Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Ostindiska Kompaniet

Överskottsinformation och gamla Göteborg

Ibland får en tag på intressant överskottsinformation när olika familjer, företag, hus me mera i Göteborg kartläggs, efterforskas och undersök. En hel del av denna information berör Uddevalla, ganska mycket har anknytning till Ostindiska Kompaniet och en del har anknytning till pirater och kapare i andra delar av världen.

Sådan information publiceras ibland på ett par sidosajter till Gamla Göteborg, nämligen Gamla Uddevalla, Ostindiska Kompaniet samt Kapare och Pirater. Kanske kommer det så småningom att bli likadan sajter med överskottsinformation om Vänersborg, Varberg, Alingsås, Borås den norrländska skogsindustrin samt  bruk i Bergslagen och Dalsland också. Artiklarna på sidosajterna bör också på något sätt ha koppling till Göteborg.

Kungälv och Kungsbacka liksom förortskommunerna till Göteborg betraktas som delar av Göteborg är artiklarna om företag, familjer, hus och personer där  finns på denna sajt. Huvudsajten gamla Göteborg. Det finns också en sidosajt där släktskapsförhållanden i Göteborgseliten från 1600-talet fram till nutid är kartlagda.

Alla de nämnda sidosajterna fungerar också som ingångar till olika delar av denna sajt.

Advertisements

Gustaf Fredrik Hjortberg

gustaf_fredrik_hjortbergGustaf Fredrik Hjortberg föddes 2 okt 1724 i Göteborg  och dog 5 april 1776 på Åby gård, i Fässbergs socken. Han var son till kaptenen vid amiralitetet Henrik Hjortberg och Anna Catharina van Eiten.

Gifte sig den 25 jan 1747 i Örgryte socken med Anna Helena Löfman, född 1 maj 1725 och död den 18 febr 1808 på Stomgården, Släp, dotter till kaptenlöjtnanten vid amiralitetet, Jonas Löfman.

Kadett vid amiralitetet i Göteborg 1732—35, elev vid gymnasiet i Gbg 36, inskriven vid Gbgs nation, Lunds universitet den 18 okt. 1742, prästvigd 46, därefter skeppspredikant vid Ostindiska Kompaniet med tjänst på skeppet Freeden aug 47—juli 49, på Cronprinsen Adolph Friedrich 49—51 och på Enigheten dec 51— juli 53).

Hjortberg hörde liksom Osbeck och Torén till de nitiska skeppspräster, som under färderna till och från Kanton samlade och beskrev alla slags naturalier. Han skickade sina resejournaler och dagböcker till Vetenskapsakademin. Hans sammanfattning av resornas vetenskapliga resultat 1753 (Minnesteckningar af trenne till Canton … gjorda resor) redogjorde för påträffade djur, särskilt fiskar och andra havskräk, avbildade i ett separat planschband.

Efter tiden i Ostindiska Kompaniet blev han kyrkoherde  i Vallda och Släps församlingar i Halland från 1 mars 54. Även som kyrkoherde och senare prost ägnade sig Hjortberg åt vetenskapen:

H förfärdigade väggur och astronomiska instrument, lade tak och byggde orglar. Han var på sin prästgård en entusiastisk lantbrukare, som konstruerade plogar och sädesrensningsmaskiner, införde potatisen i socknen, odlade färgväxter och mullbärsträd. Han förvandlade sitt inköpta skattehemman Gustafsberg till ett mönsterjordbruk och anlade där en vacker trädgård med terrasser, fruktträdsplantager och fiskdammar.

Särskilt fängslades H av boskapsskötseln och veterinärmedicinen, där han framträdde som en av våra viktiga och inflytelserika äldre författare. Hans Svenska boskapsafvelen (1776) ger en fyllig handledning om kreaturens vård i ladugårdar och på åker och äng. Egen erfarenhet ligger bakom dess många folkmedicinskt färgade veterinära råd om sjukdomar och deras botande.

[…]

Sin egentliga berömmelse i samtiden förvärvade dock H genom sin medicinska praktik. Åtskilliga präster under 1700-talet ägnade sig åt att bota sina sockenbors krämpor, men H överträffade alla i rörelsens omfattning. Han tillverkade själv sina medikament, gratis utdelade till de fattiga, och uppförde ett koppympningshus. Hans specialitet var emellertid elektroterapin. De nya rönen inom elektricitetsläran hade inspirerat till försök att medicinskt utnyttja elektriciteten. Vid 1750-talets början prövades elektriska kurer med iver i Uppsala och Sthlm men upphörde snart. H, som från England köpt en elektricitetsmaskin, började 1759 praktisera med den. Framgången överträffade alla förväntningar, patienter från hela Sverige strömmade till prästgården i Valida, utsattes för elektriska stötar och slängde käppar och kryckor. Enligt bevarade journaler behandlade Ff 1759—65 inte mindre än 1 168 patienter, mest giktbrutna, förlamade, reumatiker och döva. Han uppfann sin egen apparatur för elektricitetens applicering (beskriven i VAH 1765, där även utdrag ur hans journaler publicerades) och valdes nu också till akademins ledamot.

 

Peter von Utfall

Peter von Utfall föddes 1686-02-24 i Göteborg som son till Jacob Utfall och Maria Kuyhl. Han var gift fyra gånger och fick tre barn i sitt första äktenskap och fyra i sitt tredje.

