Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Oscar Ekman

J.A.Gradmans tobaksfabrik

Del 6 av 11 i serien Tobaksbolag

Kofferdikaptenen Johan Andersson Gradman (1772-1826) inköpte egendomen Gubbero i Göteborgs utkant 1807.  Han hade bland annat genomfört några resor till Ostindien på Ostindiska Kompaniets skepp, dock inte som kapten.

1814 anhöll han om att få starta tobaksspinneri och snusfabrik på egendomen men fick avslag med motiveringen att enligt 1739 års manufakturförordning var tobaksfabrikation en stadsmannanäring och Gubbero var då en lantegendom.

Genom kunglig resolution den 15 december 1815 beviljades dock hans begäran och 1817 fick han tillstånd att importera en större snuskvarn från London.
1817 deklarerade han en tillverkning med ett värde av 46 104 rdr men som snabbt sjönk till 13 000 rdr.  Rörelsen gick som synes till en början bra men Gradman fick efterhand penningproblem och då tre av hans fartyg förliste i en storm kring 1818 tvingades han göra konkurs 1819.

Hustrun, Johanna Elisabet Minten (1783-1853) inköpte då Gubbero samt tobaksfabriken för 13 500 rdr rgs. Makarna överlät dock driften till tobaksfabrikören P.C. Rettig från Gävle den 3 juni 1822 som den 8 oktober 1821 erhållit privilegium att driva tobaksfabrik i Göteborg.

Redan i mitten av 1822 ansökte dock makarna Gradman om att få återuppta tobaksfabriktion på Gubbero. Rettig försökte avstyra det men efter tvistigheter erhöll de resolution genom kungligt brev den 13 september 1822 att driva tobaksfabrik ”såvida de av samma plats äro lagliga innehavare”.

Gradmans fortsatte bedriva tobakstillverkning men nådde aldrig upp till den tidigare produktionen. Johan Gradman avled 1826 och änkan Johanna driver företaget vidare tills hon i kraft av en kunglig resolution av den 22 oktober 1828 överlåter rörelsen samt egendomen på sin broder handelsbokhållaren Johan Volrath Minten (1789-1851).

Den verklige ägaren var dock den i släkten ingifte ryske generalkonsuln Conrad Friedrich Lang (1775-1850) som flyttade in på Gubbero 1828 med sin hustru, änkan Sara Ekman, f. Minten. Hon var syster till Johan Minten.
Som rysk undersåte fick han ej köpa egendom i Sverige varför svågern fick uppträda som bulvan. Conrad Lang upptog också sin omyndige styvson, den 16-årige Oscar Ekman (1812-1907), i företaget.

Oscar Ekman arbetade sedan 1828 på grosshandalre Silvanders kontor för att lära sig handel. Silvander saluförde Gubberos produkter.

Då Oscar Ekman blev myndig övertog han enligt privilegium den 29 december 1834 företaget som kallades ”gamla tobaksfabriken” för att skilja den från Rettigs.

Oscar Ekman blev även delägare i firman J.F. Silvander samt rysk vicekonsul.
1845 blev Oscar Ekman kompanjon och disponent vid D. Carnegie & C:o.
Då han gjorde alltmer karriär inom andra affärsverksamheter och då han vistades längre tider i Stockholm överlät han företaget 1861 till C.D. Eggers som sedan 1847 drivit tobaksfabrik i Göteborg. Oscar Ekmans hustru hade avlidit 1861. Fastigheten Gubbero överlät Oscar Ekman på sin bror, kommendörkaptenen Emil Ekman som inflyttade på Gubbero.

Efter något år flyttade Eggers in verksamheten till sin befintliga tobaksfabrik vid Södra Larmgatan 22.

Advertisements

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Stiftelsen Louise Ekmans, född von Düben, Donationsfond för behövande Sjuka

Louise Ekmans, född von Düben, donationsfond för behövande sjuka grundar sig på ett av konsuln Oscar Ekman 1862-09-22 utfärdat gåvobrev å 15.000 Rdr Rmt till minne av hans avlidna hustru Louise Ekman, född von Düben. Stadsfullmäktige godkände stadgar för donationen 1864. Nya stadgar godkändes av fullmäktige 1897, vilka jämte ändringar 1976, utgör stiftelsens nu gällande stadgar.

