Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Olof Wijk

Göteborgs största segelfartygsrederier 1854-1866

Under denna period domineras rederiverksamheten i Göteborg av två företag, James Dickson & Co och J.G. Grönvall & Co. Medan J.G. Grönvall & Co i praktiken var ett renodlat rederiföretag så var James Dickson & Co framförallt ett handelshus och trävaruexportföretag med sågverk i Norrland och brädgård i Göteborg. De två företagen är i en klass för sig själva med andra stora redare en bra bit efter vad det gäller tonnage och antal fartyg. Segelfartygen dominerade fortfarande i Sverige, framförallt på de längre rutterna, men på kortare trader och för kortare transporter blev ångfartyg snart dominerande.

Wilhelm Röhss lämnade för sin del J.G. Grönvall & Co år 1853 och blev därefter stor redare i egen regi, först själv och sedan via Wilh. Röhss & Co. Ekman & Co som i början av 1800-talet var en av de större redarna i Göteborg återkom bland de större redarna och växte kraftigt som redare under perioden medan Olof Wijk istället minskade sin rederiverksamhet. Flera tidigare sjökaptener såsom Theodor Nilsson och Anton Clase med flera blev själva stora redare.

Flera företag som satsade på ångfartyg avvecklade sin segelfartygsverksamhet såsom exempelvis Ungewitter & Co samt Mattsson & Braune. Gerhard Emanuel Braune som var delägare i sistnämnda bolag hade sonen Josua Braune som ägde del i ett annat företag med stort tonnage, Francke & Braune.

Största rederier, antal läster, 1854, 1856, 1858

James Dickson & Co, 2 977, 3 702, 3 273
J.G. Grönvall & Co, 2 490, 2 537, 2 700
J.A. Kjellberg & Söner, 1 202, 1 461, 691
Gustaf Melin, 1 033, 943, 847
Olof Wijk, 896, 961, 249
I. Lilljequist & Son, 569, -, –
C.G. Lindberg, 522, 522, 466
Leopold Gibson, 488, 593, 882
Mattsson & Braune, 415, 414, 327
Corin, Lindhult & Co, 415, 195, –
E. Rundberg, 405, 241, 95
A. Barclay & Co, 376, 608, 297
G.H. Hegardt & Co, 317, 534, 534
O.P. Dahlin, 303, 303, 302
C.C. Barchmann, 300, 496, 733
Ungewitter & Co, 131, 693, 681
J. Wennerberg & Co, 255, 334, 473
Wilh. Röhss, 252, 401, 931
G.W. Friberger, 114, 302, 212
Otto Lindberg, – , 334, 333
Francke & Braune, -, – , 485
A. Oterdahl, 299, 235, 389

Största rederier, antal läster, 1860, 1862, 1864, 1866

James Dickson & Co, 3 224, 2 974, 2 787, 2 733
J.G. Grönvall & Co, 2 874, 2 660, 2 930, 2 755
Gustaf Melin, 1 048, 1 458, 1 233, 943
Wilh. Röhss, 1 001, 926, 878, 606
G.H. Hegardt & Co, 856, 566, 710, 697
C.C. Barchmann, 734, 318, 318, –
J.A. Kjellberg & Söner, 691, 543, 748, 858
L. Gibson/W. Gibson & Söner, 662, 662, 655, 479
J.L. Broddelius, 559, 312, 552, 545
Francke & Braune, 485, 485, 485, –
C.G. Lindberg, 466, 310, 218, 214
A. Oterdahl, 389, -, -, –
J. Wennerberg & Co, 382, 297, 308, 308
Ungewitter & Co, 350, -, -, –
A. Barclay & Co, 333, 333, 637, 590
Otto Lindberg, 333, 333, -, -,
Ekman & Co, 319, 500, 560, 911
Mattsson & Braune, 318, 318, 318, 318
O.P. Dahlins sterbhus, 302, 193, -, –
A.F. Landgren/A. Landgrens Enka, -, 363, 286, 495
P.A. Lindberg, -, -, 600, 654
Björck & Engström, 271, 273, 499, 478
Olof Wijk, – , -, 373, 373
Anton Clase, -, -, -, 462
Theodor Nilsson, -, -, -, 326
C.O. Lundberg, 222, 108, 206, 317

Advertisements

Göteborgs största rederier – 1800-talets början

1880-talets början inkluderar slutet på Ostindiska kompaniets 4:e oktroj, Ostindiska kompaniets 5:e oktroj, slutet på sillperioden samt Göteborgs gyllene period, kontinentalblockaden. De stora rederierna/redarna har med undantag av Ostindiska Kompaniet och enstaka andra företag i allmänhet en koppling till sillhanteringen och/eller handeln med USA och Storbritannien under Napoleons så kallade kontinentalblockad. I början av 1800-talet fanns också en kort period med kaperiverksamhet.

Fram till 1805 var Ostindiska Kompaniet det i särklass största rederiföretaget. Detta beroende på att deras fartyg i genomsnitt var betydligt större än andra fartyg vid denna tid. För saltimport, spannmålsimport, sillverksamhet, sillexport, järnexport, kaperi och smugglingstrafik till Storbritannien behövdes och användes  mindre fartyg och det var sådana som andra redare i första hand hade.

Handelshus med intressen i sillhanteringen är bl.a. G.B. Santesson & Söner, Andersson & Wohlfahrt, Jonas A. Sernström, J.G. Ekmans Enka & Son och Carl Bagge. De flesta av dessa företag försvann som stora redare kring innan 1810.

Niclas Björnberg var Göteborgs rikaste man under denna tid, han var stor spannmålshandlare, störste delägare i Ostindiska kompaniets lönsamma 5:e oktroj och hade sillsalterier och trankokerier. Efter att den 5:e oktrojen avvecklats köpte han Ostindiska Kompaniets byggnad, det nuvarande Stadsmuseet. Han ägde också en lång rad järnbruk och sågar i Värmland och Dalsland och handlade med järn och trävaror. Anders Björnberg var hans bror och Carl Björnberg hans son.

A.P. Oterdahl och J.O. Oterdahl var bröder och efter A.P. Oterdahls död 1804 drevs hans företag vidare av sonen Niclas Oterdahl.

Sillperioden tog slut 1809, Ostindiska Kompaniets verksamhet upphörde helt 1813 och kontinentalblockaden varade formellt 1806-1814, dock delvis redan från 1803 och med i praktiken slut redan 1812.

Största rederier, antal läster, 1800, 1801, 1805, 

Ostindiska Kompaniet 4:e, 1 992, 2 534, 1 824
G.B. Santesson & Söner, 837, 988, 696
Andersson & Wohlfahrt, 609, 645, 686
Jonas A. Sernström, 545, 235, –
Carl Bagge, 506, 507, –
David Mitchell, 500, 449, –
Laurens Tarras, 492, 509, 563
Niclas Björnberg, 459, 461, 1 093
Olof Beckman, 421, 610, 314
Jonas Malm (Malm & Son), 392, 529, 236
Carl A. Iggelström, 359, 457, –
M. Holterman & Söner, 334, 284, –
Pehr Backman, 330, -, –
Bernhard Wohlfahrt, 311, 406, 411
J.G. Ekmans Enka & Son, 299, 299, 311
A.P. Oterdahl & Son, 283, 283, 293
J.O. Oterdahl, 276, 276, –
J.D. Wetterling & Son, 272, 272, 278
Jonas Kjellberg, 251, 251, 237
Em. B. Bahrman, 227, 265, –
Carl Brändström, -, 344, 343
D. Carnegie & Co, – , – , 409
Low & Smith, -, -, 344
David Airth, -, -, 275
G.H. Ekman (Ekman & Co), -, -, 256
Hedman & Arfvidsson, -, -, 219
Scott & Gordon, -, -, 212
Gabriel Gren, -, -, 124

Ett antal handelsföretag växte snabbt med export till och import från USA under kontinentalepoken. Vidarebefordran av varorna från Göteborg skedde i allmänhet med svenska fartyg medan transporten från USA till Göteborg eller omvänt skedde på US-amerikanska skepp. Några av de företag som tjänade mycket på denna handel mellan främst Storbritannien och USA via Göteborg var bland annat D. Carnegie & Co, Laurens Tarras, Ekman & Co, Olof Wijk, Scott & Gordon, Low & Smith, Kennedy & Åberg, Joseph & Olof Hall, Robert Dickson, J.F. Homeyer, Almfelt & Fehrnström och J.A. Andrén. Dessa företag blev som vi kan se också stora redare.

