Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Opium

Opium-handeln på Ostindiska Kompaniets tid, del 2

Del 35 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Opiumhandeln i Ostindien utvecklades som ett sätt för europeer att finansiera teköpen i Kanton. Det Svenska Ostindiska Kompaniet använde i allmänhet spanska silverpiastrar som betalningsmedel. Dessa erhölls genom köp som i allmänhet genomfördes med lånade medel som ställdes till Kompaniets förfogande av handelshus i städer som exempelvis Antwerpen, Oostende, Cadiz, Amsterdam, Rotterdam, London och Hamburg.

På samma sätt gjorde andra länders ostindiska kompanier. Förfarandet skapade ett rejält underskott i Europas handel med Kina. Britterna kom snart på ett sätt att kompensera för detta. Genom att sälja produkter  som tyger och opium från deras kolonier i Indien. Engelsmännen lyckades på det sättet förbättra sin handelsbalans genom att sälja bomullstyger och opium från Indien, men opiumförsäljningen sköttes oftast av mellanhänder för att inte äventyra de viktiga tekontrakten. Svenskarnas järn och verktyg fanns det en begränsad avsättning för i andra länder och de användes till viss del för att finansiera inköpen av silver, men svenska  ylletyger och andra textilier var i praktiken osäljbara. Kineserna tog ibland motvilligt emot europeiskt ylle för att få möjlighet att sälja större kvantiteter av sina egna produkter.

Vid 1700-talets början kom bara några få europeiska fartyg till Kanton varje år. Under 1760- talet anlände mellan 20 och 30 fartyg om året, på 1790- talet omkring 50 och på 1810-talet närmare 70. Samma utveckling skedde när det gäller opiumhandeln. 1729 importerades 200 kistor opium till Kina, cirka 1 000 kistor år 1767 och 4 500 år 1800. En kista motsvarade ungefär 63 kilo opium. Bland de mellanhänder som handlade med opium återfanns de svenska superkargörerna, framförallt de som stannade över i Kanton. Dessa var i allmänhet verksamma med egna firmor i Macao och Macao var centralt för opiumhandeln. Det var där det lastades om till mindre fartyg för att smugglas till Kina och det var där affärerna organiserades. De fasta superkargörerna i kanton levde i allmänhet halva året i Macao.

Inkomsterna från den privata handeln i Ostindien gav mycket stora inkomster till de svenska superkargörerna i Kanton. Opiumhandeln var en del av det som svenskarna ägnade sig åt i likhet med alla andra som var inblandade i tehandeln  i Kanton:

Engelsmännen profiterade på opiumhandeln på två sätt, dels genom produktionen i Indien, dels genom försäljningen i Kanton. Stora mängder silver behövdes för att säkra tekontrakten. Förutom handeln med guld var opium nästan den enda vara som omedelbart tillförde likvida medel som kunde omsättas i tehandeln, bland annat som förskott på teer som skulle levereras när skeppen låg inne och som måste komma fram till Kanton i tid. Förseningar på två veckor upp till en månad kunde leda till att man missade de mest fördelaktiga vindarna för hemresan och fick stanna kvar i Kanton i nästan ett halvår. År 1770 var ett ganska vanligt pris på en kista opium omkring 300-500 spanska silverdollar (piastrar), ibland upp till 700 silverdollar för högsta kvalitet. Till detta kom ”avgifter” till mellanhänder på 10-15 procent. Tio år senare var utbudet större än efterfrågan och priset sjönk Med detta resonemang kan man kanske säga att smugglingen av opium var mindre riskfylld än te-handeln. Teerna kunde förlora halva sitt värde om de inte såldes omgående, utan måste lagras till nästa säsong, medan kistorna med opium kunde bli stående ett halvår eller mer, utan att förlora i kvalitet, om de var väl packade och förslutna.

Kontrakten kring te-exporten var ofta kopplade till försäljningen av de motköpsvaror som européerna förde med sig till Kina. Den som inte ville sälja europeiska varor kunde inte räkna med att få teckna några större te-kontrakt. Detta medförde att de kinesiska köpmännen ofta saknade likvida medel att betala teer och andra varor de beställt uppåt landet, innan de hade sålt undan sin del av importgodset. Om många fartyg samtidigt kom till Kanton med likartade produkter, blev priset givetvis lägre. Vissa varor kunde rentav behöva säljas med förlust. Opiumhandeln blev därför ett sätt att skaffa sig rörelsekapital, som inte ens de mest seriösa Hong-köpmännen kunde låta bli att dra nytta av. Den innebar även att man slapp låna pengar av varandra eller av européerna till höga räntor. Till och med tullmandarinen Hoppo kunde se mellan fingrarna med opiumhandeln, så länge skatter, avgifter och gåvor till hovet i Peking kunde levereras planenligt. Opiumhandeln blev därmed något som ”praktiskt taget alla” höll på med, inte bara Jean Abraham Grill. Däremot är det inte omöjligt att han och hans kollegor Michael Grubb och Jacob Hahr under några år vid mitten och slutet av 1760-talet var så pass inblandade och framgångsrika, att de svarade för upp emot 20 % av opiumtransporterna.

Opium producerades vid denna tid främst i två områden i Indien, Bengalen och Malwa. 1757 blev Bengalen en del av det brittiska kolonialväldet i Indien. Ett kolonialvälde som förvaltades av brittiska East India Company (EIC). EIC fick då direkt kontroll över produktionen av opium i Bengalen och etablerade ett opiummonopol i området. Innan dess sköttes opiumhandeln av fria handelsmän i exempelvis Oostendekompaniet gamla koloni Bankibazar (idag Ichapore), ett centrum för oberoende handlare, äventyrare och skumraskfigurer. Däribland flera med koppling till Svenska Ostindiska Kompaniet som Francois De Schonamille och sannolikt även Charles Barrington.

Efter att Bengalen blivit i den av det brittiska väldet kunde EIC fritt använda opiet för export till Kina och på så sätt förbättra och underlätta teinköpen. Till en början såldes det bengaliska opiet till mellanhänder på en börs i Calcutta. En del av mellanhänderna var de svenska superkargörerna.

De svenska superkargörernas inkomster kom främst från egen handel i Europa, egen handel i Ostindien och procent på vinsterna för skeppsresorna i Ostindiska Kompaniet. Den viktigaste inkomstkällan för Svenska Ostindiska Kompaniet och dess anställdas egen handel innan 1784 var tesmuggling till Storbritannien. När de brittiska tullsatserna sänktes blev tesmugglingen olönsam och mellan 1786 och 1806 (Fjärde oktrojen) gick Svenska Ostindiska Kompaniet med förlust. Ingen utdelning skedde till aktieägarna och superkargörerna tjänade inget på Ostindiska Kompaniets handel under den fjärde oktrojen.

För superkargörerna i Kanton men även för de ombord på fartygen återstod egentligen bara egen ostasiatisk handel som alternativ. Att handla med opium var den mest lönsamma verksamheten i Ostindien och det är nog ingen tvekan om att opium blev en än viktigare inkomstkälla för svenska superkargörer under fjärde oktrojen. Superkargörer och assistenter verksamma i Kanton under fjärde oktrojen var William Chalmers, Fredrik Ulrik PeyronJohan Dassau, Lars Gotheen, James Chalmers, Anders Ljungstedt, Jacob Gabriel Ullman och Gustaf Palm.

William Chalmers blev ju också mycket förmögen och det finns ingen möjlighet att han kunde bli det genom att arbeta för Ostindiska Kompaniets fjärde oktroj. Han kan bara ha blivit det genom egen privat handel under de 10 år (1783-93) han befann sig i Kanton och Bengalen. Därefter var hans bror James Chalmers i Kanton och Bengalen från slutet av 1792 till 1806.

Från 1797 blev det dock besvärligare för oberoende handlare att köpa opium i Bengalen, men opiet från Malwa kunde fortfarande köpas på en öppen marknad direkt från indiska handelsmän. Denna handel gick framförallt via Bombay (idag Mumbai) och inte via Bengalen och Calcutta (idag Kolkata). EIC tog dock en avgift även på denna handel. Opiumodlingen i Bengalen effektiviserades och koncentrerades till Bihar och Benares-distrikten. I Patna och Benares anlades anläggningar för att bearbeta vallmo för opiumtillverkning.Odling i andra områden under EIC-kontroll förbjöds från 1799. Britterna lyckades vända handelsbalansen med Kina med hjälp av opium och från 1804 hade det brittisk imperiet en positiv istället för negativ handelsbalans med Kina.

Innan fjärde oktrojen var det inte så att alla svenska superkargörer deltog i opiumhandeln, det fanns en rejäl kritik från exempelvis Peter Johan Bladh om att vissa superkargörer ägnade sig åt allt för vidlyftig privat handel och handel med opium. Men som vi sett utifrån exemplen med Jacob Hahr och Jean Abraham Grill kunde superkargörer även under tredje oktrojen tjäna pengar på opiumhandeln. Under de två första oktrojerna var det sannolikt ovanligare, framförallt då det inte fanns några kvarliggande superkargörer på den tiden. Men dels kunde affärer bedrivas via Bankibazar och kontakter där och dels via kontakter i Batavia dit VOC och deras anställda exporterade opium. Svenska Ostindiska Kompaniets fartyg besökte regelmässigt Batavia.

På 1800-talet kom opium att bli EIC:s och Indiens viktigaste inkomstkälla, göra många handelsmän i USA, Storbritannien och Kina mycket rika samt lägga grunden för Hong Kong. Svenskarna var då ute ur bilden med undantag av de få som stannade i Kanton och Macao som exempelvis Anders Ljungstedt och Jacob Gabriel Ullman.

Läs också: Ostindiska Kompaniet och opium, del 1

Advertisements

Jean Abraham Grill och Kanton

Endast för medlemmar

Grill – handelshus och bruk

Del 31 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

grill-vapen1Släkten Grill i Sverige härstammar från en släkt från Augsburg, där namnet Grill burits av hantverkare sedan 1418. Den äldste namngivne Grill i Svenskt Biografiskt Lexikon är en vinhandlare, Andreas Grill. Dennes sonson, Anthoni Grill (död 1675) flyttade tillsammans med några bröder till Holland och fick burskap i Amsterdam som silversmed 1638. Han flyttade vidare till Sverige och omnämndes 1652 som riksvardie, dvs. riksvärderingsman med uppgift att övervaka och kontrollera mynt och vikt samt guld- och silverarbeten. Hans son Anthoni Grill (död 1703) fick burskap som guldsmed i Stockholm 1663. Han förvärvade det så kallade Grillska huset i hörnet Stortorget och Köpmannagatan i Stockholm.

Av Antonis söner började Abraham Grill (d.ä.) (1674-1725) en framgångsrik exporthandel i Stockholm 1704 tillsammans med sin svåger A. Gemnich, en holländare som några år tidigare kommit till Sverige. Efter dennes död 1711 fortsatte Abraham Grill verksamheten tillsammans med änkan, Sofia Gemnich då under namnet Madame Gemnich & Grill. Tillsammans med en annan svåger, Claes Wittmack d.y., anlade Abraham Grill varvetTerra Nova 1716 och där byggdes bl.a. flera av Ostindiska kompaniets fartyg, närmare bestämt 9 stycken. Förutom Terra Nova hade handelshuset också intressen i andra varv i Stockholm såsom Stora stadsvarvet och Lotsack-Kiermanska Djurgårdsvarvet.  1716 bildade han tillsammans med sin yngre bror Carlos Grill (död 1736) det Grillska handelshuset, Abraham och Carlos Grill i Stockholm, Han lånade också ut stora belopp till den svenska staten under Karl XII:s krig.