Gift 1:o 1711-05-16 med Agneta Juliana Åkesson, död 1728-11-24, dotter av bokhållaren vid göteborgska fortifikationen Åke Åkesson. Gift 2:o 1729-12-04 med Lukretia Dittmer i hennes 2:a gifte (gift 1:o 1724-09-29, på Risberga i Östuna socken, Stockholm med kaptenen Johan Molin, adlad Meldercreutz, nr 1607, född 1697, död 1726), död 1730-04-24, dotter av politieborgmästaren i Narva Herman Dittmer och Lukretia Keder samt syster till landshövdingen Joakim Dittmer, adlad von Dittmer, nr 1813. Gift 3:o 1731-06-01 med Maria Rambeau, död 1737-05-04, dotter av politipresidenten i Göteborg Johan Rambeau och Anna von Eich, nr 837. Gift 4:o 1738-09-05 med Anna Maria Linde i hennes 2:a gifte (gift 1:o med handlanden Carl Gustaf Funcke), född 1706, död barnlös 1756-05-23 på Adolfsfors i Köla socken, Värmlands län, dotter av kommissarien i Stockholm Erik Linde och Anna Gering.

Adlad 1716-06-15 som von Utfall i likhet med sina bröder Wilhelm Utfall (1674-1753) ,  Johan Utfall (Jean, 1681-1749), Jakob Utfall och Carl Utfall. Skeppskapten 1716-07-19. Amiralitetskapten 1718-06-27. Kommendörs avsked 1741-04-29. Dog 1754-12-10.

Arbetade i handelsflottan 1702-04 och i fransk örlogstjänst 1704-09. Han nämns som kaparkapten på Andromeda år 1712 i vilken han också var delägare tillsammans med bröderna Johan Utfall och Wilhelm Utfall samt Samuel Bornander, Christian Gathe och Abraham Bruhn. 1714 på brigantinen Sjöman. 1716 blev han kapten i svenska flottan. Befälhavare på skeppet Kalmar 1717, galären Carolus 1718 och galären Prins Georg 1721.

1734-35 var han kapten på Ostindiska kompaniets Drottning Ulrika Eleonora på en resa till Indien. Under den andra resan år 1736-37 med Tre Cronor var John Pike, Charles Irvine (1693-1771), Gerrard Barry och en Hofwardt superkargörer. Alla hade de förmodligen ett förflutet som pirater i Indiska oceanen. Pirat (kapare) hade ju också Peter von Utfall varit så de var säkerligen samma skrot och korn.

Förväxlas ofta med sin brorson med samma namn som också arbetade i Ostindiska Kompaniet. Det var sannolikt Peter von Utfall d.y. som var kapten på Ostindiska Kompaniet skepp Drottningen av Swerige under resan 1742-44 då han dog år 1743 i Ostindien.

Roempke

Del 36 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Johan Fredrik (Johan Friedrich) Roempke (1718-93) var skeppsbyggmästare  på Varvet Viken i Göteborg. Hans svåger Peter Bagge var ägare av varvet. Johan Fredrik Roempke var gift med Elisabeth Dorotea Beyer (1732-69), dotter till superkargören G.F. Beyer medan Peter Bagge var gift med en annan dotter till G.F. Beyer. Johan Fredrik Roempkes hus på Allmänna Vägen 2 finns fortfarande kvar.

Han föddes i Göteborg som son till en fältskär ifrån Brandenburg som också hette Johan Friedrich Roempke (1668-1729) och hans fru Dorotea Jordan som flyttat till staden. Under hans tid på Vikens varv byggdes ostindiefararen Götheborg II.

Brodern Peter Roempke (1715-63) var fältskär precis som fadern och tjänstgjorde bland annat i Ostindiska Kompaniet. Han tjänstgjorde på Prinsessan Sophia Albertina 1755-56 och Prins Carl 1763. Han dog ombord på Prins Carl under utresan till Kanton år 1763. Brodern Magnus Roempke  (1717-84) var präst i Lundby och Säve församlingar.

Av skeppsbyggmästaren söner var Sven Roempke (1763-1820) kapten och anställd i Ostindiska kompaniet medan sonen Peter Roempke (1764-1803) var superkargör i samma kompani. Den senare gjorde två resor som superkargör på Gustaf III 1797-1798 och på Drottningen 1800-1802 medan Sven Roempke var styrman på Gustaf Adolph 1797-1800, kapten på Östergöthland under resan 1802-1804 och på den avbrutna resan med Hoppet (II) 1808. Även deras bror Andreas Roempke (1765-1805) var till sjöss som kapten medan Anders Frantz Roempke (1768-92) var skeppsbyggmästare som fadern, men i Gävle. Brodern Magnus Roempke (1766-1831) var även han till sjöss.

Hans dotter Elisabeth Roempke (1756-87) var gift med Carl Minten och dottern Dorotea Fredrika Roempke (1755-1825) med Magnus Schale.

Allmänna vägen 2A och Allmänna vägen 2.

Thomas Ouchterlony

Thomas Ouchterlony föddes 1691 i Dundee och dog 1777 i London. Han tog tidigt arbeta i Svenska Ostindiska Kompaniet, sannolikt på grund av att han ingick i ett släktnätverk kring familjerna Ouchterlony, Rose och Irvine i Skottland. Charles Irvine i samma nätverk var ju en av de viktigare personerna vid starten av det Svenska Ostindiska Kompaniet som dessutom arbetade som superkargör på flera resor i början av av Ostindiska Kompaniets verksamhet.