Olof Wijk och familjen Gavin hörde till de som också var kaparredare.

C.E Brändström tillhörde en av Gävles rikaste familjer och hade en bror som var grosshandlare i Kingston-upon-Hull i England. I likhet med de brittiska affärsmännen och firmorna hade han goda kontakter i Storbritannien som vid sidan av USA var några av Sverige viktigaste handelspartner på denna tid vad det gäller export av järn och trävaror. För Göteborg var dessa två länder helt dominerande.

Största rederier, antal läster, 1807, 1809, 1811, 1813

Niclas Björnberg, 1 094, 1094, 909, 882
Andersson & Wohlfahrt, 673, 585, 462, –
D. Carnegie & Co, 601, 394, 630, 840
G.B. Santessons Söner, 586, 531, 616, –
L. Tarras (Tarras & Blaurock), 563, 375, 1 312, 1 166
Bernhard Wohlfahrt, 416, -, -, –
G.H. Ekman (Ekman & Co), 378, 287, -, 480
Scott & Gordon, 336, 383, 534, 1 101
Malm & Son, 318, -, -, -,
Wetterling & Son, 318, 191, 142, –
J.G. Ekmans Enka & Son, 311, 192, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 293, 191, -, –
Olof Beckman, 275, 230, 454, 284
Adam Gavin, 220, -, -, –
C.E.Brändström, 219, 219, -, 299
David Airth, 201, -, -, –
Low & Smith, 197, 399, 409, 534
Grill & Pettersson, 183, -, -, –
Jonas Kjellberg, 177, -, -, –
Gabriel Gren, 125, -, -, –
Willerding & Co, -, 419, -, –
Kennedy & Åberg, -, 185, 394, 437
Carl Bagge, -, 178, -, –
Hedman & Arfvidsson, -, 177, 214, –
S.A. Andrén, -, 100, -, –
Alec. Barclay & Co, -, -, 655, 426
J.M. Lundberg, -, -, 648, –
J.H. Gradman, -, -, 355, –
J.A. Andrén, -, -, 338, 140
Olof Wijk, -, -, 285, 381
Robert Dickson, -, -, 282, 409
Heyman & Co, -, -, 225, 204
A.M. Prytz, -, -, -, 629
A.R. Lorent, -, -, -, 501
Anders Björnberg, -, -, -, 355
J.F. Homeyer, -, -, -, 341
Samuel Arfwidsson, -, -, -, 320
Wahlgren & Wenster, -, -, -, 232
N.P. Bolmér, -, -, -, 196
F.M. Åkerman, -, -, -, 196
Thomas Gavin, , -, -, -, 182
Almfelt & Fehrnström, -, -, -, 174
Wm Gibson & Co, -, -, -, 173
C.H. Bäck, -, -, -, 116

Flera av företagen som växte snabbt genom transitaffärererna under kontinentalperioden slutade med en krasch när den konstlade högkonjunkturen för Göteborg var över. Scott & Gordon, Low & Smith, Joseph & Olof Hall, Andersson & Wohlfahrt samt Robert Dickson gick alla i konkurs. Alex. Barclay & Co, Olof Wijk med flera överlevde även om de ofta fick minska sin verksamhet. Detta fick betydelse också på rederiverksamheten som minskade i de företag som överlevde.

Största rederier, antal läster, 1815, 1817, 1819, 1820

Scott & Gordon, 1 346, 1 184, 317, –
Niclas Björnberg, 1 087, 1 069, 1 337, 1 307
A.M. Prytz, 986, 907, 981, 746
Olof Wijk, 888, 666, 520, 439
Alex. Barclay & Co, 808, -, 246, –
D. Carnegie & Co, 725, 633, 661, 772
Robert Dickson, 705, 325, -, –
Tarras & Blaurock (Tarras & Son), 606, 512, 288, –
Ekman & Co, 577, 457, 240, 240
Kennedy & Åberg, 554, 462, -, –
Olof Beckman & Co, 530, -, -, –
Low, Smith & Co, 528, 425, 242, –
A.R. Lorent, 493, 300, 274, 234
Thomas Gavin, 440, 120, 312, 361
J.H. Andrén, 429, 316, -, -,
James Dickson, 414, -, 316, 456,
J.F. Homeyer, 378, 378, -, -,
Joseph & Olof Hall, 376, -, -, -,
Almfelt & Fehrnström (B. Almfelt), 353, 339, -, –
A.P. Oterdahl & Son, 323, 332, -, –
Levin Jacobsson, 302, 348, 612, 466
C.E. Brändströms Enka & Son, 287, 307, -, –
N.P. Bolmér, 256, -, -, –
Samuel Arfwidsson, 251, 197, -, –
Malm & Söner (Peter Malm), 216, 304, 276, 377
Wahlgren & Wenster, 216, -, -, –
J.A. Lundwik, 180, -, -, –
James Gavin, 153, -, -, –
Lor. Swensson, 105, 205, -, –
Gust. Melin & Co, 104, -, -, –
Pet. Dahl & Co, -, 377, -, –
F.M. Åkermans Söner, -, 298, 298, 298
Jonas Kjellberg & Co, -, 144, -, –
G.R. Prytz, -, -, 365, 365
Carl Björnberg, -, -, 300, 809

Flera av de stora redarna i början av 1800-talet kom att höra till de största redarna under en stor del av 1800-talet. Detta gäller framförallt de som överlevde kontinentalblockadens slut och de som startade sin verksamhet efter denna. Detta gäller exempelvis Andrén (blev ägare till G.H. Hegardt & Co) D. Carnegie & Co, Olof Wijk, James Dickson, Alex. Barclay & Co och Ekman & Co.

Skeppet Minerva ur två perspektiv. Målning av Guiseppi Fedi, troligen vid ett hamnbesök i Istanbul år 1817. Ägare av den tremastade fullriggaren (fregattskepp) var Low, Smith & Co. Minerva var byggd 1807 och på 140 läster.

Källa till sifferuppgifterna: Per Forsberg, Större skeppsägare i Göteborg 1782-1820, 2016

Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea

Del 4 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Man frågar sig, huru det var möjligt att under de många stora eldsvådorna i Göteborg under slutet af 1700-och början af 1800- talet skaffa möjligheter till återuppförande af nya byggnader m. m. Härpå kan endast svaras, att de förnämligare firmorna hade sina egendomar och lösören försäkrade i utländska bolag, som betäckte sig genom betydande premier, hvarjämte man på så sätt sökte förekomma svårare eldsolyckor, att brandordningen för snart sagdt hvarje eldsvåda gjordes strängare; en regelbunden företeelse är ock den ansökan om tullfri införsel af mur- och byggnadsmaterialier, som åtföljer hvarje större brandskada.

Städernas allmänna brandstodsbolag, grundadt 1828, och städernas bolag till försäkring af lösegendom, grundadt 1842, verkade ännu efter ålderdomliga plägseder. Först i och med genomförandet af aktiebolagsformen, — Skandia i Stockholm stiftades 1855, — kommo nyare moderna åsikter till synes inom svensk försäkringsverksamhet och samtidigt infördes lifförsäkringen, hvilken, — om man frånser civilstatens enke- och pupillkassa (1743), allmänna enke- och pupillkassan 1784 m. fl. — i Sverige allmännare kom på tal först genom motioner till riksdagen i början af 1840-talet. Ursprungligen tyckes man hafva påtänkt att anordna dessa samt ränteförsäkrings- och lifränte-anstalterna såsom rena riksförsäkringsanstalter, men resultatet af öfverläggningarna blef endast
Sveriges första ”ränte- och kapitalförsäkringsanstalt” (1850).

Den betänksamhet, som icke sällan är ett utmärkande drag i Göteborgs merkantila lif, gjorde väl sitt till, att man icke genast följde det i Stockholm gifna exemplet, oaktadt det flere gånger var fråga om att bilda en göteborgsk försäkringsanstalt. När man emellertid beslöt sig därför, följde man ett annat bruk i vår stad, att icke nöja sig med halfva åtgärder, utan göra grunden för företaget så fast och säker som möjligt.