Stiftelsen hade en förmögenhet på  4,6 miljoner SEK år 2014. Förvaltare är SEB Institutioner & Stiftelser men styrelsen utses av Göteborgs stad. I styrelsen sitter en representant för familjen Ekman, Annika Ekman.

Stiftelsen Oscar Ekmans stipendiefond

En av Oscar Ekmans (1812-1907) många donationer till Göteborgs Högskola som kanske aldrig hade kommit till stånd utan Oscar Ekman.

Stiftelsen som förvaltas av Göteborgs Universitet hade en förmögenhet på 8,1 miljoner SEK år 2014. Fondens avkastning skall, sedan en tiondel lagts till kapitalet, användas till beredande av stipendier vid Göteborgs Universitet.

Stiftelsen Oscar Ekmans donationsfond till Göteborgs Högskola

En av Oscar Ekmans (1812-1907) många donationer till Göteborgs Högskola som kanske aldrig hade kommit till stånd utan Oscar Ekman.

Oscar Ekman var den som drev på och stod bakom David Carnegie d. y.s stora donation till Göteborgs Högskola år 1886, ”David Carnegies donationsfond till Göteborgs Högskola”  David Carnegie som då bodde i Skottland förklarade sig villig att till Göteborgs stad, inom sex månader efter det att stadsfullmäktige fattat beslut, överlämna ett belopp av 500 000 kronor, under förutsättning att fullmäktige innan 1887 års utgång beslutade om att använda de Lundgrenska (400 000 riksdaler som skänktes får 1872 för att skapa en högskola) och Magnusska donationerna (200 000 år 1877) , med vissa förbehåll.

Själv gav Oscar Ekman en rad donationer alltifrån 1888 till Högskolan. Småningom och inalles gav E. bortåt en miljon kr., därav 450 000 till uppförande av Högskolans byggnad i Göteborg. 1888 gav han den donation på 200 000 kronor som blev Stiftelsen Oscar Ekmans donationsfond till Göteborgs Högskola.

Stiftelsen som förvaltas av Göteborgs Universitet hade en förmögenhet på 8,1 miljoner SEK år 2014.

Chalmerska huset

Chalmerska huset är en trevåningsbyggnad i 5:e roten, 16:e kvarteret Kommerserådet nr. 2 vid Södra Hamngatan 11 i Göteborg. Huset är namngivet efter William Chalmers och uppfördes 1805-1807 efter ritningar av Carl Wilhelm Carlberg. Chalmerska huset anses som ett av Carlbergs viktigaste verk och huset förklarades som byggnadsminne 28 januari 1980 avseende exteriör samt del av interiör.

Chalmerska huset

Chalmerska huset

Tolagsskrivaren Johan Casparsson Poppelman hade 1645 ett hus på tomten för dagens Södra Hamngatan 11. Troligen låg huset mot Drottninggatan, eftersom det mot norr bara fanns en stig längs stranden. Här låg endast magasin och uthus, som man kom till via strandens bryggor. Först efter branden den 14 april 1721 fick Södra Hamngatan sitt nuvarande utseende. Nästa tomtägare blev borgmästaren i Borås, Anders Gunnarsson Stillman, som gift sig med Poppelmans dotter Emerentia. När Emerentia blivit änka sålde hon 1682 tomten till handlanden och rådmannen Henrik Eilking d.y., som 1695 i sin tur överlät den för 2 800 daler silvermynt till handlanden Jacob Radhe, gift med Catharina Tham (1675-1746). Efter att Radhe avlidit 1706, gifte hans änka om sig 1710 med överinspektören över sjötullarna Hieronymus Berger (1649-1713), adlad Gripenstedt. Tomten blev kvar i Catharina Thams ägo åtminstone in på 1720-talet.