George Ouchterlony (1686-1764) i samma släktnätverk  var handelsman i London och central för tehandel och tesmuggling. Han var troligen kusin med Thomas Ouchterlonys far Alexander Ouchterlony.

1726-28 arbetade Thomas Ouchterlony som styrkan på brittiska örlogsfartyget HMS Royal Oaks och sin första tjänstgöring i Svenska Ostindiskaa Kompaniet gör han som tredjestyrman ombord på Drottning Ulrica Eleonora 1733-35 under fartygets resa till Indien. På den resan blev han tillsammans med 13 matroser kvarhållen av holländarna  när de var i Cohin på Malabarskusten. De kunde dock återvända till Europa med ett nederländskt skepp.

1740-42 var han förstestyrman ombord på Stockholm under en resa till Kanton, 1745 andrekapten på Stockholm (förlist på utresan vid Shetland), 1746-47 andrekapten på Cronprinsessan Lovisa Ulrica.

Han Köpte 1748 egendomarna Åkarp och Susekull invid Karlshamn och flyttade dit. 1750 blev han delägare i och kapten på Karlshamns största handelsfartyg, Carlshamns Wärf.

Flyttade 1766 tillbaks till Göteborg och året efter till England. 1766 bosatte hans sig på Royal Hospital i Greenwich där han dog 1777. Hans son John Ouchterlony blev kvar i Sverige.

Ostindiska kompaniet – femte oktrojen 1806-13

Del 7 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Ostindiska Kompaniets femte oktroj är främst känd för två saker, att den inte skickade några egna skepp till Ostindien och att den avvecklades i förtid. Mindre känt är att oktrojen gav en utdelning på satsat kapital på 53% och alltså var klart lönsam. Kapitalbasen var dock klart mindre än tidigare och ägarskaran hade mycket lite gemensamt med de tidigare oktrojernas delägare. Grundfonden var på totalt 450 000 rdr specie. Den femte oktrojen gick alltså inte i konkurs vilket nästan alla sajter på internet påstår. Det var den fjärde oktrojen som gick i konkurs år 1809. Konkursen i den fjärde oktrojen var inte färdig förrän 1811.

Det fanns också ett klart samband mellan ägande i den femte oktrojen och ägande i Svenska Västindiska Kompaniet. Den femte oktrojen handlade sannolikt i huvudsak med USA och Napoleontidens kontinentalblockad var central för bolagets verksamhet.

Från fjärde oktrojen övertogs halva kompanibyggnaden på Norra Hamngatan, byggnaderna i Klippan och två fartyg liksom anställda. Även från Västindiska Kompaniet övertogs anställda.  En stor mängd varor inköptes också från fjärde oktrojen som dock inte kunde säljas förrän 1812. De ostindiska varor kompaniet inköpte såldes sannolikt i England eller smugglades till kontinenten förbi Napoleonblockaden tillsammans med brittiska varor.

1808 försökte dock Ostindiska Kompaniets femte oktroj att sända ett skepp, med namnet Hoppet. Fartyget kom dock inte längre än till England där resan fick avbrytas på grund av att det rådande politiska läget i Sverige var osäkert och fartyget därför inte gick att försäkra.

Direktörer vid starten av den femte oktrojen var Samuel af Ugglas, David Schinkel (dog redan 1807), L. Reimers P:son (dog 1811) och Hans Niklas Schwan från Stockholm samt Niclas Björnberg från Göteborg. De 4 första hörde till de ledande personerna i Västindiska Kompaniet och Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste person och det var han som 1807 köpte den halva av Ostndiska Kompaniets fastighet på norra Hamngatan som den femte oktrojen inte köpte.  Sekreterare i oktrojen var Pehr Ulmgren. Efter en tid kompletterades styrelsen med Carl Abraham Arfwedson, Carl Adolph Grevesmühl, Bernt Harder Santesson och Bengt Gustaf Ingelman.

Det var kanske ingen tillfällighet att så många av de nya intressenterna i femte oktrojen också var delägare i Västindiska Kompaniet då en stor del av bolagets verksamhet gick ut på att förmedla handel mellan Storbritannien och USA för att komma runt Napoleons kontinentalblockad. En stor del av USA:s export gick via St. Barths, Sveriges koloni i Västindien som fram till 1812 kontrollerades av det Västindiska kompaniet. 1812 gick 20% av USA:s export den vägen.

Därefter tog svenska staten över skötseln av St. Barths och då avvecklades också den femte oktrojen. Sambandet mellan de två kompaniernas avveckling var med all sannolikhet inte tillfällig utan det fanns ett tydligt och klart samband. Oktrojen var tänkt att vara till 1821, men upplöstes alltså redan 1813 då det inte fanns några affärsmöjligheter längre.

Via Göteborg gick också en stor del av USA:s export till Europa. Niclas Björnberg spelade en stor roll i denna handel liksom många andra Göteborgsköpmän som Olof Wijk, William Gibson, Joseph & Olof Hall, Low & Smith med flera. Bland de varor som togs till Europa via Göteborg fanns te och bomull och via St. Barths te, bomull, socker, kaffe, tobak, ris med mera.

