Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Oostende

Tesmuggling som affärsidé – Svenska Ostindiska Kompaniet

Te var den överlägset viktigaste varan för det Svenska Ostindiska Kompaniet. Mycket begränsade mängder av te stannade i Sverige utan det mesta reexporterades. I huvudsak skedde denna reexport genom att te såldes till handelshus i Amsterdam, Rotterdam, Antwerpen och Oostende. Det var handelshus som redan byggt upp omfattande handelsnätverk i Storbritannien, framförallt i avlägsna delar av riket som Skottland som exempelvis Coppinger, Hennessy, Ray och andra i Oostende. De danska och svenska kompanierna importerade ungefär lika mycket te vardera och stod för omkring 25-35% av teimporten till Europa under den aktuella tiden. Det Svenska Ostindiska Kompaniet stod för mellan 10-20%. Det brittiska East India Company för omkring 50%.

Den beskrivna teförsäljningen i Storbritannien var olaglig. Anledningen till detta var att brittiska East India Company (EIC) fått monopol på teförsäljningen och dessutom var det mycket höga tullar på te. Detta öppnade upp för en illegal marknad med lite billigare te än det EIC sålde. Att EIC inte heller kunde förse konsumenterna med exakt de tesorter de eftertraktade utnyttjades också av smugglingsnätverken. Det Svenska Ostindiska Kompaniet och det danska Asiatisk Kompagni stod från början av 1730-talet till de sista åren på 1780-talet för det mesta av allt te som smugglades till Storbritannien. Smuggling från Sverige dominerade helt importen av te till Skottland. Den svenska andelen ökade under perioder när andra länder var i krig eftersom konkurrensen då minskade.

Till en början var det smugglingsnätverk och kontakter som byggts upp av Oostendekompaniet som dominerade trafiken till Skottland. Rent praktisk skeppades te i allmänhet direkt från Göteborg till de skotska hamnarna men de ekonomiska uppgörelserna handlade om försäljning till handlare i Nederländerna (inklusive Flandern) som sen såldes vidare till handlare i Skottland dit tet transporterades från Göteborg.Te skeppades dessutom till de nederländska, flamländska och franska städer för vidare smuggling till Storbritannien.

Det är troligen ingen tillfällighet att den samtida exporten av järn från Göteborg i stor utsträckning gick till småhamnar i norra England och Skottland med små fartyg. Att kombinera tungt järn med lätt te var helt enkelt bra. På samma sätt kombinerades tungt porslin med te på resorna från Kanton till Göteborg.

Viktiga kustorter där te från Göteborg landades var Forres och Elgin i Moray (hemtrakter för en av det svenska kompaniets grundare, Colin Campbell), Cullen och Banff i Banff (hemtrakter för Arthur Abercromby), Peterhead och Aberdeen i Aberdeen (hemtrakter för Charles Irvine och James Moir, ledande personer i Svenska Ostindiska Kompaniet vid starten), Johnstown i Kincardine (familjen Maules ursprungsgrevskap), Montrose (ursprungsområde för familjerna Carnegie och Dickson i Göteborg) och Dundee i Angus, Kupar i Fife (Thomas Erskines hemtrakter), Stirling samt uthamnar till Edinburgh. Att televeranserna kom från Göteborg rådde det ingen tvekan om i Skottland. Campbell, Irvine, Moir och Abercromby hade alla varit aktiva i Oostendekompaniet tidigare.

Att det sannolikt finns ett visst samband mellan tesmuggling och järnexport i Göteborg går också till viss del att se på exportsiffrorna. När teexporten ökade under slutskedet av det US-amerikanska frihetskriget 1780-83 (då det på grund av kriget bara var det brittiska, svenska och danska kompaniet som seglade på Kanton, övriga länder låg i krig med Storbritannien) sköt järnexporten från Göteborg också i höjden. Men i motsats till teexporten fortsatte järnexporten att öka även därefter påg rund av den nya staten USA:s uppkomst.