I februari 1866 utfärdades en inbjudan till bildande af ett brand- och
lifförsäkrings-bolag i Göteborg, hvilket sedermera erhöll namnet Svea. Såsom inbjudare underskrefvo: James Dickson & Co., D. Carnegie & Co., Olof Wijk & Co., J. W. Wilson, D. O. Francke, Th. Mannheimer, Moritz L. Magnus & J. Hartvig, J. A. Kjellberg & Söner, Ekman & Co., G. H. Hegardt & Co., C. F. Waern & Co. och Wilh. Röhss & Co. Det utbjudna kapitalet
öfvertecknades med 50 procent, hvilket var en för den tiden högst ovanlig företeelse. Sedan bolagsordning den 17 april antagits och interimsstyrelse valts, hölls konstituerande stämma den 3 juli 1866, hvarvid till styrelseledamöter utsågos herrar J. W. Wilson, D. O. Francke, Charles Dickson, Jac. Elliot, Olof Wijk och C. O. Kjellberg samt till suppleanter herrar Aug. Röhss, J. Ed. Levisson och E. Delbanco. Ordförande blef med. doktorn Charles Dickson, som med den för honom utmärkande sakkunskapen och intresset för socialpolitiska förbättringar lifligt deltog i organisationsarbetet.

Det nya bolaget hade en farlig fiende i den konkurrens, som från början sträfvade att undertrycka den nytillkomne. Bolagets styrelse fann snart, att ytterligare sakkunskap och energi var behöflig i denna till en början ojämna strid och kallade därför dåvarande direktören för Mölnlycke fabriksaktiebolag, konsuln E. Boye till verkställande direktör. Denne hade sedan 1844 varit verksam som agent först för ett tyskt bolag och sedermera för ”Sun” samt särskildt varmt intresserat sig för lifförsäkringsväsendets utbredande i Sverige.

Trots den ihärdiga konkurrensen gick bolaget, hvars brand- och lifförsäkringsrörelser alltid hållits strängt åtskilda, snabbt framåt. År 1867 utgjorde brandförsäkringsbeloppet 83.3 millioner kronor, år 1882, efter femton års verksamhet, var det redan uppe i öfver en milliard (1051.2 mill.) kronor och utgör numera 1.6 milliard kronor; premieinkomsten har ökats från 276.725 kronor år 1867 till nära 8.6 millioner kronor år 1902. De ersättningsbelopp för brandskador, som bolaget under sin verksamhetstid utbetalt, uppgå till icke mindre än öfver 111 millioner kronor.

Bolagets lifförsäkringsrörelse visade år 1867 ett försäkringsbelopp af 273.300 kronor. År 1889 var man uppe öfver 50 millioner, för år 1902 är summan 77.390.215 kronor med en premieinkomst af öfver 2 millioner kronor. Under de år bolaget verkat hafva utbetalts sammanlagdt omkring 18 millioner kronor i lifförsäkringsbelopp.

Bolagets fonder, incl. grundfondsförbindelserna, uppgå för närvarande till öfver 39 3/4 millioner kronor, sålunda fördelade:

Styrelsen utgöres för närvarande af följande personer: professor Aug. Wijkander, ordf., grossh. Carl Wijk, v. ordf., med. dr. F. E. von Sydow, v. häradshöfding Ernst Bring, verkställande direktör, samt grosshandlarne Harald Sternhagen, George Murray och Herman Hartvig; suppleanter äro: kontorschefen F. Boye, grossh. Arthur Seaton och direktören J. V. Svalander.

Axel Ramm

Skandinaviska kreditaktiebolaget

Del 2 av 11 i serien Sveriges handel och industri 3

Så synnerligen många praktiska resultat hade icke 1860-talets skandinavism med dess hänförelse för ett gemensamt uppträdande af nordens folk. hade den dock och det ett, hvaröfver den skulle kunna vara stolt. Redan i ofvan anförda titel ligger en antydan om den basis, hvarpå man ursprungligen tänkt anordna detta bankinstitut.

Till 1863 års nationalekonomiska möte i Göteborg, det första och mest skandinaviska, som hållits, hade infunnit sig ett ovanligt stort antal danskar, bland hvilka äfven befann sig den redan då mycket bekante Tietgen. Stora idéer tänktes af honom, men hvad som brast i Norden var framför allt kapital för dessas genomförande; och bakom allt Tietgens görande och låtande låg alltid tanken på Danmarks storhet, på dess utveckling i finansiellt och ekonomiskt afseende. För att vinna detta mål borde de öfriga skandinaviska rikena blifva tributära till Danmark.

Fullständigt privat förhandlades om planen med de inbjudne svenskarne herrar Willerding, Oscar Dickson, Oscar Ekman, O. Wijk och C. F. Wærn, hvilken sistnämde lär hafva påtänkts till bankchef. Tietgens plan var att bilda en stor skandinavisk kreditanstalt med hufvudkontor i Köpenhamn och filialer ej blott i Göteborg, Stockholm och Kristiania, utan äfven i Amsterdam, Paris och London. Grundkapitalet uppgifves hafva föreslagits till 25 eller 15 millioner kronor; ändamålet skulle vara att — i väg med den tyska nuvarande s. k. Hypothekenbanken — uteslutande négociera lån såväl till staten som kommuner, bolag eller enskilda.

Mot planen uppträdde synnerligast A. O. Wallenberg, som på inga villkor kunde vara med om att förlägga affärens hufvudkontor till Köpenhamn, utan ville ha det till Göteborg, som låge på samma afstånd — 12 timmars väg som man då räknade — från nordens tre hufvudstäder. Bolaget borde för öfrigt komma under svensk lag. Slutligen enades man om dessa åsikter, borgmästare Björck skref bolagsreglerna och konstituerande sammanträde hölls den 24 oktober 1863, hvarvid till ledamöter i interimstyrelsen utsågos herrar C. F. Waern, O. Dickson, Oscar Ekman, Olof Wijk och J. W. Wilson i Göteborg, A. O. Wallenberg och generalmajor D. G. Bildt i Stockholm, baron J. E. Stjernblad i Marsvinsholm, konsulerna T. J. Heftye och N. A. Andresen i Kristiania, etatsråd P. Broberg, agent O. B. Suhr och bankdirektör C. F. Tietgen i Köpenhamn, hrr S. Sarphati, M. H. Insinger och C. van Hemort i Amsterdam, Mr. Samuel Laing i London och M. Bischoffsheim i Paris.
Bolagsordningen stadfästes den 6 november.

Snart drog sig emellertid Danmark tillbaka på grund af krigsoroligheterna och äfven England hade ekonomiska svårigheter i sammanhang med nordamerikanska frihetskriget. Den skandinaviska internationella banken visade sig vara en utopi, men intresset för ett nytt svenskt bankinstitut var så mycket större, tack vare i främsta rummet konsul Oscar Ekmans intresse.

Efter långa underhandlingar stiftades den 21 mars 1864 ett svenskt bolag, hvars första styrelseledamöter blefvo general Bildt, hrr C. F. Wærn, J. W. Wilson, konsul H. Davidson, O. Wijk, P. Hammarberg, Tietgen — den ende kvarstående utlänningen — och Wallenberg samt baron Stjernblad och konsul Ekman. Grundfonden skulle vara minst 5 millioner kronor, — hvaraf 20 % kontant inbetaltes, — högst 15 millioner.

Bolagsordningen innehöll, att bankens syfte skulle vara: att medvärka till anskaffande af medel, som upptagas i form af statslån eller för kommuner och korporationer; att taga del i sådana lån och köpa samt sälja andelar däri; att köpa och sälja aktier och obligationer utgifna af lagligen konstituerade föreningar för upptagande af lån mot säkerhet i fast egendom eller för utförande af större industriella företag; att genom pänningeförsträckningar befordra företag af sistnämnde eller därmed likartad beskaffenhet, ehvad de utföras af bolag eller enskilda personer; att mottaga pänningar till förvar eller förräntande; och slutligen att köpa och sälja växlar.

Syftet var sålunda att kombinera en Hvpothekenbankrörelse (i ordets tyska mening) med en emissionsbank samt, i sista hand, att eventuellt sysselsätta sig med vissa delar af vanlig bankvärksamhet. Medel till den rörelse banken tänkte bedrifva kunde anskaffas genom utställande af räntebärande obligationer, —något som äfven till en början skedde, ehuru det högsta utelöpande beloppet af dessa aldrig uppgick öfver 1 1/2 mill. kronor ¡ sedan 1867 ha dylika aldrig kommit till användning.