Niclas Björnberg var mellan 1806 och 1810 Göteborgs största redare och fortsatte därefter att höra till de största om än inte allra störst varje enskilt år. Laurens Tarras störst 1811-13. Båda dessa var var sannolikt investerare i den femte oktrojen, Tarras hade troligen också varit det i den fjärde. Även G.B Santesson & Söner (Bernt Harder Santesson) var 1806-1811 en av de största redarna i Göteborg

Ostindiska Kompaniets femte oktroj köpte te av eller fraktade te med skepp från USA. Till Sverige kom de med mindre skepp vilket kan ses i de bevarade dokument från den femte oktrojen. Under åren 1810-12 anlöptes Göteborg minst 32 gånger av 20 olika skepp med ostindiska varor i lasten. Dessa skepp var US-amerikanska. Huvuddelen av detta exporterades sedan från Göteborg med mindre skepp som det i en berättelse från den tiden beskrivna Adolph.

Fartyg med Ostindiska varor som anlöpte Göteborg 1810-12, namn, antal gånger, kapten

Adolphus, 2, William Breewort
Adriana, 1, Freeman Lorring
The Commerce, 3, Ingersoll
The Dominion, 1
Elisa Gracias, 3
Factor, 3, Edward Brown, Robert Jones, J. Rathburn
Hannah, 1, Bicknell
Independence, 1, J. Williams
Levant, 1
Mary, 1, Lintzie
Neptun, 1, Henry King
Nestor, 1, B. Payson
Niagara, 1
Olymphus, 3, J. Cruft
Pilgrims, 2, Rathburn
Pittsburgh, 1
Schilderik, 2, Amaza (Amasa) Clark
Sylph, 2, J. Forbes
The Thomas, 1, Henric Jackson
Virginia, 1

Dess fartyg kom med te av olika slag (Congo, Souchong med mera), tyger och andra ostindiska varor.

 

 

Ostindiska Kompaniet – fjärde oktrojen 1786-1806

Del 6 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den fjärde oktrojen bildades trots att en del personer varande för att det under de villkor som fanns inte fanns ekonomiska förutsättningar för en lönsam verksamhet. En av dem som varnade för fortsatt verksamhet var superkargören Peter Johan Bladh som istället ville se en helt annan väg framår än fortsatt handel på de existerande villkoren:

Under sin vistelse i Kanton hade han utarbetat en plan till omorganisation av kompaniet till ett av alla europeiska nationer utom engelsmannen bestående bolag, som skulle förmå kinesiska regeringen, att alldeles utesluta England från handeln på Kina. Han ville därmed förhindra engelsmännen, att småningom tillvälla sig herraväldet i Kina, likasom de gjort i Indien. Bladh var övertygad, att en sådan omläggning av handelspolitiken i Ostindien skulle göra kompaniets affärer lysande. ”Men”, skriver han härom, ”ålderstegne Directeurer, som troget länge tråkat en och samma bana, – – lånte inga öron til et Förslag, som hvarken var deras egen påfinning, eller öfverensstämde med sakernas jämna gång under deras tid”.

Bolaget kom dock ända att bildas och de direktörer som stannade kvar från tredje oktrojen var Martin Holterman, C.G. Küsel, Johan Liljencrantz, Johan Abraham Grill  och Patrik Alströmer. Nya direktörer från 1786 blev Martin Törngren och Anders Arfwedson. Arfwedson hade tidigare varit superkargör

Holterman var en av de största delägarna i den tredje oktrojen och var sannolikt sn större investerare även i den fjärde. Av de större delägare som är kända från den fjärde oktrojen märks också Martin Törngren bland direktörerna och dessutom Johan Albert Kantzow. Med stor sannolikhet var också fler av dem som senare skulle bli direktörer eller deras firmor också större aktieägare, exempelvis William Chalmers, Olof Lindahl, Laurens Tarras, Jonas Tranchell, sekreteraren Carl-Henrik Tranchell, handelshuset Wennerquist, familjen Hebbe, Christian Adolf König, Martin Hagbohm, Carl Erik Lagerheim och Sven-Olof Rosenberg.

Johan Liljencrantz som var direktör i Ostindiska kompaniet var också en av intiativtagarna till Svenska Västindiska Kompaniet med bas i Stockholm. I Västindiska Kompaniet var även Wennerquist & Co, Kantzow, Hebbe samt  Tottie & Arfwedson bland de större aktieägarna.

När Martin Holterman dog år 1793 ersattes han som direktör av William Chalmers som just kommit hem från Ostasien efter minst 10 år där, varav ungefär hälften som fast superkargör i Kanton. C.G. Küsel dog 1795, Martin Törngren och Johan Abraham Grill 1799 och Patrik Alströmer år 1804.

Nya direktörer år 1798 blev Olof Lindahl (dog 1801) och Jonas Tranchell. 1799 blev Johan Wennerquist (d.y.), Laurens Tarras, Simon Bernhard Hebbe (död 1803), Christian Adolf König (död 1803), Carl Erik Lagerheim, Martin Hagbohm och Sven Olof Rosenberg direktörer.

Bolaget gick inte med vinst och ingen utdelning till aktieägarna genomfördes. Redan 1789-92 konstaterades det vid huvudparticipanternas möten att bolagets ekonomiska ställning var helt undergrävd. Bland annat beroende på att en fjärdedel av kapitalet gått åt för att köpa fartyg och byggnader från tredje oktrojen.