Abraham Grills d.ä. del i handelshuset övertogs av hans son Claes Grill (1705-1767). När Carlos Grill dog drevs handelshuset vidare av Claes Grill ensam intill 1747 då Johan Abraham Grill(1719-1799) blev delägare. Namnet ändrades till Carlos och Claes Grill. Handelshuset hade förbindelser ute i Europa och var kring 1740 en av de största stångjärnsexportörerna i Stockholm.

Den svenska handeln med länderna kring Medelhavet ökade under 1730-talet. År 1737 slöts därför en handelstraktat med Turkiet. Tanken var att också åstadkomma en politisk allians med Turkiet, som skulle kunna underlätta ett kommande revanschkrig med Ryssland. Levantiska kompaniet bildades 1738 och fick oktroj på tio år. Bland delägarna fanns flera grosshandlare ur Skeppsbroadeln, bland dem Claes Grill och Grillska handelshuset. Oktrojen förnyades 1748, men efter några förlustår drogs den in av riksdagen 1755-56, varefter handeln på Medelhavet åter släpptes fri. Familjen Grill deltog även i de Västindiska kompanierna som fanns 1786-1805.

Claes Grill gifte sig med Carlos Grills dotter Anna Johanna Grill (I) (1720-1788) och de fick barnen Adolph Ulric Grill och Anna Johanna Grill (II) (1745-1801). Den sistnämnda var gift med Henrik Wilhelm Peill (1730-1797). Genom inköp med hjälp av vinsterna i handelshuset kom Claes Grill även att bli ägare till en rad bruk; 1748 Söderfors, 1750 Österby och 1753 Iggesunds bruk. 1764 köptes även det Torstensonska palatset (idag Arvfurstens palats vid Gustaf Adolfs torg) iStockholm. Vid sina industriella företag sysselsatte Grill årligen mer än 4 000 personer. Genom handelshuset ägnade han sig åt handel i Ostindien. Han var också delägare i en stor segelduks- och linnefabrik och i ett glasbruk i Stockholm, byggde fartyg på eget varv både för inhemsk och utländsk räkning, samt drev stor bankirrörelse.

Claes Grill valdes som en av Vetenskapsakademins första ledamöter 1740 och utnämndes av kungen tillkommerseråd. Han kom också att satsa kapital i detSvenska Ostindiska kompaniet, och bedrev genom detta livlig handel. År 1751blev han en av kompaniets direktörer och kvarstod som det intill 1766. 1755 var han ev av initiativtagarna till grundandet av Bruksakademien.

Efter Claes Grills död 1767 fortsatte Johan Abraham Grill verksamheten, delvis med annan inriktning. Efter några år inträdde Claes Grills svärson Henrik Wilhelm Peill (1730-1797). Efter bådas död gick handelshuset snabbt i konkurs, kanske för att det inte fanns någon i släkten som ville ta över. Konkursförhandlingarna avslutades vid sekelskiftet 1800. Varvet Terra Nova såldes dock redan 1782 och innan dess avvecklades andra engamang i olika varv. Verksamheten vid Terra Nova hade i praktiken legat nere sen 1771.

Det Grillska handelshusets delägare Claes Grill och Johan Abraham Grill var också inblandade i de så kallade växelkontoren och stödde politiskt hattarnas parti. Växelkontoren hade till ansvar att hålla ordning på valutan och hålla växelkursen nere. När mössorna kom till makten vid riksdagen 1765-66 så ledde det till att deltagarna i växelkontoren dömdes till hårda straff. Claes Grill fick böter på 1 000 d smt och dömdes till förlust av borgerlig näring i tre år och Johan Abraham Grill dömdes till 500 d smt i böter. Andra delägare som Gustaf Kierman (1702-66) och Jean Henri Lefebure (1708-67) fick ännu hårdare straff. Herman Petersen (1713-65)  dog under processens gång och fick inget straff och Thomas Plomgren (1702-54) som var en drivande kraft i starten av Växelkontoren var redan död sen länge.

Johan Abraham Grill blev 1763 fullmäktig i Jernkontoret, 1767 ledamot av Sjöförsäkringsöverrätten , 1770 direktör i Ostindiska kompaniet vilket han förblev till 1792 , 1773 direktör vid Generaldiskontkompaniet, 1776 ledamot av Tullarrende-societeten, 1787 direktör vid Generaldiskontkontoret och 1795 bankrevisor.

Claes tvillingbror Anthoni Grill (1705-1783) innehade firman Anthoni Grill & Söner i Amsterdam. Firman lånade bland annat ut stora belopp till svenska bruk. Claes Grill deltog i verksamheten som förmedlare av lån. Då dessa inte kunde återbetalas övergick flera bruk i firmans ägo. Anthoni Grills söner blev på det sättet ägare till Garphytte bruk, Lannafors och Latorps alunverk 1776 då Michael Grubb samma år gick i konkurs. Garphytte bruk stannade i släktgrenen intill 1799. Pehr Isaac Grill (1772-1842) stannade dock kvar som disponent på bruket även efter det. Hans son Anton Gustaf Grill (1808-1894) gifte sig med  Ulrica Regina Grill (1822-1919), ättling till nedanstående Jean Abraham Grill, ägare till Godegårds bruk. Anthoni Grills son Jakob Grill inköpte år 1761 även Skebo och Ortala bruk i Uppland. Ortala och Skebo bruk såldes av Jakob Grill redan år 1782 då de övertogs av firman Tottie & Arfwedsson.

Den tredje sonen till Abraham Grill (d.ä.) var Abraham Grill (d.y. 1707-63) som flyttade till Göteborg 1746. Han startade ett handelshus och var direktör i Ostindiska Kompaniet 1746-1763. Abraham Grill d.y. var gift med Anna Maria Petersen (1713-54), dotter till Johan Adam Petersen (1676-1740). Den senare var kusin med Herman Petersen (1713-65), direktör i Ostindiska Kompaniet och med två söner som adlades af Petersens.

Jean Abraham Grill (1736-92), son till Abraham Grill (d.y.) tillbringade nästan sju år (1762-1768) som superkargör för Svenska Ostindiska kompaniet i Kanton. Där och i Macao drev han även en egen framgångsrik affärsrörelse. Han kunde fram till faderns död skicka egna varusändningar med kompaniets fartyg. Han drog här nytta av faderns ställning i kompaniets direktion. Denna handelsverksamhet var mycket lukrativ och det var också den som utfördes för kompaniets räkning. Grill var också engagerad i importen av opium till Kina. Han hade i sina affärer även stor nytta av sitt kompanjonskap med den äldre och erfarnare Michael Grubb. År 1778 blev Grill direktör vid Ostindiska kompaniet.

När han 1768 återvände till Sverige bodde han först i Stockholm, där han ägnade sig åt handel, och från 1775 på Godegårds bruk i Godegårds socken som han förvärvade samma år från Jean de Geers sterbhus. Här finns en parallell till många andra superkargörer (t ex bröderna Jacob och Anders Arfwedson) som på kort tid byggde upp en stor förmögenhet utomlands som de sedan investerade i svenska bruk och jordegendomar. Grill köpte 1775 även Bona egendom i Västra Ny socken, likaledes i Östergötland. Vid Bona anlade han ett stångjärnsbruk (privilegierat 1782). Till Godegårds egendom hörde även Mariedamm med Trehörnings masugn i Lerbäcks socken i Närke och De Geersfors manufakturverk i Godegårds socken. Grill köpte även Medevi säteri(1779), vilket han dock sålde redan året därpå. År 1782 förvärvade han ännu ett järnbruk,Flerohopps bruk i Madesjö socken, Småland. Mariedamm såldes 1886 men Godegård behölls i familjens ägo i ytterligare nästan 100 år.

Jean Abraham Grill gifte sig 1772 i Stockholm med Lovisa Ulrika Lüning (1744-1824), dotter till grosshandlaren Johan Christian Lüning och Margaretha Sabbath. Som änka fick hon ansvara för egendomens skötsel från 1792 fram till 1810 då barnen övertog ledningen.

Adolf Ulric Grill (1752-97), son till Claes Grill och gift med kusinen Anna Johanna Grill (III) (1753-1809), övertog Söderfors bruk från sin far. Han var vetenskaplig samlare. Under egna resor och genom ombud samlade Grill det på sin tid namnkunniga Grillska museet på Söderfors, som vid hans död innehöll 100 däggdjur 600 fåglar, 30 fiskar och 700 snäckor, förutom en mängd koraller och petrifikat. Dessa samlingar skänktes 1828 av hans arvingar till Vetenskapsakademien.

Claes Grills dotter Kristina Maria Grill (1739-1818) gifte sig med Gustaf Tham (1724-1781), direktör i Ostindiska Kompaniet. Deras son var Per Adolf Tamm (1774-1856) som i sitt första giftermål gifte sig med sin kusin Anna Margareta Grill (1782-1803), dotter till Jean Abraham Grill. Hon dog dock kort efter giftermålet. Han fick överta Österby bruk med flera egendomar från sin moster Anna Johanna Grill (III), syster till Jean Abraham Grill.

Familjen Grill må har varit rik för sin tid och man hade ett framgångsrikt handelshus. Detta spelade dock ingen som helst roll för Sveriges industrialisering på det sätt som handelshusen i Göteborg gjorde. Istället investerades pengarna i traditionella bruk av olika slag utan att någon utveckling mot industrialisering genomfördes. Dessa bruk förblev hantverksmässigt drivna (ex. Godegård), fick säljas eller gick omkull i likhet med handelshuset och ibland tillsammans med handelshuset. Bona såldes exempelvis 1886 och blev 1902 uppköpt av staten för att sen användas som ungdomsfängelse, mentalsjukhus och flyktingförläggning. Bona var mellan 1984 och 1998 en folkhögskola som finns kvar än idag, men ligger inne i Motala.

Hahr – frimurare i Ostindiska kompaniets tjänst

Del 29 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Hinrich Hahr (1693-1747) föddes i Tyskland och flyttade till Sverige där han gick under namnet Henrik Hahr. Han gifte sig med en dotter, Anna Christina Küsel,till den förmögne grosshandlaren Simon Fredrik Küsel (1669-1742).

Två av Henrik Hahrs söner blev aktiva i Ostindiska kompaniet som superkargörer, Jacob Hahr (1727-85) och Henrik Wilhelm Hahr (1724-94). Henrik Wilhelm Hahr genomförde fem resor som superkargör ombord på olika fartyg. Jacob Hahr samarbetade mycket med Michael Grubb (1728-1808) och Jean Abraham Grill(1736-92) när han var superkargör i Kanton 1769-1775. Precis som Jean Abraham Grill handlade han både för egen del och för kompaniets del. Han deltog också i opiumhandeln i likhet med Jean Abraham Grill, men han handlade också för sin frimurarloges del. Något som Grill inte gjorde. Opium inköptes i Bengalen där odlingen av opiumvallmo var omfattande. Ostindiska Kompaniet och dess superkargörer köpte opium i Bengalen för försäljning i Kina. Som ett exempel ska Jacob Hahr, som periodvis vistades länge i Indien, år 1767 ha sänt 10 ton opium till Jean Abraham Grill i Kanton.