År 1732 lät vingrosshandlaren och konvojkommissarien Johan Christian Selle (1702-1783) bygga ett tvåvånings trähus med sadeltak och takkupor på tomten, som 1783 såldes till grosshandlaren Johan Petter Holterman (1757-1793) och dennes bror, köpmannen Niclas Holterman (1758-1824). Kanslirådet och direktören i Svenska Ostindiska Companiet William Chalmers köpte den ombyggda och kraftigt upprustade fastigheten i början av 1795 för 8 000 riksdaler riksgälds.

Den 20 december 1802 klockan 02.30 på morgonen började det att brinna på tredje våningen i buntmakare Langes trähus vid Kyrkogatan i kvarteret Bokhållaren. Göteborgs domkyrka samt omkring 180 hus och gårdar förstördes, däribland William Chalmers. Efter eldsvådan lyckades Chalmers få hyra en våning av trähandlare Niclas Arfvidsson (1747-1813) i huset Södra Hamngatan 29. Det var ett stenhus – det enda som fanns vid denna del av Södra Hamngatan.

Efter eldsvådan köpte Chalmers även den avbrända baktomten 4 roten nr. 104, vid dagens Drottningatan, av frimurarna. Stadsarkitekten i Göteborg Carl Wilhelm Carlberg fick uppdraget att rita ett nytt hus på de två sammanslagna tomterna.

William Chalmers dog 1811 på egendomen Gårdsten utanför Göteborg. Huset på Södra Hamngatan värderades till 40 000 riksdaler banco. Efter William Chalmers död övergick huset till hans två bröder och arvingar, superkargören James Chalmers och handlanden i London, Charles Chalmers. Men redan 12 februari 1813 inropades fastigheten på auktion av kommerserådet Bernt Harder Santesson (1776-1862). Priset var 66 666 riksdaler 32 skilling banko. Han bodde själv i huset under tio år, men eftersom han var riksdagsman i 25 år tillbringade han sin mesta tid i Stockholm och hyrde under tiden ut huset.

Grosshandlare David Carnegie d.y. blev nästa ägare. Han köpte huset den 18 mars 1839 för 55 000 riksdaler banko. Huset användes också som bostad för några av brukets högre tjänstemän. Chalmerska huset fick nu heta det ”Carnegieska huset” under många år. Carnegie återvände dock till Skottland 1841, och det blev hans kompanjon Oscar Ekman som tog över skötseln av deras verksamhet och dessutom flyttade in i huset på Södra Hamngatan 11 1849, vilket han även köpte 1862 för 130 000 kronor. Ekman bodde i fastigheten fram till 1863 då han flyttade till ett hus som han köpt vid Stora Nygatan, men stod kvar som ägare fram till 1900 då fastigheten togs över av firman AB D. Carnegie & Co för 325 000 kronor. År 1907 övergick den till Fastighetsaktiebolaget D. Carnegie & Co. för 335 500 kr. Sedan porterbruket och sockerbolaget 1910-15 flyttat sina kontor ut till fabrikerna, blev husets mellanvåning reparerad, vilket tillsammans med tredje våningen fungerade som bostad för Gustaf Ekman med familj till dennes död 1930. Under sitt Nobel-besök i Göteborg 1923 bodde Albert Einstein som gäst i huset.

Oscar Ekman med flera startade den 1 april 1864 Skandinaviska Kreditaktiebolaget i ett rum på cirka 40 kvadratmeter i husets bottenvåning. Hyran för rummet var satt till 1 350 riksdaler om året. Genom en spiraltrappa var det i förbindelse med Chalmers tidigare rum, den ”Stora Salen” i mellanvåningen, där nu bankens förste verkställande direktör, Theodor Mannheimer, höll till. Med tiden måste banken expandera sina lokaler, vilket först skedde genom att man kunde nyttja några rum i mellanvåningen, och vid styrelsesammanträdena använde man Chalmers stora salong. Vid ingången av 1866 hade banken 12 anställda.

Företaget fanns kvar här till 1882 då det fick ett eget, nytt bankpalats på en av granntomterna, Västra Hamngatan 6/Drottninggatan 10 som ritades av arkitekterna Axel och Hjalmar Kumlien (1837-1897) (nuvarande Antikhallarna). Banken hade då övertagit fastigheten redan den 27 december 1928.