Vid oktrojens slut 1806 konstaterades att bolaget var konkursfärdigt. Avvecklingen sköttes främst av Jonas Tranchell och William Chalmers då flera av de andra direktörerna tycks ha lämnat skutan och de deltog inte i direktionsmöten etc. 1809 försattes bolaget slutgiltigt i konkurs.

Det var alltså inte den femte oktrojen som fick sin privilegier från 1806 som gick i konkurs vilket många författare verkar tro utan den fjärde. Den femte oktrojen gav bra utdelning till sina investerare, kanske mycket på grund av att de inte skickade några egna skepp avvecklades 1813 och gick inte i konkurs.

Under den fjärde oktrojen tjänade investerarna ingenting och ingen av direktörerna blev rik på sin investeringar så som varit fallet under tidigare oktrojer. Inte heller kunde superkargörer ombord tjäna stora pengar genom att ha procent på vinsterna från resorna så nästan alla resor gick med förlust.

Under tidigare oktrojer hade den viktigaste inkomstkällan för såväl Ostindiska Kompaniet som enskilda personer varit tesmuggling till Storbritannien. 1784 ryckte den brittiska regeringen bort möjligheten att tjäna pengar på tesmuggling genom att kraftigt sänka tullen. Därefter var vinsterna på tehandel mycket mindre och den ekonomiska grundvalen för Svenska Ostindiska Kompaniet fanns inte längre. Det blev olönsamt att skicka egna skepp till Ostindien för att lasta te. Problemen ökade ytterligare 1791 förbjöd Nederländerna teimport från andra länders bolag. På 1790-talet tilltog också konkurrensen från US-amerikanska skepp.

Av det totala antalet fartygsresor (32 stycken, egentligen 31,5 då ett skepp köptes på Ile de France (Mauritius)) som genomfördes med Ostindiska Kompaniets skepp under 4:e oktrojen gick enbart 13 med vinst enligt en uppställning i Sven T Kjellbergs bok om Ostindiska Kompaniet, Svenska Ostindiska Compagnierna 1731-1813.

Enda sättet att tjäna pengar för superkargörerna under den fjärde oktrojen var privat handel i Ostasien. Detta gynnade främst de fasta superkargörerna i Kanton, men sannolikt även andra. En av de viktigaste varorna i denna ostasiatiska handel var opium som smugglades från Bengalen och in i Kina.

Att tjäna pengar på opiumsmuggling var något som blev möjligt från 1757 då brittiska East India Company erövrade Bengalen och tog kontroll över opiumodlingen. Detta var sannolikt den största inkomstkällan för många av de aktiva i Svensk Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen och hade stor betydelse för många även under den tredje.

Genom att perioden också plågades av krig där Sverige var inblandat blev det svårt att försäkra de svenska skeppen och lyckades det så blev det dyrt. De höga försäkringspremierna gjorde det ändå svårare att få någon vinst i verksamheten. Krigen orsakade också att svenska skepp fick ligga och vänta på eskorterande krigsfartyg eller att de uppbringades av främmande makt. 1788 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. Det ledde till att skeppen Götheborg (II) och Cron Prins Gustaf fick ligga stilla en längre tid i Portsmouth innan de fick möjlighet att segla med en konvoj hem. Detta innebar extra kostnader och dessutom lägre priser på auktionen av varorna.

När det sen blev fred och ett förbund med Ryssland år 1799 började britterna kapa och uppbringa svenska skepp. Så skedde medSophia Magdalena på väg hem. Skeppet fördes till Kap och hölls kvar till ett handelsavtal med Storbritannien kommit till stånd. På en resa med kaffe från Batavia till Amsterdam kapades skeppet Westergöthland av britterna och fördes till Yarmouth. Efter en tid släppte skeppet fritt bara för att ånyo stoppas av en brittisk fregatt och återföras till Yarmouth. När Westergöthland sen till slut släpptes kunde varorna inte säljas med vinst i Amsterdam. Det slutade med att också skeppet såldes i den nederländska staden.

 

Andreas Andersson

Andreas (Anders) Andersson föddes 1745 och dog 1809. Mycket lite, är känt om hans bakgrund, om han var gift, vilka han var släkt med eller hur det kom sig att han var så framgångsrik att han kunde bli direktör i Ostindiska Kompaniet. Men några tankar om vem han kanske var ger jag längre ner i detta inlägg.

Andreas Andersson var handlande och fick under sitt liv titeln kommerseråd. Mellan 1777 och 1786 var han också direktör i Ostindiska Kompaniet under dess tredje oktroj. Det betyder att han troligen också investerat i den tredje oktrojen.

Han var också delägare i firman Andersson & Wohlfahrt tillsammans med Bernhard Wohlfahrt (1742-1808). Firman var stor ägare av sillsalterier och trankokerier däribland ett stort som övertogs från från firman Westerling & Wohlfahrt efter Olof Westerlings död 1788. Ett skärgårdsverk låg vid Bovik på Björkö, ett vid Kyrkesund vid namn Kålhuvudet, ett på Galterön i Ödsmål norr om Stenungsund, ett vid Havden i Stenungsund och ett vid Stora Varholmen. Från fadern Caspar Wohlfahrt övertog Bernhard Wohlfahrt förmodligen också ett skärgårdsverk på Kalvsund.