Överhuvudtaget hade frimurarna en ganska stark ställning inom Ostindiska Kompaniet. Frimurarlogen i Göteborg som startade 1755 hade redan år 1759 102 medlemmar. Av dessa var 25 anställda inom Ostindiska Kompaniet. Det var dyrt att vara med så det krävde goda inkomster

Superkargörerna Friedrich Habicht, grundare av frimurarlogen i Göteborg, John Pike d.y. (son till John Pike d.ä.), Anders Gadd, Johan Adolf Smedberg och som redan nämnts Jacob Hahr var frimurare. Det var också kaptenerna Carl Gustaf Lehman (1714-1777) och Carl Gustav Ekeberg (1716-1784). Ekeberg och Lehman var kompaniets flitigaste kaptener. Ekeberg gjorde 10 resor varav 7 som kapten och Lehman gjorde 6 resor som kapten. Totalt var omkring 40 av Ostindiska kompaniets superkargörer och ungefär hälften av kaptenerna frimurare. Ostindiska kompaniets personal grundade en frimurarloge i Kanton.

Henrik Wilhelm Hahr var gift med Catharina Magdalena Rothstein (1742-1820), dotter till Anders Rothstein, rådman i Stockholm. En av hennes systrar var gift med den framgångsrike grosshandlaren Joachim Daniel Wahrendorff. Denne kom att bli en av Sveriges största gods- och bruksägare och var affärspartner med Carl Gottfried Küsel (1729-1795), bror till Henrik Hahrs fru Anna Christina Küsel och därmed morbror till Hans Wilhelm Hahr. Carl Gottfried Küsel var direktör i Ostindiska kompaniet 1770-1786. Henrik Wilhelm Hahr var kusin med Christian Hebbe (1698-1762) och  Jan Christopher Pauli. Christian Hebbe investerade i Ostindiska kompaniet och sonen Simon Bernhard Hebbe (1726-1803) var direktör i Ostindiska mellan 1799 och 1803. Henrik Wilhelm Hahr var ägare till egendomen Graneberg i Södermanland. Graneberg ärvdes av sonen Henrik Wilhelm Hahr (1769-1802). Denne dog barnlös och egendomen övertogs av brodern Jacob Hahr (1774-1809).

En tredje bror till Jacob Hahr och Hans Wilhelm Hahr var Gottfrid Hahr, apotekare och innehavare av Apoteket Hjorten fram till 1778. Anna Elisabeth Arfvidsson (1753-1831), dotter till Christian Arfvidsson i första äktenskapet  var gift med Isaac Hahr (1732-1813), ytterligare en son till Hinrich Hahr.

Oostendekompaniet

Del 1 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Oostendekompaniet kan sägas ha varit en föregångare till Svenska Ostindiska Kompaniet på så sätt att många av de som investerade i Oostendekompaniet också investerade i det svenska kompaniet.

Oostendekompaniet existerade mellan 1722 och 1731, men handeln började redan 1713 med privata fartyg. En mycket kort tid alltså, men kompaniet hann sända iväg 21 resor med kompaniägda fartyg 1724-31 och 34 resor med 23 privatägda fartyg åren 1713-23. Det avser var resor under bolagets och Österrikes flagg. Utöver det skickade kompaniet också iväg fartyg under falsk flagg, som exempelvis skeppet Apollo 1730-31 som utrustades av britten Thomas Combes och seglade under preussisk flagg med start av resan i Hamburg.  Vid denna tid var Henrik Königs (1686-1736) bror Johan Fredrik König (1690-1759) verksam i Hamburg. Henrik König var en av grundarna av det Svenska Ostindiska Kompaniet och man kan anta att König-bröderna därför redan tidigare haft kontakter involverade i Ostindisk handel.

Huvuddelen av de fartyg som Oostendekompaniet använde var byggda i Storbritannien, men många av de största byggdes i Hamburg eller Oostende. De var i allmänhet större än de fartyg som senare användes av det svenska Ostindiska kompaniet.

Thomas Combes var en av många med erfarenhet från Oostendekompaniet som kom att engagera sig i det svenska kompaniet. Andra var bröderna Charles Pike och John Pike, Alexander Graham (Alexander Brown, Charles Brown) James Adam, Thomas Coppinger (eventuellt är Addams och Coppinger samma person, täcknamn, pseudonymer var vanliga), George Kitchin d.ä, George Kitchin d.y., Charles Morford och naturligtvis bröderna Colin Campbell och Hugh Campbell. Säkerligen var det fler av de 100-tals skottar och engelsmän som var anställda i det svenska kompaniet som tidigare hade varit anställda eller inblandade på något sätt i Oostendekompaniet. Många britter var superkargörer och kaptener ombord på fartyg i Oostendekompaniets tjänst och dessutom var de ofta engagerade i den inomasiatiska handeln i vilken opium hörde till de mer profitabla, vinstgivande handelsvarorna. Produktionsområde för opium på denna tid var främst Bengalen och den stora marknaden fanns i Kina. Kanton fungerade som transferort.

Oostendekompaniet var ett bolag med privilegium från en österrikiske kejsaren då södra Nederländerna (nuvarande Belgien), också kallade Spanska Nederländerna, tillhörde den österrikriska kronan vid denna tid. Investerare var främst stora handelshus och handelsmän i Antwerpen men även många britter. Bolagets kapital var 6 miljoner gulden fördelade på 6 000 aktier om 1 000 gulden var.  Framförallt kom bolaget att bedriva en framgångsrik handel på Kanton som var inriktad på te. Men det anlades även faktorier på olika platser i Indien som exempelvis Bankipur i Bengalen och Cabelon på Koromandelkusten.

Bland superkargörer och direktörer var det många britter och skottar. Några av dem har redan nämnts då de senare var intressenter i det svenska Ostindiska kompaniet. En annan var irländaren Thomas Ray, katolik och gift med en belgiska. Han hade redan 1715 organiserat en handelsresa till Indien med fartyget S:t Matthew och var en av de 7 ursprungliga direktörerna i Oostendekompaniet tillsammans med 5 köpmän från Antwerpen och Jacques Maelcamp från Gent och firman Craywinckel & Maelcamp. Även Jacques Maelcamp var en av de som investerade i det svenska kompaniet och han var en av de som finansierade resan med S.t Matthew och Prince Evgenes år 1715. Detta tillsammans med en annan köpman i Gent, Joseph Ghesale.

Det brittiska East India Company, holländska VOC och det franska Compagnie des Indes var missnöjda med konkurrensen och genom politiska påtryckningar tvingades den österrikiske kejsaren upplösa bolaget. Detta skedde 1727, men kompaniet fortsatte sin verksamhet intill 1731.

En av de allra största investerarna i Oostendekompaniet var Joannes Jacobus Moretus (1690-1757) från boktryckarfamiljen Moretus) i Antwerpen. Andra större investerare var Ferdinand Anthoin Baron de Veecquemans, också från Antwerpen som innehade 100 aktier och familjen de Proli i samma stad. Andra investerare var Melchior Breton (Antwerpen), sannolikt Thomas Hall i London och andra handelsmän i Antwerpen.

Familjen Moretus drev även handelsverksamhet och hade många förbindelser med Sverige. Bland annat köpte man långt senare in stora delar av det te som Svenska Ostindiska Kompaniet förde hem från Kina. Mycket av detta smugglades till Storbritannien. Firman var också en stor investerare i det Svenska Ostindiska Kompaniet under de första två oktrojerna, dvs 1731-46 och 1746-66. Exempelvis investerade man i resorna 1743 (Götheborg och Riddarhuset) och 1746 (Calmar, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, Cronprinsen Adolph Friederic och Freeden). Investeringarna förmedlades bland annat av superkargören Arthur Abercromby.

Även handelshuset Proli var en stor investerare i det svenska Ostindiska kompaniets tidiga resor och oktrojer. När det svenska kompaniet blev alltmer dominerat av svenska intressen så vände sig handelshuset de Proli återigen till Österrrike och i samarbete med William Bolt, ursprungligen en tysk född i Antwerpen och med flera års tjänstgöring i British East India Company, startade man upp ett nytt kompani baserat i Trieste som existerade mellan 1771 och 1785. Det blev ingen kommersiell framgång och gick i konkurs 1785. En av dem som var verksamma i Triestekompaniet var John Reid som grundade det företag, Cox, Beale & Read som senare blev Jardine & Matheson.

En del kapital från investerare i Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien) förmedlades också av Niclas Sahlgren, bland annat för Louis Walwain, Melchior Remy (1705-39) och Charle le Poivre.

En del av de som var investerare i Oostendekompaniet investerade även i danska Asiatisk Kompagni. Bland dessa märktes Frederick de Coninck (med en släkting som hade varit direktör i Oostendekompaniet), Pieter van Hurck (superkargör i Oostendekompaniet) och John Brown. I Asiatisk Kompagni tycks handelsmän från Hull ha deltagit som investerare. Sannolikt var dessa handelshus i Hull intressenter i Oostendekompaniet på samma sätt som skotska investerare var det.

Ett fjärde bolag som de tidigare intressenterna i Oostendekompaniet investerade i var det så kallade Emden Company som existerade mellan 1750 och 1756. En som arbetade i Emdenkompaniet var Peter Dens som arbetat både i Oostendekompaniet och det svenska Kompaniet.

Många av de flamländska affärsmännen som var involverade i Oostendekompaniet engagerade sig efter kompaniets upplösning också i enskilda resor till Ostindein. Bröderna Maelcamp organiserade sådana resor tillsammans med svågern Jean-Baptiste Soenens. Det gjorde även den tidigare nämnde Thomas Ray som regelbundet engagerade firmor i London, Antwerpen, Gent och Oostende att investera i de fartyg han organiserade. Bland Londonköpmän som investerade i märktes John Walker, John Tyssen och Francis Acton. Francois de Schonamille som varit engagerad i Oostendekompaniet stannade för sin del kvar i Bankibazar (Bankipur) till 1944 och drev framgångsrikt det tidigare faktoriet till dess. Oostende som hamnstad fortsatte också att fungera som en centralpunkt för smugglingen till Storbritannien.

Ostindiska Kompaniet – andra oktrojen 1746-66

Del 3 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Den andra oktrojen hade i likhet med den första oktrojen ingen fast fond vid starten. Varje fartyg och expedition fick finansieras var för sig och hade därmed lite olika investerare. Först 1753 inrättades en fast fond. I de nya privilegiebestämmelserna var det bestämt att det skulle finnas minst 7 direktörer och 12 stycken så kallade huvudparticipanter. Dessa kan antas vara de huvudsakliga investerarna i den fasta fonden vid sidan av direktörerna. Från den första oktrojen kvarstod de 3 direktörerna  Colin Campbell (1686-1757), Niclas Sahlgren (1701-76) och Teodor Ankarcrona (1687-1750).