Det var på förslag av bland annat dåvarande verkställande direktören i Göteborg, Erik Lundh, och under ledning av museicheferna Göran Axel-Nilsson och Stig Roth kunde restaureringen av Chalmerska våningen genomföras 1950. Det Chalmerska husets paradrum återställdes och möblerades med nya möbler gjorda efter Carlbergs ritningar för Gunnebo.

År 1992 öppnades ”Bankmuseet”. Det har lokaler i Chalmerska huset på Södra Hamngatan 11 och i före detta Skandinaviska Bankens valv på Västra Hamngatan 4. Byggnaden har en passage som leder till bankvalvet i källaren vid Västra Hamngatan 4. I det Chalmerska huset finns en utställning om S-E Bankens historia och en bankinteriör med 1800-talskaraktär, inrett 1974. Bankvalvet med sina bankfack och inredning är mycket välbevarade. Här visas mynt, sedlar och medaljer.

SEB donerade 2006 det Chalmerska huset till Chalmers tekniska högskola. Bankens verkställande direktör, Annika Falkengren, överlämnade personligen gåvan till Chalmers då nya rektor Karin Markides och Kurt Eliasson, ordförande i Stiftelsen Chalmers tekniska högskola. Det uppskattade värdet av byggnaden var då närmare 30 miljoner kronor.

Text från Wikipedia, editerad och uppdaterad.

Släkten Ekman

Göteborgssläkten Ekman härstammar från Värmland men har fått sitt vedertagna namn efter den gren som sedan 1731 har haft medlemmar boende i Göteborg. Utom denna Göteborgsgren finns det en yngre gren, som ibland benämns Åmålsgrenen. Släktens bemärkta medlemmar har varit affärsmän, företagsledare, tekniker och naturvetenskapsmän. De två mest kända är kanske metallurgen och bruksägaren Gustaf Ekman (1804–1876), vars insatser omdanade svensk järnindustri vid mitten av 1800-talet, och hans kusin affärsmannen och donatorn Oscar Ekman (1812-1907).

Släktens äldste kände medlem hette Joen Larsson, vars söner i första äktenskapet tog sig namnet Ekman:

Bland Joen Larssons och Anna Bratts söner var handlanden och rådmannen i Vänersborg Daniel Jonsson Ekman (f. omkr. 1632, d. 1695). Han påträffas 1660 som affärsman i Göteborg, där han 1662 äktade Elisabeth Marcus, dotter av bagaråldermannen Anders Marcus. Redan före 1667 hade Daniel flyttat till Vänersborg, där han drev betydande handel, bl. a. med järn och trävaror. Med tvenne hans söner, Peter och Anders E., delade sig släkten tidigt i en äldre och en yngre huvudlinje.

[…]

Stamfader för den äldre huvudlinjen (Göteborgsgrenen) E. är Daniel E: s nämnde son handlanden och rådmannen i Vänersborg Peter (I) E. (E. 1; d. 1716). Från två hans söner, Erik och Peter (II) E., stamma två grenar, av vilka den äldre snart utdog. Erik E. (d. omkr. 1752), som var löjtnant, hade sonen Johan Georg E. (f. 1731, d. 1782), vilken som handlande i Göteborg (burskap 5 juli 1765) stiftade firman J. G. Ekman & son där samt intogs i Handelssocieteten 1765. Han var skeppsredare, sill- och tranhandlande, importerade manufakturvaror och sålde kryddor; 1772 blev han direktör för sjömanshuset i Göteborg. Hans änka, Elisabeth Wenngren (d. 1816), idkade handel under firma J. G. Ekmans enka & son. Vid hennes bortgång levde bl. a. sonen Sven Eric E. (f. 1765), vilken, ehuru mer än femtioårig, då var ställd under förmynderskap; med honom synes denna släktgren ha utgått på manssidan. En bror till Erik och Peter (II) E. var fänriken och handlanden Carl Fredric E. (f. 1700, d. 1755), som samarbetade med Peter E; denne Carl E. hade blott döttrar.