Andreas Andersson var också delägare i Varvet Kusten liksom sannolikt i skärgårdsverket på Rammen innanför Rörö tillsammans med Laurens Tarras. Sillsalteriet och trankokeriet på Rammen byggdes först 1803 och i dokument om salteriet anges att delägaren Anders Andersson var bokhållare där och dog 1816. I hembygdsboken om Rörö står det att han var borgare i Kungälv.

Kommerserådet Andreas (Anders) Andersson uppges ha dött 1809. Jag finner det osannolikt att det skulle handla om två olika personer så det ena måste vara ett skrivfel och uppgiften om att det var en borgare från Kungälv som ägde salteriet mindre sannolik än att en person som troligen hade släktband med Tarras var delägare.

Det är också mycket sannolikt att det var kommerserådet som satsade de stor pengar som krävdes för att bygga det stora skärgårdsverket på Rammen som dock inte kom att drivas speciellt länge:

På västsidan byggdes 1803 Sillsalteri Och Trankokeri Wärket Rahmen. Det bestod av en rödmålad ”Caraktärsbyggning” i två våningar med kakelugnar och brutet tegeltak. Trankokeriet med åtta kittlar var femton meter långt och tio meter brett och hade också två våningar och tegeltak. Salteriet var stort, 55 x 10 meter, och till en tredjedel byggt på pålar ut i vattnet.

Därtill fanns tunnbindarnas hus, bodar, förråd, ”planer och brögger och hemlighus” och ute i vattnet en grumsdamm där avfallet spolades ut. Stanken var förfärlig, men här bodde under säsongen 80 personer: gälare, saltare, kokare, fyrare, tunnbindare.

Bokhållaren Anders Andersson som ägde halva anläggningen bodde här året om med sin familj i ett fint hus fyllt med stora skåp, matsalsmöbler, lampetter, speglar med förgyllda ramar, ostindiskt porslin och silverbestick. Han drev också en välbesökt krog.

Trankokeriet var igång dygnet runt hela säsongen, två, tre månader under vintern. Men efter fem år försvann sillen. Många trodde att det berodde på tunnbindarnas eviga bankande och kanonskotten från mistvarnare, saluter och örlogsskepp. Men sillen har kommit och gått i århundraden. 1824 var allt här nedplockat, raserat och sålt. Bara grunderna finns kvar i dag.

RAHMEN2Att Andreas Andersson bodde på Rammen året runt finner jag också helt osannolikt. Om det nu rör sig om samma person. I början av 1800-talet investerade Andreas Andersson också i ett antal fastigheter/tomter på Södra Hamngatan:

På 1620-talet ägdes östra delen av Södra Hamngatan 27, liksom Drottninggatan 28, av handelsmannen Jacob Herwegh, som 1629 sålde den till Carl Bock. Den kom att byta ägare flera gånger. Efter den stora stadsbranden år 1721 byggdes ett nytt trähus, vilket blev färdigt 1725. Det byggdes om och till år 1733 efter ritningar av Bengt Wilhelm Carlberg. På 1760-talet kom det att ägas av superkargörerna Hans Coopman och David Sandberg. Kommerserådet Andreas Andersson lät bygga på huset 1802, men i december samma år brann huset ner i det årets stadsbrand.

Den västra delen av tomten ägdes 1636 av skotten och trävaruhandlaren Henrik Hampton. Liksom grannhuset förstördes det i bränderna 1721 och 1802. Efter den senare köptes det av kommerserådet Andersson

Kommerserådet Andersson kom även att köpa fastigheten Drottninggatan 28 och ägde därmed tre tomter i kvarteret. Han lät Carl Wilhelm Carlberg rita ett nytt hus, som uppfördes åren 1804–1808. Mot Södra Hamngatan hade det tre våningar och mot Drottninggatan var det ett envåningshus. Bottenvåningen inrymde handelslägenheter och magasin, medan de övre våningarna var bostadsvåningar. Andreas Andersson avled år 1809 och huset såldes 1811 till kommerserådet och rådmannen Johan Nicolaus Malm. Efter stadsbranden 1813 flyttade Carl Wilhelm Carlberg, som förlorat sin bostad vid Norra Hamngatan, in i Malms hus och avled där året därpå. Efter Malms död 1817, såldes huset år 1820 till grosshandlaren Anders Magnus Prytz.

1801 köpte Andreas Andersson också landeriet Liseberg från Johan Henrik Rosenschütz. Han lät renovera och rusta upp landeriet som förfallit under Rosenschütz tid som ägare. Innan Rosenschütz ägde det var J.A. Lamberg ägare.

Johan Henrik Rosenschütz var svåger till Bernhard Wohlfahrt (de var gifta med varsin syster Åhman, Elsa Maria Åhman respektive Agneta Cornelia Åhman) och det är sannolikt att också Andreas Andersson var en svåger då han ju hade firma ihop med Bernhard Wohlfahrt. Dessutom var Laurens Tarras gift med en dotter, Sofia Jacobina Beckman till en tredje syster Åhman, Christina Eleonora Åhman (1747-1795). Laurens Tarras och Andreas Andersson var sannolikt de som ägde skärgårdsverket på Rammen.

Teorin att Andreas Andersson kanske var ingift i familjen Åhman stärks av det faktum att en H.J. Åhman var en av de sista superkargörerna i Ostindiska Kompaniet. Det är ju därför inte osannolikt att H.J. Åhman hade någon släkting som var aktiv i Ostindiska Kompaniet såsom exempelvis Andreas Andersson.