De fyra nya direktörer som utsågs 1746 var Magnus Lagerström (1691-1759), tidigare sekreterare i kompaniet, Anders Plomgren (1700-66), Abraham Grill (1707-63) och Carl Broman (1703-1784). När Ankarcrona dog 1750 ersattes han av Axel Rutger Sparre (1712-51). Eftersom denne dog redan ett år senare ersattes han i sin tur av Claes Grill (1705-67).

1753, då den fasta fonden inrättades, blev antalet direktörer 8 stycken då Jacob von Utfall (1715-91) utsågs till direktör det året. När Colin Campbell dog 1757 ersattes han av John Wilson. Samma år blev också Gustaf Kierman (1702-66) direktör. Denne fick dock avgå i samband med rättsprocesserna kring växelkontoren inleddes. Det fick också Jean Henri Lefebure (1708-67) och Herman Petersen (1713-65), som båda blev direktörer 1760. 1762 inträdde istället  Peter Teodor König (1718-1802) som direktör. Han följdes av Nils Ström året efter.

1766 så bör direktörerna därför ha varit följande åtta; Anders Plomgren, Jacob von Utfall, Abraham Grill, Carl Broman, Claes Grill, John Wilson, Peter Teodor König och Nils Ström.

Huvudparticipanter (huvuddelägare) var från början Erland Broman (bror till Carl Broman), Fredrik Gyllenborg, Gustaf Löwenhielm, Thomas Plomgren (bror till Anders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Jean Henri Lefebure, Gustaf Kierman, Axel Rutger Sparre, Jacob von Utfall, Niclas Sandberg och Jacob Schutz. Även här skedde förstås förändringar allteftersom folk dog och på grund av processerna mot de som var inblandade i växelkontorens verksamhet. En viktig person var också kompaniets sekreterare. Under den andra oktrojen var Sven Wengren sekreterare. Förutom direktörerna och huvdparticipanterna fanns även andra större delägare. En av dessa var Christian Hebbe som ägde 36 lotter vid sin död.

Då en stor del av de tidigare huvudintressenterna i bolaget blev indragna på något sätt, åtalade och dömda i samband med växelprocesserna (Plomgren, Grill, Kierman, Lefebure, Petersen) var den gruppen av handelsmän inte intressanta för att få privilegium på en ny oktroj. De hade knappast heller de resurser som krävdes för uppdraget. Flera av dem var dessutom döda. Niclas Sahlgren hade dragit sig tillbaka som aktiv handelsman och var en av Västsveriges största jordägare. En ny grupp handelsmän under ledning av Robert Finlay kom därför att bli de som fick privilegiet på den tredje oktrojen.

Under den andra oktrojen ökade antalet svenskafödda superkargörer. Många av dem började också delta i den inomasiatiska handeln. En av dem var Michael Grubb som var superkargör på Prins Carls utresa år 1758. Sannolikt hade han varit assistent på tidigare resor och hade redan kontakter i området. Han stannade dock kvar i Asien där han drev egna affärer. Den lönsammaste verksamheten var opiumhandel. 1761 kom Jean Abraham Grill till Kanton som officiell fast placerad superkargör efter en utresa med Prins Friedrich Adolph, det enda fartyget under den andra oktrojen som förliste. Förlisningen skedde i Sydkinesiska sjön.

Jean Abraham Grill började på plats göra affärer ihop med Michael Grubb. De delade sin tid mellan Kanton och Macao och handlade mycket med portugiserna i den senare staden. Ganska ofta ägde de också andelar av laster som såldes till Java, Indien, Indokina, Filippinerna och Japan. Andra som också var delägare i Grubbs och Grills verksamheter och olika bolag i Kanton och Macao var Hans Wilhelm Hahr, John Chambers, Gustaf Tham, Jacob Hahr och Jacob Arfwedson. Den sistnämnde arbetade som assistent för direktionen och de andra var superkargörer.

1764 återvände Michael Grubb till Sverige och överlämnade affärerna till Jean Abraham Grill. Kring 1765 så stod Grill för 10% av opiumhandeln och opiumsmugglingen till Kina. Direktionen i Göteborg skickade dock David Sandberg till Kanton då man misstänkte att det förekom egentligheter och saker som kunde skada kompaniet inom den verksamhet som Grill, Grubb och deras kompanjoner bedrev.

Under andra oktrojen genomfördes 35 expeditioner med tretton olika fartyg. Endast ett fartyg förliste, nämligen Prins Friederic Adolph år 1761 som nämnts ovan.

Skeppslista, skepp, varv, läster, kanoner, besättning, år

Cronprinsessan Lovisa Ulrica 320 24 120 1746-1747
Freeden Terra Nova 260 22 120 1746-1749
Cronprinsen Adolph Friedric Stora stadsvarvet 387 27 140 1746-1754
Prins Gustaf Terra Nova 236 28 110 1746-1748
Götha Leijon 310 28 120 1746-1754
Hoppet Terra Nova 280 28 130 1749-1754
Enigheten Djurgårdsvarvet 375 28 140 1748-1758
Prins Carl Clasons varv 350 30 140 1752-1766
Prins Friederic Adolph Terra Nova 398 26 130 1753-1761
Prinsessan Sophia Albertina Stora Stadsvarvet 402 26 130 1755-1761
Stockholms Slott Stora stadsvarvet 454 31 154 1761-1778
Riksens Ständer Terra Nova 460 34 170 1760-1770
Finland Stor stadsvarvet 450 30 150 1762-1781
Adolph Friederic Djurgårdsvarvet 450 24 160 1766-1786
Lovisa Ulrica Djurgårdsvarvet 380 24 140 1766-1783

Ostindiska kompaniet var inte ett bolag utan minst fem

Del 17 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det Svenska Ostindiska Kompaniet behandlas oftast som om det vore ett och samma bolag hela tiden mellan 1731 och 1813. Men juridiskt var det inte så. De fem olika bolag som avlöste varandra under denna tid hade visserligen alla samma namn, Svensk Ostindiska Compagniet (SOIC), men varje så kallad oktroj var egentligen ett nytt bolag. Dessutom verkade de olika bolagen i praktiken överlappande. Speciellt tydligt är detta med den 4 och den 5 oktrojen. Den fjärde oktrojen löpte ut 1806 men kvarstod några år till då ekonomin var i oreda. 1809 förklarades den 4:e oktrojen i konkurs och 1811 var konkursen klar. Under tiden hade den femte oktrojen startat år 1806. Denna kom dock aldrig att skicka några skepp till Ostindien överhuvudtaget och upplöstes redan 1813, bara två år efter att den fjärde oktrojen slutligen avvecklats. Dessutom bör man inkludera det österrikiska Oostende-kompaniet i en historik över SOIC då detta företag i praktiken var en föregångare till det svenska bolaget.

Men det var faktiskt ändå mer invecklat än så. Under den första oktrojen mellan 1731 och 1746 så kunde man investera i varje enskidl reas. Delägarna i lasten var alltså lite olika beroende på vilket skepp och vilken rtesa det var. Dessutom hade alla i besättningen rätt att ta med sig eget gods, så kallat pacotillgods. På detta kunde man tjäna sig en rejäl hacka. Olika personalkategorier fick betalt på olika sätt, kaptener och styrmän hade grundlön plus så kallade privilegiepengar som infördes när man förbjöd pacotillgods. Timmermän hade också grundlön plus privilegiepengar, men mycket mindre än kaptenerna och styrmännnen. Ombord fanns också köpmän, de så kallde superkargerna eller superkargörerna med assistenter och skeppsskrivare. Superkargerna hade ingen fast lön utan hade betalt i procent av lasten.

De flesta av superkargerna i början av bolagets existens liksom direktören Colin Campbell hade tidigare arbetat för Oostendekompaniet, för holländska ostindiska kompaniet (VOC) eller för British East India Company (BEIC).  Man kan utifrån vilka som återexporterade ostindisk varor se vilka personer som förmodligen ägde andel i lasten på de olika fartygen. När det gäller den första resan till Kanton med fartyget Friedericius Rex Sueciae 1732-1733 så var dessa personer Charles Pike, Niclas Sahlgren, Hugh Campbell, Colin Campbell, Hugh Ross, Thomas Mawld, Frans Martin Luuth och Erik Nissen. Superkargörer på resan var Colin Campbell, Charles Graham, Charles Morford och John Pike. Superkargörer fick mellan 0,25% och 2,5% av förtjänsten på lasten. Kapten var Gustaf Trolle (senare adlad af Trolle). Kända investerare i den andra resan, till Indien med Ulrica Eleonora, var Charles Barrington, Hugh Campbell, Colin Campbell, Magnus Lagerström, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona och Laurents Bagge. Avkastningen på insatt kapital var 46,5%.

På den 8:e resan, som genomfördes av två fartyg, Friedericius Rex Sueciae och Riddarhuset 1740-42 så är de procentandelar som superkargörerna hade kända.  Charles Irvine hade  1,5%, James Moir 0,8%, Jacob Utfall (okänt, men fömodligen 0,3% bedömt utifrån vad andra tredjesuperkarger hade) och Peter von Kampe 0,25%. Dessa var alla på Riddarhuset. Superkargerna på Friedericius Rex Sueciae var Auguste Tabuteau som hade 2%, AJ Flanderin 1,25%, John Metcalfe 0,75% och Nils Ström 0,62%.  Superkargörerna såväl som SOIC deltog ocksp i den interna asiatiska handeln när de var i Asien. Ofta inbringade denna handel stora belopp, men inte mycket är känt om den. Men svenska fartyg anlöpte ofta Batavia som var en känd omlastningshamn för opium. Att smuggla opium till Kina var en mycket lönsam affär och förmodligen deltog flera svenska superkargörer i denna handel. Speciellt under den tredje oktrojen blev detta vanligt då superkargörerna då fick lov att stanna kvar flera år i Ostasien.

I 10:e resan, som genomfördes av fartyget  Drottningen av Sverige, så satsade 24 personer pengar. Huvuddelen av pengarna (633 921 dlr smt av totalt 731 121) satsades dock av fyra personer, Colin Campbell, Hugh Campbell, Niclas Sahlgren och Charles Pike. Resan gav hela 105% i utdelning på satsat kapital och kom att bli Ostindiska kompaniets enskilt lönsammaste resa.

Totalt satsades 10 413 985 dlr smt under de 8:e till 15:e resorna. Försäljningen av varorna inbringade  24 648 425 dlr smt. Av detta gick 1 641 496 dlr smt till provisoner och arvoden, 3% av detta gick till direktörerna i bolaget och 5% till alla superkargörer. Investerarna fick tillbaka sitt kapital plus utdelningar på 4 700 106 dlr smt, en avkastning på cirka 45%. Totalt beräknas den första oktrojen ha gett en vinst på cirka 30%. Utöver det tillkommer sen löner och provisioner till superkarger, direktörer, kaptener och andra. Dessutom tjänade folk pengar på egen handel och det var förmodligen inga småsummor då besättningarnas egen andel av lasten kunde uppgå till 30% av hela fartygets last under vissa resor innan detta system (pacotill) förbjöds.

Direktörer i den första oktrojen var vid starten Colin Campbell (1686-1757), Frans Bedoire (1690-1742) och Henrik König (1686-1736). Frans Bedoire avgick redan 1732 och ersattes av Volrath Tham (1687-1737) som i sin tur ersattes av Niclas Sahlgren (1701-76) året efter. Vid Henrik Königs död inträdde Theodor Ankarcrona (1687-1750) som direktör i bolaget. Även Charles Pike och Hugh Campbell var direktörer från 1737. Sekreterare under den första oktrojen var Magnus Lagerström (1691-1759). Första oktrojen avslutades efter att det sista fartyget kommit hem 1748. Då hade andra oktrojen redan varit gång nästan två år.