Effekterna av sjuårskriget 1756-1763 var också tydliga när det gäller teexporten men tycks inte ha påverkat järnexporten.

Järnexporten från Göteborg verkar under hela 1700-talet ha påverkats mindre av konjunkturen än vad som var fallet med järnexporten från Stockholm och Gävle. En orsak är sannolikt kopplingen till tesmugglingen. Naturligtvis påverkade även konjunkturerna exporten från Göteborg, men helt klart inte lika mycket som i Stockholm. Göteborg exporterade järn till framförallt Storbritannien medan Stockholm exporterade till andra delar av världen. Detta ledde också till lite olika utveckling beroende på olika händelser i omvärlden. Exporten av te påverkades också av hur många skepp som anlände hem från Kanton ett visst år.

Export av ostindiska varor och järn från Göteborg 1755-1785 (år, ostindiska varor 1000-tals dlr smt till 1776 därefter 1000-tals rdr, järn i ton)

1755, 1 655, 12 800
1756, 2 227, 12 300
1757, 4 295, 11 100
1758, 2 964, 11 200
1759, 4 993, 10 700
1760, 2 629, 11 800
1761, 7 923, 10 300
1762, 4 408, 11 000
1763, 7 674, 12 400
1764, 7 504, 13 700
1765, 4 946, 13 700
1766, 6 001, 12 200
1767, 3 981, 9 700
1768, 3 578, 9 800
1769, 1 971, 9 600
1770, 4 587, 10 400
1771, 4 679, 11 300
1772, 4 030, 12 600
1773, 4 516, 12 000
1774, 3 586, 13 400
1775, 5 053, 14 600
1776, 5 115, 14 600

1777, 1 609, 13 100
1778, 1 645, 11 700
1779, 1 956, 12 700
1780, 1 920, 10 600
1781, 2 793, 13 600
1782, 4 065, 15 400
1783, 1 485, 13 300
1784, 903, 15 900
1785, 681, 17 300

1784 avskaffades skyddstullarna för te i Storbritannien och marknaden för smuggelte från Sverige försvann nästan helt. Det samband mellan järnexport från Göteborg och tesmuggling som kunde ses innan dessa försvann också därmed.

1786 upphörde Svenska Ostindiska Kompaniets tredje oktroj. Eftersom marknaden för smuggelte försvunnit kom den därefter bildade 4:e oktrojen att bli en förlustaffär. Många av de som arbetade i kompaniet kom dock att tjäna stora pengar ändå. Främst de som hade möjlighet att ägna sig åt egen handel i Ostasien vilket i första hand var de kvarstannande superkargörerna i KantonEn handel där opium utgjorde den lönsammaste handelsvaran. Opiet smugglades in i Kina.

Läs också: Tesmuggling under 1700-talet, del 1

Advertisements

Nicholas Carpentier

En Nicholas Carpentier föddes i Dunkerque 1695 och dog i Aachen 1747. Han var handelsman i Oostende och engagerad i Oostendekompaniet samt det Svenska Ostindiska Kompaniet. Han var gift med Marie Madeleine Baeteman(-1787). 1747 adlades han. Han var borgmästare i Oostende mellan 1740-45.

1726-27 var han kapten på skeppet l’Esperance som seglade för Oostendekompaniet. Resan dokumenterades av John Hume i en skeppsjournal.

I Svenska Ostindiska Kompaniet var en person med samma namn, Nicholas Carpentier, tredjestyrman på Götheborg 1739-40, andrestyrman på  Drottningen av Swerige 1742-44 på vilket han efter kaptenens död tog befälet och förde hem skeppet. På resan med Drottningen av Swerige 1745 som slutade med en förlisning var han andre kapten. Kanske var detta en son till den ovan nämnde Nicholas Carpentier. Sannolikt var det i alla fall inte samma person, det går knappast att vara borgmästare och samtidigt befinna sig på väg till, i eller på väg från, Kina.

