Advertisements

Upptäck historien - Familjerna, företagen och handelshusen

Norrköping

Vem var sjörövaren på Tvartorp?

Endast för medlemmar

Christopher Henric Braad

Endast för medlemmar

Svensk järnexport på 1700-talet

Del 1 av 7 i serien Export på 1700-talet

Den svenska exporten på 1700-talet bestod huvudsakligen av stångjärn, trävaror, beck & tjära samt sill och tran. Därtill kom en export av andra metaller, malmer och mineraler samt produkter därav som koppar, mässing och kalksten. Utöver det tillkom också reexport av kolonialvaror, främst ostindiska varor där te var överlägset viktigast. Teexporten kunde vissa år rent värdemässigt vara den största exporten från Göteborg. Stångjärn var dock den dominerande exportvaran. Vid sekelskiftet 1700 exporterades 200 000 skeppund och vid 1730-talet slut mer än 300 000 skeppund per år.

Under perioden 1738-1808 utfördes 329 000 skeppund per år i genomsnitt. av detta stod Stockholm för 60% (196 000 skepppund), Göteborg för 26% (86 000 skd) och Gävle för 8% (26 000 skd). Återstående 6% (21 000 skd) exporterades över en rad mindre hamnar, främst Norrköping (9 000 skd), Västervik (4 000 skd) och Uddevalla (3 000 skd). Vad gäller Uddevalla ska nämnas att järnexporten från staden var belagd med diverse begränsningar fram till 1733, bland annat i form av högre tull. Borgarna i staden med familjen Koch i spetsen arbetade hårt med att få bort dessa begränsningar och hade upprepade stridigheter med Göteborgs handelsmän om detta. Exporten från Uddevalla bestod till största delen av järn av lite högre kvalitet än stångjärn, såsom plåt, spik och stål.

1741-1808 svarade de tre stora hamnarna för mellan 92 och 95% av exporten. Stockholms andel var störst på 1760-talet (63%) och lägst på 1780-talet (56%). Åren 1781-90 svarade Göteborg för  29% av den totala exporten medan staden under resten av årtiondena aldrig svarade för mer än 25% av exporten. Gävles andel var lägst på 1770-talet (6%) och högst på 1790-talet med 9% av stångjärnsexporten.

Av Stockholms järnexport gick vanligen mellan 40 och 60% till Storbritannien, störst var exporten rent andelsmässigt i slutet av 1750-talet och början av 1760-talet då det i genomsnitt exporterades 110 000 skd till Storbritannien. Detta motsvarade 57-58% av Stockholms stångjärnsexport. Därefter minskade exporten till Storbritannien kraftigt för att på 1780-talet bara utgöra 38% av stadens export (i snitt 73 000 skd per år). I slutet av 1780-talet steg exporten igen för att 1792 uppgå till 134 000 skd. Huvuddelen av Stockholms export till Storbritannien gick till London, Hull, Bristol King’s Lynn och Dublin på Irland. Exporten från Stockholm till  Irland och Bristol gick främst med svenska fartyg medan den på England dominerades av brittiska fartyg. Dominansen av svenska fartyg vad det gäller trafiken till Irland och Bristol kan hänga samman med att salt som importerades från Frankrike, Medelhavsområdet och Portugal var tvunget att transporteras på svenska fartyg. Fartyg som befann sig i Irländska sjön (Dublin, Bristol) kunde lätt ta sig till dessa områden för att lasta salt inför hemresan. Tenn kunde dessutom lastas i Cornwall för transport till kontinenten. Om detta skedde vet jag dock inte.

Av Stockholms järnexport gick under 1700-talet 20-25% till olika Östersjöhamnar där städer som Wolgast och andra i Pommern var viktiga liksom Danzig, Königsberg och Lübeck. I början av 1700-talet gick 10% av Stockholms stångjärnsexport till Amsterdam men denna andel liksom mängden minskade allteftersom och i slutet på 1780-talet var det inte mer än 6% för att bli ännu mindre senare. Dominerande exportörer i Stockholm under första halvan av 1700-talet var Grill, Jennings, Worster, Maister och Lefebure. Under andra halvan var det framförallt Tottie & Arfwedsson med lite olika handelshusen på andra plats.

Göteborg exporterade på 1740- och 1750-talen mellan 80 000 och 85 000 skd per år men exporten ökade för att i slutet av 1780-talet i medeltal utgöra 110 000 skd per år. På 1790-talet skedde en kraftig tillbakagång och i slutet av 1790-talet exporterades endast 74 000 skd per år. Storbritannien totalt dominerande som mottagarland. Fram 1770-talet gick 80-90% av Göteborg stångjärnsexport dit men därefter minskade andelen något medan exporten till Frankrike och Medelhavet ökade. Detta kan säkerligen ha med det ökade behovet av saltimport att göra och då behövde man ha något med sig på utresan också. Trafiken från Göteborg på Storbritannien sköttes av betydligt mindre fartyg än de som användes för exporten från Stockholm. Exporten gick dessutom till en större mängd hamnar, varav många ganska små även om London och Hull var de viktigaste. De dominerande järnexportörerna i Göteborg var i början av 1700-talet, Maister, Grundi och Ström, senare Christian Arfvidsson, V. Beckman, John Hall & Co samt Martin Holterman.