Under den andra oktrojen (1746-1766) fortsatte systemet med utdelning efter varje resa fram till år 1753 då en omvandling skedde till ett aktiebolag. Minsta aktiepost var 500 riksdaler och det är inte känt hur mycket aktier som tecknades eller vilka alla aktiägare var. Säkerligen tillhörde direktörerna i bolaget liksom sekreteraren och en del andra hägre tjänstemän investerarna. Med all sannolikhet så tillhörde en del av superkargerna de som köpte aktier liksom grosshandlare och handelsmän i Stockholm såväl som Göteborg. Andra oktrojen föregicks av förhandlinagr då olika grupper av affärsmän lade olika bud för att få ta hand om monopolet för den ostindiska handeln. En grupp leddes av de gamla direktörerna i Göteborg, Campbell, Ankarcrona och Sahlgren, en annan av stockholmsfirman Abraham och Jacob Arfwedsson & Co samt en tredje av  Carl Broman (i handelshuset Grill) och firman Anders Plomgren & Co. Efter en tids förhandlingar anslöt sig Broman och Plomgren till göteborgarna och dessa tog hem monopolet.

Direktörer från start blev Colin Campbell, Niclas Sahlgren, Theodor Ankarcrona, Magnus Lagerström, Anders Plomgren (1700-66), Carl Broman d.y. (1703-84) ochAbraham Grill (1707-68). Vid Theodor Ankarcronas död inträdde Axel Rutger Sparre (1712-51) (släkt med Sahlgren) som direktör. Han blev inte långvarig utan dog året därpå och ersattes  av Claes Grill (1705-67). 1753, samma år bolaget ombildades till aktiebolag, blev Jakob Jeansson von Utfall (1715-91) direktör, 1757 Gustaf Kierman (1702-66) och John Wilson. Wilson kan nog ses som ersättare för Colin Campbell. 1760 inträdde Herman Petersen (1713-65) (förmodligen ersättare för Lagerström) och Johan Henrik Lefebure (1708-67), 1762 Peter Teodor König (1718-1802) samt Nils Ström (1714-83).

Flera av de som inträdde som direktörer efter 1753 var sådana som tecknat aktier i bolaget. Kända participanter (aktieägare) var Erland Broman (bror till Carl Broman d.y.), Fredrik GyllenborgGustaf LöwenhielmThomas Plomgren (bror tillAnders Plomgren), Anders Nordencrantz, Claes Grill, Johan Henrik LefebureGustaf Kierman, Axel Rutger Sparres arvingar, Jacob Jeansson von Utfall (rik bl.a. på grund av kaperiverksamhet i familjen), Nicolas Sandberg och Jacob Schutz. I slutet av den andra oktrojen blev det tillåtet att ha fasta superkargörer i Kanton. Från 1762 var Jean Abraham Grill placerad där och han stannade till 1768. Michael Grubb var också där vis samma tidpunkt.

Under den andra oktrojen var avkastningen på investerat kapital ungefär 17,5% per år, dvs betydligt lägre än under första oktrojen, men ändå en rejäl vinst kan man nog säga. Sekreterare under andra oktrojens tid var Sven N Wenngren.

Inför förhandlingarna om den tredje oktrojen dök det återigen upp budgivare som inte fanns bland de gamla direktörernas skara. Ledande i denna grupp var  handelsmannen Robert Finlay (1719-85) och den rike Fabian Löwen (1699-1733) som gift sig till en förmögenhet. De kvarvarande direktörerna i den andra oktrojen lade inget bra bud på att få ett nytt monopol i 20 år och dessutom var flera av dem, exempelvis Claes GrillHerman af PetersensJohan Henrik Lefebure och Gustaf Kierman varit inblandade i en rättegång (Thomas Plomgren hade dött innan så han slapp rättegången) om fiffelaffärer och som ledde till kännbara straff för flera. Gustaf Kierman hamnade exempelvis i fängelse år 1766 där han dog samma år och de andra fick böter. De tillhörde dessutom det parti som inte längre styrde, hattarna. Visserligen hörde Finlay egentligen till samma kretsar i Stockholm som de andra, men han var inte en del av den gamla direktionen i Ostindiska kompaniet. Han var dessutom gift med en dotter till Thomas Plomgren. Så Robert Finlay, Fabian Löwen och deras kompanjoner vann monopolet genom att lägga ett mycket bättre bud. Man betalade hela 3 miljoner daler silvermynt till staten.

Till en början tillsattes fyra direktörer, alla från Stockholm, Robert Finlay, Fabian Löwen, Georg Henrik Conradi (1718-95) och Michael Grubb (1728-1808). Conradi var systerson till kompaniets grundare Henrik König och släkt med familjen Grill. 1770 gick Michael Grubb i konkurs och försvann från direktionen. 1771 gick också Robert Finlay i konkurs och han försvann. Tre nya direktörer kom in istället, Carl Gottfried Küsel (1729-95), Johan Abraham Grill (1719-99) och göteborgaren Jacob Schutz (1709-72). När Fabian Löwen dog 1773 kom det också in tre nya direktörer, två göteborgare, Gustaf Tham (1724-81) och Johan Fredrik Ström (1731-81) samt en stockholmare, Carl Fredric Scheffer (1715-86).

Allteftersom så blev det allt fler göteborgare i direktionen så Ostindiska kompaniet blev ånyo främst en göteborgsk angelägenhet och de stockholmska köpmännen lämnades i stor utsträckning utanför. Detta var en tidens tecken, för Sverige utrikeshandel flyttade allt mer till Göteborg och Sveriges ekonomiskt starkaste landsända vid denna tid var utan tvekan Göteborg. Till stor del beroende på sillperioden. Flera av de göteborgare som kom in i kompaniets direktion hade också intressen i sillindustrin och sillhandeln. 1776 blev David af Sandeberg (1726-78) direktör, året efter ytterligare två göteborgare, Andreas Andersson (1745-1809) och Martin Holterman (1715-93). Sedan blev två nya stockholmare direktörer, Jean Abraham Grill (1736-92) och Johan Liljencrantz (1730-1815). Fast Jean Abraham Grill var delvis bosatt i Göteborg även om han från början var stockholmare. Sekreterare under tredje oktrojen var Pehr Wigert.

Redan efter några år så var alltså kontrollen över Ostindiska kompaniet i praktiken tillbaks i Göteborg i motsats till vad Robert Hermansson påstår i sin år 2003 utkomna bok Det stora svenska äventyret. Han har också fel på en annan punkt, det är påståendet att Jean (Johan) Abraham Grill skulle varit den första från familjen eller handelshuset Grill i Ostindiska kompaniet. Den förste ur familjen var Abraham Grill under den andra oktrojen och den förste från handelshuset Grill var Carl Broman, också under den andra oktrojen.

Den tredje oktrojen har tidigare kännetecknats av det faktum att man haft ytterst lite information om den i jämförelse med de andra oktrojerna. Informationsbristen om Ostindiska i allmänhet beror på att böckerna brändes efter varje avslutad oktroj eller resa. Detta tycks ha gjort speciellt effektivt under den tredje oktrojen. En trolig anledning är förmodligen att en stor del av vinsten under denna oktroj och framförallt en stor del av de privata vinsterna som superkargörerna gjorde skapades genom opiumhandel och -smuggling till Kina. En känd berättelse finns dock från denna tid, Jakob Wallenbergs berättelse från resan med Finland till Kanton 1769-71. C.G. Ekeberg som var kapten på denna resa har också han lämnat en del material till eftervärlden från sina många resor.

Det finns även en del bevarat material från superkargörer som Peter Johan Bladh (1746-1816), Olof Lindahl (1747-1801), Jacob Hahr (1727-85) och Jean Abraham Grill (1736-92) som under senare tid blivit tillgängligt eller uppmärksammat på olika sätt även om en del av det funnits tillgängligt länge. I detta material kan hittas antydningar och belägg för att superkargörerna faktiskt handlade med opium. Under tredje oktrojen tilläts också superkargörer att stanna i Kanton flera år i sträck, vilket gjorde det än lättare att delta i inomasiatisk handel, däribland opiumhandel och -smuggling. Superkargörerna i Kanton kunde också tjäna pengar på andra sätt, köpa upp te till lägre priser när det var få skepp i Kanton för att sen sälja det för mycket högre priser till Svenska Ostindiska kompaniet eller nåt annat kompani när de kom dit för att lasta.

Extra många superkargörer fanns i Kanton under det amerikanska frihetskriget 1775-83 mellan USA och England, allmänhet var det två eller tre på plats hela tiden. En period när Sverige och Göteborg blev ett centrum för teexport och tesmuggling till England med sin höga tullar. Konkurrensen om inköpen i Kanton blev också mindre då färre brittiska och holländska skepp anlände till staden, då det också var krig mellan Storbritannien och Nederländerna 1781-84. 1778 resp. 1779 drogs också Frankrike och Spanien med i kriget. Redan tidigare hade skatterna i England dock inneburit att tehandeln i Göteborg ökade i värde. Mellan ungefär 1740 och 1785 var te den värdemässigt största exportvaran från Göteborg och mellan 1765 och 1780 var te sannolikt Sveriges största och ekonomiskt värdefullaste exportvara. Vinsten under den tredje oktrojen motsvarade ungefär 7,7% av investerat kapital per resa.

Affärerna i den tredje oktrojen gick alltså som bäst i slutet och det fick konsekvenser för fortsättningen. Direktörerna i kompaniet var mycket optimistiska och ville ha även nästa oktroj. Den nyligen hemkomne superkargören Peter Johan Bladh varnade dock för att den nuvarande situationen som berodde på att flera andra länder var i krig inte skulle vara. Men direktionen lyssnade inte på honom och en ny oktroj bildades med 5 kvarstående direktörer från den tredje, Martin Holterman, Carl Gottfried Küsel, Johan Liljencrantz, Jean Abraham Grill och Patrick Alströmer. Nya direktörer från start blev Anders Arfwedsson (1736-1809) och Martin Törngren (1735-94). William Chalmers (1748-1811) kom hem från Kanton och ersatte Martin Holterman som direktör vid dennes död 1793. Redan från början gick verksamheten i den fjärde oktrojen med förlust och under hela verksamhetsperioden 1786 till 1806 så gick 7 expeditioner med vinst och 8 med förlust. De totala förlusterna var dubbelt så stora som vinsterna. Huvudanledningarna till problemen var fredsavtalen 1783 och 1784 som gjorde att konkurrensen om inköpen i Kanton blev större och avsättningsmöjligheterna mindre. Holland förbjöd också import av te på främmande fartyg och en av marknaderna för te hemfört på svenska fartyg försvann.

