrt. Dessutom var Laurens Tarras gift med en dotter, Sofia Jacobina Beckman till en tredje syster Åhman, Christina Eleonora Åhman (1747-1795). Laurens Tarras och Andreas Andersson var sannolikt de som ägde skärgårdsverket på Rammen.

Teorin att Andreas Andersson kanske var ingift i familjen Åhman stärks av det faktum att en H.J. Åhman var en av de sista superkargörerna i Ostindiska Kompaniet. Det är ju därför inte osannolikt att H.J. Åhman hade någon släkting som var aktiv i Ostindiska Kompaniet såsom exempelvis Andreas Andersson.

Superkargören Hans Jacob Åhman var för sin del son till skräddarmästaren Magnus Åhman som kan ha varit en bror till systrarna Åhman. Magnus Åhman hade också en dotter med initialerna A.C. vilket ju stärker resonemanget lite mer då det kan vara en förkortning av Agneta Cornelia. Zacharias Brandt som var gift med A.C. Åhman var inblandad i superkargörens Åhmans efterlämnade affärer år 1810. H.J. Åhman tycks ha dött året innan.

H.J. Åhman var gift med Sophia Wetterström och de hade minst en dotter, Maria Augusta Åhman, född 1794-04-15. Eventuellt också en son med namnet John Åhman.

När det gäller Andreas Andersson bakgrund så var han kanske son till den brittiske handlaren Thomas Anderson som var verksam i Göteborg och en stor uppköpare av ostindiska varor.

Thomas Anderson var gift med Johanna Schröder vars syster var mor till Johan Anders Lamberg. De ägde fram till hans död 1760 en del av gården Östra Skår. Ägare innan dess var Samuel Schutz, farfar till Johan Henrik Rosenschütz. Johanna Anderson (Schröder) sålde vid makens död deras gårdsandelar till Johan Anders Lamberg som sen sålde till Jonas Erichsson gift med Helena Böker, dotter till Sven Hansson Böker och Johanna Söderberg.  Johanna Söderberg var sannolikt syster till Elisabeth Söderberg som var gift med Johan Anders Lamberg vars mor alltså var Sofia Schröder, svägerska till Thomas Andersson. 1777 sålde Jonas Erichsson andelarna i Skår till Christian Beckman, son till Gregorius Beckman och Catharina Wohlfahrt (faster till Bernhard Wohlfahrt). Christian Beckman var farbror till Sophia Jacobina Beckman.

Thomas Anderson och Andreas Andersson delar samma släktkrets varvid det är troligt att de också är släkt. Det är därför ganska sannolikt att Andreas (Anders) Andersson är son eller sonson till Thomas Anderson. I ett tidigare äktenskap i Vänersborg föddes det år 1711 en son som fick namnet Anders. Om denne dog som barn är Andreas Andersson sannolikt son till Thomas Anderson, om inte är han kanske sonson.

1797 finns Andreas Andersson upptagen bland de högst taxerade i Göteborg men 1806 finns han inte med.  Detsamma gäller Bernhard Wohlfahrt. Efter att Bernhard Wohlfahrt och Andreas Andersson dött 1808 respektive 1809 gick firman Andersson & Wohlfahrt i konkurs 1810.

Jonas Tranchell

jonas_tranchellJonas Tranchell föddes i juni 1740 i Kungälv och dog 1809-04-14 i Göteborg. Han var verksam i Svenska Ostindiska Kompaniet, först som kassör och från 1798 som direktör. Dessutom var har skattmästare i Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle, ordförande i The Royal Bachelors Club i Göteborg och frimurare.

Hos honom och hans bror (kyrkoherden i Kungälv Anders Tranchell) bodde och underhölls skalden Thomas Thorild under sin skoltid, och även därefter var han Thorilds beskyddare. Han var bosatt på det s.k. Möllerska plantaget i Masthugget.

Tre av hans bröder var verksamma vid Ostindiska Kompaniet. En av dem, Johannes Tranchell, 1754-1805 blev sedermera blev svensk konsul på Ceylon och slutligen brittisk lantdomare där; dennes son Gustavus Adolphus Tranchell, 1787-1866, blev överste i brittiska armén.

Brodern Carl Henrik Tranchell (1753-1822) var sekreterare i Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen (1786-1806) och brodern Sven Tranchell var skeppspräst på minst två resor.