Den fortlevande äldre linjen utgår från Peter (I) E:s ene son, Peter (II) E. (d. 1783;), som redan före kusinen Johan Georg E. slagit sig ned i Göteborg. Genom denna Peter E:s gren blev släkten E. fäst vid nämnda stad såsom en av Sveriges förnämsta och mest kända gamla köpmansdynastier. En dotterson till Peter (II) E. var skalden Johan David Valerius. Peter (II) E:s son, i familjehistorien känd som Peter (III) E., skrev sig själv Peter P(etersson) E. (d. 1807; E. 3), grundade göteborgsfirman P. P. Ekman och var den förste ägaren av det 1798 inköpta släktgodset Kilanda (Kilanda sn, Älvsb.). Av dennes barn märkas sönerna läkaren Johan Jacob E. och kommerserådet Gustaf Henric E. , som (jämte G. R. Prytz) 1802 grundade den ännu bestående, berömda familjefirman Ekman & Co. i Göteborg — som i sig upptog även firman P. P. Ekman — och var bruksägare på Lesjöfors. Systrar till J. J. E. och G. H. E. voro Anna Margaretha Wahlberg, född E. (moder till de två naturforskarna professor P. F. Wahlberg och Afrikaresanden J. A. Wahlberg) samt Hedvig Elisabeth E., g. m. riksståthållaren och grundaren av Göta kanal greve Baltzar Bogislaus von Platen.

Läkaren Johan Jacob E. , stamfader för den nuvarande Göteborgsgrenen, blev fader till den kände affärsmannen, filantropen och donatorn, konsul Johan Oscar E., knuten både till Göteborg och Stockholm. Denne var chef för firman D. Carnegie & Co:s sockerbruk och porterbryggeri. Hans andra maka, Maria Amelie Albinia E., född Lavonius (E. 7) utmärkte sig likaledes genom storartad välgörenhet. Bland J. O. E:s barn märkas en dotter i första giftet, mecenaten friherrinnan Louise Sara Antoinette Falkenberg af Trystorp, född E. (om henne se Falkenberg), samt sonen i andra giftet, godsägaren på det av Oscar E. 1868—72 inköpta storgodset Bjärka-Säby (Ög.) Carl Oscar Alexander Carnegie E. (f. 1873, d. 1949); den senare har även framträtt som donator samt bekostat utgivandet av ett serieverk (»Bjärka-Säby i monografier») om sitt gods. Oscar E:s bror kommendörkaptenen Jacob Emil E. är känd som affärsman i Göteborg, verksam inom firman D. Carnegie & Co. Den av Oscar E. 1828 inköpta egendomen Gubbero (i Örgryte) vid Göteborg överlämnades av denne till brodern Emil E. 1861 och tillhörde senare släktbolaget Gubbero a.-b. till 1939, då egendomen styckats och huvudbyggnaden rivits. Av Emil E:s barn märkas kemisten, hydrografen och industrimannen, fil. dr Fredrik Gustaf E. samt affärsmannen och politikern konsul Johan E., båda i Göteborg, den senare chef för den gamla firman (jfr ovan och nedan) Ekman & Co. Gustaf E. inköpte 1900 säteriet Råda i Råda sn utanför Göteborg; gården äges nu gemensamt av hans barn och bebos av en av dem, direktören i a.-b. Göteborgs tågvirkesfabrik Leif E. (f. 1893, d. 1967). En annan son till doktor Gustaf E. är affärsmannen Håkan E. (f. 1889, d. 1961), verkst. direktör i Göteborgs kemiska fabriks-a.-b. och 1922— 39 i Gubbero a.-b. samt innehavare av firman Håkan Ekman & Co. Son till Johan E. är den nuvarande verkst. direktören för firman Ekman & Co., fd. italienske konsuln Carl Johan Jacob Emil E. (f. 1883, d. 1957). Kusin till Håkan och Carl E. är nederländske konsuln i Göteborg Claes Emil Percival E. (f. 1898, d. 1978), verkst. direktör i a.-b. Fosselius & Alpen.

Släkten Ekman består av ytterligare en rad grenar som dock inte har någon direkt anknytning till Göteborg. Familjemedlemmar i de äldre generationerna med anknytning till Göteborg är

Peter I Ekman (1663-1716), rådman och handlande i Vänersborg. Gift med Regina Lind (7 barn).