Det svenska kriget mot Ryssland som bröt ut 1788 gjorde inte saken bättre. Skeppen riskerade problem vid färden över Västerhavet (Nordsjön) och behövde militär eskort. Nån sån fanns inte att uppbringa och fartygen låg länge i brittsik hamnar och det kostade pengar. Bolaget tvingades också betala extra skatter. Det gick helt enkelt inte bra. Kompaniet fick en stor omsättning på direktörer och i slutet fanns bara William Chalmers kvar. Han avvecklade bolaget så gott det gick och försökte undvika konkurs. Men det lyckades inte och konkurs begärdes 1809. Den avslutades 1811. De som var direktörer under denna besvärliga tid, förutom de som redan nämnts, var Jonas Tranchell (1740-1809) från 1798,  Laurens Tarras (1760-1817), Simon Bernhard Hebbe (1726-1803), Christian Adolf König (1724-1823), Carl Erik Lagerheim (1742-1813), Martin Hagbohm (1749-1818) och Sven Olof Rosenberg (1760-1842). Sekreterare var Carl-Henrik Tranchell.

Trots besvären och olönsamheten under den fjärde oktrojen bildades 1806 en femte oktroj. Denna var organiserad som ett öppet bolag och med monopol endast på handel med Kanton. Man fick också sälja laster i vilken hamn som helst och var inte tvungna att ta hem dem till Göteborg först. Den femte oktrojen kom aldrig att sända ett enda skepp till Kina och Kanton. Det enda skepp man sände iväg, Hoppet, år 1808, kom inte längre än till England och återvände till Göteborg med samma last som hon hade när hon lämnade staden. Man vill inte heller gärna segla på Kanton då den fjärde oktrojen hade skulder där och kineserna skulle därför förmodligen beslagta den femte oktrojens egendom om man kom dit. Istället investerade man i laster som fördes hem med andra länders och bolags fartyg. I huvudsak investerade man i laster som fördes hem med US-amerikanska fartyg.

Dessa angjorde ofta Göteborg under den aktuella perioden, då den till stor del sammanföll med den så kallade kontinentalblockaden 1806-1815 som gjorde att handel med Storbritannien inte var tillåten. Göteborg fungerade då som transit- och smuggelhamn, en vid det laget känd och traditionell roll för den västsvenska handelsstaden. 1810 kom hela 195 skepp från USA till Göteborg, att jämföra med 5 st år 1705. För skepp från Storbritannien gällde en liknande utveckling, 368 stycken år 1815, jämfört med 151 fem år tidigare. För avgående skepp så deklarerades ofta destinationer som inte stämde med verkligheten och därför var det bara 17 skepp till England år 1810 (1805 107 st och 1815 123 st). Istället hade skepp till okända destinationer, till odefinierat mål i Östersjön eller Västersjön ökat rejält, från sammanlagt 150 stycken år 1805 till 703 år 1815. Även till Norge ökade trafiken. Man kan utgå från att majoriteten av dessa skepp i verkligheten hade Storbritannien som mål. Många hade också last från Storbritannien med kontinenten som mål ombord.

Ovanstående gäller fartyg med last, även för barlastade fartyg syntes en liknande utveckling under dessa år. Göteborgs handel mångdubblades under kontinentalperioden, både före 1810 då Sverige stod utanför systemet och efter 1810 då Sverige formellt var med i det. Icke-registrerade fartyg förekom också i stor utsträckning. Detta finns av naturliga skäl inte med i siffrorna. Självklart profiterade femte oktrojen också på denna handel. Faktiskt så mycket att bolaget hade en avkastning på 8% per år under sin existens. Bolaget avvecklades dock redan 1813, 13 år innan oktrojen skulle gått ut.

Att Ostindiska kompaniet under femte oktrojen tjänade pengar på smuggling, hamstring och illegal handel är inte att förvåna. En av direktörerna var Niklas Björnberg (1758-1819). Han var en ökänd finans- och handelshaj som gjorde stora profiter under kontinentalblockaden, med spekulationer i bristvaror, mat och spannmål. 1810 var han Göteborgs överlägset rikaste man. De andra direktörerna från start var Samuel af Ugglas (1750-1812), David Schinkel (1743-1807), L. P:son Reimers (1738-1811) och Hans Niklas Schwan (1764-1829). L. P:son Reimers var en av dem som också tjänat pengar på slavhandel. Efterhand utökades också antalet direktörer och de som inträdde var Carl Abraham Arfwedson (1779-1861), Bernt Harder Santesson (1744-1827), Carl Adolf Grevesmühl (1744-1827) och Bengt Gustaf Ingelman (1774-1853). Bernt Harder Santesson var den viktigaste finansiären bakom byggandet av Göta Kanal och grundandet av Motala Verkstad.

 

Ostindiska kompaniet och opium

Del 16 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Det är uppenbart när man läser källmaterial och utländsk forskning att Svenska Ostindiska Compagniet (SOIC) och dess anställda sysslade med opiumhandel. Opium producerades i Indien och såldes med stor profit i Kina. Ofta via mellanhänder i Batavia (nederländsk koloni, det nuvarande Djakarta) och i de olika Ostindiska kompanierna. Näst äldst av dessa är det nederländska ostindiska kompaniet,Vereenigde Oost-Indische Compagnie (VOC). Detta bolag grundades 1602 och gick i konkurs 1798. Det är med detta bolag man måste börja när man ska undersöka de ostindiska kompaniernas opiumhandel eftersom bolaget till en början var det överlägset största och det dominerade totalt på 1600-talet. När det gäller VOC är dessutom opiumhandeln väl belagd i källor och historiska dokument. Det finns också en hel del forskning i ämnet till skillnad från när det gäller det Svenska Ostindiska kompaniest handel med opium.

Centralt för opiumhandeln var Batavia som grundlades i ett område på Java som erövrades av VOC år 1619 och som från 1620 var VOC:s högkvarter i Ostindien. Handelsstationer upprättades på många håll i Ostindinen och för opiumhandeln var de i Bengalen och stationen i Kanton de viktigaste vid sidan av Batavia. Man kontrollerade snart stora delar av den Indiska västkusten och 1663 hade Portugal bara kvar Goa. På samma sätt hade VOC redan tidigare (1659) tagit kontroll över Sri Lankas kust. 1669 var VOC världens största företag med 50 000 anställda, 10 000 soldater, 150 handelsfartyg, 40 krigsfartyg och var enormt vinstgivande. Under 1700-talet minskade bolagets inflytande, man drevs ut ur Indien (Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen) och kryddmonopolet bröts samtidigt som den interasiatiska handeln som VOC hanterade minskade. Profiterna blev allt mindre och företaget hmanade så småningom i allvarliga problem. Efter det fjärde brittisk-nederländska kriget i slutet av 1700-talet var VOC bankrutt.

Opium blev ett sätt för företaget och dess anställda att öka profiterna och att kompensera för det förlorade kryddmonopolet. Opium odlades på denna tid i färmst Bihar och Bengalen i Indien där engelsmännenn efter hand kom att i stort sett fullständigt kontrollerar utförseln. Men i slutet av 1600-talet och början av 1800-talet så stod anställda i VOC och VOC för större delen av handeln med opium från Bengalen till Kina. Efter att det skördats i Bengalen så fördes råopium till Batavia där det processades för vidare försäljning till Kina och på Java:

På 1600-talet hade holländarna i Holländska Ostindiska Kompaniet (fortsättningsvis benämnt VOC) de största resurserna, inte minst militärt, och de skapade en betydande marknad för opium i Ostindien (numera Indonesien) dit de exporterade allt större mängder opium. År 1602 uppges VOC´s export till Java och Madura ha varit bara 2 ton för att ha ökat till 35 ton år 1678 och 80 ton år 1715. (Prakash s145, 151).

Den ökade konsumtionen av opium i Kina, som på 1800-talet skulle bli världens utan jämförelse största opiummarknad, byggdes upp under 1600-talet, delvis från opiumtrafiken på Indonesien (Prakash s 152, Bello s 149). Främst kinesiska affärsmän kom till Batavia där de sålde typiska kinesiska varor som kinesiskt råsilke, porslin och te m.m och i stället köpte stora mängder opium som sedan delvis exporterades till Kina. Så sent som år 1660 köpte dessa handlare inget opium, men 1674 stod opium för nära 5% av deras inköp för att växa till 34 % redan år 1682. Batavia var således redan på 1600-talet en mellanstation för Indiens export av opium till Kina. Något som senare under 17 och 1800-talen sannolikt utnyttjades av även andra bolag som t.ex. det svenska Ostindiska Kompaniet, vars skepp ofta anlöpte just Batavia.

VOC sökte monopolisera exporten till Indonesien då den var mycket lönsam men just därför lyckades de inte därmed. Konkurrens från bl.a engelsmän, danskar, portugiser men också indier och kineser m.fl skapade problem. 1682 lyckades det holländarna att slå ut BEIC från handeln på Indonesien genom att de militärt intog BEIC´s bas i Bantam. Först år 1707 kunde BEIC återuppta denna handel. Men de privata engelska handelsmännen, vilka ofta dessutom var anställda i BEIC – var svårare att eliminera och t.ex. år 1706 sände dessa minst 30 ton till Indonesien (Prakash s154).

VOC´s största konkurrens kom till deras förtret från deras egna tjänstemän som smugglade in stora mängder till Indonesien. År 1676 uppges de ha  smugglat in ungefär 70 ton opium , dvs mer än vad VOC importerade detta år.   VOC´s motdrag blev att införa allt hårdare straff för smugglingen och år 1683 införde man dödsstraff, men inte heller detta påverkade smugglingen nämnvärt. Orsaken var att VOC´s tjänstemän genom privat handel kunde skaffa sig fantastiska privatförmögenheter. Ett bra exempel på hur privathandeln i opium var ett lätt sätt att grunda en betydande personlig förmögenhet ges av Rowntree i hans bok ”The imperial drug trade” (även Trocki s37) : En Mr Lucas, i VOC´s tjänst på Malacca i slutet av 1600-talet skapade sig på 10 år en förmögenhet om ungefär £ 100,000 i privat handel med opium ( vilket motsvarar c:a 145 miljoner pund i dagens penningvärde, baserat på genomsnittslön för respektive tidsperiod. )

Handeln med opium var mycket lönsam och bolaget ville ha kontroll på den så därför bildade man 1745 ett opiummonopol, Sociëteit tot den Handel in Amfioen (Amfioen=Opium, dvs Opium-kompaniet). VOC skulle stå för importen och Amfioen för vidareförsäljning i ett försök att stoppa den smuggling som bedresv av anställda i VOC, britter, skottar och svenskar. 1756 erövrade britterna Calcutta i Bengalen, utplånade en krigsflotta från VOC och stängde de nederländska faktorierna (handelsstationerna) i Bengalen. Man blev beroende av britterna för opiumhandeln och med tiden sjönk vinsterna rejält. 1796 likviderades Amfioen och två år senare gick VOC i konkurs. Som ett resultat av krig och förlust av de stora vinsterna i opiumhandeln. Opiumhandeln via Batavia och på Java övertogs från 1824 av Nederlandsch Handels Maatschappij (NHM) och senare av Opiumregie. NHM kom med tiden att förvandlas till en bank som senare blev en del av den stora banken ABN, idag ABN Amro.

Från 1756 kontrollerade British East India Company helt exporten från Bengalen och också avsättningen i Kanton:

Under andra halvan av 1700-talet bekrigade och ockuperade England ett antal indiska stater mycket i syftet att skapa ett opiummonopol. Redan år 1754 hade BEIC lyckats skapa fullständig kontroll på opiumhandeln å Indiens västkust varvid de också hade förbjudit alla andra parter att handla med opium.