Superkargören Hans Jacob Åhman var för sin del son till skräddarmästaren Magnus Åhman som kan ha varit en bror till systrarna Åhman. Magnus Åhman hade också en dotter med initialerna A.C. vilket ju stärker resonemanget lite mer då det kan vara en förkortning av Agneta Cornelia. Zacharias Brandt som var gift med A.C. Åhman var inblandad i superkargörens Åhmans efterlämnade affärer år 1810. H.J. Åhman tycks ha dött året innan.

H.J. Åhman var gift med Sophia Wetterström och de hade minst en dotter, Maria Augusta Åhman, född 1794-04-15. Eventuellt också en son med namnet John Åhman.

När det gäller Andreas Andersson bakgrund så var han kanske son till den brittiske handlaren Thomas Anderson som var verksam i Göteborg och en stor uppköpare av ostindiska varor.

Thomas Anderson var gift med Johanna Schröder vars syster var mor till Johan Anders Lamberg. De ägde fram till hans död 1760 en del av gården Östra Skår. Ägare innan dess var Samuel Schutz, farfar till Johan Henrik Rosenschütz. Johanna Anderson (Schröder) sålde vid makens död deras gårdsandelar till Johan Anders Lamberg som sen sålde till Jonas Erichsson gift med Helena Böker, dotter till Sven Hansson Böker och Johanna Söderberg.  Johanna Söderberg var sannolikt syster till Elisabeth Söderberg som var gift med Johan Anders Lamberg vars mor alltså var Sofia Schröder, svägerska till Thomas Andersson. 1777 sålde Jonas Erichsson andelarna i Skår till Christian Beckman, son till Gregorius Beckman och Catharina Wohlfahrt (faster till Bernhard Wohlfahrt). Christian Beckman var farbror till Sophia Jacobina Beckman.

Thomas Anderson och Andreas Andersson delar samma släktkrets varvid det är troligt att de också är släkt. Det är därför ganska sannolikt att Andreas (Anders) Andersson är son eller sonson till Thomas Anderson. I ett tidigare äktenskap i Vänersborg föddes det år 1711 en son som fick namnet Anders. Om denne dog som barn är Andreas Andersson sannolikt son till Thomas Anderson, om inte är han kanske sonson.

1797 finns Andreas Andersson upptagen bland de högst taxerade i Göteborg men 1806 finns han inte med.  Detsamma gäller Bernhard Wohlfahrt. Efter att Bernhard Wohlfahrt och Andreas Andersson dött 1808 respektive 1809 gick firman Andersson & Wohlfahrt i konkurs 1810.

Jonas Tranchell

jonas_tranchellJonas Tranchell föddes i juni 1740 i Kungälv och dog 1809-04-14 i Göteborg. Han var verksam i Svenska Ostindiska Kompaniet, först som kassör och från 1798 som direktör. Dessutom var har skattmästare i Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälle, ordförande i The Royal Bachelors Club i Göteborg och frimurare.

Hos honom och hans bror (kyrkoherden i Kungälv Anders Tranchell) bodde och underhölls skalden Thomas Thorild under sin skoltid, och även därefter var han Thorilds beskyddare. Han var bosatt på det s.k. Möllerska plantaget i Masthugget.

Tre av hans bröder var verksamma vid Ostindiska Kompaniet. En av dem, Johannes Tranchell, 1754-1805 blev sedermera blev svensk konsul på Ceylon och slutligen brittisk lantdomare där; dennes son Gustavus Adolphus Tranchell, 1787-1866, blev överste i brittiska armén.

Brodern Carl Henrik Tranchell (1753-1822) var sekreterare i Ostindiska Kompaniet under den fjärde oktrojen (1786-1806) och brodern Sven Tranchell var skeppspräst på minst två resor.

Berndt Harder Santesson

Berndt Harder SantessonBerndt Harder Santesson, född 15 mars 1776 på Kärralund i Örgryte socken, död 26 augusti 1862 på hemmanet Dämman i Bergs socken, Skaraborgs län, var en svensk grosshandlare och riksdagsman, först verksam i Göteborg. Han gifte sig 21 maj 1801 i Ryda, Skaraborg, med sin kusin Johanna Dorotea Matzen, född den 21 dec 1781 där och död 25 mars 1835 i Forshem, Skaraborg. Hon var dotter till grosshandlaren Johan David Matzen och Anna Maria Hierta.

Bernt Harder Santesson vistades 1782–86 på herrnhutarnas skola i Christiansfeld i dåvarande Slesvig, numera i Danmark, dit han sänts av sina föräldrar. År 1789 sändes han till Uppsala universitet, men måste redan 1791, efter faderns död, avbryta sina studier och endast 15 år gammal vara modern behjälplig i skötseln av den ärvda stora handels- och industrirörelsen:

S visade sig snart vara den i familjen som bäst förstod att förvalta och formera det vackra arv fadern lämnat efter sig och 1798 övertog han ledningen för familjeföretaget G B Santessons söner, först i samarbete med brodern Sante Johan och kort därefter i kompanjonskap med barndomsvännen A M Prytz. S utvecklade verksamheten genom att successivt förvärva Arnäs säteri i Forshem (1801), där han 1802-18 drev ett glasbruk, Fimmelstad i Fagre (1810), det större Bromö glasbruk i Torso och egendomarna Melldala och Dämman i Berg (1813; alla i Skar), där han anlade Karlsfors alunverk.