Coppinger

Bland de personer som i allmänhet betraktas som skottar i Svenska Ostindska kompaniets tjänst fanns både engelsmän och irländare. Kanske främst de senare då det fanns en irländsk koloni i Oostende. Två av dess irländare var James-Adam Coppinger och hans farbror Thomas Coppinger.

James-Adam Coppinger flyttade från Cork till Oostende senast år 1723. Han började som bokhållare i Thomas Rays firma, ett av de större irländska handelshusen på orten. Därefter fick han genom förmedling av Thomas Ray anställning i Oostende-kompaniet och genomförde två resor till Kanton med deras fartyg. Han tog senare arbete i det Svenska Ostindiska Kompaniet och seglade bland annat som superkargör på Drottningen av Sverige 1742-1744.

Hans farbror grundade år 1728 en firma i Oostende tillsammans med Cork-köpmannen Patrick Sarsfield. Sarsfield & Coppinger var ett av de absolut ledande smuggelnätverken under den tid firman existerade. 1732 gick dock Sarsfield i konkurs och hamnade i fängelse under flera år. Den gemensamma firman fick då avvecklas. Den viktige irländske handelsmannen Charles Hennessy i Oostende gifte sig 1944 för andra gången, då med Mary Coppinger, syster till Thomas Coppinger.

Både Thomas Coppinger och James-Adam Coppinger köpte te på Ostindiska Kompaniets auktioner i Göteborg och sålde därefter det mesta till Charles Hennessy. De bedrev också europeisk handel med vin och andra alkoholhaltiga drycker, också detta ihop med Hennessy som var en av Europa största vinhandlare. Hennessy var också en viktig organisatör av smuggling till Storbritannien av bland annat te som köpts från Svenska Ostindiska Kompaniet. Ofta passerade varorna Färöarna på sin väg till Skottland. Utöver Hennessy var andra viktiga importörer av te från Göteborg till Flandern Joannes de Clerck, Andreas Jacobus Flanderin, Nicolaes Carpentier, Guilielmo de Brouwer och John Gould. John var också irländare och Flanderine arbetade i Svenska Ostindiska Kompaniet en tid.

James Hennessy, son till Charles Hennessy,  tog vid faderns död år 1758 över ledningen av företaget tillsammans med svågern Thomas Blake, gift med Elisabeth Hennessy, syster till James Hennessy. 1760 dog James Hennessy och den yngre brodern Patricius Hennessy tog över ledningen av firman som därefter gick under namnet Patricius Hennessy & Co. Även hans äldre bror Thomas Hennessy var delägare. 1776 flyttade P. Hennessy till Bryssel efter att han gift sig med Anne-Marie Danoot, dotter till en bankir. Handelsfirman i Oostende omorganiserades därför två år senare så att Patricius Hennessy behöll 5/12, medan Thomas Blake Sr fick 3/12, Edmond Blake 2/12 och Thomas Blake Jr 2/12.

En kusin till syskonen Hennessy, Robert Hennessy, grundade den välkända cognacsfirman. Han arbetade i Oostende som handelsman till 1765.

Andra källor:

Jan Parmentier, The Sweets of Commerce: The Hennessy’s of Ostend and their Network in the Eighteenth Century, i David Dickson et al. (red), Irish and Scottish Mercantile Networks
Jan Parmentier, The Irish Connection
Jan Parmentier, Het gezicht

Tre Cronor

Ostindiefarare på 225 läster, 28 kanoner. Byggd i Oostende.

Innan tiden i Svenska Ostindiska Kompaniet

Seglade under namnet Apollo med preussisk flagg för Oostendekompaniets räkning till Kanton 1730-31. Superkargör ombord var Peter Spendelow som ska ha varit britt. Skeppet utrustades av britten Thomas Combes och seglade under preussisk flagg med start av resan i Hamburg.  Vid denna tid var Henrik Königs (1686-1736) bror Johan Fredrik König (1690-1759) verksam i Hamburg. Henrik König var en av de som grundade det Svenska Ostindiska Kompaniet.

Skeppet köptes 1735 av det Svenska Ostindiska Kompaniet.