Genom att öka sin militära kapacitet i den viktigaste indiska delstaten, opiumstaten Bengal, provocerade England fram slaget vid Plassey år 1757 där de besegrade Bengals indiske härskare, Nawaben Seraj-ud Daula. Därmed uppnåddes politisk kontroll över opiumhandeln även på Indiens östkust så att engelsmännen kunde grunda ett starkt opiummonopol som förhindrade andra opiumhandlare inkl. de holländska, spanska och portugisiska kompanierna från att delta i opiumhandeln.

Nästa steg för ökad lönsamhet var att systematiskt odla upp land för en ökad produktion av det lönsamma opiumet. Därvid lagstiftade de om för England fördelaktiga inköpspriser samtidigt som de förbjöd från England fristående inköpare att verka. Resultatet blev mycket missnöje när de indiska bönderna förlorade den tidigare höga lönsamheten på opiumodlingen. Detta missnöje ledde ofta över till våldshandlingar inklusive regelrätta väpnade uppror.

En viss del av det opium som producerades reserverades dock för VOC och sändes med deras skepp till Batavia. Men brittiska handelsmän fortsatte att smuggla opium till Indonesien och dominerade handeln från åren omkring 1760 i stora delar av Ostindien. Där och i Bengalen köptes av allt att döma en del av detta upp av svenska handelsmän, ofta anställda superkargörer i SOIC och av det svenska Ostindiska kompaniet. Det brittiska East India Company var ett aktiebolag som grundades år 1600 som Governor and Company of Merchants of London Trading into the East Indies. Från 1708, efter en fusion med ett konkurrerande brittiskt bolag hette bolaget United Company of Merchants of England Trading to the East Indies. Mellan 1757 och 1858 kontrollerade British East India Company (BEIC) Indien och därmed också exporten av opium. Sistnämnda år övertogs styret av brittiska staten och 1874 upplöstes British East India Company. Opiumhandeln via Kanton kom från 1830-talet till 1870 att i stor utsträckning att gå via bolaget Jardine, Matheson and Co, idag ett jätteföretag registrerat i skatteparadiset Bermuda med cirka 240 000 anställda och ägt av grundaren William Jardines ättlingar, familjen Keswick.

Britttiska och skotska handelsmän som stängts ute från British East India Company liksom handelsmän i det som idag är Belgien, då kontrollerat av huset Habsburg i Österrike ville ville också delta i den lukrativa asiatiska handeln. Dessa tog då initiativ till att bilda Kaiserliche Ostender Kompanie,Oostendekompaniet (flamländska förkortningen är GIC). Detta bildades 1717 i Oostende. Mellan 1715 och 1723 sände bolaget 34 fartyg till Ostasien, Kina, Malabarkusten, Coromandelkusten, Bengalen, Surat osv och mellan 1724 och 1732 ytterligare 21 fartyg, huvudsakligen till Kina. Bolaget hade två faktorier, ett i Bankipur och ett i Cabelon, bägge i nuvarande Indien. Färderna finansierades av flamländska, brittiska, nederländska och franska handelsmän. VOC, BEIC och det franska CFT motsatte sig det österrikiska bolagets verksamhet starkt. Genom påtryckningar från Nederländerna, Storbritannien och Frankrike backade den österrikiske kejsaren och bolaget upplöstes formellt 1731 efter att ett först beslut om upplösning tagits redan 1727.

Flera av de personer som var verksamma i bolaget tog därför intiativ till det Svenska Ostindiska kompaniet som formellt bildades 1731. Colin Campbell var en av dessa. En viktig del av Oostendekompaniets verksamhet tycks ha varit just opiumhandel, med inköp i Bengalen till en början och senare med inköp i Batavia. Efter att beslutet om upplösning togs av den österriikriske härskaren försvann möjligheten för Oostendekompaniets självständiga handel och 1730 erövrades deras faktorier av britterna. I slutet seglade flera av Oostendekompaniets fartyg udner vad man skulle kunna kalla bekvämlighetsflagg, ett seglade exempelvis udner polsk flagg. Fartygen angreps liksom SOIC:s fartyg senare mycket sällan av pirater och många anser att det beror på att Oostendekompanet liksom det svenska kompaniet till en början rekryterade många personer som tidigare varit pirater som besättningsmän och delägare:

England och dess koloni Indien har under början av 1700-talet problem med pirater baserade på främst ön Madagaskar. England svarar med att i lag förbjuda deras verksamhet år 1717.

För att få en legal ram för bl.a. sin opiumhandel på Kina nalkas dessa stormakten Sveriges kung Karl XII som mot mycket stora ekonomiska löften år 1718 utfärdar ett privilegium om ett ostindiskt kompani för dem. Kungens död i Norge och stormakten Sveriges fall samma år omöjliggör dock svensk militärt beskydd för piraternas tilltänkta handelsföretag i sydostasien och dessa börjar i stället verka genom Ostende-kompaniet.

Redan år 1720 är de framgångsrikt etablerade i opiumstaten Bengal med en enligt Keay ”hänsynslöst framgångsrik” handel på Kina med hemförsel av vinsterna från det insmugglade opiumet i form av teimport i stor skala. År 1723 auktoriseras deras företag legalt av dåvarande stormakten Österrikes regent Kejsar Karl VI och deras företag beskyddas från militära ingrepp av Holland och England av Bengals indiske härskare genom inte minst de betydande belopp Ostendekompaniet kan betala till denne tack vare den omfattande handel som möjliggörs av Österrikes beskydd och sponsring.

Denna utveckling kunde förutses redan år 1726 då det stod klart att Österrikes regent Karl VI skulle annullera OstendeKompaniets licens. Redan då börjar därför vissa av OstendeKompaniets aktörer söka en alternativ legal ram för sin handel, inklusive opiumhandeln.

Flera andra embryon till ”ostindiska kompanier” uppstår som en konsekvens härur, bl.a. ett år 1729 i Altona (Hamburg) samt ”Asiatisk Compagni” i Danmark och slutligen också det Svenska Ostindiska Kompaniet – fortsättningsvis förkortat ”SOK” – vars första ansökan om av Sverige licensierad verksamhet inlämnas år 1729 av Heinrich König.

Denna ansökan hade föregåtts i slutet av 1720-talet av ett avslag till ett förslag från förre guvernören på Bahamas, Rogger, om att bilda nytt svenskt kompani med säte i Göteborg varvid en handelsstation särskilt skulle byggas på Madagaskar. Involverade i detta projekt var bl.a. Niklas Sahlgren och Colin Campbell samt flera andra från det beryktade Ostende-Kompaniet.

Från 1729 fick det brittiska BEIC inte längre exportera opium på egna fartyg från Indien, man licensierade då istället indiska fartyg och tillät privata handlare att delvis hand om handeln, dvs föräljningen i Kanton för vidare smuggling till Kina. Främst bland de privata bolagen var ovan nämnda Jardine, Matheson & Co. Andra privata företag engagerade i handeln var ( i slutet av 1700-talet och på 1800-talet) de US-amerikanska bolagen Edward Carrington & Co i Providence och  Perkins & Co i Boston. Förutom inköp av opium i Batavia så verkar det som om svenska superkargörer, kaptener och handelsmän som uppehöll sig i Ostasien tog del av denna verksamhet liksom många anställda inom BEIC:

3. Givetvis fanns det fler sätt att skapa sig en privat förmögenhet än genom privata affärer i opium. Korruption, bedrägeri, stölder eller varför inte understödjande av sjöröveri som t.ex. Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Barrington sannolikt hade gjort sig skyldig till? Men sådana brott bestraffades hårt och för privat opiumhandel riskerade man inga straff intill slutet av 1800-talet. Opiumhandeln i Indien monopoliserades visserligen år 1765, men privat opiumhandel belades inte med fängelsestraff förrän år 1878 då ett straff infördes om maximalt 1 års fängelse och/eller högst 1000 rupier i böter, en mindre summa inom opiumhandeln. Med tanke på att holländarna inte ens med dödsstraff år 1683 kunde förhindra sina tjänstemän att smuggla in opium till Batavia så kan man lätt föreställa sig hur stora privata opiumaffärer engelsmännen i Indien – ohindrade av lagstiftning däremot – måste ha gjort !

4. Kina öppnade Kanton för handel med europeerna år 1699. Detta ledde snart till en mer betydande opiumhandel in till Kina. Därför införde Kejsaren år 1729 dödsstraff för opiumhandeln varefter BEIC inte legalt kunde frakta opium in till Kina. BEIC valde då i stället att sälja sitt opium till handlare i Indien som sedan smugglade in det i Kina med sina privat ägda skepp. Skeppen licensierades av BEIC för opiumexport till Kina förutsatt att deras besättning löd order från BEIC´s superkargörer i Kanton. Annars drogs licensen in och de kunde i princip fängslas. BEIC skapade alltså avsiktligt redan år 1729 och efter att Kina hade infört dödsstraff för opiumhandel en organiserad och licensierad smuggling av opium på privata handelsskepp från Indien till Kinas väldiga opiummarknad. I kombination med frånvaron av straff för privat opiumhandel i Indien öppnade detta givetvis för en väldig privathandel till Kina.

5. Efter erövringen av opiumstaten Bengal började BEIC´s tjänstemän i Bengal tjäna verkligt stora pengar. I boken ”East Indian Fortunes” visar Marshall att engelsmännen i Indien skickade privat hem åtminstone £15 miljoner pund ( c:a 20 miljarder pund i dagens penningvärde beräknat på medellön) i perioden 1757-1785 jämfört med minst 3 miljoner pund i samtliga år dessförinnan. Dvs på bara 27 år skickade de 5 gånger mer brittiska pund i form av nya privata förmögenheter än allt de hade skickat dessförinnan under 1600- och 1700-talen t.o.m. År 1756 . Observera därvid att en förmögenhet om bara tusen pund vid denna tid var en mer ovanlig förmögenhet än vad en miljon pund är i dag.

De icke existerande straffen för privat opiumhandel betyder ju i praktiken att BEIC tillät sina tjänstemän en ”extra inkomst” av detta slag. Och det betyder också att kommersiella omständigheter som påverkade engelsmännens opiumhandel negativt, men som kunde regleras med ett krig – där den höga krigskostnaden togs av BEIC – bara var till fördel för tjänstemännen inom BEIC. Detta kan förklara varför tjänstemännen tog initiativ till krig som BEIC förklarade sig vara ointresserade av. Uppenbart är att detta förutsatte ett dubbelspel mellan BEIC´s ledning i England och tjänstemännen i Indien.

Under Ostindiska kompaniets första oktroj så förekom förutom svenskar och skottar flera av Oostendekompaniets flamländska investerare flitigt som finansiärer av olika resor. Handelshusen Cogels, Henssens, Arnold och Rottiers i Antwerpen stod sålunda gemensamt för nära 40% av finansieringen av skeppen ”Drottning af Swerige” och ”Stockholm” år 1745. De hade alla tidigare finansierat resor i Oostendekompaniets regi. Även andra personer med viktiga positioner i Oostendekompaniet kom att spela en roll för det Svenska Ostindiska kompaniet.  Däribland firman James Gough & Co i Cadiz, direktören i Oostendekompaniet, Jacomo de Pret, Thomas Rima som var sekreterare i Oostendekompaniet och tillvaratog familjen de Prolis intressen som investerare i SOIC:s olika resor.