  • Peter II Ekman (1704-1783), handlande i Vänersborg, från 1731 i Göteborg. Gift 1736 med Johanna von Minden (8 barn).
    • Peter III Ekman (1740-1807), handlande i Göteborg. Gift 25 oktober 1767 med Hedvig Boëthius (1739-1811), dotter till stadsfysicus Jacob Boëthius och Anna Margareta Lundelia. Han ägde 1/3 av landeriet Kviberg, Utby i Partille socken och Kilanda säteri i Kilanda socken.
      • Johan Jacob Ekman (1771-1814), med dr. Gift 7 september 1809 med Sara Minten (1785-1850), dotter till rådmannen i Göteborg, Johan Minten och Sara Maria von Öltken, samt omgift 4 april 1816 med ryske konsuln i Göteborg Konrad Fredrik Lang (1775-1850).
        • Oscar Ekman (1812-1907), konsul, grosshandlare. Gift första gången 11 maj 1848 med friherrinnan Lovisa Carolina von Düben (1822-1861), dotter till godsägaren, friherre Joachim Ulrik von Düben och friherrinnan Antoinette Eleonora Sture. Gift andra gången 15 maj 1872 med Marie Amelie Albinia Lavonius (1846-1915), i hennes andra gifte, dotter till guvernören över Uleåborgs län i Finland, Alexander Lavonius, rysk-finsk adelsman och Sophia Rosina von Haartman. Barn i första giftet: Sara Louise Antoinette (född 1849) och i andra giftet: fil kand Carl Oscar Alexander Carnegie (1873-1949), gift 23 augusti 1909 med Anna Sondén (1886-1975).
        • Jacob Emil Ekman (1815-1900), kommendörkapten. Gift 1851 med friherrinnan Sophia Ulrika Johanna Kurck. Söner:Johan Ekman (född 1854), gift 1881 med Hedvig Richert (född 1861), dotter till överste J. G. Richert och Magdalena Richert, född Netzel
          • Fredrik Gustaf Ekman (1852-1930), ingenjör, filosofie hedersdoktor. Gift 1885 i Växjö med Gerda Elisabeth Gödecke (1861-1927).
            • Ingegärd Ekman (1885-1?)
            • Signhild Ekman (1887-1?)
            • Håkan Ekman (1889-1961), gift med kusinen Brita Ekman.
            • Leif Ekman (1893-1967)
            • Sigurd Ekman (1894-1?)
            • Astrid Ekman (1901-1?)
          • Johan E Ekman (1854-1919), affärsman och politiker, gift med Hedvig Richert.
      • Gustaf Henric Ekman (1774–1847), kommerseråd, bildade 1802 handelshuset Ekman & Co tillsammans med Gustaf Rudolf Prytz (1776–1861), köpte 1813 Lesjöfors bruk
        • Gustaf Ekman (1804–1876), metallurg och bruksägare, Lesjöfors
        • Peter Wilhelm Ekman (1806–1863), godsägare, Kilanda
        • Hedvig Maria Ewert, född Ekman (1808–1842), gift med rådmannen, senare borgmästaren Carl Henrik Ewert (1802–1882), Göteborg
        • Johan Jacob (Janne) Ekman (1815–1908), grosshandlare, verksam i handelshuset Ekman & Co.

På Det Gamla Göteborg har vi publicerat en rad inlägg som berör släkten Ekman:

Oscar Ekman och nykterhetsrörelsen

Endast för medlemmar

Göteborgs Arbetarebostads AB

Företag som bildades på initiativ av Oscar Ekman och Oscar Dickson år 1867. Redan innan bolaget var färdigbildat inköpte de två herrarna tillsammans med August Kobb ett område utanför stadsgränsen i söder. Området överläts därefter till staden som upplät det till byggande för Göteborgs Arbetarbostads AB. Området var Annedal och inkorporerades med Göteborg år 1872. Byggandet påbörjades 1873.  De uppläts åt arbetare mot en avbetalningsplan:

De större värderades före  kriget till 20,000 kr., de mindre till 8,500 kr. stycket.