Banken började sin verksamhet den 1 april 1864 med ett aktiekapital af 5.147.500 kronor, hvarå inbetalts 1.029.500 kr. Verkställande direktör blef Theod. Mannheimer, ”mannen med den medfödda finansiella begåfningen, med den praktiska blicken, med den omutliga redbarheten, med den solida, från all spekulation bannlysta läggningen”, — såsom en författare karaktäriserat honom.

Under bankens första tid verkade den nästan uteslutande i form af en bankirrörelse, såsom den ju ock ursprungligen afsetts. Den förmedlade statslån till såväl Sverige som Norge; obligationslån till kommuner, järnvägsbolag och privatföretag upplades och crédit-mobilierrörelsen vardt sålunda ej främmande för bolaget. Men rätt snart började dess ledning alltmer gå ut på egentlig bankverksamhet, hvartill bolaget vid det den 7 augusti 1865 öppnade kontoret i Stockholm knöt verksamheten som växlingsombud för de flesta af Sveriges enskilda banker. Skulle det typiska i bankens skötsel än ytterligare preciseras, kunde man säga, att den varit och är en affärsbank, som i främsta rummet haft blicken riktad på handelns och industriens kraf; dess diskonteringsverksamhet har alltid ledts i en riktning, som varit gagnande för dessas sunda utveckling.

År 1896 anordnade friherre K. Langenskiöld, den dåvarande verkställande direktören vid kontoret i Stockholm, en clearingrörelse därstädes, hvilken visade sig vara af synnerligen stort gagn och numera, som bekant, förlagts till riksbanken i Stockholm.

Bolagets hufvudkontor är fortfarande i Göteborg; kontoret i Stockholm tillkom,såsom ofvan nämnts, år 1865 och har sedan år 1900 ett afdelningskontor vid Hamngatan. Den 6 november 1868 öppnades ett afdelningskontor i Norrköping.

Aktierna voro ursprungligen å 355 kronor, men deras lydelse bestämdes genom kgl. resolutionen den 6 juni 1867 till 142 kronor (= 200 francs, 8 St, eller 94 holl. floriner). Oaktadt de sålunda tydligen affattats med hänsyn till utländskt mynt, torde knappast någon enda f. n. vara placerad annorstädes än i Sverige.

År 1865 ökades aktiekapitalet till 7.495.115 kr., hvaraf 2.998.046 inbetaldt. År 1867 ändrades, som nyss antyddes, aktievalören till 142 kr. och aktiekapitalet ökades till fullt inbetalte 5.000.104 kronor. Sedan dess har kapitalet höjts:

år 1873 till 7.500.156 kronor
1891 10.000.208
1902 12.500.260

Genom bolagsstämmobeslut den 16 oktober 1902 ökades reservfonden, — hvilken dels uppsamlats af vinster och dels uppstått genom premie å nya aktier — till ej mindre ån 10 mill. kronor ochman kan sålunda gifva den författare rätt, som säger, att ”Skandinaviska Kreditaktiebolaget för närvarande icke blott är Sveriges största, utan äfven dess starkaste bankaktiebolag”.

Bolagets rörelse framgår af nedanstående ur revisionsberättelserna hämtade öfversikt:

Såsom verkställande direktörer, utom Theod. Mannheimer, hafva tjänstgjort: i Stockholm hrr Henrik Davidson, W:m Meyerson, baron C. Skogman och baron Langenskiöld; samt i Norrköping John Philipson och John Svartling.

Bolagets verksamhet i Göteborg ledes nu af hrr A. Andréen, — som sedan 1866 tjänstgjort i banken — och H. Mannheimer; i Stockholm af hrr Jonas C:son Kjellberg och Ivar Palm samt i Norrköping af hr Ad. Lind och en direktion af ytterligare tre ledamöter.

Bankens styrelse består f. n. af herrar: Ivar Waern, ordförande, Ad. Peyron, vice ordf., grefve A. A. G. von Rosen, C. Setterwall, O. Melin, A. Andréen, W:m Gibson, George Barclay, A. E. Seaton, Jonas C:son Kjellberg, baron A. L. E. Åkerhjelm, H. Mannheimer, Ivar Palm, Rich. Åkerman och Erik Frisell. Hedersordförande är konsul Oscar Ekman, som alltsedan bolagets tillkomst med oförminskadt intresse följt dess utveckling.

Uti bankens styrelse hafva tidigare förutom ofvan omnämda första uppsättning samt förut angifne verkställande direktörer följande herrar haft säte och stämma: justitierådet L. T. Almqvist, Carl Benedicks, S. Godenius, Henning Frisell, Carl O. Kjellberg, J. J. Ekman, L. Stuart, M. E. Delbanco och H. W. Martin.

För sina tjänstemän har banken afsatt en pensionsfond, som f. n. uppgår till 250.000 kronor.

Axel Ramm

Surte glasbruk

Nuvarande Surte samhälle bestod i äldre tider av gårdarna Södra Surte och Norra Surte. På ägorna fanns från medeltiden två kronokvarnar som drevs med vattenkraft från Surte kvarnström. Den 13 mars 1850 köpte kommerserådet Olof Wijk i Göteborg 751/1416 mtl av kronoskattehemmanet Norra Surte och erhöll lagfart därpå i mars 1851. I köpet ingick hela Norra Surte kvarnström med tillhörande jordområde, kvarn och ekonomibyggnader. Syftet med köpet var sannolikt planerna på att anlägga ett spinneri på platsen.

Olof Wijk lät riva ner de gamla kronokvarnarna i Surte kvarnström en ny kvarnbyggnad (det nuvarande glasbruksmuseet), som fick namnet Surte kvarnar. Wijk lät modernisera det redan befintliga kvarnverket för turbindrift och lägga in nya kvarnstenar. Kvarndriften var relativt omfattande. Wijks svåger, skotten Alexander Keiller koncentrerade vattnet i Surtesjöarna till ett enda uppsamlingsställe, varigenom vattenkraften kunde utnyttjas maximalt. Vattenturbinen med sina 20 hästkrafter lämnade tillräcklig energi för drivandet av den stora kvarnen.

Wijk påbörjade av allt att döma också bygget av en spinneribyggnad. Han införskaffade bl.a. spinnstolar. På grund av Wijks död år 1856 förverkligades aldrig hans planer.

Wijks änka sålde enligt ett köpebrev 14 mars 1862 till brukspatron Gustaf Santesson, som inköpte området med kvarnar, Forsbäcks glasbruk och två tegelbruk och allt inklusive 756/1416 mantal kronoskattehemmanet Norra Surte, 9/64 mantal kronoskattehemmanet Södra Surte Uppegården och 1/8 mantal ödeshemmanet Stora Skogen för Eda glasbruks räkning. Bolaget inköpte i mitten av 1860-talet även Surte Postgård 1/8 mantal kronoskatte.

Åren 1866 och 1867 fanns två vattenturbiner om 27 hästkrafter, av vilka den ena var placerad i glashyttan. Bolaget drev även kvarnrörelse. Det nya bolaget Norra Surte AB, som bilades 1868, fortsatte den tidigare kvarnrörelsen.

När Surte AB bildades 1894 var bolagets ändamål att inköpa Surte bruksegendomar och fortsätta glasbruks- och kvarnverksamheten. Bolaget hade två kvarnbyggnader, Surte kvarnar och Forsbäck. Verksamheten vid Surte kvarnar lades ner 1901-1902 och 1905 inrättades en elektrisk kraftstation i den gamla kvarnbyggnaden. Den andra kvarnen vid Forsbäck utarrenderades tidvis men användes under åtskilliga år av bolaget. Från 1911 använde bolaget uteslutande kraft från Trollhätteverken, varvid kraftstationen vid Surte enbart användes som reservkraft.

I samband med en flytt till nya lokaler och ombildning av företaget 1868 så påbörjades, förutom fönsterglas, även tillverkning av buteljer. Då ugnen för tillverkning av fönsterglas 1883 var så utbränd att förstklassigt glas inte kunde tillverkas, lades tillverkningen av produkten ner och buteljer blev därefter huvudprodukt. Trots export av flaskor till England och Skottland hade bruket dålig lönsamhet och gick 1885 i konkurs.

Bruket köptes in på exekutiv auktion 1886 av tidigare chefen för Elfsborgs regemente, överste Paul Melin, och företaget rekonstruerades.Efter några goda år med ökad produktion var Surte glasbruk 1890 det största glasbruket i Sverige.