Ett uttryck för den ställning S hade och den respekt han åtnjöt i Gbg var att han representerade stadens borgerskap vid flertalet riksdagar under perioden 1809–35.

Förutom engagemnaget i familjeföretag G B Santesson & Söner var han också direktör i Ostindiska Kompaniets femte oktroj 1809–13. G.B. Santesson & Söner var ett av de största rederiföretagen i Göteborg åren 1809-13.

Han kom tidigt att intressera sig för byggandet av Trollhätte kanal och sedan av Göta Kanal:

Som stor grosshandlare i Gbg kom S självklart att intressera sig för bygget av Trollhätte kanal, färdigställd 1800. S förmådde familjen att satsa pengar i projektet, och själv kom han i kontakt med Baltzar v Platen (bd 29), ledamot av kanalbolagets direktion. Denna kontakt förstärktes när v Platen gifte in sig i handelshuset Ekman, med vilket S hade goda relationer. När v Plåten 1806 presenterade sina planer på en kanal genom Sverige fick han i S en hängiven anhängare och ett mångårigt samarbete dem emellan inleddes. Sedan statsmakterna 1809 gjort kanalidén till sin egen lades uppdraget ut på ett privat bolag, vilket försågs med en mängd statliga privilegier för att locka aktietecknare.

[…]

En orsak till att aktierna i kanalbolaget snabbt övertecknades var att bolaget erhöll privilegiet att driva en privatdiskont under längre tid än kanalbygget planerades ta. Diskonterna var ett slags tidiga banker som bedrev in- och utlåning och de ansågs mycket lönsamma.

[…]

Under diskontens livstid 1810–18 var han dess ledande direktör och under kanalens tillkomsttid – den invigdes av Karl XIV Johan 26 sept 1832 – satt han i kanalbolagets direktion som ombud för Gbg 1810–30 och, efter en ändring av bolagsreglerna, som direktör för finansiella och kamerala ärenden 1830–33.

Under byggnadstiden var S, näst v Platen, kanalbolagets mest inflytelserike person och den som bar det ekonomiska ansvaret för verksamheten. Till skillnad från v Platen hade S dessutom satsat en stor del av sin förmögenhet i kanalaktier. Med en insats på 60 000 rdr bko var han den störste enskilde aktieägaren. När diskonten gick omkull och kanalbygget drog ut på tiden föll kanalaktiernas värde, något som S försökte bromsa genom stödköp av allt billigare papper. Till slut innehade han i det närmaste värdelösa aktier till ett nominellt värde av inte mindre än 700 000 rdr.

Han kom med tiden på kant med von Platen som han tycket slösade med statens medel på det gena projektet Motala Verkstad som had emycket lite med Göta kanal att göra fast von Platen framställde det som om de två hörde ihop. 1826 hade Santesson en absolut majoritet av aktierna i Göta Kanal-bolaget. Detta gjorde att han kunde bestämma villkoren för bolagets fortsatt utveckling. För att undvika total konfrontation med von Platen och den politiska makten gjordes dock en kompromiss där Motala Verkstad behölls i kanalbolagets ägo men inte fick belasta kanalbygget med kostnader. Santesson had egentligen velat sälja verkstaden.

Staten tillsatt en ny ordförande i kanalbolaget, generallöjtnant B E Franc-Sparre, vilket ledde till att Santesson istället engegarde sig alltmer i verkstaden. 1836 kund han som störste aktieägare avsätta styrelsen i kanalbolaget varefter han satt som tillfällig ordförande till nyval kunde ske. Han hade nu också bytt åsikt och ville behålla Motala Verkstad i kanalbolagets ägo då verkstaden under hans ledning börjat generera vinster.

Efter färdigsställandet av Göta kanal agerade Santesson för att Trolhätte kanal skulle moderniseras och byggas ut. Det skedde åren 1838-44. 1838 blev han också till slut vald till ordförande i kanalbolaget efter att en tidigare ordförande avgått. Uppdraget blev dock inte långvarigt:

När platsen 1838 åter var vakant placerade bolagsstämman S i första förslagsrummet, men regeringen valde en adelsman. Denne avgick dock inom kort och S kunde då äntligen utses till ordförande. Det som kunde ha blivit krönet på en lång och framgångsrik bana blev emellertid början på en tragisk epilog. Ett förslag från den avgående ordföranden att S skulle erhålla en viss ekonomisk ersättning för sitt arbete vid verkstaden väckte den övriga direktionens missnöje, och S tvingades snart att lämna såväl ordförandeposten som befattningen vid verkstaden. I samband därmed framfördes också anmärkningar mot hans ekonomiska förvaltning. Två år senare fick han fullständig upprättelse och ansvarsfrihet i dessa avseenden, men han kom aldrig mera att engageras i vare sig bolagets eller verkstadens vidare öden. 1845 beviljade kanalbolaget S en årlig pension om 500 rdr och året därpå tillsköt riksdagen en motsvarande summa.

Santesson kom att ägna större delen av sitt liv åt Göta kanal och Motala Verkstad. han var störste enskilde ägare i Kanalbolaget hela tiden. Det var ingen bara affär och han ruinerades nästan helt av engagemanget. Till slut sålde han det mesta av sina tillgångar och drog sig tillbaka.