1:a resan, 4:e expeditionen, till Kanton,  feb. 1736 – 4/7 1737

Kaptener: Peter von Utfall
Superkargörer: Charles Irvine, John Pike, Gerard Barry, N.N. Hofwardt

 

Oostendekompaniet

Del 1 av 7 i serien 1700-talets kompanier

Oostendekompaniet kan sägas ha varit en föregångare till Svenska Ostindiska Kompaniet på så sätt att många av de som investerade i Oostendekompaniet också investerade i det svenska kompaniet.

Oostendekompaniet existerade mellan 1722 och 1731, men handeln började redan 1713 med privata fartyg. En mycket kort tid alltså, men kompaniet hann sända iväg 21 resor med kompaniägda fartyg 1724-31 och 34 resor med 23 privatägda fartyg åren 1713-23. Det avser var resor under bolagets och Österrikes flagg. Utöver det skickade kompaniet också iväg fartyg under falsk flagg, som exempelvis skeppet Apollo 1730-31 som utrustades av britten Thomas Combes och seglade under preussisk flagg med start av resan i Hamburg.  Vid denna tid var Henrik Königs (1686-1736) bror Johan Fredrik König (1690-1759) verksam i Hamburg. Henrik König var en av grundarna av det Svenska Ostindiska Kompaniet och man kan anta att König-bröderna därför redan tidigare haft kontakter involverade i Ostindisk handel.

Huvuddelen av de fartyg som Oostendekompaniet använde var byggda i Storbritannien, men många av de största byggdes i Hamburg eller Oostende. De var i allmänhet större än de fartyg som senare användes av det svenska Ostindiska kompaniet.

Thomas Combes var en av många med erfarenhet från Oostendekompaniet som kom att engagera sig i det svenska kompaniet. Andra var bröderna Charles Pike och John Pike, Alexander Graham (Alexander Brown, Charles Brown) James Adam, Thomas Coppinger (eventuellt är Addams och Coppinger samma person, täcknamn, pseudonymer var vanliga), George Kitchin d.ä, George Kitchin d.y., Charles Morford och naturligtvis bröderna Colin Campbell och Hugh Campbell. Säkerligen var det fler av de 100-tals skottar och engelsmän som var anställda i det svenska kompaniet som tidigare hade varit anställda eller inblandade på något sätt i Oostendekompaniet. Många britter var superkargörer och kaptener ombord på fartyg i Oostendekompaniets tjänst och dessutom var de ofta engagerade i den inomasiatiska handeln i vilken opium hörde till de mer profitabla, vinstgivande handelsvarorna. Produktionsområde för opium på denna tid var främst Bengalen och den stora marknaden fanns i Kina. Kanton fungerade som transferort.

Oostendekompaniet var ett bolag med privilegium från en österrikiske kejsaren då södra Nederländerna (nuvarande Belgien), också kallade Spanska Nederländerna, tillhörde den österrikriska kronan vid denna tid. Investerare var främst stora handelshus och handelsmän i Antwerpen men även många britter. Bolagets kapital var 6 miljoner gulden fördelade på 6 000 aktier om 1 000 gulden var.  Framförallt kom bolaget att bedriva en framgångsrik handel på Kanton som var inriktad på te. Men det anlades även faktorier på olika platser i Indien som exempelvis Bankipur i Bengalen och Cabelon på Koromandelkusten.

Bland superkargörer och direktörer var det många britter och skottar. Några av dem har redan nämnts då de senare var intressenter i det svenska Ostindiska kompaniet. En annan var irländaren Thomas Ray, katolik och gift med en belgiska. Han hade redan 1715 organiserat en handelsresa till Indien med fartyget S:t Matthew och var en av de 7 ursprungliga direktörerna i Oostendekompaniet tillsammans med 5 köpmän från Antwerpen och Jacques Maelcamp från Gent och firman Craywinckel & Maelcamp. Även Jacques Maelcamp var en av de som investerade i det svenska kompaniet och han var en av de som finansierade resan med S.t Matthew och Prince Evgenes år 1715. Detta tillsammans med en annan köpman i Gent, Joseph Ghesale.