År 1894 ombildades företaget till Surte AB med Melins anförvant Martin Werner Rhedin som VD. Två år senare förvärvades Liljedahls glasbruk i Värmland, och 1906 fusionerades bolagen till AB Surte-Liljedahl. Brukspatron M W Rhedin sålde samma år aktierna till firman Johnsen & Jörgensen Ltd i London. Liljendahls glasbruk, som hade tillverkning liknande den i Surte, lades ned 1917. Ytterligare ett företagsförvärv skedde 1913 genom Kongelfs glasbruk i Kungälv (nedlagt 1956).

År 1911 effektiviserades tillverkningen genom att den första helautomatiska glastillverkningsmaskinen, Owensmaskinen, inköptes från USA. Ännu nyare metoder infördes 1922 genom ett antal s.k Lynchmaskiner, och handblåsning av flaskor slutade definitivt 1926.

Surte glasbruk

1943 övertog Fastighets AB Carnegie aktiemajoriteten  och bolagsnamnet ändrades till AB Surte Glasbruk. Carnegie sålde sina aktier 1960 till förpackningsföretaget AB Plåtmanufaktur (PLM) i Malmö, som placerade divisionsledningen för koncernens glasbruk i Surte. 1975 beslutades om nedläggning och överförande av produktionen i Surte till det kvarvarande glasbruket i Limmared. Nedläggningen var verkställd 1978.

SAL, far och son – om Olof Wijk

Olof åkte till USA för att praktisera på Svenska Amerika Liniens New York-kontor. Han stannade ett och ett halvt år – från oktober 1956 till maj 1958. Han fyllde 23 där borta.

Exakt vad han fick göra vet jag inte men jag kan tänka mig att det var enklare kontorssysslor, sköta en del korrespondens, renskrivning, lättare bokföring. Jag inbillar mig att traditionen hos storföretagare är att låta nykläckta generationer skaffa sig erfarenhet på grundnivå, gärna inom olika grenar av verksamheten, innan de släpps upp i hierarkin. Erfarenhet men också legitimitet, de ska ha några hundår i ryggen för att avvärja de enklaste anklagelserna om att ägarfamiljen eller direktörssönerna inte behöver anstränga sig för att nå de höga poster som reserverats åt dem.

Så var det på det förlag, Bonnier Alba, som gav ut min första bok. Första gången jag tittade in på Sveavägen satt den sympatiske Abbe Bonnier i en garderob, nödtorftigt omgjord till kontor, och presenterades som ny kraft efter att ha jobbat som kringresande insäljare. Andra gången jag tittade upp – satt samme man i direktörsrummet och var chef för hela förlaget.

Jag har mycket få spår från denna tid i Olofs liv. Det tydligaste är det avtryck Amerikavistelsen gjorde hos vissa i familjen. I efterhand. Som en handgriplig förklaring till ett sorgligt facit. De som upplevde att pappa blev galen – omöjlig, svår, fanatisk, världsfrånvänd, sjuk, störd – har ofta hänvisat till bilolyckan i Amerika. Efter det ska han inte ha varit sig lik.

Jag har hört det av farmor, jag har hört det av faster Virginia, av farfars syskon och mer avlägsna släktingar. Även en del gamla bekanta till Olof. Eller bekantas bekanta. Många av dessa borde ju veta.

Men psyket är komplicerat. Och likaså samvetet. Bilolyckan har inget som talar för sig som förklaring till pappas förändring. Inte om man tittar närmare efter. Hela saken säger inte mer än att dessa människor – Olofs mamma, syster och andra släktingar – inte har tittat närmare efter. De har inte brytt sig. Eller inte orkat.

Bilolyckan inträffade i Mexiko. Olof är på resa genom USA och har även kört en bra bit in i Mexiko. Två dagar efter krocken skriver han till sin pappa. 21 juni 1957.

Av brevet framgår att främsta skälet till att åka in i Mexiko var att ordna nytt visum till USA. När han skriver har han fått ett nytt sådant instämplat i passet av ambassaden i Mexico City den 18 juni. En medarbetare till farfar hade varnat för att om Olof återvänder till USA efter att redan ha varit där i ett år, riskerar han att bli inkallad till militärtjänstgöring. Olof har skaffat sig andra besked men oroas hursomhelst inte av saken, han kan tänka sig att göra en kortare värnplikt även i USA. Om han däremot skulle tvingas lämna landet för att aldrig mer återvända skulle det vara katastrofalt för mitt framtida arbete i företaget. Här finns alltså klara besked om Olofs egna framtidsplaner, han är inriktad på att gå i pappas fotspår inom Amerikalinien.

Först efter två stora sidor om dessa saker börjar han redogöra för bilolyckan:

Den 19 vid 6-tiden på kvällen på en lång raksträcka av den jämna breda asfaltsväg som sträcker sig genom halvöknen 70 mil norr om Mexico City och vid en hastighet av 100 km/tim upptäcker jag plötsligt i fullt solsken vid höger vägkant ett 100-tal meter framför mig en kärra dragen av två oxar. Kärran har kommit uppför den låga vägbanken för att gå över landsvägen från höger till vänster. Oxarna är redan ett stycke ut i min körbana; jag tutar, bromsar och för bilen mot vägens mitt. Några ögonblick senare är min del av vägbanan helt blockerad; hastigheten obetydligt reducerad; jag styr mot vänster vägkant men ekipaget rör sig obevekligt. Någon sekund senare krossas bilens framparti mot det närmaste djuret; så blir allt stilla… Jag sitter fortfarande med ratten i händerna och ser ut genom framrutan men i övrigt är allt förändrat. Motorhuven, helt deformerad, pekar mot skyn och vindrutans högra del är täckt av exkrement från det närmaste djuret. Jag klättrar upp till vägkanten. Framför bilen och nära körbanan ligger en av oxarna svagt stönande men utan yttre skador. På vägen står kärran och en del av fruktlasten ligger utspridd runt om. Jag får syn på mannen som kört ekipaget. Han jämrar sig något men är helt oskadd så när som på några rispor från kaktustaggar.

Det var femton mil till närmaste samhälle och Olof skriver från den lilla staden Saltillo, där han väntar på polisutredning, att bilen ska repareras och försäkringsfrågan lösas.

Det andra och sista brevet från Amerika är skrivet i New York den 17 oktober, fyra månader efter olyckan.

Jag vill inte be om ursäkt för att inte ha skrivit eftersom det endast beror på oföretagsamhet, men nu skall jag försöka få ur mig några nyheter.

Olof redogör för vad som hänt sedan olyckan. Han fick stanna närmare en månad i Saltillo för att reda ut all byråkrati. En kanske tidstypisk beskrivning: På morgonen den 10:e dagen kastade sig ett halvt dussin indianer över vraket och lyckades på kort tid befria framvagnen från allt utom själva motorn.

Men det inträffade något viktigare, som vissa av familjens hungriga amatörpsykiatriker också lagt fram som bevis: Till råga på eländet drabbades jag av gulsot någon av de första dagarna i juli. Jag kände mig fysiskt svag, åt föga men drack läskedrycker i mängder samt sov 15 timmar om dygnet. Dessutom var ögonen starkt gulfärgade och urinen mörkbrun. Att det var gulsot kunde jag endast gissa då jag ej gick till läkare.

Olof ville inte förlänga den mexikanska tiden ytterligare genom läkarbesök och ordinationer. När utredningen till slut var klar, bilen reparerad och han den 17 juli lämnade Saltillo var han fortfarande ganska sjuk.

Han sålde bilen i New Orleans för 850 dollar och återvände till New York. En långpromenad på fyra svenska mil under en utflykt i slutet av augusti tog för mycket på levern, menar Olof i brevet, och den 5 september blir han inlagd på Lenox Hill Hospital. Där stannade han en månad, kurerad endast med mat och sömn, och när brevet skrivs är han ännu ordinerad att arbeta högst en timme per dag även om han veckan därpå räknar med att vara igång på halvfart. Olof skriver att han på sjukhuset i tre veckor delade rum med en utomordentligt trevlig och kultiverad jude, som hade samma sjukdom, men mer än så preciserar han inte diagnosen. Eftersom gulsot tar på levern är antagligen sviterna av denna och inget annat.