Vid överlåtelsen av ett uppbyggt hus erlades genast 400 kr. och skulle  den tillträdande förbinda sig att under 20 år varje månad erlägga en viss  summa, som på samma gång var hyressumman för husets alla lägenheter.

Hyresmannen var skyldig att själv bebo en lägenhet i huset. De övriga lägenheterna fick han efter behag uthyra. Likväl bestämdes hyrans maximibelopp av bolagets styrelse, liksom hyresvärd var förbjuden att hyra ut till “löst eller vanfrejdat folk”. Likaledes fick ingen hyresgäst på stället “idka krog- eller värdshusrörelse”. Även ålåg hyresman att underhålla
hus och tomt med därtill hörande brunnar, dränerings- och vattenledningsrör, stängsel och planteringar.

Brast hyresman i kontraktets fullgörande, kunde styrelsen förklara detta brutet och uppsäga honom, då han likväl fick tillbaka sin erlagda städja med 5 proc. årlig ränta. Denna ränta tillkom även varje hyresvärd å det månatligen inbetalda beloppet.

Hyresvärd ägde icke överlåta sina rättigheter på annan person. 1 händelse av dödsfall kunde styrelsen besluta, huruvida hustru eller bröstarvingar fingo inträda i avliden hyresvärds rättigheter. Däremot ägde hyresgästens fordringsägare ingen rätt till kontraktet, som i händelse konkurs var ovillkorligt hävt.

Följande hyror voro i början fastställda: för spisrum 10 kr., för 1 rum och kök 15 kr., för ett rum och kök å vind 11, 12, 16 kr., för 2 rum och kök 20—25 kr. och för 3 rum och kök å vind 16—21 kr.

Hugade spekulanter fingo insända ansökningar och bland dessa anställdes lottning, när huset var färdigt.

Vederbörande inom såväl Sparbankens som Arbetarbostadsaktiebolagets styrelser höllo emellertid starkt på att endast personer ur arbetareklassen skulle bli ägare av husen. Och för att belysa tillvägagångssättet vid husöverlåtelserna skall jag berätta en liten anekdot, vilken på samma gång är ett kulturdrag så gott som något från denna klassfördomarnas och klasskillnadens tid.

Alla husen, som låg längs med Haga Kyrkogata, Brunnsgatan och flera andra gator innehöll flera lägenheter. år 1889 hade en tredjedel av de 89 byggda husen redan övergått i de boendes egen ägo

Det enstaka huset på Brunnsgatan 14 i Annedal (7 kv. Persikan nr. 3) från 1876 byggdes också av Göteborgs Arbetarebostads AB. I detta hus finns nu föreningslokal för Gamla Annedalspojkar och bostadslägenheter inredda som museum. Byggnaden är ett fritt liggande ”parhus” som tidigare ingick i ett bostadskvarter med liknande hus. Det är i 2 våningar med sadeltak. Fasaderna är av rött tegel och har detaljer av gult tegel.

Brunnsgatan 14

Brunnsgatan 14

Göteborgs Arbetarebostads AB hade en när koppling till ett annat bostadsföretag som byggde åt arbetare. Det var Göteborgs sparbanks byggnadsfond i vars styrelse Olof Wijk, Eduard Delblanco och August Kobb satt. Göteborgs sparbanks byggnadsfond uppförde hus på Carl Grimbergsgatan i Annedal och det gjorde även Robert Dicksons stiftelse. Byggandsfondens hus finns kvar och de förväxlas ofta med de hus som byggdes av Göteborgs Arbetarbostads AB, av vilka de flesta inte finns kvar.

1878 köpte byggnadsfonden upp alla aktier i Göteborgs Arbetarbostads AB. 1910 likviderades detta bolag.

Gubbero

Del 22 av 32 i serien Landerier

Gubberon och Gubberoberg låg på den häradsallmänning som donerats till Göteborgs stad, och var tillsammans med Ranängarna betesmark för de omkringliggande örgrytegårdarna. Huvudbyggnaden – i nuvarande Kvarteret 69 Gubbero (då Landeriet nr 18 i 12:e roten) – uppfördes på 1750-talet av direktören i Svenska ostindiska kompaniet Magnus Lagerström och bevarades länge så väl till det yttre som till det inre av senare ägare. Från nuvarande Redbergsvägen gick en drygt 100 meter lång allé fram till huvudbyggnaden.