Det brittiska East India Company, holländska VOC och det franska Compagnie des Indes var missnöjda med konkurrensen och genom politiska påtryckningar tvingades den österrikiske kejsaren upplösa bolaget. Detta skedde 1727, men kompaniet fortsatte sin verksamhet intill 1731.

En av de allra största investerarna i Oostendekompaniet var Joannes Jacobus Moretus (1690-1757) från boktryckarfamiljen Moretus) i Antwerpen. Andra större investerare var Ferdinand Anthoin Baron de Veecquemans, också från Antwerpen som innehade 100 aktier och familjen de Proli i samma stad. Andra investerare var Melchior Breton (Antwerpen), sannolikt Thomas Hall i London och andra handelsmän i Antwerpen.

Familjen Moretus drev även handelsverksamhet och hade många förbindelser med Sverige. Bland annat köpte man långt senare in stora delar av det te som Svenska Ostindiska Kompaniet förde hem från Kina. Mycket av detta smugglades till Storbritannien. Firman var också en stor investerare i det Svenska Ostindiska Kompaniet under de första två oktrojerna, dvs 1731-46 och 1746-66. Exempelvis investerade man i resorna 1743 (Götheborg och Riddarhuset) och 1746 (Calmar, Cronprinsessan Lovisa Ulrica, Cronprinsen Adolph Friederic och Freeden). Investeringarna förmedlades bland annat av superkargören Arthur Abercromby.

Även handelshuset Proli var en stor investerare i det svenska Ostindiska kompaniets tidiga resor och oktrojer. När det svenska kompaniet blev alltmer dominerat av svenska intressen så vände sig handelshuset de Proli återigen till Österrrike och i samarbete med William Bolt, ursprungligen en tysk född i Antwerpen och med flera års tjänstgöring i British East India Company, startade man upp ett nytt kompani baserat i Trieste som existerade mellan 1771 och 1785. Det blev ingen kommersiell framgång och gick i konkurs 1785. En av dem som var verksamma i Triestekompaniet var John Reid som grundade det företag, Cox, Beale & Read som senare blev Jardine & Matheson.

En del kapital från investerare i Spanska Nederländerna (nuvarande Belgien) förmedlades också av Niclas Sahlgren, bland annat för Louis Walwain, Melchior Remy (1705-39) och Charle le Poivre.

En del av de som var investerare i Oostendekompaniet investerade även i danska Asiatisk Kompagni. Bland dessa märktes Frederick de Coninck (med en släkting som hade varit direktör i Oostendekompaniet), Pieter van Hurck (superkargör i Oostendekompaniet) och John Brown. I Asiatisk Kompagni tycks handelsmän från Hull ha deltagit som investerare. Sannolikt var dessa handelshus i Hull intressenter i Oostendekompaniet på samma sätt som skotska investerare var det.

Ett fjärde bolag som de tidigare intressenterna i Oostendekompaniet investerade i var det så kallade Emden Company som existerade mellan 1750 och 1756. En som arbetade i Emdenkompaniet var Peter Dens som arbetat både i Oostendekompaniet och det svenska Kompaniet.

Många av de flamländska affärsmännen som var involverade i Oostendekompaniet engagerade sig efter kompaniets upplösning också i enskilda resor till Ostindein. Bröderna Maelcamp organiserade sådana resor tillsammans med svågern Jean-Baptiste Soenens. Det gjorde även den tidigare nämnde Thomas Ray som regelbundet engagerade firmor i London, Antwerpen, Gent och Oostende att investera i de fartyg han organiserade. Bland Londonköpmän som investerade i märktes John Walker, John Tyssen och Francis Acton. Francois de Schonamille som varit engagerad i Oostendekompaniet stannade för sin del kvar i Bankibazar (Bankipur) till 1944 och drev framgångsrikt det tidigare faktoriet till dess. Oostende som hamnstad fortsatte också att fungera som en centralpunkt för smugglingen till Storbritannien.