Hur uppriktigt brevet var är svårt att säga – det kan vara ett pliktbrev för att tillfredsställa fadern och inget annat. Det är också tre månader sedan Olof skrev sist. Men åtta fullskrivna sidor och alla små detaljer som beskrivs så utförligt tyder på en vilja att kommunicera med pappan. Vi har förra brevets tydliga uttryck för att Olof tänker sig en bana inom Amerikalinien. Och i detta brev betonar han att sammantaget trivs jag utmärkt på kontoret och jag ser mycket fram mot att åter få träffa Pappa om några månader.

Det är pappas pojke som skriver. Jag känner hur hans världsvana växer, liksom inblickarna i branschen och att han ser fram emot att få möta sin far på mer jämlik nivå. Önskan att axla faderns mantel blir rent av fysisk. Farfars skallighet är ju en del av hans signatur:

Hilmers sekreterare har sagt mig att Pappa önskar ett foto av mig. Om Pappa behöver det för att kunna identifiera mig när vi träffas om någon månad skall jag gärna skicka ett passfoto; annars vill jag gärna vänta med lyxbilder à $ 100 tills mitt utseende blivit mer distingerat; flintskallen ser man nämligen inte mycket av ännu.

Jag anar en ung man som inte är nöjd med sitt utseende. Kanske ser han fortfarande dessutom barnslig ut för sin ålder – precis som han såg ut som tolv på passbilderna där han i verkligheten var sjutton. Breven ger också intrycket av en ensam människa i främmande land. Den långa turen över USA och ner i Mexico gör han själv. Weekenden där han promenerar tills levern kollapsar tillbringar han ensam. Han beskriver sina bostadsrum och andra praktiska detaljer men nämner inte en enda människa.

Efter det andra och sista brevet stannar Olof ytterligare ett drygt halvår i New York. Det är ingen tät kontakt han har med sin far – även om de båda tycks vilja tillfredsställa den andre.

Min bild bekräftas per telefon av Olofs gamle Lundsbergskamrat och Särövän Carl von Essen.

– Han hade nog ingen lycklig tid i New York. Han var mycket ensam.

Vännen minns också att Olof tagit starkt intryck av en särskild händelse. När han insjuknade i sviterna av gulsoten fick han först inte tillträde till något sjukhus.

– Olof berättade upprört: De tog inte emot mig förrän jag visade mitt American Express.

Olof kommer hem från USA i maj 1958. De skolkamrater jag fått tag i tappade kontakten så fort skoltiden var över. Lumparvännen varade bara inryckningstiden ut. Några brev eller foton från denna tid har jag inte hittat.

Vad jag vet är att Olof arbetade på Svenska Amerika Liniens kontor i Göteborg. Under åtminstone några månader. I ett par försändelser tituleras han rederitjänsteman.

Vad han arbetade med och på vilken nivå vet jag inte. Enligt vad han berättade för mamma slutade han för att han inte fick gehör för sina idéer. Han hade föreslagit och skissat på en ny lossningsteknik för båtarna i hamn men de hade inte lyssnat på honom. Kanske var han för ung och ny och inte taktfull nog. Kanske blev han som direktörens son föremål för ökad misstänksamhet. Kanske uppträdde han just som direktörens son med arroganta krav på att få bestämma. Kanske blev han orättvist behandlad. Jag vet inte. Men klart står att han själv kände sig kränkt. Situationen blev ohållbar.

Den ende gamle vän jag fått tag i och som kände Olof dessa år är Mats Rutmark, som ingick i Säröfamiljerna. Han minns det som att Olof var lite för framåt på Amerikalinjens kontor, kanske helt enkelt före sin tid. Han skulle ha propagerat för något som liknade containertrafik men blivit motarbetad. Det slaget av sjöfartstrafik dröjde ytterligare något decennium innan det slog igenom.

Ett perspektiv på detta får jag genom det sista tidningsklippet bland farmors papper – där hon är med vid dopet av ett containerskepp 1974. Där heter det om dåvarande vd:n för Broströmskoncernen:

Kristian von Sydow har tidigare förhållit sig avvaktande till containertrafiken. Nu är han med i stor stil med en ”tredjegenerationens” båt.

– Det var japanerna som drev fram den här utvecklingen på den här traden, förklarar han. De satte in containertonnage på USA och Australien. Vi måste följa efter.

Kristian von Sydow deltog i kuppen mot farfar, han var möjligen den ledande. Nu tänker jag att han kanske även var med och stoppade min pappas unga utmanande idéer om hur sjöfarten skulle utvecklas. Hade han inte gjort det kanske hela rederiet hade kunnat räddas! Och min pappa likaså! Tänker jag, rätt nöjd med att i detta material presentera en helt egen konspirationsidé.

Mats Rutmark har ljusa minnen av Olof.

– Vi hade mycket kul ihop. Han var en glad och trevlig kille.

Jag frågar vad de hade gemensamt, mer konkret. Var de ute på krogen och sånt?

– Nej, vi var mer hemma. Vi hade middagar. Allting var kul på den tiden. Vi var unga och nyfikna. Vi seglade också. Och vi reste, vi gjorde en tur till Tyskland. Olof köpte ju en Mercedes, silverfärgad, när han kom hem från USA.

Hade Olof flickvänner? Kanske inte så mycket, svarar Mats Rutmark, men han var inte blyg, han var social. Ett tag hängde han ihop med dottern till en känd seglare.

Fanns det någonting under dessa år som pekade mot att Olof en dag skulle tappa fotfästet?

– Nej, han var trevlig och glad. Men han kunde bli förföljelsemanisk nästan.

Jaså!

– Det gällde hans familj. Han var mycket besviken på sin familj. Och han visste inte var han stod. Ena stunden var han oerhört negativ mot sin pappa men sen kunde något hända och då stöttade han honom.

Vad var han så besviken på?

– De var väldigt frånvarande. Han blev bara bortskickad hela tiden. Och han hade ingenting att säga till om. Men det gällde bara familjen. Annars var det inga problem med Olof. Eller Kålle. Vi kallade honom Kålle.

Jag talar även med Olofs styvsyster, alltså en av döttrarna till farfars andra fru. Hon flyttade som barn in i hemmet på Särö, där farfar bodde kvar efter skilsmässan. Men hon var många år yngre och Olof kom bara hem vissa lovdagar och flyttade sedan hemifrån så hon kan inte säga mycket om hans personlighet.

– Det var inget konstigt med honom, men han var lite hemlig. Han kunde också skratta åt saker utan att förklara sig.

– Det var roligt att se hans fina Merca på stan och kunna säga att honom känner jag. Han satt ofta på Paley’s. Han hade vansinnigt fina kläder och hade så rak hållning. Som en eldgaffel.

Sigyn von Essen tillhörde också Säröfamiljerna. Hon är lillasyster till Carl som var med och arrangerade den stora middagen med Olof, strax före studenten.

– Det var en väldigt lyckad fest. De hade ett roligt inbjudningskort där de i slokhatt bjöd in och kallade sig Festligheternas beskyddare.

Hon kände aldrig Olof som jämnårig vän men hon var hemma hos honom, som lillasyster Virginias lekkamrat.

– Det var ett väldigt kallt hem. Där fanns mycket att leka med men ingen värme. Barn, det var hembiträdenas sak. Föräldrarna gled omkring, åkte på kryssningar och så. Det var en stor sak att stöta på dem där i hemmet. Då skulle man bocka eller niga.

– Jag är glad ändå, på något vis, att ha sett den där sidan. Vi som är födda där på slutet av trettiotalet eller början av fyrtiotalet och tillhörde first class. Det var slutklämmen på en epok. Med hembiträden och tjänstefolk. Att vara uppklädd, slätkammad och uppföra sig – det var allt som räknades. Det kommer aldrig tillbaka. Gudskelov.

Kylan i föräldrahemmet var säkert kännbar. Och den kan inte ha tinats av skilsmässan. Men jag måste samtidigt komma ihåg att de som vittnar om allt detta inte var födda eller särskilt gamla på trettiotalet – alltså under de dryga tio äktenskapsår då farfar ännu skrev kärleksfulla och ibland trånande brev. Misstron när kärleken försvunnit betyder inte att det aldrig funnits någon värme. Besvikelsen kan rent av vara en mätare på det som en gång levde och lågade.

Men om kärleken dog någon gång på fyrtiotalet och farmor och farfar endast upprätthöll ett slags skenäktenskap, så var Olof minst sju och högst fjorton år. Han fick då om inte förr växa upp – visserligen bara på lovdagar och knappt ens då – i ett hem som andades kyla, misstro och kanske bitterhet.