Den smålandsfödde garvaren Johan Fredrik Bauer (1729-1805) blev nästa ägare till Gubbero, och 1771 ansökte han hos tingsrätten om att få bebygga och odla upp en del av Gubberoberg. Bauer var dessutom jordbrukare i Kålltorp och Stora Rödjan, trankokare samt tegelfabrikör som arrendator av stadens tegelbruk. Han hade dessutom stadens fullmakt att från 1751 bedriva garverirörelse på andra sidan Gullbergsån, mitt emot Gubbero.

Sonen Johan Reinhold Bauer (1763-1801), kamrer vid militiestatens änke- och pupillkassa, tog efter faderns död över landeriet. Han var även innehavare av landeriet Kvibergsnäs 1778-1799. Johan Reinhold Bauer fungerade 1794 som ordförande i Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg. År 1807 köptes Gubbero av Johan Gradman, och då Gradman gjorde konkurs 1819 köpte hans hustru Gubbero från konkursboet för 13 500 riksdaler.

Under Johan Gradmans tid uppfördes på området en tobaksfabrik, där råvaran kom från Stampens tobaksplantager. Fabriken var i drift 1816-62. Gradman hade fått Kungl. Maj:ts tillstånd att anlägga ”Tobaksspinneri och Snusfabrik”. Under cirka 25 år var det stadens största fabrik i sin bransch. Verksamheten omsatte 13-15 000 riksdaler årligen. Efter Johan Gradmans död 1826 innehades den av hans änkefru J.E. Gradman, men redan den 16 september 1828 överlät hon privilegiet till sin bror Volrath Minten. Den 1 januari 1835 blev Oscar Ekman ny innehavare av fabriken, och han drev den fram till 1860. Därefter övertog C.D. Eggers fabriken, men drev den bara under cirka ett år.

Ekman hade redan från början – anonymt under sin omyndighet – varit delägare i verksamheten. Grosshandlare Johan Fredrik Silvander, kusin till fru Sara Lang som var gift med Oscar Ekmans styvfar, ansvarade för försäljningen av Gubberofabrikens produktion, och det föll sig därför naturligt att Ekman blev engagerad.

År 1828 såldes landeriet till den ryske konsuln i Göteborg, Conrad Friedrich Lang (1775–1850) och övergick sedan i styvsonen Oscar Ekmans ägo. Denne skänkte 1861 Gubbero till sin bror kommendörkapten Emil Ekman (1815-1900), som i sin tur skänkte en tomt från Gubbero – Höga Lyckan kallad – till byggandet av Sankt Pauli kyrka ovanför landeriet.

Under flera somrar på 1860-talet rådde det akut brist på dricksvatten i Olskroken och Bagaregården. För skattemedel grävdes därför en bra brunn på Gubbero år 1868. Vanligt folk tvingades dock att göra dagsverken hos Ekman för att få vatten. Fem år senare fick stadsdelen sitt första allmänna vatten. Gubbero hade 1869 ett taxeringsvärde på 8 000 riksdaler. År 1919 var taxeringsvärdet 55 000 kronor. Emil Ekman bodde kvar på Gubbero till år 1900 och hans fru till sin död 1907.

Landeribyggnaderna revs 1931-1934, och en stadsplan upprättades av Sten Branzell och Uno Åhrén. På området uppfördes 1937-1945 femvånings bostadshus i gult tegel. Arkitekter var bland andra R. Dahlberg, D. Grip och Erik Holmdal.

Av stadsfullmäktiges handlingar 1930 framgår vad som ingick i egendomen ”Gubbero” utöver landerimarken: ”Gubbero AB i egenskap av ägare till från 1 mantal Kärralund avsöndrad jord, kallad Gubbero, dels till 59/720-dels mantal Kålltorp Övergården, kallad Lilla Gubbero, och dels till 1.014 hektar, avsöndrad från 1/2 mantal Stora Torp, kallad Ranängsskiftet.