I den tredje järnexporthamnen, Gävle, varierade exporten år från år mycket mer än i de två största. Detta berodde framförallt på att staden hade en mycket oregelbunden export till Storbritannien. Den överväagnde delen av exporten från Gävle gick dock till Östersjöområdet, speciellt var Danzig, Königsberg och Pillau viktiga mottagarhamnar för stångjärnsexporten från Gävle. På 1740- och 1750-talet gick cirka 40-45% av Gävles export till östersjöhamnar, 20-25% till Nederländerna (Amsterdam) och cirka 30% till Storbritannien. Under 1760-talets andra halva och första halvan av 1770-talet hade exporten till Nederländerna minskat till omkring 10-12%, exporten till Storbritannien minskat till cirka 20% och exporten till östersjöhamnar ökat till 64%. Den totala exporten låg under hela denna period på mellan 20 000 och 25 000 skeppund per år. I slutet av 1770-talet ökade exporten för att i början av 1780-talet utgöra totalt 29 000 skd och i slutet av 1780-talet 34 000 skd per år. Samtidigt ökade andelen av exporten som gick till Storbritannien från 22% i snitt åren 1771-75 till 50% i snitt åren 1786-89.

Källor: Staffan Högberg, Utrikeshandel och sjöfart på 1700-talet, 1969 samt Kurt Samuelsson, De stora köpmanshusen i Stockholm 1730-1815, 1951

Ross i Norrköping och Göteborg

Del 25 av 36 i serien Ostindiska kompaniet

Till Norrköping kom i slutet av 1600-talet  en Niclas Ross (1667-1706), son till Malcolm Ross of Kindeace (-1695. I Norrköping verkade han som skeppare, redare och grosshandlare. Hans dotter Maria Elizabeth Ross (1703-38) var gift med Frans Bedoire (1690-1742). Sonen Gustaf Ross (1706-41) var superkargör i Ostindiska kompaniet med två resor som detta på skeppet Stockholm åren 1737-1742. Under den sista resan dog Gustaf Ross. På bäggre resorna tyck ha arbetate tillsammans med andra skotska superkargörer, Colin Campbell, Dougald Campbell, Arthur Abercromby och dessutom med H. Turloen som sannolikt inte var skotte. Niclas Ross och hans bror Alexander Ross (1659-1722) tillhörde grenen Ross of Kindeace.

Alexander Ross var grosshandlare i Köpenhamn tillsammans med morbrodern Robert M’Culloch. Alexander Ross var gift med Catherine Elizabeth Abesteen (1675-1735). Deras dotter Marie Ross (1693-1715) var gift med grosshandlaren David Walker (1680-1747) i Köpenhamns. Deras son Alexander Walker (1710-?). Han antog namnet Ross och adlades i Danmark 1782 under namnet Balnagown Ross. Han var gift med Magdalene Elisabeth Euran (-1754) i sitt första gifte och med Anna Christina Tydicker i sitt andra. I sitt första äktenskap hade han sonen Paul Alexander Ross (1746-?) som blev stamfar för alla de danskar och norrmän som idag bär namnet Balnagown Ross.

Samtida med honom var Alexander Ross (-1775) som var superkargör i Ostindiska kompaniet. Hugh Ross (-1775), brittisk faktor i Göteborg, var en av investerarna såväl som en av de anställda i Ostindiska kompaniet, var bror till Alexander Ross. Hugh Ross hade sökt sig till Göteborg för att undkomma konsekvenserna av att han 1721 dödat Hugh Ross of Achnacloich i en duell. Från 1745 var han verksam i London där han hade firman Hugh Ross & Co.

I Göteborg fanns också en George Ross som bodde tillsammans med och gjorde affärer ihop med Hugh Ross. Denne George Ross var också bror till Hugh Ross och hade skickats till Göteborg för att gå i lära hos den äldre brodern. 1745 fick George Ross burskap i Göteborg som mäklare och skeppsklarerare. 1740 arbetade en Walter Ross (-1744) som matros i Ostindiska kompaniet. Av allt att döma var han ytterligare en bror. I Göteborg var även bröderna Hugh Ross och Alexander Ross systerson Andrew MacCullock verksam. Denna gren av familjen Ross går under namnet Ross of Shandwick.

Utöver de redan nämnda personerna med efternamnet Ross fanns det en Johan Philip Ross (-1727) i Göteborg som var far till Johan Henrik Ross (-1761), assistent i Ostindiska kompaniet. Om Johan Philip Ross kom till Göteborg själv eller om han är född i Sverige är okänt liksom hans eventuella släktskap med de andra med namnet Ross. I sitt äktenskap med Anna Grundell (-1776) fick Johan Henrik Ross sonen Gustaf Ross. Något som troligen betyder att de är släkt med den äldre Gustaf Ross som nämns ovan. Johan Henrik Ross dog när skeppet Prins Friedrich Adolph strandade i Kinesiska sjön år 1761. Ingen av de svenska grenarna av familjen Ross tycks ha varit närmare släkt med den finska grenen av den ursprungligen skotska familjen Ross.