Olof var alltså besviken och arg på föräldrarna. För att de var opersonliga och så lite ville veta av honom under uppväxtåren. Men han var säkert kluven. Även de mest kränkta och misshandlade barn – och Olof var väl långt ifrån något grovt exempel på detta – kan älska och försvara sina föräldrar hur oförtjänt det än är.

Olof var principfast, sa några av hans gamla skolkamrater. Jag känner igen mig även här och tänker att han hade en stark känsla för rättvisa. Inte så politisk kanske utan mer det vardagliga rättvisepatoset – som när man delar en läsk med syrran eller ser någon bli illa behandlad i skolan.

Den kanske hatade men säkert också beundrade fadern – Olof önskade sig rent av hans flintskallighet – kunde inte mötas ur underläge. Men väl om pappan själv hamnar i svårigheter. När han, den perfekte, utsätts för en orättvisa.

Farfars anteckningar från tiden när han blev utmanövrerad ur koncernledningen innehåller överraskningar. På dagen för den avgörande bolagsstämman skriver farfar:

1) Olof ringde omkr 8.30 och talade om att han just blivit påringd av sin mamma som talat om att hans far skulle petas ur styrelsen vid stämman och att anledningen var att jag stått bakom tidningsskriverier om DAB och Miss Lee. Olof var mycket upprörd och frågade om jag hade något emot att han yttrade sig på stämman. Jag sa till Olof att jag var glad och stolt över att han ville protestera mot de infama lögner som tydligen med avsikt satts igång men påpekade också att hans mamma som i många år arbetat för att få ut mig ur Tirfing kunde ge honom obehag. Om han ville yttra sig tillrådde jag honom skriva ner några punkter och göra det kort och koncist och begära att få det till protokollet.

2) Olof ringde efter stämman och berättade att han fått yttra sig och att hans mormor (Ann-Ida Broström) efteråt varmt tryckt hans händer och sagt några vänliga ord. Han hade tackat nej till ”segerlunchen” på Grand. Även Masse (farmors syster) hade varit vänligt förstående.

Olof gjorde tydligen allt vad han kunde för att stödja sin far dessa dagar. Han fick visa sin sonliga kärlek med en legitim sak, en principiell rättvisefråga, som inte var kladdig. Och han kunde samtidigt – kanske – visa sin far att man kan vara lojal, man kan göra sig besvär för att hjälpa varandra i en svår stund.

Far och son blir bundsförvanter under några veckor. Olof ringde på e.m… Ganska intressant attOlof trodde planläggningen möjligen… Farfar noterar med full respekt vad Olof gör och säger.

Den tjugosexårige sonen – som vid det här laget hoppat av från arbetet på rederikontoret, där han gjort sig omöjlig – gör slutligen det som pappa direktören själv inte vågade. Farfar sökte ju desperat kontakt med sin förre svåger, Dan-Axel, för att få en förklaring. Ringde och ringde men fick aldrig tag i honom. Men när han såg Dan-Axel i egen hög person på Bromma flygplats, med gott om tid till det väntande planet, svek farfars mod – han vågade helt enkelt inte gå fram till den mäktige ägaren.

Den 19 februari 1961 skriver farfar:

Olof berättade att han nästa dag – måndag – skulle få träffa DAB och hoppades få ur honom vem som satt igång ryktet om tidningsartiklarna.

20.2 Måndag

Olof ringde på kvällen och redogjorde för sitt samtal med DAB. Bad honom göra anteckningar medan minnet var färskt. Noterar själv efter samtalet med Olof: DAB ej kunnat lämna någon exakt uppgift om vem som sagt vad. Dock hade han låtit undfalla sig att en av de största aktieägarna (Tolle?) – dock ej Olofs mamma – visat honom en tidningsartikel och sagt ung. ”titta här Dan-Axel – detta skrivs om dig – det är Erik som ordnat detta”. DAB ville i övrigt ej säga något mer.

Finns det något mer sammansvetsande än konspirationer – så är det motkonspirationer. Jag har svårt att tro att far och son uppskattade varandra mer än dessa dagar då de tillsammans slogs för min farfars heder. Hur blir det då med galningen som kom hem från Amerika? Tja, detta utspelar sig två och ett halvt år efter hemkomsten.

Jag har sett hur den avsatte farfar skrev ner anklagelser till höger och vänster i sina minnesanteckningar. Allt och alla utsätts för misstankar – sällan grundat på något verkligt skäl. Den charmige och världsvane storchefen uppträder som en rädd gosse och vågar inte konfrontera sina verkliga eller inbillade fiender. Han utvecklar en veritabel paranoia.

Olof däremot är lugn och säker. Ställer sig upp och pläderar på stämman, söker upp och samtalar gång på gång med sina släktingar. Och ordnar tid hos sin morbror – högsta hönset i hela koncernen.

Vad är det som ger honom denna kraft? Kanske en del säkerhet som kom med uppfostran och familjens ställning. Kanske också sonens triumf inför den vacklande fadern, eller åtminstone tillfredsställelsen i att kunna möta honom som jämlike och förtrogen.

Ytterligare en sak hade tillkommit som säkert bidrog till pappas harmoni.

Kärleken.

Ett kapitel ur Erik Wijk: Allt vi här drömma om (Förlaget Atlas, 2009) s. 132-141.

Göteborgs sparbanks byggnadsfond

Göteborgs sparbanks byggnadsfond bildades  år 1869 för uppförande av bostäder för arbetare. I styrelsen för fonden satt Olof Wijk, Eduard Delblanco och August Kobb. Fonden hade ett nära samarbete med Göteborgs Arbetarebostads AB som grundats av Oscar Ekman och Oscar Dickson. Totalt uppförde fonden 14 hus, varav 10 i Annedal.

Hus som bolaget byggde ligger bland annat på norra delen av Carl Grimbergsgatan och på Muraregatan i Annedal. Dessa  uppfördes 1880-86 efter ritningar av Victor Adler. Lägenheterna hyrdes ut men kunde också köpas in av hyresgästerna. Husen har delvis villakaraktär. De är i 2 våningar med inredd takvåning och karaktäristiska gavelpartier. Fasaderna längs Carl Grimbergsgatan är av rött tegel och präglas av en rik mönstermurning med inslag av gult tegel. Dessa hus finns kvar än idag och ett av husen är i januari 2015 omskrivet som ett av de populärast på bostadssajten Hemnet (fast det är inget ”townhouse” utan ett hus för arbetare som innehöll flera lägenheter).

Muraregatan

Muraregatan

 

1878 köpte byggnadsfonden all aktier i Göteborgs Arbetarebostads AB. 1910 likviderades detta företag, men redan 1897 placerades alla medel som fanns i sparbankens byggnadsfond i ett nytt åldersdomshem vid Slottsskogen. Detta överlämnades till staden samma år.

Lazarus om Olof Wijk

Del 11 av 22 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 5-8
Endast för medlemmar

Kommerserådet Olof Wijk

Del 13 av 21 i serien Lazarus: Svenska miljonärer 1-2
Endast för medlemmar

Bergslagernas Järnvägar AB

Del 1 av 9 i serien Järnvägar

Under 1870-talet byggdes järnvägen Göteborg-Kil-Falun, en sträcka på totalt 478 km. Koncessionen beviljades 1871 och de personer till vilken denna lämnades var främst knutna till järnhanteringen i Dalsland, Värmland och Dalarna. Det var sådana män som G.A. Lundhqvist (bergmästare i Kopparbergs län), Svante Fleetwood (disponent på Sälboda bruk), E.G. Danielsson (disponent Uddeholm), K. Olivecrona (delägare Bredsjö bruk), Carl Gustaf Uggla (Storfors och Svaneholms bruk), Th. Svedberg (disponent Hellefors), C.A. Skjöldebrand (disp. Borgvik), bruksägaren C.F. Bergstedt, A.W. Waern (Baldersnäs), A. Sjögren (bergmästare i Värmland), K.W. Geijer (disp. Degerfors), bruksägare C. Sahlin (Christinedal), översten vid Värmlands regemente Th Wijkander, bruksägare C. Hammarhjelm (Mölnbacka), W.Croneborg (Elfsbacka), J.F. Geijer (Lindfors), häradshövding L. Norin och professor C.A. Ångström.