Familjen de Proli var även initiativtagare till Asiatische Compagnie i Trieste startat 1775 som en direkt efterföljare till Oostendekompaniet vars avveckling inte var klar förrän 1776 och ett bolag i Fiume som också är att betrakta som en efterföljare till Oostendekompaniet. 1785 flyttade bolaget i Trieste till Antwerpen där det var verksamt till 1785 och bland annat tog del i slavhandeln.

Eftersom det Svenska Ostindiska kompaniet brände sina räkenskapsböcker så föreligger mycket få dokument och bevis för att det svenska kompaniet och dess anställd ägnade sig åt opiumhandel, men det finns en del privata dokument från framförallt den tredje oktrojen kvarlämnade till eftervärlden som nämner att svenskarna deltog i opiumhandel:

De största pengarna under den senare delen av 1700-talet låg alltså i den privata opiumhandeln, vilket i praktiken betyder att särskilt Kompaniets tjänstemän gjorde sig stora privata förmögenheter på opiumhandeln. Men inte bara Kompaniets tjänstemän utan även andra affärsmän på plats i Bengal med goda kontakter i det engelska Kompaniet. Vi vet t.ex. att Svenska Ostindiska Kompaniets superkargör Jacob Hahr år 1767 från Bengal exporterade 150 kistor opium (c:a 10 ton) till ostindiska Kompaqniets superkargör Jean Grill i Kanton. Många andra svenskar drev också ”privata affärer” från Bengal. Bland dessa märks William Chalmers som tillbringade 6 (?) år som privat affärsman i opiumstaten Bengal förutom 4 år som superkargör i Kanton. Vad gjorde Chalmers i Bengal ? Jag har svårt att tro annat än att även han deltog i opiumhandeln i likhet med Hahr och Grill. Hur skulle han annars ha kunnat tjäna ihop en så stor förmögenhet? Det låg så att säga i tiden….och kan också kopplas samman med det historiska dokument om handeln på Batavia som omtalar att Ostindiska Kompaniet år 1802 hade monopol på handeln med opium från Bengal. Då var ju William Chalmers direktör i Ostindiska Kompaniet och från sin tid som affärsman i Kanton och Bengal så visste han givetvis vilken handel som var lönsam.

En del uppgifter tyder också på att Svenska Ostindiska Kompaniet under fjärde och femte oktrojerna handlade med opium i Bengalen som sedan exporterades till Holländska Ostindien dvs Batavia. Troligen gjordes detta i samarbete med skepp, affärsmän och handelsmän från USA. Förutom det så handlade man ungefär som förut med Kanton. Under femte oktrojen så skedde dock all handel som finansierades av svenskar, oavsett omd et handlar om te, opium eller nåt annnat på fartyg som inte var svenska.

Andra svenska omnämnanden av opiumhandeln finns också. Svensken Anders Ljungstedt omnämnde den redan 1720 då han var i Kanton, 1747 omnämnde Israel Reinius som var ombord på fartyget Kronprinsen Adolf Fredrik att privata handlare marknadsförde opium från Bengalen i Kanton och 1750 listade superkargören Christoffer Braad opium som en av de varor man kunde köpa i Surat och sälja i Kanton. Det är också uppenbart att man visste att införsel av opium till Kina var förbjudet. Förutom i Kanton såldes också stora mängder opium i Macao. Där tycks främst danskar och portugiser ha varit aktiva i handeln, men även britter till viss del. I det danska kompaniets kvarlämnade handlingar finns redogörelser för denna handel. I slutet av 1700-talet upprättade danskar såväl som britter särskilda opiumlagerhus på Whampoa i närhten av Kanton. Portugiserna gjorde samma sak i Macao.

Svenska superkargörer och förmodligen också själva SOIC deltog också i smugglingen av guld ut ur Kina. Det var också en verksamhet som Oostendekompaniet ägnade sig åt dessförinnan.

Chalmers – Ostindiska, opiumsmuggling och slöjdskola

Del 11 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

William Chalmers d.ä. invandrade till Sverige redan 1722 och gifte sig med Inga Orre (1711-65). Sonen William Chalmers föddes 1748 och dog 1811. I unga år bildade William Chalmers den yngre ett handelsbolag tillsammans med L. Kåhre. När han 1782 reste utomlands på väg till Kanton så övertog brodern James Chalmers andelen i firman.

William Chalmers blev superkargör för Ostindiska Kompaniet i Kanton år 1783 och stannade i 10 år. I kanton gjorde han sig en förmögenhet på egen handel, sannolikt handlade han till stor del till stor del med opium som smugglades in till Kina. Denna opiumhandel och – smuggling gav mycket stora förtjänster. Opiet inköptes ofta i Batavia eller i Indien där det odlades. Det senare var dock problematiskt då Storbritannien beslutat att opiumhandel var deras monopol och export från det främsta produktionsområdet Bengalen kontrollerades av dem. En hel del smugglades dock ut och Batavia (nuvarande Djakarta) fungerade ofta som transithamn. Vid hemkomsten från Kanton blev han direktör i Ostindiska kompaniet och det förblev han intill 1806 då den fjärde oktrojen i Ostindiska kompaniet upphörde. Det är intressant att en dåtida knarksmugglare kallas för entreprenör, jag har då aldrig hört att någon i Naserligan har fått samma epitet.

Tillsammans med köpmannen Peter Bagge (1743-1819) initiativtagare till Trollhätte sluss och kanal och blev medlem av Trollhätte-kanalbolags direktion 1793-1800. Han erhöll kansliråds titel år 1809.

Tillsammans med handelsmännen Henry Greig (1740-98) och A F Ritterberg (1752-1824) startade William Chalmers Sveriges första mekaniska bomullsspinneri, den 10 april 1795. AF Ritterberg hade även han kopplingar till Ostindiska kompaniet. Fadern var B. F. Ritterberg, superkargör och Isaac Ritterberg, förmodligen en bror var kapten. Verksamheten förlades vid Gamlebokullen utanför Lerum. Man sysselsatte som mest 120 årsarbetare. Den 22 juni 1846 drabbades anläggningen av en svår brand, vilket tillsammans med konkurrensen från Rosendahls spinnerier i Mölndal, gjorde att fabriken aldrig byggdes upp igen.

William Chalmers

William Chalmers

I sitt testamente bestämde William Chalmers, att en gåva på 8 333 riksdaler skulle gå till dövstuminstitutet på Manilla, samt att hälften av hans återstående egendom skulle tillfalla Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och den återstående hälften till Frimurarebarnhusdirektionen för att användas till industriskola för fattiga barn. De av Chalmers för sistnämnda ändamål donerade medlen hade 1829 vuxit till något över 109 000 riksdaler banco, när kapitalet efter en längre process överlämnades till Frimurarbarnhusdirektionen. Chalmerska slöjdskolan, som senare  skulle bli Chalmers Tekniska Högskola startades sistnämnda år. Många andra rika göteborgare donerade också pengar till skolan, superkargören i Ostindiska kompanietAnders Siberg (1768-1846) var en och Anders Björnberg (1716-1783), far till Niclas Björnberg (1758-1829) som var direktör i Ostindiska under den 5 oktrojen 1806-1813, en annan. Senare har en rad medlemmar ur göteborgssocieteten donerat pengar.

William Chalmers var likt många andra i Ostindiska kompaniet frimurare och var en nära vän med Frimurareordens högste, Pehr Dubb (1750-1834). Denne var också chef för Sahlgrenska sjukhuset.

William Chalmers hade tre bröder. James Chalmers (1751-1817), superkargör i Ostindiska och likt brodern placerad i Kanton en tid, närmare bestämt 1806 och på en del resor. Ytterligare en av bröderna levde till vuxen ålder, Charles Chalmers (1754-1814).

Af Sandeberg – Sandhems bidrag till adeln

Del 2 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Sandhem är en liten håla med en järnvägsstation på järnvägen mellan Falköping och Jönköping. Från Sandhem flyttade Gabriel Sandberg eller hans far till Göteborg. I vilket fall som helst så blev Gabriel Sandberg handlande i Göteborg. Hans son David Sandberg (1726-88) gifte sig med Maria (Mary) Chambers (1731-74). Hon var dotter till John Chambers d.ä. (1695-?) och syster  till John Chambers d.y. (1726-?), verksam som superkargör för Ostindiska kompaniet i Kanton mellan 1769 och 1772 (utresa som superkargör med Cronprins Carl Gustaf, ersatt på hemresan av Jean Abraham Grill) och också bl.a. som superkargör på Götha Lejons resa till Surat och Kanton 1750-52,  Prins Carl 1753-56 samt 1765-66 och Prinsessan Sophia Albertina årren 1760-61.

I allmänhet var också Anders Gotheen, John Irvine och Joh. Fredr. Pettersson superkargörer tillsammans med John Chambers. På första resan med Prins Carl var David Sandberg också superkargör och på sista var en av kollegorna Henrik Wilhelm Hahr. William Chambers (1723-1796), en bror till John Chambers var också superkargör i Ostindiska kompaniet.

John Chambers var sannolikt mycket inblandad i handeln med opium då de flesta resor de deltog i också innebar att hamnar i Indien anlöptes. William Chambers genomförde en resa som superkargör ombord på Hoppet åren 1748-49 med David Sandberg, Henrik König och Daniel Krüger. David Sandberg började arbeta i Ostindiska kompaniet redan vid 22 års ålder. Förutom anställningen i Ostindiska kompaniet så bedrev Sandberg också egen firma som sysslade med sill och var ägare till skeppsvarvet Viken.

Förutom på resan de två resor tillsammans med någon av bröderna Chambers genomförde David Sandberg ett par resor, med Riksens Ständer 1760-62 tillsammans med bland annat Henrik Wilhelm Hahr och med Baltzar Grubb som kapten och 1766-68 på Adolph Friedrich och med Friedrich Habicht som superkargörskollega. 1776 blev David af Sandeberg som han hette nu efter att ha blivit adlad år 1772. Det är troligt att också David Sandberg deltog i opiumhandeln liksom de flesta av hans kollegor. Detta vid sidan av den vanliga handeln med te, kryddor och andra varor från Fjärran Östern.

En syster, Sara Chambers (1724-?), till David Sandbergs fru Maria Chambers, var först gift med George Bellenden, ägare av en av 1700-talets största trävaruexportfirmor i Göteborg och i andra giftet gift med Martin Törngren (1735-1799), direktör i Ostindiska kompaniet från 1786 till sin död.

1763 köptes Partille herrgård av David Sandberg och han behöll gården intill sin död. Nuvarande byggnad uppfördes av David Sandberg 1770-80. Arkitekt var svågern William Chambers men troligen har också stadsarkitekten i Göteborg, Carl-Wilhelm Carlberg, medverkat till byggnadens utformning. Sonen John David af Sandeberg(1759-95) övertog Partille herrgård vid hans död. Dennes dotter Maria af Sandeberg (1786-1825) var gift med Carl Abraham Arfwedsson (1774-1861), delägare i Tottie & Arfwedsson samt direktör i Ostindiska kompaniet.