Men när bolaget väl kom igång så kom Göteborgs finansfamiljer att dominera. Den första styrelsen bestod sålunda av James J:son Dickson, Theodor Berger, Wilhelm Röhss, Eduard Delblanco, Theodor Mannheimer, Oscar Ekman, David Otto Francke (alla från Göteborg), J.G. Richert, brukspatronerna Svante Fleetwood och E.G Danielsson, bergmästare G.A. Lundhqvist, samt stockholmarna A.O. Wallenberg (Stockholms Enskilda) och Henrik Davidson (Skandinaviska Kredit). 1877 avgick Wallenberg ur styrelsen och 1879 Davidson. Banan stod färdig sistnämnda år.

Bergslagsbanan kom alltså i praktiken till bland annat för att lokala intressen i Göteborg ville konkurrera om utskeppningen av Bergslagens rikedomar som annars riskerade att helt ta vägen över ostkusthamnarna (Oxelösund, Gävle m.fl.).

Det behövdes ett mycker stort kapital för byggande av BJ och på initiativ av stadsfullmäktiges ordförande i Göteborg teckande Göteborgs stad en stor del av det ursprungliga kapitalet. Göteborg stad teckande  miljoner av det aktiekapital som 1876 omfattade 13,8 miljoner. Familjen Dickson i Göteborg tecknade en aktiepost i samma storleksordning. På resterande belopp upptog man ett obligationslån i Göteborgs Handelskompani (18 miljoner), Skandinaviska Kredit (2,1), Stockholms Enskilda (1,9), Göteborgs Enskilda (1,4), Skånes Enskilda (1,3) plus av banker i Köpenhamn och Oslo 2 miljoner. Göteborgs Handelskompani som kontrollerades av D.O. Francke kunde dock inte klara av sitt åtagande så Stockholm Enskilda ökade sin andel till 4,9 miljoner och Riksgälden lånade ut 6,8. Deltagandet i lånet var en av orsakerna till att Göteborgs Handelskompani gick i konkurs 1879. Vid konkursen överflyttades de obligationer i BJ som banken hade till bankens fordringsägare.

1879 avgick interimstyrelsen som jag nämnt ovan och en vanlig styrelse tillsattes med delvis samma personer, James J:son Dickson (ordf), Theodor Berger, Theodor Mannheimer, Eduard Delblanco, J.G. Richert, Abraham G. Leijonhufvud (VD) och P.A. Bergström (kronans ombud). 18882 avgick J.J. Dickson och Leijonhufvud. De ersattes av Johan Jacob (Janne) Ekman och C.W. Drakenberg. 1887 ersttes Richert av Olof Wijk, 1888 Berger av Wilhelm Röhss, 1891 Delblanco av Emil Fischer och 1893 ersattes Bergström av Gustaf Snoilsky. 1899 bestod styrelsen av Olof Wijk, Theodor Mannheimer, Emil Fischer, Arthur Seaton, Gustaf Svanberg (borgmästare i Göteborg), G.O.R. Lagerbring, G.B.A. Holm och Knut Tillberg.

1901 bildades ett konsortium i Göteborg (Enkla bolaget Bergslagsbanans intressenter) med avsikten att skaffa fler aktier i bolaget för att säkra stadens inflytande i järnvägen. Konsortiet bestod av Göteborgs stad, Carl Aug. Kjellberg, Robert Dickson, August Röhss, Oscar Ekman, Chr. Carlander, Erik Wijk, Pontus Fürstenberg, August Carlson, Johan E. Ekman, Harald Sternhagen, Herman Hartvig, Emil Fischer, Ivar Waern och Justus A. Waller. Konsortiet och därmed Göteborgs stad kom därefter att kontrollera BJ genom de aktier man ägde.

Ovanligt bland privata järnvägar var den goda ekonomin, efter de inledande problemen, hos Bergslagernas Järnvägar AB (BJ) och vinsten blev många år stor. Vinster på 3-4 miljoner varje år var regel från omkring år 1900 vilket möjliggjorde aktieutdelningar på 4 till 6% mellan 1899 och 1920.

BJ präglades också av framåtanda och innovationsrikedom. Fordonsparken var ett exempel på detta. Bland BJ:s fordon kan nämnas de snabbaste ånglok som funnits i Sverige, de fyra ångloken typ H3 från 1927-28 som hade en officiell toppfart på 100 km/h.

I styrelsen skedde flera förändringar efter sekelskiftet 1900. 1901 efterträddes Olof Wijk av August Wijkander, 1900 följdes Theodor Mannheimer av Richard Ossbahr, 1902 Tillberg av Justus A. Waller, 1903 blev Carl August Kjellberg styrelseledamot och 1911 Peter Lamberg som efterträdde Holm. 1912 ersattes Fischer och Seaton av Gustaf Boman och Axel Carlander och 1913 inträdde Hjalmar Wijk istället för den avlidne Wijkander.

År 1908 bildades trafikförvaltningen Göteborg-Stockholm-Gävle (GSG). Förutom BJ ingick Stockholm-Västerås-Bergslagernas Järnvägar (SWB) och Gävle-Dala Järnväg (GDJ). BJ övertog också aktiemajoriteten i GDJ samma år. 1919 lämnade SWB samarbetet och ombildning till Trafikförvaltningen Göteborg-Dalarna-Gävle (GDG) med de två kvarvarande järnvägsbolagen som ägare och med Södra Dalarnes Järnväg (SDJ) som deltagare i förvaltningen. De olika bolagens trafik var dock alltjämt nära sammanknutna via stationerna i Ludvika (SWB) respektive Falun (GDJ). BJ kom även att sluta flera mindre järnvägar till sig såsom banan till Lilla Edet, banorna Mellerud-Arvika och Åmål-Årjäng samt Fryksdalsbanan.

1913 ägde Enkla bolaget 63 620 aktier (50,5% av kapitalet) i BJ och Göteborgs stad ägde direkt 47 879 och totalt förvaltade staden 56 091 aktier (44,6%). Företaget var alltså i praktiken ett bolag som ägdes av Göteborgs stad då även Enkla bolaget kontrollerades av staden. Vad vi idag skulle kalla ett kommunalt bolag, men det ansågs då vara Sverige största privata transportföretag. I GDJ ägde BJ 60% av aktiekapitalet och rösterna.

1932 startades busstrafik av BJ och dotterbolaget BJ Omnibus AB bildades. Några år senare startades också godstrafik med lastbilar. 1941 fusionerades GDJ Omnibus AB och SDJ Omnibus AB med BJ Omnibus. Samtidigt ändrades namnet på buss- och åkeriföretaget till GDG Biltrafik AB. 1941 blev GDG storägare i ASG (idag DHL), en aktiepost som blev SJ:s vid förstatligandet 1947. 1942 hade bolaget totalt 3 400 anställda.

Under åren 1939-1946 elektrifierades huvudlinjen Göteborg-Kil-Falun och ett år senare förstatligades hela företaget för att 1948 bli en del av SJ. Då BJ, GDJ och GDG var lönsamma företag löstes de in till marknadsvärde. Huvudägarna,
Göteborgs stad och Gävle stad var dock inte positiva till det statliga övertagandet:

”Eftersom BJ som nämnts hade goda finanser var huvudägaren Göteborgs stad inte positiva till att staten skulle ta över bolaget, men enligt 1939 års riksdagsbeslut skulle ju i princip alla järnvägar göras statliga. Staten fick betala över 80 miljoner för BJ. SJ tog över BJ:s trafik och även en hel del rullande materiel år 1948.”

Inom bolaget GDG, som blev dotterbolag till SJ behölls en omfattande bussverksamhet i hela bolagets gamla verksamhetsområde från Gävle och Dalarna i norr till Götaälvdalen och Kungälv i söder. 1990 köpte dotterbolaget GDG hela moderbolaget SJ:s bussverksamhet och bytte namn till Swebus. Samtidigt såldes åkeriverksamheten av.

Efter privatisering 2000-2001 så har Swebus idag bytt namn till Nobina, har 7 600 anställda och ägs av internationella riskkapitalbolag som har kortsiktig vinstmaximering som viktigaste inriktning och grundläggande affärsidé.

Delar av järnvägssträckningen
har under senare år byggts ut till modern järnväg med dubbelspår för pendeltåg Göteborg-Älvängen och snabbare regionaltrafik Göteborg-Trollhättan.